Nya kapitaltäckningsregler (prop. 2006/07:5)

Betänkande 2006/07:FiU7

Finansutskottets betänkande

2006/07:FiU7

Nya kapitaltäckningsregler (prop. 2006/07:5)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag till nya kapitaltäckningsregler. Regeringen föreslår de lagändringar som behövs för att genomföra två direktiv med regler på detta område, kreditinstitutsdirektivet (2006/48/EG) respektive kapitalkravsdirektivet (2006/49/EG). Det föreslås en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar. Lagen är en ramlag och innehåller omfattande bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att besluta om kompletterande föreskrifter. I och med den nya kapitaltäckningslagen upphävs lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Det görs även ett antal följdändringar i andra lagar.

Genom den nya kapitaltäckningslagen införs möjligheter för instituten att beräkna kapitalkraven med hjälp av metoder med olika grad av komplexitet och riskkänslighet. Ju mer riskkänslig en metod är, desto bättre bild av risken i verksamheten ger den.

Enligt gällande rätt beräknar instituten kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker. Sådana kapitalkrav ska beräknas även enligt den nya kapitaltäckningslagen. Vad gäller marknadsrisker innebär de nya reglerna att de olika beräkningsmetoderna inte längre behandlas i lag utan framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Kapitalkravet för kreditrisker ska beräknas på ett sätt som skiljer sig från gällande rätt. Instituten får antingen använda schablonmetoden eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en internmetod. Enligt schablonmetoden beräknas kapitalkravet för kreditrisker i likhet med gällande rätt, med utgångspunkt från den exponeringsklass stat, företag, hushåll som exponeringen tillhör. För varje exponeringsklass gäller olika riskvikter. Riskvikten ska bestämmas med stöd av det kreditbetyg (rating) som exponeringarna har enligt externa kreditvärderingsföretag eller exportkreditorgan. Om någon rating inte finns tillgänglig för en exponering, bestäms riskvikten av vilken exponeringsklass den tillhör. Enligt internmetoden beräknas värdet på riskvägda exponeringsbelopp med stöd av institutets interna riskklassificeringssystem. Schablonmetoden är mer riskkänslig jämfört med den metod som är tillåten i dag, vilket innebär att den speglar de kreditrisker instituten är exponerade för i sin dagliga verksamhet på ett mer precist sätt. Internmetoden är i sin tur mer riskkänslig än schablonmetoden.

Kapitalkravet för kreditrisker kombineras med bestämmelser om att säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som reducerar kreditrisken i verksamheten får beaktas när kapitalkravet beräknas. Vidare ska instituten vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisk även beakta sådana engagemang som baseras på värdepapperisering.

Genom den nya kapitaltäckningslagen införs en skyldighet att beräkna kapitalkrav även för operativa risker. Detta kapitalkrav ska beräknas med stöd av en basmetod, en schablonmetod eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en internmätningsmetod. Enligt de två förstnämnda metoderna beräknas kapitalkravet i förhållande till institutens rörelseintäkter. Enligt internmätningsmetoden bestäms kapitalkravet med stöd av institutets eget riskmätningssystem. Basmetoden är mindre riskkänslig än schablonmetoden, som i sin tur är mindre riskkänslig än internmätningsmetoden.

De specifika kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker ska alltid vara uppfyllda, men ett institut ska också ha ett kapital som täcker de övriga riskerna i verksamheten. Instituten ska ha fungerande system för att hantera riskerna i verksamheten, och om dessa system uppvisar brister kan Finansinspektionen besluta att instituten ska ha en större kapitalbas än den som annars följer av bestämmelserna om kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.

Nuvarande bestämmelser om kapitalbasens beståndsdelar och om stora exponeringar överförs i stort sett oförändrade till den nya lagen. En nyhet är att ett institut som omfattas av lagen ska offentliggöra sådan information om sin kapitaltäckning och riskhantering som behövs för att bedöma dess finansiella ställning.

Instituten ska stå under individuell tillsyn och tillsyn på gruppnivå tillsammans med övriga företag i en finansiell företagsgrupp.

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen följs.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 februari 2007.

Inga motioner har väckts i ärendet.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag.

Vid riksdagens beslut bör 10 kap. 5 § regeringsformen tillämpas. Beslutet bör sålunda tas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Nya kapitaltäckningsregler

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om kapitaltäckning och stora exponeringar,

2. lag om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

3. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan,

4. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

5. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

6. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

8. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

9. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

10. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

11. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,

12. lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder),

13. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

14. lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

15. lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,

16. lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder,

17. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

18. lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:5.

Stockholm den 28 november 2006

På finansutskottets vägnar

Stefan Attefall

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Stefan Attefall (kd), Pär Nuder (s), Ulf Sjösten (m), Anna Lilliehöök (m), Sonia Karlsson (s), Lars Elinderson (m), Roger Tiefensee (c), Monica Green (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Peder Wachtmeister (m), Göran Pettersson (m), Ulla Andersson (v), Tommy Ternemar (s), Emma Henriksson (kd), Ann-Charlotte Hammar Johnsson (m) och Jörgen Hellman (s).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I proposition 2006/07:5 Nya kapitaltäckningsregler föreslår regeringen att en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar antas. Dessutom föreslås ett antal följdändringar i annan lagstiftning. Genom dessa ändringar genomförs bestämmelser i två EG-direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersbolag och kreditinstitut. Förslagen har granskats av Lagrådet. Regeringens förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.

Inga motioner har väckts i ärendet.

Bakgrund

Begreppet kapitaltäckning

För finansiella företag som kreditinstitut och värdepappersbolag innebär krav på kapitaltäckning att företagen måste hålla en viss miniminivå på sitt kapital. Kapitalet ska utgöra en buffert och täcka risken för oväntade förluster.

Syftet med regler om kapitaltäckning är att öka den finansiella motståndskraften hos de finansiella företagen och på så sätt värna den finansiella stabiliteten. Därigenom uppnås bättre skydd för vissa viktiga samhällsekonomiska funktioner, betalningssystemet och kapitalförsörjningen. Samtidigt innebär kapitaltäckningsreglerna ett visst kundskydd, eftersom kraven minskar risken för att instituten inte längre ska kunna fullgöra sina åtaganden.

Kapitaltäckningsgraden är ett mått på hur stor del av riskerna i företagets rörelse som täcks av det kapital som finns i företaget. Kapitaltäckningsgraden beräknas som förhållandet mellan företagets kapitalbas och de riskvägda tillgångarna. Kapitalbasen utgörs främst av företagets egna kapital. De riskvägda tillgångarna består av t.ex. fordringar som lån till privatkunder och andra företag. Dessa åsätts ett värde som utgår från den beräknade risken att företaget inte får tillbaka de utlånade medlen. När storleken på kapitalbasen och det totala riskvägda beloppet fastställts, beräknas kapitaltäckningsgraden enligt följande formel:

Kapital/Riskvägda tillgångar = kapitaltäckningsgrad

Om kapitalet uppgår till 10 miljoner kronor, och det riskvägda beloppet uppgår till 80 miljoner kronor, blir kapitaltäckningsgraden sålunda: 10/80 = 0,125 eller 12,5 %. Vanligtvis uttrycks kapitaltäckningsgraden som ett procenttal. I de regelverk som hittills gällt i Sverige och EU har huvudregeln varit att kapitaltäckningsgraden ska uppgå till minst 8 %.

Begreppen kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk

Regler om kapitaltäckning syftar till att skydda mot olika typer av risk i företagens verksamhet. De övergripande riskkategorier som tas upp i den föreslagna lagstiftningen beskrivs kortfattat nedan.

Kreditrisk är risken för att en part i en finansiell transaktion inte uppfyller sina kontraktsåtaganden och därigenom åsamkar den andre parten en förlust eller ökade kostnader. Ett exempel är fall då en låntagare inte betalar sina räntor eller amorteringar på lånet inom avtalad tid, och därmed inte uppfyller sina åtaganden enligt låneavtalet.

Marknadsrisk innebär främst risken för att marknadsvärdet på en tillgång förändras i oönskad riktning. Förändringar i valutakurser eller i marknadsvärdet på t.ex. råvaror, aktier eller andra värdepapper klassificeras som marknadsrisk.

Operativ risk är risken för att förlust uppstår på grund av systemfel eller mänskliga fel, t.ex. bristfälliga interna system eller misstag från personalens sida. Dessutom inbegriper begreppet operativ risk även rättslig risk.

Begreppet stora exponeringar

Med begreppet stora exponeringar menas i detta sammanhang att de förlustrisker (exponeringar) som ett institut har i förhållande till en enskild kund, eller grupp av inbördes anknutna kunder, överstiger en viss omfattning.

Nuvarande bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar

Den nuvarande lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag innehåller bestämmelser om de risker för vilka kapitaltäckning måste finnas. Lagstiftningen grundar sig på EG-direktiv som i sin tur utgår från en internationell överenskommelse om kapitaltäckning. De steg som ledde fram till den nuvarande lagstiftningen beskrivs översiktligt nedan.

Baselöverenskommelsen (Basel I)

Dagens kapitaltäckningsregler i Sverige och EU utgår från den s.k. Basel I-överenskommelsen från 1988, då G10-länderna enades om en rekommendation om gemensamma kapitaltäckningsregler. De institut som omfattades av överenskommelsen var internationellt verksamma banker. Syftet med överenskommelsen var att öka soliditeten hos dessa banker (och därmed stabiliteten i det internationella finansiella systemet) och även att möjliggöra konkurrens på lika villkor mellan banker i olika länder. Överenskommelsen omfattade enbart kapitalkrav för kreditrisker men utvidgades 1996 till att även omfatta kapitalkrav för marknadsrisker.

EG-direktiv om kapitaltäckning

Med utgångspunkt i Basel I utarbetades EG-direktiv som genomförde principerna i 1988 års överenskommelse i medlemsländerna, samtidigt som kraven på kapitaltäckning utvidgades till att omfatta även andra företag än internationellt verksamma banker. De direktiv som antogs omfattade banker och andra kreditinstitut samt värdepappersbolag. EG-direktiven innehöll, till skillnad från Basel I, även regler om övervakning och kontroll av stora exponeringar. Reglerna togs in i två direktiv, 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut respektive rådets direktiv 1993/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut).

Kreditinstitutsdirektivet innehåller bl.a. regler om kapitalkrav för kreditrisker och stora exponeringar. De olika tillgångarna åsätts riskvikter efter hur riskfyllda de bedöms vara, och dessutom regleras sättet att bestämma storleken på kapitalbasen. Kreditinstitutsdirektivet innehåller också regler som begränsar stora exponeringar mot kunder som är inbördes anknutna, så att inte alltför mycket av den totala risken kopplas till t.ex. en enskild bank eller företagsgrupp.

Kapitalkravsdirektivet kompletterar kreditinstitutsdirektivet och innehåller bl.a. bestämmelser om kapitalbas och minsta tillåtna startkapital för värdepappersföretag, liksom bestämmelser om kapitalkrav för marknadsrisk.

Den svenska lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar

Bestämmelserna i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv har införlivats i svensk rätt dels genom lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, dels genom föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. Den nuvarande lagen innehåller bestämmelser om kapitaltäckning för kreditrisk och för marknadsrisk.

Ny överenskommelse om kapitaltäckningsregler (Basel II)

Efterhand framkom att reglerna i Basel I inte tillräckligt väl fyllde sitt syfte. Särskilt uppmärksammades att kapitalkraven för kreditrisker hade en alltför låg detaljeringsgrad när det gällde uppdelningen mellan olika riskklasser, att reglerna inte tog tillräcklig hänsyn till s.k. värdepapperisering, att reglerna inte tog upp operativa risker, att tillsynsmyndigheterna saknade verktyg för att effektivt granska kapitaltäckningen och att reglerna inte gjorde det möjligt att genomlysa institutens riskhantering.

Efter omfattande arbete undertecknades en ny överenskommelse (Basel II) i juni 2004. De nya rekommendationerna har framför allt inriktats på att göra kapitalkraven mer riskkänsliga, genom att kapitalkraven mer direkt avspeglar de faktiska riskerna samtidigt som olika typer av risk behandlas mer heltäckande. Det införs också olika metoder för riskberäkning, där de mer avancerade metoderna innebär ett lägre kapitalkrav för de institut som använder sig av dem. Detta bör ge instituten incitament att utveckla förbättrade riskhanteringsrutiner. En annan nyhet är att det även införs kapitalkrav för operativ risk.

Nya EG-direktiv om kapitaltäckningsregler

Direktiv som innehöll ändringar till följd av Basel II antogs i juni 2006. Det rör sig om två direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning). De benämns vanligtvis 2006 års kreditinstitutsdirektiv respektive 2006 års kapitalkravsdirektiv. För båda direktiven gäller generellt att det görs en distinktion mellan å ena sidan principbestämmelser, som tas in i direktiven, och å andra sidan bestämmelser av mer teknisk karaktär som huvudsakligen finns i bilagor till direktiven. För bilagorna gäller att ändringar i viss utsträckning kan göras genom ett förenklat förfarande. Skälet till detta är att dessa bestämmelser på ett smidigt sätt ska kunna anpassas till utvecklingen på de finansiella marknaderna.

I 2006 års kreditinstitutsdirektiv införs regler om nya metoder för att bestämma kapitalkravet för kreditrisker. Tre olika metoder med olika komplexitetsgrad införs: schablonmetoden, den grundläggande internmetoden och den avancerade internmetoden. Starkt förenklat kan sägas att schablonmetoden innebär en vidareutveckling av nuvarande Basel I-regler, medan de båda internmetoderna bygger på att det berörda institutet tar fram parametrar för att beräkna risken i olika exponeringar. Den huvudsakliga skillnaden mellan den grundläggande och den avancerade internmetoden består i att institut som använder den avancerade internmetoden beräknar egna ingående värden på de flesta riskparametrarna, medan dessa ingående värden är givna enligt den grundläggande internmetoden. Graden av riskkänslighet (precision i riskbedömningen) är minst med schablonmetoden och störst med den avancerade internmetoden. Eftersom internmetoderna också fångar riskerna i verksamheten på ett mer detaljerat sätt, bör detta i de flesta fall innebära lägre kapitalkrav för de institut som använder dessa metoder. Detta innebär ett incitament för instituten att övergå till mer riskkänsliga metoder. Dessutom innehåller direktivet regler för hur olika kreditriskreducerande åtgärder (t.ex. säkerheter och garantier av olika slag) ska beaktas vid beräkningen av ett instituts kapitalkrav, liksom för beräkning av kapitalkrav för värdepapperiserade tillgångar.

2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller särskilda regler om kapitalkrav för operativa risker. Direktivet ger möjlighet att beräkna kapitalkravet på tre olika sätt, enligt med stigande grad av riskkänslighet en basmetod, en schablonmetod eller en internmätningsmetod. Även här gäller generellt att de mer avancerade metoderna fångar riskerna i verksamheten på ett mer detaljerat sätt och innebär lägre kapitalkrav för de institut som använder dessa metoder.

Dessutom ställer kreditinstitutsdirektivet krav på institutens riskhanteringssystem, genomlysning och offentliggörande av information samt om tillsynsmyndigheternas arbete med att säkerställa efterlevnaden av kapitalkravsreglerna.

I 2006 års kapitalkravsdirektiv finns bestämmelser som innebär att en stor del av reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv också ska gälla för värdepappersföretag. Detta gäller t.ex. de generella kapitalkraven för kreditrisker och operativa risker, samtidigt som reglerna anpassas för att kunna tillämpas på värdepappersföretags verksamhet. Dessutom innehåller direktivet regler för kapitalkrav avseende marknadsrisker. På detta område görs enbart mindre ändringar i förhållande till de tidigare reglerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Nya kapitaltäckningsregler

Regeringen föreslår att reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv om kapitaltäckning m.m. tas in i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar. Lagen utformas som en ramlag och anger bl.a. vilka metoder instituten får använda för att beräkna sina kapitalbaser, sina kapitalkrav och sina högsta tillåtna nivåer för stora exponeringar. Den närmare utformningen av metoderna, definitioner, beräkningsregler m.m. tas dock in i föreskrifter som meddelas av Finansinspektionen, med stöd av bemyndiganden i den nya lagen. I samband med att den nya lagen införs ska 1994 års lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag upphöra att gälla.

Inledningsvis fastställs i lagen dess tillämpningsområde och ett antal definitioner (1 kap.). Därefter följer övergripande bestämmelser om vilka kapitalkrav som ska täckas av kapitalbasen (2 kap.), kapitalbasens sammansättning m.m. (3 kap.), kapitalkravet för kreditrisker (4 kap.), kapitalkravet för marknadsrisker (5 kap.), kapitalkravet för operativa risker (6 kap.), stora exponeringar (7 kap.), särskilda bestämmelser om hur instituten ska offentliggöra information om kapitaltäckning och riskhantering (8 kap.), särskilda bestämmelser om kapitalkrav för finansiella företagsgrupper (9 kap.), tillsyn (10 kap.), särskilda regler om vissa företag med huvudkontor utanför EES-området (11 kap.), bestämmelser om vitesförelägganden, straffansvar m.m. i vissa fall (12 kap.), bemyndiganden till myndighet att meddela föreskrifter (13 kap.) och slutligen en bestämmelse om överklagande av myndighets beslut (14 kap.).

Lagrådets yttrande

Lagrådet uttalade i sitt yttrande över lagförslagen att de innehåller mycket vidsträckta bemyndiganden till den berörda myndigheten (Finansinspektionen) att meddela föreskrifter. Lagrådet anförde att de föreslagna bemyndigandena gränsade till det otillåtna, men att de var godtagbara med hänsyn tagen till de bakomliggande reglernas komplexitet och till att ramarna för de olika bemyndigandena även framgick av de aktuella EG-direktiven. I övrigt anförde Lagrådet synpunkter på ett fåtal specifika bemyndiganden och bestämmelser i lagförslaget. Regeringen gjorde därefter vissa ändringar i lagförslaget för att beakta de framförda synpunkterna.

Förfarandet vid röstning i kammaren

Enligt regeringens uppfattning innebär förslagen i propositionen att förvaltningsuppgifter i vissa fall kan komma att överlåtas till en annan stat. När det är fråga om en sådan lagändring ska 10 kap. 5 § regeringsformen tillämpas vid riksdagens beslut. Beslutet ska således tas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande.

Utskottets överväganden

Nya kapitaltäckningsregler

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar samt de förslag till ändringar av andra lagar som föreslås för att genomföra EG-direktiven om kapitaltäckning.

Propositionen

Genomförande av kapitaltäckningsreglerna

De nya EG-direktiven om kapitaltäckning innebär stora förändringar i förhållande till nuvarande regler. Regeringen bedömer därför att det är lämpligt att upphäva den nuvarande lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, och ta in de bestämmelser som krävs i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar. De äldre bestämmelser som inte ändras överförs till den nya lagen. Många av bestämmelserna i direktiven är mycket detaljerade och tekniskt komplicerade. De innehåller matematiska formler och omfattande kravspecifikationer med hög detaljeringsgrad. Regelverket är dessutom mycket omfattande och kommer sannolikt att behöva ändras ofta för att hållas aktuellt och följa utvecklingen på de finansiella marknaderna. Det är därför inte lämpligt att ge hela regelverket form av lag. Utgångspunkten är i stället liksom den var vid införandet av nu gällande regler att direktiven ska införlivas genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter.

I de fall då direktiven uppställer minimiregler bör utgångspunkten vara att inte införa strängare regler än i direktiven om inte syftet med regleringen, att värna den finansiella stabiliteten, motiverar det. Direktiven medger även vissa möjligheter till nationella val inom ramen för regelverket. I dessa fall framstår det, enligt propositionen, som rimligt att införa direktivens grundregler om det inte finns konkreta skäl som talar för att aktivt utnyttja ett nationellt val. Finansinspektionen bör aktivt ta ställning till om ett nationellt val ska införas eller inte.

Centrala definitioner

Vissa grundläggande begrepp i EG-direktiven definieras i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar. Till dessa hör bl.a. begreppen kreditinstitut, värdepappersbolag, behörig myndighet, finansiellt institut, institut, ägarintresse, koncern, moderinstitut inom EES, finansiellt moderholdingföretag inom EES, finansiellt holdingföretag, finansiellt instrument, holdingföretag med blandad verksamhet samt anknutet företag.

Av definitionen på behörig myndighet framgår att den myndighet som avses är Finansinspektionen eller motsvarande tillsynsmyndighet inom EES.

Riskhantering

Regeringen föreslår att banker och kreditmarknadsföretag ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker deras rörelser är förknippade med. Dessutom ska företagen upprätthålla tillfredsställande rutiner för intern kontroll. En banks och ett kreditmarknadsföretags rörelser ska organiseras och drivas på ett sådant sätt att deras struktur, ställning och förbindelser med andra företag kan överblickas. Motsvarande bestämmelser ska införas i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Styrelsen i ett värdepappersbolag ska dessutom se till att det finns riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen.

Kapitalbasen och kapitalkravet

De nuvarande reglerna om vilka poster som får ingå i kapitalbasen överförs väsentligen oförändrade till den nya lagen. Ett institut ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som åtminstone motsvarar de sammanlagda kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. Nyheter jämfört med nu gällande lag är dels att det införs ett särskilt kapitalkrav för operativa risker, dels att det införs bestämmelser om nya metoder att beräkna kapitalkrav för de olika risktyperna.

Kapitalkravet för kreditrisk ska beräknas enligt en schablonmetod eller en internmetod. Användning av en internmetod förutsätter godkännande från den behöriga myndigheten, för svenska instituts del alltså Finansinspektionen. Ett institut som får använda en internmetod kan tillämpa antingen en grundläggande eller en avancerad internmetod. I de fall där ett institut minskat kreditrisken i en exponering genom att t.ex. kräva säkerheter eller garantier (s.k. kreditriskreduceringar) finns möjlighet att ta hänsyn till detta vid beräkningen av kreditrisken.

Kapitalkravet för marknadsrisk ska för s.k. motpartsrisker (risk för att en motpart i en transaktion fallerar innan transaktionen slutförts) beräknas enligt någon av de metoder som används för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker. För övriga marknadsrisker beräknas kapitalkravet enligt olika schablonmetoder.

Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas enligt en basmetod eller en schablonmetod. Efter tillstånd från Finansinspektionen får ett institut i stället beräkna kapitalkravet enligt en alternativ schablonmetod eller en internmätningsmetod.

Stora exponeringar

De nuvarande bestämmelserna om gränsvärden för stora exponeringar förs väsentligen oförändrade över till den nya kapitaltäckningslagen.

Offentliggörande av information

Enligt den nya lagen om kapitaltäckning ska ett institut offentliggöra sådan information som rör dess kapitaltäckning, liksom information om strategier, system och målsättningar för hantering av risker och exponeringar. Information som är oväsentlig, konfidentiell eller utgör en företagshemlighet behöver dock inte offentliggöras. Om information inte offentliggörs därför att det berörda institutet anser att den är konfidentiell eller utgör en företagshemlighet, ska institutet ange skälet till detta och offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informationskravet gäller.

Finansiella företagsgrupper

Bestämmelserna i den nuvarande lagen som anger när det föreligger en finansiell företagsgrupp förs väsentligen oförändrade över till den nya lagen. Vissa bestämmelser, bl.a. om det sammanlagda kapitalkravet och om stora exponeringar, ska även tillämpas på finansiella företagsgrupper. När det gäller tillsyn över finansiella företagsgrupper ska, enligt den nya lagen, tillsyn som huvudregel utövas över en överordnad del av en svensk finansiell företagsgrupp men däremot inte av undergrupper inom denna.

Finansinspektionen ges genom bestämmelser i den nya lagen möjlighet att under vissa förutsättningar överlåta tillsynsansvar till en annan tillsynsmyndighet inom EES.

Tillsyn

Av den nya lagen framgår att Finansinspektionen ska övervaka att bestämmelserna i lagen följs. I denna sin verksamhet ska Finansinspektionen samarbeta och utbyta information med utländska behöriga myndigheter, och även med myndigheter inom EES som ansvarar för tillsynen över försäkringsföretag, i den utsträckning som följer av EG-direktiven.

Instituten ska vara skyldiga att rapportera vissa uppgifter om kapitaltäckning och stora exponeringar, bl.a. uppgifter om kapitalbas och kapitalkrav, till Finansinspektionen. Finansinspektionen ska också kunna lämna information som är av betydelse för tillsynen till utländska behöriga myndigheter.

Ingripande

Enligt bestämmelser i lagen får Finansinspektionen förelägga ett institut att begränsa sin rörelse, minska sina risker eller på annat sätt vidta åtgärder för att uppfylla kapitaltäckningsreglerna. Om vissa förutsättningar är uppfyllda ska Finansinspektionen besluta att ett institut ska ha en minsta storlek på sin kapitalbas som överstiger lagens minimikrav.

Övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att den nya kapitaltäckningslagen ska träda i kraft den 1 februari 2007. Vissa beräkningsmetoder ska dock tillämpas tidigast 2008.

Konsekvenser av den nya lagstiftningen

I propositionen belyses de föreslagna reglernas konsekvenser för vissa aktörer särskilt. När det gäller instituten anför regeringen att det huvudsakliga syftet med de nya reglerna är att de på ett bättre sätt än dagens regler ska spegla de faktiska riskerna i institutens verksamhet. Vissa kostnader uppkommer för instituten när de anpassar och utvecklar system och rutiner i enlighet med de nya reglerna. Samtidigt konstaterar regeringen att kapitalkravet för kreditrisker i genomsnitt kommer att minska, något som i viss mån uppvägs av att det införs kapitalkrav för operativ risk. Särskilt för de institut som väljer att använda mer avancerade beräkningsmetoder kan arbetet med att genomföra nödvändiga förändringar kräva betydande resurser. Regeringen konstaterar dock att de institut som själva väljer att tillämpa mer avancerade metoder sannolikt gör detta eftersom de därigenom kan få lägre kapitalkrav och öka sin konkurrenskraft.

För institutens kunder gäller allmänt att prisbilden för kunderna är beroende av kapitalkraven för instituten. För det fall att institutens kapitalkrav blir lägre bör detta kunna innebära lägre priser, eftersom institutens kostnader minskar då kapitalkravet sänks. De nya reglerna innebär en ökad differentiering i priset mellan olika kunder, vilket sannolikt får till följd att instituten i högre grad än i dag kommer att differentiera priset mellan olika kunder. Enligt de nya reglerna kommer vissa lånekategorier (s.k. exponeringsklasser) att få en fördelaktigare behandling än i dag, så att det genomsnittliga kapitalkravet för dessa kommer att minska i förhållande till nu gällande regler. Detta gäller särskilt de exponeringsklasser som omfattar utlåning till hushåll. De lägre kapitalkraven vid sådan utlåning bör kunna medföra lägre räntor.

För Finansinspektionens del innebär den nya lagstiftningen att myndigheten ska driva en aktiv tillsyn på området samtidigt som komplexiteten i tillsynsarbetet ökar. Finansinspektionen ska därför bistå regeringen med underlag för att uppskatta myndighetens resursbehov och kostnaderna för tillämpningen av de nya reglerna.

De nya reglerna beräknas endast ha en marginell effekt på arbetsbelastningen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna.

För små och medelstora företag förefaller det, enligt studier som EG-kommissionen låtit göra, som om kapitalkravet för exponeringar mot dessa minskar i och med de nya reglerna. Enligt regeringen finns det heller inget som tyder på att de små och medelstora företagens tillgång till finansiering skulle påverkas negativt av de nya reglerna. Regeringen ser dock ett behov av en uppföljning av vilka konsekvenser de nya kapitaltäckningsreglerna får för små och medelstora företag. En sådan uppföljning bör göras då regelverket har börjat tillämpas. Dessutom anser regeringen att uppföljningar även bör göras inom EU och avser att aktivt bidra till att sådana genomförs.

För små och medelstora institut går det inte att entydigt fastslå hur de nya reglerna kommer att påverka deras kapitalkrav, eftersom det exakta utfallet beror på varje instituts tillgångsportföljer och beräkningsmetoder. Det kan dock konstateras att instituten har möjlighet att tillämpa de enklare beräkningsmetoderna enligt den nya lagstiftningen, och att dessa metoder åtminstone inte bör innebära någon väsentlig ökning av kapitalkravet jämfört med dagens regler. Däremot kommer kapitalkravet sannolikt att bli något högre för institut som använder de grundläggande beräkningsmetoderna, jämfört med institut som tillämpar mer avancerade metoder. Eftersom det kan antas att fler mindre institut kommer att använda sig av de grundläggande metoderna, kommer dessa troligen att få ett något högre kapitalkrav än de ofta större institut som använder sig av mer avancerade metoder.

Finansinspektionens prognoser över de nya kapitaltäckningsreglernas effekter

För att bedöma konsekvenserna av den nya lagstiftningen har utskottet inhämtat information från Finansinspektionen om de nya reglernas effekter på bl.a. hushåll och småföretag (dnr. 06094906/07). De beräkningar Finansinspektionen har gjort tyder på att de nya reglerna kommer att innebära en viss minskning av lånekostnaden för kollektivet av hushåll. Enligt Finansinspektionens beräkningar kommer även institutens totala exponeringar mot små och medelstora företag att omfattas av lägre kapitalkrav än med dagens regler. Även i detta fall bör de nya reglerna därför leda till en viss minskning av lånekostnaden för gruppen som helhet. Det har vidare uppgetts att det är svårt att bedöma hur situationen för enskilda institut eller kunder påverkas, eftersom förutsättningarna skiljer sig åt i varje enskilt fall och den totala effekten beror på en rad faktorer, t.ex. institutens tillgångsportföljer, kundernas kreditvärdighet och vilka beräkningsmetoder som används.

Finansutskottets ställningstagande

De regler som regeringen föreslår präglas med nödvändighet av en hög grad av komplexitet. Av detta följer även, enligt vad utskottet erfarit, att det är relativt svårt att i detalj förutse den nya lagstiftningens följder för enskilda aktörer. Finansinspektionens prognoser tyder på att de nya reglerna kommer att innebära en viss minskning av lånekostnaden för kollektivet av hushåll. Även för små och medelstora företag bör de nya reglerna, att döma av de prognoser som gjorts, resultera i en minskning av lånekostnaden.

Utskottet välkomnar de ändringar i kapitaltäckningsreglerna som medför lägre riskvikt för exponeringar mot hushåll och mot små och medelstora företag. Utskottet vill dock i detta sammanhang särskilt framhålla betydelsen av att följa upp det nya regelverkets effekter för dessa grupper. Detta är särskilt angeläget i fråga om hushåll och företag i regioner där det kan vara svårare att få tillgång till krediter och riskkapital. Enligt utskottets mening är det av stor vikt att det nya regelverkets effekter på riskkapitalförsörjningen och tillgången på hushållskrediter i glesbygdsregioner tas upp i den utvärdering som regeringen aviserar.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag om nya kapitaltäckningsregler och tillstyrker med det ovan anförda regeringens lagförslag i proposition 2006/07:5.

Särskilt yttrande

Nya kapitaltäckningsregler (v)

Ulla Andersson (v) anför:

Jag anser att det ärende som nu har behandlats av finansutskottet införande av nya regler om kapitaltäckning för kreditinstitut och värdepappersbolag tydligt visar på några av de principiella problem som följer av det svenska EU-medlemskapet. Reglerna för kapitaltäckning är komplexa, svårgenomträngliga och till stor del i det närmaste obegripliga för andra än en liten krets av specialister. Samtidigt kan reglerna få mycket stor betydelse för det stora folkflertalet av vanliga småsparare, småföretagare och husägare. Det framstår därför som oroande att det i det närmaste helt har saknats demokratisk insyn i den lagstiftningsprocess som lett fram till de nya reglerna. Förberedelsearbetet har i stor utsträckning skett inom olika internationella forum, först vid Bank for International Settlements i Basel och därefter på EU-nivå genom förhandlingar i Bryssel mellan medlemsstaternas regeringar. Vad som tilldragit sig under förhandlingarna är i efterhand mycket svårt att veta för utomstående. Detta arbete har för Sveriges del resulterat i ett visserligen icke bindande beslut i Basel och därefter ett bindande beslut i Bryssel, som båda fattats med ett minimum av demokratisk insyn. På detta sätt har en viktig ändring av spelreglerna för svenska banker i praktiken genomförts utan att de svenska väljarna eller deras representanter haft någon reell möjlighet att inverka på reglernas utformning.

På grund av de nya reglernas komplexitet har regeringen bedömt att stora delar av regelverket bör införas i form av föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. Som Lagrådet påpekar är detta en mycket tveksam ordning, som tangerar gränsen för hur mycket makt som egentligen får överföras från regeringen till myndigheterna. Samtidigt visar Lagrådets uttalanden på en annan effekt av det långtgående EU-samarbetet, nämligen att de direktiv som blir resultatet av det utdragna förhandlingsspelet och kompromissandet i Bryssel ofta blir mycket komplexa och svåra att införa i medlemsländerna. För svensk del innebär det på sikt i takt med att en allt större lagtextmassa tillkommer som resultat av processer i EU att hela den svenska lagstiftningsmodellen, som är välförankrad i svenska samhällsinstitutioner och uppvisar en hög grad av spårbarhet, allvarligt undermineras.

Det nu aktuella förslaget öppnar också för en överflyttning av beslutsrätt över svenska kreditinstitut och värdepappersbolag till utländska tillsynsmyndigheter. I vissa situationer kan svenska banker till och med tvingas följa beslut tagna av myndigheter i andra länder även om Finansinspektionen motsätter sig beslutet i fråga. Detta kan egentligen sägas vara en logisk effekt av kapitaltäckningsreglernas utformning, eftersom reglerna beslutas på EU-nivå och bygger på att Sverige redan avhänt sig beslutsmakten över finansmarknadslagstiftningen. Utifrån ett sådant perspektiv blir frågan om vilken tillsynsmyndighet som ska övervaka ett visst institut närmast en fråga om lämplighetsöverväganden. Vänsterpartiet är kritiskt till utvecklingen mot ökad överstatlighet inom EU. Vi motsätter oss den gradvisa försvagningen av den nationella självbestämmanderätten, som i det aktuella fallet yttrar sig som minskade möjligheter för Finansinspektionen att utöva tillsyn över svenska kreditinstitut och värdepappersbolag.

Beroende på hur kapitaltäckningsreglerna tolkas och tillämpas kan lånemöjligheterna för vissa hushåll, liksom möjligheterna att få tillgång till viktigt riskkapital för småföretag, försämras när de nya reglerna införs. Osäkerheten om de nya reglernas följder gäller särskilt för hushåll och småföretagare i glesbygdsregioner och ekonomiskt missgynnade regioner. Regeringen anför i propositionen att de nya reglerna bör leda till lägre lånekostnader för hushåll och för små och medelstora företag. Denna uppskattning från regeringens sida gäller dock för dessa grupper i sin helhet och säger mindre om effekterna för enskilda hushåll och småföretag. I själva verket är det just de hushåll och företag som har en svagare ställning, och har svårare att få tillgång till krediter, som kan drabbas av högre lånekostnader när de nya reglerna börjar tillämpas. Detta medför i så fall också samhällsekonomiska kostnader. Enligt min mening framstår det därför som tveksamt att reglerna nu införs utan att följderna för hushåll och företag, särskilt hushåll och småföretagare i glesbygdsregioner och ekonomiskt missgynnade regioner, analyserats på ett mycket mer grundligt sätt.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2006/07:5 Nya kapitaltäckningsregler:

Riksdagen antar regeringens förslag till

1.    lag om kapitaltäckning och stora exponeringar,

2.    lag om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

3.    lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan,

4.    lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

5.    lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

6.    lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

7.    lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

8.    lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

9.    lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

10.  lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

11.  lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,

12.  lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder),

13.  lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

14.  lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

15.  lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,

16.  lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder,

17.  lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

18.  lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag