Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17

Betänkande 1897:Bevu17

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

1

N:o 17.

Ankom till Riksd. kansli den 3 maj 1897, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af vissa till Riksdagen framstälda förslag
om ändring af § 4 i kongl. förordningen angående bevillning
saf gif tei'' för särskilda förmåner och rättigheter
den 2 december 1892.

(l:a A.)

I kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter den 2 december 1892, § 4, stadgas rörande bevillningsafgift
af vissa handlande och handelsexpediter följande:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det
år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum, allmän
bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet och för egen eller,
såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel, med eller
utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att framdeles
från utlandet levereras, vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman
i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här
qvarstanna, samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis
för hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott
en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga etthundra kronor, hvilken
afgift skall, antingen för längre tid på en gång eller för minst en månad
i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der han
vid betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afBih.
till liiksd. Prat. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 17 Höft. (N:o 17.) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N‘.o 17.

giften vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner,
böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas,
för att kronans uppbördsman i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter,
som skola lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran
om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik
handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska
varor, skall, innan handel å någon ort inledes, för vederbörande polismyndighet
derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften,
och skall bevis om sådan anmälan af myndigheten på begäran meddelas.
Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock underlåtit att
hos vederbörande polismyndighet förete bevis om afgiftens erläggande, med
att idka dylik handel, böte från och med etthundra till och med femhundra
kronor, och vare han derjemte i förstnämnda fall skyldig utgifva
afgift för den tid, hvarunder den olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser
häremot upptagas af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän
domstol; och fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den
kommun, hvarest förbrytelsen blifvit begången.

* De sålunda uppburna bevillningsmedlen åligger det uppbördsmännen
att, under titel: »Bevillning af vissa handlande och handelsexpediter», såsom
andra kronomedel i behörig ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom
vid hvarje års slut bör uppgöras och till Kongl. Majtts befallningshafvande
insändas redovisning för de emottagna qvittensblanketterna, hvilka
redovisningar, sedan desamma blifvit till rigtigheten af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
styrkta, böra inom januari månads slut det följande året
till statskontoret insändas, för att med ränteriredogörelserna jemföras och
derefter aflemnas till kammarrätten, för att tjena till ledning vid räkenskapernas
granskning.

För de ifrån statskontoret till Kongl. Maj:ts befallningshafvande afsända
qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma till uppbördsmännen
utlemnas, skola i landtränteriet förvaras, bör jemväl inom januari månads
utgång behörig redovisning till statskontoret insändas.

Hvad här ofvan i denna § är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift
af utländing, som utbjuder och försäljer utländska varor, gäller icke
för norrman, som idkar handel med norska produkter.»

Förslag om ändring af dessa stadganden hafva främst,älta dels i
Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 45, dels ock i två vid
Riksdagen väckta motioner, n:o 23 inom Första Kammaren af herr P.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 3

Bondesson samt nro 109 inom Andra Kammaren af herr C. W. Collander;
och då det af herr Collander framstälda förslaget innefattas jemväl i Kongl.
Majrts proposition, har utskottet ansett sig böra i ett sammanhang behandla
Kongl. Majrts proposition och herr Collanders motion, hvaremot utskottet’
rörande herr Bondessons motion vill afgifva särskildt utlåtande.

I berörda kongl. proposition har Kongl. Majrt föreslagit Riksdagen
att besluta, att § 4 i ofvannämnda förordning skall erhålla följande förändrade
lydelse:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för
det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt.
ruin, erlagt bevillning för inkomst af kapital eller arbete, skall, då han
reser omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans
räkning till inledande af handel, med eller utan varuprof, bjuder ut
eller slutar handel om utländska varor att framdeles från utlandet
levereras, vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman i
stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna,
samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis för hvarje
tidrymd af trettio på hvarandra följande dagar, räknade från och med
den'' dag afgiften erlägges, ehvad han vill under hela denna tidrymd
eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga ett hundra
kronor, hvilken afgift skall, antingen för längre tid på en gång eller
för minst trettio dagar i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman i
stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande
qvittenset å den erlagda afgiften, hvilket uttryckligen bör angifva sista
dagen i den tidrymd, för hvilken afgift blifvit erlagd, vara meddeladt
å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af statskontoret
Kongl. Majrts befallningshafvande tillsändas, för att kronans uppbördsman
i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda
å ett hundra kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt iakttagande
af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska
varor, skall, innan handel å någon ort inledes, i stad inför borgmästare,
stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor samt å landet
inför vederbörande kronofogde eller länsman eller ordföranden i socknens
kommunalnämnd styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften,
och skall bevis om sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande det
handlanden eller handelsexpediten att på anfordran uppvisa qvittens å erlagd
afgift. Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

underlåtit att hos vederbörande myndighet, på sätt ofvan blifvit föreskrifvet,
förete bevis om afgiftens erläggande, med att idka dylik handel, böte
från och med ett hundra till och med fem hundra kronor, och vare han
derjemte i förstnämnda fall skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder
den olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas af poliskammare,
der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de
ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen
blifvit begången.

Redovisning för de, enligt hvad här ofvan är föreskrifvet, från statskontoret
Kong]. Majrts befallningshafvande tillsända qvittensblanketter, hvilka,
intill dess de till uppbördsmännen utlemnas, skola förvaras för länen i
landtränteriet och för Stockholms stad i öfverståthållareembetets afdelning
för uppbördsärenden, skall af Kong!. Maj:ts befallningshafvande till statskontoret
afgifvas inom januari månads utgång det följande året; skolande
af uppbördsman för de af honom från Kong!. Maj:ts befallningshafvande
mottagna qvittensblanketter redovisning, bestyrkt å landet af häradsskrifvaren,
i Stockholms stad af kamereraren i öfverståthållareembetets afdelning
för uppbördsärenden och i öfriga städer af magistratens ordförande, inom
den 15 i samma januari månad afgifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som har att densamma insända till statskontoret, hvarifrån redovisningen
aflemnas till kammarrätten för att tjena till ledning vid räkenskapernas
granskning.

Hvad här ofvan i denna § är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift
af utländing, som utbjuder och försäljer utländska varor, gäller icke
för norrman, som idkar handel med norska produkter.»

De skäl, som ligga till grund för den kongl. propositionen, hafva
framhållits i en af herr ministern för utrikes ärendena till finansdepartementet
öfverlemnad promemoria, af hvilken utskottet erhållit del ocli hvilken
innehåller följande:

»Upprepade gånger har från härvarande främmande beskickningars
sida äfvensom i utlandets press klagats öfver de i Sverige gällande bestämmelser
angående främmande handelsresandes behandling. Klagomålen
hafva galt dels storleken af den yrkesafgift främmande handelsresande
hafva att erlägga, dels sättet för afgiftens beräknande, dels ock öfriga bestämmelser,
hvilka dessa resande äro underkastade.

Nekas kan icke, att den å främmande handelsresande i Sverige hvilande
afgift, hvilken enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 2 december 1892
uppbäres med 100 kronor för kalendermånad, är mycket stor i förhållande
till de i andra länder gällande liknande afgifter.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. ■

5

Af mig föreliggande uppgifter framgår sålunda, att, under det främmande
handelsresande icke äro underkastade någon särskild yrkesafgift i
bland andra följande länder, nemligen: Amerika, England, Tyskland (betalas
endast en obetydlig expeditionsafgift för utfärdandet af legitimationskort),
Italien, Österrike-Ungern, Grekland, Portugal och Noi’ge, uppkräfves
sådan afgift i följande länder med följande belopp:

Belgien 20 francs (cirka kronor 14,4o).

Danmark 160 kronor för år samt ytterligare 80 kronor för hvarje
hus, som handelsresanden representerar mera än ett hus.

Finland 120 mark (cirka kronor 86,40) för kalendermånad.

Ryssland 35 rubel (cirka kronor 68,95) för utfärdandet af en s. k.
kommisbiljett l:a klassen, hvilken gäller från utlemningsdagen till den 1
derpåföljande januari.

Schweiz. För så vidt icke mellan Schweiz och vederbörande främmande
land aftal träffats angående handelsresandes behandling, hafva främmande
handelsresande att erlägga 300 francs (kronor 216) för år eller 200
francs (kronor 144) för halfår, om de uteslutande träda i förbindelse med
hus, som åter försälja de inköpta varorna eller använda desamma för sin
näring; i annat fall erlägga de resp. 500 och 300 francs. Derest främmande
handelsresande på grund af öfverenskommelse behandlas såsom inhemska,
äro de i förra fallet befriade från afgift, i det senare fallet hafva
de att erlägga 150 francs för år eller 100 francs för halfår.

Nederländerna 15 floriner (cirka kronor 22,so) för år.

Hvad Frankrike beträffar, är frågan om handelsresandes afgiftsskyldighet
beroende deraf, huruvida franske handelsresande i vederbörande främmande
land underkastas sådan afgift.

Någon ändring i afgiftens belopp torde emellertid icke böra sättas i
fråga, då dess storlek afser ej blott att beskatta här i landet uppkommen
inkomst af handel och näring, utan äfven att i någon mån bereda skydd
åt den inhemska industrien.

Deremot synes det mig i hög grad önskvärdt att söka åstadkomma
ändring i sådana bestämmelser, som, utan att i nämnvärd grad tillgodose
ofvan angifna ändamål, af de främmande nationernas handelsidkare och
deras målsmän kännas och uppfattas såsom en vexation d. v. s. en småaktig
åtgärd, till sina verkningar gående ut på att bereda den utländske
handelsresanden personligt obehag.

Till sådana bestämmelser i kongl. förordningen den 2 december
1892 hör:

1) Afgiftens beräknande per kalendermånad, hvarigenom en handlande,
som t. ex. reser i Sverige frän den 15 september till den 15 oktober, har

fi

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

att betala 200 kronor, under det att han för tiden från den 1 till den 30
september endast har att erlägga hälften af nämnda belopp. Alla, hvilka
ega kännedom om denna beräkningsgrund, undvika naturligtvis att drabbas
af densamma; endast i enstaka fall torde genom handelsresandens obekantskap
med ofvanberörda förhållande det dubbla beloppet inflyta i statskassan,
men nödvändigheten att inrätta sin resa efter kalendermånad kännes såsom
ett hinder, hvilket i våra grannstater icke förefinnes.

2) Tvånget att, »innan handel å någon ort inledes, för vederbörande
polismyndighet derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften.
»

Genom denna bestämmelse nödgas en handelsresande, då borgmästarens
embetstimma vid hans ankomst till viss ort redan är slut, att
invänta nästa dag för att kunna börja sina affärer, under det han i annat
fall med nutidens snabba kommunikationer ofta skulle kunna hinna att
afsluta sin verksamhet på en dag i samma stad eller utsträcka den till
flera städer på samma dag.

Genom en ändring i begge dessa afseenden skulle en stor lättnad
beredas åt utländske handelsresande med hänsyn till deras personliga beqvämlighet.
Någon direkt ökning af utländsk varuafsättning skulle deremot,
enligt mitt förmenande, icke vara att befara. Deremot skulle ett
tillmötesgående från vår sida mot de ofta, och senast under innevarande
år af härvarande tyska och franska ministrar, framstälda reklamationerna
kunna af oss vid underhandlingar om långt vigtigare saker med fördel
åberopas och begagnas för att söka uppnå verkliga förmåner för vår egen
industri.»

På grund af nådig remiss hafva statskontoret och kammarrätten,
efter inhemtande af yttranden från öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län, i anledning af herr ministerns
för utrikes ärendena berörda framställning afgifvit underdånigt utlåtande.

För nämnda yttranden och utlåtanden har chefen för finansdepartementet
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 19 sistlidne februari
redogjort och dervid anfört följande.

Af öfverståthållareeinbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
omförmälda yttranden inhemtades, att de flesta af dessa myndigheter erkänt
befogenheten af anmärkningen rörande ifrågavarande bevillningsafgifts beräkning
efter kalendermånad och biträdt åsigten, att denna tidsbestämmelse
borde utbytas mot en annan. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs,
Gotlands och Vermlands län hade likväl ansett, att en sådan förändring
borde sättas i sammanhang med höjning af bevillningsafgiften,
hvars nuvarande belopp, enligt deras åsigt, vore för lågt. Endast två af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

7

myndigheterna, nemligen öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jönköpings län, hade icke tillstyrkt förändringen, men på
olika skäl. Öfverståthållareembetets skäl vore, att förändringen antagligen
skulle medföra en ej ringa minskning i statsinkomst och i betydlig grad
försvåra den erforderliga kontrollen, åtminstone i hufvudstaden, der under
år 1894 handelsresandes hos polismyndigheten uppvisade qvittenser uppgått
till 1,779. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län grundade
deremot sin hemställan, att herr ministerns för utrikes ärendena framställning
i berörda afseende icke måtte till någon åtgärd föranleda, på den
omständigheten, att hvarje lättnad, som bereddes utländske handelsresande,
skulle syfta till ökande af den utländska varuomsättningen, hvars tillväxt
i landet ej vore önskvärd.

Statskontoret och kammarrätten hade i sitt afgifna underdåniga utlåtande
anfört, hurusom embetsverken hölle före, att de nyss angifna
skälen icke vore af den afsevärda beskaffenhet, att de borde lägga hinder
i vägen för afhjelpande af det missförhållande, hvartill tidsbestämmelsen af
kalendermånad onekligen varit anledning. Enligt denna bestämmelse, hvars
tillkomst icke härledde sig från längre tid tillbaka än år 1889, skulle utländing
och dermed likstäld svensk handelsresande för rättighet att här i riket
idka handel »förskottsvis för hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela
månaden eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga ett
hundra kronor, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en gång
eller för minst en månad i sänder inbetalas till kronans uppbördsman i
stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller». Det anmärkta
missförhållandet hade synts embetsverken lämpligen kunna förekommas,
utan att någon olägenhet tillskyndades statsverket, om bevillningsafgiften
finge utgå för hvarje tidrymd af 30 på hvarandra följande dagar,
räknade från och med den dag, afgiften erlades, och derjemte stadgades,
att afgiften, hvilken skulle inbetalas antingen för längre tid på en gång
eller för minst 30 dagar i sänder, skulle, i likhet med hvad nu egde rum,
erläggas, ehvad handelsresanden ville under hel tidrymd af 30 på hvarandra
följande dagar eller blott för en del af denna tidrymd begagna sig
af rättigheten att idka handel. En förändring i denna rigtning af första
stycket i förevarande § 4 hade embetsverken ansett sig böra förorda.

Beträffande den enligt andra stycket handelsresande åliggande skyldighet
att, innan handel å någon ort inleddes, för vederbörande polismyndighet
derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften, hade
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län ansett det icke vara
nödvändigt, att denna skyldighet inträdde före verksamhetens början, utan
att den lämpligen kunde af handelsresanden fullgöras inom viss kort tid,

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

till exempel 24 timmar derefter. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge
län hade förmenat, att, med hänsyn till det stränga ansvar, som
drabbade handelsresande, hvilken undandroge sig att erlägga den stadgade
afgiften, och med afseende å den omständigheten att utbjudandet af hans
varor svårligen kunde hållas hemligt, föreskriften, att bevis om afgiftens
erläggande skulle företes hos polismyndighet, utan olägenhet kunde utbytas
mot en bestämmelse, att afgiftsqvittenset skulle på anfordran genast uppvisas.
Flertalet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade deremot yttrat den
åsigt, att ett oeftergifligt vilkor för utöfvande af den nödiga kontrollen
öfver afgiftens erläggande vore, att ifrågavarande bestämmelse bibehölles.
I allmänhet hade de ock såsom sin åsigt uttalat, att det i lagrummet begagnade
uttrycket »vederbörande polismyndighet» icke finge tolkas så, som
skett i ofvanberörda promemoria, att nemligen dermed endast skulle förstås
städernas borgmästare, hvarjemte de upplyst, att flerstädes i verkligheten
så tillgått, att afgiftsqvittenser fått företes icke allenast inför högre
polismyndighet, utan jemväl hos stadsfiskal och poliskommissarie samt a
polisvaktkontor. Åtskilliga länsstyrelser hade emellertid ansett lämpligt,
att ett förtydligande af uttrycket »vederbörande polismyndighet», åstadkommes
genom förändring af hithörande lagstadgande. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län åter hade uttalat såsom sin åsigt, att ett
slikt förtydligande, derest det ansåges nödigt, kunde ske genom åtgärd af
vederbörande administration.

Af de upplysningar, Kongl. Maj:ts befallningshafvande lemnat, hade
det synts statskontoret och kammarrätten framgå, att i högst sällsynta fall
nåo-on olägenhet i stad torde ifrågakommit för handelsresande af förevarande
bestämmelse. Till följd häraf och då svensk undersåte jemlikt
18 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864
icke finge vid stadgadt ansvar, utan föregången anmälan hos offentlig
myndighet, idka försäljning, hvarom i 9 § 1, 2 och 3 mom. af samma förordning
förmäldes, hade einbetsverken, lika med de fleste, af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, ansett styrkande af erlagd bevillningsafgift, innan
handel å någon ort inleddes, icke böra handelsresande eftergifvas; och hade
derför embetsverken hemstält, att hvad herr ministern för utrikes ärendena
i denna del anfört icke måtte föranleda någon Kongl. Maj:ts
åtgärd.

Efter omförmälda redogörelse angående hvad i ärendet förekommit
yttrade chefen för finansdepartementet vidare:

»Att bestämmelsen om bevillningsafgiftens beräknande efter kalendermånad
i vissa fall kan leda till obilligheter, är uppenbart. Det har ock
endast varit för att underlätta kontrollen å skattens uppbörd, som sagda

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

9

tidsbestämning meddelats. Om det äfven må vara sannt, att kontrollen
genom detta beräkningssätt i någon mån underlättas, synes man likväl
vara berättigad att draga i tvifvelsmål ändamålsenligheten af en kontrollbestämmelse,
hvilken måste leda till sådana ojemnheter i beskattningen
som den förevarande. Då, enligt hvad statskontoret och kammarrätten
samt ett öfvervägande flertal af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vitsordat, en tillfredsställande kontroll kan beredas, äfven om bevillningsafgiften
får erläggas för en tidrymd af trettio på hvarandra följande dagar,
tvekar jag icke att förorda en ändring i sådant syfte af första stycket i
§ 4 af gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, helst den erforderliga kontrollen synes mig kunna
underlättas genom meddelande af föreskrift, att qvittenset å den erlagda
afgiften uttryckligen bör angifva sista dagen i den tidrymd, för hvilken
afgift blifvit erlagd.

Hvad angår den enligt andra stycket i § 4 handelsresande åliggande
skyldighet att, innan handel å någon ort inledes, styrka, att stadgad bevillningsafgift
blifvit erlagd, delar jag den af de hörda embetsverken uttalade
åsigt, att denna skyldighet icke bör eftergifvas. Deremot synes mig
föreskriften, att sådant styrkande skall ske hos vederbörande polismyndighet,
lämpligen böra, hvad stad angår, förtydligas sålunda, att afgiftsqvittens
må företes hos borgmästare, stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å
polisvaktkontor. Hvad landet angår, är kronofogde eller länsman vederbörande
polismyndighet, men då afståndet till dennes bostad ofta kan vara
ganska betydligt och dessutom lätteligen kan inträffa, att kronofogde eller
länsman vid handelsresandens besök är i tjensteärenden eller af annan anledning
bortrest, är onekligt, att i sådant fall för handelsresanden kan uppstå
sådant hinder, som enligt hvad i herr ministerns för utrikes ärendena
ofvan omförmälda promemoria omnämnes, blifvit öfverklagadt. Af sådan
orsak torde rättighet böra medgifvas handelsresande att förete afgiftsqvittenset,
utom hos kronofogden eller länsmannen, jemväl hos ordföranden
i socknens kommunalnämnd. Tillika torde uttrycklig föreskrift böra meddelas
om skyldighet för handelsresande att på anfordran uppvisa qvittens
å erlagd afgift.

Statskontoret och kammarrätten hafva i sitt förut omförmälda utlåtande
jemväl yttrat sig öfver vissa af landskamreraren H. Cavalli och landskamreraren
A. Holmquist i ett af dem den 27 januari 1893 afgifvet förslag
till ändringar i andra delar af förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter föreslagna ändringar i tredje och
fjerde styckena af ifrågavarande § 4, hvilka stycken innehålla bestämmelser

Bill. till Biksd. Prot. 1897. ö Sami. 1 Afd. 17 Häft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o IT.

om redovisning för ej mindre beviliningsafgifterna af handelsresande än
äfven de för redovisning af samma afgifter afsedda qvittensblanketter. De
ändringar, nyssnämnda förslag innehåller, hafva ansetts nödiga dels med
afseende derå att, hvad Stockholms stad anginge, hvarken beviliningsafgifterna
kunde levereras i länets ränteri eller qvittensblanketterna i landtränteri
förvaras, såsom i dessa stycken föreskrefves, dels med hänsyn
dertill att bevillningsafgifts leverering under viss titel skulle strida mot
föreskriften i 8 mom. af statskontorets kungörelse den 14 oktober 1884,
dels slutligen af anledning att länsstyrelserna icke, såsom i tredje stycket
förutsattes, vore i tillfälle att styrka rigtigheten af uppbördsmännens redovisning,
utan att inventering af qvittensblanketterna vid årsskiftena hos
dem verkstäldes, hvilket ej vore föreskrifvet eller syntes böra ifrågasättas.
Efter det förbemälde komiterades förslag afgifvits, hafva emellertid uppbördsförfattningarna
undergått vissa förändringar, i följd hvaraf statskontoret
och kammarrätten hemstält, att de i tredje och fjerde styckena af §
4 uti ifrågavarande förordning meddelade föreskrifter måtte erhålla viss från
komiterades förslag afvikande lydelse.

Embetsverkens hemställan i nyssberörda afseende gifver icke anledning
till någon erinran från min sida.»

Herr Collanders motion afser ändring af ofvanberörda lagrum endast
såvidt detsamma angår beräkning af den tid, för hvilken ifrågavarande art
af bevillning skall utgå; och har herr Collander yrkat, att enär bestämmelsen,
att ifrågavarande afgift skall beräknas efter kalendermånad, verkade
olikformigt och derför framkallat berättigad t missnöje hos de nationer, med
hvilka Sverige egde handelsförbindelser, nämnda bestämmelse måtte ersättas
med en lämpligare och rättvisare. I sådant syfte har herr Collander hemstält,
att Riksdagen måtte besluta, att berörda afgift skall erläggas med
etthundra kronor förskottsvis för hvarje »tidsperiod af 30 på hvarandra
följande, från och med den dag anmälan skett räknade dagar», hvarjemte
herr Collander i enlighet härmed afgifvit förslag till förändrad lydelse åt
förra delen i första stycket af § 4 i förevarande förordning.

Inom utskottet har vid behandlingen af Kongl. Maj:ts förevarande
proposition annan erinran deremot icke förekommit, än att någon tvekan
uttalats, huruvida det lämpligen bör åläggas ordförande i kommunalnämnd
att mottaga bevis om att bevillningsafgift af ifrågavarande slag blifvit erlagd.
Utskottet har dock ansett sig böra tillstyrka bifall till den kongl.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

11

propositionen oförändrad, hvarigenom jemväl syftet i herr Collanders motion
vinnes; och hemställer utskottet derför,

l:o) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition, om
ändring af § 4 i förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december
1892, matte af Riksdagen bifallas; samt

2:o) att herr Collanders berörda motion måtte
genom denna utskottets hemställan anses besvarad.

Stockholm den 30 april 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

c? C

H. CA VALLI.