Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

Betänkande 1967:Bevu9

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

1

Nr 9

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av idrottspriser.

(2 avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 329 av herr Johan Olsson m. fl. och II: 408
av herr Johansson i Växjö in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att frågan om en generösare beskattning
av idrottspriser måtte bli föremål för utredning; samt

2) motionen I: 427 av herr Svanström, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att vid förekommande beskattning av idrottsmäns tävlingspriser avdrag
medges för intäkternas förvärvande med maximerade schablonbelopp,
i allmänhet upp till prisernas praktiska värde.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 427 och II: 408.

I våra slcatteförfattningar är inte uttömmande angivet vilka intäkter som
är skattepliktiga. Huvudregeln är att endast de intäkter är skattepliktiga,
som faller inom de i kommunalskattelagen angivna inkomstkällorna. I 19 §
nämnda lag med anvisningar uppräknas en mängd intäkter som inte är
skattepliktiga, men uppräkningen är inte uttömmande. I 21, 24, 28, 32, 35
och 38 §§ samma lag anges olika intäkter, som är att hänföra till intäkt i de
olika inkomstkällorna. Inte heller denna uppräkning är uttömmande. Praxis
ställs således ofta inför uppgiften att avgöra, vilka intäkter som är hänförliga
till de i kommunalskattelagen angivna inkomstkällorna. Bland de problem
vilka såväl doktrin som praxis därvid haft att lösa intar tävlingsvinster
en framskjuten ställning. Dessa hänföres, då de ansetts skola inkomstbeskattas,
till förvärvskällan tjänst.

Tävlingsvinster kan teoretiskt drabbas av antingen lotterivinstskatt, gåvoskatt
eller inkomstskatt.

Gränsen mellan lotterivinster och tävlingspriser är ofta svår att dra. Enligt
1 § i 1939 års lotteriförordning anses som lotteri »varje företag, däri efter
gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 9

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än
det som erliålles av envar deltagare». Huruvida insats görs är oväsentligt.
Under denna bestämmelse faller vinster i korsordstävlingar (jfr RÅ 1961
not. Fi 1280) och andra tävlingar, så snart slumpen har betydelse för utgången.
Även om ett slumpmoment spelar in vid exempelvis idrottstävlingar,
faller dessa helt utanför lotteriförordningens bestämmelser.

Vinster i svenska lotterier är enligt 19 § kommunalskattelagen och 2 §
förordningen om statlig inkomstskatt undantagna från statlig och kommunal
inkomstskatt. Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet räknas lotterivinst
om den inte jämlikt sistnämnda två lagrum är frikallad från beskattning För

att ett penningbelopp, en sak eller en förmån, som någon erhåller,
skall kunna betecknas som en gåva i skattehänseende fordras att en helt vederlagsfri
överlåtelse eller, om vederlag utgått, att det överlämnade i beaktansvärd
grad överstiger vad som efter omständigheterna kan anses utgöra
eu skälig ersättning. Vinner man ett pris i en tävlan, anses priset utgöra ett
slags ersättning för tävlingsprestationen; denna må vara hur liten som helst.
Av denna anledning anses ett tävlingspris inte utgöra en ren gåva. En överlåtelses
gåvokaraktär kan dessutom rubbas av ett annat förhållande, nämligen
att någon gåvoavsikt inte föreligger från givarens sida. För arrangören
av en tävling kan knappast någon gåvoavsikt föreligga. Tävlingen anordnas
i regel för att tillföra arrangören en ekonomisk vinning, och utgivande av
priser ingår som ett led häri. Det anförda ger vid handen att tävlingspriser
regelmässigt undantas från gåvobeskattning.

Tävlingspriser som utgör prestationsersättningar anses, oavsett prestationens
art, i regel skattepliktiga. Endast om ett rent slumpmoment är avgörande
för om vinst kan erhållas eller ej skall vinsten hänföras till lotterivinst.
I praxis har bl. a. beskattats arkitekters tävlingspris, priser för tävlingar
i radio och TV, i reklamtävlingar och i pimpelfisketävlingar. Priser
m. m. i idrottsliga sammanhang har även beskattats, såsom fotbollsspelares
dagtraktamenten (RÅ 1941 not. Fi 673) och presentkort vilka fotbollsspelare
erhållit av sin klubb (RÅ 1958 not. Fi 942). Anmärkas bör att fotbollsklubbar
medgivits avdrag för kostnader för priser i form av presentkort
till fotbollsspelare (RÅ 1942 not. Fi 659 och 1953 not. Fi 1092). Priser
och belöningar som utdelas för t. ex. årets idrotlsbragd synes enligt praxis
vara skattefria. Förklaringen härtill torde vara att man anser att priset
utdelas utan tävlan. Visserligen ligger en prestation bakom erhållandet av
priset eller belöningen, men denna utgör inte vederlag för arbete utfört åt
givaren.

Frågan i vad mån ersättningar och priser i amatöridrotter skall inkomstbeskattas
har varit föremål för uppmärksamhet vid ett flertal tillfällen.
Många är av den uppfattningen att idrottspriserna helt skall undantas från
beskattning, enär bakom en topplacering i tävlan ofta ligger många års trä -

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

3

ning med ekonomiska och andra uppoffringar, vilka inte på långt när kan
ersättas med erhållna priser. Riksskattenämnden har med anledning av de
olika uppfattningar som föreligger i frågan — efter samråd med Sveriges
riksidrottsförbund och vissa därtill anslutna idrottsförbund — beslutat att
såsom anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna göra vissa uttalanden
(nr 2/1964 p. 4) angående skattskyldighet för ersättningar ocli tävlingspriser
till utövare av amatöridrotter.

Riksskattenämnden uttalar inledningsvis att penningersättningar, varuoch
därmed jämförliga priser, som utövare av amatöridrotter uppbär i anslutning
till tävlingsverksamhet, i princip är att anse som skattepliktig inkomst
för mottagaren. Beträffande idrottsmän, som visserligen ägnar sig åt
tävlingsverksamhet men bedriver denna i mindre omfattning torde uppburna
ersättningar regelmässigt inte vara större än de med verksamheten förenade
omkostnaderna. Med hänsyn härtill och till de omständigheter, under vilka
verksamhet av ifrågavarande slag bedrivs, bör av praktiska skäl ersättningarna
inte göras till föremål för taxering. Sådan bör förekomma endast
då tävlingsverksamheten bedrivs i större skala och mera aktivt. I anledning
av detta ståndpunktstagande har riksskattenämnden utformat en schablonregel,
enligt vilken taxering för inkomst genom utövande av amatöridrott
bör äga rum om något av följande två alternativ föreligger, nämligen att de
kontant eller på därmed jämställt sätt under beskattningsåret uppburna
bruttoinkomsterna av idrottsverksamheten överstiger 500 kr. eller de i form
av nyttovaror eller presentkort under beskattningsåret uppburna inkomsterna
av verksamheten har ett sammanlagt värde överstigande 1 000 kr. Värdet
av direkt mottagna färdbiljetter — vid resor med egen bil uppburen kontantersättning,
motsvarande kostnad för färd med allmänna kommunikationsmedel
— skall icke medräknas i ovannämnda belopp. Inte heller skall
medräknas sådana rese- och traktamentsersättningar, som enligt taxeringsförordningen
inte skall upptas som intäkt. Idrottsutövaren har givetvis rätt
till avdrag för av honom själv erlagda kostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Riksskattenämnden sammanför i tre grupper de ersättningar
och priser, som bör anses såsom skattepliktig inkomst för mottagaren.
I grupp 1 upptas kontanter och därmed jämställt vederlag, såsom matcharvoden,
prispengar, segerpremier, start- och poängpengar, fickpengar, tävlingsersättningar,
ersättningar för förlorad arbetsförtjänst, s. k. stipendier
och liknande ersättningar. Vidare omnämnes vissa kostnadsersättningar och
sådana presentkort eller anvisningar som är direkt utbytbara mot pengar. —
Grupp 2 utgörs av presentkort eller anvisningar, gällande i affärer, som saluför
livsmedel eller kläder, eller eljest i ett större antal affärer eller i viss
affär med mycket omfattande varusortiment. — Grupp 3 omfattar nyttovaror,
som direkt mottagits eller förvärvats för medel, insatta på priskonto
hos respektive idrottsorganisation, samt presentkort eller anvisning av annat
slag än ovan nämnts. Med hänsyn till att man vid försäljning under

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

hand i allmänhet inte torde utfå fulla värdet av ifrågavarande varor bör
sådan vara eller sådant presentkort upptagas till endast 2/3 av försäljningspriset
i detalj affär. Såsom icke skattepliktig inkomst bör, oavsett föremålens
värde, anses sedvanliga priser i form av medaljer, plaketter, bägare, pokaler,
tallrikar och liknande föremål med karaktär av minnesföremål.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.

I de likalydande motionerna I: 329 och 11: 408 uttalas att taxeringsmyndigheternas
beskattning av idrottspriser varierar starkt och kännetecknas av
bristande konsekvens mellan olika landsdelar. Beskattningen av idrottspriser
har väckt indignation bland våra elitidrottsmän, särskilt som motsvarande
beskattning inte förekommer i andra länder. Priserna utgör en belöning för
en prestation, bakom vilken ligger många års träning och stora kostnader.
Dessa ersättes i viss mån genom priserna. I allt större utsträckning har priserna
dock kommit att utgöras av nyttosaker och därmed varierar prisernas
ekonomiska värde starkt för mottagaren i förhållande till tidigare erhållna
priser. För priser av exakt samma slag har mottagaren att erlägga skatt,
trots att priserna inte representerar något större värde för honom, då han
inte kan avyttra dem utan att bryta mot amatörbestämmelserna. Reglerna
för beskattning av idrottspriser bör göras generösare. Motionärerna anser att
idrottsutövaren bör befrias från deklarationsskyldighet i fråga om idrottspriser,
vilkas värde understiger ett visst fixerat belopp. För priser överstigande
detta belopp bör avdrag få göras för de kostnader som varit förenade
med idrottsträningen. Då frågan om beskattningen av idrottspriser inte ingår
i direktiven för 1965 års idrottsutredning bör frågan bli föremål för en
särskild utredning.

Till stöd för yrkandet i motionen I: 427 framhåller motionären att statligt
och kommunalt stöd ofta är av avgörande betydelse för att åstadkomma
största möjliga bredd på idrotlsutövningen. För att uppnå en topposition
inom elitidrotten fordras stora ekonomiska och andra uppoffringar från
elitidrottsmännens sida. Frågan om beskattningen av idrottsmännens priser
vid stora tävlingar har varit föremål för uppmärksamhet vid olika tillfällen.
Idrottsmännen har ibland sagt sig vara förföljda av skattemyndigheterna.
Motionären anser att en lösning av frågan om beskattningen av idrottspriser
möjligen skulle vara att medge avdrag för intäkternas förvärvande med
schablonavdrag, i allmänhet motsvarande prisernas värde för mottagaren.
Genom av riksskattenämnden utfärdade anvisningar kunde fastställas vissa
maximibelopp för avdrag med beaktande av tävlingens storlek och idrottsmannens
tidigare uppoffringar för att uppnå sin position inom idrottsgrenen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

5

Utskottet

Genom den förkortade arbetstiden för stora grupper av människor och
därav följande krav på ett berikat fritidsliv har idrotten stora funktioner
att fylla. Idrotten fungerar således inte bara som ett instrument för ungdomens
fostran utan även som ett medel för att tillfredsställa de vuxnas behov
av fysisk motion. Elitidrotten bidrar därvid i hög grad till att skapa ett
större intresse för idrottsutövning, men skänker dessutom spänning och
förströelse åt stora grupper av människor, vilka inte är aktivt idrottsutövande.

Det är mot bakgrunden härav som motionärerna i de förevarande motionerna
framställer yrkanden om en lindring i beskattningen av idrottspriser
och det är framför allt elitidrottsmännens priser som motionärerna har i
åtanke. I motionerna I: 329 och II: 408 yrkas sålunda särskild utredning i
syfte att åstadkomma generösare beskattning av idrottspriser. Motionärerna
anser att idrottsutövaren bör befrias från deklarationsskyldighet för idrottspriser,
om värdet av dessa understiger ett visst belopp. Skulle värdet överstiga
detta belopp bör vid inkomsttaxeringen avdrag medges för träningskostnader.
Motionären i motionen 1:427 anser att man vid beskattning av
idrottspriser bör medge schablonavdrag för intäkternas förvärvande med
belopp, i allmänhet motsvarande prisernas praktiska värde för mottagaren.
Därvid skulle genom av riksskattenämnden utfärdade anvisningar fastställas
vissa maximibelopp, beräknade med hänsyn till tävlingens storlek och
till idrottsmannens uppoffringar för att uppnå en viss position inom idrottsgrenen.

Idrottspriser inkomstbeskattas av den anledningen att de anses utgöra ett
slags ersättning för tävlingsprestationen och inte en ren gåva. I olika sammanhang
har emellertid aktualiserats frågan i vilken omfattning beskattning
bör ske. Med hänsyn till de olika meningar, som därvid kommit till
uttryck, har riksskattenämnden — efter överläggningar med representanter
för Sveriges riksidrottsförbund och andra därtill anslutna idrottsförbund
— beslutat att som anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna
göra vissa uttalanden (riksskattenämndens meddelande nr 2/1964 p. 4).

I de fall då idrottsmannen ägnar sig åt tävlingsverksamhet men bedriver
denna i mindre omfattning torde —- framhåller riksskattenämnden —
uppburna ersättningar inte vara större än de med verksamheten förenade
omkostnaderna, varför i sådant fall taxering inte bör äga rum. Taxering
bör endast ske då tävlingsverksamheten bedrivs i större skala och mera
aktivt och då enligt en schablonregel. Beskattning bör sålunda ske endast
om de under beskattningsåret kontant eller på därmed jämförligt sätt uppburna
bruttoinkomsterna av idrottsverksamheten överstiger 500 kr. eller
de under samma år i form av nyttovaror eller presentkort uppburna in -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

komsterna liar ett sammanlagt värde överstigande 1 000 kr. Idrottsutövaren
skall äga rätt till avdrag för av honom själv erlagda kostnader för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Nyttovaror bör, med hänsyn till
svårigheten att vid försäljning av sådana varor under hand utfå ersättning
för fulla värdet, upptas endast till £/a av försäljningspriset. Till icke skattepliktig
inkomst bör hänföras sedvanliga priser såsom medaljer, plaketter,
bägare, pokaler, tallrikar och liknande föremål med karaktär av minnesförcmål.

Riksskattenämndens anvisningar har i och för sig varit ett steg i positiv
riktning. Ett stort antal idrottsmän har genom anvisningarna fått klarhet
i många av sina skatteproblem. Det måste emellertid framhallas och det
påtalas även av motionärerna — att tillämpningen och tolkningen av anvisningarna
varierat mycket i skilda delar av landet. Erfarenheterna visar
alt det alltjämt föreligger stor osäkerhet i bedömningen av de skattepliktiga
förmånerna av idrottsutövning och av de avdrag, som kan medges. Den
av riksskattenämnden utformade värderingsregeln beträffande nyttovaror
har även föranlett stark kritik. Det kan ifrågasättas om över huvud taget ett
saluvärde kan åsättas idrottspriser, som enligt för vissa idrotter gällande
amatörregler inte kan säljas. Värderingsregeln tar inte heller tillräcklig
hänsyn till de fall då priserna hestår av skänkta varor eller i övrigt har ett
värde som väsentligt understiger försäljningspriset i öppen handel. Riksskattenämndens
anvisningar ger vidare ingen vägledning när det gäller
rätten till avdrag för kostnader. I anvisningarna uttalas endast att idrottsutövaren
har rätt till avdrag för av honom själv erlagda kostnader för intäkternas
förvärvande och bibehållande ävensom för ökade levnadskostnader
i samband med resa, under vilken traktamentsersättning utgått.

Enligt utskottets mening hör en utredning angående möjligheterna till en
generösare beskattning av idrottsmännens priser och ersättningar komma
till stånd. På intäktssidan bör särskilt undersökas huruvida en lösning av
de av motionärerna påtalade problemen beträffande värderingen av nyttosaker
är möjlig. Konfliktsituationen mellan beskattningsregler och amatörregler
bör därvid uppmärksammas. Det är vidare önskvärt att avdragssidan
ingående prövas så att man om möjligt även i detta hänseende kan
åstadkomma schablonregler i enlighet med de av motionärerna angivna
riktlinjerna. Utskottet tillstyrker således bifall till utredningsyrkandet i
motionerna 1:32!) och 11:408. Av det anförda framgår att utskottet inte
anser sig kunna biträda lagstiftningsyrkandet i motionen I: 427.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
1:329 av herr Johan Olsson in. fl. och 11:408 av herr
Johansson i Växjö m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning av frågan om en generösare beskattning
av idrottspriser, samt

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

7

2) att motionen 1:427 av herr Svanström måtte, i den
mån den icke kan anses besvarad genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson, Wärnberg*, Tage Johansson, Gösta Jacobsson, Lundström, Erik
Filip Petersson, Sundin och Arne Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Gustafson i Göteborg, Engkvist*, Vigelsbo,
Asp*, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt*, herrar Eriksson i
Bäckmora, Carlsson i Västerås*, Nyström* och Lothigius*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Wärnberg, Tage Johansson,
Arne Pettersson, Engkvist, Asp, Andersson i Essvik, Carlsson i Västerås och
Nyström, vilka ansett,

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som på s. 6 börjar med orden
»Riksskattenämndens anvisningar» och slutar med orden »motionen I: 427»
bort ha följande lydelse:

Den taxeringsmässiga bedömningen av de skattepliktiga förmånerna av
idrottsutövning och av de avdrag som skall medges vid beräkningen av
inkomst av sådan utövning torde variera starkt i olika delar av landet. De
av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna bidrar otvivelaktigt till
större enhetlighet i rättstillämpningen och bör därför vara av stort värde
för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Anvisningarna
har enligt utskottets uppfattning fått en för idrottsmännen gynnsam utformning
och bör, rätt tillämpade, tillgodose rimliga anspråk på att idrottspriserna
inte blir oskäligt beskattade. Utskottet vill understryka att anvisningarna
inte är för taxeringsmyndigheterna ovillkorligen bindande. De
är avsedda att ge upplysning om hur inkomst av idrottsverksamhet bör
beräknas i normalfallen. Taxeringsmyndigheterna är således oförhindrade
att göra beräkningen på annat sätt. Tävlingspriser består ofta av skänkta
varor vilkas värden inte sällan torde väsentligt understiga försäljningspriset

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1967

i detalj affär, beroende på att varorna är av äldre modell eller eljest svårsålda.
Det torde också förekomma, framför allt inom elitidrotten, att idrottsmännen
erhåller priser, som de inte har användning för och som de — i
vart fall inom vissa idrotter — inte kan sälja utan att bryta mot gällande
amatörbestämmelser. Enligt utskottets mening kan det därför i fråga om
värdering av varupriser stundom vara från rättvisesynpunkt påkallat att
avvika från den av riksskattenämnden anvisade schablonen. Utskottet vill
i detta sammanhang erinra om att departementschefen den 26 januari i
år som svar på enkla frågor av herrar Svanström och Ekström i Iggesund
framhållit »alt gällande regler ger skattemyndigheterna utrymme för tolerans
vid beskattningen av idrottsmännens priser och att prövningen därför
inte behöver bli alltför detaljbetonad».

Enligt riksskattenämndens anvisningar skall — som tidigare nämnts •—•
idrottsutövaren äga rätt till avdrag för av honom själv erlagda kostnader
för intäkternas förvärvande. Av en den 17 februari 1967 dagtecknad skrivelse
från riksidrottsförbundet till riksskattenämnden framgår att förbund
och föreningar tillhörande riksidrottsförbundet i allt större utsträckning
utger reseersättningar och traktamenten med belopp motsvarande de i allmänna
resereglementet upptagna. I den berörda skrivelsen har riksidrottsförbundet
aktualiserat frågan inte bara om idrottsmans rätt till avdrag för
resekostnader och ökade levnadskostnader i samband med idrottslig verksamhet
utan också om en modifiering av riksskattenämndens schablonregler
för beskattning av ersättningar och priser i amatöridrotter. Enligt
vad utskottet erfarit har samråd i dessa frågor inletts mellan riksskattenämnden
och företrädare för idrottsrörelsen.

Motionärernas önskemål får därmed anses i huvudsak tillgodosett.

dels att utskottet bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 329 av herr Johan Olsson
m. fl. och II: 408 av herr Johansson i Växjö in. fl. angående
beskattningen av idrottspriser, samt

2) motionen 1:427 av herr Svanström angående beskattning
av idrottspriser,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

ESSELTE AB. STHLM 67
714006