Tvångsomhändertagande av barn

den 16 november

Svar på fråga

2011/12:131 Tvångsomhändertagande av barn

Statsrådet Maria Larsson

Staffan Danielsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder så att regelverken förändras eller att informationen till kommunerna förtydligas så att kraven på ett rimligt beslutsunderlag förtydligas innan tvångsomhändertagande kan göras.

Enligt 11 kapitlet 1 § i socialtjänstlagen (2001:453) ska socialnämnden utan dröjsmål inleda utredningen av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. När det gäller utredningar av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får nämnden, så snart den beslutat att inleda en utredning konsultera sakkunniga samt ta de kontakter som behövs för bedömningen av insatser. Bestämmelserna i 6 § LVU gör det möjligt att i vissa situationer omedelbart omhänderta ett barn. Ett sådant beslut ska underställas förvaltningsrätten inom 7 dagar och det är sedan förvaltningsrätten som fastställer nämndens beslut. Som exempel på en sådan situation anges i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15)om tillämpningen av LVU anges misstanke om sexuella övergrepp.

Ärenden där det finns misstankar om att ett barn har varit utsatt för sexuella övergrepp är svåra att handlägga. Olika myndigheter ska ansvara för sina respektive uppgifter. För att ge handläggningsstöd till de socialsekreterare som har att utreda och göra bedömningar i barnavårdsärenden finns i Socialstyrelsens handbok Barn och unga i socialtjänsten – Utreda, planera och följa upp beslutade insatser omfattande vägledning. Ett kapitel – Vid misstanke om brott mot barn – ger vägledning för socialtjänstens agerande i sådana situationer. Där beskrivs bland annat samverkansfrågor, socialtjänstens specifika uppgifter och socialtjänstens möjlighet att polisanmäla misstänkta brott. Socialstyrelsen betonar att handläggningen av ärenden där ett barn misstänks ha varit utsatt för våld eller sexuellt övergrepp kräver tillgång till olika slags kompetenser, såväl när föräldrarna misstänks för övergreppet som när någon utanför familjen är misstänkt. Barnet ska skyddas för fortsatta övergrepp, ges stöd och vid behov också få behandlingsinsatser. Socialtjänsten ska utreda barnets behov av stöd och skydd, polisens uppgift är att utreda det misstänkta brottet. Hälso- och sjukvården ska bidra med sina resurser för att bedöma och ge insatser inom sitt kompetensområde. Utredningar behöver samordnas med andra instanser samtidigt som varje myndighet genomför sin egen utredning och ansvarar för sina beslut.

På ett 25-tal orter finns i dag så kallade barnahus för samordning av arbetet när barn misstänks ha varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Det övergripande målet med barnahus är att ge utsatta barn ett bättre skydd. Barnet kan höras i en trygg och barnvänlig miljö och kan möta personer från olika professioner på en och samma plats. Syftet är också att höja kvaliteten på de utredningar som görs av de olika berörda myndigheterna. På orter som inte har tillgång till barnahus förekommer det samråd mellan berörda myndigheter för att på bästa sätt kunna hantera de svåra situationer som uppkommer när en anmälan om sexuella övergrepp mot barn aktualiseras.

Vidare vill jag nämna att Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68) lämnat förslag som syftar till att tydliggöra gällande bestämmelser om utredning och som för närvarande bereds i Socialdepartementet. Det pågår också, på regeringens uppdrag, ett arbete inom Socialstyrelsen med att ta fram ett underlag som syftar till hur barnets bästa ska beaktas, motiveras och dokumenteras vid bedömning av om polisanmälan ska göras när ett barn misstänks vara utsatt för brott. Uppdraget ska redovisas senast den 15 januari 2012.