Socialförsäkringsutskottets betänkande med anledning av motioner om sjukförsäkringsförmåner till dem som begärt undantagande från tilläggspension, m. m.

Betänkande 1975:SfU13

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 13     SfU 1975:13

Nr 13

Socialförsäkringsutskottets betänkande med anledning av motioner om sjukförsäkringsförmåner till dem som begärt undantagande från tilläggspension, m. m.

Motionerna

I detta belänkande behandlas

motionen 1975:78 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i lagen om allmän försäkring att även personer med undanlagande från ATP bereds möjlighet erhålla grundsjukpenning;

motionen 1975:1190 av herr Andersson i Nybro (c) och fröken Pehrsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om möjligheter för s. k. hemmadötlrar och jämförbara grupper att få sjukpenning vid sjukdom;

motionen 1975:1191 av herr Andersson i Nybro m. fi. (c) vari hemställs alt riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser i lagen om allmän försäkring att även den som begärt undantagande från ATP skall kunna vara ansluten lill sjukförsäkringen;

motionen 1975:1202 av herrar Hyltander (fp) och Jonsson i Mora (fp) vari hemställs alt riksdagen hos regeringen begär förslag till nästkommande riksdag om sådana ändringar i lagen om allmän försäkring att även den som begärt utträde ur ATP-systemet bereds möjlighet att på proportionellt rimliga villkor kunna ansluta sig till sjukförsäkringen.

Gällande rätt

Lagen om allmän försäkring (AFL) omfattar sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen (folkpensioneringen och tilläggspensioneringen). De båda försäkringarna är samordnade enligt principen all det inte bör uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet eller någon form av dubbelersättning. Rätt alt uppbära sjukpenning från sjukförsäkringen föreligger därför i princip till dess ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå. Försäkringskassa har möjlighet att tillerkänna en försäkrad som åtnjuter sjukpenning förtidspension utan hinder av alt han inte gjort ansökan därom.

Sjukpenning utgår till i försäkringskassa inskriven försäkrad under förutsättning antingen att hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till

1 Riksdagen 1975. 11 saml. Nr 13

SfU 1975:13                                                             2

minst fyratusenfemhundra kronor eller att han är gift och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, med barn under 16 år till honom och hans make eller med någon, med vilken han varit gift eller har eller har haft barn. Den senare försäkringsformen benämns i dagligt tal hemmamakeförsäkringen.

Sjukpenning utgår med 90 procent av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Sådan inkomst är inkomst - lön eller naturaförmåner -som försäkrad för år räknat kan komma att tills vidare åtnjuta antingen som arbetstagare (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Vid bestämmandet av den sjukpenninggrundande inkomsten medräknas inte inkomster över sju och ett halvt basbelopp. Har försäkrad inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete bortses vid beräkningen i första hand från inkomster av sistnämnda slag. Sjukpenning för hemmamakeförsäkrad utgör 8 kr. per dag. Den som tillhör hemmamakeförsäkringen har möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring. Den sammanlagda sjukpenningen kan i sådant fall uppgå lill högsl 20 kr. per dag.

Inkomst av förvärvsarbete, som försäkrad utför under sina aktiva år, grundar rätt till tilläggspension. Pensionen är avvägd i förhållande till årsinkomsternas storiek och anlalel verksamma år. Inkomsten hänförs antingen lill inkomst av anställning eller till inkomst av annat förvärvsarbete. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger del vid årets ingång gällande basbeloppet och uppgår lill högst sju och en halv gånger samma belopp. Del belopp som inte får grunda rätt lill pension avräknas även i detta fall i första hand från inkomst av annat förvärvsarbete.

Inom sjukförsäkringen finns en viss valfrihet för företagare och andra som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning alt välja en karenstid om 3, 33 eller 93 dagar. Däremot finns inte möjlighet att välja pensionsnivå inom tilläggsförsäkringen, om man bortser från rätten att med reducerat belopp göra förtida uttag.

Försäkrad kan göra anmälan om undanlagande från försäkringen för till-läggspension såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Om undantagande skett, tas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänsyn endast lill inkomst av anställning. Undanlagande kan återkallas tidigast fr. o. m. del årsskifte som inträffar sedan undantagandel ägt giltighet i fem år. Har anmälan om undantagande återkallats, kan den försäkrade inte ånyo göra sådan anmälan. Undantagande från försäkringen för lill-läggspension medför för den försäkrade även den konsekvensen alt sjukpenningförsäkringen upphör att gälla.

Sjukförsäkringen finansieras lill 75 procent av socialförsäkringsavgifter från arbetsgivarna eller sjukförsäkringsavgifter från egenföretagare och andra med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Staten bidrar med återstoden av kostnaderna för försäkringen. Den som är ansluten lill den

SfU 1975:13                                                             3

s. k. hemmamakeförsäkringen eriägger avgift endast i den mån han är ansluten till den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Tilläggspensioneringen finansieras helt genom avgifter från arbetsgivarna och egenföretagarna eller övriga med inkomst av annat förvärvsarbete.

Frågornas tidigare behandling

Sjukförsäkringsskyddet för dem som'begärt undantagande Jrån ATP

Sammankopplingen mellan sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen tillkom år 1962 i samband med lagen om allmän försäkring. Sjukpenningen var vid denna lidpunkt och fram till den 1 januari 1974 uppdelad på grundsjukpenning och lilläggssjukpenning. Socialförsäkringskommittén, vars utredningsarbete låg lill grund för reformen, anförde i anslutning till frågan om sammankoppling av de båda försäkringsslagen att den vid sitt ställningslagande beaktat att lilläggssjukpenningen tillsammans med grundsjukpenningen liksom förtidspenspensionen från folk-och tilläggspensioneringen utgjorde elt riskskydd. Sjukpenningen och förtidspensioneringen borde samordnas så att rätten till sjukpenning i princip upphörde vid samma tidpunkt som rätlen till förtidspension inträdde. Samordningen förutsatte att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen var någorlunda likvärdiga. Denna likvärdighet riskerade att gå föriorad om man medgav undantagande från endast endera sjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen. I praktiken skulle enligt kommittén uppstå stora svårigheter att vid långvarig sjukdom och invaliditet dra in en relativt hög sjukpenning och ersätta den med enbart en förhållandevis låg förtidspension från folkpensioneringen. Följden skulle bli en oförsvariig extra belastning på sjukpenningförsäkringen.

Vid riksdagsbehandlingen 1962 avslogs motioner om all företagare skulle kunna begära undantagande frän endast en av försäkringsformerna.

Andra lagutskottet (2LU 1962:27 s. 215 ff) motiverade ställningstagandet bl. a. med att en valfrihet alt tillhöra endast endera tilläggssjukpenning-försäkringen eller tilläggspensioneringen inte var förenlig med den samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen som avsågs med lagen om allmän försäkring. En valfrihet att tillhöra sjukpenningförsäkringen men inte tilläggspensioneringen skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare, som stod utanför tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot rätten att tillhöra försäkringen för lilläggsjukpenning men ej tilläggspensioneringen skulle avse en sjukpenningförsäkring av den typ, som innefattades i förslaget till lag om allmän försäkring, skulle denna få bygga på den vanskliga gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet. Detta syntes utskottet inte möjligt. Utskottet framhöll också att en fristående sjukpenningförsäkring, som byggde på gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet, skulle ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande organen all dröja med att bevilja pension längre än som normall skulle ha varit

SfU 1975:13                                                            4

fallet. Dessutom påpekade utskottet att den som ansåg sig själv kunna svara för långtidsskydd också borde kunna ordna kortlidsskyddet på egen hand. Beträffande ökade valmöjligheter vid anslutning lill tilläggspensioneringen uttalade utskottet all rätt lill anslutning till enbart förlids- och efterlevandeskyddet skulle innebära en lämplig lösning av företagarnas individuella trygghetsproblem. En valfrihet av delta slag skulle emellertid bryta mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen. Alt bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med största sannolikhet göra delta ohanteriigl. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen komplicerade.

Under åren 1963-1970 (2LU 1963:44, 1964:22, 1965:9, 1966:4, 1967:9, 1968:3, 1969:6 och 1970:4) har motioner i frågan avslagits av riksdagen med hänvisning till skälen för riksdagens ställningstagande 1962.

Genom beslut av 1973 års riksdag blev sjukpenningen skattepliktig och pensionsgrundande inkomst fr. o. m. den 1 januari 1974. Reformen innebär bl. a. att uppdelningen av sjukpenningen i grundsjukpenning och lilläggssjukpenning liksom sjukpenningklasserna slopats och ersatts av en sjukpenning, som direkt anknyter till den sjukpenninggrundande inkomsten. Inkomslgränsen för rätt lill sjukpenning utgör numera 4 500 kr. i stället för 1 800 kr. För dem som begärt undanlagande från tilläggspensioneringen har omläggningen fått den konsekvensen alt de föriorat den tidigare utgående grundsjukpenningen. Med anledning av elt motionsyrkande vid 1973 års riksdag antog riksdagen övergångsbestämmelser av innebörd att de som begärt undantagande fick möjlighet att, med verkan fr. o. m. den 1 januari 1974, återkalla delta före utgången av mars månad samma år.

Sjukpenning/örmåner för vissa ensamstående

Vid 1968 års riksdag väcktes motioner med yrkanden om införande av sjukpenningförmåner för bl. a. dels hemmadötlrar eller andra som vårdal åldriga anhöriga mot fritt vivre och därför varit obligatoriskt sjukpenning-försäkrade och som efter de anhörigas frånfälle inte hade någon förvärvsinkomst, dels kvinnor som tidigare omfattats av hemmafruförsäkringen men som inte längre uppfyllde villkoren på grund av makens död eller på grund av all hemmavarande barn uppnått 16 års ålder. Med anledning av motionerna uttalade andra lagutskottet (2LU 1968:49) alt det för dessa grupper förelåg ett obeaktat behov av försäkringsskydd vid sjukdom och att möjligheterna att ge dem rätt all teckna frivillig sjukpenningförsäkring därför borde övervägas. Familjepolitiska kommittén erhöll uppdrag att utreda frågan. Kommittén konstaterade i sitt belänkande Familjeslöd (SOU 1972:34) beträffande dem som tidigare tillhört hemmamakeförsäkringen att det inte var motiverat att utsträcka sjukpenningskyddel - vare sig obligatoriskt eller frivilligt - uteslutande på grund av ett förutvarande civilstånd eller sam-boendeförhållande. I fråga om de s. k. hemmadöltrarna anförde kommittén

SfU 1975:13                                                             5

att huvudproblemet för dem inte gällde ett ekonomiskt skydd vid sjukdom utan försörjningsmöjligheterna över huvud tagel och att i regel förvärvsarbete torde vara den bästa lösningen både från den enskildes och samhällets synpunkt. Om försök till arbetsplacering misslyckades, torde de vidgade möjligheterna lill förtidspension erbjuda en lösning i vissa fall. Kommittén fann det inte påkallat att skapa särskilda regler inom den frivilliga sjuk-penningtorsäkringen med tanke på det fåtal fall då f d. hemmadötlrar inte erhöll förvärvsarbete eller förtidspension.

Riksdagen har därefter såväl 1973 som 1974 (SfU 1973:21 och 1974:8) avslagit motioner i ämnet. Vid behandlingen 1973 skedde det med åberopande av de skäl som anförts av familjepolitiska kommittén. 1974 framhöll utskottet i fråga om dem som tillhört hemmamakeförsäkringen:

Sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring är i princip avsedd alt täcka ett inkomstbortfall vid sjukdom. Vid de speciella förhållanden som föreligger vid hemmamakeförsäkringen har sjukpenningen tillkommit för att läcka de kostnader, som uppstår när den hemarbetande ej kan fullgöra sitt arbete i hemmet. Om den sammanlevnad med make eller likställd eller med minderårigt barn, som förutsätts för tillhörighet till hemmamakeförsäkringen, upphör föreligger enligt utskottets mening inte samma skäl att inom den allmänna försäkringens ram kompensera kostnader för bortfallet av en arbetsinsats i hemmet, som den sjuke eljest skulle utfört för egen räkning. På grund härav och då skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom torde vara tillgodosett i flertalet fall även då sammanlevnad upphört anser utskottet sig böra vidhålla den ståndpunkt utskottet tidigare intagit i frågan.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser kan försäkrad göra anmälan om undanlagande från försäkringen för tilläggspension såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Om undanlagande skett, las vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter ingången av året näst efter del då anmälan gjorts hänsyn endast till inkomst av anställning. Undantagandet medför även den konsekvensen att sjukförsäkringen såvitt gäller rätten till sjukpenning upphör att gälla.

Före de lagändringar som antogs vid 1973 års riksdag och som innebar att sjukpenningen blev skattepliktig och pensionsgrundande inkomst var sjukpenningen uppdelad i grundsjukpenning och lilläggssjukpenning. Undantagande från ATP fick därvid endast den betydelsen alt den försäkrade uteslöts från rätlen till lilläggssjukpenning, medan skyddet i form av grundsjukpenning fortfarande gällde. Genom att uppdelningen av sjukpenningen och indelningen i sjukpenningklasser slopades miste emellertid de som begärt undantagande sitt skydd i form av grundsjukpenning. De fick dock genom en särskild övergångsbestämmelse möjlighet all under liden den 1 januari-den 31 mars 1974 återkalla undantagandet.

1 motionerna 78, 1191 och 1202 kritiseras de konsekvenser i sjukför-

SfU 1975:13                                                          6

säkringshänseende som en begäran om undantagande medför för företagare och andra med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Särskilt betonas de försämringar som enligt motionärernas uppfattning blivit följden av 1973 års riksdagsbeslut. 1 motionen 78 begärs sådan ändring i AFL, all även försäkrad som begärt undantagande från ATP fär rätt att uppbära grundsjukpenning, medan motionärerna i motionerna 1191 och 1202 vill att rätlen alt tillhöra sjukpenningförsäkringen skall gälla oberoende av om den försäkrade är ansluten till ATP-systemet eller ej.

Yrkanden av samma innebörd som de i motionerna 1191 och 1202 väcktes första gången år 1962 i samband med att riksdagen antog lagen om allmän försäkring. Frågan återkom därefter under åren 1963-1970. Riksdagen avslog vid samtliga tillfällen motionerna. De skäl som därvid åberopats och som redovisats i inledningen till detta betänkande äger alltjämt giltighet. Enligt utskottets mening torde det vara svårt att helt slopa sammankopplingen mellan sjukpenningförsäkringen och försäkringen för tilläggspension. Samtidigt är utskottet medvetet om att den aktuella frågan genom 1973 års riksdagsbeslut kommit i ett i viss mån annat läge. Utskottet tänker härvidlag på den grupp försäkrade som genom sjukpenningreformen mist sin möjlighet alt erhålla grundsjukpenning. Det är enligt utskottets mening otillfredsställande att dessa inte har möjlighet all i någon form av frivillig försäkring inom den allmänna försäkringens ram bereda sig ett grundskydd vid sjukdom. Utskottet är därför berett förorda en översyn av gällande bestämmelser i syfte att söka åstadkomma ett sådant grundskydd.

Den förordade översynen bör enligt utskottets mening kunna göras an-lingen av den arbetsgrupp inom riksförsäkringsverket som i anledning av tidigare riksdagsbeslut (jfr 2LU 1969:46) prövar frågor i anslutning till reglerna om undantagande från ATP eller inom ramen för pensionsålderskommitléns arbete.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna. Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 78, 1191 och 1202.

Den som har en åriig sjukpenninggrundande inkomst av minst 4 500 kr. är obligatoriskt ansluten till sjukpenningförsäkringen och erhåller vid sjukdom en sjukpenning som motsvarar 90 procent av inkomstbortfallet. Vidare är den vars inkomst understiger nämnda belopp, men som är gift och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, med barn under 16 år till honom eller hans make eller med någon, med vilken han varit gift eller har eller har haft barn, obligatoriskt ansluten lill den s. k. hemmamakeförsäkringen. 1 det senare fallet utgör sjukpenningen 8 kr. per dag. Hemmamakeförsäkrad har möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring, varvid den sammanlagda sjukpenningen kan uppgå till högst 20 kr. per dag. Sjukpenning som utgår från hemmamakeförsäkringen och den frivilliga sjukpenningförsäkringen utgör i motsats lill annan sjukpenning icke skattepliktig inkomst.

SfU 1975:13                                                          7

Motionärerna i motionen 1190 framhåller att vissa grupper, t. ex. s. k. hemmadöttrar och änkor som inte längre uppfyller villkoren för hemmamakeförsäkringen och som inte har pension, helt eller delvis saknar den sociala trygghet som sjukpenningförsäkringen och möjligheten att teckna frivillig sådan försäkring utgör. I den mån hemmadöltrarna, på grund av värdet av förmånerna av kost eller logi, har en sjukpenninggrundande inkomst som går upp till 4 500 kr. blir- menar motionärerna sjukpenningen alltför låg. Motionärerna begär därför skyndsam utredning om de berörda gruppernas möjligheter att fä sjukpenning vid sjukdom.

Frågan om sjukpenningförmåner för hemmadöttrar och för dem som inte uppfyller villkoren för rätt atl tillhöra hemmamakeförsäkringen har under en följd av år prövats av riksdagen. Av inledningen till detta betänkande framgår alt familjepolitiska kommittén (SOU 1972:34) bestämt avvisat tanken på alt utsträcka sjukpenningskyddel uteslutande på grund av ett förutvarande civilstånd eller samboendeförhållande och alt kommittén inte heller funnit det påkallat atl enbart för f. d. hemmadötlrar skapa särskilda regler inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

De skäl mot att utvidga hemmamakeförsäkringen som framförts av kommittén och av riksdagen vid behandlingen av liknande motioner i annat sammanhang äger enligt utskottets mening alltjämt i hög grad giltighet. Vad särskilt angår uttalandel i motionen atl hemmadöltrarna ofta erhåller en låg sjukpenning vill utskottet som sin mening uttala, att detta förhållande i och för sig inte utgör skäl att för hemmadöttrarna skapa särregler inom sjukförsäkringen, vilka innebär avsteg från principen att sjukpenningen inte får överstiga inkomstbortfallet. På grund av del anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1190.

Utskottet hemställer

1. beträffande möjlighet för den som begärt undantagande från
ATP alt vara ansluten till sjukpenningförsäkringen alt riks
dagen

a) med anledning av motionerna 1975:78, 1975:1191 och 1975:1202 ger regeringen lill känna vad utskottet anfört,

b) avslår de under a) upptagna motionerna i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt;

2. beträffande rätt lill sjukpenning för hemmadöttrar m. fl. att
riksdagen avslår motionen 1975:1190.

Stockholm den 19 mars 1975

På socialförsäkringsutskoiiets vägnar ERIC CARLSSON

SfU 1975:13                                                          8

Närvarande: herrar Carisson i Vikmanshyttan (c). Augustsson (s), Ringaby* (m), Karisson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Nilsson i Norrköping (s), Larsson i Vänersborg (s) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande rätt till sjukpenning for hemmadötlrar m. fi. av herrar Carisson i Vikmanshyttan (c), Ringaby (rn), Magnusson i Nennesholm (c), fröken Pehrsson (c), herrar Fridolfsson (m) och Andersson i Nybro (c) vilka anser

dels alt del avsnitt av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Frågan om" och slutar med "motionen 1190." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning atl det finns brister i den sociala tryggheten bl. a. när del gäller s. k. hemmadötlrar som vårdar sjuka eller åldriga anhöriga. Den värdefulla sociala insats som deras arbete innebär ger dem sällan annat ekonomiskt utbyte än att de får fritt vivre hos den eller dem de vårdar. Värdet härav utgör deras enda inkomst och detta medför att de oftast är berättigade lill en mycket låg sjukpenning vid sjukdom. 1 de fall de på grund av okunnighet om gällande regler förbiser alt anmäla atl de har denna sjukpenninggrundande inkomst kommer någon sjukpenning över huvud taget inte atl utgå. Enligt utskottets mening börden angivna gruppen försäkrade ges möjlighet all få en sjukpenning, som bättre svarar mot det faktiska värdel av deras arbetsinsats, oavsett atl den de vårdar inte förmår ge dem skälig ersättning för arbetet. Utskottet finner det vidare angelägel alt hemmadöltrarna får behålla sin sjukpenning, när den de vårdat avlider, så länge de slår ulan annan försörjningsmöjlighet. Del .senare bör enligt utskottets mening även gälla dem som tillhör hemmamakeförsäkringen men som t. ex. på grund av makes död enligt de nuvarande reglerna inte längre lär tillhöra denna försäkring.

dels atl utskottet under 2 bort hemställa

atl riksdagen med bifall till motionen 1975:1190 hos regeringen begär skyndsam utredning och förslag om möjligheter för s. k. hemmadöttrar och jämförbara grupper atl få sjukpenning vid sjukdom.

GOTAB 75 9136     Stockholm 1975