skydd för hemlig adress
Skriftlig fråga 1999/2000:528 av Ek, Lena (c)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-02-10
- Anmäld
- 2000-02-15
- Besvarad
- 2000-02-16
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 1999/2000:528
av Lena Ek (c) till justitieminister Laila Freivalds om skydd för hemlig adressNyligen fick en kvinna i Borås sin hemliga adress avslöjad för den man som hotar henne, och nu har det hänt också i Simrishamn. Det finns också exempel från Malmö där man placerade en hotad kvinna i samma trappuppgång som hennes f.d. man för att det inte fanns någon annan lösning enligt myndigheterna. Nu är den kvinnan död. Nyligen mördades också en kvinna av sin f.d. man som var på permission från ett fängelsestraff för kvinnomisshandel. Dessa händelser visar på att det finns en allvarlig brist på samarbete mellan myndigheter. Det borde inte kunna hända att en myndighet skickar ett brev till en hotande man med den hemliga adressen till den hotade kvinnan som varit fallet både i Borås och Simrishamn. Man borde också kunna undvika att en kvinna mördas av en man på permission. Genom samarbete kan man kartlägga den hotbild som finns och ge kvinnan det skydd hon kanske inte orkar fråga efter.
Jag vill därför fråga justitieministern följande:
Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att förhindra att dylika händelser upprepas?
Svar på skriftlig fråga 1999/2000:528 besvarad av
Svar på fråga 1999/2000:528 om skydd för hemlig adress
Justitieminister Laila Freivalds
Lena Ek har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att ge misshandlade eller annars utsatta kvinnor ett bättre skydd mot hot och våld samt vilka åtgärder jag ämnar vidta för att hindra att personer på fängelsepermission begår allvarliga brott mot annans liv och hälsa samt för att en myndighet lämnar ut en hotad eller misshandlad kvinnas sekretesskyddade adressuppgift till den man som tidigare begått misshandels- eller hotbrott mot henne.
Jag är som statsråd förhindrad att närmare kommentera de enskilda fall som Lena Ek beskriver i sin fråga.
Att kvinnor varje dag utsätts för en partners våld och att hemmet för många kvinnor är den farligaste miljön att vistas i är oacceptabelt. Våldet mot kvinnor är något som angår oss alla.
Min och regeringens inställning i frågan har kommit till klart uttryck bl.a. genom kvinnofridsreformen, som är ett samlat åtgärdsprogram mot mäns våld mot kvinnor. Den bygger på ett långvarigt utredningsarbete för att fånga upp alla aspekter på hur mäns våld mot kvinnor ska kunna motverkas. Reformen omfattar, förutom lagstiftning, en mängd åtgärder för att förebygga mäns våld mot kvinnor och för att utsatta kvinnor ska få ett bättre stöd och bemötande. Tanken är att våldet mot kvinnor måste bekämpas genom ett brett och långsiktigt arbete inom alla samhällets sektorer och på alla nivåer. Berörda myndigheter har också fått gemensamma uppdrag av betydelse i detta sammanhang. De ska regelbundet redovisa sina insatser till regeringen. Vissa myndigheter har också fått särskilda uppdrag.
Det finns flera metoder för att skydda personer som utsätts för hot, allt från kvarskrivning, sekretessmarkering i folkbokföringsregistren och användande av fingerade personuppgifter till fysiska skyddsåtgärder som livvaktsskydd. Även besöksförbudsreglerna ger hotade och förföljda människor ett skydd mot fortsatt förföljelse. Ett beslut om besöksförbud möjliggör ett omedelbart polisingripande i en situation där en person är utsatt för förföljelse varigenom polisen kan förhindra att övergrepp sker och motverka fortsatt förföljelse.
Besöksförbud kan meddelas utan att den som åläggs förbudet får upplysning om adressen till den som ska skyddas med förbudet. I Riksåklagarens åtgärdskatalog om säkerhet och skydd för bevispersoner (Metodfrågor 1997:1) anges dock att det i praktiken inte är möjligt att meddela ett s.k. utvidgat besöksförbud utan att ange adressen i beslutet.
Om det med hänsyn till de sekretesskyddade uppgifter som kan finnas i ett enskilt fall är möjligt och lämpligt att meddela ett beslut om besöksförbud och hur det i så fall ska formuleras måste prövas särskilt av den som beslutar om skyddsåtgärden.
Arbetet med att göra säkrare risk- och farlighetsbedömningar pågår på flera sätt inom rättsväsendets myndigheter. Det utvecklingsarbete som polisen bedriver tillsammans med Rättspsykiatriska forskningsenheten i Växjö syftar till att ta fram ett riskbedömningsinstrument (SARA-modellen) som är anpassad till polisiära förutsättningar. Jag anser att det är angeläget att polisen vidareutvecklar sin förmåga att göra korrekta riskbedömningar så tidigt som möjligt i enskilda ärenden. Ett arbete med att utveckla säkrare risk- och farlighetsbedömningar pågår också inom kriminalvården. I arbetet med dessa bedömningar av risk för återfall används flera olika hjälpmedel som t.ex. instrumentet HCR-20 och den tidigare nämnda SARA-modellen. Vid riksmottagningen på anstalten i Kumla utreds alla långtidsdömda och en individuell riskprofil tas fram. Den utgör ett underlag i bedömningen av vilka särskilda villkor som ska gälla för en långtidsdömd bl.a. vid permissioner.
Vilka skyddsåtgärder som är lämpliga att använda måste bedömas i varje enskilt fall. Dessutom är det viktigt att alla myndigheter har hög kompetens och goda rutiner när det gäller att hantera sekretesskyddade uppgifter i sin verksamhet. Det är också betydelsefullt att samordningen mellan myndigheterna förbättras när det gäller att tillvarata de skyddade personernas intressen. Under året ska en proposition läggas fram med anledning av Brottsofferutredningens förslag (SOU 1998:40). Det kommer då att övervägas om det är möjligt att låta en myndighet ha samordningsansvar för frågor som rör brottsoffer, t.ex. när det gäller myndigheternas hantering av sekretesskyddade personuppgifter.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.