Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Statliga arbetsgivarfrågor

Betänkande 2004/05:FIU18

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
9 mars 2005

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

PDF
Statliga arbetsgivarfrågor(pdf, 238 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2004/05:18 Statliga arbetsgivarfrågor

Beslut

Motioner om statliga arbetsgivarfrågor (FiU18)

Riksdagen sade nej till motioner från allmänna motionstiden 2004 om statens arbetsgivarpolitik. Skälet är att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar främst om etnisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen, jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken samt arbetsmiljö och sjukfrånvaro i staten. Motionerna tar också upp etiska regler för statstjänstemän verksamma utomlands, statliga pensionsförmåner respektive myndighetschefernas bosättningsort.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 8

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2005-02-03
Justering: 2005-02-15
Trycklov till Gotab och webb: 2005-03-01
Trycklov: 2005-03-01
Reservationer: 8
Betänkande 2004/05:FIU18

Alla beredningar i utskottet

2005-02-03

Motioner om statliga arbetsgivarfrågor (FiU18)

Finansutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2004 om statens arbetsgivarpolitik. Skälet är att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar främst om etnisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen, jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken samt arbetsmiljö och sjukfrånvaro i staten. Motionerna tar också upp etiska regler för statstjänstemän verksamma utomlands, statliga pensionsförmåner respektive myndighetschefernas bosättningsort.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2005-03-09
Stillbild från Debatt om förslag 2004/05:FIU18, Statliga arbetsgivarfrågor

Debatt om förslag 2004/05:FIU18

Webb-tv: Statliga arbetsgivarfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Tommy Ternemar (S)
Anf. 101 Tommy Ternemar (S)
Fru talman! Vi ska nu behandla finansutskottets betänkande FiU18, som handlar om statliga arbetsgivarfrågor. Utskottet har behandlat elva motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2004. Motionerna tar upp frågor med anknytning till statens arbetsgivarpolitik. Det handlar bland annat om problematiken kring etisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen, jämställdhetsaspekter, arbetsmiljön och sjukfrånvaron i staten. Motionerna handlar också om etiska regler för statstjänstemän, statliga pensionsförmåner samt myndighetschefernas bosättningsort. Utskottsmajoriteten anser att andelen statsanställda med annan etnisk och kulturell bakgrund än den svenska fortfarande är för låg. När det gäller jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken anför utskottet att det är angeläget att regeringens arbete med jämställdhet i statsförvaltningen intensifieras och antar en mer operativ inriktning. Utskottet understryker också vikten av att skapa en attraktiv statsförvaltning med god arbetsmiljö. Fru talman! I detta betänkande finns åtta reservationer från Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet samt ett särskilt yttrande från Moderata samlingspartiet och Centerpartiet. Med detta överlämnar jag betänkandet för debatt.
Gunnar Nordmark (Fp)
Anf. 102 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Som ceremonielet bjuder konstaterar jag att Folkpartiet givetvis står bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation 4. Innehållet i den reservationen är att vi tydligare än utskottets majoritet vill framhålla statens roll som föredöme som arbetsgivare, framför allt när det gäller jämställdhet. Även om det ur jämställdhetsperspektiv finns en rad aspekter på hur staten agerar som arbetsgivare kommer jag i huvudsak att koncentrera mig på skillnaden mellan löner för kvinnor respektive män i statlig tjänst, dels därför att bland andra fackförbundet ST nyligen på ett förtjänstfullt sätt visat på löneskillnaderna mellan kvinnor och män vid ett antal statliga myndigheter, dels därför att lönerna hos en arbetsgivare säger en hel del om hur det är ställt med jämställdheten i övrigt. Jag hoppas i min framställning kunna visa på att varken de ambitioner staten har eller hur utvecklingen ser ut vittnar om ett tillräckligt engagemang eller ens att utvecklingen i särskilt stor utsträckning är på väg åt rätt håll när det gäller mer jämställda löner inom staten. Låt mig inleda med ett citat ur Arbetsgivarverket informerar den 25 augusti 2003 eller för den delen den 29 juni 2004. Formuleringarna är nämligen identiska. "Den viktigaste förklaringen till löneskillnaderna är att kvinnor oftare arbetar deltid, på lägre befattningsnivåer och inom yrken med lägre genomsnittslöner. Slutsatsen blir att även om all eventuell i lagens mening osaklig lönesättning försvann, skulle löneskillnaderna mellan kvinnor och män bara förändras marginellt." Sällan har den gällande könsmaktsordningen uttryckts tydligare än så. Staten som arbetsgivare flyr bakom att i lagens mening osakliga löneskillnader är marginella. Kvinnor arbetar oftare deltid, säger staten. Varför då? frågar Folkpartiet. Hur synliggör vi de förhållanden som gör att kvinnor i större utsträckning väljer att arbeta deltid eller tvingas till detta, och vad kan staten som arbetsgivare göra för att det i framtiden ska vara samma andel män som kvinnor som väljer eller tar ansvaret att arbeta deltid? Kvinnor arbetar oftare på lägre befattningsnivåer, säger staten. Varför då? frågar Folkpartiet och vill förändra de mekanismer som gör att det efter decennier av jämställdhetsarbete fortfarande är män som plockas ut till högre befattningsnivåer medan kvinnor hänvisas till de lägre. Kvinnor arbetar inom yrken med lägre genomsnittslön, säger staten. Vad gör vi åt det faktum att de yrken där det av tradition finns många kvinnor är sämre avlönade än de yrken där det av tradition arbetar många män? Vi måste ta fram en arbetsvärdering, säger Folkpartiet, som är bättre än den som vi har i dag. Arbetsgivarverket har dock rätt i sin analys. Det är de löneskillnader som är så kallat sakligt grundade som är huvudförklaringen till löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det är decennier av strukturer som är ojämställda som upprätthåller löneskillnaderna mellan kvinnor och män i statens tjänst såväl som på andra håll i yrkeslivet, och det är decenniers accepterande av dessa så kallat sakliga löneskillnader som gör att kvinnor än i dag har lägre månadslön, lägre livslön och därmed också lägre pensioner. Pengar är kanske inte allt för den som är anställd, men det är det tydligaste exemplet på hur den enskilda arbetsgivaren värderar sina anställda både som individer och som grupp. I staten är till huvuddelen "sakligt grundade" löneskillnader mellan kvinnor och män ungefär 15 %. Det är inte acceptabelt. Staten borde som arbetsgivare ha kommit längre. I Juseks arbetsmarknadsundersökning för 2004 visas att den genomsnittliga medianlönen för nyutexaminerade nyanställda akademiker är identisk, det vill säga 18 500 kr i månaden, oavsett om det är kvinnor eller män. För andra året i rad, alltså redan 2003 enligt undersökning, betalades nyutexaminerade statligt anställda akademiker lika vid nyanställning. Det kanske kan ses som ett framsteg, om än ett senkommet sådant, att det är först i början på tvåtusentalet som kvinnliga akademiker vid nyanställning i statens tjänst får lika mycket betalt som manliga. Tittar man däremot på vad som har skett efter ett år i yrkeslivet för statligt anställda akademiker är ordningen dock återställd. I Juseks undersökning för 2004 ser man att män med ett års anställning i genomsnitt betalas med 20 000 kr medan kvinnor betalas med 19 500 kr. De manliga akademikernas löneökning på ett år efter nyanställningen är alltså i genomsnitt 50 % högre än de kvinnligas. Så rättar vi inte till vare sig de så kallat sakliga eller de uppenbart osakliga löneskillnaderna inom staten. Staten måste bli en bättre arbetsgivare när det gäller jämställdhet, dels därför att statens anställda har rätt att förvänta sig en rättvis behandling oavsett kön, dels därför att mer jämställda arbetsplatser, som tar till vara varje individs färdigheter oavsett kön, får en bättre verksamhet. Inte minst måste det ske därför att det är viktigt att staten som arbetsgivare är en föregångare på jämställdhetsområdet både vad det gäller lön och på andra områden om riksdag och regering ska ha ett fortsatt förtroende när det gäller att ställa krav på andra arbetsgivare om ett mer jämställt arbetsliv.
Agneta Gille (S)
Anf. 103 Agneta Gille (S)
Fru talman! Detta betänkande är, som ni har hört, ett betänkande som har elva stycken motionsyrkanden och åtta reservationer. Det är ett betänkande som tar upp alla frågor som har med arbetsgivaransvaret att göra och staten som arbetsgivare. Det är ju en mycket viktig uppgift att vara arbetsgivare. Inte minst jag är medveten om det eftersom jag tidigare har varit fackligt förtroendevald under en massa år och förhandlat tillsammans med arbetsgivaren. Arbetsgivaren har till uppgift att göra sitt yttersta för att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter på arbetsplatsen och att ingen diskrimineras i detta. Alla ska må bra och också känna sig välkomna på sitt arbete. Grundläggande värderingar ska uppfyllas av staten och av alla myndighetschefer som är arbetsgivare. När vi i det här betänkandet tittar på den etiska och kulturella mångfalden i statsförvaltningen ser vi att staten i dag inte har nått det mål som vi har satt upp, att staten ska ha samma antal anställda som andelen personer med utländsk bakgrund utgör av Sveriges befolkning. Det skulle vara 17 %. Vi har inte kommit upp till det utan endast kommit upp till 10 ½ %. Här finns det fortfarande mycket kvar att göra. Det är väl också en av de stora utmaningarna. Det är dessutom en fråga som vi har lyft fram i det här betänkandet och som staten som arbetsgivare måste jobba vidare med. Vi har i utskottet noterat att åtgärder nämns i myndigheternas årsredovisningar för 2003, och dessutom upprättar myndigheterna handlingsplaner för just detta ändamål. Jag vill vidare notera att utskottet i juni 2004 har uppmärksammat regeringen på att regeringen har undertecknat en avsiktsförklaring tillsammans med Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO och Saco om just insatser för bättre integration på arbetsmarknaden. Detta är en utmaning att genomföra, och vi kommer från utskottets sida att följa denna utveckling mycket noggrant. Över till jämställdhetsarbetet. Precis som Gunnar Nordmark sade är jämställdheten mellan kvinnor och män i dag kanske mer aktuell än någonsin efter att vi i går firade den internationella kvinnodagen och att vi under den allmänna debattimmen i dag på morgonen också debatterade detta stora och viktiga ämne. Jämställdhet handlar om rättvisa och fördelning av ekonomisk och politisk makt. Det handlar om demokrati, om att värdera kvinnor och män lika i alla avseenden. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla områden i livet. Har vi nått dit vi vill? Nej, det är väl inte så att vi riktigt har full jämställdhet i samhället. Vi har en bit kvar att vandra i detta. Det beror på den maktstruktur som är så inarbetad i samhället i dag. Det tar tid för en sådan förändring. Det tar tid för denna maktstruktur att skifta fokus till att också se till att det blir jämställt. Men vi kan se att det har förbättrats, att arbetet som har gjorts också ger resultat. Det finns fler kvinnliga chefer i dag än vad det fanns förra året. Att ha jämställda styrelser inom staten hade vi uppnått redan förra året, men det har förbättrats ytterligare några procent sedan sist. Vad som däremot finns kvar att göra är att alla anställda ska ha lika lön för lika arbete. Precis som Gunnar Nordmark sade har vi fått uppgifter i medierna genom fackförbundet ST, Statstjänstemännen. Jag har ett pressmeddelande från Arbetsgivarverket som ifrågasätter en del av siffrorna som ST har tagit fram. Med statistik kan man visa det man vill. Jag ifrågasätter inte någon av siffrorna. Vi ska naturligtvis följa upp och se till att det blir rätt. Med statistik kan man också få fram vilka siffror man vill beroende på hur man räknar. Hursomhelst. Vi i finansutskottet är inte helt nöjda med att de uppgifter vi har visar att det finns löneskillnader. Vi kräver ytterligare insatser för att uppnå lika möjligheter till befordran och utveckling till samma lön. Jag vill också lyfta fram att utskottet ser positivt på att staten ordnar ett kvalitets- och kompetensråd även under 2005. Det är ett chefsprogram speciellt för kvinnor på mellanchefsnivå. Det är ett viktigt arbete för att stärka kvinnor på mellanchefsnivå att förbereda sig för att söka högre tjänster. Det är utskottets mening i detta att jämställdhet mellan könen ska råda i hela det svenska samhället - och så även i statsförvaltningen med samma lön för samma arbete. Vi ska också titta på det stora ansvaret som arbetsgivaren har att se till att alla på jobbet också mår bra. Vi har haft och har fortfarande höga sjuktal i Sverige. Därför har vi också ett mål att halvera sjukfrånvaron till 2008. Staten ska vara ett föredöme även i dessa frågor. Mycket av dessa viktiga frågor handlar om bra ledarskap. Våra chefer inom staten ska erbjudas och genomgå kompetensutveckling, chefsutveckling, för att hantera alla dessa svåra frågor och uppgifter på bästa sätt. Det är ett arbete som hela tiden fortgår inom staten. Som en annan del i strategin för ökad hälsa i arbetslivet inrättades 2003 arbetsgruppen Hälsa i staten. Det är ett forum för ökad hälsa och lägre sjukfrånvaro i statens tjänst. Regeringen aviserar också i sin inledning till budgetpropositionen för 2005 en kraftsamling för ökad hälsa inom den statliga sektorn. Under de närmaste åren ska statsförvaltningens arbete att skapa en attraktiv och effektiv förvaltning stärkas i syfte att verka för målet att halvera sjukfrånvaron till 2008. Med det, fru talman, har jag tagit upp de viktigare delarna i detta betänkande. Det finns saker som har skett i positiv riktning. Det finns saker som behöver ytterligare åtgärdas. Det är vi medvetna om. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner samt reservationer.
Gunnar Nordmark (Fp)
Anf. 104 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Jag vet om att Statens arbetsgivarverk har gjort invändningar mot vad ST har sagt. Det var det jag försökte lyfta fram i mitt anförande, det vill säga att man talar om de sakligt motiverade löneskillnaderna, som beror på gamla ingrodda strukturer som man inte har lyckats göra något åt. Det är fråga om att i större utsträckning rekrytera män som chefer, och de arbeten som kvinnor traditionellt sett befinner sig i värderas lägre än mäns arbeten. Det anses som sakliga löneskillnader. Jag lyfte också upp exemplet som Jusek har tagit fram, nämligen att efter ett år har män sprungit ifrån kvinnorna när det gäller lönesättning, trots att de under 2003 gick in på i genomsnitt samma lön. Det är också en oroande utveckling. Jag kan ta ett exempel till från Saco. Sacoanställda kvinnor och män följer varandra lönemässigt i statens tjänst fram till 29-30 års ålder. Sedan går det isär. Vi vet vad det beror på. Det beror på att i den åldern föder kvinnor barn. Vi vet att som föräldraledigheten fungerar diskriminerar den kvinnor lönemässigt. För statens del fortsätter lönediskrimineringen livet ut. Kvinnor - akademiker, statligt anställda - kommer aldrig i fatt sina manliga kolleger efter det att de har varit barnlediga. Vi vill markera med vår motion och reservation att det är viktigt att staten tar ett större ansvar att vara föredömlig som arbetsgivare, driver på mer. De myndigheter som har ansvar för en bättre statlig politik på detta område tar inte fullt ut sitt ansvar. Det hade varit bra om vi hade kunnat vara eniga om detta.
Agneta Gille (S)
Anf. 105 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag tror inte att oenigheten är så speciellt stor i detta, Gunnar Nordmark. Vi tar detta på stort allvar. I betänkandet framgår att vi sätter stort fokus på just de frågorna. Vi vill, och vi ska se till, att det kommer att vara en lönenivå som är likadan för män och kvinnor inom statlig tjänst och också så i hela arbetslivet. Vi ska också se till att arbetsgivare och fackliga organisationer förhandlar fram samma nivå på lön för samma arbete. Det ska vara lika. Det vill vi sätta fokus på. Vi har tittat på den statistik som ST och Arbetsgivarverket har tagit fram. Sven-Erik Österberg säger att det är stort fokus från regeringens sida på dessa frågor. Jens Orback säger likadant. Vi har regeringen bakom oss i arbetet. Låt oss från finansutskottets sida fortsätta att arbeta på detta och se till att det kommer att ske förändringar. Det finns en maktstruktur som är svår att förändra. Jag tror att vi kommer att lyckas så småningom.
Gunnar Nordmark (Fp)
Anf. 106 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Jag betvivlar inte det ärliga engagemanget och åsikterna hos majoriteten i finansutskottet i denna fråga. Däremot hoppas jag att regeringen och statliga myndigheter i fortsättningen kommer att bli bättre på att leverera på området än vad man, tyvärr, hittills har varit.
Agneta Gille (S)
Anf. 107 Agneta Gille (S)
Fru talman! Som jag beskrev tidigare satsar vi på kompetensutveckling, på utbildning av kvinnliga mellanchefer, för att de ska kunna känna sig mogna att ta klivet upp. Det är en aktiv satsning från statens sida, men det tar lite tid. Vi är medvetna om att det tar tid. Vi skulle gärna vilja ha ett resultat omgående, men det tar lite tid. Det är som att bestämma sig för att vinna Vasaloppet. Men innan jag står där med segern måste jag göra några starter och träna för att nå dithän. Allt sådant arbete tar sin tid. Men jag är ganska säker på att vi har samma mål och samma driv till att nå dit vi vill. Vi ska dit.
Christina Andersson (C)
Anf. 108 Christina Andersson (C)
Fru talman! Jag har begärt ordet med anledning av det särskilda yttrande som finns under rubriken Jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken . Det är ett yttrande som Centerpartiet tillsammans med Moderaterna står bakom. I går var det, precis som föregående talare sade, den internationella kvinnodagen - en dag när det är fokus på jämställdhetsfrågor. Fortfarande är löneskillnaderna mellan kvinnor och män betydande. Kvinnor tjänar i genomsnitt 92 % av vad män gör, så visst behövs debatten och visst behövs attitydförändringar. Men det är i vardagsarbetet som förändringarna måste ske på ett konkret och aktivt sätt. Staten ska vara ett föredöme när det gäller att utveckla de enskilda medarbetarnas förmåga och möjligheter. Det handlar om att underlätta för både kvinnor och män att utvecklas på sin arbetsplats, att ta till vara den förmåga och kompetens som finns hos var och en oavsett kön. På det sättet kan vi bryta gamla attityder, och det underlättar för kvinnor att få ledande positioner i arbetslivet. Det känns angeläget att påpeka att om vi ska få till stånd attitydförändringar i synen på kvinnors roll på arbetsmarknaden krävs det att kvinnor synliggörs, att man blir sedd på sin arbetsplats och uppskattad för sin kompetens och kunskap. Det anser vi i Centerpartiet är ett bättre sätt än att kvotera in i olika verksamheter eller styrelser. Det är nedslående att läsa Statistiska Centralbyråns rapport om de stora skillnaderna i lön för statligt anställda. Man har undersökt 78 myndigheter, och på 63 av dem har kvinnor lägre lön än män. Löneskillnaderna kan variera, men det rör sig i vissa fall om ända upp till 3 000 kr i månaden. Visst kan man, som Agneta Gille sade, bevisa mycket med statistik, men här talar nog ändå siffrorna sitt tydliga språk. Inte heller inom Regeringskansliet är lönerna jämställda. Kulturdepartementet är ett exempel som man visar på i den här rapporten där männen tjänar betydigt mer än sina kvinnliga kolleger för likvärdiga arbetsuppgifter. Staten ska vara ett föredöme som arbetsgivare. Därför är det allvarligt att det finns påtagliga löneskillnader mellan män och kvinnor hos de statliga myndigheterna. Särskilt allvarligt blir det när lika lön för lika och likvärdigt arbete är ett av fem fokusområden i regeringens handlingsplan för jämställdhet. Vad ger det för signal till andra aktörer på arbetsmarknaden om inte staten själv som arbetsgivare tar sin egen jämställdhetsplan på allvar? Blir signalen att inte heller de behöver ta ambitionen om lika lön för lika och likvärdigt arbete på särskilt stort allvar? Mot den här bakgrunden är det angeläget att utskottets förslag om att regeringens arbete med jämställdhet i statsförvaltningen intensifieras och antar en mer operativ inriktning.
Cecilia Widegren (M)
Anf. 109 Cecilia Widegren (M)
Fru talman! Regeringens företrädare Agneta Gille har varit i talarstolen och talat om att hon är ute och motionerar. Jag trodde att regeringen hade större ambitioner än så. Alliansen har tänkt vinna det här loppet, så vi kommer nog att köra om på uppfartssträckan. Det finns mycket kvar att göra, säger regeringens företrädare i dag, Agneta Gille, och det är väl tydligt att så är fallet. Låt mig återkomma till det om någon minut. Jag har fyra konkreta fall där jag vill att Agneta Gille ger sitt gillande eller inte. Moderaterna har i detta betänkande lagt ett särskilt yttrande tillsammans med Centerpartiet som vi precis har fått beskrivet för oss, om jämställdhetsfrågorna, och där det konkret handlar om att regeringen måste gå från ord till handling. Agneta Gille och jag har tidigare talats vid i de här frågorna, och vi har då också talat om att vi ska gå från ord till handling. Tidigare har Agneta Gille talat om för mig att hon vill gå från ord till handling. Men när är det då dags att göra detta? Jag börjar fundera om regeringen någon gång kommer att bli nöjd i de här frågorna. Eller kan de stå här om 20 år igen och säga att "vi håller på att arbeta med frågan och ber att få återkomma"? Staten ska vara ett föredöme. Ja, det är väl en självklarhet att det ska vara så. Vi tycker att även Regeringskansliet ska vara ett föredöme, självklart, för de policyfrågor och de beslut som tas och som man genomför. Fru talman! När det gäller statens arbetsgivarfrågor finns det en del smolk i bägaren. Det har Agneta Gille också valt att medge här i dag. Låt mig nu ta fyra exempel om detta så får vi se vad hon har att säga om det. Det första exemplet har det talats om här i dag, och det är den undersökning som fackförbundet ST redovisade förra veckan. På 63 av 78 myndigheter finns det inte lika lön för lika arbete. Att det är på det sättet måste vara oacceptabelt år 2005. Några har valt att räkna upp att det handlar om att det i ganska hög grad handlar om en del av Regeringskansliets departement, och så borde inte vara fallet. Det andra konkreta fallet är att vi före jul gjorde en djupenkät på Regeringskansliet där det visade sig att mobbning är ett stort problem. Är det ett föredöme att ha det på det sättet? Är det en bra statlig arbetsgivarpolitik? Det tredje konkreta exemplet är att kvinnor ratas från toppjobben i de statliga myndigheterna och de statliga verken. Det visade sig att det i regeringens policy står att män och kvinnor ska ha lika mycket makt och inflytande. Regeringen har haft det målet i tio år, och ändå visade det sig i den undersökning som kom strax före jul att verkligheten är en helt annan. De flesta männen har fortfarande regeringens chefspositioner, och av dem som utsågs år 2003 och år 2004 var det fortfarande klart flest män som utsågs till chefspositioner. Likaså är Sveriges tio högst betalda myndighetschefer alla män. Är detta att vara ett föredöme? Borde det inte vara lika lön för lika arbete även vad gäller chefspositioner inom staten? Det fjärde konkreta exemplet är från en interpellationsdebatt med just den ansvarige ministern för de här frågorna. Sven-Erik Österberg konstaterade att regeringen gör bedömningen att myndigheternas arbeten inom den statliga arbetsgivarpolitiken fungerar i huvudsak väl. Jag måste säga att det konstaterandet inte känns riktigt så bra, oavsett om vi tittar till förra veckans nyheter eller till det som varit det senaste halvåret. Man anser sig vara ett föredöme som arbetsgivare, och vi ligger ganska bra till i dag. Håller regeringens företrädare här i dag, Agneta Gille, med om detta? Jag skulle vara väldigt intresserad av att höra vad hon har att säga.
Agneta Gille (S)
Anf. 110 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tala om för Cecilia Widegren att jag är riksdagens representant och att jag tillhör majoriteten i riksdagen. Däremot tillhör jag inte regeringen, som Cecilia Widegren felaktigt noterade. Jag har redovisat finansutskottets betänkande, och jag hoppas att Cecilia Widegren har läst igenom det. Där kan vi påvisa de förbättringar som har skett. Det finns naturligtvis saker att ta fram, som du har redovisat i ditt anförande, där man kan slå ned på specifika frågor. Men i det stora hela kan vi inte direkt slå ned på något och se att det har skett så stora försämringar sedan förra året. Sakta men säkert går det här arbetet framåt, vilket är väldigt tillfredsställande. Vi slår från utskottsmajoritetens sida fast att det arbetet måste intensifieras och att vi måste fortsätta i precis den del som har startats upp, till exempel med kompetensutveckling, för att se till att det finns fler kvinnor som har möjlighet att ta de höga positionerna. Vi vill förändra det, och det ska vi göra. Jag vill återkomma till en fråga som Cecilia Widegren och jag har debatterat här tidigare. När det gäller att du så starkt kritiserar det som regeringen och majoriteten här i riksdagen arbetar för, frågade jag förra året när vi hade debatten om de kommunstyrelser där den borgerliga maktalliansen har majoritet varför vissa av de kommunstyrelserna hade noll procent kvinnorepresentation. Efter det har det inte hänt någonting.
Cecilia Widegren (M)
Anf. 111 Cecilia Widegren (M)
Fru talman! Ja, riksdagens majoritetsföreträdare - jag ber om ursäkt för detta, Agneta Gille! Det kanske är regeringens snart. Man vet ju aldrig. Det brukar gå väldigt fort i de här sammanhangen. Det är klart att det med motattack på frågor är väldigt enkelt att glida undan. Jag tyckte att jag hade fyra ganska bra exempel som man ändå kan belysa i och med att det finns en hel del stora hål. Och har man haft tio år på sig borde man ha kommit lite längre. Det är klart att om Agneta Gille vill fortsätta så här, att vi ska hålla på och hålla på men att vi aldrig blir bättre, så hamnar ändå en fråga i fokus: När är det dags för Agneta Gille att göra avstämningen, om det var bra eller dåligt. När ska vi ändra fokus? När 63 av 78 myndigheter inte har lika lön för lika arbete kan man inte bara säga att arbetet fortgår. Då måste det finnas en bromskloss, någon som säger något. Om ansvarig minister säger en sak utanför salen och en annan sak inne i salen är det någonting som inte stämmer, Agneta Gille. Borde man inte ta sig en funderare? Om ni är så kloka, majoriteten i finansutskottet, kanske ni kunde gå över till Regeringskansliet och prata med vår tidigare ordförande om just de här frågorna. Det är kanske dags att göra någonting helt annat, radikalt, för att man just ska bli ett statligt föredöme, som arbetsgivare, i synnerhet vad gäller Regeringskansliet.
Agneta Gille (S)
Anf. 112 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag kan lugna Cecilia Widegren med att den kontakten med regeringen sker varje vecka, så vi har fokus på frågan. Vi arbetar också för att nå fram till ett resultat. Det är väl i mångt och mycket så att vi vill ha ett snabbt resultat. Men hur får du ett så snabbt resultat med en tillsättning när det gäller anställda som vi måste hitta lösningar för? Arbetet pågår. Det har skett förbättringar, men på ett år kan vi inte vinna det här loppet. Det går inte, utan man måste ha flera år på sig för att få det resultat vi vill ha. Vi är nöjda med att vi hela tiden förbättrar resultatet. Men, Cecilia Widegren, jag ställde faktiskt frågan även förra året när det gäller kvinnorepresentationen i den borgerliga maktalliansen ute i kommunstyrelserna. Varför finns det kommunstyrelser som har noll kvinnorepresentation där de borgerliga har makten? Varför kan du inte svara på det? Och till exempel när det gäller utnämningar ska vi från partiernas sida nominera. Regeringens mål är att det ska finnas en kvinna och en man att välja mellan. Vi har fått ett uppdrag från regeringen, som parti, att utse en kvinna och en man, och vad gör Moderaterna? De utser inte en kvinna. De nominerar inte en kvinna och en man. Nej, de nominerar bara en person, och det är allra oftast en man. Med det resultatet, som då Moderaterna bidrar till, klarar man kanske inte att uppnå den jämställda styrelserepresentationen som man skulle vilja ha. Och ni bidrar till det. Jag vill ha svar på två frågor. Varför finns det kommunstyrelser som inte har någon kvinnorepresentation där de borgerliga har makten? Varför envisas ni med att nominera bara en person till uppdrag där regeringen vill ha en kvinna och en man? Ni nominerar nästan bara män.
Cecilia Widegren (M)
Anf. 113 Cecilia Widegren (M)
Fru talman! Tack, Agneta Gille, för den motattacken! Det är väl svaret, så att säga, vad gäller mina konkreta exempel förut. Det finns egentligen inget svar. Man skäms nog i alla fall lite grann över att det faktiskt inte har gått bättre. Det är 2005 nu, och det borde ha hänt mer. Regeringen har haft tio år på sig vad gäller de här målen, och man har inte kommit längre. Man tycker att man ska ha mer tid. Du får ge den frihetliga alliansen i borgerligheten ett och halvt år så kommer vi att vinna nästa val och se till att det både finns goda kvinnor och män runtom i landets kommuner och landsting och även i den här salen. Det kan vi nog fixa på ett och ett halvt år. Men på tio år lyckades ni inte fixa detta, utan ni får nästan stå och skämmas här i dag. Sedan kan jag bara konstatera vad gäller utnämningar att regeringen måhända ibland ringer till ett parti och säger: Ni har att utse. Då har regeringen redan bestämt att de ska utse en man. Det kan ju faktiskt inte vara som så att det är regeringen som utser, i de andra partierna, vilka representanter det är som ska representera. Det torde väl ändå vara den interna partidemokratin som får avgöra detta. Men ge oss ett och halvt år, så vinner vi tillsammans nästa val och ser till att vi både sköter om statens arbetsgivarpolitik på ett bättre sätt och får en än bättre realitet och verklighet bakom alla de här orden.
Siv Holma (V)
Anf. 114 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag vill i detta sammanhang särskilt lyfta fram passusen i majoritetens skrivningar i utskottets överväganden under avsnittet "Jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken". Jag citerar: "Utskottet förutsätter att regeringen i uppföljningen också formulerar tydliga mål för att motverka både s.k. horisontella och vertikala löneskillnader, dvs. skillnader som beror på såväl separering av kön på arbetsmarknaden som att det manliga arbetet är norm för arbetsvärderingen." Jämställdhet handlar både om kvantitet och kvalitet. Kvantitetsbegreppet kan bland annat representationsmålen hänföras till. Det kan handla om könskvotering till olika chefsbefattningar och styrelser. Kvalitet, för Vänsterpartiet, handlar om att göra något åt den så kallade könsmaktsstrukturen, ni vet maktordningen där män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Det är den maktordning som utgår från att mannen är normen och kvinnan är avvikelsen. Det är den maktordning som synliggörs i löneklyftan mellan män och kvinnor. Det handlar om så kallade osakliga löneskillnader, det vill säga att män tjänar mer än kvinnor i samma yrken. Det som utskottet skriver handlar om, för statens del, en löneskillnad till männens fördel på mellan en och två procent. Men det har också att göra med att mansdominerade yrken generellt har högre löner än kvinnodominerade. I den politiska debatten tenderar det att i dessa sammanhang fokuseras på de kvantitativa målen. Och i detta betänkande handlar de två reservationer som Folkpartiet respektive Kristdemokraterna har lämnat också om detta. De kritiserar den låga kvinnorepresentationen inom staten. Enligt Folkpartiet ska kvinnorepresentationen öka "genom att riva de olika hinder som finns och inte genom kvotering". Jag får en känsla av att man lite pliktskyldigt tar upp löneskillnaderna. Medlet för att bryta lönediskrimineringen handlar, enligt Folkpartiet, om "ändamålsenliga metoder såsom statistik och bättre modeller för arbetsvärdering". De finns ju redan, men man kan säkert diskutera dem. Det är mera tekniska lösningar. Jag har noterat att något som Folkpartiet driver i debatten om att få bukt med lönediskrimineringen är att man ska privatisera kvinnodominerade offentliga verksamheter. Fler aktörer, säger Folkpartiet, skulle öka löneförhandlingsutrymmet. Om - jag säger om - det skulle bli så i verkligheten, vilket jag starkt betvivlar, återstår frågan: Hur ska Folkpartiet finansiera dessa löneökningar? Vad jag har förstått vill Folkpartiet att det offentliga ska fortsätta att finansiera verksamheten även om den är i privat regi. Och Folkpartiet har inte gjort sig känt för att vilja öka vare sig den statliga eller den kommunala delen av medlen, tvärtom. Folkpartiet vill ju minska medlen genom att framstå som det parti som föreslår de största skattesänkningarna i sina budgetar. Att trolla med knäna i finansieringsfrågan ger ingen trovärdighet när man säger sig vilja få bort lönediskrimineringen mellan män och kvinnor. I Kristdemokraternas reservation kritiserar man kvinnorepresentationen på olika nivåer. Man säger: Eftersom inte staten har uppfyllt sina egna mål om kvinnorepresentation är man inte trovärdig när man kritiserar näringslivet. Det tycker jag är en ytterst ologisk slutsats. Staten har, till skillnad från näringslivet, målformuleringar. Det har jag inte förstått att näringslivet har. Jag anser att om staten inte uppfyller sina mål tillfyllest är det inget motiv till att avstå från att kräva att näringslivet åtminstone börjar göra något på allvar när det gäller jämställdhetsfrågorna.
Gunnar Nordmark (Fp)
Anf. 115 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Siv Holma företräder här i riksdagen ett parti som under de senaste drygt tio åren har stött en regering som när det gäller den statliga arbetsmarknadspolitiken inte har lyckats komma till rätta med det som vi tagit upp här. Det gäller till exempel att vi fortfarande har alltför stora löneskillnader mellan kvinnor och män. Jag noterade särskilt att Siv Holma tog upp det som var osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Det stora och avgörande problemet är ju de så kallade sakliga löneskillnaderna, nämligen att kvinnliga arbeten avlönas mindre än manliga, att färre kvinnor släpps upp på chefsposter och så vidare. Det är det som är det stora problemet, och det är det som förklarar den stora löneskillnaden mellan kvinnor och män. Siv Holma sade att Folkpartiet i vissa sammanhang när det gäller offentliga arbeten - det gäller i första hand kommunala och landstingsarbeten - vill privatisera eller konkurrensutsätta. Kvinnor betalas de facto bättre när det gäller den här typen av arbete. Folkpartiet har sagt att vi nu får reflektera över ett så kallat skattestopp, eller i varje fall hålla tillbaka alltför kraftiga skattesänkningar för att se till att vi finansierar välfärden. Jag trodde att det var känt.
Siv Holma (V)
Anf. 116 Siv Holma (V)
Fru talman! När det gäller skattesänkning har Folkpartiet gått ut med skattestopp. Jag har läst era motioner om budgeten. Där har det tydligt och klart framkommit att man vill sänka skatten. Om ni ändrar er är det bra. För att återgå till de synpunkter som Gunnar Nordmark har vill jag säga att vi i tio år har stött den regering vi nu har, och vi har inte lyckats. Det har gjorts en del framsteg. Jag kan också medge att jag är frustrerad över att vi inte har kommit längre, men jag tror inte att en borgerlig maktallians skulle ha kommit mycket längre. Ni har felaktig politik framför allt när det gäller synen på de kvinnodominerade verksamheterna och yrkena. Jag har inte sett någonting som har redovisat att de borgerliga partiföreträdarna har lyckats bättre i de här frågorna. Det är snarare tvärtom när det gäller att jämställa löner. För ett antal år sedan redovisade Kommunalarbetareförbundet en enkät där Gällivare kommun låg i topp när det gäller kvinnolönerna. Kiruna kommun låg tvåa. Det finns ingen borgerlig majoritet i de kommunerna. Det är en väldigt liten minoritet av borgerliga där. Det kanske är därför som man har lyckats så bra.
Gunnar Nordmark (Fp)
Anf. 117 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Vad det gäller staten och denna kammare är det för närvarande, och sedan drygt tio år, en ganska solid majoritet åt andra hållet. Där talar resultatet sitt tydliga språk. Man har inte lyckats. När det gäller statligt anställda akademiker får männen efter ett år i genomsnitt 50 % mer i löneförhöjning än vad kvinnorna får. Är det acceptabelt när det gäller föräldraledigheten? Då springer männen ifrån kvinnorna. När det gäller statliga anställningar hinner kvinnorna aldrig någonsin i fatt. Gapet fortsätter att öka hela tiden. Är det att ha lyckats?
Siv Holma (V)
Anf. 118 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag slår mig inte för bröstet och säger att vi har lyckats uppnå jämställdhet. Det gör, såvitt jag vet, inte heller någon annan inom majoriteten. Förra gången vi debatterade detta hade Medlingsinstitutet en rapport om en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om att föräldraledighet inte skulle få försämra löneutvecklingsmöjligheterna. Det var inte speciellt många fackföreningar som hade tagit upp det. Jag tror att det var Handels, men det är jag inte säker på. Det vore en viktig sak för arbetsmarknadens parter, det vill säga staten och de fackliga organisationerna, att komma överens om en sådan fråga. Jag tror inte att ni borgerliga partier som vill vinna valet har medvetenhet om könsmaktsstrukturen. Vi har i dagens debatt sett att det finns två partier som talar om attityder. Jag ger Folkpartiet en eloge. Ni talar om att det finns en könsmaktsstruktur. Det måste man vara medveten om för att kunna göra något åt det. Attityder är lätt att säga, men det blir mycket snack och lite verkstad.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2005-03-09
Förslagspunkter: 6, Acklamationer: 5, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Etnisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Fi224 yrkandena 1-3, 2004/05:Fi270 yrkande 4 i denna del, 2004/05:Sf365 yrkande 18 och 2004/05:A350 yrkande 6.
      • Reservation 1 (fp)
      • Reservation 2 (kd)
      • Reservation 3 (mp)
    2. Jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Fi270 yrkande 4 i denna del och 2004/05:A352 yrkandena 1 och 3.
      • Reservation 4 (fp)
      • Reservation 5 (kd)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (fp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1280016
      m47008
      fp04305
      kd00285
      v24005
      c17005
      mp13004
      -1000
      Totalt230432848
      Ledamöternas röster
    3. Arbetsmiljön och sjukfrånvaron i staten

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi270 yrkande 4 i denna del.
      • Reservation 6 (fp)
    4. Etiska regler för statstjänstemän

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju485 yrkande 6.
      • Reservation 7 (fp)
    5. Pensionspremier vid tjänstledighet för upprätthållande av annan anställning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2004/05:Sk452 av Per Landgren m.fl. (kd) yrkande 32.
      • Reservation 8 (kd)
    6. Myndighetschefernas bosättningsort

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2004/05:Fi219 av Göran Norlander och Hans Stenberg (båda s).