Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Fru talman! Det går bra för Sverige. Tillväxten är hög. Jobben kommer och rikedomarna växer. Men samtidigt ökar klyftorna. Jag tänker på långtidsarbetslösheten som biter sig fast och på barnfattigdomen som tilltar. Så här berättar en ensamstående mamma med två barn, nio och tio år gamla, om sin situation: "Utflykter, teaterbesök och resor med skolan kostar ju alltid extra, och de ska ha egen matsäck med sig. Har jag inga pengar försöker jag låna av goda vänner eller så. Då brukar jag skylla på en räkning eller annat, jag kan ju inte säga att jag inte har råd med barnens utflykter. Någon gång har de faktiskt fått vara sjuka, när jag inte har fått ihop det." Barn som tvingas avstå från fritidsaktiviteter, skolresor eller utflykter isoleras. Familjer som inte har råd att åka på semester känner sig utanför. Fattigdomen gör sig i de här fallen ständigt påmind - en ständig påminnelse om att inte räcka till i ett samhälle där framgång många gånger mäts i pengar. Det är något snett när barn måste sjukskrivas därför att de inte har råd att följa med sina kompisar på utflykt. Det är något snett när barnfattigdomen växer samtidigt som vi har rekordtillväxt i ekonomin. Detta är inte värdigt. Barnfattigdomen måste avskaffas. Därför kommer vi socialdemokrater att ta fram ett brett program mot barnfattigdomen. En viktig del i detta är att fler föräldrar får fotfäste på arbetsmarknaden samt rätt till heltid och fast anställning. Det är också något snett när långtidsarbetslösheten biter sig fast samtidigt som svenska företag har svårt att rekrytera personal. Denna misslyckade matchning på arbetsmarknaden är ett resultat av en kraftig neddragning av antalet platser i yrkes- och komvuxutbildning. Missmatchningen riskerar att hämma Sveriges goda tillväxt under de närmaste åren. Missmatchningen leder också till att allt fler får svårare att ta de jobb som finns och de jobb som kommer. Det enda som i dag erbjuds är ineffektiva arbetsmarknadsåtgärder. Fas 3 är något som riksdagen har debatterat den senaste våren och som är ett exempel på denna misslyckade arbetsmarknadspolitik. Endast 1-2 procent av dem som lämnar fas 3 lämnar den åtgärden för arbete eller studier. Den höga arbetslösheten och den mycket höga långtidsarbetslösheten bidrar till att fler människor får allt större svårigheter att försörja sig. De omfattande nedskärningarna inom arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen spär på denna utveckling. Hundratusentals människor har lämnat a-kassan, och tiotusentals människor har utförsäkrats. När arbetslöshet och sjukdom slår till tvingas många leva på försörjningsstöd - det vi tidigare kallade för socialbidrag. I tre av fyra kommuner ökar kostnaden för försörjningsstöd, för socialbidrag. Så blev arbetslinjen en bidragslinje. För att möta Sveriges utmaningar har vi i vår vårbudget, vårmotion, några viktiga initiativ till sådant som kan genomföras här och nu för fler jobb och för en minskad arbetslöshet - med sikte på att klara barnfattigdomen och att se till att fler kan gå i arbete och lämna bidragen. Vi prioriterar att bryta ungdomsarbetslösheten, pressa tillbaka långtidsarbetslösheten och förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Vi vill att en kompetenskommission inrättas som ska föreslå åtgärder som gör att företag och branscher hittar rätt kompetens vid rätt tillfälle, inhandlar utbildningar, ger stöd till arbetsgivare och analyserar vad som kan göras för att öka söktrycket till utbildningar som bedöms vara strategiska för näringsliv och offentlig sektor. Sverige behöver en starkare utbildningslinje för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden och pressa tillbaka långtidsarbetslösheten. I vår budgetmotion presenterar vi förslag till förstärkta möjligheter för unga att jobba och utbilda sig. Vi lägger bland annat fram förslag om en ökning av antalet sommarkurser på högskolan redan nu i sommar. Sammantaget handlar det om 30 000 jobb och utbildningsplatser för unga. En väl fungerande kollektivtrafik är en central del för att utvidga arbetsregionerna och därmed skapa förutsättningar för en bättre fungerande arbetsmarknad. Vi föreslår regeringen att återkomma med ett program för att säkerställa att trafiken på järnväg uppfyller rimliga kvalitetskrav, såsom att tågen går i tid även på vintern. Vårt mål är full sysselsättning. Den ofrivilliga deltidsarbetslösheten kostar samhället mycket stora resurser. I riksdagen lägger vi nu fram ett skarpt förslag. Vi vill att regeringen tar fram ett konkret förslag till en modell där staten ger en bonus till de kommuner som lyckas minska det ofrivilliga deltidsarbetet i välfärden. Vi vill investera i en stärkt svensk konkurrenskraft. Vi vill inleda - från och med i år - en särskild satsning på att främja svensk export. I vår globaliserade värld är det inte bara företag som konkurrerar med varandra utan också länder. Vi vill bland annat stärka exportstödet gentemot viktiga tillväxtekonomier som Vietnam, Malaysia, Angola och Argentina. Alla de här förslagen syftar till ett viktigt mål: målet om full sysselsättning. Massarbetslösheten måste brytas. Därför sätter vi jobben först. För att klara det måste vi investera för framtiden. Det finns ett växande reformutrymme i statens budget. Det kan inte slösas bort på stora skattesänkningar, utan det måste användas till att investera för framtiden och till att se till att flaskhalsarna byggs bort. Det som i dag förs i Sverige är en räntedrivande politik. Å ena sidan har vi de stora skattesänkningar som genomförs i en uppåtgående konjunktur och som riskerar att spä på överhettningen och att driva på inflation och räntor. Å andra sidan har vi flaskhalsarna samt missmatchning och kompetensbrist som leder till löneglidning. Vi har brist på bostäder i våra tillväxtregioner. Vi har eftersatt underhåll i infrastrukturen. Till detta kommer att vi har en elmarknad som inte fungerar. Den senaste vintern har de skenande elpriserna drivit på inflationen och i slutändan också räntorna. Det är en tung börda för de människor som i dag har investerat i sitt boende. Det handlar om flera tusenlappar i månaden för ett normalhushåll här i Stockholmsregionen. Det är det räntebärande folket som får betala priset för en politik som inte klarar att lösa flaskhalsarna och att vara en finanspolitik som inte driver på ekonomin i riktning mot överhettning. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till Socialdemokraternas budgetmotion, vårmotion. (Applåder)

Fru talman! Miljöpartiet har en vision för Sverige. Vi vill se ett modernt, hållbart Sverige där människor känner sig delaktiga och trygga, ett Sverige som är öppet mot omvärlden där alla kan utvecklas och ges möjligheter till ett gott liv. För att uppnå detta behöver Sverige ha sunda offentliga finanser. Sverige behöver en ekonomisk politik som är långsiktig, ansvarstagande och utgår från en helhetssyn på människor, resurser och arbete. Genom överskott i goda tider förhindrar vi nedskärningar i sämre, när välfärden och offentliga satsningar ofta behövs som mest. Sunda offentliga finanser är även en fråga om rättvisa mot kommande generationer. De budgetpolitiska målen om utgiftstak för staten och överskottsmål är centrala grundbultar i statens ekonomi och hushållandet av skattebetalarnas medel. En ansvarsfull ekonomisk politik handlar dock inte bara om utgiftstak och överskottsmål utan också om människor och människors vardag. Det handlar om trygghet i barn- och ungdomsåren och möjligheter att utveckla sin fulla potential i skola och arbetsliv. Det handlar om förutsättningar för nya jobb. En ansvarsfull ekonomisk politik innehåller också en strävan mot minskade klyftor. Alla ska kunna vara delaktiga i samhället på lika villkor, och människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden ska ha stöd. Det handlar om tillgänglighet och kvalitet i den kommunala omsorgen och hälso- och sjukvården. En ansvarsfull ekonomisk politik hushållar med jordens begränsade resurser och belastar inte miljön med mer än vad den klarar av att hantera och återskapa. Vi vill komplettera bnp och andra befintliga ekonomiska indikatorer med mått som tar hänsyn till en långsiktig hushållning med de globala naturresurserna. I Miljöpartiets vårbudgetmotion föreslår vi strategier för en aktiv och framtidsinriktad politik som moderniserar Sverige. Det är strategier för hur Sverige med framgång kan möta de miljö- och klimatutmaningar vi står inför och behovet av fler nya jobb och välfärd. Fru talman! Det är otroligt viktigt att vi har flera strategier för fler och nya jobb. Miljöpartiet ser företagande och entreprenörskap som en möjlighet för människor att förverkliga idéer och skapa fler jobb. Vi vill förbättra villkoren för småföretagen bland annat genom att avskaffa sjuklöneansvaret för företag med färre än tio anställda. Sjuklöneansvaret är något som företagen själva pekat ut som ett stort hinder för att expandera. Sänkta arbetsgivaravgifter och fortsatta regelförenklingar är andra viktiga åtgärder för att underlätta och göra det billigare för små företag. Vi uppskattar regeringens avsikt att genomföra ett av Miljöpartiets förslag om sänkt moms i restaurangbranschen. Vi vill gå vidare och också sänka momsen i flera delar inom tjänstesektorn, exempelvis för frisörer och cykelverkstäder. Vi vill att det ska vara billigare att reparera än att köpa nytt. Miljö- och klimatomställningen utgör också en grön jobbmotor. Samtidigt som vi tar oss an den nödvändiga omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle skapas nya gröna jobb inom förnybar energiproduktion, industri, hållbara kommunikationer och tjänstesektorn. Miljöpartiet vill använda ROT-avdraget till att uppmuntra småhusägare att energieffektivisera. Vi vill dessutom utvidga ROT till att även omfatta flerfamiljshus och upprustning av miljonprogramsområden där renoveringsbehoven är som störst. Miljöpartiet vill tillvarata Sveriges unika förutsättningar att bygga ut bioenergi, vindkraft och andra förnybara energislag och skapa ett säkert och långsiktigt hållbart energisystem. Bra kommunikationer och ett väl fungerande transportsystem är viktigt för att nya jobb ska växa fram. Det nuvarande transportsystemet kräver stora investeringar för att ta igen år av bristande underhåll och investeringar. Det behöver också klimatanpassas. En grön modernisering av energi- och transportsektorn skapar också många arbetstillfällen. Sverige har goda förutsättningar att bli en god förebild för omvärlden inom klimat- och miljöomställningen och på det området utveckla sina exportmarknader. I ett samhälle med ständig utveckling och ett blomstrande näringsliv behöver vi nyfikna människor med kompetens och engagemang. För det behöver vi ett väl fungerande utbildningssystem. Vi vill se en skola som ger våra barn och unga livsglädje, framtidstro och förmåga att kliva ut i en global värld och etablera sig på sina egna villkor. Våra ungdomar måste ges möjlighet att komma till sin rätt i skolan och skaffa sig verktyg för att möta det framtida yrkeslivet. Kvaliteten behöver höjas på högskolorna. Vi vill se fler lärarledda undervisningstimmar, fler doktorander, slopade avgifter för utländska studenter och en starkare koppling mellan högskolan och arbetsmarknaden. Arbetslösheten går åt rätt håll men ligger fortfarande kvar på höga nivåer. Speciellt långtidsarbetslösa och ungdomar med låg utbildning halkar efter. Satsningar på utbildning hjälper även dessa grupper att matcha mot jobb när arbetslösheten sjunker. Vi vill införa ett särskilt gymnasielyft för unga med oavslutad gymnasieutbildning - öka resurserna till komvux, folkhögskolor och yrkesutbildningar. Fru talman! En ansvarsfull ekonomisk politik med satsningar på nya jobb inom den gröna sektorn, entreprenörskap och företagande måste gå hand i hand med satsningar på välfärd och ett tryggare samhälle. Miljöpartiet menar att reglerna i trygghetssystemen behöver anpassas så att fler människor än i dag kan omfattas och ges trygghet den dag de behöver det. Vi vill införa ett och samma trygghetssystem - arbetslivstrygghet - för den som är sjuk, arbetslös eller söker försörjningsstöd. Människor ska slippa bollas runt mellan olika myndigheter och handläggare. Man ska veta vart man ska vända sig och vilket stöd man kan förvänta sig när man behöver det. Som ett steg på vägen mot arbetslivstrygghet har vi föreslagit ett antal förändringar både i vårbudgetmotionen och i andra sammanhang, i sjukförsäkringen och a-kassan. Fru talman! För någon vecka sedan fick jag en bok från Majblommans riksförbund som berörde mig djupt. Boken innehåller några av de 56 200 ansökningar om bidrag till barn i fattiga familjer som Majblomman fick ta emot förra året. Sida upp och sida ner kan man läsa hur föräldrar kämpar med att få vardagens ekonomi att gå ihop, att kunna köpa vinterkläder till sina barn eller ge dem pengar så att de kan följa med sina skolkamrater på en skolutflykt. Det här är - oavsett definition av fattigdomsbegreppet - en verklighet i Sverige i dag och ett uttryck för att det fortfarande finns mycket att göra för att minska klyftorna i samhället. Barnfattigdomen och klyftorna måste bekämpas. Fru talman! Miljöpartiets vision om det öppna hållbara samhället delas av allt fler för var dag som går. Människor, företag och organisationer engagerar sig i sökandet efter en mer hållbar ekonomi och samhällsordning. I Miljöpartiets vårbudgetmotion pekar vi ut riktningen för hur vi vill modernisera Sverige genom en grön klimat- och miljöomställning, en aktiv näringspolitik och satsningar på ett tryggare samhälle. Vi har visat hur man på ett ansvarfullt sätt kan möta nutidens och framtidens utmaningar, och med det vill jag yrka bifall till Miljöpartiets budgetreservation.

Fru talman! Vi oppositionspartier står här i dag och presenterar våra olika budgetmotioner - våra alternativ till regeringens vårproposition. Vi skiljer oss åt i både sak och så klart i vissa fall också gällande våra bakomliggande värden, varför inga av våra partier heller prioriterar lika. Men även om våra heltäckande förslag skiljer sig åt har vi ändå en relativt bred samsyn i flera viktiga och avgörande frågor. Ett flertal frågor av detta slag är redan, eller delvis, behandlade. Det handlar till exempel om besparingen på Regeringskansliet, avgiftshöjningar på Öresundsbron, nationella riktlinjer för demensvården, djurskyddet och förbud att kastrera grisar utan bedövning. Det handlar också om traditionellt mer politiskt tunga frågor som att stoppa regeringens mandat att sälja ut Sverige, om hundradagarsregeln som gör att arbetslösa har rätt att begränsa sitt sökande till sitt närområde under den första tiden av arbetslöshet. Vi har givit regeringen i uppdrag att se till att inga fler långtidsarbetslösa slussas över till fas 3. Vi byter femte jobbskatteavdraget, i alla fall så länge regeringen inte vill närma sig vår betydligt mer ansvarsfulla invandringspolitik, mot nödvändiga välfärdsförstärkningar. Vi låter, genom att riva upp lex Laval, stoppa en av de mest centrala delarna av regeringens lönedumpningspolitik. I dag röstar vi i kammaren dessutom om förändringar vad gäller sjukförsäkringen. Vi har alltså redan gjort mycket, men det återstår en rad frågor att lösa. Frågan om a-kassan och omställningsförsäkringen: Här har vi möjligheten att återställa a-kassan till en trygg omställningsförsäkring. En trygg omställningsförsäkring är viktig, inte bara för att människor ekonomiskt ska kunna säkra sin tillvaro mellan två jobb, utan inte minst för att bidra till en ökad matchning genom att vi från samhällets sida låter arbetslösa söka arbeten efter kompetens och inte efter något slags behov av att till varje pris tillförsäkra att arbetssökande söker varje tillgängligt arbete alldeles oavsett kvalifikationer till detsamma eller ej. Vi måste våga tro på människors vilja, förmåga och engagemang. Låt oss genomföra det vi är överens om - höjda ersättningsnivåer och ett höjt ersättningstak. En annan viktig fråga är frågan om pensionärsbeskattningen. Här har vi möjligheten att avskaffa pensionsskatten och därmed erkänna att pension ska ses som en uppskjuten lön för tidigare utfört arbete. Vi är alla i den här kammaren överens om att jobbfrågan är en av de viktigaste att lösa. Men för att arbetslinjen ska verka fullt ut ska det inte bara löna sig att arbeta, det ska också löna sig att ha arbetat. Just frågan om pensionsbeskattningen var en av våra viktigaste prioriteringar inför valet. Det var inte bara tomma ord. Vi står fast vid vår ståndpunkt om att pensionsskatten ska bort. Också i den här frågan finns en viss samsyn, även om min bild är att den övriga oppositionen inte är beredd att gå riktigt lika långt som vi. Men låt oss i alla fall gå vidare med det vi är överens om, och låt oss så snabbt som möjligt se till att man beskattar dem som har arbetat lika som dem som arbetar i dag. Dessutom har vi frågan om förstärkt trygghet för barnfamiljer. Också på det här området finns en viss samsyn. Låt oss gradvis höja föräldrapenningen upp till 90 procent för att förverkliga vår vision om att förstärka en barnvänlig samhällsatmosfär. Låt oss införa en kostnadsfri familjerådgivning för barnfamiljer. Låt oss underlätta för ensamstående genom att höja bostadsbidraget för ensamstående föräldrar. Låt oss höja barntillägget för studerande. Låt oss höja den tillfälliga föräldraförsäkringen och havandeskapspenningen. Och låt oss höja det eftersatta underhållsstödet. Vi är från oppositionens sida inte överens om allt, men låt oss i alla fall genomföra det vi är överens om! Slutligen har vi frågan om breda välfärdssatsningar. En stor del av välfärden har sin utgångspunkt i den kommunala verksamheten. Här har vi till delar en gemensam syn inom oppositionen. Låt oss förstärka den statliga omfördelningen till denna verksamhet. Utöver dessa viktiga frågor har vi frågan om tillgängligheten i vården, rättsväsendet och försvaret. Här finns ännu ingen lika utpräglad samsyn som i tidigare nämnda frågor. Låt mig härmed passa på att skicka en uppmaning till den övriga oppositionen att också på det här området tänka till lite extra. Gällande frågan om vården har vi i dag en situation där Sverige har lägst antal vårdplatser inom hela OECD. Så kan vi givetvis inte ha det. Vi har inte minst en situation där skattebetalare och patienter, och då även de som är i behov av intensivvård, tvingas sitta i många timmar innan de ges den vård de efterfrågar och behöver. Gällande frågan om rättsväsendet har vi i dag en situation med mängdrabatt på brott, tröga domstolsprocesser, problem med vittnesskyddet, och vi har ett straffsystem som i stor utsträckning sätter gärningsmannen, och inte offret, i fokus. Gällande frågan om försvaret har de senaste decenniernas besparingar lett till att inte ens Stockholm kan försvaras vid en eventuell krigskonflikt. Som politiker är det vårt ansvar att våga göra de rätta prioriteringarna. Men det är också vårt ansvar att se till att vi kan finansiera vår politik. För att klara nödvändiga välfärdssatsningar, för att klara jobben och för att klara sammanhållningen krävs därför påtagliga och konkreta satsningar på framtiden. Vi måste därför fråga oss om jobbskatteavdraget ska vara den enda, eller den i huvudsak bärande, delen av arbetslinjen. Vi måste fråga oss om integrationsåtgärder är den enda, eller den i huvudsak bärande, delen i bekämpandet av det både socialt och ekonomiskt betungande utanförskapet. I Sverigedemokraternas vårmotion visar vi att det inte måste finnas någon motsättning mellan ekonomisk tillväxt och sysselsättningsskapande åtgärder å den ena sidan och allmän välfärd, trygghet och socialt ansvarstagande å den andra - om man bara vågar göra de rätta prioriteringarna. I vår höstbudget presenterade vi en omfattande satsning på förstärkningar inom välfärdens kärna. Vi föreslog förstärkningar som förutom ökad trygghet och höjd kvalitet inom välfärdssektorn också skulle medföra ett stort antal nya arbetstillfällen. I detta dokument aviserar vi ytterligare jobbskapande satsningar inom den gemensamma sektorn, med särskilt fokus på sjukvården och på kulturfrämjande åtgärder. För att människor ska göras anställningsbara satsar vi på utbildningsåtgärder, med ett ökat fokus på lärarledda lektioner, på att förstärka komvux men också på att utöka satsningen på yrkeshögskolan. Vi föreslår även en helt arbetsgivaravgiftsbefriad lärlingsanställningsform för unga, en i sig billig metod för att låta ungdomar få in en fot i arbetslivet samtidigt som de ges en möjlighet att skaffa sig den erfarenhet och kunskap som de inte haft, vilket ofta utgjort moment 22 och bidragit till att ungdomar har det så mycket svårare att komma ut i arbete. Genom att byta ut regeringens idéfattiga och enkelspåriga utbudspolitik mot en politik för aktiva åtgärder med fokus på matchning, med fokus på utbildning, en trygg omställning men också satsningar på forskning, utveckling, företagande och entreprenörskap använder vi de offentliga medlen mer effektivt än enligt regeringsalternativet. Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till Sverigedemokraternas budgetmotion.

Fru talman! Nya Moderaternas Nya Sverige växer fram, konturerna klarnar. Klassamhället nöjer sig inte längre med att knacka på dörren utan har klivit in i köket, i hjärtat av folkhemmet. Klasskillnaderna är i dag lika stora som de var vid andra världskrigets slut. Nya Moderaternas Nya Sverige har vi sett förr. Det var väldigt många som kämpade för att lämna det klassamhället, för de såg konsekvenserna - hemlöshet, otrygghet, kampen för mat på bordet, kvinnor som inte fick arbeta, arbetslösa och sjuka som fick stå med mössan i hand och tigga om ett jobb. De visste att jämlika samhällen mår bättre och utvecklas bättre, för fattigdom är tärande. Nya Moderaternas arbetslinje bygger klassamhället starkt, vilket också är själva syftet. Nya Moderaternas Nya Sverige är inget annat än en modern kopia av det gamla klassamhället. Det nya är gammalt och beprövat, och det kostade både mänskligt och ekonomiskt. Om regeringen ville kunde de utrota barnfattigdomen. I stället väljer de att sänka skatt efter skatt för dem som redan har mest. I stället tvingas barn leva på ett lagat mål mat om dagen, gå utan glasögon, ljuga för sina kompisar om vad de har gjort på sommarlovet eftersom de inte har kunnat göra något och skäms för det. 20 procent av alla barn i fjol fick avstå från semesterresa för man hade inte råd. Man hade inte råd med något mer än att vara hemma på gården. Men sänkt skatt får de i Danderyd och Täby, så de kan nog ha råd med en segelbåt till. Barngrupperna i förskola och fritis blir allt större. 20 procent av småbarnen går i förskolegrupper med 21 barn eller fler. På fritis har varje pedagog hand om 31 barn. Och skattesänkningarna är tio gånger större än resurstillskotten till skolan. Det är många barn som får betala priset för det. Fru talman! Sjuka och arbetslösa människor i Sverige i dag ska veta sin plats, för i det nya Sverige ska de känna otryggheten bita sig in i skinnet så att de tar sig i kragen och skärper sig. Vissa ska känna piskan för att förstå sitt eget bästa. I det nya Sverige ses sjuka och arbetslösa som parasiter medan skattesmitare behandlas som guldägg. Alldeles nyligen utsåg regeringen en riskkapitalist som satt skattesmitning i system till vice ordförande i Vattenfall med argumentet att det är bra att ta till vara sådana erfarenheter från en så viktig bransch. Sjuka plågas, skattesmitare premieras. I det nya Sverige, där inkomstskillnaderna redan är de största sedan Statistiska centralbyrån började mäta, tar man nu klivet vidare mot större och än mer vidgade inkomstklyftor genom att föreslå ett femte jobbskatteavdrag som framför allt ska gå till högavlönade män igen, som regeringen själv så lämpligt påtalar i vårpropositionen. Det har blivit 40 000 färre anställda, fru talman, i välfärden de senaste två åren, och medelinkomsten för en heltidsanställd arbetare i en kommun är så skamligt låg som 20 700 kronor. Så mycket är alltså de kvinnor som bär huvudansvaret för den kommunala välfärden värda. Men Borg tycker att lönen är för hög och kräver att kommunpolitikerna ska hålla tillbaka lönerna. Sysselsättningsgapet mellan kvinnor och män har ökat med hela 19 procent under de senaste två åren och motsvarar drygt 200 000 personer. Kvinnors arbetslöshet har slutat sjunka, enligt Statistiska centralbyrån och ligger på 7,6 procent. 240 000 tvingas arbeta deltid, fast de inget hellre vill än att få ett heltidsjobb, och en majoritet av dem är kvinnor. Borg påstår att vi under slutet av mandatperioden når 80-talsnivåer på sysselsättning och arbetslöshet. Och även om hans mest blomstrande siffror kommer att slå in vet Borg precis som jag att det är 300 000 färre sysselsatta och att arbetslösheten är högre, motsvarande 130 000 personer. Ineffektiv ekonomisk politik får konsekvenser i färre jobb, ökad ojämlikhet, lägre utbildningsnivå och sämre framtidsmöjligheter för dig och mig och vårt land. För Vänsterpartiets del ser vi stora behov som måste få sin lösning men också stora möjligheter att skapa jobb och framtidstro. Vår ekonomiska politik är effektiv och leder till fler jobb, ökad jämlikhet och en högre bnp-tillväxt än regeringens. Vänsterpartiet föreslår ett alternativt ekonomiskt ramverk, ett ramverk som ska underlätta en politik för full sysselsättning. Arbetslösheten har sedan krisen på 90-talet legat på i genomsnitt 8 procent. Bara under en månad har arbetslösheten understigit 4 procent. En fjärdedel av de arbetslösa har i dag en historia av långvarig arbetslöshet. Sysselsättningsgraden är i dag fortfarande 8,8 procentenheter lägre än under 90-talets början, vilket motsvarar hela 520 000 människor. Även på sikt ser det mörkt ut. Det är ohållbart och borde leda till någon form av politisk insikt om att något måste göras. Gårdagens lösningar är inte dagens. Vi menar inte att det är dagens ramverk som orsakat massarbetslösheten, men de försvårar en politik för full sysselsättning och behöver därför justeras. Fru talman! Vårt alternativa ramverk är ett ramverk för att understödja ett mål om full sysselsättning. Vi vill införa ett krav i budgetlagen på sysselsättningsplaner, att regeringen två gånger per år ska lägga fram sysselsättningsplaner till riksdagen där de ska redovisa hur de ska nå målet full sysselsättning. Vi vill komplettera inflationsmålet med ett sysselsättningsmål och att det inte ska vara underordnat inflationsmålet. Och inflationsmålet bör höjas till 3 procent för att stabilisera ekonomin och motverka strukturell arbetslöshet. I stället för ett överskottsmål vill vi ha ett mål om budget i balans över en konjunkturcykel, och detsamma ska gälla för kommunsektorn. Vi vill införa samma regler för lån och avskrivningar för investeringar i staten som de som finns i kommuner och landsting. Det behövs möjligheter till avskrivningar och lånefinansieringar av statliga investeringar i vägar, järnvägar, byggnader och bostäder. I dag redovisar staten kostnader för infrastrukturinvesteringar i den takt de uppstår, vilket innebär att de direktavskrivs. Det är inte rimligt att dagens generation ska betala kommande generationers investeringar. De senaste årens tågkaos beror på bristande investeringar, bland annat orsakade av det stelbenta reglemente som råder. Fru talman! Vi vill också utöka banunderhållet. Det behövs om tågen ska komma i tid. 2 miljarder per år skulle det kosta att minska förseningarna i gods- och persontrafiken med 50 procent. Vinterns tågkaos beräknas kosta 2,4 miljarder, det vill säga att det är dyrare att låta bli att vidta åtgärder, att vara passiv som regeringen är, än att göra något. Vi föreslår också slopat avkastningskrav för SJ så att biljettpriserna kan sänkas för att underlätta miljövänliga val för människor. Fler bör åka tåg, inte färre. Vi vill införa ett investeringsstöd så att billiga energisnåla hyresrätter kan byggas. I dag hindras människor från att flytta dit där jobben finns, för de får ingen bostad. Bostadsbristen hindrar människors möjligheter att ta ett jobb. Den försämrar den ekonomiska tillväxten, pressar upp bostadspriserna och bidrar därmed också till fastighetspekulationer, och väldigt många unga människor förhindras att flytta hemifrån. I stället för RUT vill vi införa 15 000 platser i barnomsorg på obekväm arbetstid. Det har skett en ökning av småbarnsföräldrar som jobbar på obekväm arbetstid med 25 procent de senaste sex åren, och mindre än hälften av kommunerna erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. För samma kostnad som för RUT skulle man kunna bygga ut barnomsorgen på obekväm arbetstid med 15 000 platser. Det skulle underlätta för väldigt många barnfamiljer, framför allt för ensamstående föräldrar. Fru talman! Vi satsar också 1 miljard för ökad hälsa. Det är det mest humana sättet att bedriva en god sjukvård, det vill säga att förhindra att människor blir sjuka. Regeringen väljer i stället att privatisera sjukvården, gör sjukvården till en vara till salu och låter riskkapitalbolag bygga förmögenheter på sjuka människors behov. Om bolag tjänar pengar på sjuka människor sätts det förebyggande arbetet på undantag. Vinsterna och riskkapitalbolagen i sjukvården ska tas bort. I dag motsvarar vinsterna lönerna för 10 000 sjuksköterskor. Pengarna ska i stället gå till fler anställda i sjukvården. Det är till det som människor har betalat skatt, inte till riskkapitalisters plånböcker och skattesmitning. Vidare föreslår vi att sjuksköterskor ska ges möjlighet att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterskor med 80 procent av sin tidigare lön. I dag får de i stället ta studielån, och det tar 19 år innan det lönar sig ekonomiskt. Andelen specialistsjuksköterskor är i sjunkande antal och alldeles för få för en högkvalitativ vård. Fru talman! Högerns slaveri ska avskaffas, så vi fasar ut fas 3 och fasar in värdigheten i arbetsmarknadspolitiken och erbjuder i stället övergångsjobb byggda på kollektivavtal, praktikplatser, yrkesutbildningar, komvux och andra möjligheter. Människor vill delta i samhällsbygget och ska få möjligheter att göra det och inte kränkas genom att bjudas ut som gratis arbetskraft. Fru talman! Det behövs samhällsnyttiga investeringar för att bygga Sverige starkt för framtiden. Vi behöver en energiomställning, en grön närings- och industripolitik. Vi behöver kraftfulla utbildningsinsatser, till exempel för alla ungdomar som borde ha rätt till en gymnasieutbildning före 25 års ålder. Och vi vill se en ökad ekonomisk jämlikhet. Sjuka ska ha rätten att vara sjuka och faktiskt kunna känna trygghet under sin sjukdom. Därför vill vi stärka sjukförsäkringen och sätta stopp för utförsäkringarna. Inte minst behöver vi en jämställdhetspolitik som för utvecklingen framåt. Kort sagt: Vi behöver riva Nya Moderaternas bakåtsträvande klasssamhälle och bygga ett modernt jämlikt land där varje människa ses som en resurs och där kvinnor får samma rättigheter som män, ett land som skapar och ger människor förutsättningar, trygghet och frihet - det nya jämlika landet Sverige. Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation. (Applåder)

Fru talman, ledamöter och åhörare! För några veckor sedan deltog jag i en delegationsresa med bland andra talmannen till Turkiet och Indonesien som är två av de länder som har högst tillväxt i världen just nu. För sådana här stora och relativt fattiga länder krävs höga tillväxttal för att bygga upp ekonomier och välfärdssamhällen som har möjlighet att erbjuda till exempel fungerande skola och sjukvård till breda befolkningsgrupper. Dessa länder har inte detta än. Den indonesiska regeringen berättade stolt för oss att man under första kvartalet i år hade en tillväxt på 6 ½ procent. Vi noterade detta och berömde dem. Samtidigt konstaterade vi att Sverige under samma period hade en tillväxt på 6,4 procent utan att starta på den nivån, utan att ha samma uppbyggnadsbehov och trots att vi är relativt rika jämfört med dessa länder. Vi låg mer än dubbelt så högt som snittet i eurozonen under denna period. Det handlar till stor del om återhämtning. Vi har återhämtat oss snabbt och starkt efter krisen. Det kommer vi att ha nytta av de närmaste åren, visar inriktningspropositionen. Det är viktigt att alla får del av tillväxten och att vi bygger ett starkt samhälle som står stadigt i en orolig värld. Enligt de riktlinjer som regeringen presenterade i vårpropositionen ser detta ut att vara möjligt. Det ser också ut som att statsskulden kan fortsätta gå ned och arbetslösheten fortsätta sjunka, till och med ned till nivåer som vi inte varit i närheten av på decennier. Bakom alla ord, siffror och aggregat finns människor av kött och blod, till exempel de ensamstående mammor som det redan refererats till i debatten. Bland de över 200 000 fler som jobbar i år jämfört med våren 2006 finns det flera ensamstående mammor som försörjer barn. Ett jobb för en ensamstående mamma som inte hade det förut innebär stolthet, självkänsla och framför allt trygghet att kunna köpa till exempel nya regnjackor till barnen och åka på utflykt. De skatteförändringar som vi har genomfört har tillsammans med högre bostadsbidrag för ensamstående föräldrar och så vidare gett mamman ett utrymme som i många fall motsvarar uppemot en extra månadslön per år. Om några veckor ska hon åka på semester; det kunde hon inte förut. Hon är en av dem som haft störst användning i sin vardag av den ekonomiska politik som ligger bakom siffrorna och aggregaten. Det är därför det är viktigt att fortsätta sänka skatten för dem i de lägsta inkomstgrupperna. Det är i hennes vardag som de extra hundralapparna verkligen gör skillnad och har en effekt på hur livet fungerar. Ett annat exempel är Anette som äger logistikföretaget Fraktkompaniet som startade för fyra år sedan. Hon har 27 anställda i flera olika länder och expanderar nu när efterfrågan på svenska varor och tjänster ökar. När Turkiet, Indonesien och andra länder närmare oss reser sig ur krisen efterfrågar de sådant som våra svenska företag kan producera. Ytterligare ett exempel är årets företagare i Stockholm 2011, Karima Tice. Hon är 36 år, kommer från Somalia och är vd för hemtjänstföretaget Aman Care. Hon tog för några år sedan över ett företag som var nära konkurs. I dag har hon 150 anställda som talar 43 språk. Företaget är verksamt i flera svenska städer och i England. Avdraget för hushållsnära tjänster har delvis gjort detta möjligt. Det har haft betydelse för företagets expansion. Det här var tre bilder, men det finns tusentals fler från ett Sverige där vår ekonomiska politik börjar ge effekt i människors vardag. Vi vill fortsätta vår ekonomiska politik med inriktning på ordning och reda i det stora och större möjligheter och utrymme i det lilla, i vardagen. Fru talman! I höstens budgetdebatt kunde finansutskottet konstatera att det av rena tidsskäl var skillnad mellan regeringens och utskottets förslag. Under den korta tid som förflöt mellan regeringens budgetpresentation och utskottets behandling hade omvärlden förändrats till det sämre i ett antal avseenden. Den dramatik som regeringen flaggade för redan i september hade ökat ännu mer till november och december. Även om tiden mellan förslag och behandling är kortare på våren måste vi nog höja varningsflaggan igen. I går kväll och i morse talade vi mycket om Grekland. Ytterligare europeiska länder är fortfarande i akut krissituation, och vi vet inte vad utfallet blir. Detta måste vi givetvis gardera oss mot. Det är för sådan här oro i vår omvärld som vi behöver ha ordning och reda här hemma och marginaler för att klara välfärd med mera även om vi skulle se ännu större problem i länderna runt om oss. Det är viktigt att ha en ansvarsfull politik här hemma för att slippa hamna i den situation som till exempel Grekland är i. Det ramverk som vi kom överens om brett över blockgränserna i mitten av 90-talet har lagt grunden för dagens välskötta statsfinanser som gör nytta. Fru talman! Därför fortsätter vi satsa på jobben. Arbetslinjen leder till ett bättre och sammanhållet samhälle där ingen ska lämnas efter. Alla som vill och kan jobba ska kunna göra det, och vi har ett gemensamt ansvar att skapa förutsättningar för de grupper som har allra svårast att komma in på arbetsmarknaden. Vi måste fortsätta sänka trösklarna för dem. Jag vill därför speciellt nämna det som vi har en särskild punkt om i betänkandet, nämligen jobbskatteavdragen. Hittills har de bidragit till ökat arbetsutbud och ökad sysselsättning och gjort nytta för dem som har små inkomster och tidigare saknade några hundralappar i månaden. De har fått större incitament att gå från bidrag till arbete. Det finns studier från Konjunkturinstitutet, SNS med flera som visar att jobbskatteavdraget också har särskild effekt på jämställdheten, om inte annat för att det har störst effekt i de inkomstgrupper där kvinnor är överrepresenterade, nämligen de lägsta. Ett jämställt samhälle går bara att nå om både kvinnor och män deltar på arbetsmarknaden och det lönar sig för bägge könen att arbeta. Jobbskatteavdraget har som sagt varit betydelsefullt för dem med lägst inkomster och gjort skillnad mellan att kunna och inte kunna åka på semester och köpa nya kläder till barnen. Mycket tyder på att ett ytterligare jobbavdrag skulle ge fortsatt god effekt på sysselsättningen och minska marginalerna för att gå från bidrag till arbete. Det finns som sagt flera studier, och det har efterlysts fler, bland annat i en motion från Miljöpartiet. I morse publicerade Konjunkturinstitutet siffror som tyder på goda sysselsättningseffekter. Det talas positivt om en fortsättning och varnas för negativa effekter på jobben om vi skulle sluta med politiken med denna inriktning. Självklart är det viktigt och positivt att fortsätta bedöma jobbskatteavdragens effekter, att föra en effektiv politik för jobben och att basera politiska förslag och beslut på goda underlag. I den skrivelse om ramverket för finanspolitiken som debatterades i går och beslutas i dag refereras det just till vikten av att effektberäkna politiken med avseende på bland annat sysselsättning. Här skrivs till exempel att prognoser och effektberäkningar ska baseras på data av högsta möjliga kvalitet och ta sin utgångspunkt i det aktuella forskningsläget där så är möjligt. Finansutskottet har en bred enighet om ramverket i det betänkande som behandlades i går och beslutas i dag. Med bland annat referens till det kändes det rimligt att tillmötesgå åtminstone delar av miljöpartimotionen, och jag gläds åt att vi fick ett brett stöd i utskottet och välkomnar en utvärdering av jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen. Mycket tyder hittills på att effekterna har varit goda, men det skulle vara svårt för mig och alliansgruppen i utskottet att sätta oss emot bästa möjliga beslutsunderlag inför vårt fortsatta arbete i höst. Varför ska vi inte ha det? Jag välkomnar därför både förslaget och att vi lyckades bli eniga om detta i utskottet. Fru talman! Med fortsatt alliansledd ekonomisk politik ger vi Sverige en stark och välskött ekonomi i en osäker omvärld. Vi fortsätter att skapa förutsättningar för fler jobb och fler människor i arbete. Vi skapar förutsättningar för att fler människor ska få större utrymme i sin vardag. Med det yrkar jag bifall till utskottsbetänkandets förslag. (Applåder)

Fru talman! Man skulle kunna sammanfatta Anna Kinberg Batras anförande så här: Blir du bara tillräckligt fattig kommer arbetsviljan fram och dessutom blir du så frisk att du kan ta dig samman och kliva upp ur sjuksängen. Blir man bara tillräckligt fattig blir man nog frisk. Om man blir tillräckligt fattig tar man nog ett jobb till eller jobbar mer i övrigt. Det innebär väl också att om man har låg lön ska man ha två jobb. Eller hur tänker Anna Kinberg Batra? Den ideologiska basen för Moderaternas politik är tydlig. Människor med låga inkomster som har turen att ha ett jobb och vara friska ska vara glada över en hundralapp till i plånboken. Anna Kinberg Batra glömmer att de har vräkt pengar över framför allt män med höga inkomster. De har fått stora skattesänkningar. Riksdagens talman till exempel har fått 100 000 kronor i månaden i skattesänkning. Det är skillnad mot några hundralappar i månaden. Hur motiverar du att fattiga människor ska piskas medan rika människor ska belönas för att jobba lite mer?

Fru talman! Jag hörde inte mig själv säga vare sig piska eller fattigdom. Det får stå för Ulla Andersson. Jag har med mig beräkningar på vilka effekter den sammanlagda allianspolitiken har fått. En ensam trebarnsmamma som jobbar deltid i vården uppfyller kraven på maximalt bostadsbidrag. Jag vill understryka, vilket jag också gjorde i mitt anförande, att det behövs fortsatta skattesänkningar, bättre arbetsmarknad och riktade satsningar till hennes typ av familj. Hon har fått närmare 800 kronor i lägre skatt per månad. För 800 kronor kan man köpa en overall till sitt barn eller åka på en utflykt eller också kan man lägga undan till semestern. Det är beklagligt att Ulla Andersson förringar sådana effekter. Tack vare våra beslut kommer den ensamstående mamman att få 600 kronor per månad i högre bostadsbidrag. Sådant behövs också. För grupperna med allra lägst marginaler är inte skattesänkningar svaret på alla frågor, men jag tycker att det är beklagligt att oppositionen förringar den effekt som skattesänkningar faktiskt har för låg- och medelinkomsttagare. För dem är hundralapparna avgörande för om det funkar eller inte, om det går ihop eller inte, om barnen får glasögon, overaller eller utflykter eller inte. Det får den här mammans barn nu. Det har Ulla Andersson varit emot.

Fru talman! I Sverige har de 1 procent rikaste 10 procent av de totala inkomsterna. De 10 procent rikaste har 30 procent av de totala inkomsterna. De 10 procent rikaste har fått över hälften av regeringens inkomstförstärkningar. Så ser er politik ut, Anna Kinberg Batra. Mer än 50 procent - 56 procent, om jag minns rätt - har gått till män. Det är en tydlig fördelning ur ett klassperspektiv. Er politik bygger på att försöka få det att framstå som att människor med låga inkomster ska bli glada och hurra över några hundralappar mer i månaden. Visst är det många som behöver inkomstförstärkningar. Men du glömmer att det framför allt är högavlönade, och framför allt män, som har gynnats av er politik. Anna Kinberg Batra glömmer också alla de sjuka som inte har rätt till någon ersättning över huvud taget och alla arbetslösa som har kraftigt försämrad ekonomi. Hon glömmer också hur hon har kränkt många människor med sin politik. Pensionärer ska betala mer i skatt, trots att de har jobbat hela sitt liv. Sjuka ska betala mest i skatt just för att de är sjuka. Arbetslösa som har förlorat sitt arbete till exempel under krisen ska straffas ekonomiskt både genom sänkta ersättningar och genom att de ska betala högre skatt. Ni gör skillnad på människor. Ni sorterar människor efter närande och tärande. Tydligen är män som redan har det gott ställt närande, medan människor som är sjuka, arbetslösa eller har låga inkomster ses som tärande. Det är er ideologiska bas. Ni bygger klassamhället starkt. Jag tror att de 10 procent rikaste smäller champagnekorkar varje dag och jublar över den här utvecklingen. Resten av befolkningen är nog rätt orolig.

Fru talman! Jag trodde att Ulla Andersson begärde replik för att ta upp den angelägna frågan om de lägsta inkomstgrupperna. Det är ju tyvärr kvinnogrupperna. Här är kvinnorna i majoritet. Männen är i majoritet i de högsta inkomstgrupperna. För att uttrycka det lite tekniskt - Ulla Andersson är ju väldigt kunnig - vill jag säga att det vi riktar in politiken på, och där politiken kan göra skillnad, är de två lägsta tiondelarna, decilerna, av inkomsterna. Där finns tjejerna som inte får det att gå ihop varje månad. Låt oss hålla oss till dem. Varför har du varit emot de skattelättnader som vi ger de grupperna? Du talar om kränkningar. Jag skulle vilja att du ger ett besked till de kvinnor som har fått till exempel 800 kronor mer i månaden - mer för dem som jobbar heltid - och undrar varför Vänsterpartiet har varit emot den här politiken. Jobbskatteavdraget är inte svaret på alla frågor, men det gläder mig att det visar sysselsättningseffekter och får effekt för de lägsta inkomstgrupperna. Det gör vardagen bättre för henne som är ensam med barn att försörja. Var ska hon få hundralapparna från om man motsätter sig fortsatta skattesänkningar? Vi vill fortsätta att underlätta hennes vardag. Vi vill ge henne större utrymme genom att säkra jobben. Vi vill rikta skattesänkningar till dem som behöver det mest, nämligen låg- och medelinkomsttagarna. Därför tycker vi att det är viktigt att fortsätta med jobbskatteavdrag och mycket annat med låg- och medelinkomsttagarna och jobben i fokus.

Fru talman! Jag ska tala kort om Grekland, riksdagen och budgetreglerna, om den aktuella debatten och om Socialdemokraternas många utgiftslöften. Tidningen Fokus har på framsidan av sitt senaste nummer en bild på en skadad grekisk staty och rubriken Europas skräck. Tidningen Fokus har helt rätt. Den grekiska krisen sprider skräck med sina svåröverskådliga och potentiellt allvarliga konsekvenser, inte bara för Grekland utan även för övriga Europa. Länder som Finland, Nederländerna och Tyskland, som tänker ungefär som Sverige i de här frågorna, har tvingats tumma på sina krav i samband med räddningsinsatser som ska hindra att avgrunden öppnar sig under Europas finansinstitut, ekonomier och medborgare. Även vi i Sverige står inför det grekiska avgrundshotet. Sverige står dock som bekant utanför eurorummen i vilka för oss viktiga beslut nu tas. Som nation kan vi inte tillvarata våra intressen på ett effektivt sätt. I detta läge, med "Europas skräck", bör man fundera över den hypotetiska möjligheten att det var den oprövade Tommy Waidelich som var finansminister. Hur tryggt hade det varit? Fundera hemma vid tv-apparaterna på om du i dag skulle ha velat ha en minoritetsregering med Juholt som statsminister och Waidelich som finansminister, eller om du föredrar en regering med den erfarne krishanteraren Anders Borg vid rodret. Skulle du ha velat att Sverige i detta läge, när Europa är i kris och krismöten följer på varandra i tät följd, helst skulle styras av de oeniga rödgröna partierna, med Vänsterpartiet på viktiga regeringsposter? Alltså: Vems regeringsalternativ är bäst i kris? Är det Håkan Juholts oprövade och oeniga grupp eller Fredrik Reinfeldts sammansvetsade alliansregering? Smaka på den frågan, kära tv-tittare! Därefter går jag över till den aktuella debatten om budgetreglerna och det femte jobbskatteavdraget. Bakgrunden till besluten på 1990-talet om dagens regler för budgethantering i Sverige, det vill säga budgetlagen för regeringen och riksdagsordningen för riksdagen, var de dystra erfarenheterna från minoritetsregeringarna under tidigare årtionden. Regeringarna kunde inte kontrollera det ständiga trycket på högre utgifter i riksdagen, och regeringen kunde därmed inte heller genomdriva ett helhetsperspektiv i budgetpolitiken. Detta ändrades dock i och med den nya budgetlagen och ändringarna i riksdagsordningen efter krisåren på 1990-talet. Man införde kravet att partierna ska lägga fram alternativa helhetsperspektiv och heltäckande budgetförslag. Vidare ska beslut om statens utgifter och inkomster ska tas i ett klubbslag. Det förhindrar att man i riksdagen får parallella budgetpåverkande beslutsprocesser, det som förgiftade arbetet i riksdagen och i Sveriges politiska system under tidigare årtionden. Alla inkomster och alla utgifter ska inkluderas under ett och samma tak, tas i en enda beslutsprocess och avgöras i ett enda klubbslag. Några budgetpåverkande extraturer bredvid tillåts inte. Detta system har tjänat Sverige mycket väl, särskilt under senare års internationella kriser. Oppositionen leker med elden om den i praktiken vill ändra dessa budgetregler. Vad är då på gång till hösten? Det har på senare tid kommit propåer från oppositionen om att den genom ett utskottsinitiativ under budgetbehandlingen skulle stoppa ett eventuellt föreslaget jobbskatteavdrag. Någon sådan typ av utskottsinitiativ förutses inte i det ramverk för budgetprocessen som man beslöt om på 1990-talet under socialdemokratisk ledning. Innebörden av ett sådant initiativ är nämligen att oppositionen skulle införa en parallell beslutsprocess i budgetbehandlingen i riksdagen, det vill säga precis det som budgetlagen och riksdagsordningen är avsedd att förhindra. Gör oppositionen ett sådant utskottsinitiativ uppstår en ny, konkurrerande budgetprocess, och besluten om statens alla intäkter och alla utgifter tas då inte i ett enda klubbslag. I strid med budgetreformens intentioner skulle vi i riksdagen då få två parallella och konkurrerande budgetprocesser, dels den vanliga budgetprocessen, dels den som initieras av oppositionens hypotetiska utskottsinitiativ. Därmed skulle fältet vara upprivet, och grundbulten i 1990-talets budgetreformer, om en enda sammanhållen budgetprocess för att säkra helhetsperspektivet, vara hotad. Lägg dessutom märke till följande: Om oppositionen i höst skulle iscensätta det initiativ som man nu talar om och hotar med, kan oppositionen ändå inte använda de insparade pengarna om oppositionen inte samtidigt också skulle besluta sig för att ändra lagen, i detta fall riksdagsordningen. Det går nämligen inte att utan ändring i riksdagsordningen öka eller lägga in utgifter som ligger utanför regeringens budget. Gamla tiders frispel med ökade utgifter beslutade i riksdagen är inte längre möjliga med dagens riksdagsordning. Detta föranleder två frågor till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. För det första: Kan ni tänka er att medverka till att använda riksdagens finansmakt i höstens budgetarbete till att skapa två parallella beslutsprocesser beträffande intäkter och utgifter? För det andra: Kan ni tänka er att ändra riksdagsordningen så att riksdagen på egen hand, och i strid med dagens budgetregler, kan öka statens utgifter? Det är två frågor. Jag hoppas svaren är tydliga och klara nej. Om svar anhålles nu! Därefter går jag över till Socialdemokraternas utgiftslöften. Alla som har träffat Håkan Juholt någon gång vet att han är en skämtare och en lustigkurre. Det bekräftades när han i partiledardebatten häromdagen sade: Vi, alltså Socialdemokraterna, kommer inte att lägga fram ett enda ofinansierat förslag. Sedan, precis som Thomas Östros förra mandatperioden, radade han upp en lång rad åtaganden om högre offentliga utgifter utan finansiering. Elmarknaden fungerar inte, sade Juholt. Alltså vill han insmickrande sänka elpriset för vissa och höja elpriset för andra, det vill säga för industrin eller för hushållen eller för båda två. Eller också vill han höja skatten för att subventionera elpriset för vissa. Men finansiering saknas. Men Socialdemokraternas elpolitik är värre än så. Partiet vill kraftigt minska utbudet av el genom att stänga av kärnkraften som i dag står för nära hälften av all eltillförsel i Sverige. Man behöver inte vara någon energiekonomisk Albert Einstein för att fatta att en så kraftig minskning av billig el innebär kraftigt uppdrivna elpriser, tvärtemot Juholts antydningar om att sänka elpriset. Dessutom ökar koldioxidutsläppen massivt. Det finns en påtaglig kontinuitet i Socialdemokraternas utgiftslistor. Precis som Östros ställer nu Juholt ut löften om att modernisera miljonprogramsområdena, bygga fler bostäder och göra gemensamma investeringar. Det kan kosta precis hur mycket som helst, och finansiering saknas helt. Ungefär som Östros lovar Juholt högre löner till de offentligt anställda, högre a-kassa och högre sjukersättning. Fler ska anställas i den offentliga sektorn så att antalet arbetskamrater ökar. Ingenting sägs dock om patienterna av Juholt, om bra vård hos privata vårdgivare, sjukgymnaster eller om ansvarsfull hushållning med offentliga medel. Det är antalet arbetskamrater som är det viktiga för Juholt. Finansieringen av dessa gigantiska miljardlöften saknas. Gymnasieskolan ska få ökade resurser av Juholt, liksom studieförbunden, komvux, folkhögskolor, högskolor och universitet. Finansiering saknas. Det liknar Grekland det här, eller hur? Pensionerna vill Juholt höja. Det är innebörden av hans uttalanden om att man inte kan leva på dagens pensioner. Vem ska då betala höjningen? Finns det någon finansiering av de högre pensionerna? Ja, det finns det faktiskt. Det finns bara en enda grupp i samhället som kan komma i fråga, nämligen de som är i arbetsför ålder och som arbetar. De ska beskattas mer, det är innebörden, eller också får de sin pensionsålder höjd. Detta är de två finansieringssätt som finns. Juholt har faktiskt också flaggat för att pensionsavgiften och arbetsgivaravgiften ska höjas för pensionernas skull. Det, i sin tur, trycker ned löneökningarna. Facken och de anställda kan inte få ut lika mycket när löneutrymmet redan har intecknats av Håkan Juholts löften om högre avgifter för pensioner. Som framgår av det senaste numret av LO-tidningen, mitt husorgan, är en strid om höjd pensionsavgift den konflikt som Juholt ser framför sig i 2014 års valrörelse. Pensionsavgiften ska höjas så mycket att genomsnittspensionen blir 60 procent av inkomsten. Hur mycket det innebär i kronor och miljarder, ja det upplyser oss inte Juholt om för det har han inte tagit reda på innan han ställde ut löftet om högre pensioner. Jag tror dock inte att höjda avgifter på det arbetande folket är rätt väg att gå. Det är fel väg att gå. Inget är mer viktigt för pensionärer än att så många som möjligt arbetar och bidrar till bnp och skattebaserna. Uppgiften är inte bara att finansiera pensioner, utan viktigare är nog för många äldre en bättre utbyggd äldreomsorg, sjukvård och annan omsorg. Då ska vi inte straffa arbete genom hårdare beskattning. Det är fel väg att gå om man vill att fler yngre ska jobba mer. Det måste i stället löna sig bättre att arbeta, till exempel genom jobbskatteavdrag och borttagen värnskatt. Men det finns andra sätt också - andra skattesänkningar. Dessutom talar Juholt bara om den statliga pensionen i procent av tidigare lön. Juholt låtsas inte om att den pensionen bara är en del av pensionärers inkomst. Tjänstepensionen är ett mycket viktigt inkomsttillskott för de flesta. Till sist: Tommy Waidelich inför ett nytt begrepp här, nämligen det räntebärande folket. Det är måhända Socialdemokraternas nya målgrupp. Borta är hyresgäströrelsens perspektiv och de måttliga inkomsttagarna. Då ska man lägga märke till att det räntebärande folket också behöver inkomster, också behöver jobb. Anledningen till att räntorna i Sverige långsamt är på väg upp, men historiskt sett ändå är mycket låga, är att det går bra för svensk ekonomi. Den vision som Tommy Waidelich tydligen har av lägre räntor är lätt att uppfylla. Man kan öka arbetslösheten, sänka tillväxttakten, minska inkomsttillväxten, göra Sverige till ett sämre land. Då får vi lägre räntor. Det är inte regeringens förhoppning, och jag tror inte att det heller kommer att bli Riksbankens beslut. Sverige går, som Anna Kinberg Batra påpekade, väldigt bra. Baksidan av det är att räntorna kryper upp. Vi måste ha en ekonomi i balans på lång sikt. Vi vill alltså ha ökad tillväxt och fler välbetalda jobb. Slutligen vill jag säga att skillnaden mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna åter kom fram. I Tommy Waidelichs anförande sägs ingenting om företag och företagande. Det gör det däremot i Miljöpartiets anförande. I Waidelichs inlägg sägs att Socialdemokraterna inte har någonting att säga om den långsiktiga tillväxten i nationalinkomsten eller i skattebaserna. Tankar om ekonomisk tillväxt, företag och företagande ligger för fäfot i Socialdemokraternas Sverige.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på Carl B Hamilton när han recenserar oppositionen och spekulerar i förslag som aldrig har lagts fram. Jag svarade på frågorna om parallella budgetprocesser senast i går kväll, innan vi skildes åt i den förra debatten. Det är Carl B Hamilton som målar ut lagändringar och annat. Carl B Hamilton undviker de facto det som är hans och hans borgerliga vänners grundproblem, nämligen att man har en minoritetsregering. Det är minoritetsregeringen som ska se till att säkra stödet för sin politik i riksdagen. Ska man recensera de olika regeringsalternativen kan jag säga att er regering aldrig hade klarat sig så bra, Carl B Hamilton, om ni inte hade haft de överskott som våra regeringar lämnade efter sig när ni tog över. Det säger också Finanspolitiska rådet i sin senaste rapport. Finanspolitiska rådet varnar även för att regeringen för en alltför expansiv politik i en uppåtgående konjunktur. Det bidrar till att driva på räntorna, så att det räntebärande folket får tusentals kronor extra att betala varje månad, långt utöver vad de får i skattesänkningar. Om vi ska fortsätta att recensera varandra kan jag ta upp det som skedde under den förra minoritetsregeringen då Carl B Hamilton var statssekreterare och ansvarig för budgeten. Då hade vi ett ekonomiskt moras. Då hade vi en överhettad ekonomi. Då hade vi en orolig omvärld. Då hade vi en minoritetsregering som inte kunde säkra ekonomin. Vi hade flaskhalsar. Känner inte Carl B Hamilton vingslagen från förr? Känner inte Carl B Hamilton att det börjar lukta 1991-1994?

Fru talman! Jag ställde i går frågan om Socialdemokraterna avser att införa en parallell budgetprocess, och jag fick inga tydliga svar av Tommy Waidelich. Jag försöker pressa fram tydliga svar av honom, men jag får inte de svaren i dag heller. Det är en oklarhet i var ni egentligen står, Tommy Waidelich. Kan ni tänka er att ändra riksdagsordningen? Kan ni tänka er att ändra så att det blir två parallella budgetprocesser i riksdagen? Det är de bestämmelser som finns i dag. Det är väl ett ganska måttligt krav att ställa, att ni några månader innan budgeten läggs fram svarar på om ni avser att avvika från eller ändra de bestämmelser som i dag finns. Svara på det, Tommy Waidelich, i stället för att blomma ut och börja tala om början av 1990-talet. Vi kan i och för sig tala om det också; det har jag gjort många gånger med Göran Persson. Svara dock på frågorna som jag har ställt. Det är det ena. Det andra är att Tommy Waidelich säger att vi ska vara vaksamma så att det inte blir en alltför expansiv politik, och han hänvisar till Finanspolitiska rådet. Jag har räknat upp alla de utgiftslöften, ofinansierade sådana, som Juholt radade upp i sitt anförande i partiledardebatten och dessutom i LO-tidningen. Det är en lista på expansiva åtgärder som inte bara skulle skicka räntorna upp i himlen utan dessutom skicka underskotten till om inte grekisk så i alla fall sydeuropeisk nivå. Det är era utgiftslöften - ofinansierade, hållningslösa, slarviga - som är hotet. Svara nu på frågan hur ni tänker er budgetprocessen i höst, Tommy Waidelich.

Fru talman! Jag förstår att Carl B Hamilton hämtar sin inspiration från Sydeuropa. Carl B Hamilton framstår närmast som en svensk Don Quijote som slåss mot väderkvarnar. Han tillskriver oss en massa utgiftsökningar och att vi ska ändra riksdagsordningen. Vet Carl B Hamilton vilka regler som gäller i riksdagen? Kan Socialdemokraterna ensamma ändra riksdagsordningen? Har vi föreslagit en ändring av riksdagsordningen? Det är Carl B Hamilton som målar upp alla de problemen. Ta i stället ansvar! Ni är i minoritet. Ni har inte majoritet för er politik i riksdagen. Ni måste säkra er politik i riksdagen. Det är grundproblemet, inte några spekulationer om vad vi tänker och inte tänker eller om vad vi över huvud taget skulle kunna göra ens om vi tänkte det. Välkommen tillbaka till den svenska vardagen, Carl B Hamilton! Det kan vara trevligt i Sydeuropa, men spela inte svensk Don Quijote. Slåss inte mot väderkvarnar som inte finns! (Applåder)

Fru talman! Jag vet att Tommy Waidelich har en stor svaghet för Spanien och spanjorskorna, men jag tror kanske inte att vi ska driva det för långt. Jag ska lämna detta med budgetprocessen, för jag tror inte att vi kommer längre just i dag. Tommy Waidelich sade att jag tillskriver Socialdemokraterna utgifter som inte skulle finnas. Jag gör ju bara ett referat av din partiledares anförande i partiledardebatten och i en intervju som han givit i LO-tidningen, Tommy Waidelich. Det är ingenting jag hittar på. Allt står där, det är bara att gå till protokollet och läsa. Det är hotet mot svensk ekonomi - en slarvig, ansvarslös, utgiftsexpansiv politik. Den skulle driva räntorna i taket, och underskotten skulle öka dramatiskt. Det vill vi inte ha. Jag säger till dem som ser detta på tv: Hade ni velat ha den här mannen som finansminister i dag när Greklands ekonomi hotar hela Europa? Jag tror inte det. Jag tror att det är mycket bättre att ha den erfarne krishanteraren Borg. Det menar jag också ska vägas in. Det är inte nyval i dag. Det kommer inte heller att bli nyval i morgon. Jag tror inte att det över huvud taget blir nyval. När man diskuterar i Sveriges riksdag måste man dock agera som om det fanns två regeringsalternativ att välja mellan. Det finns inte i dag. Det finns bara ett alternativ, och det är alliansregeringen som håller ihop ekonomin, pressar ned arbetslösheten och driver upp tillväxttakten, inte minst i en europeisk jämförelse.

Fru talman! Jag vill till att börja med anmärka på Carl B Hamiltons debattstil - lätt sexistisk, "gillar spanjorskor". Dessutom tilltalar han Tommy Waidelich som "den här mannen". Det behövs lite skärpning. Så beter man sig inte i en talarstol. Fru talman! Jag begärde replik med anledning av två saker som jag tycker att Carl B Hamilton skulle behöva förklara lite närmare. Den första gäller sjukförsäkringen. Sju av tio sjukskrivna är kvinnor. På dem har regeringen sparat drygt 26 miljarder kronor. I inkomster till decil 10 är sju av tio män. De har fått mer än det i skattesänkningar. Man skulle kunna säga att genom Carl B Hamiltons politik har sjuka kvinnor sett till att högavlönade friska män fått bra mycket mer pengar i plånboken. Vi ser hur många sjuka människor står utan ersättning och tvingas söka socialbidrag. Det är det nya Folkpartiets nya linje. Sjuka människor har inte längre rätt att vara sjuka och känna ekonomisk trygghet under den tiden. Den andra linjen som Carl B Hamilton står för är en politik för sänkta löner. Om vi går igenom den politik som Carl B Hamilton försvarar kan vi tydligt se att det är syftet. Vi har sänkta ersättningsnivåer i a-kassan. Vi har kraftigt höjda kvalifikationskrav för att kvala in i försäkringen. Vi har höjda avgifter. Regeringen skriver till och med i vårpropositionen, på s. 35, att en ersättning på 4 900 kronor i arbetslöshetsförsäkringen kan vara för hög för att människor ska ta ett jobb. Vi har dessutom jobbskatteavdraget, som syftar till sänkta löner, och Borg har nyss uppmanat kommunpolitiker att hålla tillbaka lågavlönade kvinnors löneutveckling. Det vill säga att kvinnor som jobbar i vård, skola och omsorg ska ha lägre löner. Det här är tydligen också Folkpartiets nya linje, eller hur, Carl B Hamilton?

Fru talman! Jag skulle naturligtvis inte ha sagt det där om spanjorskorna, men för mig som har känt Tommy Waidelich ett bra tag är det väl bekant att han är gift med en spanjorska. Det var bara detta jag syftade på. Jag hoppas att det inte var alltför sexistiskt och att man i riksdagens kammare utan att bli åthutad ska kunna nämna att någon är gift med någon annan. Ulla Andersson talar om sänkta löner. Det här landet har nu en tillväxttakt, en återhämtning, som är rekordartad. Det är naturligtvis en tillfällig period där vi har en tillväxttakt av dagens karaktär. Den långsiktiga tillväxttakten är dock ganska bra. Detta är grunden för att också lönerna, inkomsten och jobben ska växa. Det är en blomstrande ekonomi. Jag förstår att det är svårsmält för Ulla Andersson att ekonomin går så bra - att jobben växer, sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Man kan naturligtvis vilja att arbetslösheten ska sjunka ännu snabbare - det vill jag och regeringen - och att tillväxttakten ska vara ännu högre. Jag tror dock att det nog inte är realistiskt. Men det som nu är mest påtagligt är att vi har gått igenom en kris och har klarat den mycket bra i en internationell jämförelse. Under hela den här perioden har vi emellertid utsatts för en kanonad av kritik från Ulla Andersson för att vi har misskött ekonomin. I själva verket är utfallet att vi har haft en mycket bättre ekonomisk utveckling än i andra länder. Sedan kan jag väl få påpeka - jag hoppas att det inte ska uppfattas som ett sexistiskt inslag i debatten - att de som drabbades mest av arbetslöshet under krisen var män i verkstadsindustrin. Det var de som drabbades hårdast. Förlåt om det var ett sexistiskt inslag, men det är ändå sanningen.

Fru talman! Det är nog tur att Carl B Hamilton har semester snart, så att han kan börja fundera på hur han beter sig. Jag upptäcker att Carl B Hamilton noga undviker att ta upp frågan om att sjuka kvinnor ska finansiera högavlönade mäns skattesänkningar. Inte med ett ord berörde Carl B Hamilton detta. Jag tycker att det är en avskyvärd politik när man inte tillåts vara sjuk och blir ifrågasatt i sin sjukdom, där man faktiskt mår väldigt dåligt och behöver alla krafter för att koncentrera sig på att bli frisk och få rehabilitering. Det handlar om att kunna vara sjuk och därmed satsa på att bli frisk. Det tycker inte Carl B Hamilton är viktigt, utan han tycker att det är viktigare att högavlönade män får skattesänkningar. Detta kommenterade Carl B Hamilton över huvud taget inte. Han kommenterade heller inte att regeringen anser att en ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen på 4 900 kronor kan vara för hög för människor så att de inte tar ett jobb. Han kommenterade inte heller de höjda kvalifikationskraven för a-kassan, som gör att bara fyra av tio som i dag är inskrivna på Arbetsförmedlingen har rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Sex av tio har alltså ingen ersättning alls. Han kommenterade inte heller de höjda avgifterna, som gör att människor inte har råd att vara med i arbetslöshetsförsäkringen, och han kommenterade inte heller Borgs krav på sänkta löner för kvinnor inom vård, skola och omsorg. Han kommenterade inte heller jobbskatteavdragets syfte, nämligen att hålla tillbaka löneutvecklingen. Det är en tydlig ekonomisk politik som syftar till att vi förhoppningsvis ska få något fler jobb i Sverige genom att människor får lägre inkomster. Det är en tydlig linje i Folkpartiets ekonomiska politik. Jag undrar: Var går gränsen? I kommunerna är ingångslönerna 16 070 kronor, och de anses vara för höga. Och gränsen i a-kassan verkar vara 4 900 kronor, eller är den lägre än så, Carl B Hamilton? Allt detta i a-kassan syftar ju till att sätta press nedåt på lönerna.

Fru talman! Det som har varit en huvudlinje i Sverige är att man ska arbeta för full sysselsättning, alltså så låg arbetslöshet som möjligt. Det är på den vägen som det här landet nu rör sig. Vi har en ganska snabbt växande sysselsättning. Vi har en allt lägre arbetslöshet. Vi har en tillväxt i inkomsterna. Detta får Ulla Andersson till en "avskyvärd politik"! Tidigare sade Ulla Andersson till Anna Kinberg Batra att hon kränker dem som finns i Sverige genom denna politik som leder till en snabb ekonomisk tillväxt, fler jobb och lägre arbetslöshet. Man kan ställa sig frågan hur rimliga Ulla Anderssons påståenden är när hon säger att Folkpartiets och Alliansens politik syftar till att driva ned lönerna. Vi lever i en demokrati. Finns det ett parti som skulle ha som dagordning att sänka lönerna för folk? Jag kan bara vädja till åhörarna här: Tror ni att det skulle vara en framgångsrik strategi i en valrörelse att säga att man ska driva ned lönerna? Rösta på oss, så får ni lägre löner! Nej, detta är absurt! I en demokrati har partierna naturligtvis olika åsikter, men de har inte som partiprogram i valrörelsen att försämra folk och sänka lönerna. Ulla Anderssons uppskruvade retorik faller på sin egen orimlighet. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som skulle kunna vinna ett val om man betedde sig på det sätt som Ulla Andersson här beskriver. Det är fria fantasier från hennes sida.

Fru talman! Vi lever i turbulenta tider. Framför våra ögon utspelar sig, bokstavligt talat, ett grekiskt drama. Utöver de mycket svårt ansträngda ekonomiska förhållandena finns nu även en kritisk politisk dimension. Vi kan bara spekulera i vad som kommer att hända de närmaste dagarna, månaderna och åren. Det vi lärde oss av Lehman Brothers kollaps hösten 2008 var att vi tyvärr ofta vet mindre än vi tror och att sammanflätningarna på de internationella finansiella och ekonomiska marknaderna är betydligt mer komplexa och svårförutsägbara än för bara ett tiotal år sedan. Det grekiska dramat visar tydligt på det ömsesidiga beroendet i världsekonomin. Och det visar minst lika tydligt på vikten av ansvarstagande och sunda ekonomiska principer för att värna finansiell och ekonomisk stabilitet. Efter den svenska hemmasnickrade krisen i slutet av 1980- och början av 1990-talet initierade Centerpartiet ett finanspolitiskt ramverk med tydliga mål och regler i syfte att underlätta arbetet med att nå långsiktig hållbarhet. I dag kan vi konstatera att ramverket har fungerat mycket väl och skapat förtroende för svensk ekonomi, vilket vi kunde dra särskilt stor nytta av under finanskrisen. Ramverket har också lett till att vi i Sverige med våra stabila statsfinanser och vår låga statsskuld kommer att stå väl rustade när nästa kris inträffar. Det gör att vi då, precis som hösten 2008, har möjlighet att satsa oss ur kris och lågkonjunktur för att på så sätt bygga Sverige starkt för framtiden. Betydelsen av detta kan inte nog poängteras. Fru talman! Sveriges utgångsläge för att möta framtidens utmaningar - globaliseringen, klimatet, strukturomvandlingen, att förstärka arbetslinjen, att bryta utanförskapet och att hela landet ska leva och utvecklas - är i huvudsak gott. Vi är ett öppet, företagsamt land med en välutbildad befolkning, konkurrenskraftiga företag, välfungerade institutioner och god ordning i de offentliga finanserna. Vi är dessutom ett rikt land. Men alla har det inte bra i dagens Sverige. Många, särskilt invandrare, människor med funktionsnedsättning och unga, vill inget hellre än arbeta och försörja sig själva, men de får inte chansen alla gånger. 220 000 barn växer upp under knappa ekonomiska förhållanden, vilket ger dem en sämre start i livet än sina jämnåriga kamrater. 29 procent av svenskarna har mindre än 10 000 kronor i ekonomisk buffert och tvingas leva ur hand i mun. 20 000 personer är hemlösa och saknar därmed den basala trygghet som vi andra tar för given. Det är oacceptabelt i ett modernt välfärdssamhälle som Sverige. Låt mig därför visa på några möjliga lösningar som gör att vi kan bli ett framtidsland för alla som bor här. Det mest grundläggande är: Alla måste få chansen till ett jobb och en egen försörjning. Alla jobb behövs och är viktiga i framtidens Sverige. För att lyckas med detta måste vi våga ta av skygglapparna och vända på alla stenar. För mig står det helt klart att den svenska arbetsmarknaden behöver reformeras och bli mer flexibel. Det är helt avgörande för att de grupper som nu står utanför ska få chansen. Studier under senare tid har visat att ingångslönerna är ett större problem än vad man tidigare har trott, inte minst inom vissa tjänstebranscher. De höga ingångslönerna försvårar för svaga grupper att få fotfäste på arbetsmarknaden. Här måste parterna, i likhet med IF Metall, ta sitt ansvar så att fler kan få jobb och egen försörjning och därmed bidra både till sin och till Sveriges utveckling. Vidare måste vi stärka Sverige som kunskapsnation - från förskolan till spjutspetsforskningen - och förbättra kopplingen mellan skola och arbetsmarknad med praktikplatser och lärlingsjobb. Ju lägre utbildning, desto större är risken för arbetslöshet och utanförskap. Det är en trend som vi måste bryta för att alla ska få chansen på morgondagens arbetsmarknad. Ett stort problem med den strukturomvandling som följer i globaliseringens spår är att den tenderar att ge en tudelning på arbetsmarknaden. De nya jobb som växer fram blir alltmer specialiserade och har högre kunskapsinnehåll, samtidigt som de enklare jobben blir färre till följd av nedläggning eller utflyttning. Det gör det än viktigare att förstärka drivkrafterna att arbeta för dem med de lägsta inkomsterna så att det lönar sig bättre att gå från utanförskap till arbete. Även efter de fyra jobbskatteavdragen är trösklarna på den svenska arbetsmarknaden mycket höga i ett internationellt perspektiv. Eventuella ytterligare jobbskatteavdrag bör därför riktas särskilt till dem med de allra lägsta inkomsterna. Rädda Barnen rapporterade nyligen att 220 000 barn i Sverige kan betraktas som fattiga. Det är verkligen hög tid att vi tar utsatta barns situation på allvar även om den absoluta fattigdomen bland barn minskat kraftigt det senaste decenniet och till och med halverats. När vi i Centerpartiet har analyserat problemen med barnfattigdomen har vi funnit att de är intimt förknippade med bristerna i integrationen. De fattiga barnen med utländsk bakgrund uppgick till 142 000 år 2008, medan motsvarande siffra för fattiga barn med svensk bakgrund var 78 000. För att minska antalet barn som växer upp under knappa förhållanden är det således oerhört viktigt att människor från andra länder som kommer hit kan få arbeta och starta företag så att de kan försörja sig själva. Angelägna åtgärder är, förutom sänkta trösklar in på arbetsmarknaden, att snabba på prövningen av utländska examina, införa en stimulanspeng för lärlingsutbildning och språkundervisning på företag samt fortsätta våra ansträngningar för ett bättre företagsklimat och minskat regelkrångel. Den svenska inkomstfördelningen är bland de jämnaste i världen. Det kan man inte tro när man hör den svenska debatten. Men när det gäller förmögenhetsfördelningen förhåller det sig tvärtom. Som jag sade tidigare har tre av tio svenskar mindre än 10 000 kronor i ekonomisk buffert. Även här behöver självkänslan byggas upp genom möjligheten till eget sparande. Centerpartiet vill därför titta på en modell som gör det enklare och mer lönsamt för låg- och medelinkomsttagare att spara och skapa sig den trygghet som en buffert ger. Fru talman! Ett framgångsrikt Sverige förutsätter livskraftig och hållbar tillväxt i hela landet. Det är summan av alla regioners tillväxt som bygger Sveriges tillväxt. Genom förbättrade kommunikationer, såväl infrastruktur som bredbandsutbyggnad, länkas landsbygd och tätorter samman. Att kunna bo och arbeta var man vill ökar handlingsfriheten, stärker entreprenörskapet och leder till en bättre miljö. Vi måste ta till vara den skaparkraft som finns hos varje människa, företag och region för att hela Sverige ska leva och utvecklas. Till sist: Jag är övertygad om att tillväxt och konkurrenskraft kan förenas med god miljö och hållbarhet. Sverige har nu en gyllene chans att ställa om samhället till att bli mer resurseffektivt samtidigt som fler jobb skapas. Det handlar om att ta till vara alla de möjligheter som finns i miljötekniken och de gröna lösningarna. "Två miljarder människor har tvättmaskin, men övriga sju miljarder vill också ha en. Det kräver grön teknologi om alla på hela jorden ska kunna ha kylskåp och tvättmaskin." Så säger professor Hans Rosling när han föreläser om hur fattiga länder håller på att få en högre levnadsstandard och att människor i dessa länder inte efterfrågar vare sig fritidsbåtar eller utlandssemestrar. De vill ha vitvaror. Precis som Hans Rosling anser jag att innovation är nyckeln till en hållbar utveckling. Om alla på hela jorden ska kunna ha kylskåp och tvättmaskin måste den gröna teknologin vara redo. För vi vet alla att vi kommer att behöva ställa om våra samhällen till att bli mer gröna, hållbara och resurseffektiva. Det är det enda som långsiktigt kan trygga vår tillvaro, såväl ekonomiskt och ekologiskt som socialt. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i finansutskottets betänkande Riktlinjer för den ekonomiska politiken .

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag i finansutskottets betänkande. Hur gick det till? Den frågan ställer sig den ansedda internationella tidskriften The Economist. Då syftar de inte på hur det gick till när Socialdemokraterna skulle välja partiledare, utan frågan gäller den ekonomiska återhämtningen och den starka arbetsmarknaden i Sverige. Hur gick det till? Den viktigaste anledningen enligt The Economist är den försiktiga och marknadsekonomiskt genomtänkta finanspolitiken. Stärkta budgetregler och fungerande tillsyn över bankerna spelade också en mycket viktig roll. Sverige rankas i dag bland världens mest konkurrenskraftiga ekonomier enligt World Economic Forum när man mäter arbetsproduktivitet, kunskapsnivåer, ekoeffektivitet, innovationsförmåga och företagsklimat. I stället för stora sparpaket och skattehöjningar som flera andra europeiska länder i dag ägnar sig åt, kan vi i Sverige se fram emot en period av budgetöverskott och sjunkande statsskuld, dock med reservation för vad som nu händer i Grekland. Reformutrymmet för innevarande mandatperiod bedöms nu bli något högre än de 40 miljarder kronor som prognostiserades i budgetpropositionen som lades fram i höstas. Detta är siffror som många andra länder i vår närmaste omgivning bara drömmer om. När Tommy Waidelich och andra nu låter klagosången ljuda om missmatchning - i den klagosången stämmer inte Finanspolitiska rådet eller Konjunkturinstitutet in - och andra problem de ser på arbetsmarknaden ska vi inte glömma hur prognoserna såg ut. Hösten 2009 sade Riksbankens prognos att arbetslösheten skulle nå sin topp i slutet av 2010 och att över 500 000 människor då skulle vara arbetslösa. Konjunkturinstitutet sade samtidigt att arbetslösheten under 2011 kommer att vara nästan 12 procent. Ekonomistyrningsverket sade samma sak, liksom regeringen i sin statsbudget för 2010. Men tack vare klok finanspolitik, välriktade satsningar på jobbskapande, ROT-avdrag och ökade statsbidrag till kommunerna är situationen i dag en helt annan än den som prognostiserades 2009. I stället för en arbetslöshet på 12 procent så har vi i dag en arbetslöshet på 7,9 procent. Om allt går enligt utstakad väg kommer arbetslöshetsnivåerna att vara nere på runt 5 procent vid utgången av mandatperioden. En ekonomisk kris gör också att ekonomin förändras, branscher måste förnya sig, gamla företag kanske försvinner och nya kommer till. Denna process är på inget sätt färdig den dag som ekonomin eller arbetslöshetssiffrorna vänder. Det kräver också att vi fortsätter med en långsiktigt hållbar och jobbskapande politik. Vi måste ge ännu bättre förutsättningar för nya företag att växa sig starka och för människor att skaffa den kompetens som krävs i en förändrad ekonomi. Fru talman! Den ekonomiska vårpropositionen som vi i dag debatterar innehåller en tydlig inriktning på att skapa dessa förutsättningar. Med det femte jobbskatteavdraget minskar vi ytterligare de tröskeleffekter som finns på den svenska arbetsmarknaden. Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt är också en viktig reform för att möta en förändrad arbetsmarknad. Vill vi ha en arbetsmarknad med en hög andel akademiker och stark kompetensutveckling måste även marginalskattetrösklarna förskjutas uppåt i skatteskalan och på sikt även minska marginalskatterna. För oss kristdemokrater är den ekonomiska politiken dock mer än bara arbetsmarknadsstatistik, tillväxtutveckling och marginaleffekter. I den kristdemokratiska idétraditionen talar vi mycket om social marknadsekonomi. Det är en marknadsekonomi som bygger på långsiktig hållbarhet, förvaltarskap och moral. Målet med den sociala marknadsekonomin är en samhällsgemenskap där alla medborgare och invånare genom en rättvis fördelning av samhällets resurser har goda möjligheter att med hänsyn till andra förverkliga sina grundläggande värden, sina rättigheter och sin potential. Pensionärernas ekonomi har under många år varit ett flitigt diskuterat ämne. Vid tre tillfällen har skatten sänkts för pensionärerna. I vårpropositionen finns förslag om ytterligare en sänkning av skatten för pensionärer. För Kristdemokraterna är detta en mycket viktig fråga. Skillnaden i beskattning mellan löntagare och pensionärer ska minska steg för steg, anser vi. Men det ska självklart ske genom skattesänkningar för pensionärer och inte genom skattehöjningar för löntagare. Låt oss vara tydliga med att den skattesänkning som nu sker för pensionärerna aldrig skulle ha kommit till stånd om vi inte först hade fått jobbskatteavdraget i sjön och dragit nytta av dess effekter. Samhället är mycket mer än det offentligfinansierade. Men tyvärr har vi i Sverige varit mindre bra eller kanske direkt dåliga ibland på att uppmuntra föreningslivet och det civila samhället, som gör viktiga insatser i vårt samhälle. Därför tycker vi kristdemokrater att det är mycket glädjande att regeringen nu kommer med ett förslag om att införa avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Detta är ett viktigt första steg för att börja stärka det civila samhället och dess funktionssätt. När man lyssnar på de olika oppositionsföreträdarna slås man av ett par saker. Dels är samhörigheten i reservationerna oerhört spretig, dels handlar det om fortsatt missmatchning när det gäller vilken politik olika företrädare för det största oppositionspartiet säger sig vilja föra. Finansutskottet noterar att Socialdemokraterna har valt att utelämna sin egen syn på skattepolitiken i sin motion. Vi vet därför inte om, och i så fall hur, förmögenhetsskatten ska återinföras om Socialdemokraterna får bestämma. Vi vet inte vad det finns för funderingar om fastighetsskatten. Vi vet inte vilka skattehöjningar som planeras. Skattesänkningar är i varje fall inget som vi vågar hoppas på i deras förslag. Och om, eller ska vi säga när, den efterfrågade uppföljningen av jobbskatteavdraget visar på omfattande jobbskapande effekter - kommer då Socialdemokraterna att ställa sig bakom införandet av det femte steget eller inte? Men det man främst slås av är oppositionspartiernas avsaknad av helhetsansvar. De skjuter in sig på någon sak här och någon sak där och gör ett nålstick här och ett annat där. I kommunpolitiken hemma i Umeå har vi principen att vi inte petar i varandras budgetar, utan vi ställer de olika förslagen mot varandra. Det förslag som vinner voteringen är det som gäller - punkt. Vi har under många år aldrig haft en styrande majoritet i Umeå. Den situationen gäller även i dag. Men principen för hur vi hanterar budgetar finns kvar mellan partierna, och det är någonting vi håller heligt. Det skapar respekt för demokratin men också möjlighet för dem med mest mandat att styra. Allt annat blir ett kortsiktigt populistiskt beteende som inte är särskilt konstruktivt på längre sikt. Vidare finns det få eller inga svar i Socialdemokraternas motion på hur vi ska få nya företag att starta och ekonomin att växa så att vi kan fortsätta att utveckla välfärden. Och om skattesänkningar alltid är av ondo - är skattehöjningar i så fall alltid av godo? Om det inte finns några positiva effekter med att sänka skatter borde det väl inte finnas några negativa effekter med att höja dem? Men inte kommer det några sådana förslag heller. Man undrar helt enkelt om det finns någonting som oppositionen, och då särskilt Socialdemokraterna, är för? Har de ens en egen politik som de är för, eller är affärsidén numera helt enkelt att bara vara emot? Missmatchningspolitiken har fått ett nytt ansikte. Fru talman! Till sist: Barnfattigdomen har det talats mycket om under den senaste tiden och även i denna debatt. Det är en mycket viktig fråga som också belyser vikten av en välfungerande ekonomisk politik. Ett barn som lever i fattigdom gör ju det eftersom föräldrarna, eller föräldern, har det knapert ekonomiskt, är arbetslös eller lever i utanförskap på annat sätt. Den absolut viktigaste åtgärden för att minska barnfattigdomen är därför att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och att minska arbetslösheten. Den andra åtgärden är att med riktade stöd just nå fram till de föräldrar som har de största behoven. Förutom sänkt skatt för dem med låga inkomster har vi redan höjt flerbarnstillägget i barnbidraget. Nu sker även en höjning av flerbarnstillägget i bostadsbidraget. Det är välriktade metoder för att minska barnfattigdomen. Alliansregeringen har en bra ordination för att komma till rätta med problematiken. Men hur ser den konkreta socialdemokratiska ordinationen ut mot barnfattigdomen? Den kan vi inte utläsa någonting om i deras motion.

Fru talman! Jag gläds med Anders Sellström över utvecklingen på arbetsmarknaden och att fler får jobb. Men även med en låg arbetslöshet kommer människor att vara arbetslösa. Det kan handla om att man är mellan jobb eller att man inte har kommit in på arbetsmarknaden ännu. Det kommer också att finnas människor som blir sjuka eller drabbas av olyckor. Då är det viktigt med en fungerande arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Dagens försäkringssystem är ett lapptäcke av olika regler. Det är svårt att veta vad som gäller. Många sjuka och arbetslösa har svårt att få ersättning. Många känner sig djupt frustrerade och felaktigt behandlade. Problemen är inte nya, men de har eskalerat i och med den borgerliga regeringens förändringar. De små förbättringar som regeringen efter en massiv kritik föreslår är långt ifrån tillräckliga. Det finns ett brett stöd i riksdagen och det finns ett folkligt stöd för snabba förändringar av sjukförsäkringen. Det handlar om att förbättra ersättningen för dem som i dag kallas för nollklassade. Det handlar om arbetsförmågan och hur den ska prövas mot arbete. Min fråga till Anders är vad han som kristdemokrat kommer att göra för att skynda på regeringen i frågan.

Fru talman! Jag lyssnade på ditt tal, Jonas Eriksson. Under de första minuterna höll jag med dig hela tiden om vad du sade. Det var en bild vi gärna ställer upp på. Sedan började det röra till sig i en del frågor. Det handlar bland annat om detta med att slå ihop a-kassan, sjukförsäkringskassan och försörjningsstödet med varandra. Det skapar ganska stora problem i sammanhangen, vill jag påstå. A-kassan ska vi ha som ett stöd när man går mellan två jobb. Jag tror att vi är tämligen överens över partigränserna om att det är så det ska fungera. Det är en viktig funktion, och de flesta använder den också så. Den fungerar på det sätt som den ska göra. Det står vi fullständigt bakom. När arbetslösheten nu går ned i snabb takt och vi under slutet av mandatperioden kommer att se att vi har en låg arbetslöshet - i gamla mått mätt nedåt kanske 3 ½ procent - har a-kassan den funktion den ska ha. Så ska det också vara. Vi får inte hamna i ett läge där vi bromsar utbudet av arbetskraft, speciellt när vi har ett sug efter arbetskraft. Det vore det sämsta utgångsläget, anser jag som kristdemokrat. Då ska vi skapa fortsatt tryck på jobbskapande åtgärder och se till att företagen har snurr och att vi har en matchning av arbetskraften mot den efterfrågan som finns.

Fru talman! Vi kommer att fortsätta arbeta med vårt förslag om en sammanslagen sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Det är inte en fråga i dagens budgetdebatt. Däremot tog jag upp frågan om bristerna i sjukförsäkringen, och Anders valde att bara kommentera arbetslöshetsförsäkringen. Vi menar att bristerna i sjukförsäkringen inte kan vänta med åtgärder. Den bortre gräns som den borgerliga regeringen har infört har lett till att närmare 50 000 människor har utförsäkrats. En stor andel av dem som i dag får försörjningsstöd är sjuka utan ersättning från sjukförsäkringen. Många står helt utan stöd. Den omänskliga behandlingen av sjuka människor måste stoppas nu. Regeringen måste handla. Allianspartierna, inte minst Kristdemokraterna, måste ta ansvar. Det är vårt och verklighetens folks budskap till Kristdemokraterna.

Fru talman! Debatten angående sjukförsäkringen skedde i går kväll under många timmar. Det förslag som vi kristdemokrater har varit med och drivit fram är nu ute på remiss från regeringens håll. Remissen pågår för fullt. Ni har valt en annan väg där ni inte ens vill sända ut era förslag på remiss för att få reda på hur det funderar. Låt oss vara överens om att sjukförsäkringen var omänsklig tidigare för många människor som aldrig fick en chans att komma tillbaka till arbete. Det har vi rättat till, men när man rättar till stora reformer finns det också risk för att människor hamnar mellan stolarna. Det har också skett, och nu är vi ute för att rätta till den problematiken. Vi har rått på det stora bekymret, men vi måste också rätta till de här fallen mellan stolarna. Därför är det viktigt att göra det ordentligt med en rejäl remissrunda där vi kan får veta om det här håller och om det är rätt väg för att komma åt den här problematiken. Det ställer inte Miljöpartiet upp på, hörde vi i den debatt som var i går, utan ni vill ha någonting som inte remissas och beaktas ordentligt innan man sätter saker och ting i sjön. Som kristdemokrat tycker jag tyvärr inte att den inställningen håller.

Fru talman! Jag har en liten kort kommentar. Det var inte sjukförsäkringen det var fel på i det förra systemet, utan det var arbetsgivarna som inte tog ansvar för rehabiliteringen. Men det var inte därför jag begärde ordet. Kristdemokraterna vill gärna framstå som om man värnar skattebetalarnas pengar. Samtidigt kan vi se att alltmer av skattebetalarnas pengar går till vinster i stället för till vård, omsorg och utbildning. Om vi tittar på vilka dessa vinster går till kan vi se att det framför allt är till stora riskkapitalbolag med säte i skatteparadis. Deras syfte är att undgå skatt. De lever till 98 procent på skatter men vägrar själva att betala skatt. De bildar bolagskedjor med sex till sju bolag för att kunna föra pengar mellan bolagen och på så vis undgå skatt. De använder de stora vinster de gör till att köpa upp allt fler välfärdsverksamheter för att sedan sälja av dem med rekordstor avkastning. Det finns avkastningar på 350-450 procent. Tre av fyra bolag inom äldreomsorgen, fem av fem bolag inom handikappomsorgen och två av fyra bolag inom sjukvården ägs av riskkapitalbolag. Om vi tittar på avkastningen på eget insatt kapital kan vi se att i elbranschen är den 15 procent, i bankerna, som Borg brukar skälla på, 20 procent, i sjukvården 25 procent, i utbildningen 23 procent och i äldreomsorgen 33 procent. Väldigt mycket av skattebetalarnas pengar går till sådant som de absolut inte ska gå till. Dessutom kan vi lägga till att direktörerna i de här privata bolagen har nästan dubbelt så höga löner som höga tjänstemän inom offentlig sektor. Det är väldigt mycket pengar som går dit de absolut inte ska gå, det vill säga till vinster, skattesmitning och direktörers löner. På vilket sätt är det att värna skattebetalarnas pengar, Anders Sellström?

Fru talman! Under Ulla Anderssons anförande satt jag och funderade på i vilket parlament jag befann mig. Jag tänkte: Kan det vara Nordkorea? Kan det vara det hon beskriver? Eller satt jag i Greklands parlament? Inte ens i Grekland har man det så eländigt som det du försökte beskriva, Ulla Andersson. Det är lite märkligt att man inte känner igen sig när du tycker och påstår en massa saker. Jag tror att det var fler än jag som hade den uppfattning. Sedan frågade du om vinst. Vinst är någonting bra. Det visar att företag fungerar bra. Det ska vi inte vara rädda för. Jag vill ställa en fråga till dig, Ulla Andersson. Du påstår att skattepengarna är i fara i de företag som bedriver skolverksamhet eller annan tjänsteverksamhet. Hur är det med byggbolagen som bygger hus åt kommunerna? Får de gå med vinst? Eller ska vi ta tillbaka skattepengar från dem också? Hur är det med dem som plogar våra vägar, hur är det med dem som bygger våra vägar och hur är det med dem som lägger räls på Banverkets order? Det är skattepengar. De går med vinst, men det nämner du aldrig. Det är samma skattepengar, Ulla Andersson. Är det någon skillnad på de skattepengarna? Du fokuserar bara på dem som går med vinst när de levererar tjänster till kommunen. Vad är skillnaden, Ulla Andersson? Det är ju samma skattepengar. Ska NCC och Skanska inte få tjäna pengar längre?

Fru talman! Jag ser att Anders Sellström är i samma klass som Stefan Fölster och anser att rättigheter som vård, utbildning och omsorg kan jämföras med att köpa en resa till Grekland. Det är ganska stora skillnader mellan att bygga ett hus och att få tillgång till vård, omsorg och utbildning, vilket vi har rätt till som medborgare i ett land. Anders Sellström försöker också blunda för den verklighet som finns omkring honom. Vi har 228 000 barn som lever i fattigdom. 25 procent av ensamstående föräldrar lever i fattigdom. 20 procent av alla småbarn går i barngrupper med 21 barn eller fler. Varje fritidspedagog tar hand om 31 barn. Det är ditt Sverige, Anders Sellström. Jag tycker att du ska våga se det. Nu pratade vi om hur vi använder skattepengarna. Man kan göra saker med skattepengar som förbättrar så att vi får mindre barngrupper i förskolan, fler anställda i äldreomsorgen och att de anställda i äldreomsorgen får bättre villkor. Nu går det åt andra hållet. När man privatiserar försämras de anställdas villkor väldigt tydligt. Jag kan ta ett exempel hemifrån där heltidsanställda i kommunen numera har fått gå över till ett privat bolag som tagit över gruppbostäderna för utvecklingsstörda. Nu får de jobba 130 procent för att få ihop samma lön. När man tar in vinster försämras de anställdas arbetsvillkor och man blir färre anställda. Vi besökte en vårdcentral i Uppsala där de hade sagt upp hälften av undersköterskorna. Det är rätt tydligt att syftet är att gå med vinst. Det får sådana här effekter. Dessutom har ni byggt system som gör det mer lönsamt att vårda relativt friska människor än svårt multisjuka äldre. Jag tog upp ett exempel i går där en äldre multisjuk kvinna numera fick göra tre besök på den privata vårdcentralen därför att man fick betalt per läkarbesök. Tidigare när den var offentlig räckte det med ett besök. Det får konsekvenser när man får in vinstdrivande krafter i verksamheterna. Dessutom stannar de goda idéer i varje företag som en affärshemlighet i stället för att spridas vidare till allas gagn.

Fru talman! Ulla Andersson blandar in ganska många olika saker i sitt anförande, men jag fick inte något svar på den fråga jag ställde. Jag frågade om det var någon skillnad mellan de skattepengar som NCC tjänar och de skattepengar som ett bolag som bedriver äldreomsorg tjänar. Det är samma skattepengar, Ulla Andersson. Den här debatten hade vi i går. 233 nya vårdcentraler har kommit till i vårt land sedan vi införde vårdvalssystemet. Den mätning som kom i går från Sveriges Kommuner och Landsting av hur patienterna upplever vården visar att siffrorna har förbättrats. De har förbättrats stadigt år för år sedan 2006 då Ulla Andersson var med och styrde i Sverige. Den upplevda kvaliteten har stadigt ökat hos våra medborgare. Det är den vägen vi ska gå. Samtidigt finns det stora överskott i kommunerna och landstingen. Det visar de siffror som kommer från Sveriges Kommuner och Landsting. Där äger lokalpolitikerna förmågan att själva fatta beslut om hur många barn det ska vara i barngrupperna, hur hög lön lärarna ska ha och hur hög lön sjuksköterskorna ska ha. I vår kommun i Umeå styr Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna, och inte lägger de fram förslag om att höja lönerna trots att prognosen är plus 200 miljoner för kommunen. De lägger inte fram förslag om att sänka antalet barn i barngrupperna på ett realistiskt sätt. De äger frågan. Det är inte du eller jag som äger den frågan här i Sveriges riksdag, Ulla Andersson. Den har vi lagt på den kommunala nivån. Sveriges riksdag ser till att det finns resurser, verktyg och pengar för att göra detta, men sedan är det den lokala nivån som måste driva igenom hur det ska se ut i verksamheten lokalt. Det har inte du eller jag ansvaret för, Ulla Andersson, utan det har dina lokala politiker i Umeå. Ta dem i hampan i stället!

Fru talman! Det har utspelat sig ett grekiskt drama i Aten i natt. En hel värld har stannat för att titta på en parlamentarisk omröstning. Fanns det ett förtroende eller fanns det inte ett förtroende för den socialdemokratiska regeringen i Grekland? Man landade i ett bra beslut med ett fortsatt förtroende, men det ändrar inte situationen. Det är ett mycket besvärligt läge. Vi har en osäkerhet inte bara om den europeiska återhämtningen utan om återhämtningen i världsekonomin som är kopplad till det som sker i Aten. Låt oss inte missförstå hur lång väg tillbaka man har. I dag ligger en grekisk statsobligationsränta på 16,25 procent, och på en tioårig obligation i Sverige ligger motsvarande ränta på 2,85. När vi genomförde vårt saneringsprogram hade vi 80 procent i skuld, och grekerna är på väg mot 160 procent i skuld. Det är en utomordentligt lång väg tillbaka. Man kan bara beklaga att Grekland har en opposition som tycks lida av en patologisk ansvarslöshet. I stället för att man samlar landet och tar ansvar splittras man, konfronteras och skapar en osäkerhet, trots att det i realiteten inte finns några alternativ. Det finns inga andra vägar framåt i ett sådant här läge än att man reser sig upp och tar ansvar. Det betyder att man får höja skatter. Det betyder att man får sänka utgifter. Det betyder att man får leva under mycket tuffa politiska och ekonomiska förhållanden under lång tid. Det finns naturligtvis inte ett stöd i den grekiska befolkningen för den här politiken, i den meningen att någon politiker i något land uppskattar mycket stora skattehöjningar och mycket stora utgiftsneddragningar som en samlad politik. Men icke desto mindre tror jag att det finns en insikt hos det grekiska folket och hos andra att det inte finns något alternativ i meningen att man måste återställa ordning och reda. Vi kan bara hoppas att oron i Grekland lägger sig. Det är tydligt att efter vårpropositionen har det tillkommit nya risker i världsekonomin. Vi har oljepriser som har landat på en hög nivå. Vi har Fukushima och kärnkraftsavveckling i Tyskland. Det skapar en osäkerhet inte bara om vad det betyder av mänsklig tragedi efter en tsunami och en kärnkraftsolycka utan också om energiförsörjningen i ett av världens ledande industriländer, det vill säga Japan, som också uppenbart får följdverkningar på tysk politik. Vi har matpriser. Hos oss handlar det om att bönderna kan glädja sig åt att vetepriserna äntligen ligger på nivåer som gör att en god skörd kan löna sig för dem som sliter med detta. Men för många andra länder betyder höjda matpriser kraftigt stigande inflation och att miljoner människor har svårigheter att hitta tillräckligt med föda för att vara mätta. Sammantaget har vi haft en börs och räntor som skapar osäkerhet. Läget i världen är i dag mer bekymmersamt och mer oroligt än vad det har varit på ett antal månader. Inte minst bidrar utvecklingen i USA till detta. Det råder en grundläggande osäkerhet om amerikanerna kommer att klara av sin ekonomiska politik - stora underskott, stor utlandsskuld, stora bekymmer, präglat av en splittrad politisk miljö, där demokrater vägrar ta ansvar för nödvändiga beslut på utgiftssidan och republikaner vägrar ta ansvar för nödvändiga beslut på inkomstsidan. Vi har en återhämtning i världsekonomin. Vi har i dag fått en ny konjunkturprognos från KI som räknar med en stark tillväxt i Sverige men också en relativt stark världsmarknadstillväxt. Sverige har företag som står sig väl i konkurrensen. Vi gynnas av att Kina och Asien nu växer snabbt. Man efterfrågar både Volvos bilar och Volvos lastbilar i en sådan situation. Sverige står också starkare än många andra länder i detta läge. Vi har starka offentliga finanser - över 1 procents överskott nästa år, ser det ut som i dag. Vi är det enda EU-land som klarar sitt medelfristiga mål i år, nästa år och året därpå. Vi har ett strukturellt sparande justerat på konjunkturer som stiger upp mot 4 procent av bnp mot slutet av mandatperioden. Bara för några veckor sedan började människor tala om att detta inte längre var viktigt, men vi har en skuld som nu gräver sig nedåt mot nivåer som skapar stabilitet. Stockholm ligger långt från Aten. Men Stockholm ligger bara långt från Aten om vi ser till att det förblir placerat i den stabila miljö vi är. Sverige har goda förutsättningar därför att vi har en stark konkurrenskraft. Vi är en av världens mest konkurrenskraftiga ekonomier. Vi har en öppenhet i vårt land, en öppenhet mot ny teknik. Vi ska naturligtvis vara världsledande i att utveckla hållbarhet i en CO2-omställning som är nödvändig. Vi ska vara precis lika ledande i en teknikutveckling som gör att Sandvik och Scania kan sälja skärverktyg och lastbilar i en hård konkurrensutsatt värld. Vi ska ha en öppenhet mot människor som behöver komma hit men som också ska komma in i vårt samhälle. Vi ska ha en öppenhet mot vår omvärld. Det är bara genom frihandel vi kan bygga långsiktig välfärd. Vi har också en arbetsmarknad som i dag fungerar bättre än vad den gör i många andra länder, med välutbildad arbetskraft, ansvariga parter på arbetsmarknaden, en lönebildning som präglas av både ansvar och flexibilitet. I dag på morgonen kom AKU-siffran för maj. Sysselsättningen ökar med 105 000 jämfört med förra året. Nu har vi inte fått statistiken från alla andra länder, men jag är relativt säker på att detta är den starkaste sysselsättningsutvecklingen i Europa. För de kommande åren räknar KI med en sysselsättningsökning på 250 000, bland annat tack vare den politik regeringen har lagt fast. Tittar vi på regeringens mandatperiod säger KI:s prognos att vi från 2006 till 2014 skulle ha en sysselsättningsökning på 400 000 personer. Det är det vi ska diskutera i valrörelsen 2014. KI räknar med att arbetslösheten går ned mot 6 procent och att jämviktsarbetslösheten nu ligger på ungefär 6 procent. Det betyder att för öppen arbetslöshet kommer vi nu ned till de 4 procent som vi strävade efter tidigare. Och vad som är än mer viktigt: Vi kommer ned till 4 procent i termer av jämviktsarbetslöshet, vilket vi inte upplevt i svensk ekonomi på nästan 20 år. Det är alltså en stor förändring. I en tid av internationell oro är inte vår uppgift att skapa motsättningar i Sverige. Vår uppgift är att vårda samförstånd. När jag hör Jonas Eriksson och Tommy Waidelich tala här kan jag inte se att vi har dramatiska skiljelinjer av grekisk karaktär i svensk politik. Jag är tacksam för att vi har en opposition i Sverige som inte beter sig som man gör i andra länder. Jag kan inte se att det är så milsvida skillnader här att vi inte har skäl att när det finns utrymme och möjligheter till det vårda en samförståndskultur. Vi ska naturligtvis också utifrån dessa perspektiv ta oss framåt. Det är tre utmaningar, som jag ser det, som är centrala. Det första är att vi ska ha kraft att möta en oro: stora och starka överskott i offentliga finanser, finansiell stabilitet, inte slå oss till ro och luta oss tillbaka, ta bankerna på allvar och kräva att det nu vidtas åtgärder för att ha en bra krishanteringsorganisation, men också kapitaltäckning som gör att man klarar hårdare tider, en finansinspektion med resurser och kraft att hålla bankerna i herrans tukt och förmaning. Stabilitet är vår första utmaning, i offentliga finanser och i ekonomin. Den andra utmaningen är full sysselsättning. Vi vet vad som krävs för det: Det är strukturreformer. KI är osedvanligt tydlig i sin rapport. Man konstaterar på s. 82 att jobbskatteavdraget, förändringar av arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen bidrar till att den potentiella arbetskraften stiger och att jämviktsarbetslösheten minskar. Man fortsätter med att på s. 83 konstatera att det är viktigt att den här politiken samtidigt stimulerar efterfrågan genom viktiga åtgärder som bland annat ROT- och RUT-avdrag och en förstärkt kapitalbildning. Man går vidare till frågeställningen: Vad betyder det att vi för en expansiv ekonomisk politik de kommande åren? Man konstaterar då att skattesänkningar till hushållens konsumtionsutgifter och ökat antal anställda i offentlig sektor blir följden om regeringen genomför de åtgärder som aviserades i vårpropositionen. Man skriver: Utan de ytterligare finanspolitiska åtgärderna bedöms bnp-tillväxten bli knappt 0,4 procentenheter lägre och antalet sysselsatta knappt 15 000 personer mindre. I ett läge där vi ser en oro i världsekonomin är det alltså vår uppgift att säkra efterfrågan, att säkra en efterfrågan som gör att vi också har stigande sysselsättning framöver. Det är de åtgärder som aviserades i vårpropositionen som KI skriver om: 15 000 personer i ökad sysselsättning. Den tredje uppgiften är naturligtvis att säkra välfärden: utbildning, välutbildade, välbetalda lärare, ordning och reda i klassrummen, prov och betyg. Vi vet vilka åtgärder som krävs för att vi ska skapa en kunskapsskola där alla elever, också de som inte kommer från välutbildade hem, har en möjlighet att trygga sin framtid. Jag vill inte skapa en överdriven polemik med oppositionen i detta läge. Jag tycker inte att det vore ansvarsfullt. Men finns det en osäkerhet om de ramverk vi har för budgetprocessen, en osäkerhet om de ramverk vi har kring budgetbesluten? Grunderna för dem är tydliga: Det är ett beslut för skatter och utgifter. Det är en budgetrunda, inte två med ett extravarv i utskotten. Finns det en osäkerhet på dessa punkter, låt oss göra vad vi kan för att stilla den osäkerheten! Jag har varit med och sett svensk politik i många år. Jag deltog, då i min roll som journalist, på den presskonferens där Lars Werner en gång i tiden ställde till osäkerhet för Ingvar Carlsson. Jag följde vad som hände i Sveriges riksdag med Ny demokrati. Jag vet att Ian Wachtmeister bjöd Morgan Stanley och andra på öl efter beslutet i Sveriges riksdag, och man åkte från Sverige med skräck, eftersom det var ett land som hade en osäkerhet i sin grund och som man inte kunde ha tilltro till. Vad ska vi vara för land? Ska vi vara ett land som rör oss mot Aten eller ska vi vara fast förankrade i nordeuropeisk stabilitet, med en väl fungerande arbetsmarknad, samförståndsdemokrati och en kultur där parterna på arbetsmarknaden tar ansvar och där vi gemensamt säkrar att landet står starkt? För mig är valet uppenbart. Jag tror på en stark svensk modell också för de kommande åren. (Applåder)

Herr talman! Det finns mycket att prata om en dag som denna. Jag tänkte prata om en fråga som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det finns väldigt många kvinnor som sliter och kämpar för att ta ansvar för Sverige. Utan dem skulle det här landet stå stilla. Det är till dem vi lämnar våra guldklimpar, våra ögonstenar, på morgonen när vi går till jobbet, så att de får ansvar för vårt allra bästa, det vill säga våra barns omsorg. Vi lämnar det viktigaste vi har till andra människor att ta ansvar för. Vi lämnar våra far- och morföräldrars omsorg till personalen i hemtjänsten, och de gör ett enormt arbete - det tror jag att de allra flesta är överens om. De har inte alltid resurserna för att ta det ansvar som de faktiskt får. Men de gör sitt allra yttersta. Däremot är deras plånbok tunn. Genomsnittsinkomsten för en heltidsarbetande arbetare i kommunerna är 20 700 kronor, i landstingen 21 700 kronor. Ingångslönen för en outbildad i kommunerna är 16 070 kronor och för en utbildad med viss erfarenhet 17 700 kronor. Jag tycker att det är en skamligt låg lön för det arbete som de utför och för det ansvar som de tar. Men finansministern anser att den lönen är för hög och uppmanar kommun- och landstingspolitiker att hålla tillbaka lönerna i framtiden. Anders Borg vill tvärtom, till skillnad från den stora majoriteten av svenska folket, se att kvinnors löner ska sänkas i stället för att höjas. Den stora debatten brukar handla om det politiska ansvaret för en höjning av kvinnors löner. Anders Borg tycker att den ska handla om det politiska ansvaret för att sänka kvinnors löner. Anders Borg! Var har du hamnat i den politiska debatten? Jag tycker att din ideologiska bas blir rätt tydlig med detta uttalande.

Herr talman! Låt mig börja med att markera en tydlig skiljelinje som jag ser i Sveriges riksdag. Jag ser två partier: Ulla Anderssons Vänsterpartiet, som vill ha ett annat ramverk, ett ramverk som inte sätter ordning och reda, stabilitet och trygghet för människor i centrum utan vill återgå till den ordning utan ordning som vi hade, och Sverigedemokraterna, som tycks mena att det är en kungstanke att ordning och reda i offentliga finanser inte är viktigt utan att varje försök att kringgå ramverket ska göras. Å andra sidan har vi Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som jag uppfattar som partier som står bakom ramverket. Detta är inte någon liten fråga i min föreställningsvärld. När jag sitter med mina kolleger - jag satt med min avgående grekiska kollega så sent som i förra veckan och träffade min nya grekiska kollega i början av den här veckan - då förstår man vilka krafter i samhället som kan släppas lösa och vem det är som drabbas av dem. Det är kvinnor som drabbas av nedskärningar. Det är kvinnor som drabbas när man måste säga upp människor i den offentliga sektorn när lönekostnaderna i Grekland nu ska minskas med 25 procent. Därför är hela frågeställningen om vad vi tror på och vilket ramverk vi står för så avgörande. Kvinnor ska naturligtvis ha bra löner. Lärare och sjuksköterskor ska ha bra löner. Kommunalanställda i allmänhet ska ha bra löner. Det är en självklarhet. Det är bara att ta fram KI:s prognos och titta: Regeringens politik leder till fler offentligt anställda de kommande åren och en bra löneutveckling. Det jag har pratat om är vad vi ska säga om ingångslönerna. Min syn är alldeles glasklar: Det är en fråga för parterna. Metall har slutit ett avtal som skapar väsentligt bättre förutsättningar för ingångslöner. Varför ska inte Kommunal kunna samtala med Metall? Det är ju två LO-förbund. Om Metall gör något som är bra måste rimligen Kommunal kunna lyssna till det.

Herr talman! Vänsterpartiet sanerade statsfinanserna efter dina partikamrater förra gången, och vi har samma finansiella sparande som regeringen. Sluta med tramset om att vi inte skulle vilja ha sunda statsfinanser! Med Anders Borgs politik ska sjukskrivna kvinnor betala högavlönade mäns skattesänkningar. Sju av tio sjukskrivna är kvinnor. Sju av tio högavlönade är män. Och det är män framför allt i de högre inkomstklasserna som får skattesänkningarna. Du har sparat lika mycket på sjukförsäkringen som de får i skattesänkning. Det är kvinnor som du ställer krav på ska ha lägre löner, kvinnor som tjänar 16 000-17 000 kronor i månaden för ett slit och ett ansvarstagande som är helt enormt. Det tycker Anders Borg är för hög lön. Vi lämnar vårt allra bästa till de här hårt arbetande kvinnorna. Vi lämnar våra far- och morföräldrar i deras omsorg. Men de är inte värda en lön som går att leva på! 16 000-17 000 kronor är för Anders Borg en alldeles för hög inkomst. Jag tycker att det är skamligt att en finansminister kan göra sådana uttalanden i vårt land, ett land som säger sig stå för jämställdhet. Men det är rätt tydligt: Ni har en politik som framför allt gynnar högavlönade män, så det kanske ändå inte är så orimligt att du ställer sådana krav. Jag tycker att det är ett lågvattenmärke utan dess like, och jag är väldigt glad att du inte har något stöd bland svenska folket för de kraven. Det är snarare så att nio av tio tycker att kvinnor inom vård, skola och omsorg har för låga löner. Det är det vi borde göra något åt, det vill säga vi borde höja lönerna och visa hur viktigt deras arbete faktiskt är. Det kräver ett politiskt ansvarstagande att kunna sätta en lönepolicy där man visar och tar ansvar för att man vill att kvinnor ska ha högre löner i praktiken. Jag är besviken, Anders Borg, men det är kanske inte helt oväntat.

Herr talman! Ulla Andersson går runt huvudfrågan: överskottsmålet, utgiftstaket, beslutsordningen, inflationsmålet, Riksbankens oberoende - hela den uppsättning av grundpelare som har skapat ekonomisk stabilitet. När man läser Vänsterpartiets partimotion blir det alldeles tydligt att Vänsterpartiet inte är med här. Man vill ha ett annat ramverk. Man vill inte ha det ramverk som är vår yttersta skyddsvall mot de marknader som Ulla Andersson så ofta varnar för. Jag behöver inte prata om bara Grekland. Jag kan lika gärna prata om Portugal, Spanien eller Irland. Det går inte att hantera ekonomisk politik så att det blir en källa till problem. Det är därför vi måste ha ramverk. Det var därför det var så problematiskt när Lars Werner bedrev budgetförhandlingar med Ingvar Carlsson i talarstolen och ställde krav som till slut tvingade Ingvar Carlsson till en regeringskris. Det var helt orimligt - precis lika orimligt som det var när Ny demokrati skapade kaos, oreda och osäkerhet i svensk ekonomi. Det var därför som vi brett över blockgränsen lade fast ramverk. Det var därför att vi inte ville ha den situationen. De som drabbas av detta är i allra högsta grad kvinnor. Det är kvinnor som nu får lämna skolor, förskolor och ålderdomshem i Europa därför att budgetar ska saneras. Det har ingenting att göra med att kvinnor ska ha låga löner. Kvinnor ska ha bra löner när de jobbar i offentlig sektor, om de är poliser, jobbar i försvaret, är lärare eller jobbar på ett dagis. Det är väl självklart att de ska ha så bra löner som samhällsekonomin kan bära! Att vi ska kunna diskutera ingångslöner med parterna tycker jag är en självklarhet. Varför ska Metall och Kommunal inte kunna tala om sina avtalskonstruktioner? Låt oss inte blanda ihop det som är centrum och centralt och det som är en fråga för parterna. Centrum och centralt är att Vänsterpartiet inte ställer upp bakom det som skapar trygghet för Sverige och också för Sveriges kvinnor.

Herr talman! I betänkandet från finansutskottet föreslår ett enigt utskott att regeringen bör se över jobbskatteavdragets effekter. Tidigare har vi sett att Långtidsutredningen avrått från ytterligare jobbskatteavdrag. Finanspolitiska rådet varnar regeringen för att föra en alltför expansiv politik med generösa utgiftstak och stora budgeteringsmarginaler kombinerat med stora skattesänkningar. EU-kommissionen utfärdar samma varningar. Min första fråga till finansministern är: Har du tagit intryck? Har du tagit intryck av de rekommendationer som din egen långtidsutredning ger, av Finanspolitiska rådet, av EU-kommissionen och nu senast av riksdagen som begär en utredning? Har du tagit intryck? Har du tagit intryck av den verklighet vi lever i? Vi har en ekonomi som präglas av begynnande flaskhalsar, missmatchning, kompetensbrist, bostadsbrist och eftersatt underhåll i infrastrukturen. Det driver på inflationen. Det driver på räntorna. Vi har en elmarknad som inte fungerar. Det är också en del av verkligheten. Det är en elmarknad som den här vintern har bidragit till inflation. Har finansministern tagit intryck av alla de här sakerna sammantaget, den expansiva finanspolitiken i en uppåtgående konjunktur, de begynnande flaskhalsarna och verkligheten med en elmarknad där prissättningen inte fungerar och som driver på inflationen? Kommer finansministern att dra tillbaka förslaget om ett ytterligare jobbskatteavdrag, ta intryck av verkligheten, ta intryck av sina egna experter och inte lägga på det räntebärande folket ytterligare bördor i form av ökade räntor på flera tusentals kronor i månaden?

Herr talman! Verkligheten är tydlig. Sysselsättningen är 100 000 högre än samma månad förra året. KI kom i dag med en prognos om 250 000 i sysselsättningsökning de kommande åren. Det är en ökning med 400 000 vid valet 2014 jämfört med valet 2006. Det är en rätt betydande ökning. Nu har vi fått KI:s, kommissionens och IMF:s rapporter inom loppet av någon månad. Alla tre konstaterar att jobbskatteavdraget ökar sysselsättningen. Alla tre rekommenderar oss att göra fler skattelättnader för att förstärka utbudet i svensk ekonomi. Alla tre är explicita med att jobbskatteavdraget är en del av detta. Det är klart att vi ska utvärdera och titta på det. Det finns säkert, i utformningen av jobbskatteavdraget, saker vi kan diskutera. Vi har fått en LO-puckel med grundavdraget som ställer till en massa komplikationer, som gör att det är svårt för enskilda att räkna ut sina jobbskatteavdrag. Man kan säkert diskutera om delar av detta behöver ses över, och det finns säkert skäl att titta på frågan. Men nu har vi ett läge med en osäkerhet i världsekonomin och ett pågående grekiskt drama. Är det då inte rätt läge att säkra efterfrågan? KI konstaterar, som sagt, när man utvärderar det som vi aviserade i vårpropositionen, att skattesänkningar som leder till att hushållens konsumtion ökar och fler offentliganställda sammantaget ökar sysselsättningen med 15 000. Det är väl rätt uppenbart hur det är om folk är oroliga för matpriser och räntor och allt vad det är. Har de lite mer pengar i plånboken blir det lite mer efterfrågan. Lite mer efterfrågan i ett osäkert läge kanske gör att några tusen ytterligare får jobb. Det borde väl vara en bra sak. Det borde väl vara något som socialdemokrater kan stödja.

Herr talman! Fler jobb - ja, vi har förslag för att komma åt flaskhalsarna och se till att tillväxten kan bli ännu högre. Men problemet är att er politik med de stora skattesänkningarna eldar på konjunkturen och bidrar till att ekonomin överhettas. Ett jobbskatteavdrag på en tusenlapp i månaden hjälper inte om du har investerat några miljoner i din bostad. Då kommer efterfrågan att dras in, i och med de kommande ränteökningarna, mycket mer än den efterfrågestimulans som ges via ytterligare ett jobbskatteavdrag. Då är min fråga återigen till finansministern: Vad säger du till det räntebärande folket, som i dag har investerat i sitt boende? Vad är ditt besked till det hårt dubbelarbetande paret, som investerat i villadrömmen och som nu plågas av ökade räntor på flera tusen kronor varje månad? Jag undrar om det här är ditt besked: Jo, ni får visserligen några tusen kronor extra i månaden i höjda räntor. Men jag fortsätter min skattepolitik trots alla varningar från alla experter, och ni får kanske en tusenlapp i kompensation. Är det ditt besked till det räntebärande folket, till det hårt dubbelarbetande paret, som har investerat i villadrömmen, i sitt boende för framtiden?

Herr talman! Tommy Waidelich säger att han och Socialdemokraterna står för fler jobb och att skattesänkningar inte är någon väg framåt. Nej, det förstår man, eftersom Socialdemokraterna föreslår kraftiga skattehöjningar. I ett läge där vi har osäkerhet och oro i världen ska arbetsgivaravgifter för unga höjas, RUT-avdrag avskaffas, inkomstskatterna höjas, fastighetsskatter och annat utredas och tjänstemoms avföras. Det är klart att det är en väg som är bekymmersam i ett sådant läge. Låt oss i stället samla ihop vad KI, EU-kommissionen, IMF och andra bedömare drar för slutsats. Sverige behöver strukturreformer. Det är särskilt viktigt att öka arbetsutbudet. Det är det som är vägen framåt, att vi i ett läge där andra länder behöver strama åt och skära ned kan säga: I Sverige kan vi både trygga utbildning och sjukvård och tillföra hushållen en skattelättnad som gör att de får en stark ekonomi framåt. Höjda räntor - låt mig påpeka att Sverige har lägre räntor än Tyskland. Vi har 2,85 i tioårsränta medan Grekland har över 16 procent. Det som kan skapa en osäkerhet kring Sverige och svensk ekonomi är om vi får en osäkerhet om huruvida vi håller fast vid långsiktigheten i vår finanspolitik. Jag vet att Socialdemokraterna alltid har varit för ordning och reda i offentliga finanser. Jag vet att Socialdemokraterna alltid har varit för att vi ska ha ett stramt ramverk i Sveriges riksdag och i Sveriges regering kring offentliga finanser. Jag ifrågasätter inte det. Jag är övertygad om att så är fallet. Det ska vi också kunna vara tydliga med, att det är det som gäller långsiktigt. Sedan har Tommy Waidelich och jag olika ideologier, olika utgångspunkter och olika grundsyn. Men jag tror att det mest centrala budskap som vi kan ge till hushåll, företag, internationella investerare och de här marknaderna, med deras relativt begränsade fattningsförmåga, är att det i Sverige finns en stabilitet som har ett brett stöd långt över blockgränserna, där vi, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till reservation 2 i utskottets betänkande, vilket jag inte kom ihåg att göra i mitt huvudanförande. Men jag tänkte inte ägna mig åt den punkten i det här replikskiftet med finansministern, utan jag skulle vilja lyfta fram frågan kring järnvägen. Miljöpartiet vill se ett miljösmart och hållbart transportsystem, och ett väl fungerande järnvägsnät är efterfrågat av både industri, näringsliv och resenärer. Vår målsättning är en fördubbling av andelen resande med kollektivtrafiken till 2020 och en kraftig ökning av andelen godstransporter på järnväg. För att klara det här måste vi ha rejäla satsningar på underhåll av tågnäten, detta inte minst för att avhjälpa de akuta problem som har visat sig under de senaste årens tågkaos. För att skapa en attraktiv tågtrafik på längre sikt behöver vi också investera i befintliga banor, i nya sträckor och, i Miljöpartiets förslag, i höghastighetsbanor. I vårpropositionen aviserar regeringen en extra satsning på 800 miljoner kronor. Det är ett steg i rätt riktning, men ur vårt perspektiv är det otillräckligt. Regeringen har inte visat hur man ska finansiera denna satsning. Vi är oroliga för att andra angelägna investeringar ska skjutas på framtiden. Samtidigt har finansministern själv sagt att vi har överinvesterat i järnvägar. Vad har regeringen egentligen för ambitioner för den svenska järnvägstrafiken? Anser finansministern att det räcker med de utlovade 800 miljoner kronorna för att komma till rätta med bristerna i det svenska järnvägsnätet och uppnå de transportpolitiska målen?

Herr talman! Låt mig vara väldigt tydlig. Vi anser naturligtvis att de mycket omfattande järnvägsinvesteringar som ligger i de 500 miljarder vi har i framtida planer ska genomföras. De 800 miljoner vi talar om är ett kortsiktigt tillskott av nya pengar. Givetvis ska vi - det kan jag också försäkra Jonas Eriksson om - i budgeten visa att det är nya pengar som gör att det finns en förutsättning för ett bättre järnvägsunderhåll. Det är klart att vi i Sverige har en skuld för järnvägsunderhåll som vi bör göra någonting åt. Det är alldeles tydligt för oss som lever utanför de stora städerna att transportsystemet inte riktigt vuxit i kapp. Det gäller naturligtvis både väg och järnväg. För oss som i många år tågpendlat är det väl alldeles uppenbart att förbättrade tågtransporter, inte minst i storstadsregionerna, är en nyckel. Det är väl också alldeles självklart efter vad vi upplevt under senaste vintern att det finns brister i både vintersäkerhet och underhåll som är bekymmersamma. Vid flera tillfällen har jag talat med representanter för svensk industri som påpekat att det, inte minst för basindustrin, finns rätt betydande bekymmer kopplade till järnvägsunderhållet. Jag tycker att det är en självklarhet att man kan diskutera och fundera på detta och även vrida och vända på saker. Vi ska återkomma med en bredare, kan vi säga, uppdatering av en infrastrukturproposition under nästkommande riksdagsår. Då ska infrastrukturpropositionen komma. Det som jag vill påpeka är att det för mig är viktigt att alla sådana här diskussioner måste föras inom ramen för det ramverk som jag hoppas att vi är överens om när det gäller offentliga finanser, beslutsordningar i regeringskansli och riksdag samt målen för politik med både utgiftstak och överskottsmål. Det måste vara utgångspunkten. Sedan kan man naturligtvis diskutera hur mycket av järnvägsinvesteringar som är nödvändigt. Det är så att säga en uppenbar del av varje budgetprocess. Men alla sådana processer måste ske inom ramen för ordning och reda.

Herr talman! Kanske kan jag lugna finansministern genom att säga att Miljöpartiet inte kommer att lägga fram några ofinansierade förslag i den kommande höstbudgeten. Infrastrukturfrågorna är avgörande både för Sveriges konkurrenskraft och för att vi ska klara klimatmålen - långsiktiga satsningar som måste få långsiktiga planeringsförutsättningar. Regeringens signaler till resenärerna, näringslivet och Trafikverket måste vara tydliga om att det här är frågor som prioriteras och om att mer pengar kommer. Något annat vore inte en ansvarsfull ekonomisk politik. Vi som stått och frusit på perronger i väntan på försenade tåg är många. Det är också många som fått sitta på stillastående tåg på våra tågsträckor frustrerade över att inte i tid komma fram till resmålet. Delar av industrin har känt sig tvingade att i stället för att transportera gods på järnväg flytta över gods till miljöbelastande lastbilstransporter. Detta är inte acceptabelt. Vi ska inte behöva ytterligare en kaosvinter i tågtrafiken för att inse de här väsentliga behoven.

Herr talman! Låt mig till att börja med tacka Jonas Eriksson för tydliga besked om inga ofinansierade förslag och om ordning och reda i beslutsfattandet kring ekonomisk politik. Det är naturligtvis bara att välkomna Miljöpartiets hållning där. Även det som är en utgångspunkt för Jonas Erikssons inlägg, nämligen hela hållbarhetsdimensionen, är väl en självklar tankegång kring hur vi långsiktigt måste bedriva ekonomisk politik i Sverige. Själv har jag i många år tågpendlat från både Uppsala och Norrköping till Stockholm. Jag vet att problemet inte är ett problem som dykt upp den senaste vintern. Alla har vi suttit fast på tåg och tågstationer därför att vi inte klarat av att få ett transportsystem som växer ihop med befolkningstillväxten i storstäderna eller för delen därför att det faktiskt är fler som av olika skäl, bland annat miljöskäl, väljer att resa med SJ. Jag är dock mer bekymrad över den kommande vintern. Jag tror att det nästan inte finns några kortsiktiga beslut att fatta som säkrar svenskt järnvägssystem om vi får en till riktigt kall vinter. Här måste man ta mer långsiktiga grepp. Det går inte att lösa detta på två eller tre månader ens i en budgetförhandling, utan ett ordentligt program som löper över en längre tid måste läggas fast för att klara det här. Jag är övertygad om att vi är överens om det. Frågan får fortsatt hanteras både i höstens budgetproposition och i många kommande budgetpropositioner.