kommuninformation om cesium 137
Skriftlig fråga 2004/05:2034 av Nordlund, Harald (fp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-07-13
- Besvarad
- 2005-07-21
- Besvarad
- 2005-07-27
- Svar anmält
- 2005-09-13
- Anmäld
- 2005-09-13
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2004/05:2034
av Harald Nordlund (fp) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist om kommuninformation om cesium 137Jag har tidigare ställt fråga till miljöministern och som besvarades av jordbruksministern om cesium 137 i våra livsmedel. Svaret gjorde mig orolig. Senast gjorda mätningar är från 1994 och ligger under gränsvärdena är en kort sammanfattning av svaret. Men gränsvärden kan ju ändras. Skulle halterna öka kan gränsvärdet sänkas och plötsligt har vi gått från farligt till ofarligt.
En mätning 1994 talar inte om hur värdena är i dag. Genom att cesium mycket lätt ackumuleras i biologiskt material finns det i sådant material högre halter i dag än 1994. Härtill kommer att det inte finns någon säker miniminivå för genetiska effekter av cesium 137.
I svaret sägs också att information kan fås från bland andra Livsmedelsverket. Ett informationsansvar torde åvila kommunerna.
När fråga nyligen ställdes från en kommun till SSI och Livsmedelsverket om innehållet av cesium 137 i fisk, kött och svamp blev svaret att inga mätningar görs.
Min fråga:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att möjliggöra för kommunerna att informera kommunmedborgarna om halten cesium 137 i fisk, kött och svamp?
Svar på skriftlig fråga 2004/05:2034 besvarad av
Svar på fråga 2004/05:2034 om kommuninformation om cesium 137
Jordbruksminister Ann-Christin Nykvist
Harald Nordlund har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att möjliggöra för kommunerna att informera kommunmedborgarna om halten av cesium 137 i fisk, kött och svamp.
I ett tidigare svar på en fråga från Harald Nordlund om cesium 137 i livsmedel svarade jag bland annat att enligt rekommendationer från Livsmedelsverket och Statens strålskyddsinstitut bör den årliga stråldosen per person från cesium i livsmedel understiga en mSv per år. Det finns inte några planer på att ändra det värdet.
Det är riktigt att mätningar från 1994 inte direkt visar hur värdena är i dag. Däremot är sönderfall och halveringstid för cesium 137 kända fakta, liksom omständigheten att merparten av cesiumet är bundet till partiklar i marken eller i bottensediment i sjöar, vattendrag etcetera. Således är endast en mycket liten del cesium tillgängligt för växter och djur.
Resultaten från 1994 års mätningar visade att befolkningen i de delar av Sverige som drabbades hårdast av det radioaktiva nedfallet, främst i mellersta och norra Sverige, utsattes för ett medelvärde på 0,01 mSv. Det motsvarar en hundradel av den stråldos som Livsmedelsverket och Statens strålskyddsinstitut har angett i sina rekommendationer.
När det gäller kommunernas möjligheter att informera om cesium 137 i fisk, kött och svamp finns det inte något som hindrar eller begränsar kommunernas möjligheter att bedriva egen provtagning och informationsverksamhet gentemot allmänheten. Det är också möjligt för kommuninvånare att kontakta kommunala tjänstemän och politiker i frågan.
Då kommunerna skiljer sig åt när det gäller i vilken grad de drabbades av nedfallet från olyckan i Tjernobyl 1986 faller det sig naturligt att kommunernas informationsinsatser avgörs av och anpassas till de lokala behoven. Det är rimligen kommunerna själva som är bäst skickade att avgöra om och i vilken form informationsinsatser riktade till allmänheten ska bedrivas.
Några särskilda åtgärder från regeringen när det gäller kommunal information om cesium 137 i livsmedel är inte aktuella mot bakgrund av vad som skrivits ovan och i det tidigare svaret till Harald Nordlund.
Denna typ av information hålls tillgänglig på vissa kommuners hemsidor, till exempel i Bjurholm, Sollefteå och Sandvikens kommuner.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.