den 16 november
Svar på fråga
2011/12:131 Tvångsomhändertagande av barn
Statsrådet Maria Larsson
Staffan Danielsson har frågat mig om jag avser att
vidta åtgärder så att regelverken förändras eller att informationen till
kommunerna förtydligas så att kraven på ett rimligt beslutsunderlag förtydligas
innan tvångsomhändertagande kan göras.
Enligt 11 kapitlet 1 § i
socialtjänstlagen (2001:453) ska socialnämnden utan dröjsmål inleda utredningen
av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. När det gäller utredningar av om
socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får nämnden, så
snart den beslutat att inleda en utredning konsultera sakkunniga samt ta de
kontakter som behövs för bedömningen av insatser. Bestämmelserna i 6 § LVU
gör det möjligt att i vissa situationer omedelbart omhänderta ett barn. Ett
sådant beslut ska underställas förvaltningsrätten inom 7 dagar och det är sedan
förvaltningsrätten som fastställer nämndens beslut. Som exempel på en sådan
situation anges i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15)om tillämpningen
av LVU anges misstanke om sexuella övergrepp.
Ärenden där det finns misstankar om att ett barn
har varit utsatt för sexuella övergrepp är svåra att handlägga. Olika
myndigheter ska ansvara för sina respektive uppgifter. För att ge
handläggningsstöd till de socialsekreterare som har att utreda och göra
bedömningar i barnavårdsärenden finns i Socialstyrelsens handbok Barn och unga i socialtjänsten –
Utreda, planera och följa upp beslutade insatser omfattande vägledning. Ett
kapitel – Vid misstanke om brott mot barn – ger vägledning för
socialtjänstens agerande i sådana situationer. Där beskrivs bland annat
samverkansfrågor, socialtjänstens specifika uppgifter och socialtjänstens
möjlighet att polisanmäla misstänkta brott. Socialstyrelsen betonar att
handläggningen av ärenden där ett barn misstänks ha varit utsatt för våld eller
sexuellt övergrepp kräver tillgång till olika slags kompetenser, såväl när
föräldrarna misstänks för övergreppet som när någon utanför familjen är
misstänkt. Barnet ska skyddas för fortsatta övergrepp, ges stöd och vid behov
också få behandlingsinsatser. Socialtjänsten ska utreda barnets behov av stöd
och skydd, polisens uppgift är att utreda det misstänkta brottet. Hälso- och
sjukvården ska bidra med sina resurser för att bedöma och ge insatser inom sitt
kompetensområde. Utredningar behöver samordnas med andra instanser samtidigt
som varje myndighet genomför sin egen utredning och ansvarar för sina beslut.
På ett 25-tal orter finns i dag så kallade barnahus
för samordning av arbetet när barn misstänks ha varit utsatta för våld eller
sexuella övergrepp. Det övergripande målet med barnahus är att ge utsatta barn
ett bättre skydd. Barnet kan höras i en trygg och barnvänlig miljö och kan möta
personer från olika professioner på en och samma plats. Syftet är också att
höja kvaliteten på de utredningar som görs av de olika berörda myndigheterna.
På orter som inte har tillgång till barnahus förekommer det samråd mellan
berörda myndigheter för att på bästa sätt kunna hantera de svåra situationer
som uppkommer när en anmälan om sexuella övergrepp mot barn aktualiseras.
Vidare vill jag nämna att Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68) lämnat förslag som syftar till
att tydliggöra gällande bestämmelser om utredning och som för närvarande bereds
i Socialdepartementet. Det pågår också, på regeringens uppdrag, ett arbete inom
Socialstyrelsen med att ta fram ett underlag som syftar till hur barnets bästa
ska beaktas, motiveras och dokumenteras vid bedömning av om polisanmälan ska
göras när ett barn misstänks vara utsatt för brott. Uppdraget ska redovisas
senast den 15 januari 2012.