amalgamförgiftning och elöverkänslighet

Skriftlig fråga 2000/01:1459 av Eldensjö, Kjell (kd)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2001-06-21
Besvarad: 2001-07-24
Anmäld: 2001-09-18

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 21 juni
Fråga 2000/01:1459
av Kjell Eldensjö (kd) till socialminister Lars Engqvist om amalgamförgiftning och elöverkänslighet

Debatten om amalgamförgiftning och elöverkänslighet har nu rasat länge. Fortfarande står olika forskare långt ifrån varandra och även politiskt råder oenighet om hur dessa frågor ska hanteras. Under tiden kommer ett stort antal sjuka människor i kläm.

För den enskilde sjuke innebär de symtom som kan förknippas med amalgamförgiftning respektive elöverkänslighet allvarligt lidande och försämrade möjligheter att fungera normalt i vardagslivet. I regel måste den drabbade sjukskrivas under mycket lång tid eller lämna sitt arbete helt. På så vis får sjukdomen stora ekonomiska och sociala konsekvenser.

Därtill måste patienten utkämpa en hård och långdragen kamp för att bli tagen på allvar. Det är långt ifrån säkert att den drabbade får den medicinska behandling och annat stöd som denne behöver och rimligen borde ha rätt till. Oavsett om en sjukdom är helt utredd måste det betraktas som oacceptabelt att svårt sjuka människor inte garanteras ett värdigt bemötande inom vården och från samhället i övrigt.

Min fråga till socialministern blir därför:

Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att människor som blivit svårt sjuka till följd av amalgamförgiftning eller elöverkänslighet ska bemötas med den respekt samt få den vård och det stöd från samhällets sida som en sjukdomsdrabbad normalt har rätt till?

Svar på skriftlig fråga 2000/01:1459 besvarad av

den 25 juli
Svar på fråga 2000/01:1459 om amalgamförgiftning och elöverkänslighet

Socialminister Lars Engqvist

Kjell Eldensjö har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att människor som blivit svårt sjuka till följd av amalgamförgiftning eller elöverkänslighet ska bemötas med den respekt samt få den vård och det stöd från samhällets sida som en sjukdomsdrabbad normalt har rätt till.

Som jag tidigare har framhållit är det viktigt att de personer som upplever att de får symtom på grund av elektromagnetiska fält tas på största allvar och att de drabbade får den vård och det stöd som de behöver. Det gäller naturligtvis även dem som relaterar sina besvär till kvicksilver i amalgam.

Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till amalgam och elektromagnetiska fält (SOSFS 1998:3). I dem framhålls bl.a. vikten av att de drabbade får en allsidig medicinsk utredning och att läkaren kan lyssna på och respektera patientens egen uppfattning om vad som kan vara orsak till besvären eller sjukdomssymtomen. Vissa rekommendationer i Socialstyrelsens allmänna råd om utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam (SOSFS 1991:6) gäller också fortfarande.

Mitt intryck är att de allmänna råden har mottagits positivt av såväl många drabbade som av verksamma inom vården. Att förändra bemötande inom vården tar dock tid och det kommer att dröja innan de allmänna råden fått genomslag överallt. Den viktigaste funktionen för dessa riktlinjer är, som jag ser det, att vara ett viktigt stöd för de verksamma inom vården och omsorgen i det angelägna arbetet att förbättra bemötandet av de drabbade.

För att förbättra situationen för dem som relaterar sina hälsoproblem till amalgam och andra tandfyllningsmaterial infördes nya regler fr.o.m. den 1 januari 1999 om möjlighet att under vissa förutsättningar få utbyte av tandfyllningar som ett led i en medicinsk rehabilitering. Patientavgift ska i dessa fall betalas enligt hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) bestämmelser om vårdavgifter. Det krävs dock att en utrednings- och behandlingsplan ska ha upprättats under ledning av en läkare med specialistkompetens inom ett område med anknytning till något eller några av patientens symtom. Enligt tandvårdsförordningen finns också möjlighet att få tandfyllningar utbytta på grund av avvikande reaktion på dentala material mot avgift som för öppen hälso- och sjukvård.

Utredningen om en samlad utvärdering av tandvårdsreformen m.m. (S 2000:03) ska bl.a. se över bestämmelserna i tandvårdsförordningen om tandvård som ett led i en sjukdomsbehandling. Jag utgår ifrån att utredningen därvid kommer att överväga om det finns skäl att i något avseende ändra kriterierna för utbyte av tandfyllningar enligt tandvårdsförordningens bestämmelser.

Mot denna bakgrund anser jag att det för närvarande inte finns skäl att vidta ytterligare åtgärder.