Funktionshindersfrågor

Betänkande 2010/11:SoU11

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
17 mars 2011

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Nej till motioner om funktionshindersfrågor (SoU11)

Riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2010 om funktionshindersfrågor. En orsak är att det redan pågår arbete i flera av de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, organisationsstöd och nationella informationskampanjer. Andra motioner handlar om behovsbedömning vid personlig assistans, åldersgräns för personlig assistans och bilstöd.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 41

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2011-01-20
Justering: 2011-03-03
Trycklov till Gotab och webb: 2011-03-08
Trycklov: 2011-03-08
Reservationer: 15
Betänkande 2010/11:SoU11

Alla beredningar i utskottet

2011-01-20

Nej till motioner om funktionshindersfrågor (SoU11)

Nej till motioner om funktionshindersfrågor (SoU11)

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2010 om funktionshindersfrågor. En orsak är att det redan pågår arbete i flera av de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, organisationsstöd och nationella informationskampanjer. Andra motioner handlar om behovsbedömning vid personlig assistans, åldersgräns för personlig assistans och bilstöd.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2011-03-16
Stillbild från Debatt om förslag 2010/11:SoU11, Funktionshindersfrågor

Debatt om förslag 2010/11:SoU11

Webb-tv: Funktionshindersfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 230 Anders Andersson (Kd)
Herr talman! Vi ska nu debattera socialutskottets betänkande 11 om funktionshindersfrågor. I detta betänkande föreligger 52 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Som ett led i arbetet med att bereda och förbereda detta ärende har utskottet haft möjlighet att bjuda in Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Dessa har informerat om hur arbetet fortskrider med en enhetlig modell för bedömning, ett så kallat behovsbedömningsinstrument. I det betänkande som kammaren nu ska debattera tas följande områden upp: funktionshinderspolitikens mål, stöd till personer med funktionsnedsättning, hjälpmedelsfrågor, bilstöd och glasögon för barn. Motionerna har delats in i dessa områden och därefter behandlats. Härmed överlämnas socialutskottets betänkande 11 med reservationer och särskilda yttranden som föreligger till kammaren för debatt och beslut.

Anf. 231 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! I många sammanhang lyfts Sverige fram som ett välfärdsland. Men vad lägger vi egentligen i detta begrepp? Borgerliga politiker brukar ofta tala om att man slår vakt om välfärdens kärna. På frågan vad den kärnan egentligen innehåller, eller kanske snarare inte innehåller, brukar de oftast bli svaret skyldiga. Det handlar naturligtvis om att man vill försöka övertyga svenskarna om att det går att upprätthålla en god välfärd trots att den gemensamma finansieringen har minskat kraftigt genom stora skattesänkningar åt framför allt redan välbärgade. Det finns helt klart väldigt stora skiljelinjer mellan de politiska partierna i denna fråga. Inte minst gäller det på socialförsäkringsområdet, där försämringarna har gjort att svårt sjuka människor och arbetslösa numera tvingas köa för socialbidrag. Herr talman! Jag kan tänka mig att en och annan undrar vad detta har i en debatt om funktionshindersfrågor att göra. Jag vill dock påstå att funktionshinderspolitik i allra högsta grad handlar om välfärdspolitik och hur vi väljer att utforma den. Den politik vi socialdemokrater har som grund bygger på att vi tar ett gemensamt ansvar för att alla människor ska kunna få en möjlighet att vara delaktiga i samhällets olika delar. Det handlar om skolan, arbetslivet, fritiden och allt annat som många av oss tar för givet men som för många andra kan kännas ouppnåeligt. Som jag ser det har vi politiker minst tre stora utmaningar framför oss när det gäller just funktionshinderspolitik. Den allra viktigaste och mest övergripande frågan handlar om tillgängligheten. Lyckas vi inte göra samhället tillgängligt i alla dess delar, för alla människor, kommer vi aldrig att kunna uppnå möjligheten för alla att vara just delaktiga. Det andra området är arbetsmarknaden, där vi måste se till att alla får en möjlighet att utifrån sin förmåga få ta del av arbetsgemenskapen och möjligheten att få vara med och bidra - känna sig behövd. Det tredje området rör den personliga assistansen. Det är en fantastisk reform som har gjort att ett stort antal människor med svåra funktionsnedsättningar har fått möjligheten till ett helt nytt liv. Nu upplever många att tanken med lagstiftningen kraftigt har börjat urholkas i takt med att allt fler får sin personliga assistans ifrågasatt. Som en representant för de rörelsehindrade barnen och ungdomarna nyligen uttryckte det: Förut var det behoven som styrde, numera sätts allt oftare en prislapp på alla insatser. Vi måste sätta stopp för den utvecklingen! Herr talman! Vi socialdemokrater har sju reservationer och tre särskilda yttranden i detta betänkande och står naturligtvis bakom alla dessa. Vi väljer dock att särskilt lyfta fram tre reservationer som vi yrkar bifall till. Det är reservationerna 5, 11 och 15. Jag tänker nu i korthet beröra några av dessa områden. Först tittar vi på personlig assistans, ett område som egentligen är uppdelat i två viktiga delar. Den ena är framtagandet av ett bedömningsinstrument som ska garantera att alla som har behov av assistans behandlas lika, oavsett var i landet de bor. I grunden är det enligt vår mening positivt att det tas fram ett verktyg för en enhetligare bedömning, men prövningen måste ske med väldigt stor hänsyn till den enskildes oberoende, självbestämmande och integritet. Den andra delen handlar om det faktum att Försäkringskassan under de senaste åren har ändrat grunderna för sin bedömning av de grundläggande behoven. Detta har gjorts utan nya politiska beslut som grund. Bedömningarna har skärpts på ett sätt som gör att det är tveksamt om lagstiftningens intentioner verkligen upprätthålls. Tyvärr har denna bedömning även fått stöd av rättsliga instanser. Försäkringskassans representanter har vid två tillfällen på direkt fråga från ledamöter i socialutskottet medgivit att det behövs lagändringar för att grunderna för deras bedömningar ska ändras. Mycket talar därför för att det måste göras. Vi delar alltså Vänsterpartiets synpunkter när det gäller behovet av en lagändring. Anledningen till att vi inte reserverar oss är det tillkännagivande som riksdagen gjorde våren 2010 om personlig assistans. Detta uppdrag innebär enligt vår mening att regeringen ska följa upp Försäkringskassans beslut i frågan och vid behov lämna förslag till ändrad lagstiftning - en lagstiftning som innebär att grundtanken med den personliga assistansen upprätthålls. Frågan har enormt stor betydelse för många människor. Därför måste arbetet ske skyndsamt och snarast återrapporteras till riksdagen. Att ge ytterligare ett uppdrag med samma innebörd tror vi inte kommer att påskynda hanteringen, men vi kommer noga att följa utvecklingen inom båda dessa områden och återkomma om det visar sig att det pågående arbetet inte leder till ett positivt resultat för människor i behov av assistans. Jag tänkte också säga några ord om den nationella handlingsplanen, som beslutades av riksdagen år 2000. Det var då en tioårig nationell handlingsplan för handikappolitiken, där det övergripande målet var ett tillgängligare samhälle. Nu, drygt tio år efter att detta klubbades, kan vi väl dock konstatera att det fortfarande är ett väldigt nedslående resultat för människor med funktionsnedsättning när det gäller just tillgängligheten. Vi socialpolitiker, oavsett partifärg, har verkligen ingen anledning att slå oss för bröstet när det gäller denna fråga. Visst har det gått framåt inom en del områden, men alldeles för lite och alldeles för sakta. Nu vill det till att beslut fattas och att konkreta åtgärder genomförs under den kommande mandatperioden. Vi avvaktar med spänning nya initiativ från den borgerliga regeringen. Nästa område jag tänkte beröra, herr talman, är frågan om koordinator. Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar har i en stor enkätundersökning visat att föräldrar till barn med funktionsnedsättning i genomsnitt har kontakt med 17 olika personer när det gäller deras möjligheter till hjälp och stöd. Många har betydligt flera kontakter än så. Detta är en orimlig börda. Det behövs därför en person som kan hjälpa familjerna med information och samordning av övriga kontakter. Vi menar att det borde vara självklart att dessa familjer alltid ska erbjudas denna möjlighet. Sedan har vi frågan om ledsagarservice. Detta är en av insatserna i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, alltså det vi i vardagslag brukar kalla LSS. Det är en service som har stor betydelse inte minst för de gravt synskadade. När lagen infördes var det självklart att denna grupp skulle tillhöra vad som benämns personkrets 3 i lagen och därmed ha rätt till ledsagarservice. Nu har dock rättsläget över tid förändrats och blivit oklart. Det har fått som konsekvens att liknande ärenden bedöms på olika sätt både i de olika enskilda kommunerna och i domstolarna. Vi anser därför att ett förtydligande i lagen är nödvändigt. Det får aldrig råda någon tvekan om att en person med grav synskada kan tillhöra personkrets 3. Nästa område är daglig verksamhet. Många människor med funktionsnedsättning saknar i dag helt sysselsättning. Det bästa är naturligtvis om man har möjlighet att komma in och få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden, men för det stora flertalet är steget dit väldigt långt. Socialtjänstlagens skrivningar om att kommunerna är skyldiga att verka för att människor med en funktionsnedsättning får en meningsfull sysselsättning räcker inte för att lösa frågan. Vi anser att det är angeläget att regeringen vidtar åtgärder som förändrar situationen för denna stora grupp. Herr talman! Den sista punkten jag tänkte beröra handlar om glasögon till barn. Barnen är ett samhälles viktigaste invånare. Vi måste alltid sätta dem i det främsta rummet. Alla barn måste ges så bra uppväxtvillkor som möjligt. Det är i detta sammanhang vi måste se deras behov av synhjälpmedel. Det är väldigt viktigt att barns synfel åtgärdas fortlöpande under hela den del av uppväxten då synen utvecklas. Att barn ser bra är, som alla naturligtvis förstår, en grundläggande förutsättning för att de ska klara av exempelvis skolarbetet så bra som möjligt. I dag varierar både storleken på stödet och hur långt upp i åldern det beviljas väldigt mycket sett över hela landet. Vi kan aldrig nöja oss med att barns behov av hjälpmedel, vare sig det handlar om synen, hörseln eller andra funktionsnedsättningar avgörs av föräldrarnas ekonomi eller var i landet man råkar bo. Vi anser därför att frågan om subventionerade synhjälpmedel för barn med synfel bör utredas.

Anf. 232 Agneta Luttropp (Mp)
Herr talman! För tids vinning har jag kortat ned mitt anförande och dyker rakt ned i ögonproblematiken. Barnkonventionen gäller i hela Sverige, oavsett var man bor. Så ser det dess värre inte alltid ut. Barn som inte får hjälp att rätta till synfel utvecklar inte synskärpan. Detta kan inte rättas till senare i livet. Glasögon till barn borde ses som medicinsk behandling så länge synen utvecklas. Barn med synfel ska naturligtvis ha de glasögon de behöver. Glasögonen är en förutsättning för inlärning för de barn som har synfel. Det ska inte vara beroende av vare sig familjens ekonomi eller var i Sverige barnet bor om glasögon blir verklighet för de barn som behöver det. Det är nödvändigt för att barn ska kunna utvecklas och hänga med i skolan och delta i gemenskapen med sina kamrater. Om barn över huvud taget kan få bidrag till glasögon i dag beror helt och hållet på var i landet de bor. De flesta landsting har någon form av subventionering för barn mellan två och sju år, men bidragen varierar från 250 till 1 250 kronor. För barn i skolåldern är situationen mycket värre då enbart ett fåtal landsting ger bidrag till barn som fyllt sju år, detta trots att glasögon för skolbarn med synfel är nödvändiga för inlärning. Om vi är kloka nog att satsa tidigt och stödja barn och ungdomar med funktionsnedsättning är vi ett land med styrka. Att få assistans vid sjukhusvistelse är en klar förbättring och en stor trygghet för de personer med funktionsnedsättning som är i behov av det. Även LSS-kommittén pekade på detta behov. Om det finns särskilda skäl kan man redan i dag få det vid sjukhusvistelse upp till fyra veckor, men det räcker inte alltid. Arbetsgruppen Rekrytering av personliga assistenter föreslog en ökning till tre månader, och dåvarande Riksförsäkringsverket föreslog sex månader. Vi vet att det pågår ett arbete i Socialdepartementet i denna fråga, men vad vi vet har ingenting hänt. Det är därför vi lyfter fram den på nytt. Till sist om ledsagarservice enligt LSS. LSS-utredningen Möjlighet att leva som andra föreslog att personkrets 3, det vill säga personer som har andra stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder vilka ger betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och som har ett omfattande behov av stöd, ska ha rätt till daglig verksamhet. Tyvärr har regeringen inte lagt fram ett sådant förslag. Vi anser att det är mycket viktigt att noga följa utvecklingen av hur man i olika kommuner hanterar personkrets 3 - för det ser också olika ut - och deras rättigheter och återkomma och överväga rätt till daglig verksamhet eller på annat sätt anpassad arbetssituation för människor med psykisk funktionsnedsättning. Jag säger självklart ja till alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinning lyfter jag fram reservationerna 10, 11 och 13 och 15.

Anf. 233 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Självklart står jag bakom Vänsterpartiets alla reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att här lyfta fram reservation 8 om rätten till personlig assistans och reservation 15 om barns rätt till glasögon. Herr talman! I dag är många barns, kvinnors och mäns livsvillkor begränsade därför att de har en funktionsnedsättning. I många fall beror det på brister i samhällets tillgänglighet, men det kan också vara brister i samhällets stöd, det kan vara ekonomisk utsatthet eller ren skär diskriminering. Och det är allvarligt, för det är mänskliga rättigheter det handlar om. Därför måste vi få en lagstiftning om att bristande tillgänglighet så fort det någonsin går klassas som diskriminering. Den frågan skulle jag vilja ställa till regeringspartierna: När kommer en sådan lagstiftning? När regeringen följde upp den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare som sträckte sig till 2010 var vi flera som tänkte sig att nu kommer kanske regeringens nya strategi. Men regeringen har skjutit på det, och den ska komma någon gång under 2011. Om jag förstått det rätt kommer den inte att komma till riksdagen så att vi får en chans att debattera och trycka på knapparna här, utan regeringen kommer att ta eget beslut. Rätta mig gärna om jag har fel. Det gör det mycket angeläget för Vänsterpartiet att lyfta fram att ett jämställdhetsperspektiv ska vara med som en röd tråd i strategin. Det är oerhört viktigt, för kvinnor med funktionsnedsättning har en dubbel utsatthet, dels genom den könsmaktsordning som finns i vårt land och där mannen är norm, dels genom den diskriminering som drabbar människor med funktionsnedsättning. På internationella kvinnodagen den 8 mars skrev Stil, Handikappförbunden och Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt tillsammans en artikel som handlade om våldet mot kvinnor med funktionsnedsättning. De lyfte fram tre saker som kännetecknar detta våld. Det osynliggörs. Vi vill inte se det, vi vill inte prata om det. Det finns en större sårbarhet - våldet riktas mot det som redan gör ont. Kvinnor med funktionsnedsättning kan vara i starkare beroende av förövaren och ha svårare att fly från förövaren. Därför måste våldet mot kvinnor med funktionsnedsättning tydligt finnas med i en ny strategi för funktionshindersfrågor. Herr talman! Rätten till personlig assistans var en av de viktigaste jämlikhetsreformerna i Sveriges historia. Kvinnor och män med omfattande funktionsnedsättning kunde ta makt över sitt eget liv, slapp vara beroende av anhöriga och kunde bo i egen lägenhet i stället för på institution. Den personliga assistansen är för många förutsättningen för att kunna arbeta, studera och vara förälder. Den ger möjligheten att själv bestämma över vardagen och utveckla sina intressen. Sedan några år har Försäkringskassan utan att det finns något politiskt förändringsbeslut eller lagändring skärpt sina bedömningar. Den nya linjen innebär att bara integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven ska räknas när det avgörs om behoven uppgår till motsvarande minst 20 timmar av personlig assistans per vecka. Ett exempel som ofta nämns och som finns i verkligheten är om man kan föra maten till munnen. Det anses inte vara ett integritetskänsligt behov, även om man inte kan laga, ställa fram och skära mat eller skrapa ihop mat på tallriken. Den skärpta bedömningen har lett till att flera har blivit av med sin assistans, men det har också fått mångdubbelt fler att känna en stor oro inför vad omprövningarna från Försäkringskassan ska leda till för dem. Förändringarna har för flera enskilda personer blivit drastiska i minskat antal timmar, och möjligheterna att leva som andra har begränsats påtagligt trots stora behov av assistans. Dess värre har Försäkringskassans nya linje fått stöd i en dom i Regeringsrätten. Som Lennart Axelsson från Socialdemokraterna sade har Försäkringskassan svarat bland annat på en fråga från mig att de inte kan göra något annat än följa högsta rättsinstansens beslut. Därför anser vi i Vänsterpartiet att det måste bli en lagändring. Vi tycker att det är viktigt att frågan om personlig assistans under sjukhusvistelse får en lösning. En del människor med funktionsnedsättningar som blir sjuka och behöver sjukhusvård överväger om de ska stanna hemma, för de är rädda att bli av med sina personliga assistenter. Om de är på sjukhus en längre tid måste personliga assistenter ha ett annat jobb. De kan inte gå kvar och vara arbetslösa. Man måste rekrytera nya assistenter när man lämnar sjukhuset. Den personliga kunskapen om funktionsnedsättningen och hur man på olika sätt ska stötta personen utifrån själva funktionsnedsättningen finns hos assistenten men inte hos sjukhuspersonalen. Jag vill ställa frågan: När kommer den förändring som sägs ligga och beredas på Socialdepartementet? Det borde vara självklart att man inte behandlas olika när det gäller ledsagarservice när man har gravt nedsatt syn. Här behövs tydligare ställningstaganden så att människor med gravt nedsatt syn kan få ledsagarservice var de än bor i Sverige. Till sist vill jag ta upp frågan om glasögon till barn. År 2008 kom Majblommans rapport Briller och barn . På frågor från Novus opinion till föräldrar som har barn svarade fyra av tio att de inte hade haft råd med glasögon när deras barn hade behövt det. Många människor vänder sig till Majblomman, liksom allt fler nu vänder sig till diakoner, kyrkan och Stadsmissionen, eftersom de inte får verkligheten och pengarna att gå ihop. Därför vet Majblomman väldigt mycket om hur det är för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Barnglasögon blir ofta jättedyrt. Barn växer och behöver byta glas oftare än vuxna. Barn leker och busar. De sliter alltså mer på glasögonen. Det gäller egentligen inte om glasögon går sönder utan när . Från Rädda Barnens fattigdomsrapporter vet vi att antalet barn i ekonomiskt utsatta familjer är runt 220 000 i Sverige. De får många gånger försaka mycket. Men jag tycker inte att de ska behöva avstå från att se ordentligt. Om barn över huvud taget får bidrag till glasögon beror på var i Sverige de bor. I Stockholms läns landsting finns till exempel ingen subvention alls. I fyra landsting - Gävleborgs, Norrbottens, Kronobergs och Västmanlands landsting - bekostas glasen helt och hållet men inte bågarna. I övriga landsting varierar bidragen från 250 kronor till 1 250 kronor. Det gäller barn som är under sju år. För skolbarn är det få landsting som ger bidrag, trots att glasögon för skolbarn med synfel är viktigt för inlärningen. Barns behov finns här och nu. Barndomen går inte i repris. Barn i välfärdens Sverige ska inte behöva vara utan de glasögon de behöver för att deras föräldrar är fattiga. Ekonomiskt utsatta familjer ska inte behöva gå till socialkontoret när barnen behöver nya glasögon. Rätten att följa med i undervisningen i skolan och att se världen klart ska gälla alla barn. Därför borde rätt till glasögon för alla barn vara en självklarhet. Därför behövs det också nationella initiativ i frågan. Genast bör en utredning sättas i gång för att kunna lösa frågan, så att alla barn får rätt att se.

Anf. 234 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Alla människors lika värde är en viktig utgångspunkt också för funktionshinderspolitiken. Att undanröja hinder för full delaktighet i samhället för alla, att vi alla ska leva tillsammans i samhället och möjlighet för personer med funktionsnedsättning att ta plats i samhället är oerhört angeläget. Jag tänker på Ica-Jerry i reklamen, kanske Glada Hudik-teatern eller den orkester som jag med flera mötte i Almedalen i somras och som kom från föreningen Jag. Alla kan utifrån sina förutsättningar. Vår uppgift måste vara att ge villkoren, att påverka attityder och att bekämpa diskriminering, där jag är lika ivrig som Eva Olofsson när det gäller att komma till ett slutligt förslag i den delen, och att ge förutsättningar för självständighet och självbestämmande, där varje människa ska ha möjlighet att påverka beslut som rör ens eget liv. Herr talman! Socialutskottets betänkande SoU11 är ett motionsbetänkande. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer. Men jag vill säga att det finns flera bra motioner och flera bra redovisningar och beskrivningar i betänkandet. Jag tycker att det visar att det är mycket som är gjort och mycket som är på gång. Det är också viktigt att hålla isär vad som är statens roll, vad som är landstingets roll och vad som är kommunens roll. Några av de övergripande frågor som vi tar upp i betänkandet är angelägna. Det handlar om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det handlar om en uppföljning som är gjord av handlingsplanen för handikappolitiken och kanske framför allt den nya strategin för funktionshinderspolitiken 2011-2016, som presenterades i budgetpropositionen tillsammans med åtgärder för att förbättra arbetsmarknaden för funktionsnedsatta personer. LSS och assistansreformen, som vi borgerliga partier genomförde med stöd av övriga partier som fanns i riksdagen då, är oerhört angelägen och engagerar med rätta många. I utskottet har vi också ägnat frågan ganska mycket tid. Vi har bjudit in Försäkringskassan och Socialstyrelsen för att belysa hur vi kan värna, utveckla och säkra den mycket viktiga assistansreformen inför framtiden. Behovsbedömningsinstrumentet är äntligen på väg fram i en form som verkar ha stöd och går nu ut i testområden och redovisas slutligt till regeringen den 31 augusti 2011. Beträffande intentionerna i LSS - som har diskuterats och som tidigare talare har tagit upp - ser vi att vi måste ha underlag för att bedöma om vi behöver göra lagskärpningar. Det är det som just nu pågår. Jag tycker att Socialstyrelsens och Försäkringskassans information till oss var bra i den delen. Den personliga assistansen innebär väldigt mycket för enskilda individer. Det gäller att värna och utveckla, se till att den fungerar som det är tänkt och ge reformen bästa tänkbara legitimitet. Jag ledde LSS-kommittén. Från den 1 januari i år har viktiga kvalitetssäkrande åtgärder genomförts. Tillstånd och tillsyn när det gäller assistansföretag, barnperspektivet in i LSS-lagstiftningen, förstärkt rätt för en enskild individ att framföra sina åsikter och påverka, förbättrad daglig verksamhet i form av försöksverksamhet för psykiskt funktionsnedsatta och en ny lag för registerkontroll när man anställer personal är exempel på åtgärder som är bra. Vi har nyligen fått beslut i regeringen om att förtydliga hjälpmedelsansvaret, som en del av oss gärna kallar lex Gävleborg. Vi har många andra saker som är på gång. Assistans vid sjukhusvistelse bereds. Kommuners ansvar för att vid behov lösa vikariefrågor för assistansföretag är tveksamt, och det är en fråga som bereds. Ledsagarservicen, som har nämnts här tidigare, bereds. Ansvarsfördelningen mellan bosättnings- och vistelsekommun kommer snart upp i en annan proposition. Jag kan göra listan lång över åtgärder som är på gång. Även jag tycker att saker och ting borde kunna gå fortare - det gör jag. Men ivern i reformarbetet finns, och det tycker jag är bra. Avslutningsvis, herr talman: Det är mycket som är bra, men det är också mycket som återstår. Det gäller att jobba vidare enträget för att nå målet ett samhälle tillgängligt för alla. (Applåder)

Anf. 235 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Kenneth Johansson räknade upp ett antal områden där det pågår arbete. Jag kan ha missat det område jag vill fråga om, men jag ställer ändå frågan. För att människor ska kunna komma in i samhället vill det till att det är tillgängligt för alla. Det är ett viktigt arbete. En av delarna i detta - som inte direkt gör det tillgängligare men som kanske skulle underlätta arbetet framöver - är att man betraktar brist på tillgänglighet som en diskrimineringsgrund. Det har genom åren funnits många politiker som har utlovat att man kommer att jobba för att det ska bli så - inte minst från borgerligt håll. Men när man fick chansen nu senast, när diskrimineringslagstiftning var uppe, togs det inte med som en viktig grund. Min fråga till Kenneth Johansson är alltså: Varför blev det så att man inte valde att gå vidare med att göra brist på tillgänglighet till en diskrimineringsgrund?

Anf. 236 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Det svaret är ganska enkelt. Det fanns ett alldeles för bristande underlag för att kunna ta det beslutet. Det gjorde att alliansregeringen tillsatte en ny utredning som har jobbat och presenterat ett väldigt bra material, som har varit ute på remiss och på de flesta ställen också rönt uppskattning. Det är den utredningen tillsammans med remissomgången som nu bereds. Jag är mycket ivrig. Och jag vet att mina allianskolleger och att också ni i oppositionen är ivriga när det gäller att vi ska komma fram till en lösning så att det blir diskrimineringsgrundande.

Anf. 237 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Diskrimineringsutredningen hade faktiskt ett förslag som innebar att man skulle ha kunnat plocka in det här i lagstiftningen redan från början. Därför förstår jag inte riktigt detta. Men samtidigt välkomnar jag naturligtvis att arbetet är så långt gånget att det här kommer att genomföras under mandatperioden, om jag vidaretolkar det som Kenneth sade lite grann. Jag skulle också vilja veta om det finns några ytterligare initiativ när det gäller att öka på arbetet för att få samhället mer tillgängligt. Som jag sade i mitt anförande är det här verkligen ett område där vi inte har lyckats. Vi har haft tio år på oss, och vi har försökt få till det här. Men det finns fortfarande otroligt mycket att göra. Det vore bra om ni kunde presentera någonting som vi kanske kan bli överens om framöver.

Anf. 238 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! I det första utredningsmaterialet var det inte ens kostnadsberäknat. Det fanns inga konsekvensbeskrivningar. Det var omöjligt att skriva en proposition utifrån det. Det är därför som det har gjorts ett ganska rejält omtag. Det är vår absoluta ambition att så fort det på något vis går kunna presentera en komplettering av diskrimineringslagstiftningen. När det gäller det fortsatta tillgänglighetsarbetet handlar den strategi som regeringen har presenterat och som vi har behandlat här om att snabba på det arbetet, att nå ett samhälle tillgängligt för alla. I stället för tio år, som vi hade tidigare, är det nu fem år. Och det är tydliga delmål. Det finns en statssekreterargrupp som arbetar. Det finns ansvarsområden utlagda på olika myndigheter. Jag tror att vi är helt överens om detta. Låt oss hjälpas åt att hitta de ytterligare steg som krävs för att ha en blåslampa när det gäller tillgänglighetsarbetet!

Anf. 239 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag skulle tycka att det vore väldigt roligt om tillgänglighetsmarscherna i juni kunde bli ett firande av att vi har fått en lagstiftning där bristande tillgänglighet är diskriminering i stället för att det blir de protester som jag själv har deltagit i de senaste åren, i Göteborg. Men jag har en fråga som jag skulle vilja ställa till Kenneth. Jag fick ett mejl från en kvinna i Göteborgstrakten. Hon skriver: Min son är 19 år, har flyttat till ett gruppboende med en hyra på 6 671 kronor. Elen är inte inräknad. Han har aktivitetsersättning på 89 000 per år, bostadstillägg på 5 500. Hyreslagen går före LSS, skriver hon. Ungdomar kan inte välja gruppboende. De får vara glada om de får ett över huvud taget. De kan inte välja att bo billigt. Hur kan detta vara goda levnadsvillkor? Socialstyrelsens undersökning om vuxna funktionshindrade visar att det mesta i deras liv är undermåligt. Bland annat går en stor procentsats på antidepressiv medicin. Men boendeförhållandena är ganska bra, och det är väl det enda de har råd med, att bo och sitta still, för det kostar ingenting. Så skriver hon. Sonen har en cp-skada och en utvecklingsstörning. Han tränar. Han går på Move & Walk och försöker bevara och utveckla sin rörlighet. Men nu, i och med den höga hyran, räcker inte pengarna till ridningen och det andra, utan han tvingas välja mellan att betala hyran eller att kunna ha några pengar att röra sig med. LSS-kommittén hade synpunkter på att det här borde utredas skyndsamt av regeringen. Jag ställer bara frågan: Är det något på gång?

Anf. 240 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Först och främst hoppas jag att vi ses i tillgänglighetsmarschen. Jag har anmält mig till den 4 juni i Stockholm. Vi kanske ses där. Jag tycker att det är en jätteviktig manifestation och en demonstration för ett berättigat krav. När det sedan gäller ekonomin är kostnaderna för många gruppboenden höga. Det som LSS-kommittén framför allt tog upp var att de gemensamma ytorna i ett gruppboende på många ställen belastar de enskilda hyresgästerna. Det gjorde att LSS-kommittén föreslog att hyreslagen skulle ses över och att man i ett första steg också skulle gå in med ett särskilt bostadstillägg för att mer akut åtgärda den här problematiken. Detta ligger i ett beredningsarbete. Jag vet inte hur långt man har kommit med just den delen. Numera kanske det är Socialdepartementet som har området, med de nya ansvarsfördelningarna. Men jag åtar mig gärna att efterlysa den frågan, för det är viktigt att de gemensamma ytorna inte belastar enskilda hyresgäster.

Anf. 241 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag brukar gå i Göteborg, min hemstad - jag har talat där några gånger också. Det kommer jag att göra i år igen. Men jag tycker att det är viktigt att det händer något med den här frågan. Som Kenneth Johansson sade byggs det nytt. Man räknar in gemensamhetsytorna och kommer då långt över bostadstillägget. I praktiken innebär det att de här personerna får en väldigt dålig ekonomi. För att de ska kunna leva någorlunda bra får anhöriga kanske gå in med tusenlappar varje månad, och det kan inte vara meningen. Det är också så att de har ett livslångt boende här. För många är det också en livslång dålig ekonomi. Jag hoppas att vi i alla fall får i gång en utredning i frågan, så att man börjar titta på hur man kan komma till rätta med detta, för det kan inte vara meningen att människor ska få leva fattigt när de har en funktionsnedsättning. De har rätt till en bostad men har egentligen inte pengar så att de kan bo i den.

Anf. 242 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Jag har ingenting annat att säga än att vi nog är ganska överens om att det här är en problematik, och det kräver att vi fortsätter att jobba för att hitta en lösning.

Anf. 243 Margareta B Kjellin (M)
Herr talman! I dag när vi debatterar det här viktiga betänkandet om funktionshinder blir jag så medveten om den verklighet som funktionshindrade faktiskt har. Jag kan tänka mig hur det är att vakna en morgon och sakna flera viktiga funktioner, att vara beroende av andras händer och fötter för att fungera eller kanske till och med överleva. Förutom att dagligen vara beroende av det är jag också beroende av någon som bedömer hur stora hjälpbehov just jag har. I den här situationen är det oerhört viktigt att det finns en rättssäkerhet, att de instanser som bedömer mig gör likvärdiga bedömningar oavsett var jag bor eller vem som är bedömare. Det här tror jag att vi egentligen är överens om över samtliga partigränser. Hela den här LSS-reformen, som genomfördes i början av 90-talet av den dåvarande borgerliga regeringen, var en stor frihetsreform. Intentionerna i den lagen ligger fortfarande fast, men det är oerhört viktigt att den också blir rättssäker. Det var en anledning till att Socialstyrelsen och Försäkringskassan fick uppdraget att gemensamt ta fram ett vetenskapligt instrument som ska säkerställa den här bedömningen. Sedan fick de hjälp av en referensgrupp från funktionshindersorganisationerna. Från början gick det alldeles fel. Man var inte överens. Det var många diskussioner. Och det var ett stort tryck från socialutskottet förra våren, med ett tillkännagivande, som gjorde att man gjorde omtag. Nu arbetar man tillsammans, och i höst kommer det här bedömningsinstrumentet, som Kenneth Johansson sade, ut på prov. Jag följer noga det här arbetet, för det som har diskuterats har ju handlat om vad som är grundläggande behov och vad som är övriga behov. Jag är ingen jurist, men jag håller inte med Regeringsrätten i deras dom hur de har delat upp detta. Det har i alla fall lett till nya bedömningsgrunder. Att ha förmågan att föra gaffeln till munnen blir jag inte särskilt mätt av om det inte är mat på gaffeln. Men det är ett grundläggande behov, oavsett om det är mat eller inte på gaffeln. Det är samma sak med dusch och hårtvätt som inte räknas som samma behov. Den här listan kan säkert göras lång, och det är därför det är så oerhört viktigt att bedömningsinstrumentet kommer till stånd. Det är också viktigt att arbetet med instrumentet får fortlöpa och att riksdagen nu avvaktar det som händer och inte föregriper den process som pågår. Jag tror att det här bedömningsinstrumentet gör att vi kan titta på olika saker ska bli bra i framtiden. Vi måste ju också se till att det finns medel till de insatser som vi har, och då måste man ha en förmåga att bedöma hur stora insatserna blir. Det här är en del i betänkandet. En annan del som jag tycker är oerhört viktig i funktionshinderspolitiken är information och attitydförändrande insatser. Handisam har stora uppdrag att informera och bedriva attitydförändrande insatser. Socialdepartementet arbetar också med det. Jag tänker också på den spridning det har fått med tv-program som En annan del av Köping och de olika projekt som Glada Hudikteatern håller på med. Ni måste gå och se filmen Hur många lingon finns det i världen? ! Den visar just på hur viktigt allt detta är, alltifrån daglig verksamhet som kanske har inlåsande effekter, till att man kan fast man har ett funktionshinder. Man har en förmåga som det gäller att kunna utnyttja. Det här tror jag är väldigt viktigt. Finns förmågan, viljan och önskan att komma ut på den öppna arbetsmarknaden måste det underlättas. Här har alliansregeringen gjort många insatser via arbetsmarknadsutskottet och Arbetsmarknadsdepartementet för att se till att man inte låser in människor i en daglig verksamhet utan att man skapar möjlighet att komma ut på en öppen arbetsmarknad. Kenneth Johansson nämnde också lex Gävleborg. Det är oerhört viktigt att det tydliggörs att det är landstingen som har ansvar för hjälpmedel, vare sig det är assistansanordnare eller kommunen, för det har också drabbat det kommunala skattekollektivet trots att landstingen har rätt att ta upp skatt för samma fråga. Vi måste från nationellt håll vara tydliga med vad som är ett kommunalt ansvar, vad som är ett landstingsansvar och vad som är ett nationellt ansvar. Hjälpmedel, inklusive glasögon, är sjukvårdshuvudmannens ansvar. Vi kan inte börja gå in och rätta till och rådda i det på olika sätt. Snarare ska dessa motioner om glasögon och annat läggas fram på den regionala nivån. Det är där vi måste jobba via våra partier för att se till att det fungerar på ett bra sätt. Sammanfattningsvis tycker jag att det här betänkandet handlar om att LSS-lagens intentioner gäller, att information och attitydpåverkan är oerhört betydelsefullt, att rättssäkerhet och helhetssyn vid behovsbedömning är väsentligt samt att landstingens ansvar för hjälpmedel förtydligas. Det här hoppas jag leder till att alla funktionshindrade kan vakna varenda morgon i full förvissning om att även i dag får jag rätt insatser, hjälpmedel och bemötande - och att det finns pengar för att fixa det. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Anf. 244 Maria Lundqvist-Brömster (Fp)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Funktionshindersfrågorna är viktiga för Folkpartiet och för Alliansen. I detta betänkande finns många motioner som behandlar många viktiga frågor. Jag kommer att fokusera på några av dessa områden. Herr talman! Den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare har behandlats i riksdagen i form av en skrivelse. Tillgänglighetsfrågorna är oerhört viktiga och utgör en del i arbetet med att lägga basen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Arbetet med den nationella handlingsplanen är också en bas för det fortsatta arbetet med den strategi som vi nu ska utveckla kring funktionshindersfrågorna. Alliansregeringen kommer att fastställa en ny strategi som kommer att gälla fram till 2016. Här har uppdrag getts till olika myndigheter för att titta bland annat på barn med funktionsnedsättning och även se på skillnader mellan kvinnor och män, pojkar och flickor. Dessutom har myndigheten Handisam genomfört ett arbete med öppna jämförelser för att se hur långt man kommit i arbetet med att skapa en bättre tillgänglighet ute i landet. Av målen i handikappstrategin betonas rätten till delaktighet. Det ska gälla alla åldrar, och det ska vara jämlikhet i levnadsvillkor. Diskriminering ska bekämpas, och såväl ung som gammal ska kunna leva ett självständigt liv med självbestämmande. Herr talman! Folkpartiledaren och tidigare socialministern Bengt Westerberg genomdrev 1993 en genomgripande lagstiftning. Det var då LSS kom. Helt plötsligt kunde personer med mer omfattande och varaktig funktionsnedsättning ta makten över sina egna liv, påverka, känna delaktighet och leva självständigt. LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar goda levnadsvillkor. Den viktiga liberala principen bakom lagen är rätten till ett värdigt och självständigt liv. Sedan en tid tillbaka har vi dock kunnat konstatera att en del beslut vad beträffar LSS har upplevts som integritetskränkande. Jag tänker närmast på den dom som kom från Regeringsrätten 2009 och som har varit vägledande för Försäkringskassan. Herr talman! För att skapa rättsäkerhet och tydlighet i bedömningarna har Försäkringskassan och Socialstyrelsen, som många redan har sagt, nu fått uppdraget att utarbeta ett bedömningsinstrument som ska se till helheten och vara ett verktyg som ska användas för att de personer som har behov ska kunna få dem tillgodosedda. Här är brukarorganisationerna delaktiga, och det är oerhört viktigt. Sedan ska också Försäkringskassan avrapportera hur arbetet med enhetlighet i beslut om personlig assistans har utvecklats. Folkpartiet kommer noggrant att följa detta arbete från myndigheternas sida, och vi avvaktar den avrapportering som ska lämnas till regeringen. Regeringen ska återkomma till riksdagen med en redovisning och eventuella förslag på åtgärder. För Försäkringskassan kommer Regeringsrättens dom att vara vägledande tills något annat framkommer. Folkpartiet vill inte föregå de uppdrag som föreligger men vill ändå uttrycka att vi är helt inställda på att förtydliga lagen om grundläggande behov för att upprätthålla rättighetslagstiftningens intentioner om det kommer att vara nödvändigt. Herr talman! Folkpartiet med övriga allianspartier har i tidigare betänkande tydligt betonat respekten för den enskilde och värnandet om LSS intentioner till delaktighet och självbestämmande. Vi vill stärka rätten till sysselsättning och delaktighet i samhället. Vi har satsat ordentligt på att öka sysselsättningen för personer med funktionsnedsättning. Medel har satsats för att utveckla daglig sysselsättning, och man kommer också att jobba med projekt för att utarbeta en daglig sysselsättning värd namnet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Här kommer Folkpartiet att fortsättningsvis också verka för att vi ska få en sysselsättningsgaranti för hela personkrets 3. Det ska alltså också gälla personer med rörelsefunktionsnedsättning. Herr talman! Klockan går, och jag avslutar här mitt anförande lite abrupt. Tack för ordet! (Applåder)

Anf. 245 Roland Utbult (Kd)
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. När jag för drygt 30 år sedan arbetade som lärare på en högstadieskola i Uddevalla träffade jag Lena Svensson, en elev som föddes med ett ryggmärgsbråck. För bara ett par veckor sedan möttes vi igen på Centralstationen i Uddevalla. Jag kanske ska tillägga att det jag nu berättar har jag tillåtelse av Lena att göra. Jag minns den där tjejen som rullade runt i korridorerna med sin rullstol i slutet av 70-talet. Jag minns att hon hade en sjusärdeles vilja. Hon tyckte inte om de favörer som lärarna gav henne, att det inte gjorde så mycket om hon kom för sent till lektionen eller att hon fick gå före i matkön. Jag tänkte då i min fördomsfullhet: Hur ska det gå för Lena? Har hon en framtid i sin rullstol? När jag nu möter henne igen har hon man och två söner, ett hem och ett arbete. Hon har kämpat mot fördomar. Lite av hemligheten bakom Lenas rika liv, som har varit strävsamt emellanåt - vi har väl alla våra oxdagar - är att hon har accepterat sitt handikapp. Hon har kämpat men också förstått sina begränsningar. "Jag ville bli sjuksköterska men förstod att det kan jag inte bli." Hon har som hon säger varit tråkigt realistisk. Om hon väldigt gärna har velat uppnå något då har hon kämpat. Hon säger att det finns mycket kvar att göra när det gäller tillgänglighet. Det handlar bland annat om små trappor och höga trösklar. Hon säger också att om hon fick framföra något till Sveriges riksdag skulle det vara att hon och hennes medkämpar inte vill bli ifrågasatta. Den som behöver hjälp ska få det, utan att mötas av en ifrågasättande attityd. Den som behöver personlig assistans ska få det. Punkt slut! Herr talman! Den kristdemokratiska politiken är förankrad i en människosyn som utgår från människans lika och okränkbara värde och som samtidigt erkänner att alla människor är olika. Utifrån sina egna villkor ska alla ha rätt till delaktighet och gemenskap i samhället. Drygt tio år efter startskottet för den nationella handlingsplanen Ett samhälle för alla kan vi konstatera att vi inte nådde ända fram vad det gäller tillgänglighet. Det gick riktigt sakta i början, och trots att regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting har lyckats öka tempot i slutspurten nåddes inte målet att alla enkelt avhjälpta hinder var åtgärdade 2010. Den nya strategin för funktionshinderspolitiken löper 2011-2016. Mycket har faktiskt gjorts. Minst en tredjedel av landets kommuner har guider på Internet som beskriver och jämför tillgängligheten på olika platser och för olika lokaler. I min hemkommun Uddevalla var jag med om att genomföra att tillgängligheten togs upp i varje nämnds arbetsplan och inte som tidigare som ett övergripande, diffust mål. Så till det beryktade behovsbedömningsinstrumentet - det är nästan så man tänker på Mark Twains uttryck "Wagners musik är bättre än den låter". Det tidigare försöket att skapa ett behovsbedömningsinstrument gjorde många oroliga. Det var djupt integritetskränkande, och det gick i papperskorgen. Det nya behovsbedömningsinstrumentet lär bli bättre utformat. Det är också viktigt att bedömningen av en persons behov och möjlighet till personlig assistans behandlas lika över hela riket - att det blir lika och rätt, inte lika och fel. Vi har sett och läst om skrämmande exempel där Försäkringskassan på olika håll har blivit hårdare i sin bedömning och kommunens hemtjänst har fått ta över. Kanske krävs det en lagändring för att uttrycket "grundläggande behov" ska bedömas annorlunda framöver. Det fungerar olika runt om i landet och det är i grunden orättvist. Jag välkomnar ett väl utformat behovsbedömningsinstrument och även öppna jämförelser mellan olika regioner. Herr talman! För oss kristdemokrater är det viktigt att personer med funktionsnedsättning också ges möjlighet till arbete och ett jämlikt liv. Drygt en halv miljon människor bär på en funktionsnedsättning som gör att deras arbetsförmåga är nedsatt. Oavsett regeringsinnehav har sysselsättningsgraden för personer med funktionshinder varit alldeles för låg. Detta är inte bra för samhällsekonomin, men framför allt är det inte bra för den enskilda personens möjlighet till egen försörjning. Kristdemokraterna har fört fram behovet av 10 000 nya jobb i offentlig sektor för personer med funktionsnedsättning. Min förhoppning är att vi på olika sätt ska kunna realisera detta. Herr talman! Innan jag lämnade Lena Svensson, min "gamla" elev som jag nämnde i början, och reste till Stockholm frågade jag: Vad är det som har gjort dig så stark? Vad är det som håller dig uppe? Hon svarade: Att jag har en vänkrets som tar mig för den jag är. Det ger mig en känsla av sammanhang. Vi har hört det förut, psykologen Aron Antonovskijs ord om livets mening: Att vara en del av ett sammanhang. Att ha en uppgift, att bli sedd - grundläggande för Lena Svensson liksom för var och en av oss. (Applåder)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2011-03-17
Förslagspunkter: 21, Acklamationer: 15, Voteringar: 6

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So288 av Christer Winbäck och Ulf Nilsson (båda FP),
      2010/11:So470 av Hillevi Larsson (S) yrkandena 1 och 3 samt
      2010/11:So577 av Eva Olofsson m.fl. (V).
      • Reservation 1 (V)
    2. Den nationella handlingsplanen

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So233 av Hans Hoff (S),
      2010/11:So297 av Carina Hägg (S),
      2010/11:So374 av Berit Högman och Åsa Lindestam (båda S) och
      2010/11:So409 av Betty Malmberg (M) yrkande 1.
      • Reservation 2 (S)
    3. Utvärdering av handlingsplanen

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So409 av Betty Malmberg (M) yrkande 2,
      2010/11:So485 av Lars-Axel Nordell (KD) yrkande 2 och
      2010/11:So543 av Maria Wetterstrand m.fl. (MP) yrkande 6.
    4. Den framtida strategin

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So205 av Anders Andersson (KD),
      2010/11:So250 av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M),
      2010/11:So287 av Christer Winbäck (FP) yrkande 2,
      2010/11:So456 av Karin Åström m.fl. (S),
      2010/11:So485 av Lars-Axel Nordell (KD) yrkande 1 och
      2010/11:So592 av Eva Olofsson m.fl. (V) yrkandena 1 och 3.
      • Reservation 3 (S)
      • Reservation 4 (V)
    5. Koordinator

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So536 av Ann-Christin Ahlberg (S).
      • Reservation 5 (S)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 5 (S)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S099013
      M101006
      MP17107
      FP20004
      C15008
      SD19001
      KD17002
      V11800
      Totalt190118041
      Ledamöternas röster
    6. Organisationsstöd

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So455 av Hillevi Larsson (S).
      • Reservation 6 (S)
    7. Nationella informationskampanjer

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So287 av Christer Winbäck (FP) yrkande 4 och
      2010/11:So543 av Maria Wetterstrand m.fl. (MP) yrkande 7.
    8. Behovsbedömning vid personlig assistans

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So214 av Billy Gustafsson (S),
      2010/11:So221 av Ann-Christin Ahlberg (S),
      2010/11:So558 av Agneta Luttropp och Gustav Fridolin (båda MP) yrkande 1 och
      2010/11:So587 av Eva Olofsson m.fl. (V).
      • Reservation 7 (MP)
      • Reservation 8 (V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 8 (V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S980014
      M101006
      MP00187
      FP21003
      C15008
      SD19001
      KD17002
      V01900
      Totalt271191841
      Ledamöternas röster
    9. Behov av mer än en personlig assistent samtidigt

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So558 av Agneta Luttropp och Gustav Fridolin (båda MP) yrkande 2.
      • Reservation 9 (MP)
    10. Åldersgräns för personlig assistans

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So224 av Marie Nordén och Maria Stenberg (båda S) yrkande 2 och
      2010/11:So373 av Hans Olsson m.fl. (S).
    11. Personlig assistans under skoltid

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So534 av Ann-Christin Ahlberg (S).
    12. Personlig assistans vid sjukhusvistelse

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So558 av Agneta Luttropp och Gustav Fridolin (båda MP) yrkande 3.
      • Reservation 10 (MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 10 (MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S990013
      M101006
      MP01807
      FP21003
      C15008
      SD19001
      KD17002
      V01900
      Totalt27237040
      Ledamöternas röster
    13. Kostnadsansvar för personlig assistans

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So292 av Helene Petersson i Stockaryd (S).
    14. Kvalitetssäkring av personliga assistenter

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So526 av Lotta Olsson och Lotta Finstorp (båda M).
    15. Ledsagarservice enligt LSS

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So224 av Marie Nordén och Maria Stenberg (båda S) yrkande 1,
      2010/11:So290 av Johan Pehrson (FP),
      2010/11:So375 av Berit Högman (S) yrkande 1 och
      2010/11:So547 av Marietta de Pourbaix-Lundin (M).
      • Reservation 11 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 11 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S099013
      M101006
      MP01807
      FP21003
      C15008
      SD19001
      KD16003
      V01900
      Totalt172136041
      Ledamöternas röster
    16. Boende enligt LSS

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So240 av Gunilla Svantorp (S) och
      2010/11:So579 av Eva Olofsson m.fl. (V).
      • Reservation 12 (V)
    17. Daglig verksamhet m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So210 av Ann-Christin Ahlberg (S),
      2010/11:So226 av Roger Haddad (FP),
      2010/11:So287 av Christer Winbäck (FP) yrkande 3,
      2010/11:So302 av Finn Bengtsson och Saila Quicklund (båda M) och
      2010/11:So558 av Agneta Luttropp och Gustav Fridolin (båda MP) yrkande 4.
      • Reservation 13 (MP)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 13 (MP)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S990013
      M101006
      MP01807
      FP21003
      C15008
      SD19001
      KD17002
      V00190
      Totalt272181940
      Ledamöternas röster
    18. Ny LSS-utredning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So402 av Irene Oskarsson (KD).
    19. Hjälpmedel

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So300 av Lars Beckman (M) och
      2010/11:So336 av Désirée Liljevall (S).
      • Reservation 14 (S)
    20. Bilstöd

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2010/11:So269 av Gustav Nilsson (M).
    21. Glasögon för barn

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2010/11:So418 av Jasenko Omanovic och Ingemar Nilsson (båda S),
      2010/11:So550 av Ulrik Nilsson (M),
      2010/11:So584 av Eva Olofsson m.fl. (V) och
      2010/11:So604 av Agneta Luttropp (MP).
      • Reservation 15 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 15 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S099013
      M101006
      MP01807
      FP21003
      C15008
      SD19001
      KD17002
      V01900
      Totalt173136040
      Ledamöternas röster