Förs. 1983/84: 9
Framställning / redogörelse 1983/84:9
Förs. 1983/84: 9
Förslag
1983/84:9
Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag om revidering av
ledamöternas arvode
Förslagets huvudsakliga innehåll
Förvaltningsstyrelsen föreslår att den tidigare fastställda principen för
bestämmande av storleken av ledamöternas arvode skall gälla även i
fortsättningen, nämligen att arvodet skall bestämmas med utgångspunkt i
lönesättningen för byråchefer och vissa andra befattningshavare i statlig
tjänst.
Styrelsen föreslår vidare att arvodet, beräknat efter denna norm, skall
utgå för årets alla månader och inte som f. n. för enbart tio.
En tillämpning av de angivna grunderna för arvodets bestämmande
innebär en relativt stor höjning av det nuvarande arvodesbeloppet. Detta
hänger samman med att arvodet inte löpande anpassats till de nivåförändringar
i lönesättningen som skett för jämförbara grupper. Styrelsen föreslår
att höjningen görs i tre etapper med början under innevarande riksmöte.
För perioden den 1 oktober 1983-den 30 september 1984 föreslås att
arvodet bibehålls vid löneklass F 25:0 i den statliga löneplanen men att det
utgår med fullt månadsbelopp för samtliga månader. Det innebär en höjning
av det innevarande beloppet för månad med 1 932 kr. till 11 595 kr.
Under de två följande åren föreslås en etappvis höjning så att man den 1
oktober 1985 når den nivå på arvodet som motsvarar lönesättningen för
den jämförbara gruppen statstjänstemän.
Inledning
Förvaltningsstyrelsen tillsatte den 24 maj 1983 en arbetsgrupp inom
styrelsen för att behandla frågor som rör den ekonomiska ersättningen till
riksdagens ledamöter. Gruppen består av riksdagsledamöterna John
Johnsson (s), ordförande, Rolf Clarkson (m), Martin Olsson (c), Björn
Molin (fp) och Tommy Franzén (vpk). Gruppen har biträtts av förvaltningsdirektören
Gunnar Grenfors och kanslichefen Lennart Persson.
Gruppen har med förtur tagit upp frågan om arvodets storlek. Den
kommer därefter att behandla ersättningsstadgan i övriga delar.
Arbetsgruppens förslag överensstämmer med det som styrelsen nu lägger
fram. Mot arbetsgruppens förslag har Tommy Franzén reserverat sig
till förmån för i princip oförändrad arvodesnivå.
1 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 9
Förs. 1983/84:9
2
Nuvarande bestämmelser
Till riksdagens ledamöter utgår arvode med belopp som motsvarar tio
tolftedelar av lönen till statstjänsteman i löneklass F 25 (3 § ersättningsstadgan
/1971:1197/ för riksdagens ledamöter). Detta innebär att arvodet
f. n. uppgår till 9663 kr. per månad. Ålderstillägg finns inte. Utöver arvodet
utgår viss annan ekonomisk gottgörelse, bl. a. kostnadsersättning och
för ledamöter som är bosatta utanför Stockholmsområdet traktamente
under tid då riksdagen är samlad. Kostnadsersättningen, som är relaterad
till basbeloppet, utgör f. n. 1 130 kr. i månaden för ledamöter som är
berättigade till traktamente och I 620 kr. i månaden för övriga.
Tillkomsten av nuvarande bestämmelser
Den nuvarande arvodesnivån har gällt sedan den 1 januari 1974. De
gällande bestämmelserna antogs av riksdagen efter förslag av en opartisk
kommitté under ordförandeskap av f. d. landshövdingen Valter Åman och
med ledamöter som föreslagits av SAF, LO, TCO och SACO. I sitt
yttrande erinrade kommittén om att de ändringar av arvodesreglerna som
beslutats efter år 1959 i princip endast hade tagit sikte på att arvodets
relativa nivå, dvs. i förhållande till vissa grupper av statstjänstemän, inte
skulle sänkas. Kommittén, som tagit del av bl. a. statistik som belyste hur
arbetsbördan i riksdagen ökat under det senaste decenniet, framhöll inledningsvis
att det dock knappast är möjligt att göra en riktig, kvantitativ
bedömning av riksdagsarbetet enbart på grundval av sådant material.
Vidare anförde kommittén.
Riksdagsledamöternas verksamhet består ju inte bara av arbetet i kammaren
och utskotten (m. fl. riksdagsorgan) utan också av andra mångskiftande,
statistiskt svårbeskrivliga uppgifter, som utgör en väsentlig del av
riksdagsarbetet, t. ex. att sätta sig in i olika frågor, att utarbeta motioner
och interpellationer liksom reservationer och särskilda yttranden, vidare
att förbereda debattinlägg och inte minst att delta i partigruppernas verksamhet.
Särskilt bör beaktas den avsevärda inläsningstid som normalt
krävs för att fullgöra uppdrag i utskott m. fl. riksdagens organ. Som exempel
kan i första hand nämnas kanslipromemorior och utkast till skrivningar.
Det kan här inskjutas att det inom det statliga utredningsväsendet
förutsätts ett rikligt mått av dylik - särskilt arvoderad - inläsningstid.
Till detta kommer det för vår representativa demokrati självklara kravet
på riksdagsledamöterna att de i tillräcklig utsträckning bevarar kontakterna
med sina hemorter och väljare liksom med samhällslivet i övrigt.
Utövandet av uppdraget som riksdagsledamot bör sålunda inte uppfattas
som isolerat från verksamheten i valkretsen utan torde dessutom ofta
direkt stimuleras av den kommunalpolitiska aktiviteten. Det faktiska sambandet
mellan arbetet i riksdagshuset och i valkretsen bör därför inte
underskattas vid en bedömning av riksdagsledamöternas arbetsbörda. Det
Förs. 1983/84:9
3
bör också uppmärksammas att vårt demokratiska styrelseskick bygger på
förefmtligheten av olika med varandra konkurrerande politiska partier till
vars väsentligaste uppgifter hör att informera allmänheten om och vinna
väljarna för sina idéer, förslag och initiativ i olika frågor. I detta allmänna
informationsarbete kommer ofta riksdagsledamöterna i främsta ledet. Detta
arbete kan sålunda ses som ett utflöde av uppdraget att vara riksdagsledamot.
Kommittén redovisade relativt utförligt vissa uppgifter om riksdagsarbetet,
främst av statistisk natur (se härom Förslag 1974:18 s. 4-6). Kommittén
fann att det ger en missvisande bild av ledamöternas arbete om man,
som ibland sker, utgår från att riksdagsledamöternas arbetsvecka under
vissa tider omfattar endast fyra dagar (tisdag till fredag). Man kan snarare
säga, anförde kommittén, att riksdagsledamöternas verkliga arbetsvecka
dels är ovanligt lång, dels inrymmer åtskilligt arbete på obekväm arbetstid,
såsom under kvällar, nätter och helger.
Kommittén anförde därefter.
I det utlåtande av konstitutionsutskottet (KU 1959:18) som i princip
ligger till grund för det nuvarande arvodessystemet framhölls bl. a. att den
kontakt med hembygden och det intresse för dess problem som är naturligt
för en riksdagsman också tar tid och att riksdagsarbetet till sin art är sådant
att det splittrar annan verksamhet. Därför menade utskottet - under
hänvisning till bl. a. företagna utredningar härom — att det ofta var svårt
för riksdagsledamöterna att utöva yrkesverksamhet. Detta motiverade,
enligt utskottet, att arvodet sattes till ”ett sådant belopp, att det ger en
med hänsyn till uppdragets natur rimlig bärgning för den som saknar andra
inkomster’ ’. Ingen borde sålunda av ekonomiska skäl behöva avstå från att
bli riksdagsledamot. A andra sidan borde dock, enligt utskottet, med
hänsyn till ledamotskapets karaktär av förtroendeuppdrag arvodet inte
sättas så högt att det ter sig ”direkt ekonomiskt lockande”.
Fullgörande av uppdraget som riksdagsledamot måste anses gå före
utövandet av ledamotens yrke. Detta framgår också av ett särskilt grundlagsstadgande.
Någon differentiering av arvodet med hänsyn till vederbörandes
inkomst har därför ansetts inte böra komma i fråga (jfr KU 1973:50
s. 6). Kommittén går inte närmare in på dessa frågor, såsom ev. samordning
av olika utgående förmåner. Vad beträffar riksdagsledamöternas engagemang
vid sidan av riksdagsarbetet utgår kommittén från att förutsättningarna
för en omfattande sådan sidoverksamhet kommer att minska
alltmer till följd av den ökade arbetsbördan i riksdagen.
I det följande konstaterade kommittén att det ansetts naturligt att ge
arvodet en viss anknytning till den allmänna lönenivån samt redovisade att
arvode utgick med ett belopp för månad som motsvarade två tredjedelar
(eller åtta tolftedelar) av lönen till statstjänsteman i löneklass 1 på löneplan
C, dvs. den vanliga lönen till byråchefer m.fl. Även utgående kostnadsersättning
samt reglerna om avdrag på arvodet vid bl. a. sjukdom redovisades.
tl Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 9
Förs. 1983/84:9
4
Kommittén fann inte skäl att direkt anknyta riksdagsarvodet till arvoderingen
av kommunalråd rn.fl. Däremot, anförde kommittén, kunde självfallet
ifrågasättas riktigheten i att arvodera riksdagsledamöterna för deras
arbete med ett lägre belopp än som i allmänhet utgick till heltidsengagerade
kommunala förtroendemän i landet.
Eftersom riksdagens arbetsformer vid tidpunkten för kommitténs arbete
var föremål för allmän översyn ville kommittén inte föreslå någon genomgripande
omvärdering av ersättningen till riksdagens ledamöter.
Vidare anförde kommittén.
Den nuvarande ersättningen kan sägas bygga på förutsättningen att
riksdagsledamöterna bara behöver arbeta åtta månader om året, utan
semester- och övertidsersättningar, och kan ägna resten av året till sina
yrken m. m. Ett på detta sätt beräknat arvode utgör dock, enligt kommitténs
mening, inte längre skälig ersättning för fullgörande av det ansvarspåliggande
och alltmer krävande uppdraget som riksdagsledamot. Det som
nu borde göras för att anpassa ersättningen till vad som numera kan anses
skäligt anser kommittén vara att, såsom också föreslagits i förvaltningsstyrelsen,
utsträcka den arvodesberättigande tiden från åtta till tio månader
om året.
Kommittén redovisade härefter att löneklass C 1 ersatts av löneklass
F 24 och att till denna liksom till högre löneklasser anknutits ålderstillägg
ävensom att ungefär 80% av tjänstemännen i angivna löneklass torde vara
berättigade till ett ålderstillägg.
Kommittén fann att praktiska skäl talade för att bibehålla en anknytning
till den statliga löneplanen.
Härefter anförde kommittén.
När det gäller ersättningsnivån finner kommittén dock - med hänvisning
främst till vad ovan anförts om den ökade arbetsbördan - det skäligt
att riksdagens ledamöter i fortsättningen får ersättning för ytterligare två
månader per år. Med bibehållande av den hittillsvarande anknytningen till
den statliga löneplanen bör sålunda ledamöternas arvode beräknas med ett
belopp som motsvarar tio tolftedelar av vederbörande löneklass.
Slutligen diskuterade kommittén frågan om ålderstillägg borde införas
även då det gäller riksdagsmännens arvoden. Kommittén konstaterade att,
om en motsvarighet till ålderstilläggen skulle införas för riksdagsledamöternas
arvoden, 287 av de dåvarande 350 ledamöterna skulle vara berättigade
till ett sådant tillägg. Emellertid förordade kommittén att ålderstillägg
inte skulle införas utan att arvodet i stället för anknytningen till löneklass
F 24 skulle baseras på löneklass F 25. Arvodet skulle således bli lika för
alla riksdagsmän.
Förs. 1983/84:9
5
Förvaltningsstyrelsens överväganden
Arvodets nivå
Som framgår av föregående avsnitt fastställdes den nuvarande arvodesnivån
för riksdagsmännen med utgångspunkt i lönen för statstjänstemän
som var placerade i F 24. Som en följd av att ålderstillägg inte skulle utgå
sattes arvodet i relation till löneklass F 25 och bestämdes till ett belopp
motsvarande tio tolftedelar härav. I lönegraden F 24 var bl. a. byråchefer
och domare på rådsnivå (hovrättsråd, kammarrättsråd och rådmän) placerade.
Dessa grupper har numera en mera spridd lönesättning. Merparten
av byråcheferna liksom domare i nämnda grupp är placerade i F 26-F 28
eller högre lönegrad (några har lön enligt chefslöneplanen) med en klar
dominans för den övre delen av intervallet. Här bör också noteras att
lönesystemet ändrats på det sättet att det i stället för ålderstillägg (högst 3)
på löneplan F införts ett system med tjänstetidsklasser (högst 6). Uppflyttningen
i tjänstetidsklass sker var 18:e månad. Enligt tillgänglig statistik är
mer än 80% av samtliga tjänstemän i F 26 och F 27 placerade i tjänstetidsklass
4 eller högre. Det kan tilläggas att de ledamöter som tjänstgör i
dag i genomsnitt har bevistat minst åtta riksmöten. Det bör i detta sammanhang
framhållas att den tillgängliga lönestatistiken bygger på uppgifter
som inte är helt aktuella. Löneläget i dag för jämförelsegruppen är sålunda
högre än vad statistiken utvisar.
Enligt förvaltningsstyrelsens mening är de resonemang om utgångspunkterna
för arvodessättningen som relaterats i föregående avsnitt alltjämt
giltiga. Relationen mellan riksdagsarvodet och lönerna för de grupper av
statstjänstemän som tidigare tagits till utgångspunkt för bestämmande av
arvodet bör därför återställas. Den tidigare utgångspunkten för jämförelser
var tjänstemän i F 24. Dessa är nu i allmänhet placerade ett par lönegrader
högre. Enligt styrelsens uppfattning bör ledamotsarvodet mot bakgrund av
dagens förhållanden ligga på nivån F 27. Därutöver bör systemet med
tjänstetidsklasser beaktas. Detta leder till att riksdagsarvodet i dagens läge
borde bestämmas med utgångspunkt i F 27:4. En sådan arvodessättning
skulle innebära en relativt kraftig uppräkning av det nuvarande arvodet,
och styrelsen vill därför inte förorda att förslaget förverkligas i ett steg.
Höjningen bör genomföras etappvis såsom närmare utvecklas i det följande.
Styrelsen går härefter över till frågan om 10/12-regeln skall behållas eller
om arvodet skall beräknas för årets alla månader.
Sedan den opartiska kommittén år 1974 tog ställning till riksdagsmännens
arvoden har närmare tio år förflutit. Flera utredningar om riksdagsmännens
arbetsbörda har presenterats (se Förslag 1975/76:15 och 1978/
79:15).
Enligt styrelsens uppfattning visar detta material liksom de allmänna
Förs. 1983/84:9
6
erfarenheterna av arbetet under enkammarriksdagen att uppdraget som
riksdagsledamot numera ställer sådana krav på arbetsinsatser av innehavaren
att det måste betraktas som ett helårsarbete. Det är också tveklöst så
att betydande svårigheter finns att förena uppdraget med annan yrkesverksamhet.
Arvodet bör därför bestämmas med utgångspunkt i att arbetsinsatserna
görs under hela året. Detta leder till slutsatsen att 10/12-regeln bör
tas bort. Arvodet bör bestämmas till ett belopp motsvarande hela den lön
som utgår till statstjänstemän med vilka jämförelse görs.
I detta sammanhang vill styrelsen något beröra frågan om sambandet
mellan arvodet och löneförmånen för ledamöter som har statlig anställning.
Enligt gällande avtal får statens tjänstemän behålla viss del av lönen
för tid då de är tjänstlediga för att fullgöra uppdraget som ledamot av
riksdagen. Denna ersättning motsvaras alltså inte av någon direkt arbetsprestation
av den anställde. Denna löneförmån skall ses mot bakgrund av
de låga arvoden som tidigare utgick för förtroendeuppdrag, däribland
ledamotskap av riksdagen. Om den nu föreslagna höjningen av arvodena
genomförs i sin helhet finns det enligt styrelsens uppfattning anledning att
ta upp innehållet i de statliga löneavtalen på den aktuella punkten till ny
bedömning. Frågan tillhör det område över vilket parterna på arbetsmarknaden
råder, och den får sålunda aktualiseras i förhandlingssammanhang.
Genomförandet av arvodeshöjningen
Styrelsens förslag om arvodets framtida nivå och dess beräkning på
helårsbasis innebär som tidigare sagts en relativt stor höjning. Genomförandet
av förslaget bör därför ske i etapper. Med giltighet fr. o. m. oktober
månad i år bör arvodet beräknas till belopp som motsvarar hela lönen för
statstjänsteman i lönegrad F 25:0. Ett år senare, den I oktober 1984, bör
arvodet räknas upp till ett belopp som motsvarar lönegraden för jämförbara
statstjänstemän dock utan tillägg av tjänstetidsklass. Med nuvarande
löneläge skulle detta innebära att arvodet beräknades efter F 27:0. Den
tredje etappen i arvodesuppräkningen bör genomföras efter ytterligare ett
år, den 1 oktober 1985, och då skall den fastlagda principen tillämpas fullt
ut. Arvodet bör alltså då bestämmas med utgångspunkt i det genomsnittliga
löneläget för byråchefer vid statliga myndigheter och den tidigare
nämnda gruppen domare med rådsbefattningar. Till den fastlagda lönegraden
bör läggas ett visst antal tjänstetidsklasser, lämpligen fyra. Med nuvarande
löneläge skulle detta enligt styrelsens bedömning innebära arvode
motsvarande F 27:4. Månadslönen skulle då bli 14027 kr.
Författningsfrågor
Som framgått av den tidigare framställningen har den hittillsvarande
anknytningen av riksdagsmännens arvode till viss angiven löneklass på
Förs. 1983/84:9
7
den statliga löneplanen lett till en eftersläpning av arvodena i förhållande
till motsvarande statstjänstemannagrupper. För att förhindra att en sådan
eftersläpning ånyo sker bör den aktuella bestämmelsen i ersättningsstadgan
få den utformningen att förvaltningsstyrelsen får i uppdrag att beräkna
arvodet med utgångspunkt i det genomsnittliga löneläget för byråchefer vid
statliga myndigheter och för domare som innehar rådstjänst. En sådan
prövning bör ske en gång vaije år i början av riksmötet. Om beslut fattas
under hösten bör ändring av arvodet avse tiden fr. o. m. oktober månad
samma år. Förvaltningsstyrelsen har låtit utarbeta förslag till ändring av
3 § ersättningsstadgan. Ändringen bör träda i kraft snarast och ges giltighet
fr. o. m. den 1 oktober 1983. Styrelsen anser inte att det är erforderligt med
några särskilda övergångsregler om arvodesbestämningen under tiden
fram till den 1 oktober 1985. Det får ankomma på förvaltningsstyrelsen att
beakta vad som ovan sagts om den etappvisa höjningen av arvodena.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer förvaltningsstyrelsen
att riksdagen antar det i bilagan framlagda förslaget till lag
(1983:000) om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, riksdagsledamöterna Alf Wennerfors, Oskar Lindkvist, Stig
Olsson, Martin Olsson, John Johnsson, Rolf Clarkson, Björn Molin och
Tommy Franzén.
Stockholm den 9 november 1983
RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSKONTOR
På förvaltningsstyrelsens vägnar
INGEMUND BENGTSSON
/Gunnar Grenfors
Förs. 1983/84:9
8
Reservation
Tommy Franzén anser:
I det förslag som läggs fram av majoriteten föreslås att arvodena för
riksdagsledamöter skall höjas väsentligt. Detta skall, enligt förslaget, ske i
tre ”steg” under en omloppstid av två år räknat från den 1 oktober
innevarande år. Den totala ökningen efter det tredje ”steget" blir 52 368
kr. per år med nu gällande avtal för statliga byråchefer m. fl.
Att i nuvarande läge - när regering och de fyra partierna bakom förslaget
kräver återhållsamhet av andra grupper i den förestående avtalsrörelsen
— föreslå så kraftiga löneökningar för riksdagsledamöter är en utmanande
politik. Regeringen förordar i ”minibudgeten” en löneökning om
högst 6% för arbetare och tjänstemän samtidigt som socialdemokraterna,
centern, folkpartiet och moderaterna i riksdagen vill höja arvodena med
45%.
Jag har i arbetsgruppen reserverat mig till förmån för i princip oförändrad
nivå i detta läge. Jag fullföljer här mitt ståndpunktstagande från arbetsgruppen.
Även frågan om ”dolda löneförmåner” för s.k. arbetsfria inkomster
såsom B-avdrag m. m. har behandlats. I detta sammanhang har jag förordat
en väsentligt mer långtgående förändring än majoriteten. De olika
former av löneförmåner för icke utförda arbeten som förekommer, oavsett
om dessa är inom statlig, kommunal eller privat verksamhet, borde för
riksdagsledamöternas vidkommande förhindras. Ett minskat ekonomiskt
beroende till annan än riksdagen skulle därigenom uppnås och en ökad
tilltro för oförvitlighet ernås.
Med hänvisning till det anförda anser jag att förslaget ej bort framläggas.
Förs. 1983/84:9
9
Bilaga
Förslag till
Lag (1983:000) om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för
riksdagens ledamöter
Härigenom föreskrivs att 3 § ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Arvode utgår med belopp för månad
som motsvarar tio tolftedelar
av lönen till statstjänsteman i löneklass
F 25. Talmannen erhåller därutöver
ett så stort belopp, att de
sammanlagda arvodesförmånerna
motsvarar lönen till statsråd.
Arvode skall utgå med ett belopp
för månad som motsvarar den genomsnittliga
lönen för tjänster som
byråchefer vid statliga myndigheter
och domare med befattningar som
rådmän, hovrättsråd och kammarrättsråd.
Det ankommer på förvaltningsstyrelsen
att med denna utgångspunkt
årligen beräkna storleken
av det arvode som skall utgå
för tiden den I oktober—den 30 september.
Talmannen skall utöver ledamotsarvodet
erhålla ett så stort belopp
att de sammanlagda förmånerna
motsvarar lönen till statsråd.
Vid tillämpning av lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall arvodet
anses som inkomst av anställning och ledamot anses som arbetstagare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Den tillämpas även för tid
från och med den 1 oktober 1983.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983