reducerad utbildning för barn med begåvningshandikapp
Skriftlig fråga 1997/98:1047 av Gustafsson, Holger (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-08-27
- Anmäld
- 1998-08-31
- Besvarad
- 1998-09-14
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 27 augusti
Riksdagen har tydligt uttalat att alla barn skall ges lika förutsättningar att inhämta baskunskaper i grundskolan. Barn som har svårare att ta till sig kunskaper skall ges ökat stöd genom stödundervisning m.m. Skolan skall anpassa undervisningen till barnens olika mognads- och begåvningsnivåer.
Barn med större begåvningshandikapp omfattas inte av denna ambition. Det gäller t.ex. barn med Downs syndrom i träningsklass som får färre skoltimmar än barn i grundsärskoleklass. I träningsklassen är undervisningen maximerad till 7 020 timmar på 10 år, att jämföra med 7 400 timmar i grundsärskoleklass. Det är orimligt att barn med större behov erhåller mindre undervisning.
Enligt uppgift har Skolverket till regeringen påtalat denna orimlighet, men fått svar att av kostnads- och historiska skäl bör ingen förändring ske. Detta avslöjar en cynisk människosyn som outtalat säger att det inte är lönt att satsa utbildning på de barn som allra mest behöver vårt och skolans stöd. De hårt ansträngda föräldrarna glöms helt bort. Ett typiskt exempel på bristande etik.
Det maximerade timantalet borde enligt min mening ersättas med en gemensam bedömning, från fall till fall, mellan elevens lärare och föräldrar. Vid denna bedömning bör föräldrarnas mening väga tyngst. Kostnadsskäl får inte åberopas i ett välfärdssamhälle som det svenska mot dessa utsatta grupper.
Min fråga till statsrådet är därför:
Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att barn med begåvningshandikapp i skolan inte skall hindras av en maximerad timplan för att kompensera sitt handikapp?
Svar på skriftlig fråga 1997/98:1047 besvarad av , ()
- Statsrådet Ylva Johansson
den 10 september
Holger Gustafsson har frågat mig vilka åtgärder regeringen kommer att vidta för att barn med begåvningshandikapp i skolan inte skall hindras av en maximerad timplan för att kompensera sitt handikapp. Frågan är ställd med anledning av att timplanerna för grundsärskola och träningsskola har olika omfattning.
Med anledning av Holger Gustafssons fråga vill jag tydliggöra att timplanerna för samtliga skolformer har som syfte att garantera varje elev en minsta undervisningstid. Det förekommer med andra ord inte längre någon maximerad timplan i någon av de obligatoriska skolformerna. De timplaner som gäller i särskolan grundar sig på timtalet i den tidigare Läroplanen för den obligatoriska särskolan (Lsä 90). Till skillnad från tidigare timplaner sätts således inte något "tak" för omfattningen av timplanerna. Därmed ger timplanerna stora möjligheter att anpassa undervisningen efter individuella behov och lokala förutsättningar.
I en mål- och resultatstyrd skola är tyngdpunkten lagd på läroplanens och kursplanernas mål. Målen i läroplanen (Lpo 94) gäller för alla elever i grundskola, särskola, specialskola och sameskola. Läroplanen omfattar från hösten 1998 även förskoleklass och fritidshem. Skilda kursplaner gäller för de olika skolformerna. Inom särskolan finns även skilda kursplaner för grundsärskolan respektive träningsskolan. Grundsärskolans kursplaner anger de mål som eleven, utifrån sina förutsättningar, skall ha uppnått i varje ämne i slutet av femte och det nionde skolåret. Kursplanerna för träningsskolan beskriver en eftersträvad utveckling av varje barns förmåga inom ett antal områden. För elever i träningsskola anges målen för årskurs nio.
I läroplanen föreskrivs att undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. I skollagens 1 kap. 2 § föreskrivs att hänsyn skall tas till elever med särskilda behov i utbildningen. Detta innebär att undervisningen inte kan göras lika för alla och att inte heller resurserna kan fördelas lika. Inom varje kommun och skola skall resurserna fördelas så att eleverna ges förutsättningar att uppnå målen. Organisation och arbetssätt skall anpassas efter elevernas förutsättningar och behov, vilket bl.a. kan innebära att gruppstorlekar och personaltäthet varierar. Särskolan och träningsskolan har generellt mindre grupper och högre personaltäthet än i övriga skolformer. Min uppfattning är att det decentraliserade systemet ger stora möjligheter att anpassa utbildningen till elevgruppernas behov.
Det finns dock en inbyggd motsättning mellan målstyrning och tidsstyrning, när det gäller all verksamhet, som inte får innebära att timplanen upplevs som ett hinder för nytänkande eller flexibla lösningar. Det kan finnas anledning att i sammanhanget påminna om den försöksverksamhet för grundskolan vad gäller att organisera arbetet utan timplan som regeringen avsierat. Avsikten med en sådan försöksverksamhet är att pröva nya vägar för att underlätta elevernas väg mot målen och bidra till skolutveckling. Frågan aktualiserar betydelsen av utvärdering och kvalitetssäkring av måluppfyllelsen inom alla skolformer.
Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall, enligt skollagen, anvisas plats i fritidshem t.o.m. tolv år om inte sådant stöd tillgodoses på annat sätt. Detta innebär att en stor andel av barnen i särskolan också har möjlighet att frivilligt delta i fritidshem, som ett komplement till skolan. Då läroplanen (Lpo 94) från denna höst även omfattar fritidshemmet gäller samma måldokument som i skolan för de barn som har plats i fritidshem.
Jag avser att uppmärksamt följa Skolverkets uppföljning och utvärdering när det gäller särskoleområdet som helhet. Trots att timplanerna inte är maximerade kan det finnas anledning att särskilt se över hur den minsta undervisningstiden i träningsskola respektive grundsärskola disponeras. Verket skall dessutom den 1 augusti 1999 redovisa en samlad utvärdering av den pågående försöksverksamheten när det gäller föräldrars rätt att välja skolform.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.