ds 1996 37

Departementsserien 1996:37

139

5 Sammanfattning och slutsatser

-Avregleringens rationalitet och styrelseskick

Hegels ide om historiens list skulle kunna illustreras med berättelsen om hur försöken med att klara höga sysselsättnings-och välfårdsambitioner slutadei enavreglering av kreditmarknaden.Utgångspunkten var överbryggningspolitiken, en speciell svensk ekonomisk-politisk strategi för att "hoppa över" denkraftiga lågkonjunktur somdrabbade hela Västeuropa från 1974/75 och framåt. Syftet var att med produktionsstöd och skattesubventionerhålla deninhemskaefterfrågan uppe, och därmed produktion och sysselsättning,i väntan på att konjunkturerna vände utomlands. Istället för uppgångföljde emellertid en ny oljeprischock med kostnadskris och bytesbalansproblemsom följd.

Sverige fick börja låna för att täcka ökande underskott. Den växande utlandsskulden och budgetunderskottet blev sedan grunden för statsmakternassträvan att skapa en marknad för statspapperutanför bankerna. Denna strävan och den nya marknadenstillväxt krockade med denexisterandekreditregleringen.Ökade krav på statskuldspolitiken fick effekter på kreditmarknaden.

Det som i utgångslägetvar ett försök att stödja socialdemokratisk

sysselsättningspolitik (om än i borgerlig tappning mellan åren 1976 och 1982)slutademed nedmonteringenav ett annatinslag av klassisk socialdemokratiskpolitik, regleringen av kapitalet. I det perspektivet kan avregleringen ses som en icke avsedd konsekvens av politiskt agerandei en helt annanfråga. Om politiken betraktasfrån ett sådant perspektivkanskerationalitetenkanifrågasättas.Menaktörernabakom reformen hade andra mål för ögonen.

140

5.1Långsiktig plan eller begränsadrationalitet?

Inledningsvis ställdes frågan om kreditavregleringen skall ses som utfallet aven genomtänktlångsiktig strategieller om händelsernaskall tolkas som resultatetav ett begränsatrationellt handlande.Ser vi på ingressenhär ovan och rekapitulerar hur hela beslutsprocessensåg ut från tidigt 1980-tal, leds inte tanken till någon beslutsfattare som reformerade kreditmarknaden utifrån en i förväg iordningsställd långsiktig plan. Riksbanken,som ansvaradeför kredit- och penningpolitiken, hade att reagera på Finansdepartementetssträvanden att finansiera budgetunderskottet.Framväxtenaven andrahandsmarknad för stats- och riksobligationer låg delvis utanför Riksbankenskontroll, den pusselbitenhjälpte bl.a. RiksgäldskontoretochFinansdepartementet till att lägga. Framväxten aven sådanmarknad blev emellertid sedanett skäl som Riksbankenanförde för att avregleringenbåde var möjlig och nödvändig.

Även om perioden efter 1982 generellt sett präglades av lättnader

iregleringssystemetså var det ingen kontinuerlig och systematisk process.De ledandepå Riksbanken -riksbankschef och riksbanksdirektörer -ger uttryck för att de tidigt hyste föreställningar om att kreditregleringarna borde monterasned, riktningen var klar. Men det fanns inte någon detaljerad plan eller ide om hur de små stegendit skulle haka i varandra. De prövade sig fram, det ena stegetgav det andra. Av- och påregleringar växlade under den inledande fasen. Beslutsprocessenstämmeri vissa avseendenöverensmed beslutsmodeller som betonaratt målen är riktningsanvisningar,att manundviker stora radikala lösningar för att i stället genomföra stegvisa små förändringar där lösningarna är acceptabla(snarare än optimala) i ljuset av de vaga målen!42 Den mer oordnade bilden av beslutprocessenframhävs när man ser på en längre kedja av beslut. 1 en politisk processmed många aktörer drar de olika krafterna åt olika håll varvid det slutliga resultatetkante sig ogenomtänktoch planlöst. Men i ett spel mellan olika aktörer kan slutresultatetförvisso bli

J~2Jfr Enderud 1976, IO3ff, 181 där denne beskriver Lindbloms muddling-through-

modell, som dock är långt mer anarkistisk än de beslut som beskrivits här.

överraskande trots att aktörerna agerar fullt rationellt. Bilden blir också något annorlunda om vi studerarett enskilt beslut.

Här har den s.k. novemberrevolutionen1985 -utlåningsreglering- ens avskaffande -granskats mer i detalj vilket givit möjlighet att närmare studera hur beslutsfattarna argumenterat och vilket beslutsunderlagsom de använt sig av. Den verklige huvudaktören var riksbanksledningen.Riksbanksfullmäktige fattade visserligendet formella beslutet om kreditavreglering, efter vederbörligt samråd med Finansdepartementetsledning. Det tycks emellertid ha varit Dennis och Riksbankensledandetjänstemän som varit dendrivande kraften, vid det här tillfället liksom tidigare under perioden från 1982.

På många punkter agerade riksbanksledningen med överblick, målmedvetenhet och goda argument. De irrationella drag och begränsningarsomingick i beslutsprocessenskall inte överdrivas utan bör ses just mot bakgrund av att aktörerna kan beskrivas som i grundenrationella. Det var såledesingenslumpmässigprocessdär de ansvariga enbart reageradepå yttre stimuli eller plockade argument som för stunden passade ihop med de handlingar man utförde.343 Genomatt det formellt var enriksbanksfråga kunde Riksbankenagera på egenhand utan attbehöva involvera andraaktörer. Planernapå att genomföra en slutlig avreglering sattespå pränt i slutet av 1984 när kreditpolitiken för nästkommandeår ladesfast. En arbetsgrupp, den s.k. ÖKV-gruppen, tillsattes vars arbete gick ut på att utreda utlåningsregleringenseventuellaavskaffande.Undervåreninformerades Finansdepartementets ledning om planerna. En första rapport innehållande ett tiotal promemorior presenteradesinternt i slutet av maj 1985. För attfå ett grepp om de effekter enavreglering skulle få, försökte de beräkna storleken av den grå marknadenoch hur kreditmarknadenskulle reagerapå ettavskaffande.Bankföreningentillfrågades om storleken av de krediter som bankernaförmedlade vid sidan av regleringen. Med hänvisning till den norska kreditavregleringen och dess effekter ställde finansminister Feldt kritiska frågor till

343Det är således inget anarkistiskt beslut. Jfr Enderud 1976. 112fff'tirenbeskrivning

av den mest extrema formen som ibland kallas Garbage Can. soptunnemodellen.

Tanken här är att olika beslutssituationer. problem. liisningar och deltagare kopplas samman mer eller mindre slumpartat. För en kritik av den modellens teoretiska fundament, se Rasch 1989.

141

142

riksbanksledningenom de kunde klara en eventuell kreditexpansion. Effekterna av den norska avregleringen studeradesockså, även om detta inte nödvändigtvis drevs fram av Feldts frågor. De norska erfarenheternadiskuteradesredan i maj.

De argument för en avreglering som officiellt anfördes var i huvudsaktre: Att behovetav utlåningsreglering minskat på grund av den nya kreditmarknaden; att de existeranderegleringarna förlorat i effektivitet och attdeskapadesnedvridningarpå kreditmarknadenmed en framväxande grå marknad som följd. Den kreditexpansion som skulle visa sig beräknadesdelvis bestå i överflyttningar från den grå till den reguljära marknaden. Till skillnad från norrmännensom inte kunde bemöta ökad kreditefterfrågan med räntehöjningar hade den svenskaRiksbankenutarbctatenräntetrappasomberäknadesmotverka bankernasönskan att låna i Riksbankennär trycket ökade. Till detta fogadesockså ett höjt kassakrav.

Till planläggningen och argumentationenkan fogas ett strategiskt skickligt drag, att vänta med beslutettill efter valet 1985. De ledande

förespråkarna för en avreglering -hit hörde också finansminister Feldt och statsekreterareErik Åsbrink på Finansdepartementet-

insåg att planerna kunde sättas i verket först efter det att Gunnar Sträng avgått från postensomriksbanksfullmäktigesordförande. Efter valet gick just nämnde Åsbrink in på postensom ordförande varvid fältet var fritt för att sjösättareformen. Iden att forcera fram ett beslut utan förankring verkar fullt rationellt om de uppfattadeomgivningen somkritisk.

Så långt kommet kan beslutsfattarensagerandesåledesuppfattas som ovanligt genomtänkt jämfört med många av de beslut som dagligen fattas underhård stressoch med svagtbeslutsunderlag.Som läsarenredan lagt märke till var emellertid besluteti flera avseenden långt ifrån oproblematiskt. Vi kan utgå från den figur som lanserades redan i inledningen men lägga in några hinder på vägen. De belägg somhar stått till buds i denhär studienär långtifrån tillfredsställande, men ändå tillräckliga för att åtminstone på några punkter diskutera rationaliteten i Riksbankensagerande.

143

Figur 5.1 Modell över begränsat rationellt handlande

	Önskemål
/	~
2 Belägg	Handling (beslut)
.osäkra~	Verklighets/-
3.
	bedömning

Begränsades informationsinhämtningen aven övertygelse om avregleringensnödvändighetpå grund av ideologi, socialanormer eller andrasidoordnademotiv? Vid sidan av de officiella motiveringarna såg vi att det existerade flera andra motiv: Att vissa banker direkt hotades av de hårda utlåningsreglerna, att Riksbanken internt ville renodla sina uppgifter samtupprätta en som de upplevde försämrad legitimitet. Ä ven om det drogs igång en avsevärd utredningsapparatvar det heller aldrig frågan om någon förutsättningslös sådan. Frågan var inte om, utan hur och när avregleringenskulle genomföras och vilka effekterna skulle bli. Av intervjuerna att döma fanns dessutom en betydligt större värdegemenskapmed de finansiella marknadernasaktörer än med andraintressen.Det fanns enförståelse för bankernassynpunkter. Elitundersökningens material bekräftar också att det ideologiska hemvistettorde ha underlättar en avreglering. Till detta kommer också densocialanorm av hemlighållandesomtorde ha begränsat möjligheterna till informationsinhämtande.Selektivtsökandeefter information leder till osäkerkunskap.

2.Var beläggenosäkra? I viktiga avseendentvingades Riksbanken förlita sig på kreditinstitutens uppgifter, samtidigt som dessa givetvis hade intresse av att få statsmakterna att lyfta bort regleringarna.De beräkningar somgjordes av dengrå marknaden vilade på föråldrade uppgifter samtidigt somprognosernaför hur kreditmarknaden skulle reagera slog slint. Den kreditexpansion som kom var långt mer än en överflyttning av krediter från den

144

grå till den reguljära marknaden.De antagandensom gjordes för att beräkna effekterna (exempelvis var jämviktsräntan antogs ligga) riskerar att kraftigt ha underskattatdenuppdämdakreditefterfrågan. Förmågan att kunna motverka en kreditexpansion missbedömdestroligen också,bland annatberoendepå antaganden om vad Finansdepartementetville eller kunde göra.

Tog beslutsfattaren till vara den relevanta information som faktiskt fanns att tillgå? Här finns en risk att de blundade för information som inte riktigt pekadei den riktning man önskade. Ä ven om utredarenpåpekadeatt de beräkningar som gjorts inte kundeanvändasför prognosertycks deåterkommai slutpläderingen för att man skulle få se en överflyttning av krediter från den grå kreditmarknaden. De norska erfarenheterna som borde ha oroattycks inte hellerha fått några konsekvenserför beslutet;som en av utredarnapåpekadeså blev reaktionenatt de "[naturligtvis] stack huvudet i busken".344

Ett viktigt problem i det här sammanhangetvar att kreditavregleringsbeslutetformuleradesochgenomfördesisoleratfrån förhållanden på andra områden som också de borde ha förändrats. Till exempel tycks man ha tagit den fasta växelkursen och valutaregleringenför givna trots att räntevapnetinte skulle fungera fullt ut med dessakvar. Sammaförhållande rådde när det gäller hur beslutsfattarnaförhöll sig till relationenmellan detdå rådandeskattesystemetsavdragsregleroch en kreditavreglering. Under lång tid härskade föreställningen att konsumenternas räntekänslighet måste öka innan kreditmarknaden kunde släppasfri. Kombinationen av att regelsystemetupplevdesallt mer problematiskt och att man tycks ha överskattat en redangenomförd delreformering av skattesystemettycks emellertidha fått synsättet att ge vika under 1985.

Här fanns således en avgränsning mellan olika delar av kreditmarknadens delar, en "spårbundenhet" som till och med kom till uttryck inom Riksbankensväggar. Säkerligen fanns olika sektorsintressensom hade fullt rationella skäl för att motverka förändringar.

1-1Intervju,-1 Lars-Erik Klangby 29/5 1995.

3.

145

Men oförmågan att reformera ett helt system vid ett och samma tillfälle (eller åtminstone samordnat) tycks också ha berott på irrationella inslag i beslutsprocessen.Det extrema exemplet på hur olika sektorsföreträdareblundar för andra var bristen på samordning mellan utredningenom valutaregleringenoch Riksbankensagerande i fråga om kreditregleringen. Valutakommitten presenteradeden ena dagensitt betänkandeom valutaregleringensframtid och värnadei det sammanhangetom denexisterandekreditregleringen.Bara någon dag senare fattade Riksbanken beslut om den slutliga avregleringen av kreditmarknaden.

Att vi nu i efterhand kan uppfatta att en beslutsfattarebegränsades avolika faktorer somsocialanormer,ideologiskaföreställningar, otillräckligt, osäkert eller felaktigt beslutsunderlag,sektoriseringen av frågor eller att många andra aktörer ageradebehöver nödvändigtvis inte betyda att beslutsfattareni grundenvar irrationell. Det är snarare så att det alltid finns en mängd förhållanden som begränsaraktörens möjligheter att få utforma besluthur och när den själv vill. En sådan insikt tycks också ha varit vägledande för några av de centrala aktörerna. Ledmotivet tycks ha varit att hellre slå till med en isolerad kreditavreglering nu även om det innebär kreditexpansion-än att vänta och riskera att tillfället att över huvud tagetkunna ageraglider en ur händerna:45

5.2Förankring eller forcering?

En återkommandesynpunkt i denhär framställningenhar varit att de formellt politiskt ansvariga hade en relativt undanskymd roll i avregleringsbeslutet.De kom in sent i processen,uppfattade frågan som mindre betydelsefull och anger, åtminstone i efterhand, något andra skäl än de andra aktörerna. Föreställningen om de förtroendevalda som relativt maktlösa gäster i en statsapparatsombehärskasav den byråkratiska eliten har illustrerats. Problemen,dagordningenoch förslagen har formulerats av Riksbankens tjänstemän. Riksbanks-

3..5Se Intervju, Erik Åsbrink 2/6 1995.

fullmäktige uppvisar (eller uppvisade) vissa särdrag som troligen gör de folkvaldas position än bräckligare. I och med Riksbankens

särställning finns inget forum där representanterna i fullmäktige offentligt träder fram eller ställs till svars. Det finns således inget intresse från den övriga delen av riksdagsmannakåren för vad dessa riksdagsmän sysslar med. Riksdagsledamöterna i allmänhet har därmed heller inte haft något incitament att utveckla sin kompetens inom penningpolitikens område. Fullmäktigeledamöternas isolering har givetvis förstärkts av den "hemlighetsnorm" som rått på Riksbanken. Om vi nu återvänder till den figur som lanserades inledningvis kan

vi där markera vem som fungerat som beslutsfattare och också hur f6rankringsarbetet, eller påverkansmönstret, sett ut i den här frågan. En alternativ rubrik till figuren skulle kunna vara riksbankstjänstemännens dagordningsmakt, de politiska gästerna och det korporativa arrangemanget.

Figur 5.2 Grad och typ av horisontell förankring i demokratiska beslutsprocesser

			politisk
		Förankring?~	korporali.?
	Expert~		expert
	-Forcering?
Vemfattar		./	politisk
beslut?
		Förankring
	Politiker	~orporativ
			expert
		Forcering

Hur förankringen/påverkansmönstret antas ha sett ut vid omläggningenav kreditpolitiken -kreditavregleringen -har här markerats. Därmed besvarasockså de frågor som inledningsvis ställdes. Ä ven om riksbanksfullmäktige fattade det formella beslutet och

146

147

Riksbankensamråddemed Finansdepartementetpekar det mesta mot att det var riksbankschefenoch dennes experter som i realitetenvar beslutsfattarna.För departementetvar inte det här någon stor fråga, det var helt andra problem som upptog derastankemödor. Kontakter togs med finansministerFeldt men informationenvar sparsam.Genom att ställa frågorna till Riksbankenom de kunde klara kreditexpansionen fullgjorde Feldt sin grindvaktsfunktion, Riksbanken kunde gå vidare.

Möjligtvis underskattashär finansministernsoch framför allt statssekreterareÅsbrinks roll. Ett nej från derassida hadetroligen stoppat processen.Åsbrinks position var intressantdå han också blev ordförande i fullmäktige under avregleringens slutfas. Men det var Dennis och Riksbanken som var den pådrivande parten och det var den som hade makten över dagordningen.Det hadekrävts ett starkt intresse eller principiellt motstånd i frågan för att stå emot Riksbankensönskemål.

Den fråga som följer blir då -forcerades beslutet fram eller föregicks det av någon typ av förankring? Vare sig vi studerar Riksbanken eller Finansdepartementetskedde ingen egentlig förankring i de politiska kretsarna.De kontakter som togs inträffade alla efter att beslutetfattats, med undantagför ett (odokumenterat)enskilt samtal med en enligt uppgift ointresseradstatsminister. Och Riksbanken som var den aktiva parten, tycks snarareha satt en ära i att inget fick läcka ut till någon annan i förväg. Tanken att Riksbanken skulle ha löpande kontakter med LO ter sig för de involverade som i det närmasteskrattretande.Det material somjag haft tillgång till ger heller inga belägg för att någon förankring skeddemed de nationalekonomiskaexperternapå kreditmarknadochpenningpolitik. En sådan förankring skulle förvisso ha kunnatligga i linje medRiksbankenssätt att se på sin verksamhet; att tekniskt komplicerade frågor bäst löses med hjälp av de upplysta och över politiken ståendeexperterna.

Jag har här angetttvå olika tolkningar. Å ena sidan kan beslutet karakteriserassom forcering, där ingen alls involveras i beslutet. Å andra sidan kan det betraktassom ett korporativt beslut. Riksbanken befann sig i ett institutionaliserat samtalmed affärsbanker och andra kreditinstitut och dessatycks, även om Dennis hävdar motsatsen,ha involverats i beslutsprocessenssenareskede.Det allt mer kritiska läge somflera av bankernabefannsig i gjorde att samtalenintensifierades.

148

Riksbankens regelverk byggde på bankernas och finansbolagens uppgifter och i det läge mannu befannsigbehövdede information om såväl de regleradesomde grå ochförmedladekrediterna. En eventuell reform måste dessutom avpassas rent tekniskt med marknadens funktionssätt.

Det var förvisso inte frågan om förankring i den meningen att Riksbanken någonsin behövde befara att reformen skulle stöta på patrull hos bankerna och att de därför behövdebankernassamtycke. Riksbanken behövde emellertid samtalamed den part som faktiskt direkt berördes av reformen och var också beroendeav den information den fick från det hållet. Det ligger nära till hands att misstänka att Riksbankens förtröstan på att kreditexpansionen inte skulle explodera som den sedan gjorde vilade på den typ av muntliga överenskommelser som ingicks i dessasamtal. Att bankerna inte lojalt höll tillbaka kreditgivningen i utbyte mot sinnyvunna frihet kan delvis hänföras till Riksbankenstydliga avståndstagandefrån ytterligare regleringar. Riksbankenhadegjort sig av medsinasanktionsmedel.

Jag har ingen anledningatt ifrågasätta eller försöka bedöma om det var rätt eller fel att genomföra avregleringsreformeneller att värdera det sätt på vilket den gjordes. Ambitionen har varit att beskriva förloppet. Även om inte någon nationalekonomisk bedömning genomförts kan förvisso beskrivningen tyckas vara präglad av den föreställning som inledningsvis benämndes som ett "misstag". Ordningsföljden mellan olika reformer anses av många ha varit felaktig, avregleringenborde i ställetha kommit efter skattereformen, avregleringen förutsatte en annan växelkursregim etc. Problemet analyserassåledessomom beslutsfattarnaockså hadehaft alternativet att vänta med avregleringen. Det är nu inte alls säkert att detta var fallet. Den alternativa frågeställningen skulle då vara -varför dröjde avregleringen så länge i Sverigejämfört med de flesta andra länder. Varför var Sverige en eftersläntrare inom det här området? Den frågan är här inte besvaradoch hade i sin tur krävt ett annatoch mer uttalat komparativt angreppssätt.

Det hindrar emellertid inte att beslutetbeskrivs i de kategorier som här valts. Det finns anledning att uppmärksammakopplingen mellan frågan om reformens "rationalitet" och "beslutetskaraktär". Även om avregleringenvar detendamöjliga beslutetkan enbredareförankring ha inneburit ett "bättre" beslut. Styrkan i det diskursdemokratiska

149

ha inneburit ett "bättre" beslut. Styrkan i det diskursdemokratiska synsättet ligger i att de som deltar i det offentliga samtaletmåste försöka övertyga motståndarenmed rationella argument; preferenser och argument "tvättas". Det går inte att vinna anhängareoch övertygande argumenteraför sin ståndpunkt genom att hänvisa till egen vinning eller snäva gruppintressen.

Rent hypotetiskt är det möjligt att tänka sig att enskildheter i reformen hade kunnat sett annorlunda ut; de felbedömningar som Riksbankengjorde av kreditexpansionenhade kanske undvikits. Att förslagets kärna skulle ha slitits sönder är mindre troligt, det fanns inget egentligt motstånd mot avregleringenens i LO. Men rädslanför kreditexpansionentycks ha varit större utanför kretsenav de experter på Riksbankensom kontrollerade frågan.

Till detta kommer att en bredareförankring skulle kunnat ha givit en ökad legitimitet åt beslutet. Tanken på en finanspolitisk åtstramning hade haft större chans att överleva (och kanske hade också bankerna blivit mer påpassade).Ett av de stora problemen med avregleringenvar ju nämligen att dentolkades som en politik i precis motsatt riktning, att regeringensläppte loss konsumtionen som man då till och med tillät folk att låna till. Feldt påpekar själv att avregleringen kom att "spela en destruktiv roll... som ett alibi för att man inte ville ha nedskärningar eller skattehöjningar."J46Det dilemma man möjligen stod inför var att enlyckad förankringsprocess skulle ha mildrat de negativaeffekterna samtidigt som sannolikheten för att förankringen skulle misslyckas var stor; reformen hade då riskerat att ha stoppats eller bromsatsupp. Ett snabbt beslut med få deltagare ökade sannolikhetenatt kunna genomföra förändringarna. Dock till priset av att åtgärdernamisstolkadesoch kreditexpansionen förstärktes.

5.3Folkstyre eller expertstyre?

"Igår samladesledningen för landetsmäktigastepolitiska parti. En sobertillställning i en tyst borg. Utanstörandeväljare, utan skränig

J~6Intervju, Kjell-Olof Feldt 8/6 1995.

150

partikongress,möttes landetsmestkompetentapartielit. Oavsättbar, målmedveten, ansvarig blott inför sig själv och sitt höga syfte. Riksbankspartiethöll möte."J47

Polemikeni citatetriktar sig gentemotRiksbankens,som författaren

uppfattar, politiska agerande vilket saknar demokratisk bas. När Riksbanken fått en ökad självständighet krävs ett stort mått av måttfullhet. I artikeln hävdas att Riksbanken och framför allt dess ordförande inte klarat av att hålla sig från det politiska spelet.

Riksbankensstarkareställning gentemotriksdag och regering följer dels av förändringar i riksbankslagen,menockså av denkombinerade effekten av avregleringarna och de stora budgetunderskotten.348 Frågan om hur självständig Riksbankenskall vara (eller på vilket sätt Riksbanken skall vara självständig!) har inte diskuterats i den här framställningen. Däremot framträder bilden aven finans- eller kreditpolitisk maktelit. Genom sin avskildhet,relativa oberoendeoch därtill stora samsyni ekonomiska och politiska frågor kande sessom en järntriangel eller politiskt-ekonomiskt segment som under avregleringen kunde utgöra en viktig politisk maktfaktor vid sidan av den folkvalda kanalen. Kombineras Riksbankensökade oberoende med att "väktarna" som styr en sådanoberoendeinstans,i jämförelse medde representativaeliterna och medborgarna,har enmycketannorlunda politisk åskådning och att det heller inte finns fungerande mekanismer för att säkerställa ansvarsutkrävande,finns risken att dessa "väktare" kan komma att driva en egen politik som ställer folkstyret i en ständig "offside"-position.

Vilka slutsatsersom kandras avdettamedavseendepå Riksbankens oberoendeskall emellertid inte diskuteras i någon större omfattning här. Den analys som föregått ger emellertid upphovtill åtminstonetre funderingar som berör dennasjälvständighet; om fullmäktigeledamöternas svaga position, om öppenhet i känsliga frågor samt om värdet av förankring.

J.'Hamilton 1996.J..

Rothstein 1995,26.

.Riksbankens oberoendeoch krav på fullmäktigeledamöternaatt inte diskutera penningpolitiken med andra riskerar att göra dessa politiska företrädare svagagentemotexperternapå Riksbanken.Det finns inget incitament i systemetför riksdagsledamöteri allmänhet att försöka förstå vad penningpolitiken handlarom och de som faktiskt är insatta har ingenstansatt diskutera frågorna (annat än med varandra).

De ärendensom Riksbankenhanterarär (även om inte avregleringsfrågan med nödvändighet var en sådan) i många fall av känslig natur och många frågor kan därför inte hanteras så öppet som demokratin egentligenkräver. Men måste vi inte då kunna begära en öppenhet i efterhand? Det skulle exempelvis betyda att samråd mellan Riksbank och Finansdepartementprotokollförs. Risken är annars att delat ansvarär ingens ansvar. Det materialläge som jag haft för att ta reda på vad som faktiskt hände kan exempelvis knappastbeskrivas som "öppenhet i efterhand".

Iden om oberoende bygger på att medborgarna, om de vore välinformerade och fick tillfälle "att tänka efter", skulle föra just en sådanpolitik som en oberoendeoch självständig instans bedriver. Rent empiriskt visar det sig emellertid finnas en ganskastor klyfta mellan de politiska attityder medborgarna eller deras "upplysta" representanter har och de värderingsmönster som präglar de personer som skall ta en sådanoberoendeinstans i besittning. Det är såledesinte den eftertänksammemedborgarensom befinner sig i maktpositionen. Om det är svårt att reglera målen för den oberoende instansens verksamhet och det tillika är svårt att konstruera regler för ansvarsutkrävandebör det rimligen byggas in mekanismer för någon form av förankring. Åtminstone i det fall som undersökts här hade ett sådantförfarande kunnathöja legitimiteten i beslutet.

151