Namnlagen

Betänkande 2000/01:LU11

Lagutskottets betänkande 2000/01:LU11

Namnlagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

2000/01

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner från
allmänna motionstiden år 2000 som gäller 1982 års
namnlag.

Med anledning av tre motionsyrkanden föreslår
utskottet att riksdagen begär att regeringen
föranstaltar om en undersökning för att utröna
huruvida de avvägningar som gjordes i samband med
namnlagens tillkomst mellan det allmännas intresse
av namnstabilitet och enskildas önskemål att fritt
välja namn fortfarande kan anses vara bärkraftiga
samt vid behov initierar lagstiftningsarbete.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats en reservation.

Motionerna

2000/01:L401 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar att avskaffa namnlagen
(1982:670).

2000/01:L412 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring av namnlagen att endast
immaterialrättsligt skyddade värden begränsar
medborgarnas möjligheter att själva välja sina namn
i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:L428 av Tomas Eneroth m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en liberalisering av
namnlagen.

2000/01:L441 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,
mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behov av ändring av
namnlagen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättighet till
retroaktivt namnbyte efter könsbyte.

2000/01:L457 av Henrik Westman (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om namnbyte för nya
svenska medborgare.

Utskottet

Historik

Lagreglering av namnskicket är en förhållandevis
modern företeelse i vårt land. Vid slutet av 1800-
talet fanns i princip regler endast om förvärv och
skydd för vissa adliga släktnamn samt bestämmelser
om namnbyte för personer inom krigsmakten och för
sjömän. I övrigt kunde i praktiken namn fritt antas
och bytas.

Med 1901 års släktnamnsförordning infördes
bestämmelser om när nytt släktnamn fick antecknas i
kyrkboken, vilket innebar att den dittills fria
rätten att anta släktnamn inskränktes. Genom den
familjerättsliga lagstiftningen åren 1915-1920
reglerades de familjerättsliga namnförvärven. Bl.a.
infördes med giftermålsbalken av år 1920 en
skyldighet för kvinnan att anta mannens släktnamn
vid giftermål. En samlad reglering på namnområdet
kom emellertid till stånd först genom 1963 års
namnlag.

Förhållandevis kort tid efter det att 1963 års
namnlag införts kom i olika sammanhang - bl.a. i
riksdagen - att framföras krav på en ny reform. I
ett betänkande år 1971 (bet. LU 1971:18) med
anledning av en motion om bl.a. rätt för makar att
anta hustruns släktnamn framhöll lagutskottet att
flera nya lagar tillkommit inom familjerättens
område sedan 1963 års namnlag trädde i kraft.
Utskottet anförde vidare att utvecklingen i
samhället gått mot en ökad jämlikhet mellan män och
kvinnor. Enligt utskottets mening var från
familjerättslig synpunkt reglerna om mannens rätt
att förvärva hustruns släktnamn i behov av en
modernisering. I sammanhanget borde enligt utskottet
också beaktas att släktnamnet genom den ökade
användningen av personnummer fått minskad betydelse
för samhällets behov av att kunna identifiera
medborgare. Utskottet ansåg att reglerna om makars
rätt att anta endera partens släktnamn borde ses
över, men att en översyn inte borde begränsas till
denna fråga utan omfatta hela namnlagen. Vad
utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna
(rskr. 1971:261).

Härefter tillsatte regeringen en utredning -
Namnlagsutredningen. Utredningen lät Sociologiska
institutionen vid Uppsala universitet utföra en
undersökning av den uppfattning som råder hos
allmänheten när det gäller rätten att bära
släktnamn.

Efter nordiskt samarbete slutförde
Namlagsutredningen sitt uppdrag år 1979 genom att
överlämna betänkandet (SOU 1979:25) Nya namnregler.

Våren 1982 överlämnade regeringen en proposition
med förslag till en ny namnlag, som skulle ersätta
1963 års lag. Förslaget antogs av riksdagen med
vissa ändringar (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr.
357).

Gällande ordning

Namnlagen (1982:760) trädde i kraft den 1 januari
1983. Till grund för lagstiftningen ligger en
strävan till jämlikhet i namnrättsligt hänseende
mellan kvinnor och män och till lika behandling av
barn till föräldrar som är gifta med varandra och
barn till ogifta föräldrar. 1982 års namnlag
kännetecknas vidare av att den ger ett betydligt
större utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde
att själv bestämma vilket namn han eller hon vill
bära.

Med personnamn avses efternamn, mellannamn och
förnamn. Namnlagens bestämmelser om efternamn
innebär bl.a. att barn vid födseln förvärvar
föräldrarnas efternamn, när dessa har samma namn. Om
föräldrarna har olika efternamn, får de välja
vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte
redan har annat barn under sin gemensamma vårdnad. I
ett sådant fall förvärvar barnet vid födseln det
efternamn som det senast födda syskonet bär. Får
föräldrarna välja namn, kan de också välja ett namn
som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon
anmälan, anses barnet vid födseln ha förvärvat
moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats
vid födseln till ett annat efternamn som bärs av
någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan
till skattemyndighet. Om byte skall ske till ett
efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom
äktenskap med annan än den andra av föräldrarna,
krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom
anmälan till skattemyndigheten kan byte ske även
till ett efternamn som någon av föräldrarna senast
har burit som ogift. Så länge ett barn är under 18
år kan barnet med stöd av de redovisade
bestämmelserna flera gånger byta till ett efternamn
som har anknytning till någon av föräldrarna. Sedan
barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med
anknytning till föräldrarna däremot ske endast en
gång (5 §).

Beträffande makars efternamn innebär namnlagen i
huvudsak att makarna vid äktenskapets ingående kan
välja mellan att antingen få namngemenskap genom att
en av dem tar den andras efternamn eller behålla
sina efternamn från tiden före giftermålet. Om
makarna bär olika efternamn kan den ena av dem under
äktenskapet byta till den andras efternamn. Har den
ena maken vid giftermålet eller senare bytt till den
andras efternamn kan den maken ta tillbaka sitt
efternamn som ogift. Som en generell regel (10 §)
gäller att en make som en gång bytt sitt efternamn
inte därefter kan byta till den andra makens
efternamn.

Den som i andra fall än som ovan redovisats vill
byta sitt efternamn kan få tillstånd härtill efter
ansökan hos Patent- och registreringsverket. Byte
kan ske både till ett nybildat efternamn eller till
något annat efternamn. Om sådant namnbyte skett en
gång krävs det särskilda skäl för ytterligare byten
(11 §). Obegränsade möjligheter till namnbyten har
ansetts kunna komma att missbrukas av den som vill
undandra sig sina förpliktelser mot det allmänna
eller som ägnar sig åt brottsliga förfaranden.

Som nybildat efternamn får inte godkännas namn som
till bildning, uttal eller stavning har en sådan
språklig form att det inte är lämpligt som efternamn
här i landet. Namn som är i bruk som förnamn får
godkännas som nybildat efternamn endast i
undantagsfall. Inte heller namn som kan uppfattas
som en benämning på järnvägsstationer, postkontor
eller liknande och därför kan medföra olägenhet
eller i övrigt kan vilseleda allmänheten får
godkännas som nybildade efternamn. Detsamma gäller
för namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda
till obehag för den som bär det (12 §). Vidare
gäller - vare sig det är fråga om ett nybildat eller
annat efternamn - att som efternamn inte får
godkännas namn som lätt kan förväxlas med efternamn
som någon annan har rätt att bära enligt namnlagen,
allmänt känt efternamn som burits av en utdöd släkt,
allmänt känt utländskt efternamn, konstnärsnamn
eller likartat namn, beteckning för stiftelse,
ideell förening eller liknande, annans firma,
varumärke eller annat kännetecken eller titel på
litterärt eller konstnärligt verk. Om någon efter
ansökan har förvärvat ett nybildat namn kan vissa
anhöriga till sökanden med dennes samtycke få
förvärva samma efternamn (13 §). Detta gäller dock
inte sökandens make.

Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse
som medger byte till ett efternamn utan hinder av de
begränsningar som redovisats ovan (14 § andra
stycket). Bestämmelsen har tillkommit med tanke på
särskilda fall, då det kan föreligga starka skäl att
tillåta namnbyte även om de stadgade villkoren inte
är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14 § andra
stycket skall medges krävs synnerliga skäl. Som
exempel på sådana skäl nämns i förarbetena (prop.
1963:33, s. 99) att en person under lång tid
faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell
rätt att bära namnet eller att en person vill
förvärva ett namn som tidigare burits i hans släkt.

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är
bildade på genitiven av faderns resp. moderns
förnamn med tillägg av -son eller -dotter. Sådana
namnbildningar kan godkännas som förnamn och således
ges ett barn vid födseln (34 §). Patronymikon och
metronymikon som förnamn kan också förvärvas senare
i livet genom anmälan till skattemyndigheten eller
ansökan hos Patent- och registreringsverket (31 och
33 §§). Det är också möjligt att genom byte få rätt
att bära ett patronymikon eller metronymikon som
efternamn, dock endast om det föreligger särskilda
skäl (14 § första stycket).

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad
som i 1963 års lag kallades tilläggsnamn.
Mellannamnet skall alltid bäras mellan förnamn och
efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt 1963 års
lag beträffande tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet
att visa både sin nuvarande och sin tidigare
familjeanknytning. Maken kan också genom mellannamn
upprätthålla namnsamhörighet med barn i tidigare
äktenskap. För barn finns möjlighet att genom
mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar
när dessa har olika efternamn. Detsamma gäller
adoptivbarn och fosterbarn i förhållande till
adoptivföräldrar resp. fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära
mellannamn för make
(24-29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som
har förvärvat den andre makens efternamn får bära
ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda
makarna under äktenskapet behållit sina tidigare
efternamn, får en av dem med den andre makens
samtycke bära den andres efternamn som mellannamn,
under förutsättning att namnet inte har förvärvats
på grund av ett tidigare äktenskap. En make kan även
sedan äktenskapet har upplösts börja bära den andre
makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är
dock att denne samtycker till det.

Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför
inte rätt att samtidigt bära mer än ett mellannamn.
Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta
till skattemyndigheten. Vill han eller hon inte
längre bära mellannamnet skall också anmälan härom
göras till skattemyndigheten (29 §). Till skillnad
från efternamnet är mellannamnet personligt och kan
inte föras vidare till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är
ett efternamn bestående av två namn vilka vart för
sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade
med varandra genom ett bindestreck. Fr.o.m. 1963 års
lag är det inte möjligt att förvärva dubbelnamn, och
1982 års namnlag innehåller en uttrycklig
bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som
nybildat efternamn (12 §). Det intresse som skulle
kunna tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i
stället få tillgodoses genom mellannamn.

Beträffande förnamn innebär namnlagen
sammanfattningsvis följande. Ett barn skall inom tre
månader från födelsen ges ett eller flera förnamn.
Förnamn kan bytas ut, strykas eller läggas till
genom en anmälan till skattemyndigheten. En sådan
anmälan får endast göras vid ett tillfälle. Ett
förnamn skall dock alltid behållas. Ytterligare
förnamnsändringar prövas av Patent- och
registeringsverket. Enligt 34 § namnlagen får som
förnamn inte godkännas namn som kan väcka anstöt
eller kan antas leda till obehag för den som skall
bära det eller namn som av någon anledning
uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

Namnlagens regler gäller inte bara för svenska
medborgare utan även för medborgare i Danmark,
Finland och Norge som är bosatta här i landet. Andra
utländska medborgare som har hemvist i Sverige har
möjlighet att förvärva och ändra namn i enlighet med
namnlagens bestämmelser - med undantag dock för
reglerna om automatiska namnförvärv - men de kan
välja att i stället vända sig till myndigheterna i
sitt hemland och byta namnet enligt lagen där.

När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt
namnlagen ankommer det som tidigare berörts på
skattemyndigheten att handlägga frågor om förvärv av
barns och makars förvärv och byte av efternamn (s.k.
familjerättsliga namnförvärv). Skattemyndigheten har
också hand om så gott som alla frågor som gäller
mellannamn och förnamn. Ärenden om namnförvärv som
inte sker automatiskt tas upp genom anmälan. Någon
avgift utgår inte.

I frågor om byte till efternamn som inte kan fås
genom ett familjerättsligt namnförvärv (s.k.
administrativa namnförvärv) och vissa ändringar av
förnamn är Patent- och registreringsverket behörig
myndighet som tar upp ärendet efter ansökan.
Ansökningsavgiften uppgår enligt 1 §
namnförordningen (1982:1136) till 600 kr om ansökan
avser förnamn och till 1 000 kr om den avser
efternamn.

När det gäller byte av barns efternamn uppställs i
några fall krav på att domstol funnit namnbytet
förenligt med barnets bästa. Det gäller dels då barn
under 18 år står under vårdnad av endast den ena av
föräldrarna men bär den andras efternamn och vill
byta detta utan att den andra lämnar samtycke
därtill (6 §), dels då adoptivbarn vill i
motsvarande fall byta efternamn (7 §) och dels då
fosterbarn vill byta till fosterföräldrarnas namn (8
§).

Beslut av skattemyndigheten får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Den som inte är nöjd med
förvaltningsdomstolens beslut får överklaga det till
kammarrätten, varvid krävs prövningstillstånd.
Patent- och registreringsverkets beslut får
överklagas till Patentbesvärsrätten. Kammarrättens
och Patentbesvärsrättens beslut enligt namnlagen
kan, under vissa förutsättningar, överklagas till
regeringsrätten.

För den som är under 18 år gäller att anmälan eller
ansökan i mål eller ärende enligt namnlagen skall
göras av barnets vårdnadshavare. Om barnet fyllt 12
år krävs samtycke av barnet. Kravet på samtycke
gäller dock inte när barnet är varaktigt förhindrat
att lämna samtycke på grund av något psykiskt eller
fysiskt handikapp (48 §).

Särskilda bestämmelser om s.k. könsbyte finns i
lagen (1972:119) om fastställelse av
könstillhörighet i vissa fall. Av 1 § följer att den
som sedan ungdomen upplever att han tillhör ett
annat kön än det som framgår av folkbokföringen och
sedan avsevärd tid uppträder i enlighet härmed samt
måste antas även framdeles leva i en sådan könsroll
kan efter egen ansökan få fastställt att han tillhör
det andra könet. En sådan fastställelse kan meddelas
endast om sökanden fyllt arton år och undergått
sterlisering eller av annan orsak saknar
fortplantningsförmåga. Enligt lagens 3 § får sådan
fastställelse meddelas endast för ogift svensk
medborgare. I 4 § finns regler om ingrepp i
könsorganen efter särskilt tillstånd.

Enligt 5 § prövar Socialstyrelsen frågor om
fastställelse enligt 1 och 2 §§ och tillstånd enligt
4 §. Prövningen föregås av en omfattande utredning
som kan pågå under flera år och som bl.a. innefattar
psykiatriska, psykologiska och somatiska
bedömningar. Enligt uppgift behandlas årligen
omkring 15-20 ansökningar om fastställelse av
könstillhörighet.

Enligt Patent- och registreringsverkets och
patentbesvärsrättens praxis gäller att en man inte
får byta till ett kvinnligt förnamn och att en
kvinna inte får byta till ett manligt förnamn. Ett
sådant namnbyte anses strida mot 34 § namnlagen.
Däremot medges byte till ett könsneutralt förnamn.

Såvitt gäller transsexuella personer kan
Socialstyrelsen under pågående utredning enligt 1972
års lag i vissa fall meddela ett delbeslut för att
användas i namnfrågan. Med stöd av ett sådant beslut
är det möjligt att - om övriga förutsättningar är
uppfyllda - byta till ett förnamn som är förknippat
med det andra könet. Detta gäller dock inte om
sökanden visserligen genomgår viss behandling,
exempelvis med hormoner, men inte avser att eller
kan få till stånd ett beslut om fastställelse av
könstillhörighet.

Motionerna

I motion L401 anför Gunnar Axén (m) att medborgarna
skall myndigförklaras och yrkar att riksdagen skall
besluta att avskaffa namnlagen.

Henrik Westman (m) pekar i motion L457 på att många
invandrare och flyktingar som kommit till Sverige
och blivit svenska medborgare av olika skäl ibland
väljer att byta namn. Enligt motionärens mening bör
detta vara kostnadsfritt. I motionen anförs att det
är kostnadsfritt för nyfödda barn att få ett namn,
och motionären menar att invandrare och flyktingar
bör ha samma utgångsläge. I motionen yrkas att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om namnbyte för nya svenska
medborgare.

Stig Rindborg m.fl. (m) anser i motion L412 att
namnlagen och dess tillämpning innebär att man lagt
olika skönhets- och moralaspekter på vilket namn som
är möjligt att välja. Enligt motionärernas mening
har det visat sig att tillämpningen av dessa
skönsmässiga regler blir ojämn och oförutsebar. I
motionen redovisas exempel som motionärerna anser
stödjer påståendet. Vidare kritiserar motionärerna
förbudet mot dubbelnamn. Enligt motionärernas mening
är det inte skäligt att begränsa medborgarnas
möjligheter att själv välja vad de vill kalla sig
eller att den som vill byta namn skall vara
utelämnad till en skönsmässig bedömning. Att inte
tillåta medborgarna att formellt heta vad de själva
önskar kommer, enligt motionärernas mening, att leda
till ett dubbelspel där ett namn brukas vid
kontakter med myndigheter och ett annat vid övriga
tillfällen i livet. Motionärerna anser att det inte
finns tillräckligt starka skäl för att hindra
människor från att skapa de namn de önskar, vare sig
det gäller förnamn eller efternamn. I motionen yrkas
att riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till sådan ändring av namnlagen att endast
immaterialrättsligt skyddade värden skall begänsa
medborgarnas möjligheter att själva välja sina namn.

I motion L428 anför Tomas Eneroth m.fl. (s) att
namnlagen varit förmål för diskussion vid
återkommande tillfällen - under senare år med
anledning av svårigheter att föra dubbelnamn vidare
till sina barn och i samband med att nya namn inte
godkänts eftersom de uppfattas som främmande eller
stötande. Enligt motionärernas mening bör den
nuvarande namnlagen förändras. Motionärerna anser
att lagen grundar sig på ett föråldrat synsätt på
namnets betydelse såväl ur familjerättsliga som
värderingsmässiga utgångspunkter. En utredning bör
komma till stånd i syfte att ge utökad rätt för
medborgarna att själva få bestämma sitt och sina
barns namn. I motionen yrkas att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en liberalisering av namnlagen.

Tasso Stafilidis m.fl. (v, fp, s, mp och c)
aktualiserar i motion L441 vissa namnrättsliga och
andra spörsmål med anknytning till transsexuella. I
motionen sägs att man i praxis inte tillåter att
personer som juridiskt sett är män byter till
kvinnliga förnamn och vice versa. Enligt
motionärernas mening finns inga rimliga skäl att
förbjuda personer att bära ett visst förnamn för att
det förknippas med det andra könet. Den principiella
frågan påverkas inte av att det finns ett begränsat
antal könsneutrala förnamn som är tillgängliga
oavsett könstillhörighet. Att byta från manligt till
kvinnligt förnamn eller vice versa är, anför
motionärerna, inget som görs av okynne. Nuvarande
begränsingar i reglerna för förnamnsbyte minskar
inte den stora allmänhetens valfrihet men den
upplevs som en stor begränsning för många
transsexuella. I motionen yrkas att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behov av ändring av namnlagen
(yrkande 2). I motionen kritiseras vidare det
förhållandet att det inte finns några regler om hur
en person som genomgått ett könsbyte skall kunna få
sin identitet retroaktivt ändrad i exempelvis betyg
och anställningshandlingar. Det har, enligt
motionärerna, visat sig vara svårt för personer som
genomgått könsbyte att att få sådana handlingar
ändrade i efterhand. Motionärerna anser att
problemet inte bör avfärdas utan att regeringen bör
återkomma med förslag till lagstiftning eller med
förslag om hur problemet kan lösas utan
lagstiftning. I motionen yrkas att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om rättigheter till retroaktivt
namnbyte efter könsbyte (yrkande 3).

Utskottets ställningstaganden

Vad först gäller motion L401 kan utskottet inte
ställa sig bakom yrkandet att namnlagen skall
avskaffas, och utskottet avstyrker bifall till
motionen.

När det sedan gäller motion L457 vill utskottet
erinra om att den gängse ordningen är att den som
vill ha en ansökan prövad av en myndighet eller
domstol har att betala en viss avgift, och detta
oavsett vilka skäl som ligger bakom ansökan. Någon
anledning att göra undantag för ansökningar hos
Patent- och registeringsverket i fråga om namnbyten
föreligger inte. Utskottet har också tidigare
motsatt sig motionsledes framförda förslag om att
namnbyten hos Patent- och registreringsverket skall
vara avgiftsfria (bet. 1990/91:LU28). Till saken hör
också att Patent- och registreringsverkets
verksamhet är avgiftsfinansierad.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L457.

Inför ett ställningstagande till motionerna L412,
L428 och L441 yrkande 2 vill utskottet först erinra
om att 1982 års namnlag kom till efter en omfattande
debatt om och en ingående prövning av vilka
principer som skulle ligga till grund för en ny
namnlag. Lagen fick sin slutliga utformning under
beredningen i lagutskottet (bet. LU 1981/82:41).

Namnlagsutredningens förslag kännetecknades av att
det gav större utrymme än 1963 års lag åt enskilda
att själva bestämma vilket namn de skall ha. Enligt
utredningen var det allmännas intresse av
namnstabilitet inte lika framträdande som tidigare
med hänsyn till att systemet med personnummer måste
anses vara ett säkert identifikationsmedel. En annan
viktig omständighet som låg till grund för
utredningsförslaget var att skapa ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män. Utredningens förslag utgick
vidare från att man inte i namnrättsligt hänseende
bör göra några skillnader mellan barn vars föräldrar
är gifta med varandra och barn vars föräldrar inte
är det.

Utredningens förslag väckte en livlig debatt under
remissbehandlingen. De grundtankar som bar upp
förslaget stöddes av flertalet remissinstanser.
Många ansåg dock att utredningen i alltför hög grad
renodlat dessa tankar på bekostnad av andra
intressen som också är beaktansvärda. Bl.a.
kritiserades utredningens avvägningar mellan det
allmännas intresse av namnstabilitet och de
enskildas önskemål om att fritt kunna välja namn. De
remissinstanser som var kritiska ansåg att
personnummer varken kan eller bör ersätta individ-
ens namn som identifikationsmedel. Från några håll
påpekades att det inte heller fanns anledning att
främja det intresse som vissa enskilda personer,
särskilt vid olika former av ekonomisk brottslighet,
kan ha av att tid efter annan upptäda under olika
namn. Åtskilliga remissinstanser framhöll vidare att
utredningens förslag om familjerättsliga namnförvärv
på ett alltför radikalt sätt bröt mot den
namntradition som var fast rotad i vårt land.

I proposition 1981/82:156 anförde
departementschefen att en persons namn i första hand
har betydelse för den enskilde själv. En
utgångspunkt för en reform av namnlagstiftningen bör
därför vara, anförde departementchefen, att den
enskilde i så stor utsträckning som möjligt får
bestämma vilket namn han eller hon skall ha. Den som
inte längre vill bära ett visst efternamn bör också,
framhöll departementschefen, på ett enkelt sätt
kunna byta detta till ett namn som han eller hon
föredrar.

Huvudinvändningarna i de med anledning av
propositionen väckta motionerna var att ett
genomförandet av lagsförslaget skulle försvaga
familjegemenskapen och släktsamhörigheten och därmed
ytterligare förstärka många människors, inte minst
barnens, känsla av otrygghet och rotlöshet i
samhället. Förslaget skulle också, om det
genomfördes, komma att på ett beklagigt sätt bryta
med gamla traditioner. Kritiken sköt bl.a. in sig på
att förslaget utformats så att det öppnade möjlighet
till att alla medlemmar i en familj kan ha olika
efternamn. Därutöver framhölls att de stora
möjligheterna att på ett enkelt sätt byta såväl
efternamn som förnamn och således helt byta
namnidentitet skulle kunna komma att utnyttjas i
brottsliga och andra inte seriösa sammanhang.

Lagutskottets ställningstaganden i betänkandet LU
1981/82:41 innebar sammanfattningvis att utskottet
ställde sig bakom huvudprinciperna i lagförslaget om
jämställdhet mellan kvinnor och män och
likabehandling av barn till föräldrar, som är gifta
med varandra, och barn till ogifta föräldrar.
Däremot ansåg utskottet i likhet med vad som anförts
i de då aktuella motionerna att intresset av
namnstabilitet borde tillgodoses på ett bättre sätt
än som skett i propositionen. I förhållande till
regeringens förslag förordade utskottet vissa
spärregler i syfte att försvåra möjligheten att
ändra namnidentiteten. Sålunda begränsades
möjligheten för makar att under äktenskapet genom en
enkel anmälan flera gånger byta namn. Detsamma
gjordes i fråga om vuxna barns möjligheter att byta
till föräldrarnas namn. Slutligen infördes vissa
begränsningar i rätten att genom en enkel anmälan
byta, lägga till eller stryka förnamn. Bl.a. måste,
om förnamn byts eller stryks, alltid ett
ursprungligt förnamn behållas.

Utskottet har uppfattat de nu aktuella
motionsyrkandena så att motionärerna vill ha till
stånd ändringar i namnlagen som syftar till att öka
möjligheterna för den enskilde att själv bestämma
vilket namn han eller hon vill bära. Vad som anförts
i motionerna utgör, enligt utskottets mening, inte
tillräckliga skäl för att riksdagen nu fullt ut
skall kunna ställa sig bakom motionsönskemålen. Det
har emellertid snart gått tjugo år sedan 1982 års
namnlag trädde i kraft. Efter lagens tillkomst har
förhållandevis få ändringar gjorts i den
namnrättsliga lagstiftningen, och det kan, enligt
utskottets mening, inte uteslutas att synen på hur
namnskicket lämpligen bör vara reglerat ändrats.
Utskottet anser mot denna bakgrund att tiden nu är
mogen för att göra en undersökning för att utröna
huruvida de avvägningar som gjordes i samband med
namnlagens tillkomst mellan det allmännas intresse
av namnstabilitet och enskildas önskemål att fritt
välja namn fortfarande kan anses vara bärkraftiga.
Det bör ankomma på regeringen att bestämma de
närmare formerna för ett sådant arbete. En
undersökning liknande den som Namnlagsutredningen
lät utföra rörande uppfattningen hos allmänheten när
det gäller rätten att bära släktnamn kan vara en av
flera tänkbara arbetsformer. Om det av utskottet
förordade undersökningsarbetet ger vid handen att
det föreligger ett klart och uttalat behov av
lagändringar bör regeringen ta upp frågan om vilka
lagstiftningsåtgärder som är påkallade och meddela
direktiv för ett sådant lagstiftningsarbete.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
anledning av motionerna L412, L428 och L441 yrkande
2 som sin mening ge regeringen till känna.

Spörsmålet i motion L441 yrkande 3 om retroaktivt
namnbyte efter könsbyte behandlades av utskottet
våren 2000. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1999/2000:LU16 erinrade utskottet om att ett
namnbyte, i likhet med en fastställelse av
könstillhörighet, endast gäller för framtiden.
Enligt utskottet mening kunde det inte komma i fråga
att i lag införa en tvingande skyldighet för den som
någon gång, kanske långt tillbaka i tiden, utfärdat
betyg, intyg eller liknande handlingar att göra
ändringar i ett dokument som vid tiden för
upprättandet var helt korrekt. Det problem som
motionären tog upp fick enligt utskottets
uppfattning lösas på annat sätt än genom
lagstiftning.

Utskottet vidhåller sin uppfattning från förra
våren och kan således inte heller nu se någon
möjlighet att i detta hänseende förorda
lagstiftning. Utskottet utesluter emellertid inte
att motionsspörsmålet kan komma att bli föremål för
ytterligare belysning inom ramen för det arbete som
utskottet ovan förordat. Frågeställningarna torde
också lämpligen kunna bli föremål för närmare
överväganden i andra sammanhang. Bl.a. har
socialutskottet i sitt av riksdagen nyligen godkända
betänkande 2000/01:SoU1 uttalat att det är viktigt
att situationen för de transsexuella noga följs.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion L441 yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande namnlagens avskaffande

att riksdagen avslår motion 2000/01:L401,

2. beträffande avgifter i namnärenden

att riksdagen avslår motion 2000/01:L457,

3. beträffande ändringar i namnlagen

att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:L412,
2000/01: L428 och 2000/01:L441 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

4. beträffande retroaktiva namnbyten

att riksdagen avslår motion 2000/01:L441 yrkande 3.
res. (v)

Stockholm den 18 januari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Rune
Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström
(m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann
Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),
Christina Pettersson (s) och Anne-
Katrine Dunker (m).

Reservation

Retroaktiva namnbyten (mom. 4)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Spörsmålet i" och slutar med "yrkande 3"
bort ha följande lydelse:

Vad slutligen gäller motion L441 yrkande 3 anser
utskottet, i likhet med motionärerna, att det är ett
stort problem för personer som genomgått könsbyte
att inte kunna få sin namnidentitet ändrad
retroaktivt. Problemet är särskilt stort när det
gäller vissa handlingar såsom betyg och
anställningsbevis. Enligt utskottets mening är det
angeläget att regeringen överväger vilka möjligheter
det finns att komma till rätta med detta problem och
därefter återkommer till riksdagen med eventuella
lagförslag eller vilka andra åtgärder som kan vidtas
för att komma till rätta med problemet. Vid den
översyn av namnlagen som regeringen skall vidta, i
enlighet med vad utskottet förordat ovan, bör enligt
utskottets mening även retroaktiviteten i fråga om
namnbyte ses över.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L441 yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande retroaktiva namnbyten

att riksdagen med bifall till motion
2000/01:L441 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.