ds 1996 18

Departementsserien 1996:18

9

1

Sammanfattning

: c

,.',~;"

t;,

En våg av förändringar sköljer över de offentliga verksamheterna runt om i världen. Det har handlat om att införa marknadsmekanismer, men också om resultatstyrning, utvärderingar och mer företagslika organisationsformer.Tidigare har det varit bland annatsjukvården och kommunerna som stått i fokus, men därefter har utbildningssektorn kommit att ligga som ett område i förändringens front-

linje.

Universitets- och högskolesektorngenomgickunder 1993en reform som förändrade regleringsstruktureni grunden. Den tidigare centralstyrningen byttes mot en struktur där enheterna blev självständiga aktörer i förhållande till varandra och till regeringen. Det är en struktur som liknar mål- och resultatstyrningen,men som tydligare byggerpå ett självständigtagerandefrån universitetensochhögskolornas sida.

Universiteten'är autonomamen beroendeav statsmakternasbeslut vad gäller finansieringen av verksamheten,samtidigt som statsmakterna är beroendeav universitetensvilja att presteragod forskning och utbildning till låg kostnad. Genom ett långsiktigt samarbetekan universitets- och högskolesektornfungera som redskap för ekonomisk tillväxt och eh allmän bildning av medborgarna.

Undersökningentolkar reformen i ljuset aven spelteoretisk modell kallad FångarnasDilemma, där regeringenoch universitetenses som parter i ett spel. Kärnan i spelet är att man uppnår det gemensamma bästabara om parternaväljer ett långsiktigt samarbete.Lockelserfinns

IJag har genomgående i denna rapport valt att använda termen universitet för att

beteckna såväl universitet som högskolor.

10

både för regeringenoch för rektorerna att "hoppa av" samarbetetoch välja kortsiktiga fördelar.

En poäng med spelmodellenär att den fåster uppmärksamhetenpå relationen mellan regeringenoch de underlydandeenheterna. Det är en relation somutvecklasav parternasagerande,vilket i sin tur "styrs" av spelreglerna. Universiteten har egenskapersom gör det särskilt lämpligt att styra dem på det här sättet, men modellen kan överföras till offentliga sektorn i stort.

Reformen 1993 innehåller sexkomponenter:Systemstrukturenblev öppnare genom att enskilda utbildningsanordnarefick tillträde på lika villkor och genom skapandetav två stiftelsehögskolor. Det tidigare planeringsförfarandet byttes mot kontraktsliknande utbildningsuppdrag, inom vilka universitetenhar stort utrymme attvälja profil. Bland annat kan universiteten välja mellan att maximera sin ersättning utifrån input- eller outputmått. Enhetliga per capita-ersättningaroch i detnärmasteobegränsademöjligheter attdisponeraanslagenär också viktiga komponenter. Till detta fogadesmer omfattandemekanismer för externgranskning avverksamhetenskvalitet. Dessutomgenomfördes en omfattandeavreglering men också enförstärkning av rektorernas befogenheter.

1 "verkligheten" har reformen inte fått fullt genomslag.En viktig faktor är regeringsskiftet1994,där dennya regeringeninte velatspela spelet helt efter de regler som konstruerats av den borgerliga regeringen. Båda regeringarnahar dessutomhaft svårt att hålla sig strikt till de uppgjorda spelreglerna,bl.a. genom att tillföra öronmärkta medel för särskilda ändamål.

Systemstrukturen genomgåren långsamdiversifiering med fem nya enskilda enheter,men enpåtaglig förändring av utbudetvid de statliga universitetenochhögskolorna. En betydandeproduktivitetsökning har gjorts och ettstörre intresseför kvalitetsfrågornarapporteras.Däremot tycks man inte på lägre nivåer i systemetha insettvilka möjligheter som öppnats genom avregleringen.Några universitet och högskolor vill gå vidare och förändra även de kvarvarandereglerna avseende bl.a. fakultetsorganisationoch styrelsekonstruktion.

En brist i speletsom det förts hittills är att studenternasefterfrågan inte fått det genomslagsomvar avsettnär regelverketkonstruerades. Så länge sökandetrycketär stort kommer kraven på universitetenatt anpassasig till studenternasönskemål att vara förhållandevis små.