Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott

Betänkande 2004/05:JUU5

Justitieutskottets betänkande2004/05:JUU5

Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:166
Sveriges antagande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel
och egendom som härrör från brott jämte två i ärendet väckta motioner.
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett inom EU
upprättat utkast till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och
egendom som härrör från brott. Enligt rambeslutet skall medlemsstaterna
säkerställa att det är möjligt att helt eller delvis förverka vinning
och hjälpmedel som härrör från brott som kan leda till frihetsberövande
i mer än ett år, eller egendom som motsvarar sådan vinning. Sådant
förverkande skall även kunna ske beträffande hjälpmedel som varit avsedda
att användas för att begå brott men som ännu inte kommit till sådan
användning. Därutöver skall medlemsstaterna införa regler som gör det
möjligt att förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt
allvarliga brott även om inte egendomen kan härledas till just det
konkreta brottet (utvidgat förverkande).
Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens förslag och avslår
motionerna.
I ärendet finns två reservationer (v respektive m, c) och ett särskilt
yttrande (fp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott
Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet
till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som
härrör från brott. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:166
och avslår motion 2003/04:Ju33.
Reservation 1 (v)

2. Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju34.
Reservation 2 (m, c)

Stockholm den 14 oktober 2004
På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),
Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice
Ask (m)1Deltar ej under punkt 1, Lennart Nilsson (s), Peter Althin (kd),
Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m)2Deltar ej under punkt 1,
Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran
Norlander (s), Cecilia Magnusson (m)3Deltar ej under punkt 1, Joe Frans
(s) och Kerstin Andersson (s).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I augusti 2002 föreslog det danska ordförandeskapet i Europeiska unionen
i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet ett rambeslut om
förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott
(EGT C 184, 2.8.2002, s. 3).
Europaparlamentet lämnade i november 2002 sitt yttrande över förslaget
till rambeslut [P5_TA (2002) 0552].
Vid rådet för rättsliga och inrikes frågor den 19 december 2002 nåddes
en politisk överenskommelse om innehållet i rambeslutet. Sverige röstade
för rambeslutet med reservation för att antagandet av rambeslutet skulle
godkännas av riksdagen.
En faktapromemoria har upprättats över utkastet till rambeslut
(2001/02:FPM119). Under förhandlingsarbetet har företrädare för
Justitiedepartementet
lämnat information i justitieutskottet och i justitieutskottets särskilda
EU-grupp samt i EU-nämnden.
Vid Europeiska rådets möte den 25 och 26 mars 2004 antogs, mot bakgrund
av terroristattackerna i Madrid den 11 mars 2004, en deklaration om
bekämpande av terrorism. I deklarationen slås fast att ett antal rambeslut,
däribland det nu aktuella rambeslutet, skall antas i juni 2004.
Utkastet till rambeslut i svensk version återfinns i bilaga 2.
Rambeslutstexten har ännu inte varit föremål för granskning av EU:s
juristlingvister.
Ett remissförfarande av traditionellt slag har inte tillämpats vid
beredningen av ärendet. Svea hovrätt, Justitiekanslern, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund har under hand
beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till proposition.
Enligt vad regeringen anför i propositionen (s. 5) har det ansetts
oundgängligen påkallat av den tidsram som gäller för Europeiska unionens
antagande av rambeslutet enligt deklarationen från mars 2004 att i
stället för ett traditionellt remissförfarande ta underhandskontakter
med myndigheter och andra.
Advokatsamfundet har med hänvisning till att ett traditionellt
remissförfarande inte föregått propositionen och att propositionen saknar
lagförslag avstyrkt att rambeslutet antas. Advokatsamfundet har vidare
anfört att underlaget är alltför bristfälligt för att samfundet skall
kunna ta ställning till huruvida det finns behov av de bestämmelser som
rambeslutet kommer att påkalla. Övriga instanser har inte haft något
att erinra mot att riksdagen godkänner rambeslutet. Svaren finns
tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2004/4781/L5).
I sammanhanget bör nämnas att en särskild utredare haft i uppdrag att
utreda frågor om förverkande av vinning av brott. I utredningsuppdraget
(dir. 1997:48 och dir. 1999:48) ingick bl.a. att mot bakgrund av
utvecklingen i fråga om ekonomisk och annan grov och organiserad brottslighet,
särskilt narkotikabrottsligheten, undersöka om reglerna om att förverka
vinning av brott var tillräckliga för att kunna angripa denna brottslighet
på ett effektivt sätt. Utredaren hade även i uppdrag att överväga frågan
om vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall kunna återkalla
eller i största möjliga mån begränsa en avgiven förklaring till artikel
2 punkt 1 i Europarådets förverkandekonvention av år 1990 om att
konventionen för svenskt vidkommande endast är tillämplig beträffande
förverkande med stöd av brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) och
lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Utredningen, som
antog namnet Förverkandeutredningen, avlämnade i december 1999 betänkandet
Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147). I betänkandet
föreslås bl.a. införande av en möjlighet att vid viss allvarligare
vinningsbrottslighet förverka egendom som inte kan kopplas till det konkreta
brott som personen döms för (utvidgat förverkande). En förutsättning
härför är att det görs sannolikt att egendomen härrör från brottslig
verksamhet eller annars motsvarar utbyte av sådan verksamhet. Vidare
föreslås i betänkandet att bestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken
om förverkande av vinning av respektive hjälpmedel vid brott görs
tillämpliga även på brott inom specialstraffrättens område, förutsatt att
det för brottet är stadgat fängelse i mer än ett år. Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanställning över remissvaren finns tillgänglig
i Justitiedepartementet (Ju2000/330).
Parallellt med arbetet med det rambeslut som behandlas i detta betänkande
har det inom EU även utarbetats ett utkast till rambeslut om tillämpning
av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. En
politisk överenskommelse om det rambeslutet träffades i april 2004. Tanken
är att ett beslut om förverkande som fattats av en domstol i en medlemsstat
skall erkännas och kunna verkställas i en annan medlemsstat, utan att
något nytt beslut behöver fattas i den verkställande staten. Sverige
har lagt en s.k. parlamentarisk reservation, och rambeslutet kommer att
föreläggas riksdagen för godkännande innan det slutligen antas av Sverige.

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det inom Europeiska
unionen upprättade utkastet till rambeslut om förverkande av vinning,
hjälpmedel och egendom som härrör från brott.
Enligt rambeslutet skall medlemsstaterna säkerställa att det är möjligt
att helt eller delvis förverka vinning och hjälpmedel som härrör från
brott som kan leda till frihetsberövande i mer än ett år, eller egendom
som motsvarar sådan vinning. Sådant förverkande skall också kunna ske
beträffande hjälpmedel som varit avsedda att användas för att begå brott
men som ännu inte kommit till sådan användning.
Därutöver innebär rambeslutet att medlemsstaterna skall införa regler
som gör det möjligt att förverka egendom från personer som dömts för
vissa särskilt allvarliga brott även om inte egendomen kan härledas
till just det konkreta brottet (utvidgat förverkande).
I propositionen redovisas en bedömning av vilka lagändringar som
rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i
propositionen. Sådana förslag kommer enligt regeringen att läggas fram
vid ett senare tillfälle.

Utskottets överväganden
Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om
förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott
samt avstyrker ett motionsyrkande om avslag på propositionen. Vidare
avstyrker utskottet ett yrkande om att propositioner om godkännande av
rambeslut i allmänhet också bör innehålla förslag till svensk
följdlagstiftning. Jämför reservation 1 (v) och 2 (m, c) samt särskilt yttrande
(fp).
Rambeslutet om förverkande på grund av brott
Genom rambeslutet skapas nya gemensamma minimiregler i medlemsstaterna
rörande förverkande av egendom som har anknytning till brott. I ingressen
till rambeslutet (den s.k. preambeln) framhålls bl.a. att ett effektivt
förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten bör
fokuseras på spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av
brott. Ett sådant arbete försvåras bl.a. av skillnaderna i medlemsstaternas
lagstiftning på området (beaktandesats 1). Syftet med rambeslutet anges
vara att se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om
förverkande av vinning av brott (beaktandesats 10).
Enligt artikel 2 i rambeslutet skall varje medlemsstat vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att se till att det blir möjligt att helt eller
delvis förverka hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga
handlingar som är straffbara med frihetsberövande i mer än ett år. Även
egendom som motsvarar vinning av sådana brott skall kunna förverkas.
Innebörden av bestämmelsen är att förverkande skall kunna komma i fråga
vid alla brott med mer än ett års fängelse i straffskalan. Med hjälpmedel
avses enligt artikel 1 i rambeslutet även egendom som varit avsedd att
användas för att begå brott men som inte kommit till sådan användning.

I artikel 3 i rambeslutet anges att varje medlemsstat skall göra det
möjligt att förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt
allvarliga brott även om egendomen inte kan härledas till det konkreta
brott som personen dömts för (utvidgat förverkande). De brott som skall
föranleda ett utvidgat förverkande (förverkandeutlösande brott) framgår
av punkt 1 i artikel 3. Det rör sig om brott som begåtts inom ramen för
en kriminell organisation och som omfattas av något av de i artikeln
särskilt uppräknade rambesluten, bl.a. rambeslutet om bekämpande av
terrorism, rambeslutet om bekämpande av människohandel, rambeslutet om
minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig
narkotikahandel och rambeslutet om penningtvätt, identifiering, spårande,
spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av
brott.
Brottet skall vidare, för att vara förverkandeutlösande, vara belagt
med ett visst lägsta maximistraff, nämligen frihetsberövande i minst
fem år (fyra år vid penningtvätt) och vara av sådan art att det kan ge
ekonomisk vinst.
Medlemsstaterna kan enligt punkt 2 i artikel 3 välja mellan tre alternativa
sätt att utforma de bestämmelser som krävs för att möjliggöra förverkande
enligt rambeslutet. Enligt alla tre alternativen kan det uppställas
höga beviskrav för att egendomen härrör från den dömda personens brottsliga
verksamhet, nämligen att domstolen är fullständigt övertygad om att så
är fallet.
Enligt punkt 3 i artikel 3 får medlemsstaterna överväga att även anta
bestämmelser som möjliggör förverkande hos närstående till den dömde
personen.
Rättssäkerheten för den enskilde samt betydelsen av att beakta de
grundläggande fri- och rättigheterna har på olika sätt betonats i rambeslutet.
Sålunda anges i punkt 11 i beaktandesatserna att rambeslutet inte skall
hindra medlemsstaterna från att tillämpa sina grundläggande principer
för prövning i laga ordning, särskilt presumtionen om den anklagades
oskuld, äganderätt, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i
andra medier. I artikel 3a i rambeslutet anges att varje medlemsstat
skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den
som berörs av åtgärder enligt rambeslutet har tillgång till effektiva
rättsmedel för att bevaka sina rättigheter. I artikel 3b anges att
rambeslutet inte innebär någon ändring i skyldigheten att respektera de
grundläggande rättigheterna och grundläggande principerna såsom de
fastställts i artikel 6 till fördraget om Europeiska unionen, särskilt
principen om presumtion för den anklagades oskuld.
Regeringen anför i propositionen (s. 15 f.) att svensk lagstiftning
till stor del uppfyller de krav som följer av artikel 2 i rambeslutet
om förverkande. Möjligheterna att förverka utbyte av brott och hjälpmedel
vid brott måste emellertid utvidgas till att avse alla brott med mer än
ett års fängelse i straffskalan. Inom specialstraffrätten finns ett
flertal lagar som saknar eller har begränsade regler om förverkande av
vinning samt hjälpmedel och för vilka sådant förverkande kan aktualiseras.
Vidare torde lagändringar krävas för att uppfylla rambeslutet vad gäller
förverkande av hjälpmedel som varit avsedda att användas vid brott men
som ännu inte kommit till sådan användning.
Beträffande kraven enligt artikel 3 om regler om utvidgat förverkande
anför regeringen (s. 18 f.) att det krävs en helt ny reglering som
föreskriver att förverkande av egendom under vissa förutsättningar skall
kunna ske även då egendomen inte kan härledas till ett specifikt brott.

Några förslag till lagändringar lämnas inte i propositionen, utan
regeringen anför att den avser att återkomma till riksdagen i ett senare
sammanhang.
En utförlig redogörelse för regeringens syn på vilka lagstiftningsåtgärder
som måste övervägas återfinns i propositionen (s. 17, 21 f. och 26 f.).
Sammanfattningsvis anför regeringen att det lagstiftningsarbete som
krävs är delvis mycket komplicerat och att det finns skäl som talar för
att ytterligare beredningsunderlag skall inhämtas. Vid utformningen av
bestämmelserna måste också hänsyn tas till det rambeslut om ömsesidigt
erkännande på beslut om förverkande, om vilket en politisk överenskommelse
nyligen träffats.
Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att det för närvarande
pågår ett arbete med att komplettera beredningsunderlaget rörande
förverkandelagstiftningen. En promemoria som kompletterar
Förverkandeutredningens
förslag, såvitt avser de behov av lagstiftning som följer av artikel 2
i rambeslutet, kommer att remissbehandlas under hösten 2004. Huruvida
det finns behov av ytterligare beredningsunderlag även såvitt avser
artikel 3 övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet i samband
med arbetet med att bereda befintliga utredningsförslag till lagstiftning.

Enligt artikel 4 i rambeslutet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast två år efter det att
rambeslutet antas.
Motionerna
I motion Ju33 (v) yrkas avslag på propositionen. Motionärerna anför bl.
a. att propositioner om antagande av rambeslut dels skall innehålla
förslag till svensk följdlagstiftning, dels skall föregås av ett
remissförfarande av traditionellt slag. I motion Ju34 (m) begärs ett
tillkännagivande om att propositioner om godkännande av EU:s rambeslut
inom det rättsliga området även bör innehålla förslag till svensk
följdlagstiftning.
Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut
Möjligheterna att använda sig av rambeslut infördes genom Amsterdamfördraget,
som trädde i kraft den 1 maj 1999. Införandet av rambeslut var ett led
i strävandena att göra bl.a. det straffrättsliga samarbetet inom EU
snabbare och mer effektivt. Det fanns en utbredd uppfattning bland
medlemsstaterna att samarbetet på detta område inte fungerade tillräckligt
bra. En orsak ansågs vara den mellanstatliga karaktären av samarbetet
som bl.a. innebar att överenskommelser inom EU på det straffrättsliga
området, i likhet med andra internationella överenskommelser, krävde
efterföljande ratifikation av medlemsstaterna (se prop. 1997/98:58 s.
107 f.).
Formellt förändrades inte samarbetets karaktär genom möjligheterna till
rambeslut. Det straffrättsliga samarbetet skulle även fortsättningsvis
vara mellanstatligt. Till skillnad från tidigare folkrättsligt bindande
konventioner på området blir emellertid ett rambeslut bindande för
medlemsstaterna så snart det har antagits av regeringarnas företrädare
i ministerrådet. Ett rambeslut kräver således ingen efterföljande
ratifikation. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att beslutet genomförs
i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Det
överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt
för hur rambeslutet skall genomföras (a. prop. s. 118).
Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen måste regeringen inför ett rambeslut
inhämta riksdagens godkännande i de fall då beslutet förutsätter att
lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om beslutet i
övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta. Vidare skall
regeringen även i annat fall inhämta riksdagens godkännande om beslutet
är av större vikt. En lämplig tidpunkt för riksdagens godkännande är då
förhandlingsläget inom EU-samarbetet är sådant att den aktuella
överenskommelsen i princip är färdig (se bet. 2001/02:KU18 s. 28).
Det har visat sig att de tidsramar som gäller för antagandet av ett
rambeslut i regel innebär att följdlagstiftning inte hinner tas fram
samt att ett traditionellt remissförfarande i vissa fall inte hinner
genomföras, innan regeringen för riksdagens godkännande lägger fram ett
utkast till rambeslut.
Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen godkänt utkast
till rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt har presenterats.
När detta skedde första gången under riksmötet 1999/2000 gjorde
justitieutskottet ett principiellt uttalande som gick ut på att utskottet
inte kunde se något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid ett
tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle
(bet. 1999/2000:JuU20 s. 5 f.). Att avvakta med lagstiftningen borde
enligt utskottet emellertid inte ske annat än när det var påkallat av
de tidsramar som gällde för EU:s antagande av rambeslutet.
Den i praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut
som ännu inte föreligger i slutligt skick har kommit till klart uttryck
genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft den
1 januari 2003. Inte heller i detta sammanhang uttalades något krav på
att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag
på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18 s. 26 f.).
Konstitutionsutskottet aviserade att det - inom ramen för sin allmänna
granskning av regeringsärendenas handläggning enligt 12 kap. 1 §
regeringsformen - skulle granska regeringens hantering när det gäller
inhämtande av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 § regeringsformen
inför regeringens deltagande i rambeslut på andra och tredje pelarens
område inom EU (a. bet. s. 29). En sådan granskning genomfördes under
riksmötet 2002/03. Konstitutionsutskottet uttalade då att traditionellt
remissförfarande skall tillämpas vid beredningen av en proposition om
godkännande av rambeslut i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden
(bet. 2002/03:KU10 s. 64). Konstitutionsutskottet insåg att de tidsramar
som gäller för antagandet av en överenskommelse i ministerrådet kan
medföra svårigheter för regeringen att tillämpa ett traditionellt
remissförfarande. Emellertid ville konstitutionsutskottet understryka att
underhandskontakter med myndigheter kan ersätta remissbehandling av
traditionellt slag endast då detta är oundgängligen påkallat av de
tidsramar som gäller för EU:s antagande av en överenskommelse eller andra
undantagssituationer.
I sammanhanget bör tilläggas att justitieutskottet redan före
konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete,
hade gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen
omfattade alla rambeslut och beslut om tillträde till olika internationella
konventioner under perioden 1995/96-2001/02. Utskottet kunde efter en
jämförelse med senare lagstiftningsärenden konstatera att regeringen i
propositioner om godkännande av rambeslut i allt väsentligt gjort en
korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet.
När det gäller remissförfarandet kan nämnas att det i propositionen
Demokrati för det nya seklet (prop. 2001/02:80 s. 114) aviserades en
kartläggning av hur det svenska remissförfarandet i dag används avseende
frågor med EU-anknytning. En sådan kartläggning kommer enligt uppgift
från Justitiedepartementet att inledas under år 2004.
Vidare kan nämnas att konstitutionsutskottet planerar att studera
tillämpningen av det svenska remissförfarandet under beslutsprocessen på
EU-nivå när beslut om EG-direktiv fattas samt vid implementeringen av
dessa genom svensk följdlagstiftning.
Utskottet behandlade motioner rörande rambeslutsprocessen senast i
september 2004, då i ett betänkande rörande godkännande av rambeslut om
angrepp mot informationssystem (bet. 2004/05:JuU4 s. 7 f.).
Utskottets ställningstagande
Utskottet tar först upp frågor som rör beredningen av propositioner om
godkännande av rambeslut i allmänhet. Därefter behandlar utskottet frågan
om godkännande av det i ärendet aktuella rambeslutet.
Som nämnts ovan behandlades frågan om beredningen i allmänhet av
propositioner om godkännande av rambeslut nyligen av utskottet. Utskottet
har inte ändrat sin uppfattning sedan dess.
Utskottet delar således motionärernas uppfattning att riksdagen skulle
få ett bättre underlag för sitt ställningstagande om ärenden om godkännande
av rambeslut kunde beredas på samma sätt som andra internationella
överenskommelser, dvs. med ett traditionellt utredningsförfarande och
med framtagande av förslag till svensk följdlagstiftning. Det har
emellertid visat sig att det sällan finns tid till ett sådant förfarande
inom de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslut. Att avvakta
med godkännande av rambeslutet till dess att ett tillfredsställande
beredningsunderlag hämtats in såvitt avser följdlagstiftning skulle
ofta innebära betydande förseningar av antagande av rambeslutet. Då
antagandet kräver enhällighet skulle förseningen drabba samtliga övriga
medlemsstater. Ett sådant förfarande skulle motverka syftet med institutet
rambeslut, och i viss mån innebära en återgång till den ordning som
gällde tidigare, före Amsterdamfördraget. En anledning till att rambeslut
började användas som rättsligt instrument på detta område var just ett
missnöje med denna ordning.
En avvägning måste i regel göras mellan intresset av att anta rambeslutet
inom de tidsramar som ställts upp av EU och intresset av att en proposition
om godkännande av rambeslut innehåller förslag till följdlagstiftning.
Som utskottet nyligen anfört i ärendet om godkännande av rambeslut om
angrepp mot informationssystem (bet. 2004/05:JuU4 s. 7 f.) anser utskottet
att Sverige, mot bakgrund av vad som anförts ovan, inte bör fördröja
antagandet av rambeslut annat än om det finns mycket starka skäl.
Även om det inte är möjligt att ta fram förslag till följdlagstiftning
samtidigt med godkännandet av ett rambeslut är det viktigt att regeringen
ser till att beredningsunderlaget i ärenden om godkännande av rambeslut
med hänsyn till omständigheterna är så bra som möjligt. Det kan därvid
finnas anledning att se över om beredningen av ärenden om rambeslut,
inom tidsramen för EU:s antagande av rambeslut, kan förbättras, t.ex.
genom ökade möjligheter och bättre rutiner för att inhämta synpunkter
redan i samband med förhandlingarna om ett rambeslut. Utskottet välkomnar
därför den aviserade granskningen av hur det svenska remissförfarandet
i dag används avseende frågor med EU-anknytning. Även inom riksdagen
pågår arbete med liknande frågor.
Någon åtgärd i den principiella frågan torde för närvarande inte vara
erforderlig. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju34.
Utskottet övergår härefter till den nu aktuella propositionen om
godkännande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom
som härrör från brott.
Arbetet med att motverka grov, organiserad och ofta gränsöverskridande
brottslighet är mycket angeläget och högt prioriterat såväl inom EU som
i Sverige. Brottsligheten ger ofta upphov till stora vinster, och den
kanske viktigaste drivkraften för den är just möjligheten att berika
sig ekonomiskt. Ett mycket viktigt och effektivt medel för att motverka
sådan brottslighet torde därför vara att ta ifrån gärningsmännen vinningen
av brotten.
Eftersom den organiserade brottsligheten i stor utsträckning också är
gränsöverskridande är det särskilt angeläget att samarbeta mellan
medlemsstaterna i EU. Härvid underlättar en harmonisering av medlemsstaternas
lagstiftning. Rambeslutet syftar just till en sådan harmonisering genom
antagande av minimibestämmelser för medlemsstaternas lagstiftning om
förverkande på grund av brott. Ett viktigt komplement till harmoniseringen
av lagstiftningen är att medlemsstaterna förbinder sig till ömsesidigt
erkännande av beslut om förverkande som fattats i en annan medlemsstat,
något som medlemsstaterna alltså nyligen träffat en politisk överenskommelse
om. De båda rambesluten har, som regeringen konstaterat, nära samband.

Rambeslutet om förverkande på grund av brott är ett viktigt instrument
som kommer att skapa utökade möjligheter att vid lagföring av brott
såsom människohandel, grov människosmuggling, grovt narkotikabrott,
grovt koppleri och grovt barnpornografibrott kunna förverka vinningen
från annan i många fall grov, organiserad brottslighet som gärningsmannen
gjort sig skyldig till, även i de fall bevisningen inte räcker till för
att fälla till ansvar för det specifika brott som vinningen härrör från.

Till den grova, organiserade och gränsöverskridande brottsligheten hör
också terrorism. I det beslutsamma arbetet med att förhindra framtida
terrorattentat är förbättrade möjligheter till förverkande av vinning
och hjälpmedel ett viktigt verktyg. Efter terrorattentaten i Madrid den
11 mars 2004 har behovet av internationellt samarbete och verkningsfulla
verktyg i kampen mot terrorism tydliggjorts än mer.
Utskottet anser att rambeslutet bör antas av Sverige utan ytterligare
tidsutdräkt.
Riksdagen bör godkänna det utkast till rambeslut som utarbetats inom EU.
Motion Ju33 bör därmed avslås.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott, punkt 1
(v)
av Rolf Olsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen bifaller motion 2003/04:Ju33 och avslår proposition
2003/04:166.
Ställningstagande
Att bekämpa grov och organiserad brottslighet är mycket viktigt. Inte
minst gäller det bekämpande av terrorism. Rambeslutet om förverkande av
vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott innehåller
intressanta förslag som kan bli verkningsfulla verktyg i denna kamp. Vi
välkomnar en förbättrad lagstiftning på detta område.
Vi anser dock att regeringen har gått för snabbt fram i detta ärende.
Även om det är angeläget att förbättra lagstiftningen är det inte så
akut att ändringar måste hastas fram utan att ett normalt
lagstiftningsförfarande
tillämpas.
Lagstiftningsprocessen måste uppfylla kraven på demokratisk insyn, och
riksdagen måste ges möjlighet att bedöma konsekvenserna av sina beslut.
Vi är medvetna om att de tidsramar som gäller för EU:s antagande av
rambeslut försvårar ett traditionellt remissförfarande samt att
följdlagstiftning läggs fram i samband med godkännande av rambeslut. För
att riksdagen skall ges möjlighet att på ett tillfredsställande sätt ta
ställning till konsekvenserna av rambeslutet är emellertid ett sådant
förfarande nödvändigt.
Riksdagen bör därför avslå propositionen.

2. Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut, punkt
2 (m, c)
av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c) och Cecilia
Magnusson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om följdlagstiftning i propositioner om godkännande
av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju34.
Ställningstagande
För att effektivt kunna bekämpa grov och organiserad brottslighet, en
verksamhet som ofta är gränsöverskridande, krävs verkningsfulla och
relevanta verktyg. Vi välkomnar en harmonisering av medlemsstaternas
lagstiftning när det gäller förverkande på grund av brott och att
möjligheterna till sådant förverkande utökas.
Regeringen har emellertid återigen valt att inte samtidigt med rambeslutet
lägga fram ett förslag till den lagstiftning som krävs med anledning av
rambeslutet. Enligt vår mening är detta inte en acceptabel lagstiftningsteknik.
Det bör vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell
presenteras i sin helhet. Annars blir det inte möjligt att göra en
bedömning av rambeslutet och vilka konsekvenser det kommer att få för den
svenska lagstiftningen.
Enligt vår erfarenhet är det först i samband med att det handgripliga
och konkreta förslaget granskas inom ramen för den parlamentariska
processen som eventuella brister eller problemområden upptäcks. Det gäller
i synnerhet i detta ärende eftersom frågorna som behandlas i rambeslutet
är särskilt komplicerade och svåröverblickbara. Därför är det mycket
viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna
av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man antar rambeslutet.
Vi
är medvetna om att de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslut
försvårar ett traditionellt remissförfarande samt att följdlagstiftning
läggs fram i samband med godkännande av rambeslut. För att riksdagen
skall ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet
på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet är emellertid
ett sådant förfarande i princip nödvändigt.
Regeringen bör åläggas att i fortsättningen presentera förslag till
följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut.

Särskilt yttrande

Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut (fp)
Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg (fp) anför:

I likhet med vad vi tidigare uttalat i den principiella frågan om
riksdagens behandling av propositioner om godkännande av rambeslut vill
vi inte ifrågasätta regeringens förmåga till analys och problemlösning
vid genomförandet av rambeslutens innehåll i svensk lagstiftning. Vår
erfarenhet är dock att det är först i samband med att det konkreta
förslaget till lagstiftning granskas, inom ramen för den parlamentariska
processen, som eventuella brister eller problemområden upptäcks. Vi
vill därför ånyo framhålla att det är mycket viktigt att riksdagen ges
möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell
nivå samtidigt som man antar rambeslutet.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:166 Sveriges antagande av rambeslut om förverkande
av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott:
Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet
till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som
härrör från brott.
Följdmotioner
2003/04:Ju33 av Rolf Olsson m.fl. (v):
Riksdagen avslår proposition 2003/04:166, Sveriges antagande av rambeslut
om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott,
i sin helhet.
2003/04:Ju34 av Beatrice Ask m.fl. (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området
även bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

Bilaga 2
Utkast till rambeslut