Sveriges tillträde till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Proposition 2000/01:122

Regeringens proposition

2000/01:122

Sveriges tillträde till Romstadgan för Internationella
brottmålsdomstolen

Prop.

2000/01:122

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 11 april 2001

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen som antogs
den 17 juli 1998 inrättas en permanent internationell domstol for
utredning och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Sverige undertecknade stadgan i oktober 1998. För att
stadgan skall träda i kraft och Internationella brottmålsdomstolen komma
till stånd krävs att 60 stater ratificerar stadgan. Det kan beräknas ske
under våren 2002.

I propositionen föreslås att Sverige skall ratificera Romstadgan och
därvid avge förklaringar angående de språk och den kommunikationsväg
som skall användas vid samarbete med Internationella brottmålsdom-
stolen. Den lagstiftning som en anslutning till stadgan kräver kommer att
behandlas i en särskild proposition inom kort.

Innehållsförteckning

Prop. 2000/01:122

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4

2 Ärendet och dess beredning..............................................................5

3 Bakgrund...........................................................................................5

4 Stadgans huvudsakliga innehåll och en jämförelse med de

internationella brottmålstribunalema................................................9

5 Stadgans närmare innehåll..............................................................11

5.1 Allmänna bestämmelser...................................................12

5.1.1 Stadgepartsförsamlingen................................12

5.1.2 Sekundära regelverk.......................................13

5.2 Domstolens organisation..................................................14

5.2.1 Domarna och de dömande enheterna.............14

5.2.2 Åklagarna och åklagarens kansli....................16

5.2.3 Registratom och registratorskontoret.............17

5.2.4 Disciplinära förfaranden, immunitet och

privilegier samt språkfrågor m.m...................18

5.3 Brotten..............................................................................19

5.3.1 Brottskatalogen och aggressionsbrottet..........19

5.3.2 Folkmord........................................................20

5.3.3 Brott mot mänskligheten................................21

5.3.4 Krigsförbrytelser............................................22

5.4 Domstolens jurisdiktion och förhållandet till nationell

lagföring...........................................................................29

5.4.1 Tidsavgränsning av Domstolens jurisdiktion. 29

5.4.2 Ingen jurisdiktion över minderåriga...............29

5.4.3 Förutsättningar för utövande av jurisdiktion.. 30

5.4.4 Hur en sak kan komma inför Domstolen........31

5.4.5 Förhållandet till nationell lagföring

(komplementaritetsprincipen)........................32

5.4.6 Förhållandet till säkerhetsrådet......................34

5.5 Tillämplig lag, ne bis in idem och allmänna straffrättsliga

bestämmelser....................................................................35

5.5.1 Tillämplig lag.................................................35

5.5.2 Ne bis in idem ("icke två gånger för samma

sak")................................................................36

5.5.3 Legalitetsprincipen och därmed

sammanhängande frågor.................................37

5.5.4 Individuellt strafffättsligt ansvar....................38

5.5.5 Förmans ansvar och betydelsen av officiell

ställning..........................................................39

5.5.6 Icke-preskription............................................40

5.5.7 De subj ektiva rekvisiten.................................40

5.5.8 Ansvarsfrihetsgrunder....................................41

5.5.9 Faktisk villfarelse och rättsvillfarelse............42

5.6 Den rättsliga processen.....................................................43

5.6.1 Prövning av jurisdiktion och

processförutsättningar....................................44

5.6.2 Förundersökningen.........................................46 Prop. 2000/01:122

5.6.3 Frihetsberövanden..........................................49

5.6.4 Åtalsbekräftelse m.m......................................52

5.6.5 Rättegången....................................................54

5.6.6 Brottsofferfrågor - deltagande, skyddsåtgärder,

gottgörelse m.m..............................................58

5.6.7 Överklagande och omprövning......................62

5.6.8 Brott mot Domstolen och dess verksamhet.... 64

5.7 Straff och andra rättsverkningar av brott..........................65

5.8 Rättsligt samarbete mellan Domstolen och stater m.fl.....66

5.8.1 Allmänna bestämmelser om samarbetet med

Domstolen......................................................66

5.8.2 Frihetsberövanden och överlämnande av

misstänkta till Domstolen...............................67

5.8.3 Andra former av samarbete och rättslig hjälp 71

5.8.4 Gemensamma bestämmelser..........................73

5.9 Verkställighetsbestämmelser............................................76

5.10 Finansiering......................................................................79

5.11 Avslutande bestämmelser.................................................79

6 Överväganden och förslag..............................................................82

6.1 Sveriges tillträde till Romstadgan....................................82

6.2 Lagstiftningsbehovet........................................................95

6.3 Förklaringar i samband med ratifikation av Romstadgan

m.m...................................................................................99

7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................99

Bilaga 1 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

- se särtryck

Bilaga 2 Stater som har tillträtt eller undertecknat Romstadgan...221

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna............................224

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 april 2001 ...... 225

Prop. 2000/01:122

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner

1. att Sverige tillträder Romstadgan för Internationella brottmåls-
domstolen,

2. vad regeringen föreslår om avgivandet av en förklaring om att
Justitiedepartementet skall vara den kanal för domstolens framställningar
som avses i stadgans artikel 87, punkt 1, och

3. vad regeringen föreslår om att de språk som skall användas för en
framställning enligt stadgans artikel 87, punkt 2 skall vara svenska eller
engelska.

Prop. 2000/01:122

2 Ärendet och dess beredning

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan) antogs
vid en diplomatkonferens i Rom den 17 juli 1998. Beslutet var inte
enhälligt och vid omröstningen röstade 120 stater, däribland Sverige, för
ett antagande av stadgan och bara sju stater emot. Internationella
brottmålsdomstolen kommer att inrättas när 60 stater har anslutit sig till
Romstadgan och den därmed träder i kraft. En översättning av
Romstadgan finns i bilaga 1. Sverige undertecknade stadgan den 7
oktober 1998. Per den 12 februari 2001 har sammanlagt 139 stater
undertecknat stadgan. Därav har 28 stater också tillträtt stadgan genom
ratifikation samt en stat tillträtt den genom anslutning, se bilaga 2.

I en departementspromemoria som har upprättats inom Justitiedeparte-
mentet, Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Ds 2001:3),
behandlas frågan om Sveriges tillträde till Romstadgan och de lagstift-
ningsåtgärder som anses vara nödvändiga med anledning av ett svenskt
godkännande av stadgan. Promemorians förslag angående Sveriges till-
träde till Romstadgan (ratifikation) har remissbehandlats separat. De för-
slag till lagstiftning som lämnats i promemorian är föremål för en längre
remissbehandling som ännu inte har avslutats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av de remissvar
som har lämnats beträffande frågan om ratifikation finns tillgänglig hos
Justitiedepartementet (dnr Ju2001/582). Regeringen tar i detta ärende upp
promemorians förslag om godkännande av Sveriges tillträde till Rom-
stadgan. Förslag till lagstiftning med anledning av ett sådant tillträde
kommer att behandlas vid ett senare tillfälle.

3 Bakgrund

Historisk bakgrund

Romstadgan har en lång förhistoria som i huvudsak följer två olika spår.
Det ena spåret är tillkomsten av materiella folkrättsliga regler för
väpnade konflikter - den internationella humanitära rätten. Av intresse
här är särskilt de s.k. Haagkonventionema från de två fredskonferensema
år 1899 och 1907 samt Genévekonventionema från 1949 och deras två
tilläggsprotokoll från 1977, som alla begränsar vad som är tillåtet att göra
i en väpnad konflikt. En grundläggande tanke bakom dessa regler är att
enskilda anses ha ett personligt ansvar för sitt handlande i samband med
sådana konflikter.

Ett parallellt spår har varit olika förslag att skapa internationella
tribunaler eller domstolar för lagföring av brott mot den internationella
humanitära rätten. Tanken på en permanent internationell brottmåls-
domstol väcktes redan 1919 i samband med fredsförhandlingarna efter

det första världskrigets slut. Någon sådan domstol kom dock inte till Prop. 2000/01:122
stånd och inte förrän efter det andra världskriget inrättades de två första
internationella krigsförbrytartribunalema i Numberg och Tokyo. Dessa
var dock inte permanenta och de riktade sig enbart mot den förlorande
sidan. Tanken levde vidare inom Förenta nationerna (FN) och frågan om
en permanent internationell brottmålsdomstol utreddes av kommittéer i
olika omgångar men utan något konkret resultat. Ett förslag till stadga
bordlädes av FN:s generalförsamling 1951 och ett reviderat förslag 1953,
varefter frågan fördes över till FN:s folkrättskommission (International
Law Commission, ILC). Jämsides pågick ett arbete med att ta fram
förslag om regler om brott mot fred och säkerhet.

Under det kalla kriget var säkerhetsrådets permanenta medlemmar
ovilliga att inrätta en överstatlig brottmålsdomstol, särskilt inte som ett
fristående organ under generalförsamlingen. Även olikheter i medlems-
staternas rättsliga traditioner och grundläggande skillnader i deras rätts-
system försvårade arbetet.

När stridigheterna i dåvarande Jugoslavien bröt ut i början av 1990-
talet var de politiska förhållandena annorlunda. Sedan säkerhetsrådet
hade antagit olika resolutioner under 1992 som beredde vägen antog
rådet den 22 februari 1993 resolution 808 (1993) som lade den rättsliga
grunden för inrättandet av en internationell tribunal för brott mot
humanitär rätt i f.d. Jugoslavien. Tribunalens stadgar fastställdes av
säkerhetsrådet den 25 maj 1993 genom resolution 827 (1993). Detta
följdes av att en motsvarande tribunal för Rwanda inrättades av säker-
hetsrådet den 8 november 1994 genom resolution 955 (1994). Båda dessa
tribunaler är för närvarande verksamma (se vidare avsnitt 4)

Romstadgans tillkomst och det fortsatta arbetet

År 1990 gav generalförsamlingen ILC i uppdrag att på nytt ta sig an
frågan om inrättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol.
Denna begäran var bl.a. föranledd av ett förslag från Trinidad och
Tobago två år tidigare om att inrätta en internationell domstol för att be-
kämpa narkotikasmuggling mellan olika länder. Efter en förberedande
rapport 1992 och ett förslag 1993 lämnade ILC ett reviderat och slutligt
stadgeförslag till generalförsamlingen år 1994. Detta förslag har tjänat
som utgångspunkt för det fortsatta förhandlingarna.

Generalförsamlingen inrättade samma år en s.k. ad /ioc-kommitté för
att ge staterna möjlighet att diskutera ILC:s förslag. Kommittén möttes
vid två tillfällen under 1995 och lämnade sedan en rapport som utgjorde
underlag för att inrätta en förberedande kommitté. Den förberedande
kommitténs uppdrag var att fortsätta den tidigare kommitténs arbete och
förbereda en konventionstext för en domstolsstadga för vilken det fanns
en bred uppslutning. Kommittén sammanträdde vid sex tillfälle - totalt
15 veckor - mellan mars 1996 och april 1998. Vid dess sista möte kunde
en text antas som förhandlingsunderlag för den diplomatkonferens som
generalförsamlingen hade beslutat i december 1997. Även om texten
byggde på ILC-förslaget från 1994 var det avsevärda skillnader dem
emellan. Den var dessutom långt ifrån allmänt accepterad och innehöll

därför ett mycket stort antal alternativa lösningar på såväl grundläggande Prop. 2000/01:122
och politiskt känsliga som mer rättsligt tekniska frågor.

I det förberedande arbetet ingick även att antal s.k. inter-sessionella
möten. Dessa kom att visa sig mycket värdefulla for att underlätta
förhandlingarna i den förberedande kommittén.

Långa och mödosamma förhandlingar väntade därför delegaterna från
sammanlagt 160 stater under diplomatkonferensen i Rom mellan den 15
juni och den 17 juli 1998. Förutom de många oavgjorda frågorna i den
förberedande kommitténs text lämnades ett stort antal nya förslag under
konferensen. Utgången var oklar in i det sista och ett slutligt
kompromisspaketet lades inte fram förrän på natten före den sista
förhandlingsdagen. Vid ett dramatiskt möte kunde två försök att spräcka
kompromissen avvärjas och konferensen antog därefter stadgan efter en
omröstning där 120 stater röstade för ett antagande, sju emot och 21
stater lade ner sina röster. Stadgan öppnades för undertecknande den 17
juli 1998.

I slutakten från konferensen beslutades om inrättandet av en förbe-
redande kommission för att behandla vissa återstående frågor. Främst
bland dessa uppgifter är att ta fram förslag till bevis- och förfaranderegler
och s.k. brottskriterier. Den förberedande kommissionen har 30 juni 2000
godtagit bevis- och förfaranderegler och brottskriterier samt överlämnat
dessa för antagande av stadgepartsförsamlingen när stadgan trätt i kraft. I
kommissionens uppdrag ingår även sådana uppgifter som att förbereda ett
högkvartersavtal med Nederländerna där domstolen skall ha sitt säte, en
överenskommelse om immunitet och privilegier, en överenskommelse
om förhållandet till FN, regler och föreskrifter för den ekonomiska
förvaltningen, domstolens första budget och - mer kontroversiellt - att
fortsätta förhandlingarna om definitionen av ett aggressionsbrott. För
dessa uppgifter är dock ingen bestämd tidsgräns fastslagen och
kommissionens arbete pågår fortfarande.

Sverige har tillsammans med bl.a. de övriga nordiska länderna deltagit
aktivt i det arbete som lett fram till stadgan och starkt verkat för att
Internationella brottmålsdomstolen skall komma till stånd. Det svenska
engagemanget har bl.a. tagit sig uttryck i uppdrag som koordinatör i en
arbetsgrupp och som vice ordförande för diplomatkonferensen.
Mötesrapporter (s.k. veckorapporter) från förhandlingarna i
kommittéerna, vid diplomatkonferensen och i kommissionen finns
tillgängliga i Utrikesdepartementet.

En internationell utblick

Romstadgan träder i kraft när 60 stater har samtyckt till att vara bundna
av den och per den 12 februari 2001 har 29 stater ratificerat eller på annat
sätt tillträtt stadgan - Senegal, Trinidad och Tobago, San Marino, Italien,
Fiji, Ghana, Norge, Belize, Tadzjikistan, Island, Venezuela, Frankrike,
Belgien, Kanada, Mali, Lesotho, Nya Zeeland, Luxemburg, Botswana,
Sierra Leone, Gabon, Spanien, Sydafrika, Marshallöama, Tyskland,
Österrike, Finland, Argentina och Dominica. Totalt har 139 stater
undertecknat stadgan. Bland dessa återfinns bl.a. alla Europarådets

medlemsstater utom Turkiet. Sverige undertecknade stadgan den 7 Prop. 2000/01:122
oktober 1998. Även ett antal stater som vid Romkonferensen avstod från
att rösta eller som röstade emot stadgan har efter ytterligare
överväganden valt att underteckna densamma. Bland de senare kan
särskilt USA och Israel noteras. Flertalet stater i Asien, bland dem flera
stora stater såsom Indien, Indonesien, Japan, Kina och Pakistan, har
emellertid inte undertecknat stadgan.

I många stater pågår lagstiftningsarbete och andra förberedelser för att
ratificera stadgan. Detta är inte begränsat till stater som har undertecknat
den, utan sker också i andra länder - såsom i Japan - där det t.ex. krävs
ett mycket detaljerat underlag också för att underteckna en traktat. Även
olika regionala och sub-regionala möten för att främja ratifikationer av
stadgan har hållits.

Inom EU har medlemsstaterna uttalat avsikten att ratificera stadgan
under år 2000 eller 2001. Hittills har EU-statema Italien, Frankrike,
Belgien, Luxemburg, Spanien, Tyskland, Österrike och Finland ratifi-
cerat stadgan och ett förslag om ratifikation behandlas för närvarande
bl.a. av parlamentet i Storbritannien. I Frankrike har konstitutionen
ändrats med hänvisning till Internationella brottmålsdomstolen (lag 99-
568 av den 8 juli 1999 som föreskriver ett generellt undantag från
konstitutionens bestämmelser när de står i strid med Romstadgan). En
förändring av konstitutionen har även beslutats i Tyskland vilken avser
utlämning av landets egna medborgare, medan Österrike som har
liknande bestämmelser inte funnit skäl att ändra sin konstitution. Såväl i
Österrike som i Finland har dock särskilda förfaranden tillämpats, vilka
krävs enligt dess konstitution respektive grundlag. I alla de nu nämnda
staterna utom Finland kommer lagstiftning för samarbetet med domstolen
m.m. att behandlas senare.

Norge har ratificerat Romstadgan den 16 februari 2000 (St.prop. nr. 24,
1999-2000). Avsikten är att senare återkomma med förslag om lag-
stiftning med anledning av stadgan. Island ratificerade stadgan den 25
maj 2000 och även där kommer lagstiftning att föreslås i efterhand
(Alltingets 125 möte 1999-2000). Den 29 december 2000 ratificerade
Finland stadgan och där har även lagstiftning beslutats som avser såväl en
särskild lag om samarbete med domstolen som ändringar i den finska
strafflagen (RP 161/2000 rd). I Danmark har en proposition med förslag
om ratifikation och lagstiftning avlämnats den 4 oktober 2000 (Lov-
forslag nr. L 20, Folketinget 2000-01).

Även i Kanada och Nya Zeeland har lagstiftning med anledning av
stadgan antagits i samband med beslutet om ratifikation.

Nordiskt samarbete

De nordiska staterna har tillsammans varit aktivt engagerade i arbetet att
få till stånd Internationella brottmålsdomstolen. Företrädare för Finland,
Norge och Sverige har härtill utsetts till viktiga uppdrag under
förhandlingsarbetet. Under arbetets gång har de nordiska delegaterna
träffats för att diskutera och samordna sina positioner, såväl under
pågående förhandlingar som vid särskilda möten.

Under förberedelsearbetet anordnades ett informellt nordiskt möte i Prop. 2000/01:122
Stockholm den 25 november 1997 och inför diplomatkonferensen ett
förberedande möte i Helsingfors den 14-15 maj 1998, där även repre-
sentanter för Lettland och Litauen var närvarande. Sedan stadgan antagits
har lagstiftningsfrågor diskuterats vid möten i Oslo den 11 juni 1999 och
i Stockholm den 18 februari 2000. Ett nytt nordiskt möte med deltagare
även från de baltiska staterna och Polen planeras att hållas i Stockholm i
slutet av maj 2001.

4 Stadgans huvudsakliga innehåll och en jäm-
förelse med de internationella brottmåls-
tribunalema

Internationella brottmålsdomstolen innebär ett avsevärt steg framåt för att
förstärka folkrätten i det att den kommer att vara en permanent institution
för utredning och lagföring av de mest allvarliga brotten mot den
internationella humanitära rätten och vidsträckta eller systematiska brott
mot de mänskliga rättigheterna. Därmed skapas en mekanism för att
bemöta bristande åtgärder på nationell nivå och en möjlighet att komma
till rätta med den utbredda straffriheten för denna typ av brott. Genom
kravet på ett relativt stort antal ratifikationer för ikraftträdandet
tillförsäkras ett brett deltagande från statssamfundets sida. Domstolen
följer i spåren av de två internationella brottmålstribunalema för f.d.
Jugoslavien och för Rwanda. Romstadgan återspeglar olika erfarenheter
från tribunalerna och dess verksamhet.

De internationella brottmålstribunalema inrättades genom beslut av
FN:s säkerhetsråd under pågående konflikter med stöd av kapitel VII i
FN-stadgan. Därmed följer att föreskrifterna och förpliktelserna enligt
dess stadgor, t.ex. i fråga om jurisdiktion och samarbetsskyldighet, är
tvingande för FN:s medlemsstater. Romstadgan är däremot en internatio-
nell överenskommelse som åstadkommits genom förhandlingar mellan ett
stort antal stater. De skyldigheter för stater som följer av Romstadgan är
alltså nya konventionsförpliktelser för de stater som väljer att ansluta sig.

Till skillnad från tribunalerna är domstolen inte ett FN-organ. Däremot
kommer de i likhet med dessa att samverka med FN, liksom med
nationella rättssystem. Domstolen är avsedd att vara en permanent
institution med ett mandat att ta sig an brott begångna runt om i världen. I
flertalet fall krävs dock viss anknytning till en stat som har anslutit sig till
dess stadga. Tribunalerna är däremot inrättade för att lagfora brott inom
strikt geografiskt definierade områden och för Rwandatribunalen endast
brott begångna inom en begränsad tidsperiod. Tribunalerna inrättades
retroaktivt medan principen om icke-retroaktivitet gäller för utövande av
domstolens jurisdiktion. För domstolen gäller, liksom för Jugoslavien-
tribunalen, att mandatet omfattar brott som har begåtts efter en bestämd
tidpunkt och att ingen bortre tidsgräns föreskrivs.

De brott som tribunalerna respektive domstolen är behöriga att pröva Prop. 2000/01:122
är i huvudsak desamma, dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Härtill kommer att domstolen i en framtid kan komma
att vara behörig pröva aggressionsbrott. Skillnader finns emellertid såväl
mellan de två tribunalerna som mellan dessa och domstolen. För ansvar
för brott mot mänskligheten krävs det enligt Jugoslavientribunalens
stadga att brottet har begåtts under en väpnad konflikt. Någon sådan
koppling till en väpnad konflikt krävs däremot inte enligt
Rwandatribunalens stadga. Vidare är Jugoslavientribunalen behörig att
döma personer för krigsförbrytelser som har begåtts såväl i en
internationell som i en intern väpnad konflikt, medan Rwandatribunalens
behörighet är begränsad till interna väpnade konflikter. Emellertid är
Rwandatribunalens mandat därvid bredare i det att dess stadga
uttryckligen innefattar brott mot 1977 års tilläggsprotokoll II till
Genévekonventionema och mot den s.k. gemensamma artikel 3 i samma
konventioner.

För domstolens del har de olika brotten definierats betydligt mer
ingående än vad som gäller för tribunalerna. Det innebär bl.a. en
precisering av brott mot mänskligheten som gäller såväl vid väpnade
konflikter som i fredstid. Både krigsförbrytelser i internationella och i
icke-intemationella väpnade konflikter kan lagforas inför domstolen.
Romstadgans definitioner av brotten skall dessutom kompletteras med
s.k. brottskriterier (”elements of crimes”) som hjälp vid tolkningen, vilka
har förhandlats i den förberedande kommissionen och som senare skall
beslutas av en stadgepartsförsamling.

En viktig skillnad mellan tribunalerna och domstolen gäller
förhållandet mellan internationell och nationell behörighet att lagfora ett
brott. Medan tribunalernas stadgor ger den internationella rättsliga
processen företräde framför nationella förfaranden så föreskriver
Romstadgan tvärtom att nationell lagföring i princip skall ha företräde.
Domstolen skall vara ett komplement till de nationella rättsordningarna
och endast ta vid när de senare inte fullgör sin uppgift på ett tillbörligt
sätt - den s.k. komplementaritetsprincipen. Skillnaden påverkar även de
olika stadgornas bestämmelser om domars rättsverkningar (ne bis in
idem~, ”inte två gånger för samma sak”).

Trots den grundläggande skillnaden beträffande förhållandet mellan
internationell och nationell lagföring innehåller Romstadgan bestäm-
melser om samarbetsskyldighet för de anslutna staterna som i princip är
lika långtgående som motsvarande skyldighet i förhållande till
tribunalerna. Bestämmelserna om straffverkställighet, vilka bygger på
staternas frivilliga åtagande, liknar också varandra. En betydelsefull skill-
nad mellan tribunalernas stadgor och Romstadgan är dock att den senare
innehåller mera detaljerade regler om samarbete och verkställighet.

Över huvud taget är domstolens stadga avsevärt mer detaljerad än
tribunalernas, bl.a. vad gäller de processuella förfarandena och allmänna
straffrättsliga bestämmelser. Till skillnad från tribunalerna, som själva
har haft att anta sina bevis- och förfaranderegler, skall sådana regler för
domstolen utarbetas av statssamfundet och antas av en stadgeparts-
församling.

De process- och straffrättsliga regler som har förhandlats fram för Prop. 2000/01:122
domstolen förenar element från olika rättsliga traditioner till en enhetlig
ordning, något som också kan komma framtida internationellt samarbete
på dessa områden till godo.

Finansieringen av domstolen, som inte är ett FN-organ, skiljer sig från
vad som gäller för tribunalerna. Med hänsyn till att domstolen kan ta sig
an misstänkta brott på olika sätt - genom hänskjutande av en stat eller
FN:s säkerhetsråd eller ett inledande av en undersökning på eget initiativ
- föreskrivs finansiering från olika källor. Kostnaderna skall främst bäras
av de anslutna staterna men också med medel som FN:s general-
församling anslår.

5 Stadgans närmare innehåll

Romstadgans ingress innehåller allmänna uttalanden om de principer som
stadgan grundar sig på. Vissa av dessa principer kommenteras nedan.
Stadgans bestämmelser är indelade i 13 delar.

Allmänna bestämmelser om inrättandet av Internationella brottmåls-
domstolen och avslutande bestämmelser om tolkning av stadgan,
reservationer, ändringar av stadgan, ikraftträdande m.m. finns i del 1 och
13. De principiellt mest viktiga bestämmelserna finns i del 2 och
behandlar brotten och deras definitioner, domstolens jurisdiktion och
dess förhållande till nationella rättsordningar (s.k. komplementaritet)
samt hur ett förfarande inför domstolen kan inledas. Där behandlas även
frågor om domstolens förhållande till FN:s säkerhetsråd, om ne bis in
idem (”icke två gånger för samma sak”) och om tillämplig lag. I del 3 ges
föreskrifter om allmänna straffrättsliga principer som domstolen skall
tillämpa, t.ex. regler om uppsåt, ansvarsfrihetsgrunder, villfarelse och
förmans befallning. Del 4 reglerar domstolens organisation och
innehåller även bestämmelser om jäv, entlediganden och disciplinära
förfaranden samt om privilegier och immunitet. Där finns också regler
om arbetsspråk och om andra föreskrifter med lägre författningsrättslig
status, dvs. bevis- och förfaranderegler som skall antas av de anslutna
staterna samt domstolens arbetsordning som domstolen själv antar.

Stadgans processrättsliga bestämmelser finns i del 5 (förundersökning
och åtal), del 6 (rättegången) och del 8 (överklagande och omprövning).
Vissa av dessa bestämmelser har betydelse för behovet av nationell
lagstiftning. Bestämmelser om straff och andra rättsverkningar på grund
av brott finns i del 7.

I del 9 finns huvudsakligen de bestämmelser som reglerar det rättsliga
samarbetet mellan domstolen och anslutna stater. Där föreskrivs bl.a.
samarbetsskyldighet när det gäller överlämnande av misstänkta personer
till domstolen samt användning av tvångsmedel och andra åtgärder under
brottsutredningen. I kapitlet finns även bl.a. föreskrifter om konkur-
rerande ansökningar och om konkurrens mellan nationella förfaranden
och Internationella brottmålsdomstolens lagföring. Del 10 innehåller
bestämmelser om verkställighet av domstolens avgöranden.

Bestämmelser som avser stadgepartsförsamlingen för de stater som Prop. 2000/01:122
anslutit sig till stadgan ges i del 11 och föreskrifter om domstolens
finansiering i del 12.

Föreskrifterna i stadgans olika delar presenteras närmare i avsnitt 5.1
till 5.11 nedan. Hänvisningarna till bestämmelser i stadgan görs genom
angivande av artikelns nummer och i vissa fall, efter kolon, nummer och
bokstäver som anger en viss punkt i artikeln (ex. artikel 54:3 a).

5.1 Allmänna bestämmelser

I inledningsartikeln (artikel 1) föreskrivs inrättandet av Internationella
brottmålsdomstolen som en permanent institution för lagföring av
enskilda beträffande de mest allvarliga brotten av internationellt intresse.
Där framgår också att domstolen skall vara ett komplement till de
nationella rättsordningarna, se vidare avsnitt 5.4.5, och att dess
behörighet och funktioner anges i stadgan. Till skillnad från de befintliga
tribunalerna är domstolen inte ett FN-organ. Däremot föreskriver stadgan
att domstolens förhållande till FN skall regleras genom ett avtal (artikel

2) . Vidare är förhållandet mellan domstolen och säkerhetsrådet närmare
reglerat i stadgan, se avsnitt 5.4.6.

Domstolen skall ha sitt säte i Haag och ett högkvartersavtal skall
reglera förhållandet mellan domstolen, som är en internationell juridisk
person med rättshandlingsförmåga (artikel 4), och Nederländerna (artikel

3) . Domstolen far emellertid även välja att förlägga sin verksamhet, t.ex.
att genomföra rättegångar, på en annan plats (artikel 3 och 62). Detta
fordrar att ett särskilt avtal träffas med staten i fråga. Regleringen ger
domstolen möjlighet att t.ex. genomföra rättegångar närmare gämings-
orten och på så sätt skapa förutsättningar för större effektivitet och lägre
kostnader. Domstolen har vidare rätt att utöva sina funktioner och
befogenheter enligt stadgan på en ansluten stats och, med stöd av ett
särskilt avtal, på en annan stats territorium (artikel 4:2).

5.1.1 Stadgepartsförsamlingen

Internationella brottmålsdomstolen skall alltså inrättas med stöd av en
multilateral konvention. Andra alternativ, t.ex. att inrätta den som ett FN-
organ genom ändringar av FN-stadgan eller genom en resolution i
säkerhetsrådet eller generalförsamlingen, förkastades under de för-
beredande förhandlingarna. För att de anslutna staterna (stadgepartema)
skall kunna följa upp och vidareutveckla domstolens verksamhet skall ett
särskilt forum inrättas - stadgepartsförsamlingen. De stater som inte har
anslutit sig till stadgan men som har undertecknat den eller slutakten från
Romkonferensen har observatörsstatus (artikel 112). Även domstolens
president, åklagaren och registratom far delta.

Bland stadgepartsförsamlingens uppgifter märks att behandla och anta
rekommendationer från den förberedande kommissionen. Främst gäller
detta att församlingen skall anta kommissionens förslag till bevis- och
förfaranderegler samt brottskriterier, se avsnitt 5.1.2. Församlingen skall

vidare utöva tillsyn över presidiets, åklagarens och registratoms Prop. 2000/01:122
förvaltning, fastställa domstolens budget, besluta om eventuell ändring av
antalet domare (artikel 36) samt behandla frågor om stadgeparters
bristande samarbete med domstolen (artikel 87). Den skall även besluta
om framtida stadgeändringar (artiklarna 121 och 122) och anta regler för
den ekonomiska förvaltningen av den egna verksamheten och av
domstolens verksamhet (artikel 113).

Stadgepartsförsamlingen skall hålla ett ordinarie möte per år och i
övrigt när det behövs. Mötena skall anordnas antingen där domstolen har
sitt säte eller vid FN:s högkvarter, dvs. i Haag eller i New York. I för-
samlingen har varje ansluten stat en röst. Om inte enhällighet kan uppnås
fattas beslut i sakfrågor med två tredjedels majoritet av närvarande och
röstande stadgeparter och i procedurfrågor med enkel, på motsvarande
sätt beräknad majoritet. En absolut majoritet av stadgepartema fordras för
beslutsförhet. En ansluten stat som ligger efter med betalningen av ett
belopp motsvarande två årsbidrag förlorar sin rösträtt om inte annat
beslutas.

En särskild byrå skall inrättas med en ordförande, två vice-ordföranden
och 18 andra ledamöter valda på tre år. Byrån sammanträder vid behov
och biträder stadgepartsförsamlingen i löpande ärenden. Församlingen får
också inrätta sådana underorgan som kan vara nödvändiga, däribland en
oberoende kontrollmekanism. Församlingen antar sin egen arbetsordning
och skall ha samma officiella språk och arbetsspråk som FN:s
generalförsamling (dvs. arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och
spanska).

5.1.2 Sekundära regelverk

Stadgan skall kompletteras med mer detaljerade bestämmelser i dom-
stolens bevis- och förfaranderegler, vilka skall antas av stadge-
partsförsamlingen efter ett angivet förfarande (artikel 51). Detta
föranleddes av krav från vissa stater som av principiella och politiska skäl
önskade att staterna och inte domarna skall vara lagstiftare. Härtill kom
praktiska överväganden för att möjliggöra stadgeförhandlingama och
skapa ett regelverk för mer tekniska föreskrifter som lättare bör kunna
förändras. I detta sammanhang kom erfarenheterna - såväl goda som
dåliga - från de existerande tribunalerna att spela stor roll och de nu
aktuella reglerna avviker delvis från vad som gäller för tribunalerna.
Tribunalernas stadgor innehåller endast vissa grundläggande principer
medan de mer detaljerade föreskrifterna finns i ett regelverk som
domarna beslutar.

Romstadgan innehåller däremot bestämmelser om de förpliktelser som
åvilar en ansluten stat och detaljerade föreskrifter om alla övriga
viktigare frågor. Stadgans bestämmelser har alltid företräde och bevis-
och förfaranderegi erna måste vara förenliga med stadgan (artikel 51:4-5).
I vissa fall hänvisar stadgan till att närmare föreskrifter skall ges i bevis-
och förfarandereglema. Det är främst olika praktiska förfarandefrågor
som skall regleras i bevis- och förfarandereglema.

För att skapa en viss flexibilitet och bättre möjligheter att vid trängande Prop. 2000/01:122
behov kunna ändra bevis- och förfarandereglema, ges domarna möjlighet
att anta provisoriska regler som gäller fram till nästa möte med
stadgepartsförsamlingen (artikel 51:3). Dessa får dock inte tillämpas
retroaktivt eller vara oförenliga med stadgan. Domarna skall dessutom
själva anta en arbetsordning med bestämmelser om den mer praktiska och
rutinmässiga hanteringen av domstolens verksamhet (artikel 52).

5.2 Domstolens organisation

Internationella brottmålsdomstolens organisation föreskrivs i artikel 34
och utvecklas vidare i de följande artiklarna. Domstolen leds administra-
tivt av ett presidium som består av en domstolspresident och två
vicepresidenter, vilka väljs av domarna själva för en treårsperiod med
möjlighet till omval (artikel 38). Presidiet har dessutom vissa andra upp-
gifter enligt stadgan, t.ex. att avgöra frågor om domstolens arbetsspråk
(artikel 50), att upprätta en rättegångskammare för handläggningen av ett
mål (artikel 61:11) och att utöka antalet domare för en viss
huvudförhandling (artikel 74:1).

I förslaget från FN:s folkrättskommission hade presidiet även vissa
rättskipande uppgifter, särskilt före och efter huvudförhandlingen. Det
förslaget byggde emellertid på tanken att endast presidiet skulle fungera
på heltid och de övriga domarna bara skulle kallas till tjänstgöring vid
behov. Under förhandlingarna framfördes invändningar mot att
rättskipande uppgifter skulle utföras av presidiet och när hela domstolen
sedermera kom att bli heltidsarbetande fanns det inte längre något behov
av detta. Enligt stadgan skall därmed de rättskipande uppgifterna utföras
av domstolens dömande avdelningar - en överklagande-, en rättegångs-
och en förundersökningsavdelning (artikel 34).

I domstolen ingår även ett åklagarkansli och ett registratorskontor.

De viktigaste funktionärerna i domstolen är domarna, åklagaren och
biträdande åklagare samt registratom och den biträdande registratom.
Innan de tillträder sina ämbeten skall dessa personer avlägga en högtidlig
förklaring att de kommer att fullgöra sina uppgifter opartiskt och
samvetsgrant (artikel 45).

5.2.1 Domarna och de dömande enheterna

Internationella brottmålsdomstolen har totalt 18 domare, varav domstols-
presidenten och fyra andra domare tjänstgör i överklagandeavdelningen
samt minst sex domare i vardera av förundersöknings- och
rättegångsavdelningama (artiklarna 36:1 och 39:1). Antalet domare kan
dock utökas av stadgepartsförsamlingen genom ett beslut med
kvalificerad majoritet på förslag av presidiet (artikel 36:2). Presidiet skall
alltid tjänstgöra på heltid och det gäller i princip även de övriga domarna,
men presidiet får med hänsyn till arbetsbelastningen besluta att vissa
domare befrias från tjänstgöring (artikel 35).

En domare skall normalt tjänstgöra i nio år och saknar möjlighet till Prop. 2000/01:122
omval (artikel 36:9 a).

Dömande avdelningar och kammare

Indelningen av domare på avdelningar skall grundas på de uppgifter som
avdelningen skall utföra och de aktuella domarnas kvalifikationer och
erfarenheter (artikel 39:1). Varje avdelning skall innehålla domare med
erkänd kompetens i straffrätt och straffprocessrätt respektive i folkrätt. I
förundersöknings- och rättegångsavdelningama skall domarna främst ha
brottmålserfarenhet. Domarna i dessa två avdelningar skall delas in för en
tid av tre år och därefter, med undantag för att avsluta handläggningen av
inledda mål, cirkulera till en annan avdelning (artikel 39:3 a). De far
dock tillfälligt tjänstgöra i den andra avdelningen, med den
begränsningen att de inte får delta i mer än en avdelnings behandling av
ett och samma mål (artikel 39:4). En domare som utsetts till över-
klagandeavdelningen skall dock enbart tjänstgöra där under återstoden av
sin mandattid (artikel 39:3 b och 4). Tanken är därmed att domarna i
princip skall avancera under sin tjänstgöring och avsluta densamma som
domare i överklagandeavdelningen.

För fullgörandet av de dömande uppgifterna indelas avdelningarna i
olika kamrar för handläggningen av ett visst mål (artikel 39:2). Inom
förundersökningsavdelningen fördelar kamrama själva målen mellan sig
medan upprättandet av en rättegångskammare för ett visst mål bestäms av
presidiet (artikel 61:11). Överklagandekammaren skall bestå av avdel-
ningens samtliga fem domare, medan en rättegångs- och en förundersök-
ningskammare skall bestå av tre domare. I vissa fall far förundersök-
ningskammarens uppgifter utföras av en ensamdomare (artiklarna 39:2 b
och 57:2).

Domarna

Domarna skall väljas bland personer som har hög moral, opartiskhet och
integritet samt de kvalifikationer som krävs i hemstaten för utnämning till
de högsta domarämbetena (artikel 36:3). De valbara kandidaterna delas in
i två kategorier. De skall antingen ha straffrättsliga och straffprocess-
rättsliga kunskaper och praktisk brottmålserfarenhet som domare,
åklagare, försvarare eller liknande, eller relevanta folkrättsliga kunskaper,
t.ex. i internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter, samt besitta
stor yrkeserfarenhet. Vidare måste kandidaterna har utmärkta kunskaper i
minst ett av domstolens arbetsspråk, dvs. engelska eller franska
(artiklarna 36:3 c och 50:2). Anslutna stater är behöriga att nominera en
domarkandidat vardera, som inte behöver vara medborgare i den staten,
och det far inrättas en rådgivande kommitté för att bedöma
nomineringarna (artikel 36:4).

Val av domare sker av stadgepartsförsamlingen enligt ett särskilt
förfarande, som bl.a. innebär att omröstningen skall vara sluten och att de
kandidater skall väljas som får det största antalet röster samt två
tredjedels majoritet av de närvarande och röstande staternas röster

(artikel 36:5-6). Alla domarna måste ha olika nationalitet och vid valet Prop. 2000/01:122
skall staterna ta hänsyn till behovet av representation för de huvudsakliga
rättssystemen, en skälig geografisk representation och en rättvis
representation av kvinnliga och manliga domare samt till behovet av
domare med särskilda kunskaper, t.ex. i fråga om våld mot kvinnor och
barn (artikel 36:7-8).

Domarna väljs för en nioårsperiod utan möjlighet till omval och en
tredjedel av dem skall väljas vart tredje år så att domarkåren fortlöpande
förnyas (artikel 36:9). Vid det första valet av domare är mandattiderna för
vissa domare kortare än nio år och en del av dem - de som väljs för
endast tre år - har som kompensation fått möjlighet till omval. Detsamma
gäller domare som tillkommer genom fyllnadsval för en mandatperiod
om högst tre år (artikel 37). Oavsett mandattidens längd skall en domare i
en rättegångs- eller överklagandekammare alltid avsluta handläggningen
av ett inlett mål (artikel 36:10).

Stadgan föreskriver att domarna skall vara självständiga vid full-
görandet av deras uppgifter (artikel 40). De skall, som en konsekvens
därav, tjänstgöra på heltid och de får inte utföra någon annan yrkesmässig
verksamhet eller annan förtroendeskadlig verksamhet. Frågor om tillåt-
ligheten av annan verksamhet enligt dessa bestämmelser skall avgöras av
en absolut majoritet av domarna.

Presidiet får besluta om att befria en domare från fullgörande av en
tjänsteuppgiff på domarens begäran och stadgan innehåller även relativt
långtgående bestämmelser om domarjäv (artikel 41). Huvudregeln är att
en domare skall anses jävig om han eller hon t.ex. tidigare i någon
funktion har varit inblandad i samma mål eller i ett nationellt straff-
rättsligt förfarande mot samma person som har anknytning till målet.
Särskilda föreskrifter finns dessutom i fråga om handläggningen av mål
när den misstänkte har erkänt gärningen (artikel 65:3-4) och när ett
överklagat mål har återförvisats till en rättegångskammare för förnyad
prövning (artikel 83:2 b). Den misstänkte och åklagaren får begära
prövning av domarjäv, vilket skall avgöras av domstolens ledamöter
genom majoritetsbeslut (artikel 41:2).

Entlediganden och disciplinära förfaranden samt immunitet och
privilegier redovisas särskilt i avsnitt 5.2.4.

5.2.2 Åklagarna och åklagarens kansli

Åklagarens kansli - som skall vara en självständig enhet inom domstolen
- leds av en åklagare (chefsåklagare) och en eller flera biträdande
åklagare, vilka skall ha olika nationalitet och tjänstgöra på heltid (artikel
42). Åklagarna skall vara personer med hög moral, stor skicklighet och
ha omfattande praktisk brottmålserfarenhet samt utmärkta språk-
kunskaper. Med hänsyn till de viktiga och stora befogenheter som
stadgan ger åklagarna är deras självständighet och opartiskhet av största
betydelse. De är därför uttryckligen förbjudna att söka eller ta emot
instruktioner från någon utanför domstolen eller att delta i någon
verksamhet som skulle kunna vara oförenlig med deras uppgifter som
åklagare eller innebära att deras oberoende kan ifrågasättas.

Åklagaren och de biträdande åklagarna väljs av stadgepartsförsam- Prop. 2000/01:122
lingen genom ett särskilt förfarande som bl.a. innebär en sluten omröst-
ning. För att bli vald krävs absolut majoritet. Mandatperioden skall
normalt vara nio år utan möjlighet till omval.

Övrig personal såsom brottsutredare skall anställas vid åklagarens
kansli och även sekonderad personal, dvs. personal som tillhandahålls
och bekostas av en stat, kan komma i fråga (artikel 44). Även när det
gäller rekrytering av personal skall principerna om representation från
olika rättssystem, geografisk spridning, representation av både män och
kvinnor samt behovet av expertkunskaper, t.ex. beträffande kvinnovåld,
iakttas. Åklagaren får dessutom utse särskilda rådgivare med sådana
expertkunskaper (artikel 42:9).

Även för åklagarna finns det långtgående jävsregler och de far inte
medverka i mål där det finns skäl att ifrågasätta deras opartiskhet på
någon grund (artikel 42:7). Exempel som anges i stadgan är att åklagaren
tidigare i någon funktion har varit inblandad i samma mål inför
Internationella brottmålsdomstolen eller i ett nationellt brottmåls-
förfarande med anknytning till samma person. En åklagare får frånträda
handläggningen av ett mål på egen begäran med presidiets tillstånd och
jävsinvändningar från den misstänkte skall prövas av överklagande-
kammaren.

5.2.3 Registratom och registratorskontoret

Registratorskontoret ansvarar för domstolens administration och för
administrativ service till domstolens övriga enheter och personal (artikel
43). Bland funktionerna ingår t.ex. att ansvara för protokoll- och
aktföring i pågående mål (artikel 64:10). Inom kontoret får olika speciali-
serade enheter sättas upp. Stadgan föreskriver att en särskild enhet för
brottsoffer och vittnen med särskild expertis skall inrättas, men även
andra underenheter kan bli aktuella. Det diskuteras t.ex. att inrätta en
sådan enhet för att stödja försvararnas verksamhet vid domstolen.

Kontoret skall ledas av en registrator som är domstolens administrativa
chef under domstolspresidenten. Vid behov skall även en biträdande
registrator utses på registratoms rekommendation. Stadgan innehåller
kvalifikationskrav för dessa personer, vilka skall utses av domstolens
domare genom sluten omröstning med krav på absolut majoritet.
Registratom skall tjänstgöra på heltid och normalt väljas för fem år med
möjlighet till omval.

Övrig personal anställs av registratom som också skall lämna förslag
till tjänsteföreskrifter, vilka måste godkännas av stadgepartsförsamlingen
(artikel 44:3). Församlingen skall även anta riktlinjer för anlitandet av
sekonderad personal.

5.2.4

Disciplinära förfaranden, immunitet och privilegier samt Prop. 2000/01:122
språkfrågor m.m.

Entledigande och disciplinära förfaranden

Stadgan innehåller föreskrifter om entledigande av huvudfönktionärema,
dvs. domare, åklagaren, biträdande åklagare, registratom och den
biträdande registratom (artikel 46). Enligt stadgan skall dessa föreskrifter
vidareutvecklas i de bevis- och förfaranderegler som stadgeparts-
församlingen skall anta. Entledigande kan komma i fråga om personen
har gjort sig skyldig till ett grovt tjänstefel eller ett allvarligt
åsidosättande av sina skyldigheter enligt stadgan eller om personen är
förhindrad att fullgöra sina tjänsteuppgifter.

Stadgepartsförsamlingen beslutar om entledigande av en domare,
åklagaren eller en biträdande åklagare. Beträffande avskedande av
registratom eller den biträdande registratom har domstolens domare
beslutanderätten. För sådana beslut föreskrivs särskilda krav när det
gäller förslag, omröstning och möjligheter för den aktuella personen att
lämna sina synpunkter.

I fråga om mindre grova tjänstefel föreskriver stadgan att regler om
disciplinära åtgärder skall ges i domstolens bevis- och förfaranderegler
(artikel 47).

Immunitet och privilegier m.m.

I de anslutna staterna skall Internationella brottmålsdomstolen åtnjuta den
immunitet och de privilegier som krävs för den skall kunna fylla sitt syfte
(artikel 48). Ett avtal om immunitet och privilegier kommer dessutom att
utarbetas. Domarna, åklagaren, de biträdande åklagarna och registratom
skall enligt stadgan ha immunitet och privilegier som motsvarar en
diplomatisk beskickningschef. De skall även efter det att deras uppdrag
har avslutats åtnjuta straffrättslig immunitet för sina tjänsteåtgärder. Den
biträdande registratom och övrig personal skall ha den immunitet och de
privilegier som behövs för att fullgöra deras uppdrag i enlighet med det
ovan nämnda avtalet. Immuniteten och privilegierna kan hävas enligt
särskilda beslut.

Avtalet om immunitet och privilegier skall även innehålla bestäm-
melser som är nödvändiga för att försvarare, experter, vittnen och andra
personer som skall infinna sig vid domstolen skall kunna fullgöra sina
uppgifter.

Stadgepartsförsamlingen skall besluta om löner, arvoden och kostnads-
ersättning till domstolens huvudfunktionärer (artikel 49). Dessa far inte
sänkas under mandattiden.

Språkfrågor

En kontroversiell fråga under förhandlingarna gällde domstolens
officiella språk och dess arbetsspråk. Ett stort antal officiella språk både

tynger och fördyrar arbetet samtidigt som det ger fler personer möjlighet Prop. 2000/01:122
att delta och göra sig förstådda. Stadgan innehåller ett antal kompro-
misser för att balansera olika intressen på denna punkt.

Domstolens officiella språk är desamma som FN:s, dvs. sex språk
(artikel 50:1). Förutom att dessa språk skall användas i stadgeparts-
församlingen, skall domar och andra viktigare avgöranden översättas till
samtliga officiella språk.

Domstolens arbetsspråk är emellertid begränsade till att i första hand
vara engelska och franska, men bevis- och förfarandereglema får
innehålla föreskrifter om när andra officiella språk får användas som
arbetsspråk (artikel 50:2). Det innebär att rättegångarna främst kommer
att hållas på något av de två arbetsspråken. Under förundersökningen har
varje person som hörs rätt till kostnadsfri hjälp med tolkning och
översättning av dokument till ett språk som personen till fullo förstår och
talar (artikel 55:1 c). Detsamma gäller uttryckligen för den tilltalade
(artikel 67:1 f) och det kan förväntas att tolkning kommer att behövas
även för andra personer som skall höras vid förhandlingar inför
domstolen.

På begäran av en part eller en stat som får intervenera i förfarandet får
domstolen, när den finner det lämpligt, besluta att parten eller staten får
använda ett annat språk än något av arbetsspråken (artikel 50:3).

5.3 Brotten

5.3.1 Brottskatalogen och aggressionsbrottet

I artikel 5 redovisas vilka brottstyper som omfattas av Internationella
brottmålsdomstolens jurisdiktion. Dessa är folkmord, brott mot mänsklig-
heten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Beträffande det senare
brottet heter det dock i artikel 5:2 att domstolen skall utöva sin
jurisdiktion över aggressionsbrott så snart som en bestämmelse antagits
som definierar brottet och fastställer villkoren för utövandet av
jurisdiktion över det. En dylik bestämmelse skall vara förenlig med
tillämpliga bestämmelser i FN-stadgan. Bestämmelsen skall antas enligt
reglerna för ändring och översyn av stadgan vilka redovisas under avsnitt

5.11 Dessa regler innehåller bl.a. krav på en mycket kvalificerad
majoritet.

Bakgrunden till inskränkningen i utövandet av jurisdiktion över
aggressionsbrottet är att man under förhandlingarna inte kunde enas om
en definition av detta och om vilken roll som FN:s säkerhetsråd skulle ha
att spela i förhållande till domstolen i fall av aggressionsbrott. Den
definition av aggression som återfinns i FN:s generalförsamlings
resolution 3314 (XXIX) från 1974 gäller förhållandet mellan stater och
bedömdes av vissa som alltför vid och otillfredsställande för utkrävande
av individuellt straffansvar. Andra menade att den definition av brott mot
freden som återfinns i stadgan för Numberg-tribunalen är alltför snäv.
Diskussionen komplicerades av olika syn på säkerhetsrådets roll. Enligt

FN-stadgans artikel 39 är det säkerhetsrådet som har att avgöra före- Prop. 2000/01:122
komsten av en aggressionshandling. Vissa ansåg därför att domstolens
behandling av aggressionsbrott måste föregås av ett sådant avgörande av
säkerhetsrådet. Andra fann det stötande att det politiska organ som
säkerhetsrådet är skulle kunna binda domstolen i detta avseende. På
grund av oenigheten blev således lösningen att en markering gjordes i
stadgan av att aggressionsbrott någon gång i framtiden skall kunna
lagforas inför domstolen, men att detta inte kan ske innan en stadge-
ändring vidtas. Den förberedande kommissionen har bl.a. i uppdrag att ta
fram förslag till en definition av aggressionsbrottet för vidare behandling
av stadgepartsförsamlingen eller en översynskonferens.

Under förhandlingarna pläderade vissa stater för att också internatio-
nella terroristbrott och narkotikabrott skulle omfattas av domstolens
jurisdiktion. Majoriteten motsatte sig detta och ansåg att endast de
klassiska folkrättsbrotten borde medtas. Så blev också fallet.

I de följande tre artiklarna definieras folkmord, brott mot mänsklig-
heten och krigsförbrytelser. Gemensamt för definitionerna är att det
anges att det är i enlighet med stadgan, det vill säga inför Internationella
brottmålsomstolen, som definitionerna gäller. Denna passus är införd för
att erinra om att just dessa definitioner inte nödvändigtvis återger vad
som utgör gällande sedvanerätt på området, varom tolkningarna torde gå
isär, och heller inte vad som kan gälla i nationell rätt. I artikel 10 sägs
också att ingen bestämmelse i stadgan skall tolkas så att den på något vis
inskränker gällande folkrättsliga regler eller föregriper sådana som är
under utveckling. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 22 om
legal itetsprincipen.

5.3.2 Folkmord

Definitionen av folkmord i artikel 6 följer ordagrant den i artikel II i 1948
års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (en
översättning till svenska finns i prop. 1952:71 och SÖ 1952:64). Med
folkmord avses var och en av följande gärningar förövad i avsikt att helt
eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös
folkgrupp som sådan, nämligen att döda medlemmar av gruppen, att
tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada, att
uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra
dess fysiska undergång helt eller delvis, att genomföra åtgärder som är
avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller att med våld överföra
bam från gruppen till en annan grupp. I stället för att som i
folkmordskonventionens artikel III ha en särskild uppräkning av vilka
gärningar som ger upphov till straffrättsligt ansvar, så gäller inför
domstolen de allmänna reglerna för individuellt straffansvar i del 3 i
stadgan (artiklarna 25 och 28) även för folkmord. Det kriminaliserade
området torde i allt väsentligt vara detsamma.

5.3.3

Brott mot mänskligheten Prop. 2000/01:122

Definitionen av brott mot mänskligheten har inte på samma sätt en
förlaga i ett annat instrument. Visserligen innehåller stadgorna för
Numberg-tribunalen och de internationella tribunalerna för f.d. Jugo-
slavien och Rwanda kortfattade uppräkningar av de härunder fallande
gärningarna och vissa villkor för att de skall nå upp till den nivå som gör
att de kan klassificeras som brott mot mänskligheten, men beskrivningen
i Romstadgan är avsevärt utökad och mera detaljerad.

I artikel 7:1 anges först den ram inom vilken de olika gärningarna
måste begås för att utgöra brott mot mänskligheten, nämligen som en del
av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med
insikt om angreppet. Angrepp mot civilbefolkning definieras i sin tur
(artikel 7:2 a) som gärningar som inbegriper ett upprepat förövande av de
i artikel 7:1 uppräknade gärningarna mot civilbefolkning till följd av eller
för att främja en stats eller en organisations politik att genomföra ett
sådant angrepp. Det krävs sålunda att brottet begås som en del av ett
antingen vidsträckt eller systematiskt angrepp och att den anklagade hade
kännedom om angreppet. Gärningen måste vara en av flera och antingen
följa av eller åtminstone främja en politik rörande angreppet som
antingen kan vara en regerings eller en organisations politik. Det följer av
artikelns utformning att brott mot mänskligheten kan begås såväl i
fredstid som i en väpnad konflikt. Förövarna av dylika brott, som
innefattar grova kränkningar av mänskliga rättigheter, är inte begränsade
till statens företrädare utan kan även tillhöra t.ex. organisationer.

De gärningar som kan lagforas inför domstolen när de sker inom denna
ram och som uppräknas i artikel 7:1 är mord, utrotning, förslavning,
deportation eller tvångsförflyttning av befolkning, fängslande eller annat
allvarligt berövande av fysisk frihet i strid med grundläggande
folkrättsliga regler, tortyr, våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad
prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje
annan form av sexuellt våld av motsvarande svårighetsgrad, förföljelse av
en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av politiska,
rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, genusmässiga eller
av andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten
(förföljelse dock endast i samband med en annan gärning i uppräkningen
eller ett annat brott som omfattas av domstolens jurisdiktion), påtvingat
försvinnande av personer, brottet apartheid och, slutligen, andra omänsk-
liga handlingar av liknande beskaffenhet som uppsåtligen förorsakar
svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men.

Man kan därmed konstatera att listan över gärningar som kan vara brott
mot mänskligheten är betydligt utökad jämfört med tidigare stadgor. Det
bör nämnas att den, genom att andra omänskliga handlingar medtagits,
inte är uttömmande. Det kan vidare anmärkas att inte heller grunderna för
förföljelse är uttömmande angivna, och att den långa listan över sexual-
brott också talar om andra former av sexuellt våld än de uppräknade.

I artikel 7:2 kompletteras brottsbeskrivningen med en rad definitioner
av begrepp som använts i denna, nämligen förslavning, deportation eller
tvångsförflyttning av befolkning, tortyr, påtvingat havandeskap, för-
följelse, brottet apartheid, samt påtvingat försvinnande av personer.

Begreppet utrotning preciseras utan att en fullständig definition ges.
Även termen genus definieras (artikel 7:3). För definitionerna hänvisas
till stadgetexten. Flera av dessa är nyskapande. De ger också en
detaljeringsgrad åt brottsbeskrivningen som är långt större än i tidigare
instrument.

Prop. 2000/01:122

5.3.4 Krigsförbrytelser

I artikel 8 har ett stort antal brott med anknytning till väpnade konflikter
samlats under rubriken krigsförbrytelser. Det är första gången i en
juridisk text som även kränkningar av de förpliktelser som gäller i icke-
internationella väpnade konflikter benämns krigsförbrytelser. Flertalet
upptagna brott har ordagrant hämtats från gällande instrument på det
humanitärrättsliga området såsom de fyra Genévekonventionema (GK I-
IV) från 1949 och deras två tilläggsprotokoll (TP I-II) från 1977 samt
Haagkonventioner såsom lantkrigsreglementet (IV. Haagkonventionen)
från 1907 och instrument som förbjuder användandet av vissa vapen-
typer. I några fall har bestämmelser från olika artiklar i dessa instrument
eller olika instrument samlats till ett brott. Flertalet av dessa konventioner
m.m. finns i svensk översättning samlade i folkrättskommitténs
delbetänkande Krigets lagar (SOU 1979:73).

I ett par fall har vidare en vidareutveckling av humanitärrätten skett
genom förtydliganden och tillägg. Exempel på detta är sexualbrotten
respektive angrepp mot personal m.m. i humanitära biståndsinsatser eller
i FN:s fredsbevarande insatser. Den använda tekniken innebär att mera
ålderdomliga formuleringar omväxlar med nyskapade. Att man i flertalet
fall lyft över en brottsbeskrivning från ett annat instrument innebär också
stundtals att det i beaktande av den generella regeln i artikel 30, som
föreskriver att alla brott som omfattas av domstolens jurisdiktion skall
begås med uppsåt, finns överflödiga angivelser av det nödvändiga
subjektiva rekvisitet (jfr t.ex. uppsåtligt riktande av angrepp mot
civilbefolkning). I översättningen till svenska har så långt möjligt trohet
visats mot föreliggande översättningar av befintliga instrument.

I artikeln anges inledningsvis en jurisdiktionsregel. Domstolen skall ha
jurisdiktion över krigsförbrytelser särskilt när de begås som en del av en
plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor
skala (artikel 8:1). Formuleringen är en kompromiss mellan dem som
önskade en absolut tröskel liknande den för brott mot mänskligheten (del
av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp) och dem som förespråkade
att i princip alla krigsförbrytelser skulle kunna lagforas inför domstolen.
Den återspeglar även att krigsförbrytelser kan vara av mycket skiftande
art och straffvärde och att domstolen endast är avsedd att befatta sig med
de mest allvarliga brotten som är internationella angelägenheter.

I artikel 8:2 beskrivs sedan brotten. De har grupperats under olika
rubriker, nämligen svåra överträdelser av Genévekonventionema (punkt
a), andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i internationella
väpnade konflikter (punkt b), allvarliga kränkningar i icke-intemationella
konflikter av Genévekonventionemas gemensamma artikel 3 (punkt c)
samt andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i icke-

internationella väpnade konflikter (punkt e). Punkterna a och b behandlar Prop. 2000/01:122
alltså brott i internationella väpnade konflikter medan punkterna c och e
behandlar brott i icke-intemationella väpnade konflikter. Anmärkas bör
att systematiken avviker från den normala inom internationell humanitär
rätt, som skiljer på svåra överträdelser (som bara kan begås i
internationella väpnade konflikter) och andra allvarliga kränkningar (som
kan begås i båda typerna konflikter), i det att sådana svåra överträdelser
som upptas i Tilläggsprotokoll I återfinns i punkt b, medan begreppet
svåra överträdelser i domstolsstadgan reserverats för svåra överträdelser
av Genévekonventionema.

Svåra överträdelser av Genévekonventionema

Svåra överträdelser av Genévekonventionema, nämligen gärningar som
riktar sig mot personer eller egendom som skyddas enligt bestämmel-
serna i den tillämpliga Genévekonventionen, anges i punkt a. Följande
brott upptas, hämtade från artikel 50 i GK I, artikel 51 i GK II, artikel
130 i GK III och artikel 147 i GK IV:

i) Uppsåtligt dödande.

ii) Tortyr eller omänsklig behandling inbegripet biologiska experi-
ment.

iii) Uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till kropp
eller hälsa.

iv) Olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i
stor omfattning som inte rättfärdigas av militär nödvändighet.

v) Tvingande av en krigsfånge eller en annan skyddad person att
tjänstgöra i en fientlig makts stridskrafter.

vi) Uppsåtligt berövande av rätten till opartisk rättegång i laga ordning
för en krigsfånge eller en annan skyddad person.

vii) Olaglig deportation eller förflyttning eller olaglig inspärrning.

viii) Tagande av gisslan.

Andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt

I punkt b anges andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som
är tillämplig i internationella väpnade konflikter inom, som det heter för
att markera att man i allt väsentligt baserat sig på bestämmelser som är en
del av sedvanerätten på området, den vedertagna folkrättsliga ramen. Den
upptar följande brott:

i) Uppsåtligt riktande av angrepp mot civilbefolkning som sådan
eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter
(artiklarna 51:2 och 85:3 a i TP I).

ii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot civil egendom, dvs. egendom
som inte utgör ett militärt mål (artikel 51:1 i TP I).

iii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot personal, anläggningar,
materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär
biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med
Förenta nationernas stadga, så länge de är berättigade till det
skydd som tillkommer civilbefolkning eller civil egendom i

enlighet med folkrätten i väpnade konflikter (huvudsakligen Prop. 2000/01:122
konventionen den 9 december 1994 om skydd av personal i FN-
insatser och därtill anknuten personal [se prop. 1995/96:132]
samt artiklarna 70:2-4 och 71 i TP I).

iv) Uppsåtligt inledande av angrepp med insikt om att det också
kommer att leda till spillande av liv eller åsamkande av skada för
civila eller civil egendom eller vidsträckta, långvariga och
allvarliga skador på den naturliga miljön, vilka kan anses vara
klart överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta
övergripande militära fördel som kan förväntas (artiklarna 51:5b
och 85:3 b samt 35:3 och 55:1 i TP I, orden ”klart” och
”övergripande” är dock tillagda).

v) Angrepp och bombardemang, oavsett med vilka medel, av
städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och inte
utgör ett militärt mål (artikel 25 i lantkrigsreglementet med
tillägg av ”och inte är militära mål”).

vi) Dödande eller sårande av en kombattant som, sedan han nedlagt
vapnen eller inte längre är i stånd att försvara sig, har gett sig på
nåd och onåd (artikel 23 c i lantkrigsreglementet, jfr också
artikel 41:1-2 i TP I).

vii) Otillbörligt användande av parlamentärflagg, fiendens flagg eller
Förenta nationernas flagg eller militära gradbeteckningar och
uniformer enligt Genévekonventionemas kännetecken med död
eller allvarlig personskada som följd (huvudsakligen artikel 23 f
i lantkrigsreglementet samt artiklarna 38-39 och 85:3 f i TP I).

viii) Ockupationsmaktens förflyttning direkt eller indirekt av en del
av sin egen civilbefolkning till det område som den ockuperar
eller deportation eller förflyttning inom eller utanför det
ockuperade området av hela eller en del av befolkningen i detta
område (artiklarna 49:6 samt 49:1 och 147 i GK IV och 85:4 a i
TP I med tillägg av orden ”direkt eller indirekt”).

ix) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader avsedda för
religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande
ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsam-
lingsplatser för sjuka och sårade under förutsättning att de inte
utgör ett militärt mål (huvudsakligen artiklarna 27 och 56 i
lantkrigsreglementet, 1954 års konvention i Haag om skydd för
kulturell egendom i händelse av väpnad konflikt samt diverse
bestämmelser i GK om skydd för sjukhus och motsvarande).

x) Utsättande av någon som fallit i en motparts våld för fysisk
stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i
någon form som varken rättfärdigas av vederbörandes medicin-
ska, odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov eller utförs i
hans eller hennes intresse och vilka förorsakar död eller allvarligt
hotar hälsan för den personen (artiklarna 11:2 a och 11:4 samt
11:1, ll:2boch 11:4 i TP I).

xi) Förrädiskt dödande eller sårande av till den fientliga nationen
eller armén tillhörande personer (artikel 23 b i lantkrigs-
reglementet).

xii) Förklarande att pardon inte kommer att ges (artikel 23 d i Prop. 2000/01:122
lantkrigsreglementet, jfr också artikel 40 i TP I).

xiii) Förstörelse eller beslagtagande av fiendens tillhörigheter såvida
inte detta till följd av krigets krav är oundgängligen nödvändigt
(artikel 23 g i lantkrigsreglementet).

xiv) Förklarande att motpartens medborgares rättigheter och rätt att
väcka talan är upphävda, tillfälligt försatta ur kraft eller
utestängda från att göras gällande inför domstolarna (artikel 23 h
i lantkrigsreglementet).

xv) Tvingande av motpartens medborgare att delta i krigsoperationer
riktade mot deras eget land även om de var i den krigförandes
tjänst innan kriget började (artikel 23 andra stycket i
lantkrigsreglementet).

xvi) Plundring av en stad eller en plats även om den har tagits med
storm (artikel 28 i lantkrigsreglementet).

xvii) Användande av gifter eller förgiftade vapen (artikel 23 a i
lantkrigsreglementet).

xviii) Användande av kvävande, giftiga eller andra gaser och alla
likvärdiga vätskor, ämnen eller medel (1925 års protokoll i
Geneve rörande förbud mot användande i krig av kvävande,
giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel).

xix) Användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i
människokroppen, såsom kulor med hård mantel, om denna inte
helt och hållet täcker kärnan eller är försedd med inskärningar
(1899 års deklaration i Haag angående förbud mot användande
av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen)

xx) Användande av vapen, projektiler och material samt strids-
metoder av sådan beskaffenhet att de kan förorsaka överflödig
skada eller onödigt lidande eller som är av urskillningslös
beskaffenhet i strid med folkrätten i väpnade konflikter under
förutsättning att sådana vapen, projektiler, material och strids-
metoder är föremål för ett allomfattande förbud och omfattas av
en bilaga till denna stadga till följd av en ändring som har gjorts i
enlighet med de tillämpliga bestämmelser som avses i artiklarna
121 och 123 (artiklarna 35:2, jfr artikel 23 e i lantkrigs-
reglementet, samt 48 och 51:4-5 i TP I).

xxi) Kränkande av personlig värdighet, särskilt förödmjukande och
nedsättande behandling (Artikel 75:2 b jämförd med artikel 85:4
c i TP I).

xxii) Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat
havandeskap enligt definitionen i artikel 7:2 f, påtvingad
sterilisering eller annan form av sexuellt våld, som också utgör
en svår överträdelse av Genévekonventionema (Huvudsakligen
artiklarna 27:2 i GK IV samt 75:2 b och 76:1 i TP I.
Uppräkningen har dock gjorts betydligt mera utförlig).

xxiii) Användande av en civil eller annan skyddad person för att
genom sin närvaro skydda vissa platser, områden eller väpnade
styrkor från stridshandlingar (Huvudsakligen artiklarna 23 i GK
III, 28 i GK IV och 51:7 i TP I).

xxiv) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader, utrustning, Prop. 2000/01:122
medicinska enheter och transporter samt personal som bär
Genévekonventionemas kännetecken i enlighet med folkrätten

(Brottet återspeglar ett flertal bestämmelser i GK och TP I).

xxv) Uppsåtligt användande av utsvältning av civilbefolkning som en
stridsmetod genom att beröva den förnödenheter som är
nödvändiga för dess överlevnad, däribland uppsåtligt för-
hindrande av hjälpsändningar i enlighet med Genéve-
konventionema (Huvudsakligen artikel 54 i TP I).

xxvi) Uttagande eller värvande av barn som inte fyllt 15 år till de
nationella väpnade styrkoma eller användande av dem till att
aktivt delta i fientligheter (Artikel 77:2 i TP I och artikel 38:2-3 i
1989 års konvention om barnets rättigheter).

Under punkt xx var ursprungligen avsikten att ta med användande av
kemiska och bakteriologiska vapen. Länder i tredje världen insisterade
emellertid på att i så fall också ta med användandet av kärnvapen, något
som i sin tur var oacceptabelt för kämvapenmaktema och deras allierade.
Det gick heller inte att nå enighet om att få med vapentyper som omfattas
av 1980 års konvention om särskilt inhumana vapen (se prop.
1981/82:206) eller Ottawakonventionen mot anti-personella landminor
(se prop. 1997/98:175). Lösningen blev att de uttryckliga referenserna till
massförstörelsevapen och andra specifika vapentyper ströks och ersattes
med detta på generella kriterier uppbyggda brott, som kan fyllas med
innehåll beträffande specifika vapen och stridsmetoder i samband med
framtida ändringar av stadgan. Att märka är att kemiska och bakterio-
logiska vapen i stor utsträckning torde täckas in av punkt xviii, och att
det är svårt att föreställa sig fall där användande av massförstörelsevapen,
t.ex. kärnvapen, inte skulle omfattas av punkt iii.

Kränkningar av Genévekonventionemas gemensamma artikel 3

Under punkt c, som gäller i fall av väpnad konflikt som inte är av inter-
nationell karaktär, upptas kränkningar av den för de fyra Genéve-
konventionema gemensamma artikel 3, nämligen följande gärningar som
begåtts mot personer som inte deltar aktivt i fientlighetema, däribland
medlemmar av de väpnade styrkorna som har lagt ned vapnen och
personer som försatts ur stridbart skick genom sjukdom, sårskada,
fångenskap eller av annat skäl:

i) Våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former,
stympning, grym behandling och tortyr.

ii) Kränkande av den personliga värdigheten, i synnerhet föröd-
mjukande och nedsättande behandling.

iii) Tagande av gisslan.

iv) Utdömande av straff och verkställande av avrättningar utan
föregående dom avkunnad av i laga ordning tillsatt domstol vars
rättskipning erbjuder de garantier som allmänt erkänns som
oumbärliga.

Under punkt d klargörs att punkt c gäller icke-intemationella väpnade Prop. 2000/01:122
konflikter och inte i situationer som har uppkommit till följd av interna
störningar och spänningar, såsom upplopp, enstaka och sporadiska
våldshandlingar eller andra liknande handlingar (artikel 1:2 av TP II).

Andra brott i icke-intemationella väpnade konflikter

Under punkt e upptas andra allvarliga kränkningar av lag eller
sedvanerätt som gäller icke-intemationella väpnade konflikter inom den
vedertagna folkrättsliga ramen, d.v.s. vad som Romkonferensen bedömde
som sedvanerättsligt etablerade krigsförbrytelser i denna typ av konflikt.
Brottsbeskrivningama är i allt väsentligt desamma som de som gäller för
motsvarande brott i internationella konflikter, dock med anpassning till
karaktären av konflikten. Man kan notera att de upptagna brotten är
betydligt färre än de i internationella konflikter. Det fanns under förhand-
lingarna ett stort motstånd från vissa länder att över huvud taget låta brott
i icke-intemationella konflikter ingå i Internationella brottmåls-
domstolens jurisdiktion, och listan utgör en del av det förhandlingspaket
som slutligen antogs.

Även om det hade varit önskvärt ur rättspolitisk synpunkt att ännu fler
brott i interna konflikter hade kunnat medtas, får det betraktas som en
framgång att så pass många brott ändå upptas. De aktuella gärningarna är
följande:

i) Uppsåtligt angrepp mot civilbefolkning som sådan eller mot
enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter (huvudsakligen
artikel 13:2 i TP II).

ii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader, utrustning,
medicinska enheter och transporter samt personal som bär
Genévekonventionemas kännetecken i enlighet med folkrätten
(sammanfattning av diverse bestämmelser i TP II med inspiration
också från artikel 3 i GK I-I V).

iii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot personal, anläggningar,
materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär bistånds-
insats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med Förenta
nationernas stadga, så länge de är berättigade till det skydd som
tillkommer civilbefolkning eller civil egendom i enlighet med
folkrätten i väpnade konflikter (huvudsakligen konventionen den 9
december 1994 om skydd av personal i FN-insatser och därtill
anknuten personal men även artiklarna 9 och 11 i TP II).

iv) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader avsedda för religion,
undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, historiska
minnesmärken, sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och
sårade under förutsättning att de inte utgör ett militärt mål
(huvudsakligen artiklarna 27 och 56 i lantkrigsreglementet över-
förda på interna konflikter samt vidare 1954 års konvention i Haag
om skydd för kulturell egendom i händelse av väpnade konflikt och
artiklarna 11 och 16 i TP II).

v) Plundring av en stad eller en plats även om den har tagits med Prop. 2000/01:122
storm (artikel 4:2 g i TP II, utvidgad med inspiration av artikel 28 i
lantkrigsreglementet).

vi) Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat
havandeskap enligt definitionen i artikel 7:2 f, påtvingad
sterilisering eller annan form av sexuellt våld, som också utgör en
allvarlig kränkning av artikel 3 som är gemensam för de fyra
Genévekonventionema (artikel 4:2 e i TP II, dock med en betydligt
mera utförlig uppräkning).

vii) Uttagande eller värvande av barn som inte fyllt 15 år till väpnade
styrkor eller grupper eller användande av dem till att aktivt delta i
fientligheter (artikel 4:3 c i TP II).

viii) Beordrande av förflyttning av civilbefolkning av skäl som
sammanhänger med konflikten, såvida inte den berörda civil-
befolkningens säkerhet eller tvingande militär nödvändighet kräver
det (artikel 17:1 1TP II).

ix) Förrädiskt dödande eller sårande av en kombattant tillhörande
motståndaren (artikel 23 b i lantkrigsreglementet överförd på
interna konflikter).

x) Förklarande att pardon inte kommer att ges (artikel 4:1 i TP II,
jämför också artikel 3 i GK I-IV).

xi) Utsättande av någon som fallit i en annan parts våld för fysisk
stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i någon
form som varken motiveras av vederbörandes medicinska,
odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov eller utförs i hans
eller hennes intresse och vilka förorsakar död eller allvarligt hotar
hälsan för den personen (artiklarna 4:2 a och 5:2 e i TP II).

xii) Förstörelse eller beslagtagande av en motståndares tillhörigheter,
såvida inte detta till följd av konfliktens krav är oundgängligen
nödvändigt (artikel 23 g i lantkrigsreglementet överförd till interna
konflikter).

Under punkt f återfinns samma bestämmelse, hämtad från artikel 1:2 i
TP II, som redovisats under d) ovan. Det tilläggs att gärningarna under e)
gäller väpnade konflikter som utspelas inom en stats territorium när det
förekommer en långvarig väpnad konflikt mellan regeringsmyndigheter
och organiserade väpnade grupper eller mellan väpnade grupper.
Tillägget kan sägas ersätta bestämmelsen i artikel 1:1 av TP II som gör
protokollet tillämpligt endast vid konflikt mellan en stats stridskrafter och
väpnade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll
över en del av statens territorium att de kan utföra sammanhängande och
samordnade operationer samt tillämpa protokollet. Effekten av att denna
begränsning inte medtagits i stadgan är att brotten kan lagforas också när
de begås i en väpnad konflikt mellan olika grupper, vilket också påtalas i
punkt f, samt att kravet på ansvarigt kommando och kontroll över
territorium sänkts väsentligt. Det far anses som en framgång att
”tröskeln” sålunda gjorts lägre för när brott i icke-intemationella
konflikter kan lagforas än vad som traditionellt ansetts gälla. Allt mer
kännetecknas ju dylika konflikter av röriga situationer där frontlinjer och

partsförhållande kan vara oklara, och merparten av dagens konflikter är Prop. 2000/01:122
just interna.

Ytterligare s.k. ”brottskriterier”

Till hjälp för domstolen vid tolkningen och tillämpningen av de relativt
kortfattade brottsbeskrivningama i artiklarna 6-8 skall s.k. brottskriterier
utarbetas (artikel 9). Detta skall, enligt slutakten till Romkonferensen,
anförtros den förberedande kommissionen, som har att färdigställa ett
förslag till kriterier före den 30 juni 2000. Så har också skett. Kriterierna
skall härefter antas av stadgepartsförsamlingen med två tredjedels
majoritet.

Brottskriteriema kan kanske enklast beskrivas som en uppräkning av
de objektiva rekvisiten för respektive brott med särskild angivelse av
eventuella avvikelser från det subjektiva rekvisit som generellt föreskrivs
i artikel 30. Av vikt är bestämmelsen att kriterierna och eventuella
ändringar av dem skall stå i överensstämmelse med stadgan (artikel 9:3).
Det är fallet med föreliggande förslag till brottskriterier.

5.4 Domstolens jurisdiktion och förhållandet till
nationell lagföring

5.4.1 Tidsavgränsning av domstolens jurisdiktion

Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion omfattar endast brott
som begåtts efter stadgans ikraftträdande. För stater som blir parter i
stadgan efter dess ikraftträdande far jurisdiktionen i förhållande till den
staten utövas endast vad gäller brott som begåtts efter tillträdet, såvida
inte den tillträdande staten förklarar annorlunda (artikel 11:1 och 2).
Principen om icke-retroaktivitet finns även uttryckt i artikel 24 bland de
allmänna straffrättsliga bestämmelserna. Frågan hur regeln skall
tillämpas vid s.k. perdurerande brott (brott som begås under en längre tid,
t.ex. kidnappning) är inte reglerad. Bestämmelserna överensstämmer till
fullo med legalitetsprincipen och var dessutom den politiska
förutsättningen för att vissa länder som övergått till demokrati och därvid
tvingats införa amnestier eller motsvarande skulle kunna stödja stadgan.

5.4.2 Ingen jurisdiktion över minderåriga

Internationella brottmålsdomstolen har inte jurisdiktion över personer
som inte fyllt 18 år när brottet förövas. Denna jurisdiktionsbestämmelse
återfinns i artikel 26 bland de allmänna straffrättsliga bestämmelserna.
Bakgrunden till placeringen är att regeln ursprungligen var utformad som
en straffmyndighetsregel. Eftersom strafffnyndighetsåldem varierar stort
mellan olika länder var det lättare att nå enighet om en ålder om regeln
omvandlades till en jurisdiktionsbestämmelse.

5.4.3 Förutsättningar för utövande av jurisdiktion Prop. 2000/01:122

I artikel 12 regleras, utom vad gäller hänskjutanden av situationer till
Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion från säkerhetsrådet (se
avsnitt 5.4.4), vad det förhållande att en stat är part i stadgan innebär för
domstolens möjlighet att utöva sin jurisdiktion. Stadgan är en
konvention, och det är därmed naturligt att partsförhållandet spelar en
roll härvidlag.

I artikel 12:1 slås grundprincipen fast, att en stat som blir part i stadgan
därigenom godtar domstolens jurisdiktion i fråga om de brottstyper som
avses i artikel 5. Stadgandet kan tyckas onödigt men avspeglar lösningen
av en segsliten tvist under förhandlingarna mellan dem som förespråkade
en dylik automatisk (”inherent”) jurisdiktion och dem som önskade att
staterna vid tillträdet till stadgan skulle fa välja vilka brottstyper som man
godtar domstolens jurisdiktion över. Stadgandet behövs även som
bakgrund till den undantagsregel som återfinns i artikel 124.1 form av en
övergångsbestämmelse medges där att en stat, utan hinder av grund-
reglerna i artikel 12, vid tillträdet av stadgan far förklara att man under en
period av sju år från dess ikraftträdande för staten ifråga inte godtar
domstolens jurisdiktion över brottstypen krigsförbrytelser. Detta av
många kritiserade undantag utgjorde en del av den slutliga kompromiss-
lösningen beträffande jurisdiktionsbestämmelsema.

I artikel 12:2 anges som förutsättningar för utövandet av domstolens
jurisdiktion att antingen den stat inom vars territorium gärningen ifråga
har ägt rum eller den stat i vilken den som anklagas för brottet är
medborgare är part i stadgan. Ofta nog torde gämingsstaten och den
anklagades medborgarstat vara densamma, men den alternativa jurisdik-
tionsgrunden kan få betydelse t.ex. vid användandet av legosoldater.

Frågan om grunder för jurisdiktion var mycket omtvistad under för-
handlingarna och kunde endast lösas i och med det slutliga förhandlings-
paketet. Somliga förespråkade att ingen anknytning skulle behöva finnas
mellan egenskapen att vara part i stadgan och utövandet av domstolens
jurisdiktion, vilket skulle ha inneburit att domstolens jurisdiktion blivit
universell. Andra verkade för mycket snäva förutsättningar genom att
förespråka kumulativa rekvisit, t.ex. att både gämingsstaten och den
anklagades medborgarstat skulle behöva vara parter. Några ville ha en
rak koppling mellan gämingsstaten och egenskapen att vara part, medan
en majoritet länder, däribland Sverige, förespråkade flera alternativa
grunder för utövande av jurisdiktion än de slutligt valda. Som alternativ
till gämingsstaten och den anklagades medborgarskapsstat borde även
brottsoffrets medborgarstat och den stat där den anklagade har tagits i
förvar ha omfattats.

Artikel 12:3 öppnar en möjlighet för domstolen att utöva jurisdiktion
också om varken gämingsstaten eller den anklagades medborgarstat är
part i stadgan. En icke-part som tillhör dessa kategorier stater far
nämligen avge förklaring att den godkänner att domstolen utövar sin
jurisdiktion avseende brottet ifråga. En rimlig tolkning av det senare
uttrycket är att godkännandet inte far vara kringskuret av förbehåll, som
att icke-parten endast godkänner lagföring av personer av viss
nationalitet eller liknande. Denna tolkning synes stärkas av bestämmelsen

att den godkännande icke-parten måste samarbeta med domstolen utan Prop. 2000/01:122
dröjsmål eller undantag i enlighet med del 9 av stadgan samt av
bestämmelser som föreslagits i bevis- och förfarandereglema (regel 44).

5.4.4 Hur en sak kan komma inför domstolen

Det finns tre sätt på vilka en sak kan komma inför Internationella
brottmålsdomstolen. En part i stadgan kan hänskjuta en situation till
åklagaren där ett eller flera brott som omfattas av domstolens jurisdiktion
förefaller att ha begåtts med hemställan att åklagaren utreder situationen
för att avgöra om viss person skall åtalas därför (artikel 13 a och artikel
14). Relevanta omständigheter skall såvitt möjligt anges, men situationen
kan vara brett beskriven och behöver inte utpeka vare sig ett konkret
brott eller en viss brottsmisstänkt. Inom ramen för den sålunda beskrivna
situationen har åklagaren initiativrätt vad gäller brottsutredning och åtal.

På motsvarande sätt kan FN:s säkerhetsråd enligt artikel 13 b till
åklagaren hänskjuta en situation där ett eller flera brott som omfattas av
domstolens jurisdiktion förefaller ha begåtts. Ett sådant hänskjutande
måste beslutas av rådet i enlighet med FN-stadgans kapitel VII och blir
därmed en för FN:s medlemsstater tvingande åtgärd. Detta förutsätter att
den aktuella situationen är sådan att rådet funnit att den utgör ett hot eller
brott mot freden eller en aggressionshandling. Även i detta fall kan
situationen vara brett beskriven, och åklagaren ges initiativrätt på samma
sätt som vid hänskjutande från en stadgepart. Regeln har tillkommit för
att säkerhetsrådet skall kunna utnyttja domstolen, som blir en permanent
institution, i stället för att i förekommande fall tillskapa nya inter-
nationella tribunaler för en viss situation motsvarande dem för f.d.
Jugoslavien och Rwanda. Det bör framhållas att ett dylikt kapitel VII-
beslut av säkerhetsrådet genom sin tvingande karaktär medför att kravet
på att antingen gämingsstaten eller den anklagades medborgarskapsstat
skall vara part i stadgan (eller som icke-part ha godkänt domstolens
utövande av sin jurisdiktion) bortfaller (jfr artikel 12:2). Alla stater kan
alltså komma ifråga. Att beslutet är tvingande medför också att
skyldigheten att samarbeta med domstolen och ge den rättsligt bistånd,
som i övriga fall följer av stadgeförpliktelsema i del 9, dels far en annan
grund, dels utsträcks till samtliga stater.

Det tredje sättet på vilket en sak kan komma inför domstolen är att
åklagaren, utan hänskjutande från en part eller säkerhetsrådet, på eget
initiativ inleder en förundersökning (artikel 13 c och 15). Denna
initiativrätt var mycket omtvistad under förhandlingarna, och att den
accepterades utgör en stor framgång i försöken att göra domstolen så
effektiv som möjligt. Säkerhetsrådet kan ibland vara förlamat av ett veto
eller hotande veto och tenderar som det politiska organ det är att inte
alltid behandla lika situationer på ett likartat sätt. Från andra system med
statsklagomål, t.ex. den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna, är det vidare känt att denna möjlighet utnyttjas
förhållandevis sällan, kanske för att ett klagomål mot en annan stat
uppfattas ha ett för högt politiskt pris. Åklagarens initiativrätt är därför
ett viktigt korrigendum.

På grund av motståndet mot initiativrätten är denna i artikel 15 Prop. 2000/01:122
kringgärdad med vissa förbehåll som bl.a. innefattar en domstols-
prövning. Åklagaren får ta emot uppgifter från olika källor om brott som
omfattas av domstolens jurisdiktion och skall bedöma graden av allvar
däri. Han eller hon får därvid begära kompletterande upplysningar från
stater, FN-organ, mellanstatliga organisationer, frivilligorganisationer
och andra tillförlitliga källor. Åklagaren får också ta upp muntliga eller
skriftliga vittnesmål vid domstolen. Om åklagaren efter denna prelimi-
nära och ganska passiva utredning finner att det finns skälig grund att
inleda en förundersökning skall han eller hon göra en framställning till
förundersökningskammaren om tillstånd för detta. Om kammaren vid sin
prövning av framställningen och dess underlag kommer fram till att det
finns skälig grund till att inleda en förundersökning, alltså samma
bedömning som åklagaren, och att saken verkar ligga inom domstolens
jurisdiktion, skall den lämna det begärda tillståndet. Detta skall inte
inverka på en senare prövning av jurisdiktion och processförutsättningar.
Ett avslag skall inte hindra åklagaren från att på nytt begära tillstånd att
inleda en förundersökning, om nya omständigheter eller ny bevisning
framkommer.

Om å andra sidan åklagaren vid den preliminära utredningen finner att
de mottagna uppgifterna inte utgör skälig grund att inleda en
förundersökning skall detta meddelas uppgiftslämnama. Detta skall inte
hindra att åklagaren beaktar ytterligare uppgifter i saken mot bakgrund av
nya omständigheter eller ny bevisning.

5.4.5 Förhållandet till nationell lagföring (komple-
mentaritetsprincipen)

Stadgan bygger på grundförutsättningen att Internationella brottmåls-
domstolens jurisdiktion över de aktuella brotten är jämlöpande med de
nationella rättssystemens behörighet. Presumtionen är alltid att de senare
har företräde så länge den nationella undersökningen och lagföringen
fungerar på ett tillbörligt sätt. Om så inte är fallet vänds presumtionen till
fördel för Internationella brottmålsdomstolen. Avgörandet ligger hos
domstolen. Detta har kommit att kallas komplementaritetsprincipen. I
detta system finns en viktig skillnad mot de internationella tribunalerna
då tribunalerna, som också i förhållande till nationella rättssystem har
jämlöpande jurisdiktion, har företräde framför nationella domstolar.
Även tribunalerna har där avgörandet.

Komplementaritetsprincipen återspeglas på många ställen i stadgan.
Den återfinns t.ex. i ingressens fjärde stycke, som talar om åtgärder både
på det nationella planet och ett förstärkt internationellt samarbete, i dess
sjätte stycke som erinrar om att det åligger varje stat att utöva
straffrättslig jurisdiktion över dem som gjort sig skyldiga till internatio-
nella brott och i dess tionde stycke som understryker att Internationella
brottmålsdomstolen skall komplettera nationell straffrättslig jurisdiktion.
I artikel 1 om domstolens upprättande heter det också att den skall
komplettera de nationella straffrättsliga systemen.

I den centrala artikel 17 definieras vad som menas med att en nationell Prop. 2000/01:122
undersökning och lagföring sker eller har skett på ett tillbörligt sätt, det
vill säga när det nationella rättssystemet har företräde framför Internatio-
nella brottmålsdomstolen. Detta behandlas i termer av processförutsätt-
ningar (”admissibility”). Det finns enligt artikel 17:1 fyra grunder för
avvisning p.g.a. bristande processförutsättningar.

Domstolen skall avvisa en sak p.g.a. bristande processförutsättningar
om saken är föremål för undersökning eller lagföring i en stat som har
jurisdiktion över den såvida inte staten saknar vilja eller förmåga att som
sig bör genomföra undersökningen eller lagföringen. Vidare skall en sak
avvisas om den har undersökts eller lagförts av en stat som har
jurisdiktion över den och staten har beslutat att inte lagföra den person
som avses, såvida beslutet inte är en följd av en bristande vilja eller
förmåga från statens sida som sig bör lagföra saken.

Den tredje avvisningsgrunden är att den person som avses redan har
lagförts för den aktuella gärningen och att en rättegång inför Internatio-
nella brottmålsdomstolen inte är tillåtlig enligt reglerna i artikel 20:3 om
ett tidigare avgörandes negativa rättskraft. Denna paragraf föreskriver att
en annan domstols avgörande inte skall ha negativ rättskraft om
förfarandet vid den andra domstolen var avsett att undandra den person
som avses från straffansvar för ett brott som omfattas av Internationella
brottmålsdomstolens jurisdiktion eller i övrigt inte genomfördes på ett
oberoende och opartiskt sätt i enlighet med folkrättsligt erkända normer
och genomfördes på ett sätt som under omständigheterna var oförenligt
med en avsikt att skipa rättvisa.

Den fjärde avvisningsgrunden, som är av delvis annan karaktär, är att
saken inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av
Internationella brottmålsdomstolen. Denna grund sammanhänger inte
med komplementaritetsprincipen utan återspeglar att domstolen skall
befatta sig bara med de mest allvarliga brotten som är internationella
angelägenheter (ingressens stycke 4 och 9 samt artikel 1).

Artikel 17:2 anger vilka omständigheter som domstolen skall beakta
för att avgöra om bristande vilja föreligger. Det räcker att någon av dem
föreligger. En sådan omständighet kan vara att ett förfarande har inletts
eller att ett nationellt beslut har fattats i avsikt att undandra den person
som avses från straffansvar för brott som omfattas av Internationella
brottmålsdomstolens jurisdiktion. En annan omständighet kan vara att det
förekommit en omotiverad försening i förfarandet som under omständig-
heterna är oförenlig med en avsikt att ställa den person som avses inför
rätta. En tredje kan vara att förfarandet inte har genomförs eller
genomförs på ett oberoende och opartiskt sätt och att det har genomförts
eller genomförs på ett sätt som under omständigheterna är oförenligt med
en avsikt att ställa den som avses inför rätta.

I artikel 17:3 föreskrivs att Internationella brottmålsdomstolen för att
avgöra om bristande förmåga föreligger skall bedöma om staten, till följd
av ett totalt eller omfattande sammanbrott eller brist på tillgänglighet i
dess rättssystem, inte har förmåga att fa tag på den anklagade eller
nödvändig bevisning och vittnesmål eller på armat sätt saknar förmåga att
genomföra sina förfaranden.

Den processuella tillämpningen av artikel 17 refereras i avsnitt 5.6.1. Prop. 2000/01:122
De regler om staters samarbete med domstolen som har inspirerats av
komplementaritetsprincipen behandlas i avsnitt 5.8.

5.4.6 Förhållandet till säkerhetsrådet

Frågan om säkerhetsrådet skall ha möjlighet att stoppa eller åtminstone
skjuta upp en undersökning eller lagföring inför Internationella brott-
målsdomstolen var mycket omtvistad under förhandlingarna. Enligt FN-
stadgan har säkerhetsrådet huvudansvaret för internationell fred och
säkerhet. Brott som omfattas av domstolens jurisdiktion begås typiskt sett
under eller i anslutning till väpnade konflikter vare sig dessa är av
internationell eller icke-intemationell karaktär. På senare år har rådet
alltmer ägnat sig åt interna konflikter som rymmer direkta eller indirekta
hot mot internationell fred och säkerhet. Det är därför sannolikt att rådet
och domstolen kommer att ägna sig åt samma konfliktsituationer. En
situation kan ju för övrigt också ha hänförts till domstolen av
säkerhetsrådet. Framför allt de permanenta medlemmarna av rådet var
därför av uppfattningen att en undersökning eller lagföring inför
domstolen teoretiskt skulle kunna inkräkta på säkerhetsrådets prerogativ
att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. De ville
därför ha en bestämmelse att domstolen, om rådet inte hade givit särskilt
tillstånd, inte får befatta sig med brott begångna i situationer som
behandlas i rådet. Detta var också innebörden av ILC:s förslag till stadga,
se avsnitt 3.

Detta var oacceptabelt för majoriteten länder, som hävdade att det
skulle göra domstolen och därmed rättskipning till gisslan hos det
politiska organ som säkerhetsrådet utgör. De pekade vidare på att en
mycket lång rad situationer står på säkerhetsrådets dagordning utan att
detta aktivt befattar sig därmed. Domstolens möjligheter att utöva sin
jurisdiktion skulle därför beskäras kraftigt. På förslag av Singapore
ändrades därför presumtionen till förmån för domstolen. Som
bestämmelsen kom att införas i artikel 16 får ingen undersökning eller
lagföring inledas eller fortsättas under en tid av tolv månader från det att
säkerhetsrådet så begärt av domstolen genom en resolution antagen i
enlighet med kapitel VII i FN-stadgan. En sådan begäran kan förnyas på
samma sätt. Rådet kan alltså bara suspendera, inte stoppa, ett förfarande.
Begäran om suspendering måste ske genom en resolution, mot vilken
veto kan läggas. Resolutionen måste antas i enlighet med kapitel VII,
vilket gör begäran tvingande och kräver förekomsten av ett hot eller brott
mot internationell fred och säkerhet eller en aggressionshandling.

Även denna lösning, som söker balansera mellan önskemålet att inte
inskränka på säkerhetsrådets befogenheter enligt FN-stadgan, å den ena
sidan, och önskemålet att så litet som möjligt öppna en möjlighet att
stoppa rättvisans behöriga gång, å den andra, var kontroversiell och
kunde endast accepteras som en del av det slutliga förhandlingspaketet.

5.5 Tillämplig lag, ne bis in idem och allmänna
straffrättsliga bestämmelser

I del 2 av stadgan finns två artiklar som föreskriver vilka rättskällor som
Internationella brottmålsdomstolen skall tillämpa (artikel 21) och om
vilken rättsverkan domstolens respektive nationella brottmålsdomar skall
ha (artikel 20). I del 3 återfinns allmänna straffrättsliga principer som
kommit till uttryck i sammanlagt tolv artiklar.

Stadgan utgör det första internationella instrument där dessa principer,
som återfinns i de flesta rättsordningar, finns samlade på ett relativt
uttömmande sätt. Stadgorna för de internationella brottmålstribunalema
för f.d. Jugoslavien och för Rwanda innehåller var och en två artiklar
rörande jurisdiktion respektive individuellt straffrättsligt ansvar. Frågor
rörande betydelsen av officiell ställning, förmans befallning och
skyldighet att lyda order täcks av den sistnämnda regeln. Såväl stadgan
för militärtribunalen i Ntimberg som stadgan för dess motsvarighet i
Tokyo innehöll bestämmelser som mer eller mindre täckte dessa ämnen.
Detta gäller även i fråga om de principer som kan härledas från
Numbergtribunalens praxis (de s.k. Niimbergprincipema). Romstadgan
är dock som nämnts det första instrument som samlat dessa viktiga
principer. Detta har skett genom en relativt omfattande reglering. En
särskild nyhet i förhållande till vad som tidigare har gällt är att vissa mer
allmänna ansvarsfrihetsgrunder har föreskrivits. Dessa finns angivna i del
3.

De principer som kommit till uttryck i stadgan speglar givetvis
resultatet av de förhandlingar som ägde rum inför antagandet av
instrumentet. Detta innebär att stadgan innehåller element från såväl
anglosaxisk (”common law”) som kontinentaleuropeisk (”civil law”)
rättstradition. Generellt kan emellertid sägas att stadgans bestämmelser i
denna del ungefär motsvarar den svenska regleringen på detta område,
med några undantag. Principerna i del 3 är dock endast avsedda för
Internationella brottmålsdomstolen och är inte avsedda att införas och
tillämpas i de anslutna staterna.

5.5.1 Tillämplig lag

Vilka rättskällor Internationella brottmålsdomstolen har att tillämpa
regleras i artikel 21. Artikeln etablerar en klar hierarki. I första hand skall
själva stadgan samt de s.k. brottskriteriema och domstolens bevis- och
förfaranderegler tillämpas. De två sistnämnda, s.k. sekundära regelverken
måste enligt andra bestämmelser stå i överensstämmelse med stadgan. I
andra hand skall domstolen i förekommande fall gå till tillämpliga
fördrag samt folkrättens principer och regler, däribland de vedertagna
principerna i det internationella regelsystemet för väpnade konflikter.
Detta följer av att stadgan i brottsbeskrivningama i många fall direkt
inkorporerar texter från andra internationella instrument, som i sin tur
blivit föremål för uttolkning genom rättspraxis och etablerad doktrin. Om
dessa rättskällor inte är tillräckliga skall domstolen tillämpa allmänna
rättsprinciper som den har härlett från nationella lagar i världens

Prop. 2000/01:122

rättssystem, däribland nationella lagar i stater som normalt borde utöva Prop. 2000/01:122
jurisdiktion över brottet i fråga. Dessa härledda principer far inte vara
oförenliga med stadgan, folkrätten och internationellt erkända normer
och principer.

Den stora tvistefrågan rörande valet av rättskällor gällde den roll som
nationell rätt skulle fa spela. En minoritet stater insisterade på att hänsyn
skulle tas till relevant nationell rätt, t.ex. lagen i det land där brottet ägt
rum eller lagen i den tilltalades medborgarskapsstat. Majoriteten motsatte
sig detta med hänvisning till vikten av att få en enhetlig bedömning i de
saker som kommer inför denna internationella instans. Kompromissen
blev att relevant nationell rätt ges en viss roll när domstolen skall arbeta
fram sådana allmängiltiga rättsprinciper. Det är emellertid oklart hur
detta skall ske. Rimligen måste de allmänna principer som domstolen tar
fram i ett visst mål också tillämpas i kommande rättegångar, jfr också
bestämmelsen i artikel 21:2 som redovisas nedan. Endast när man
befinner sig på obruten mark, där inte de överordnade rättskälloma ger
vägledning och inga allmänna rättsprinciper hunnit arbetas fram, synes
viss nationell rätt kunna spela en förstärkt roll i en viss sak inför
domstolen.

I artikel 21:2 anges att domstolen får tillämpa principer och rättsregler
på det sätt som de har tolkats i tidigare beslut. Detta utgör en
förhållandevis elastisk beskrivning av den roll som rättspraxis spelar i
common law-ländemas rättssystem men binder inte strikt domstolen.

Artikel 21:3 utsäger att domstolens tillämpning och tolkning av de
nämnda rättskälloma måste vara förenlig med internationellt erkända
mänskliga rättigheter och inte får innehålla någon otillbörlig åtskillnad på
någon av ett stort antal angivna grunder. Även denna föreskrift var starkt
omtvistad under stadgeförhandlingama.

5.5.2 Ne bis in idem ("icke två gånger för samma sak")

Bestämmelserna om negativ rättskraft, som återfinns i artikel 20, har på
grund av det nära sambandet med frågan om processförutsättningar
placerats i del 2 i stället för att regleras bland de allmänna straffrättsliga
principerna i del 3 av stadgan. Reglerna är förhållandevis komplicerade
på grund av samspelet mellan förfaranden inför Internationella brottmåls-
domstolen och inför nationella instanser (se avsnitt 5.4.5 om den s.k.
komplementaritetsprincipen).

Bestämmelserna i artikel 20:1-2 har följande innehåll: Om inget annat
föreskrivs i stadgan (jfr omprövning, se avsnitt 5.6.7), får ingen lagforas
inför Internationella brottmålsdomstolen för gärningar som ingår i
beskrivningen av brott för vilka han eller hon har fällts till ansvar eller
frikänts av domstolen, respektive att ingen skall lagföras av en annan
(d.v.s. nationell eller annan internationell) domstol för ett brott som avses
i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts
av Internationella brottmålsdomstolen. Dess avgöranden får med andra
ord negativ rättskraft både i förhållande till domstolen själv och alla
andra domstolar. Internationella brottmålsdomstolen ges företräde
framför nationella domstolar.

Punkt 3 behandlar den rättskraft som andra domstolars avgöranden ges Prop. 2000/01:122
inför Internationella brottmålsdomstolen. Ingen som har lagforts av en
annan domstol for gärningar som också utgör brott enligt artiklarna 6-8 i
stadgan skall lagforas av Internationella brottmålsdomstolen såvida inte
rättegången i den andra domstolen antingen var avsedd att undandra
honom eller henne från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av
Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, eller i övrigt inte
genomfördes på ett oberoende och opartiskt sätt utan på ett sätt som
under omständigheterna var oförenligt med en avsikt att ställa den person
som avses inför rätta. Den normalt gällande negativa rättsverkan av
nationella domstolars avgöranden är alltså på visst sätt villkorad, och
bedömningen görs ytterst av Internationella brottmålsdomstolen.

5.5.3 Legalitetsprincipen och därmed sammanhängande frågor

En av de allra viktigaste straffrättsliga principerna, som också återfinns i
de flesta rättsordningar, är legalitetsprincipen. Den beskrivs i artiklarna
22 och 23. Legalitetsprincipen har kommit till uttryck i begreppen nullum
crimen sine lege (inget brott utan lag) och nulla poene sine lege (inget
straff utan lag).

Innebörden av legalitetsprincipen kan sammanfattas i förbudet mot
analog strafftillämpning och förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. I
artikel 22 finns en regel om att ingen skall bära straffrättsligt ansvar för
en gärning som inte omfattades av Internationella brottmålsdomstolens
jurisdiktion vid den tidpunkt då den begicks. Vidare finns bestämmelser
om tolkning av brottsbeskrivningama, dvs. straffbuden. Enligt artikeln
skall de enskilda straffbuden tolkas strikt och det straffbara området far
inte utsträckas genom analogi. Det innebär att straffstadgandets
ordalydelse bildar den gräns som inte far överskridas. Dessutom
föreskrivs att om någon tvetydighet föreligger - här åsyftas främst
tvetydigheter av språklig karaktär - skall detta tolkas till förmån för den
presumtive gärningsmannen. I artikel 23 föreskrivs att den som har fällts
till ansvar av domstolen endast far straffas i enlighet med reglerna i
stadgan.

Införandet av en regel om icke-retroaktivitet för straffrättsligt ansvar
avseende de brott som faller under Internationella brottmålsdomstolens
jurisdiktion vann stor uppslutning och starkt stöd i förhandlingarna.
Domstolens jurisdiktion omfattar således, enligt artikel 24, bara gärningar
som har begåtts efter det att stadgan trätt i kraft. Frågan om hur regeln
skall tillämpas vid s.k. perdurerande brottslighet, dvs. brott som begås
under en längre tid (t.ex. kidnappning), har i princip lämnats öppen. Det
blir således domstolens sak att avgöra om den har jurisdiktion över brott
som har inletts innan stadgan trätt i kraft men som kanske inte har
avslutats förrän efter denna tidpunkt. I detta sammanhang bör nämnas att
regleringen hänger samman med bestämmelsen i artikel 11 om
tidsavgränsning av domstolens jurisdiktion, se avsnitt 5.4.1.

5.5.4 Individuellt straffrättsligt ansvar Prop. 2000/01:122

De centrala bestämmelserna rörande frågan om individuellt straffrättsligt
ansvar finns i artikel 25 som innehåller bestämmelser om såväl gämings-
mannaskap och medverkan, som försök till brott. Ytterligare regler om
gämingsmannaskap finns i artikel 28, som behandlar militära befäl-
havares och andra förmäns ansvar. En annan fråga som har samband med
det individuella straffrättsliga ansvaret är reglerna i artikel 27 om att
officiell ställning inte skall ha betydelse vid bedömningen av om sådant
ansvar föreligger.

Bestämmelserna om individuellt straffrättsligt ansvar blev föremål för
långa och tidvis svåra förhandlingar. Något som särskilt kom att
behandlas var frågan om införande av straffrättsligt ansvar för juridiska
personer. Bestämmelser om ett sådant ansvar skulle givetvis förorsaka
problem för länder som saknar en dylik reglering. Flera länder
uppmuntrade dock starkt att en sådan regel infördes, inte minst som de
ansåg att detta skulle öka Internationella brottmålsdomstolens
effektivitet. Enighet kunde emellertid inte uppnås och någon regel om
straffrättsligt ansvar för juridiska kom därför inte att tas med i stadgan.

Straffansvaret i artikel 25 gäller således endast för fysiska personer.
Reglerna om gämingsmannaskap omfattar även s.k. medgämings-
mannaskap (artikel 25:3 a). Det är alltså möjligt att döma flera som
gärningsmän, i stället för som medverkande, om de begått brottet till-
sammans och om de tillsammans uppfyller brottsrekvisiten. Ansvaret för
gämingsmannaskap gäller även för den som begår ett brott ”genom”
någon annan. Frågan om någon skall dömas som gärningsman skall
bedömas oberoende av de övriga inblandades straffrättsliga ansvar. Det
faktum att en medgämingsman går fri från ansvar på grund av t.ex.
psykisk sjukdom fritar således inte automatiskt hans eller hennes
medbrottsling från sådant ansvar.

Artikeln innehåller också bestämmelser om medverkan till brott. Den
som beordrar, anstiftar eller annars påverkar någon att utföra ett brott
som omfattas av domstolens jurisdiktion eller som, i syfte att underlätta
utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till
att brottet begås eller att ett straffbart försök att begå brottet görs,
omfattas också av straffrättsligt ansvar i enlighet med artikeln (artikel
25:3 b-c). Det finns också en särskild regel om brott som begås av en
grupp personer (artikel 25:3 d). Således kan den fallas till ansvar som
medverkar till att en grupp personer, som handlar i ett gemensamt syfte
att begå brott, gör skyldig till försök till brott eller fullbordat brott. Den
här typen av medverkan skall vara uppsåtlig och syfta till att främja
gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter att begå brott som
omfattas av domstolens jurisdiktion. Detta gäller även den som, med
vetskap om gruppens avsikt att begå brott av detta slag, agerar på ett
sådant sätt som beskrivs i artikeln.

Artikel 25 innehåller därutöver en särskild regel om straffrättsligt
ansvar för den som omedelbart och offentligen uppmanar annan att utföra
brottet folkmord (artikel 25:3 e). Regeln är i denna del snarare att
beteckna som ett självständigt brott än som en regel om medverkan till

brott och den ställer inte krav på att brottet folkmord fullbordas på grund Prop. 2000/01:122
av uppmaningen.

Försök till brott är straffbelagt i de situationer då gärningsmannen tagit
ett väsentligt steg i riktning mot brottets utförande men brottet inte
fullbordas på grund av orsaker som gärningsmannen inte rår över (artikel
25:3 f). Om gärningsmannen frivilligt träder tillbaka från försöket skall
han eller hon dock inte dömas till ansvar. Förberedelse till brott är inte
straffbelagt alls och stämpling till brott endast i förhållande till regeln om
uppmaning till folkmord, som kan sägas motsvara försök till att anstifta
andra att begå sådant brott (vilket utgör en av de svenska gämings-
formema för stämpling).

Som tidigare nämnts påverkas inte svensk nationell rätt av reglerna i
stadgan i denna del men vår inhemska rätt torde ändå kunna sägas
motsvara samtliga de regler som beskrivits ovan. Svensk rätt innehåller
dessutom bestämmelser om straffrättsligt ansvar för förberedelse och
stämpling till många allvarliga brott och kan således i det avseendet sägas
vara mer långtgående än stadgan.

Reglerna om det individuella straffansvaret i artikel 25 är inte avsedda
att påverka staternas ansvar enligt folkrätten, vilket uttryckligen har
angetts (artikel 25:4).

5.5.5 Förmans ansvar och betydelsen av officiell ställning

Artikel 28 innehåller bestämmelser om militära befälhavares och andra
förmäns ansvar. En militär befälhavare, eller en person som i praktiken
tjänstgör som sådan, bär i vissa situationer straffrättsligt ansvar för brott
som begås av väpnade styrkor som han eller hon på vissa närmare
angivna sätt kontrollerar. Vad som krävs är att befälhavaren (eller
motsvarande) antingen visste, eller, med hänsyn till omständigheterna,
borde ha vetat att styrkorna var i färd med eller stod i begrepp att utföra
brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion,
och befälhavaren underlät att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder
som stod till buds för att motverka eller avvärja brottet (artikel 28 a)
Detsamma skall gälla om befälhavaren i dessa situation underlåter att
hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring.

Det straffrättsliga ansvaret för andra förmän än militära är uppbyggt på
samma sätt men gäller bara situationer där förmannen visste eller
medvetet bortsåg från uppgifter som tydligt angav att de underordnade
var i färd med eller stod i begrepp att utföra brott som faller under
domstolens jurisdiktion (artikel 28 b). Straffansvaret omfattar således inte
situationer då förmannen av oaktsamhet gjort sig skyldig till brott.

Frågan om skyldighet att lyda order behandlas i avsnittet om
ansvarsfrihetsgrunder (avsnitt 5.5.8).

I artikel 27 föreskrivs att officiell ställning inte skall ha betydelse för
frågan om straffrättsligt ansvar föreligger eller inte. Således anges att
stadgan skall gälla för alla utan åtskillnad av officiell ställning och detta
oavsett om personen i fråga, på grund av sin ställning, åtnjuter
straffrättslig immunitet enligt nationell rätt eller enligt folkrätten. En
sådan ställning skall enligt artikeln inte heller kunna åberopas till stöd för

lindrigare straff. Motsvarande bestämmelser i Rwanda- och Jugoslavien- Prop. 2000/01:122
tribunalernas stadgor (artikel 6 respektive 7) har också tillämpats av
tribunalerna. Den Rwandatribunalen har bl.a. dömt en f.d. premiär-
minister i en interimsregering, Jean Kambanda, och Jugoslavien-
tribunalen har bl.a. åtalat den dåvarande statschefen i f.d. Jugoslavien,
Slobodan Milosevic, samt Radovan Karadzic, Momcilo Krajisnik och
Biljana Plavsic som tidigare tillsammans utgjorde presidentskapet i
Republiken Serbien i Bosnien-Hercegovina.

5.5.6 Icke-preskription

Artikel 29 föreskriver att brotten under Internationella brottmåls-
domstolens jurisdiktion, dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser (samt ett eventuellt framtida aggressionsbrott), inte skall
kunna bli föremål för preskription.

Regeln gäller inte för de brott som begås mot domstolen och dess
verksamhet, vilka beskrivs i artikel 70 (se avsnitt 5.6.8). Frågan om
preskription för de senare brotten kommer att behandlas i bevis- och
förfarandereglema. Utgångspunkten är härvid att domstolens regler om
preskription inte skall påverka staternas nationella rätt.

5.5.7 De subjektiva rekvisiten

De subjektiva rekvisiten, dvs. vad vi i Sverige kallar uppsåtsregleringen,
återfinns i artikel 30. Som tidigare nämnts speglar reglerna i stadgan de
principer som återfinns i olika rättstraditioner. Artikel 30 kan ses som ett
utflöde av kompromisser mellan de anglosaxiska och kontinental-
europeiska rättssystemen. Trots detta kan regleringen sägas, till över-
vägande del, vila på principer som finns i de senare systemen. En fråga
som kom att bli föremål för ingående diskussioner var huruvida
oaktsamhet (recklessness) skulle innefattas bland de subjektiva
rekvisiten. Det rådde emellertid enighet om att uppsåt, dvs. ungefär
avsikt och insikt, borde krävas för samtliga brott som kunde falla under
Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion.

Artikel 30 innehåller en föreskrift om att dess regler gäller om inte
annat föreskrivs. Föreskrifter om oaktsamhet förekommer t.ex. i artikel
28 om militära befälhavares och andra förmäns ansvar, se avsnitt 5.5.5.

Artikel 30 föreskriver att en person, för att anses vara straffrättsligt
ansvarig för brott under domstolens jurisdiktion, skall ha begått
gärningen med uppsåt, dvs. avsikt (intent) och insikt (knowledge). Detta
utgör huvudregeln. Härefter följer definitioner av respektive begrepp.
Således anges att uppsåt föreligger i förhållande till en handling
(conduct) om någon avsåg att genomföra handlingen. Med handling skall
även förstås underlåtenhet att agera. I fråga om brottseffekt
(consequence) föreligger straffrättsligt ansvar om någon avser att orsaka
effekten eller inser att denna kommer att inträffa i ett normalt
händelseförlopp. Rekvisitet insikt är uppfyllt i förhållande till en
omständighet (circumstance) om personen i fråga ägde full vetskap om
att denna omständighet förelåg.

5.5.8 Ansvarsfrihetsgrunder Prop. 2000/01:122

Ett av de svåraste ämnena vid förhandlingarna om de allmänna straff-
rättsliga principerna kom att bli frågan om ansvarsfrihetsgrunder. Det var
inte lätt att hitta gemensamma nämnare för var och en av de
ansvarsfrihetsgrunder som så småningom kom att upptas i stadgan,
mycket beroende på att principerna härför kraftigt varierar i de enskilda
ländernas nationella system. Frågor om nödvärn (self-defense) och
frivilligt rus (voluntary intoxication) var de delar som blev föremål för de
mest intensiva debatterna. En annan fråga som diskuterades var om
uppräkningen av ansvarsffihetsgrundema skulle vara uttömmande eller
endast exemplifierande. Man enades emellertid om att uppräkningen inte
skulle vara uttömmande och artikel 31 innehåller därför en regel, enligt
vilken Internationella brottmålsdomstolen, vid rättegången, far pröva
andra ansvarsfrihetsgrunder, som följer av tillämplig lag i enlighet med
artikel 21 (se avsnitt 5.5.1), än de som uttryckligen räknas upp (artikel
31:3).

De ansvarsfrihetsgrunder som kom att tas med i stadgans allmänna
straffrättsliga del är frågan om gärning som begås under inflytande av
psykisk sjukdom eller skada eller berusning, liksom situationer där nöd
eller nödvärn eller tvång varit för handen. I detta sammanhang är även
reglerna i artikel 33 om lydnadsplikt till följd av förmans befallning av
betydelse. De behandlas därför nedan.

Den första ansvarsfrihetsgrunden gäller således den som begår en
gärning under inflytande av psykisk sjukdom eller skada (artikel 31:1 a).
Vad som krävs för ansvarsfrihet är att sjukdomen eller skadan kan anses
ha berövat gärningsmannen förmågan att kontrollera sitt handlande med
avseende på dess förenlighet med lagens krav.

Härefter behandlas ansvarsfrihet vid rus (artikel 31:1 b). Vid ofrivillig
berusning föreligger inget straffrättsligt ansvar för de gärningar som
begås under ruset om berusningen kan sägas ha berövat gärningsmannen
förmågan att kontrollera sitt handlande med avseende på efterlevnaden av
lagens krav. Annorlunda förhåller det sig vid s.k. frivillig berusning. Den
som av fri vilja berusat sig under sådana omständigheter att han eller hon
visste att det fanns en risk, eller bortsåg från denna risk, att han eller hon,
till följd av berusningen, antagligen skulle inlåta sig på en gärning som
utgör brott under domstolens jurisdiktion skall enligt bestämmelserna inte
åtnjuta straffrihet.

Härtill föreskrivs att den som vidtagit skäliga åtgärder för att försvara
sig själv eller annan, eller - i fråga om krigsförbrytelse - viss egendom
av mer väsentlig betydelse, mot överhängande våld eller olagligt bruk av
våld, skall gå fri från ansvar (artikel 31:1 c). Personens agerande måste
dock ha stått i proportion till den fara personen, någon annan eller
egendomen var utsatt för. I bestämmelsen anges särskilt att den
omständigheten att någon deltagit i en defensiv operation som utförts av
väpnade styrkor inte i sig utgör en ansvarsfrihetsgrund.

Den sista ansvarsfrihetsgrunden som uttryckligen anges, gäller för
gärningar som föranletts av tvång orsakat att överhängande hot mot liv
eller av pågående eller överhängande fara för allvarlig kroppsskada för
den som agerar eller någon annan (artikel 31:1 d). Gärningarna är fria

från ansvar förutsatt att den som handlade inte avsåg att förorsaka större Prop. 2000/01:122
skada än den skada som han eller hon försökte avvärja. Det hot som
omnämns kan, enligt bestämmelsen, antingen utövas av andra personer
eller utgöras av omständigheter som ligger utanför den handlandes
kontroll.

Artikel 31 innehåller också en regel om att domstolen skall avgöra om
en ansvarsfrihetsgrund skall tillämpas i den aktuella saken (artikel 31:2).
Även om det skulle kunna sägas att domstolens vägran att tillämpa en
sådan grund i ett enskilt fall, när ansvarsfrihetsgrunden annars är
tillämplig, skulle kunna strida mot allmänna principer gjorde dock
förhandlingsläget det nödvändigt att en sådan föreskrift infördes. Denna
”ventil” i förhållande till tillämpligheten var av väsentlig betydelse för
stater som ansåg att definitionen av en viss ansvarsfrihetsgrund skulle
kunna föranleda mindre lyckade resultat. Ventilen kunde också användas
som argument gentemot de stater som önskade en betydligt mer
detaljerad definition av grunderna.

Artikel 33 behandlar frågor om förmans befallning och skyldigheten att
lyda order. Huvudregeln är att den omständigheten att någon utfört brott
under domstolens jurisdiktion på befallning av en regering eller en militär
eller civil förman inte skall frita honom eller henne från ansvar. Under
vissa förhållanden kan emellertid en dylik befallning leda till
ansvarsfrihet för den som begår brott. Detta gäller enligt artikeln om
gärningsmannen hade rättslig skyldighet att lyda befallningen från
regeringen eller från förmannens, och gärningsmannen inte visste att
befallningen var rättsstridig. Det krävs också - som det uttrycks - att
befallningen inte var uppenbart rättsstridig. Härvid anges att en
befallning skall anses vara uppenbart rättsstridig om den uppmanar till
folkmord eller brott mot mänskligheten. Denna ansvarsfrihetsgrund är
således endast tillämplig i fråga om krigsförbrytelser.

5.5.9 Faktisk villfarelse och rättsvillfarelse

Regler om villfarelse finns i artikel 32. Faktisk villfarelse, dvs. misstag
om en faktisk omständighet, t.ex. någons ålder, kan åberopas som grund
för ansvarsfrihet om den inneburit att det subjektiva rekvisit som krävs
för brottet inte är uppfyllt (artikel 32:1). När det gäller rättsvillfarelse,
dvs. i princip frågan om en viss handling är brottslig eller inte, är
förhållandet emellertid ett annat. Här är huvudregeln att en invändning att
gärningsmannen inte kände till att hans eller hennes agerande var
brottsligt inte fritar från ansvar (artikel 32:2). I bestämmelsen finns dock
ett undantag från denna huvudregel. Om en rättsvillfarelse innebär att det
subjektiva rekvisitet för ett brott inte är uppfyllt skall gärningsmannen
inte dömas för gärningen. Denna regel tar sikte på situationer där
gärningsmannen gjort en felaktig bedömning av en lagregel eller annan
typ av norm som ligger till grund för straffbudet. Ett exempel kan vara att
någon förstör egendom som tillhör någon annan i tron att den tillhör
gärningsmannen själv, eftersom han eller hon har gjort en felaktig
bedömning av äganderättsbegreppet. Konsekvensen av undantaget från
huvudregeln kan egentligen också sägas följa av artikel 30 som ju kräver

att varje gämingsmoment skall vara täckt av det uppsåt som fordras för Prop. 2000/01:122
att gärningen skall vara straffbar. Brister det i det subjektiva rekvisitet har
något brott inte begåtts.

5.6 Den rättsliga processen

Stadgan innehåller detaljerade bestämmelser av processrättslig natur,
vilka dessutom skall kompletteras med föreskrifter i bevis- och
förfarandereglema. Detta är delvis en reaktion mot att stadgorna för de
befintliga tribunalerna endast innehåller vissa principiella bestämmelser
och att övriga förfaranderegler ges i ett regelverk som domarna själva
antar. Den ordningen har kritiserats liksom det förhållandet att reglerna
för förfarandet vid tribunalerna av vissa anses vara alltför starkt
påverkade av den anglosaxiska rättstraditionen.

Under stadgeförhandlingama lämnades därför ett mycket stort antal
och ofta oförenliga förslag till processuella regler som hade sin grund i
olika nationella rättsordningar. Ett mödosamt och tidskrävande arbete
vidtog för att överbrygga motsättningarna och skapa ett förfarande med
inslag från olika rättsliga traditioner. Detta var viktigt för att Internatio-
nella brottmålsdomstolen i alla skilda delar av världen skall uppfattas
som en rättssäker och rättvis institution. Dessutom måste särskild hänsyn
tas till såväl processens som de aktuella brottens starkt internationella
prägel och många frågors politiska karaktär. Resultatet blev en unik
processordning som bygger på element från olika rättssystem.

För att inte leda tanken fel har vissa juridisk-tekniska begrepp
undvikits och vissa tolkningsfrågor, som inte heller kommer att avgöras i
den av stadgepartema antagna bevis- och förfarandereglema, har
överlämnats till domstolens avgörande. Baksidan av detta är naturligtvis
att det kommer att råda en viss osäkerhet om förfarandet till dess
domstolen har hunnit utveckla sin rättspraxis. Samtidigt medför
emellertid detta en nödvändig flexibilitet och en för domstolen anpassad
processordning. Det finns emellertid anledning att utgå från att domstolen
kommer att iaktta kravet på rättssäkerhet och andra viktiga principer som
är fastlagda i stadgan när den utformar sin praxis.

En av de viktigaste byggstenarna för att uppnå detta blandade system
med inslag från olika rättstraditioner var de funktioner under den
inledande delen av förfarandet som har tillerkänts ett dömande organ -
förundersökningskammaren - som för viktigare frågor skall bestå av tre
domare och i andra fall av en ensamdomare (artikel 57:2). Regleringen
härör främst från den kontinentaleuropeiska rättstraditionen med under-
sökningsdomare. Många principer såsom åklagarens objektivitets-
skyldighet och möjligheten att överklaga även friande domar samt
inkvisitoriska inslag i en annars till stor del ackusatorisk process återfinns
även i svensk processrätt, men inte i mer renodlade processordningar av
det ena eller det andra slaget. Detsamma gäller den relativt fria
bevisprövning som domstolen skall tillämpa och som kunde accepteras
även av stater med striktare nationella bevisregler, främst länder vars
rättsordning bygger på den anglosaxiska rättsliga traditionen, med hänsyn

till att domstolen enbart består av professionella domare och inte av en Prop. 2000/01:122
jury.

5.6.1 Prövning av jurisdiktion och processförutsättningar

Som tidigare redovisats hörde frågorna om Internationella brottmåls-
domstolens jurisdiktion och förhållandet till nationell lagföring för
samma brott (komplementaritetsprincipen) till de svåraste och politiskt
mest kontroversiella frågeställningarna under förhandlingarna, se avsnitt
5.4.5. En viktig komponent för att lösa meningsskiljaktighetema var
skapandet av ett förfarande som innebär att invändningar kan framställas
och frågorna prövas. Det framhölls bl.a. att prövningen måste kunna ske
tidigt i processen och att de stater och personer som är berörda därför
måste underrättas tidigt om Internationella brottmålsdomstolens
brottsutredningar. Mot detta anfördes emellertid att tidiga underrättelser
kommer att varna dem som kan misstänkas för brott och därmed innebära
stora risker för att bevisning och annat material röjs undan. Även i denna
del innehåller stadgan en kompromisslösning, vilken redovisas nedan.

I enlighet med vad som redovisats i avsnitt 5.4.4 gäller inte stadgans
ordinarie regler om jurisdiktion när lagföringen har initierats genom
säkerhetsrådets hänskjutande. Däremot är det oklart om stadgans regler
om komplementaritet skall tillämpas i de fallen. Inga uttryckliga
bestämmelser finns i stadgan och olika tolkningar kan motiveras. Å ena
sidan innebär den auktoritet som kapitel VII av FN-stadgan ger
säkerhetsrådets beslut stöd för uppfattningen att även komplementari-
tetsprincipen kan sättas ur spel i dessa fall, medan olika bestämmelser i
stadgan ger vid handen att principen skall tillämpas utan undantag (se
t.ex. artikel 53:1 och 2). Ytterst kommer domstolen att få avgöra denna
fråga genom sin rättspraxis. Det bör noteras att bedömningen av
komplementaritet avser ett visst fall, dvs. en viss gärning, medan de
anmälningar som stater och säkerhetsrådet kan göra för att initiera lag-
föring avser en situation, dvs. ett större händelseförlopp (se avsnitt 5.4.4).

Underrättelser och förhandsavgöranden

Stadgan ålägger åklagaren en skyldighet att underrätta samtliga anslutna
stater och de övriga stater som normalt skulle kunna lagföra brotten om
att en brottsutredning har inletts (artikel 18:1). Detta skall ske dels när en
stat har anmält en situation till domstolen och åklagaren har funnit skäl
att inleda en brottsutredning, dels när åklagaren på eget initiativ och med
förundersökningskammarens medgivande har inlett en förundersökning.
För att minska risken för att underrättelserna leder till att utredningen
saboteras har åklagaren möjlighet att sända dem under förbehåll om
sekretess och att undanhålla viss information.

De stater som har underrättats har därefter en månad på sig att i sin tur
underrätta domstolen om att parallella lagföringsåtgärder pågår eller har
genomförts nationellt (artikel 18:2). På statens begäran skall åklagaren i
så fall, i enlighet med komplementaritetsprincipen, normalt överlåta åt
staten att sköta lagföringen. Förundersökningskammaren kan dock, på

åklagarens begäran, besluta att Internationella brottmålsdomstolens Prop. 2000/01:122
förundersökning skall fortsätta. Därmed finns det ett skydd mot natio-
nella åtgärder vars syfte bara är att hindra domstolens förundersökning.
Ett sådant beslut får överklagas, vilket skall prövas med förtur (artikel
18:4).

Vidare har åklagaren möjlighet att ompröva sitt beslut att överlåta
undersökningen efter sex månader eller så snart förhållandena förändras
väsentligt på grund av att staten är ovillig eller oförmögen att utföra
utredningen på ett tillbörligt sätt (artikel 18:3). Åklagaren får också
begära att staten fortlöpande skall lämna rapporter om den nationella
undersökningen och eventuella åtal (artikel 18:5). Detsamma gäller om
åklagaren senare väljer att överlåta lagföringen till en stat, och dessa
rapporter skall på statens begäran vara hemliga (artikel 19:11).

Härtill finns det ett begränsat utrymme för åklagaren att, med
förundersökningskammarens tillstånd, vidta nödvändiga utrednings-
åtgärder för att säkra bevisning trots att utredningen har överlåtits (artikel
18:6).

Domstolens prövning av frågor om jurisdiktion och processförutsätt-
ningar

Grundregeln är att domstolen självmant skall beakta om det föreligger
hinder mot att pröva ett visst mål (artikel 19:1). Det innebär att den skall
pröva att den har jurisdiktion i målet och att den på eget initiativ får
pröva om ett nationellt förfarande innebär processhinder.

Invändningar om bristande jurisdiktion eller processförutsättningar
med hänsyn till komplementaritetsprincipen får också resas när som helst
före huvudförhandlingen i första instans (artikel 19:4). Om det föreligger
särskilda omständigheter får domstolen medge att en invändning fram-
ställs senare om den grundar sig på att den åtalade redan har dömts för
samma gärning i en nationell process (se artiklarna 19:4, 17:1 c och
20:3). Stater är skyldiga att framställa eventuella invändningar så tidigt
som möjligt (artikel 19:5).

Rätt att framställa invändning har den tilltalade eller den misstänkte
person för vilken ett häktningsbeslut eller en kallelse att infinna sig har
utfärdats, varje stat som har konkurrerande domsrätt i målet och där
lagföring pågår eller har avslutats samt de stater vars godkännande krävs
för att domstolen skall ha jurisdiktion i målet (artikel 19:2). Den
sistnämnda frågan har behandlats i avsnitt 5.4.3. För att något begränsa
det potentiellt stora antalet invändningar i varje mål är huvudregeln att en
invändningsberättigad bara får framställa invändningar en gång (artikel
19:4). För att en stat som har överklagat ett förhandsavgörande att inte
överlåta utredningen på grund av en parallell nationell lagföring senare
skall få framställa invändning angående bristande jurisdiktion eller
processförutsättningar, krävs det att nya viktiga sakuppgifter eller
väsentligt förändrade omständigheter har tillkommit (artikel 18:7).

Åklagaren har också rätt att söka domstolens avgörande i dessa frågor
(artikel 19:3). Detta kan t.ex. ha betydelse för staters skyldighet att
efterkomma en framställning om rättslig hjälp, se vidare avsnitt 5.8.

Före åtalsbekräfitelsen (se avsnitt 5.6.2) skall dessa invändningar Prop. 2000/01:122
prövas av förundersökningskammaren och därefter av den rättegångs-
kammare som handlägger målet (artikel 19:6). Vid prövningen skall den
stat, eller i förekommande fall säkerhetsrådet, som har hänskjutit
situationen till domstolen samt brottsoffren ges tillfälle att lämna
synpunkter (artikel 19:3). Beslutet får överklagas till överklagande-
kammaren och prövningstillstånd krävs inte i dessa fall (artiklarna 19:6
och 82:1 a). Dessutom far åklagaren påkalla att förundersöknings- eller
rättegångskammaren skall ompröva ett beslut om bristande process-
förutsättningar på grund av nationell lagföring med hänvisning till nya
omständigheter (artikel 19:10).

En invändning framställd av en stat, men inte av den som är tilltalad
eller misstänkt, medför att åklagaren skall skjuta upp brottsutredningen i
avvaktan på Internationella brottmålsdomstolens avgörande (artikel
19:7). Åklagaren far dock med domstolens tillstånd vidta nödvändiga och
avsluta påbörjade utredningsåtgärder samt, i samarbete med aktuella
stater, vidta åtgärder för att förhindra att den eftersökte enligt ett redan
meddelat häktningsbeslut avviker (artikel 19:8). Att en invändning
framställts påverkar emellertid inte giltigheten av åtgärder som vidtagits
eller beslut, t.ex. om frihetsberövande, som fattats dessförinnan (artikel
19:9). Det innebär bl.a. att staterna kan vara skyldiga att, i enlighet med
stadgans samarbetsbestämmelser, verkställa ett redan utfärdat häktnings-
beslut trots att en invändning har framställts. Om det inte är fråga om en
åtgärd som åklagaren fått särskilt tillstånd att utföra, får dock verk-
ställandet skjutas upp (se artikel 95).

Stadgan ger inte någon anvisning om vilken part som skall ha bevis-
bördan när det gäller frågor om jurisdiktion eller processförutsättningar.
Principiella skäl talar för att bevisbördan skall åvila åklagaren, medan
praktiska skäl, såsom tillgången till nödvändig information och
bevisning, talar emot en sådan lösning. Frågan har därmed lämnats till
domstolens rättspraxis.

5.6.2 Förundersökningen

Inledning och nedläggning av en förundersökning

För att Internationella brottmålsdomstolen över huvud taget skall ha
jurisdiktion krävs det att förfarandet har initierats på ett visst sätt, se
avsnitt 5.4.4 ovan. När så har skett, och förundersökningskammaren i
förekommande fall har gett sitt tillstånd (artikel 15), är det åklagarens
uppgift att formellt inleda förundersökningen (artikel 53). Stadgan
bygger på tanken att domstolen inte bör lagföra alla brott där den formellt
har jurisdiktion utan i stället främst koncentrera sig på de grövsta brotten
och de ytterst ansvariga förövarna, t.ex. militära befälhavare och andra
ledare. Dessutom ställer formella krav, såsom reglerna om process-
förutsättningar, hinder i vägen i vissa fall.

Åklagaren skall därför i varje enskilt fall pröva om en brottsutredning
skall inledas med hänsyn till att det finns skälig grund att anta att brott

begåtts som faller inom domstolens jurisdiktion och att saken får prövas Prop. 2000/01:122
av domstolen med hänsyn till komplementaritetsprincipen. Åklagaren
skall vidare överväga om det, med beaktande av brottets svårighetsgrad
och brottsoffren intressen, finns väsentliga skäl att anta att inledandet av
brottsutredningen inte skulle tjäna rättvisans intresse (artikel 53:1). Den
sistnämnda prövningen avser en avvägning av vissa förhållanden, såsom
att den möjliga gärningsmannen endast har haft en underordnad roll eller
är svårt sjuk eller gammal, mot omständigheter som t.ex. hur omfattande
och grov brottsligheten är samt omfattningen av de skador och det
lidande som brottsoffren har åsamkats. Det föreligger därmed inte någon
absolut åtalsplikt.

Om åklagaren väljer att inte inleda förundersökning eller, i ett senare
skede, att inte väcka åtal, dvs. att lägga ner förundersökningen, anvisar
stadgan en kontrollfunktion för förundersökningskammaren (artikel 53:2-
3). I vissa fall sker kontrollen på begäran av den som initierat förfarandet,
dvs. en stat eller säkerhetsrådet, i andra fall på kammarens egna initiativ.
Det är dock endast i fråga om beslut som enbart bygger på att utred-
ningen eller åtalet inte skulle vara i rättvisans intresse som förundersök-
ningskammaren kan sägas genomföra en överprövning av beslutet. I
övriga fall bibehåller åklagaren den yttersta beslutanderätten trots
domstolsprövningen. Åklagaren har alltid möjlighet att, med hänsyn till
nya omständigheter, ompröva sitt beslut att inte inleda eller att lägga ner
brottsutredningen (artikel 53:4).

Förundersökningen

I normalfallet är det åklagaren som leder förundersökningen och denne
har egna utredare till sitt förfogande (artiklarna 42 och 54). Dessutom har
åklagaren rätt att söka samarbete med stater, mellanstatliga organisationer
och andra. Olika bestämmelser i stadgan har utformats för att förhindra
s.k. ”plea bargaining” (t.ex. artiklarna 54:3 d och 65:5). Stadgan anvisar
olika utredningsåtgärder som kan vidtas. Det föreskrivs särskilt att
åklagaren bl.a. skall iaktta och respektera brottsoffers och vittnens
intressen och personliga omständigheter, särskilt när det gäller
genusrelaterat våld eller våld mot barn (artikel 54:1 b). Vidare åligger det
åklagaren att vara objektiv på så sätt att alla omständigheter och all
bevisning skall beaktas samt att utredningen skall avse såväl
omständigheter som talar till den misstänktes fördel som till hans eller
hennes nackdel (artikel 54:1 a).

Åklagaren har däremot inte biträde av någon egen poliskår och
utredningsåtgärder på ort och ställe måste i första hand lösas genom
samarbete med staten i fråga. I viss utsträckning skulle biträde kunna
lämnas av t.ex. en internationell fredsbevarande styrka som finns på plats.
Under mycket begränsade omständigheter kan sådana utredningsåtgärder,
med förundersökningskammaren tillstånd, vidtas utan samarbete med den
aktuella staten. Detta fordrar att förundersökningskammaren har
konstaterat att staten uppenbart saknar förmåga att verkställa en begäran
om rättsligt samarbete på grund av att det inte finns någon myndighet
eller någon del av det rättsliga systemet som är behörig att genomföra en

begäran enligt del 9 i stadgan (artiklarna 54:2 och 57:3 d). Kammarens Prop. 2000/01:122
beslut skall alltid fattas av tre domare (artikel 57:2 a).

Förundersökningskammaren har ytterligare vissa uppgifter att fylla
under brottsutredningen. Det gäller bl.a. fall när åklagaren avser att
genomföra en utredningsåtgärd som inte kan upprepas, t.ex. en rätts-
teknisk undersökning av en massgrav eller ett förhör med en döende
person, och då kammaren finner anledning att vidta åtgärder för att
tillförsäkra effektivitet och integritet i förfarandet samt framförallt för att
tillvarata den misstänktes rättigheter (artikel 56). Sådana åtgärder skall
normalt vidtas på åklagarens begäran men förundersökningskammaren är
också behörig att ta upp frågan på eget initiativ och i vissa fall, efter att
ha hört åklagaren, fatta beslut.

Om den misstänkte har berövats friheten eller infunnit sig vid dom-
stolen efter kallelse skall denne höras innan något beslut om åtgärder
enligt artikel 56 fattas. Det kan även vara fråga om utredningsåtgärder
som vidtas innan någon kan misstänkas för brottet. Åtgärder som kan
komma i fråga är, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet,
rekommendationer eller bindande beslut om förfarandet, beslut om
protokollföring, förordnande av en expert eller tillstånd för försvarare att
medverka och utseende av en domare för att medverka och utförda
ytterligare rekommendationer eller beslut angående förfarandet. Den
bevisning som på detta sätt inhämtas är föremål för samma prövning som
all annan bevisning enligt stadgan och det är alltså inte fråga om att
domstolen tar upp bevisning utom huvudförhandling (artikel 56:4).

Förundersökningskammaren skall även, på åklagarens begäran, fatta
beslut som behövs för att genomföra brottsutredningen, t.ex. beslut om
häktning, och, på begäran av den som berövats friheten eller inställt sig
vid domstolen efter kallelse, fatta olika beslut och söka samarbete med
stater för försvarets räkning (artikel 57:3). Vidare skall kammaren vidta
åtgärder för att skydda brottsoffers och vittnens säkerhet och frid, för att
skydda den misstänkte som har berövats friheten eller infunnit sig vid
domstolen, för att säkra bevisning eller för att skydda information som
berör en stats nationella säkerhet. Härtill far kammaren under vissa
förutsättningar begära staters samarbete för att vidta icke-personella
säkerhetsåtgärder med sikte på ett senare förverkande, särskilt till förmån
för brottsoffren.

Enskildas rättigheter under förundersökningen

I artikel 55 föreskrivs generella rättigheter som tillkommer enskilda
personer under förundersökningen. Dessa bygger på bestämmelser som
återfinns i andra internationella konventioner, framförallt i FN:s
universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och
1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter. Enligt stadgan skall varje person under brottsutredningen vara
skyddad mot att avslöja egen brottslighet eller erkänna skuld, att utsättas
för någon form av tvång, hot, påtryckning, tortyr eller annan form av
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller att
godtyckligt berövas friheten eller fängslas (artikel 55:1). Dessutom har

vaije person som hörs i utredningen rätt till kostnadsfri och kompetent Prop. 2000/01:122
tolkning och översättning av vissa dokument till ett språk som personen
till fullo förstår och talar.

Beträffande den som det finns anledning att misstänka for brott och
som skall höras i utredningen föreskrivs ytterligare rättigheter (artikel
55:2). Rättigheterna skall iakttas såväl av åklagaren som av nationella
myndigheter som utför förhöret på Internationella brottmålsdomstolens
begäran och den som hörs skall före förhöret informeras om dem. Det
gäller rätten att underrättas om brottsmisstanken, att vägra att uttala sig
utan att detta beaktas vid ett avgörande av skuldfrågan, att ha en
försvarare som personen själv har valt eller, när rättvisans intresse så
kräver, som har förordnats för denne samt att bli förhörd i närvaro av
försvararen om den hörde inte frivilligt har avstått från detta. En
misstänkt som saknar tillräckliga medel har rätt att kostnadsfritt få en
försvarare förordnad för sig. Stadgan anger dock inte om det är
Internationella brottmålsdomstolen eller den aktuella staten som i så fall
skall stå för kostnaden när det gäller åtgärder som vidtas av nationella
myndigheter.

Stadgan anvisar alltså uttryckligen att den misstänktes rättigheter även
skall tillförsäkras av nationella myndigheter som förhör personen på
Internationella brottmålsdomstolens begäran. Domstolen får också i
framställningen om samarbete till en stat ge anvisningar om det
förfarande och om särskilda villkor som skall följas vid verkställandet
(artikel 96:2 d), se vidare i avsnitt 5.8.3. Vidare är domstolen skyldig att
kontrollera att misstänkta, som överförts dit eller infunnit sig där efter
kallelse, har blivit underrättade om de brott som de är misstänkta för att
ha begått och om sina rättigheter enligt stadgan (artikel 60:1).

Andra rättigheter tillkommer den misstänkte vid olika moment i för-
farandet, t.ex. i samband med frihetsberövande och vid prövningen av
frågan om åtalet skall bekräftas.

5.6.3 Frihetsberövanden

Häktningsbeslut

Åklagaren får när som helst efter det att förundersökningen har inletts
begära att förundersökningskammaren skall besluta om häktning (artikel
58:1). För ett sådant beslut krävs att det föreligger skälig anledning att
anta att personen har gjort sig skyldig till ett brott som faller inom Inter-
nationella brottmålsdomstolens jurisdiktion samt att frihetsberövandet
framstår som nödvändigt för att personen skall infinna sig till rätte-
gången, inte skall försvåra eller äventyra utredningen eller rättegången,
eller i förekommande fall fortsätta att begå samma eller därmed
sammanhängande brott som domstolen har jurisdiktion över och som
följer av samma omständigheter.

Stadgan innehåller föreskrifter om det underlag som åklagaren måste
presentera för förundersökningskammaren och de uppgifter som sedan
skall framgå av häktningsbeslutet (artikel 58:2-3). Av beslutet skall

framgå namnet på den aktuella personen och annan information av
betydelse för identifieringen av denne, uppgifter om de brott som
personen misstänks för samt de omständigheter som misstanken grundar
sig på. Dessa uppgifter kommer alltså att vara tillgängliga för den stat
som skall verkställa beslutet enligt domstolens begäran (artikel 58:5), se
vidare avsnitt 5.8.2. Beslutet gäller tills vidare (artikel 58:4). Åklagaren
får senare begära att häktningsbeslutet skall ändras genom tillägg eller
andra förändringar beträffande de brott som misstankarna avser (artikel
58:6).

På bl.a. franskt initiativ innehåller stadgan ett alternativ till frihets-
berövande av den misstänkte (artikel 58:7). När brottsmisstanken är
densamma men ett frihetsberövande inte framstår som nödvändigt får
förundersökningskammaren, på åklagarens begäran, i stället utfärda en
kallelse för personen att infinna sig vid domstolen, vilken skall delges
honom eller henne. Kallelsen får förenas med föreskrifter om frihets-
inskränkningar om detta är tillåtet i den stat där personen befinner sig och
som därför skall verkställa dem. Stadgan föreskriver även vilka uppgifter
som skall framgå av ett sådant beslut. Med hänsyn till den brottslighet det
är fråga om och de typer av gärningsmän som domstolen främst skall
koncentrera sig på är det dock inte troligt att detta alternativ kommer att
tillämpas särskilt ofta.

Verkställande av häktningsbeslutet och nationella förfaranden

Sedan Internationella brottmålsdomstolen har framställt en begäran om
verkställighet av ett häktningsbeslut skall en ansluten stat omedelbart
vidta åtgärder för att gripa personen (artikel 59:1). Detta skall ske i
enlighet med nationella regler och de bestämmelser som gäller för
samarbetet mellan domstolen och de anslutna staterna, se vidare avsnitt
5.8.2. Stadgan föreskriver att personen därefter ofördröjligen skall ställas
inför en behörig rättslig myndighet i staten - i Sverige en domstol - som i
enlighet med nationell rätt skall avgöra, att det är samma person som
anges i häktningsbeslutet, att personen har berövats friheten på rätt sätt
och att personens rättigheter har respekterats (artikel 59:2).

Däremot skall den nationella myndigheten (domstolen) inte pröva om
häktningsbeslutet har utfärdats på ett stadgeenligt sätt (artikel 59:4). En
begäran om sådan prövning skall i stället framställas till Internationella
brottmålsdomstolen (artikel 60:2) och närmare bestämmelser om det
förfarandet kommer att ges i bevis- och förfarandereglema.

Innan den misstänkte har överlämnats till Internationella brottmåls-
domstolen är det den nationella myndigheten (domstolen) som avgör
frågor om tillfällig frigivning, t.ex. frigivning mot borgen eller ett
reseförbud (artikel 59:3, jfr artikel 60:1). Efter överlämnandet skall
Internationella brottmålsdomstolen pröva sådana frågor. Vid prövningen
skall den nationella myndigheten (domstolen) bedöma, i ljuset av hur
allvarlig brottsligheten är, om brådskande och extraordinära förhållanden
motiverar att personen friges i avvaktan på ett överlämning och om det
finns nödvändiga garantier för att säkra att den misstänkte kan
överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen i enlighet med statens

Prop. 2000/01:122

skyldigheter enligt stadgan (artikel 59:4). Förundersökningskammaren Prop. 2000/01:122
skall underrättas om ett frifotsyrkande och ges möjlighet att lämna
synpunkter, t.ex. rekommendationer om andra frihetsinskränkningar,
vilka den nationella domstolen skall beakta (artikel 59:5). Om personen
friges tillfälligt far kammaren begära periodiska rapporter från staten
(artikel 59:6). Personen skall överlämnas till Internationella brottmåls-
domstolen så snart som möjligt sedan ett beslut om detta har fattats
(artikel 59:7).

Den misstänkte personen har också möjlighet att begära nationell
domstols prövning av Internationella brottmålsdomstolens begäran om
överlämning till domstolen grundat på principen om ne bis in idem (se
avsnitt 5.8.2).

Omprövning av häktningsbeslut och häktning i samband med över-
klagande

Förundersökningskammaren är skyldig att regelbundet ompröva sina
beslut att häkta eller tillfälligt frige någon och skall också göra en sådan
prövning på begäran av åklagaren eller den misstänkte (artikel 60:3). Vid
denna prövning far kammaren ändra sitt tidigare beslut om omständig-
heterna har förändrats. Förundersökningskammaren är också skyldig att
säkerställa att den misstänkte inte sitter häktad oskäligt länge innan en
huvudförhandling kommer till stånd på grund av en omotiverad försening
från åklagarens sida (artikel 60:4). Om så är fallet skall domstolen
överväga att frige den misstänkte med eller utan villkor. Den som har
frigetts får senare berövas friheten på nytt (artikel 60:5). När handlägg-
ningen av målet överförs till en annan kammare övergår också ansvaret i
fråga om bl.a. frihetsberövanden (artikel 61:11). Rättegångskammaren
har dock möjlighet att hänvisa vissa frågor till förundersöknings-
kammarens avgörande (artikel 64:4). Detta kan t.ex. avse frågor där
rättegångskammarens opartiskhet senare skulle kunna ifrågasättas, t.ex.
frågor om frihetsberövanden under förundersökningen.

I samband med rättegångskammarens dom i målet är huvudregeln att
den som fälls till ansvar skall hållas häktad även om domen överklagas
(artikel 81:3 a). I överensstämmelse med principen att den tid som den
dömde har varit frihetsberövad skall avräknas från strafftiden (artikel
78:2) gäller dock att den dömde skall friges i avvaktan på prövningen av
ett överklagande om det utdömda straffet är kortare än den tid som
personen redan varit berövad friheten (artikel 81:3 b). Om även åklagaren
överklagar domen far en sådan frigivning förenas med villkor. Vid en
frikännande dom i första instans skall personen normalt friges (artikel
81:3 c). Om domen överklagas och rättegångskammaren finner att
synnerliga skäl föreligger far kammaren emellertid besluta att personen
skall fortsätta att vara berövad friheten i avvaktan på att överklagandet
prövas. Ett sådan beslut far överklagas särskilt till överklagande-
kammaren.

Ersättning vid olagligt frihetsberövande Prop. 2000/01:122

Stadgan innehåller bestämmelser om ersättning för frihetsberövanden i
vissa fall (artikel 85). Reglerna, som avser ersättning från Internationella
brottmålsdomstolen, är betydligt snävare utformade än de som gäller i
t.ex. Sverige och rätt till ersättning föreligger i princip bara när
frihetsberövandet - häktning eller avtjänande av ett fängelsestraff - har
varit olagligt, dvs. varit i strid med stadgan. Många stater ansåg att en
mer generöst utformad rätt till ersättning, t.ex. i samtliga fall där den
frihetsberövade personen frikänts för de brott som utgjort grund för
frihetsberövandet, skulle inverka menligt på möjligheterna att utreda
brott. Detta synsätt återspeglas även i motsvarande bestämmelser i den
internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Andra stater, däribland Sverige, förespråkade mer generösa ersättnings-
regler.

Ersättning för ett frihetsberövande skall, enligt stadgan, också utgå när
en person som fällts till ansvar senare frikänns efter omprövning av ett
lagakraftvunnet avgörande, se avsnitt 5.6.3, varvid nya eller nyfram-
komna bevis på ett avgörande sätt visar att domen var felaktig (artikel
85:2). Rätt till ersättnings föreligger dock inte om anledningen till att
dessa bevis inte framkommit tidigare helt eller delvis beror på den
dömde. Vidare kan ersättning i undantagsfall utgå efter en skönsmässig
bedömning när förfarandet avslutats med en frikännande dom eller
handläggningen avslutats utan att dom meddelats (artikel 85:3). Detta
förutsätter att domstolen finner att det föreligger sakomständigheter som
på ett avgörande sätt visar att ett grovt och uppenbart rättegångsfel har
begåtts och detta varit anledningen till frikännandet eller att
handläggningen av målet avslutats.

5.6.4 Åtalsbekräftelse m.m.

De åtalspunkter som åklagaren har riktat mot en person måste bekräftas
av förundersökningskammaren innan målet går vidare till en huvudför-
handling (artikel 61). Detta är en ordning som förekommer i många
nationella rättsordningar och som dessutom ansågs vara särskilt motiverat
vid denna domstol med hänsyn till de brottstyper som är aktuella och den
förväntade publiciteten kring dessa mål. Frågan om åtalsbekräftelse skall
prövas vid en förhandling inom skälig tid efter det att den misstänkte har
överförts till eller infunnit sig vid Internationella brottmålsdomstolen
(artikel 61:1). Den anklagade skall också underrättas om åtalets innehåll
och om den bevisning som åklagaren avser att åberopa för åtals-
bekräftelsen (artikel 61:3). Frågor om åtalsbekräftelse skall alltid prövas
av förundersökningskammaren och kammaren får besluta att parterna
skall lämna varandra viss information inför förhandlingen.

Huvudregeln är följaktligen att den misstänkte skall vara närvarande
vid förhandlingen för bekräftelse av åtalet. En kontroversiell fråga under
stadgeförhandlingama gällde om domstolen skulle ges möjlighet att
döma någon i dennes utevaro. På grund av motståndet mot ett sådant
förfarande tillåter stadgan inte att så sker (artikel 63). Som en kompro-
miss infördes i stället en möjlighet för domstolen att bekräfta åtalet utan

att den anklagade är närvarande (artikel 61:2). Så får t.ex. ske när den Prop. 2000/01:122
anklagade har avstått från sin rätt att vara närvarande, har flytt, eller inte
har påträffats trots att alla rimliga åtgärder har vidtagits for att bringa
personen till domstolen och informera denne om åtalet och om
förhandlingen. Den anklagade skall vid en sådan förhandling företrädas
av en försvarare om förundersökningskammaren finner att detta ligger i
rättvisans intresse. Den ordning som anvisas påminner om, men är inte
identiskt med, det s.k. ”Rule 61-förfarandet” som föreskrivs vid Jugo-
slavien- och Rwandatribunalema.

Vid förhandlingen skall åklagaren underbygga varje åtalspunkt med
bevisning, vilken för åtalsbekräftelsen far bestå av sammanställningar
och skriftliga utsagor (artikel 61:5). Muntlig bevisning krävs inte men far
åberopas om åklagaren finner det nödvändigt för att åtalet skall bekräftas.
Den anklagade far resa invändningar mot åtalspunkterna, ifrågasätta den
bevisning som åklagaren åberopar och även föra egen bevisning (artikel
61:6). Det uttalades under förhandlingsarbetet att det bör undvikas att
denna förhandling blir en extra huvudförhandling och förundersöknings-
kammaren måste därför genom sin praxis sätta gränserna för innehållet i
detta förfarande. Utifrån vad som förekommit vid förhandlingen skall
förundersökningskammaren besluta om åtalspunkterna skall bekräftas
helt eller delvis och den far göra uppehåll i förhandlingen samt uppmana
åklagaren att överväga om ytterligare bevisning skall åberopas eller
någon åtalspunkt förändras (artikel 61:7). För att en åtalspunkt skall
bekräftas krävs att kammaren anser att det finns tillräcklig bevisning för
att fastställa väsentliga skäl att anta att den anklagade har gjort sig
skyldig till de brott som åtalet avser. Det är alltså fråga om en bevisnivå
som ligger mellan vad som krävs för ett frihetsberövande (artikel 58:1)
och för en fällande dom (artikel 66:3) och dess närmare innebörd far
utvecklas i domstolens rättspraxis.

Om åtalet bekräftas helt eller delvis skall målet överföras från
förundersökningskammaren till en rättegångskammare som därefter skall
ansvara för den fortsatta handläggningen (artikel 61:7 a och 11). Det är
dock alltid en förundersökningskammare som skall pröva frågor om
åtalsbekräftelse och rättegångskammaren har även möjlighet att lämna
andra frågor till den kammaren när det befinns vara lämpligt, t.ex. av
jävsskäl (artikel 64:4). Om någon del av åtalet inte bekräftas är åklagaren
oförhindrad att återkomma med en ny begäran om bekräftelse med stöd
av ytterligare bevisning (artikel 61:8). Ett häktningsbeslut upphör dock
att gälla beträffande de åtalspunkter som inte bekräftas eller som har
återtagits av åklagaren (artikel 61:10).

Åklagaren får naturligtvis fortsätta sin utredning trots att åtal har
väckts och får även lägga till eller ta tillbaka åtalspunkter (artikel 61:4).
Detta kan visa sig nödvändigt t.ex. när åklagaren först i och med
överlämnandet till domstolen får en möjlighet att förhöra den misstänkte.
Den anklagade skall alltid underrättas om förändringar av åtalet och när
det gäller återtagande av en åtalspunkt skall även förundersök-
ningskammaren informeras. Även efter åtalsbekräftelsen men före det att
huvudförhandlingen inleds får åklagaren förändra åtalet (artikel 61:9).
Detta fordrar dock alltid förundersökningskammarens tillstånd och om
förändringarna avser nya åtalspunkter eller mer allvarliga anklagelser

skall dessutom en ny förhandling för åtalsbekräftelse hållas. Kriterierna Prop. 2000/01:122
för att avgöra vad som skall anses vara mer allvarliga anklagelser har
lämnats åt domstolen att fastställa genom sin praxis. Åklagaren far även
lägga ner någon del av åtalet sedan huvudförhandlingen har inletts och då
fordras rättegångskammarens medgivande. Förändringar av åtalet har
också betydelse för det rättsliga samarbetet med stater eftersom stadgan
föreskriver en s.k. specialitetsprincip, dvs. att den som överlämnas till
domstolen inte far lagforas för andra brott än de som domstolens
framställning omfattar (artikel 101). Om nya åtalspunkter tillkommer
måste domstolen alltså förvissa sig om att den stat som har överlämnat
den åtalade går med på detta.

5.6.5 Rättegången

Förberedande åtgärder

Efter åtalsbekräftelsen är det rättegångskammaren som skall förbereda
och genomföra rättegången. Som tidigare nämnts skall huvudförhand-
lingen i första hand hållas där Internationella brottmålsdomstolen har sitt
säte men det är även möjligt att förlägga den till en annan plats (artikel

62) . Den tilltalade skall vara närvarande vid huvudförhandlingen (artikel

63) . Om den tilltalade allvarligt stör rättegången och måste visas ut från
rättssalen skall det ordnas så att han eller hon kan följa vad som sker och
instruera sin försvarare med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Rättegångskammaren har en allmän skyldighet att se till att rättegången
är opartisk och effektiv, att den tilltalades rättigheter respekteras och att
åtgärder vidtas för att skydda brottsoffer och vittnen (artikel 64:2). Som
förberedande åtgärder skall kammaren bestämma den fortsatta
handläggningen i samråd med parterna, avgöra vilket eller vilka språk
som skall användas samt besluta om utlämning av dokument och
information mellan parterna (artikel 64:3). Kammaren får även besluta att
handläggningen av åtal mot mer än en tilltalad skall förenas eller sär-
skiljas (artikel 64:5). Före eller under huvudförhandlingen far rättegångs-
kammaren påfordra att vittnen skall närvara och avge vittnesmål samt att
dokument och annan bevisning förebringas (artikel 64:6 b). Vid behov
får statssamarbete begäras i enlighet med stadgan. Kammaren får även på
eget initiativ föranstalta om bevisning (artiklarna 64:6 d och 69:3).
Vidare får kammaren bl.a. besluta om skydd för sekretessbelagda upp-
gifter och vidta andra åtgärder.

Huvudförhandlingen

Huvudförhandlingen skall som huvudregel vara offentlig men den får ske
inom stängda dörrar om det behövs för att skydda ett brottsoffer, vittne
eller den tilltalade eller för att skydda hemliga eller känsliga uppgifter
(artikel 64:7, se även artikel 68). Frågan om skydd av brottsoffer m.fl.
behandlas närmare i avsnitt 5.6.6. Stadgan innehåller även vissa bestäm-

melser om hur huvudförhandlingen skall genomföras och ytterligare Prop. 2000/01:122
anvisningar kan meddelas av kammarens ordförande (artikel 64:8).
Rättegångskammaren skall vidare se till att ordningen upprätthålls och att
protokoll förs (artikel 64:9-10, se även artikel 71).

Den tilltalade skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har
bevisats av åklagaren och för en fållande dom krävs att domstolen är
övertygad bortom varje rimligt tvivel (artikel 66). Beviskravet skiftar i
olika nationella rättsordningar och svårigheten att hitta en allmänt
accepterad formulering har medfört att inget tidigare internationellt
förhandlat instrument innehåller något sådant. Det gäller även de
existerande tribunalerna vars stadgor saknar bestämmelser om beviskrav
och detta i stället återfinns i de regelverk som domarna själva har antagit.
Som en konsekvens av oskyldighetspresumtionen föreskrivs vidare att
omvänd bevisbörda eller krav på motbevisning inte får åläggas den
tilltalade (artikel 67:1 i).

Även i fråga om rättsverkningarna av ett erkännande skiftar synen i
olika nationella rättsordningar och det var därför viktigt att hitta en
ordning som deltagare med olika rättsliga traditioner kunde acceptera.
Följden blev ett förenklat förfarande för de fall den tilltalade har erkänt
det som lagts honom eller henne till last (artikel 65). Det är emellertid
alltid upp till rättegångskammaren att pröva om erkännandet, tillsammans
med andra omständigheter, räcker för en fållande dom för de gärningar
som avses. Kammaren kan också besluta om att det förenklade
förfarandet skall övergå till en vanlig huvudförhandling och får då
besluta att en annan rättegångskammare skall ta över handläggningen av
målet. Det förenklade förfarandet kan även övergå till en huvudför-
handling enligt ordinarie regler eller åklagaren uppmanas att presentera
ytterligare bevisning när kammaren finner att detta krävs i rättvisans
intresse, varvid särskilt brottsoffrens intressen skall beaktas. Som tidigare
nämnts är avsikten att s.k. plea bargaining inte skall få förekomma och
stadgan innehåller därför bl.a. en föreskrift om att eventuella diskussioner
mellan åklagaren och den tilltalade angående förändringar av åtalet,
erkännanden eller påföljder inte är bindande för domstolen (artikel 65:5).

Ett vittne skall avlägga en sanningsförsäkran innan de avger sitt
vittnesmål, vilket som huvudregel skall avges i rättssalen (artikel 69:1—
2). Vittnesmål får dock, med domstolens tillstånd, förebringas genom
inspelningar eller överföring från en annan plats med hjälp av video- eller
audioteknik. Skriftlig bevisning och skriftliga uppteckningar kan också
tillåtas. Allt förutsätter dock att åtgärderna inte anses skada eller vara
oförenliga med den tilltalades rättigheter. Det är partema som i första
hand skall sörja för bevisningen, men domstolen har också rätt att
föranstalta om bevisning (artikel 69:3).

Domstolen får avgöra frågor om erbjuden bevisnings relevans och
tillåtlighet och skall då bl.a. beakta dess bevisvärde och den eventuella
skada som ett förebringande kan medföra för en rättvis rättegång och för
en opartisk bedömning av ett vittnesmål (artiklarna 64:9 a och 69:4). När
en sådan prövning avser bevisning som har tagits upp av nationella
myndigheter skall Internationella brottmålsdomstolen inte göra någon
bedömning av hur nationell rätt har tillämpats (artikel 69:8). Bevisning
som har inhämtats i strid med stadgan eller internationellt erkända

mänskliga rättigheter skall inte tillåtas om överträdelsen medför allvarligt Prop. 2000/01:122
tvivel om bevisets tillförlitlighet eller om ett tillåtande av beviset skulle
motverka eller allvarligt skada rättegångens integritet (artikel 69:7).

Domstolen skall vidare följa de regler om tystnadsplikt, t.ex. mellan
klienter och advokater, som skall föreskrivas i bevis- och förfarande-
reglema samt far beakta omständigheter som är allmänt kända utan att
kräva att de bevisas (artikel 69:5-6).

Samtliga domare som dömer i målet skall vara närvarande under hela
huvudförhandlingen och presidiet får vid behov avdela en eller flera
ställföreträdande domare som, om de har varit närvarande under hela
förhandlingen, får ersätta en domare som får förhinder att fortsätta, t.ex.
på grund av sjukdom (artikel 74:1). Rättegångskammaren är beslutsför
med tre domare och kan alltså inte slutföra en huvudförhandling om
någon av dem faller ifrån och ersättare saknas. Dess avgörande skall
grundas på en värdering av bevisningen och vad som förekommit under
hela förfarandet, men får inte gå utöver de faktiska förhållanden och
omständigheter som anges i åtalet, såsom det slutligt är bestämt (artikel
74:2). Endast bevisning som har förebringats och behandlats vid
huvudförhandlingen får beaktas. Domstolens överläggningar skall hållas
hemliga och enhälliga beslut skall eftersträvas, men majoritetsbeslut är
tillåtna om enhällighet inte kan uppnås (artikel 74:3—4).

Domstolen skall avgöra skuldfrågan innan den tar ställning till frågan
om straff (artikel 76). Stadgan anvisar att såväl en sammanhållen som en
uppdelad huvudförhandling kan äga rum. Det särskilda förfarandet vid
erkännande innebär en sammanhållen förhandling. I övriga fall får
domstolen besluta att huvudförhandlingen skall delas upp och så skall ske
på åklagarens eller den tilltalades begäran. Avsikten är att parterna skall
ha möjlighet att avgöra modell och kunna lägga upp sin processtaktik i
förväg. Om förhandlingen delas upp skall frågor om gottgörelse till
brottsoffer behandlas tillsammans med frågan om straff. En särskild
förhandling för prövning av gottgörelse kan också hållas. Även
domstolens avgörande angående straffet skall avkunnas offentligt med
den dömde närvarande om möjligt.

Domen

Domen skall vara skriftlig och innehålla en fullständig och motiverad
redogörelse av domstolens bevisvärdering och slutsatser samt, i före-
kommande fall, såväl majoritetens som minoritetens uppfattningar
(artikel 74:5). Domen eller en sammanfattning av den skall avkunnas
offentligt.

Den tilltalades rättigheter

Även i fråga om den tilltalades rättigheter utgår uppräkningen i stadgan
från motsvarande bestämmelser i 1966 års internationella konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter, vilka skall iakttas av domstolen
(artikel 67). De överensstämmer även väl med bestämmelserna i den

europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grund- Prop. 2000/01:122
läggande friheterna (Europakonventionen).

Tilltalade skall behandlas utan åtskillnad och har rätt till en offentlig
rättegång, med de undantag som föreskrivs i stadgan, och till en rättvis
och opartisk rättegång. Bland minimirättighetema ingår att den tilltalade
skall informeras omedelbart och i detalj om åtalet och dess betydelse på
ett språk som han eller hon till fullo förstår och talar. Den tilltalade skall
också ges tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och kunna
överlägga fritt och förtroligt med en försvarare som han eller hon själv
har valt samt fa sin sak prövad utan onödigt dröjsmål. Vidare har den
tilltalade rätt att närvara vid huvudförhandlingen, med det undantag för
störande av ordningen som anges i stadgan, att försvara sig personligen
eller genom ett rättegångsbiträde som han eller hon själv valt, att förhöra
eller låta förhöra motpartens vittnen, att höra egna vittnen på lika villkor
som åklagaren och att åberopa de grunder och den bevisning till sitt
försvar som är tillåtna enligt stadgan. Om det krävs i rättvisans intresse
skall den tilltalade fa en försvarare förordnad för sig av domstolen, vilket
skall vara utan kostnad för den tilltalade om han eller hon saknar medel
att själv betala för det. Den tilltalade har även rätt till kostnadsfri och
kompetent tolk- och översättningshjälp under närmare föreskrivna
förhållanden.

Den tilltalade är inte skyldig att vittna eller erkänna sig skyldig till
brott och har rätt att tiga utan att detta beaktas vid bedömningen av
skuldfrågan. Däremot har han eller hon rätt att avge en muntlig eller
skriftlig förklaring till sitt försvar utan att avlägga någon sannings-
försäkran. Den tilltalade har dessutom rätt att så snart som det är praktiskt
möjligt fa ta del av bevisning som åklagaren har tillgång till och som kan
tala till den tilltalades förmån eller försvaga annan bevisning som
åklagaren avser att åberopa (artikel 67:2). Det är ytterst domstolen som
skall besluta om bevisningen uppfyller de kriterier som anges och därför
skall lämnas ut till försvaret. Förfarandet för detta kommer att utvecklas i
dess bevis- och förfaranderegler.

Skydd av uppgifter som berör nationell säkerhet

En mycket omstridd fråga som kunde lösas först i Romkonferensens slut-
liga kompromisspaket var frågan om hanteringen av uppgifter som har
betydelse för en stats nationella säkerhetsintressen. Den stora tvistefrågan
var vem som skulle ha det sista ordet när det gäller avslöjande av sådana
uppgifter - Internationella brottmålsdomstolen eller den berörda staten.
Kompromissen blev ett invecklat samrådsförfarande där det slutliga
avgörandet vilar hos staten (artikel 72). Användningen av begreppet
nationell säkerhet är dock avsett att begränsa tillämpningsområdet något.
Utöver dessa regler innehåller stadgan olika bestämmelser om sekretess.

Bestämmelserna gäller alla fall när en stat vägrar att lämna ut infor-
mation med hänvisning till nationell säkerhet och när någon som skall
höras vid domstolen framställer en sådan invändning (artikel 72:1-2).
Staten far även intervenera i processen när den anser att den nationella
säkerheten äventyras. Vad som dock alltid åvilar den aktuella staten

enligt stadgan är en skyldighet att vidta alla skäliga åtgärder för att i Prop. 2000/01:122
samförstånd med domstolen finna en lösning (artikel 72:4-5). Det kan
t.ex. vara fråga om att söka uppgifterna från annat håll eller att träffa en
överenskommelse om vilka uppgifter som skall lämnas och på vilket sätt
det skall ske. Endast när en samförståndslösning inte kan uppnås får
staten vägra att lämna ut uppgifterna och den skall då som huvudregel
redovisa skälen for sitt beslut (artikel 72:6). Även när så sker har
domstolen vissa möjligheter att agera, t.ex. genom ytterligare samråd
med staten eller ett hänskjutande till stadgepartsförsamlingen på grund av
att domstolen anser att staten har brustit i sin plikt att samarbeta (artikel
72:7). I vissa fall, t.ex. när uppgifterna är tillgängliga från en annan källa,
far domstolen besluta att uppgifterna skall lämnas ut eller i vart fall
beakta dem i viss utsträckning vid sin bedömning av sakförhållanden i
målet.

Bestämmelserna gäller också när en ansluten stat efter domstolens
framställning om rättsligt samarbete vägrar att lämna ut dokument eller
uppgifter som den fatt tillgång till från en annan stat, mellanstatlig
organisation eller annan internationell organisation, t.ex. Internationella
Röda Korset, under förbehåll av sekretess (artikel 73). Den anmodade
staten skall då söka uppgiftslämnarens medgivande till utlämnandet. Om
den senare är en ansluten stat som motsätter sig att dokumentet eller
uppgifterna överlämnas till domstolen, skall samrådsförfarandet enligt
artikel 72 tillämpas. I fall när uppgiftslämnaren inte medger att domstolen
far tillgång till uppgifterna skall den anmodade staten underrätta
domstolen om detta och uppgifterna eller dokumenten kommer då inte att
lämnas ut.

Vidare kan stater ansöka om att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtas
för att skydda deras tjänstemän eller företrädare och för att skydda
hemliga eller känsliga uppgifter (artikel 68:6).

5.6.6 Brottsofferfrågor - deltagande, skyddsåtgärder,
gottgörelse m.m.

Till skillnad från stadgorna för de internationella brottmålstribunalema
lägger Romstadgan stor vikt vid brottsoffren. Förutom att lyfta fram
hänsynen till brottsoffren som en av de viktigaste anledningarna till att
inrätta Internationella brottmålsdomstolen, vilket framkommer redan i
ingressen till stadgan, har detta understrukits i handling. Den kanske
viktigaste åtgärden är den möjlighet som brottsoffren tillerkänns att söka
gottgörelse från den som döms för brott. Vidare framhålls brottsoffrens
betydelse för brottmålsprocessen genom de föreskrifter som medger ett
visst deltagande och rätt till vissa skyddsåtgärder.

Efter modell från de existerande tribunalerna skall en särskild
brottsoffer- och vittnesenhet inrättas inom registratorskontoret för att
tillhandahålla skydds- och säkerhetsåtgärder, olika slags rådgivning och
annan hjälp till brottsoffer och vittnen som skall uppträda i processen
samt andra som utsätts för risker på grund av sådant deltagande (artikel
43:6). Enheten skall ge råd i sådana frågor till de dömande enheterna och
till åklagaren (artikel 68:4). Den skall även innehålla personal med

särskilda kunskaper angående traumatiska upplevelser, t.ex. i samband Prop. 2000/01:122
med sexuella övergrepp, och behandling av sådana.

Brottsoffrens deltagande i brottmålsprocessen

Liksom i alla brottmålsrättegångar kommer många brottsoffer att höras i
bevissyfte under förfarandet. Utöver detta tillerkänner stadgan offren en
principiell rätt att fa delta och presentera sina synpunkter i brottmåls-
processen (artikel 68:3). Denna rätt är inte lika långtgående som t.ex.
möjligheterna att biträda åtal i Sverige eller att föra en s.k. action public
eller genom att förklara sig parte civile i Frankrike, men den utgör en
klart starkare roll för brottsoffer i processen än den som medges i många
andra länder. Begränsningar när det gäller deltagandet måste också finnas
med tanke på de brott, och därmed det potentiellt mycket stora antalet
brottsoffer, som domstolen har att bedöma.

Rätten att delta och föra fram sina synpunkter gäller frågor som rör
brottsoffrens personliga intressen men det är upp till domstolen att avgöra
i vilket skede av förfarandet detta lämpligen skall ske. Den skall även
avgöra på vilket sätt detta skall göras för att inte skada eller vara
oförenligt med den åtalades rättigheter eller en rättvis och opartisk
rättegång. Domstolen får besluta att brottsoffrens deltagande och fram-
ställning av synpunkter skall ske genom ett rättsligt ombud. Närmare
föreskrifter kommer att meddelas i bevis- och förfarandereglema.

I något fall anvisar stadgan uttryckligen att brottsoffren skall höras. Det
gäller främst en dömande kammares avgöranden om tillstånd för
åklagaren att inleda förundersökning (artikel 15:3) samt om jurisdiktion
och processförutsättningar (artikel 19:3). I andra fall hänvisar stadgan till
att brottsoffrens intressen särskilt skall beaktas vilket ger en anvisning att
det i dessa fall kan vara lämpligt att låta brottsoffren yttra sig. Det gäller
t.ex. i fråga om inledande av en brottsutredning eller väckande av åtal
(artikel 53:1 c och 2 c) samt vid valet mellan ett förenklat förfarande vid
erkännande och en vanlig huvudförhandling (artikel 65:4) (jfr även
förhållandet mellan beslut enligt artikel 53:3 a och brottsoffrens
deltagande enligt artikel 19:3).

Sky dds å t gärder

Stadgan innehåller allmänna bestämmelser om olika skydds- och säker-
hetsåtgärder för brottsoffer, vittnen och tilltalade (artikel 68). Förutom att
den särskilda brottsoffer- och vittnesenheten skall bistå med skydds- och
säkerhetsåtgärder är också åklagaren och de dömande kamrama skyldiga
att se till att sådan åtgärder tillhandahålls när behov föreligger (artiklarna
54:3 f, 57:3 c, 64:6 e och 83:1).

I många fall kommer det faktiska skyddet att tillhandahållas av staterna
och stadgan föreskriver att de anslutna staterna, i enlighet med sina
nationella förfaranden, skall ge domstolen rättsligt bistånd med skydd av
brottsoffer och vittnen (artikel 93:1 j), se vidare avsnitt 5.8.
Bestämmelser om skydd av brottsoffer och vittnen finns också i de
existerande tribunalernas stadgor och i vart fall Jugoslavientribunalen har

slutit avtal med ett antal stater om sådana skyddsåtgärder (artikel 22 i Prop. 2000/01:122
Jugoslavientribunalens och artikel 21 i Rwandatribunalens stadga). Det
kan alltså förväntas att även Internationella brottmålsdomstolen kommer
att ingå avtal om skyddsåtgärder med de anslutna staterna.

När det gäller brottsoffer och vittnen skall domstolen, vilket även
inbegriper åklagaren, vidta åtgärder för att skydda deras säkerhet, fysiska
och psykiska välbefinnande, värdighet och frid (artikel 68:1). Vid
bedömningen skall den ta hänsyn till faktorer som deras ålder, kön, hälsa
och brottens art, särskilt när det är fråga om sexuellt eller genusrelaterat
våld eller våld mot barn. Åtgärderna får dock inte skada eller vara
oförenliga med den tilltalades rättigheter eller en rättvis och opartisk
rättegång.

Åtgärder för att skydda brottsoffer, vittnen eller tilltalade som särskilt
nämns är förhandlingar bakom stängda dörrar eller bevisupptagning med
elektroniska eller andra hjälpmedel (artikel 68:2, se även artikel 69:2 om
bevisupptagning). Det uttalas vidare att sådana åtgärder normalt skall
vidtas när det är fråga om offer for sexuellt våld eller när offret eller
vittnet är ett barn.

En annan åtgärd som kan vidtas för att skydda den som kallas för att
höras i bevissyfte och den personens familj är att inte avslöja att personen
skall höras eller i vart fall hemlighålla dennes identitet eller uppgifter om
var han eller hon befinner sig. Detta måste naturligtvis balanseras mot
andra föreskrifter om skyldighet för parterna att lämna varandra
information om bevisning som skall åberopas m.m. samt berör den
omstridda frågan om anonyma vittnen. Stadgan föreskriver i detta
avseende att åklagaren får undanhålla bevisning eller information och i
stället åberopa den i form av sammandrag om ett utlämnande i enlighet
med ordinarie regler om bevisuppgifter m.m. skulle kunna leda till
allvarlig fara för en persons säkerhet (artikel 68:5). Så får dock uttryck-
ligen bara ske beträffande förfaranden före huvudförhandlingen och
åtgärderna får inte skada eller vara oförenliga med den tilltalades
rättigheter eller störa en rättvis och opartisk rättegång. Även om det
föreligger en viss oklarhet om stadgan ger utrymme för de dömande
enheterna att gå längre än åklagaren när det gäller undanhållande av
uppgifter om ett vittnes eller annans identitet m.m. är en rimlig tolkning
av bestämmelserna att identiteten endast kan hemlighållas för den
tilltalade fram till dess huvudförhandlingen inleds.

Skadestånd och annan gottgörelse till brottsoffer

Ett genombrott från brottsoffersynpunkt är stadgans bestämmelser om att
brottsoffer skall kunna söka skadestånd eller annan gottgörelse från
gärningsmannen (artikel 75). Ett tidigare förslag om att även stater skulle
kunna hållas ansvariga i detta avseende fick inte tillräckligt stöd.
Motståndet grundade sig bl.a. på att domstolens funktion är att utkräva
individuellt ansvar och att ett statsansvar för gottgörelse skulle fordra en
koppling mellan staten och gärningsmannen som skulle innebära att
staten, i vart fall indirekt, kunde anses ha ett ansvar för brotten. Andra
politiska överväganden låg också bakom oviljan att tillåta att staterna

förekomma på svarandesidan i en gottgörelseprocess. Stadgorna för de Prop. 2000/01:122
befintliga tribunalerna inskränker sig till att föreskriva att tribunalerna far
besluta om återlämnande av egendom och intäkter som förvärvats genom
brott till de rättmätiga ägarna (artikel 24:3 i Jugoslavien tribunalens och
artikel 23:3 i Rwandatribunalens stadga).

Frågan om möjligheter för brottsoffren att få en talan om gottgörelse
prövad av domstolen kom upp relativt sent i stadgeförhandlingama och
många uttryckte skepsis i fråga om domstolens förmåga och kapacitet att
hantera sådana krav. Detta präglar föreskrifterna i stadgan och flera
frågor har lämnats att avgöras av domstolen eller i bevis- och
förfarandereglema. Framförallt har det överlämnats till domstolen att
fastställa principer för gottgörelse - vilket inbegriper återlämnande av
egendom (restitution), ersättning och rehabilitering - till eller till förmån
för brottsoffer (artikel 75:1). Vid Romkonferensen redovisades uppfatt-
ningen, vilken togs in i en fotnot, att ledning vid tolkningen av begreppen
”brottsoffer” och ”gottgörelse” bör hämtas i olika FN-dokument, särskilt
FN:s deklaration om grundläggande principer om rättvisa för offren för
brott och maktmissbruk (Generalförsamlingens resolution 40/34 den 29
november 1985) samt ett utkast till Grundläggande principer och
riktlinjer om rätten till gottgörelse för offren för kränkningar av
mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt (den s.k. van
Boven-rapporten, FN-dokument E/CN.4/1997/104). Ett förslag till defini-
tion finns i de bevis- och förfaranderegler som tagits fram (regel 85).

För en prövning av omfattningen av en skada, förlust eller men krävs i
princip att brottsoffret har begärt prövningen men domstolen far i
undantagsfall även pröva sådana frågor på eget initiativ. Vid vilken
tidpunkt en sådan begäran får framställas framgår inte av stadgan men det
kan rimligen inte ske innan den misstänktes identitet har offentliggjorts.
Det kan noteras att förundersökningskammaren får vidta åtgärder för att
säkerställa ett senare förverkande av egendom, vilken bl.a. kan tas i
anspråk för gottgörelse till brottsoffer, sedan en häktningsbeslut eller
kallelse på den misstänkte har utfärdats (artikel 57:3 e). Av stadgan
framgår att ett beslut om gottgörelse bara kan riktas mot den som har
dömts för brott (artikel 75:2, se även artikel 76:3). Innan beslut om
gottgörelse fattas bör den dömde, brottsoffren, andra intresserade
personer och berörda stater höras (artikel 75:3). Förfarandet utvecklas
vidare i bevis- och förfarandereglema.

Domstolen har även möjlighet att söka rättsligt biträde från staterna i
enlighet med stadgans ordinarie föreskrifter om samarbete för att ge
effekt åt ett avgörande om gottgörelse (artikel 75:4). Staterna är skyldiga
att ge verkan åt sådana avgöranden på motsvarande sätt som vid
verkställighet av böter och förverkande på grund av brott (artiklarna 75:5
och 109, se avsnitt 5.9). Slutligen skall bestämmelserna om gottgörelse
inte tolkas så att de inverkar på rättigheter som brottsoffren har enligt
nationell eller internationell rätt (artikel 75:6).

Fonden för brottsoffer Prop. 2000/01:122

Stadgan föreskriver att en särskild förvaltningsfond skall sättas upp av
stadgepartsförsamlingen till förmån för brottsoffren och deras familjer
(artikel 79). Stadgepartsförsamlingen skall även bestämma hur fonden
skall förvaltas. Domstolen far besluta att penningmedel och andra
tillgångar som samlats in genom böter eller förverkande av egendom
skall tillföras fonden. Det kan också förutsättas att frivilliga bidrag från
stater, organisationer och enskilda kommer att ingå i fonden.

I samband med att domstolen beslutar om gottgörelse till brottsoffer far
den också anvisa att utbetalning skall ske genom den särskilda
förvaltningsfonden (artikel 75:2).

5.6.7 Överklagande och omprövning

Överklagande av ett avgörande i frågor om ansvar eller straff

Rättegångskammarens avgöranden av ansvarsfrågor far överklagas till
överklagandekammaren av såväl åklagaren som den dömde (artikel 81).
Frågan om rätt för åklagaren att överklaga friande domar var mycket
omstridd, eftersom detta i många nationella system inte är tillåtet. Enligt
stadgan far emellertid åklagaren överklaga en sådan dom med hänvisning
till att förfarandet, bevisvärderingen eller rättstillämpningen varit fel-
aktig. Åklagaren får även överklaga en dom till förmån för den dömde,
vilket överensstämmer med den objektivitetsskyldighet som åvilar
åklagaren (artikel 81:1 b, se även artikel 54:1 a). Utöver de grunder som
gäller för åklagarens rätt att överklaga, får den dömde också åberopa
varje omständighet som påverkar domens eller förfarandets rättvishet
eller tillförlitlighet. Båda parter får även överklaga ett av rättegångs-
kammaren utdömt straff på den grunden att straffet inte står i proportion
till de brott som det avser (artikel 81:2 a). Principen om reformatio in
pejus gäller när avgörandet endast överklagas av den dömde eller till
dennes förmån, dvs. att ett sådant överklagande inte får leda till att den
dömde fälls till ansvar för ytterligare eller svårare brott eller till en
strängare straff än vad rättegångskammaren har dömt ut (artikel 83:2).

Frågan om häktning i avvaktan på att ett överklagande prövas har
redovisats i avsnitt 5.6.3. Det utdömda straffet skall inte verkställas under
den tid som överklagande får ske och den tid under vilken ett
överklagande prövas (artikel 81:4).

Överklagandekammaren har samma processuella befogenheter som en
rättegångskammare (artikel 83:1). Stadgan föreskriver att motparten bör
höras innan det överklagade avgörandet ändras (artikel 81:2 b-c) och
överklagandekammaren kan antingen ändra avgörandet eller lämna målet
till en annan rättegångskammare för en ny prövning (artikel 83:2-3).
Överklagandekammaren får besluta att själv ta upp bevisning och har
även möjlighet att återförvisa en sakfråga till den ursprungliga rätte-
gångskammaren för omprövning och återrapportering.

Överklagande av ett avgörande om gottgörelse Prop. 2000/01:122

Rättegångskammarens avgörande i fråga om gottgörelse till brottsoffer
får överklagas av en rättslig företrädare för brottsoffren, svaranden (dvs.
den som dömts för brott) och tredje man som är rättmätig ägare till
egendom som har påverkats negativt av avgörandet (artikel 82:4).

Ytterligare bestämmelser skall ges i bevis- och förfarandereglema.

Överklagande av andra beslut

Vissa beslut som förundersöknings- eller rättegångskammaren fattar får
överklagas särskilt (artikel 82). Det gäller beslut som rör domstolens
jurisdiktion eller processförutsättningar med hänsyn till komplementa-
ritetsprincipen, beslut som rör frihetsberövande eller frigivning och vissa
beslut som förundersökningskammaren fattar på eget initiativ (artikel
82:1 a-c). För att skapa en ordning som på ett flexibelt sätt begränsar
utrymmet för att särskilt överklaga olika beslut om preliminärfrågor,
vilket kan leda till allvarliga fördröjningar, men som ändå möjliggör
sådana överklaganden i vissa fall, har det införts en ventil så att
förundersöknings- och rättegångskamrama kan tillåta att ett beslut får
överklagas (artikel 82:1 d). Tillstånd för överklagande får meddelas om
frågan i väsentlig mån skulle inverka på ett rättvist och snabbt rättsligt
förfarande eller utgången i målet och där kammaren anser att över-
klagandekammarens omedelbara avgörande av frågan påtagligt skulle
främja förfarandet. De beslut som avses är t.ex. sådana som grundar sig
på en inte tidigare avgjord eller omstridd rättslig bedömning och där den
motsatta utgången skulle ha stor betydelse för den fortsatta handlägg-
ningen av målet.

Förundersökningskammarens beslut i fråga om utredningar på plats i
en stat när rättsligt samarbete med staten inte har varit möjligt att uppnå -
artikel 57:3 d - får överklagas särskilt av åklagaren och den berörda
staten, men detta fordrar att prövningstillstånd lämnas (artikel 82:2). Ett
sådant överklagande skall handläggas med förtur.

En viktig princip är att ett överklagade normalt inte skall ha upp-
skjutande verkan för det beslut som har överklagats (artikel 82:3). På
parts begäran får dock överklagandekammaren besluta om inhibition.
Förutsättningarna för detta skall utvecklas närmare i bevis- och
förfarandereglema.

Övriga processuella beslut får överklagas i samband med att det
slutliga avgörandet överklagas.

Omprövning

Personer som domstolen har dömt för brott och åklagaren, men bara till
den dömdes förmån, kan efter överklagandetidens utgång söka
omprövning hos överklagandekammaren för att få avgörandet ändrat i
ansvars- eller straffdelen (artikel 84:1). Om den dömde har avlidit får
omprövning sökas av personens make eller maka, barn, föräldrar eller
någon annan levande person som skriftligen har instruerats av den dömde

att göra en sådan ansökan. Omprövning kan bl.a. beviljas om nytt bevis Prop. 2000/01:122
har framkommit som inte var tillgänglig vid den tidigare rättegången,
vilket förhållande inte kan tillskrivas - helt eller delvis - den part som
ansöker om omprövning, och beviset har sådan betydelse att det, om det
hade förebringats vid rättegången, troligen skulle ha lett till en annan
utgång i målet. Vidare far omprövning medges om det framkommit att
avgörande bevisning, som legat till grund för den fällande domen, varit
falsk, förfalskad eller förvanskad eller om en eller flera av de domare
som deltagit i åtalsbekräftelsen eller den fällande domen i det aktuella
fallet har gjort sig skyldig till ett grovt tjänstefel eller ett allvarligt
åsidosättande av sina skyldigheter enligt stadgan som är av så allvarlig art

att det motiverar att domaren entledigas.

Överklagandekammaren skall avvisa ansökan om den finner den vara
ogrundad. Om kammaren däremot finner att den är välgrundad skall den
antingen låta den tidigare eller en ny rättegångskammare eller själv
avgöra om omprövning skall beviljas (artikel 84:2). Innan beslut fattas
om omprövning, skall parterna höras på det sätt som närmare skall anges
i domstolens bevis- och förfaranderegler.

5.6.8 Brott mot domstolen och dess verksamhet

Internationella brottmålsdomstolen har behörighet att själv utreda och
lagföra brott som riktas mot domstolen och dess egen verksamhet (artikel
70). Brotten omfattar olika former av menedsbrott, övergrepp i det
rättsliga förfarandet och mot domstolens tjänstemän samt vissa
besticknings- och mutbrott (artikel 70:1). Vidare föreskrivs en skyldighet
för de anslutna staterna att utvidga sina straffrättsliga bestämmelser som
kriminaliserar brott mot egna förundersökningar och rättegångar så att de
också omfattar de brott mot domstolens rättsliga process som anges, dock
under förutsättning att de begås på statens territorium eller av dess
medborgare (artikel 70:4 a). Detta saknar motsvarighet i de regler som
gäller för de internationella brottmålstribunalema.

Det blir därmed fråga om konkurrerande jurisdiktion. Prioritets-
ordningen är däremot inte helt klar och den avgörande bestämmelsen -
artikel 70:4 b - skiljer sig dessutom på denna punkt i de olika officiella
språkversionerna. Den engelska versionen, vilket var det språk på vilket
bestämmelserna utformades, ger närmast vid handen att det är Internatio-
nella brottmålsdomstolen som skall avgöra om och när den skall utöva
sin jurisdiktion. Denna tolkning vinner även visst stöd i de regler som
föreslås i bevis- och förfarandereglema.

Dessa brott jämställs inte med stadgans huvudbrott. Framförallt gäller
detta villkoren för det rättsliga samarbetet med domstolen. I stället för
den ordning som gäller för stadgans huvudbrott enligt del 9 i stadgan (se
avsnitt 5.8) skall staterna tillämpa sina ordinarie regler om utlämning och
rättslig hjälp i dessa fall (artikel 70:2).

De straff som kan bli aktuella är fängelse högst fem år och böter, vilka
kan förenas (artikel 70:3). Det närmare förfarandet ges i bevis- och
förfarandereglema (artikel 70:2).

Bestämmelser om rättegångsförseelser finns i artikel 71.

5.7

Straff och andra rättsverkningar av brott

Internationella brottmålsdomstolen har något fler straff att välja mellan
än de befintliga tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda. De straff
som kan bli aktuella är fängelse, som antingen kan vara tidsbegränsat till
högst 30 år eller ett livstidsstraff, och detta kan förenas med böter enligt
närmare bestämmelser i bevis- och förfarandereglema (artikel 77). I
sammanhanget bör särskilt noteras att böter endast skall användas som ett
eventuellt tillägg till ett fängelsestraff. Ett livstidsstraff får väljas med
hänsyn till att brottet är utomordentligt allvarligt eller till den dömdes
personliga omständigheter. Straffet skall verkställas i en stat som
domstolen bestämmer, se avsnitt 5.9. Dödsstraff förekommer inte.

Såväl frågan om dödsstraff som frågan om livstidsstraff var mycket
omtvistade under stadgeförhandlingama. Vissa stater krävde att döds-
straff skulle ingå bland straffen medan många andra stater, däribland
Sverige, fann detta helt oacceptabelt. I andra hand krävde dödsstraffs-
förespråkama att livstidsstraff skulle kunna dömas ut. Detta förorsakade i
sin tur problem för stater som inte tillåter livstidsstraff i sina nationella
rättsordningar. I vissa stater är t.o.m. livstidsstraff förbjudna enligt
landets konstitution. I den kompromiss som slutligen ledde till att stadgan
innehåller livstids fängelse, men inte dödsstraff, som möjligt straff ingår
därför även några andra bestämmelser. När det gäller fängelsestraff
föreskriver stadgan ett automatiskt förfarande för översyn av straffen
(artikel 110), se vidare avsnitt 5.9. I fråga om tillämpliga straff säger
stadgan vidare att detta val inte skall påverka tillämpningen av straff som
föreskrivs i nationell rätt eller nationell lagstiftning som inte innehåller
samma straff som stadgan (artikel 80).

Stadgan ger vissa anvisningar hur fängelsestraffet skall bestämmas,
vilka skall utvecklas vidare i bevis- och förfarandereglema (artikel 78).
Domstolen skall ta hänsyn till brottslighetens svårighetsgrad och den
dömdes personliga förhållanden. Avräkning skall ske för den tid som den
dömde har varit berövad friheten på grund av domstolens beslut och
avräkning får även medges för andra frihetsberövanden. När någon döms
för mer än ett brott skall domstolen bestämma ett straff för vart och ett av
brotten samt ett sammanlagt straff som skall avtjänas för samtliga brott.
Det sammanlagda straffet skall inte vara lägre än det högsta enskilda
straffet men får inte överstiga fängelse i 30 år eller på livstid.

Under förhandlingarna uppmärksammades även frågan om lämpliga
straff för unga lagöverträdare och det konstaterades att domstolen
svårligen skulle kunna tillhandahålla sådana. Med stadgans slutliga
utformning uppstår dock inte detta problem eftersom domstolen bara har
jurisdiktion över gärningsmän som är 18 år eller äldre när brottet begicks
(artikel 26), se avsnitt 5.4.2.

Domstolen har även möjlighet att besluta om förverkande av det
utbyte, den egendom och de tillgångar som direkt eller indirekt härrör
från brottet, men måste då ta hänsyn till de rättigheter som tillkommer en
rättmätig tredje man (artikel 77:2 b). Även sådana beslut skall ges effekt i
de anslutna staterna (artikel 109), se vidare avsnitt 5.9.

Prop. 2000/01:122

5.8 Rättsligt samarbete mellan domstolen och stater m.fl. Prop. 2000/01:122

En omfattande och viktig del av stadgan behandlar frågan om rättsligt
samarbete mellan Internationella brottmålsdomstolen och de anslutna
staterna m.fl. Dessa regler, som påkallar nationella lagstiftningsåtgärder,
är grundläggande för domstolens effektivitet eftersom den för att fungera
är starkt beroende av att staterna samarbetar. Någon egen polisstyrka har
den inte. Reglerna om samarbetsskyldighet är därför mer långtgående än
vad som är vanligt i överenskommelser stater emellan. Detta kan dock
väl motiveras av att domstolen är en institution som de anslutna staterna
har varit med att skapa och vars regelverk de även senare har inflytande
över. Samarbetsskyldighetens omfattning är alltså känd och kan inte
förändras utan att staterna är medvetna om och har inflytande över detta.

För att undvika oriktiga paralleller med vad som gäller för rättsligt
samarbete mellan stater använder stadgan delvis andra begrepp än de som
vanligen förekommer (se t.ex. artikel 102). En skillnad här är att
ömsesidighet inte är en grundförutsättning för samarbetet. I stället är det
främst fråga om rättsligt biträde som de anslutna staterna skall lämna
domstolen. Det finns dock även föreskrifter om begränsad rättslig hjälp i
den andra riktningen, dvs. från domstolen till staterna (artikel 93:10).

Bestämmelserna om rättsligt samarbete finns huvudsakligen samlade i
del 9, med undantag för bl.a. samarbete beträffande lagföring av brott
mot domstolens verksamhet (se avsnitt 5.6.8) och verkställighetsfrågor
(se avsnitt 5.9).

5.8.1 Allmänna bestämmelser om samarbetet med domstolen

Grundregeln är att de anslutna staterna är skyldiga att till fullo samarbeta
med Internationella brottmålsdomstolen i fråga om förundersökning och
lagföring av brott som omfattas av domstolens jurisdiktion (artikel 86).
För att möjliggöra detta skall de anslutna staterna säkerställa att det finns
nationella förfaranden tillgängliga för alla former av samarbete som
anges i stadgan (artikel 88).

Domstolen har behörighet att söka rättslig hjälp från de anslutna
staterna, vilket skall ske via diplomatiska eller andra kanaler som staten
anvisar i samband med att den ansluter sig till stadgan (artikel 87:1).
Framställningen får även göras via Interpol eller någon annan lämplig
organisation. Vidare får domstolen söka samarbete och rättslig hjälp från
stater som inte är anslutna till stadgan och mellanstatliga organisationer
(artikel 87:5-6). Om en stat - oavsett om den är ansluten till stadgan eller
ej - underlåter att samarbeta med domstolen i strid med stadgan eller en
särskild överenskommelse får domstolen vända sig till stadgeparts-
församlingen eller, i fall som rådet har initierat, till FN:s säkerhetsråd
(artikel 87:5 och 7).

Staterna får i samband med att de blir parter i stadgan välja om
framställningar om rättslig hjälp och därtill bifogat material från
domstolen skall vara översatta till ett officiellt språk i den anmodade
staten eller upprättade på något av domstolens arbetsspråk, dvs. normalt
franska och engelska (artikel 87:2). Detta val kan senare ändras. När

resultatet från en bevisupptagning för domstolens räkning eller från andra Prop. 2000/01:122
former av rättslig hjälp rapporteras till domstolen, skall detta ske i
ursprunglig språkversion och form, dvs. normalt på den anmodade statens
språk (artikel 99:3).

Den anmodade staten skall hålla framställningen, med bifogade
handlingar, hemlig i den utsträckning det kan ske med hänsyn till
verkställandet av densamma (artikel 87:3). Domstolen far i samband med
framställningen om samarbete vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder för att
skydda brottsoffer, möjliga vittnen och deras familjer samt begära att den
anmodade stater behandlar mottagen information på ett sätt så att sådana
personer skyddas (artikel 87:4).

5.8.2 Frihetsberövanden och överlämnande av misstänkta till

domstolen

Begäran om anhållande och överlämnande till domstolen

Internationella brottmålsdomstolen far begära rättslig hjälp med att
anhålla och överlämna misstänkta personer till domstolen från varje stat
på vars territorium den misstänkte kan befinna sig (artikel 89:1). De
förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett häktningsbeslut skall
fa meddelas har behandlats i avsnitt 5.6.3. Stadgan innehåller detaljerade
bestämmelser om framställningens innehåll samt de handlingar och det
övriga material som skall bifogas denna (artikel 91). Framställningen
skall vara skriftlig. I brådskande fall får varje kommunikationsmedel som
medger överföring av skriftliga meddelanden användas, t.ex. telefax eller
elektronisk post, men detta skall följas av en bekräftelse lämnad genom
ordinarie kanal. Något olika villkor i fråga om framställningens innehåll
ställs beroende på om personen redan är dömd av domstolen eller inte.

Anslutna stater är skyldiga att på begäran lämna biträde med
anhållande och överlämnandet i enlighet med stadgan och nationella
förfaranderegler. Åtgärder för att gripa den sökte personen skall vidtas
omedelbart efter det att framställningen har mottagits och överlämnandet
till domstolen så snart som möjligt efter begäran (artikel 59:1 och 7). Den
prövning som skall ske i den anmodade staten med anledning av
frihetsberövandet har redovisats i avsnitt 5.6.3. Den misstänkte personen
har dessutom möjlighet att inför nationella myndigheter bestrida begäran
om överförande till domstolen på den grunden att lagföring redan skett -
principen om ne bis in idem (artikel 89:2). Staten skall då kontakta dom-
stolen för att ta reda på om den har meddelat något relevant avgörande
om processförutsättningar. Om processförutsättningar föreligger skall
framställningen efterkommas och om en prövning om process-
förutsättningar pågår far staten besluta att skjuta upp verkställigheten till
dess domstolen har avgjort frågan.

Några andra grunder för att vägra att på begäran överlämna en miss-
tänkt person till domstolen finns inte. Detta avviker från vad som normalt
gäller vid utlämning på grund av brott mellan stater. Under för-
handlingarna förelåg det förslag om ett flertal undantag från skyldigheten

att överlämna någon till domstolen, t.ex. på grund av att personen är Prop. 2000/01:122
medborgare i den anmodade staten eller ett parallellt straffrättsligt
förfarande i den staten, men dessa vann inte tillräckligt stöd och stadgan
anger uttryckligen att det förhållandet att lagföring för andra brott pågår
eller att den misstänkte avtjänar ett fängelsestraff inte medför grund för
att vägra domstolens begäran. I ett sådant fall skall dock den anmodade
staten samråda med domstolen för att bl.a. lösa samordningsproblem som
kan uppstå (artikel 89:4). Huvudregeln är dock statens skyldighet att fullt
ut samarbeta med domstolen.

Provisoriskt anhållande

I brådskande fall far domstolen begära ett provisoriskt anhållande av en
misstänkt (artikel 92:1). Samma förutsättningar gäller för beslut om
denna form av frihetsberövande som för ett beslut om anhållande och
överlämnande och för den anmodade statens skyldigheter att efterkomma
domstolens begäran (artiklarna 58-59). Skillnaden är att det inte
samtidigt begärs att personen skall överlämnas till domstolen och att
framställningen inte behöver innehålla alla de uppgifter som krävs när
både anhållande och överlämnande begärs (artikel 92:1-2, jfr. artikel 91).

Avsikten är emellertid att framställningen skall följas av en begäran om
överlämnande till domstolen och en person som är provisoriskt anhållen
far friges om en sådan begäran och de kompletterande uppgifter som
krävs inte har nått den anmodade staten inom en tidsperiod som skall
föreskrivas i bevis- och förfarandereglema (artikel 92:3). När den
misstänkte personen själv inom den föreskrivna tiden medger att bli
överlämnad till domstolen skall dock den anmodade staten så snart som
möjligt överlämna honom eller henne om det får ske enligt nationella
regler. En frigivning enligt dessa bestämmelser utgör inte hinder mot att
personen därefter berövas friheten och överlämnas sedan domstolen
kompletterat den första framställningen med en begäran om över-
lämnande och de övriga handlingar som då krävs (artikel 92:4).

Tillfälligt överförande till domstolen

Enligt stadgan far Internationella brottmålsdomstolen begära att en
person som är frihetsberövad i en stat tillfälligt skall överföras till
domstolen för identifiering, för upptagning av vittnesmål eller i något
annat syfte (artikel 93:7). För att detta skall fa ske krävs det att den
berörde personen frivilligt och medvetet medger åtgärden samt att den
anmodade staten samtycker till ett överförande på sådana villkor som
staten och domstolen kan komma överens om. Personen skall hållas i
förvar under den tid han eller hon är tillfälligt överförd till domstolen och
den senare skall ofördröjligen återsända personen när syftet med
överförandet har uppfyllts.

Konkurrerande framställningar Prop. 2000/01:122

Stadgan innehåller föreskrifter för det fall en ansluten stat samtidigt har
att ta ställning till en begäran från Internationella brottmålsdomstolen om
överlämnande och från en annan stat om utlämning beträffande samma
person (artikel 90).

En av de svårigheter som uppstod i samband med utformningen av
dessa regler var förhållandet mellan anslutna staters skyldigheter gent-
emot domstolen enligt stadgan och gentemot stater till följd av andra
överenskommelser. En annan aspekt att ta hänsyn till var principen att
domstolen skall vara ett komplement till de nationella rättsordningarna
och därmed att nationell lagföring i princip skall ha företräde. Samtidigt
var det viktigt att ge Internationella brottmålsdomstolen företräde t.ex. i
fall när den konkurrerande framställningen endast gjorts för att hindra
domstolens lagföring. Resultatet av dessa överväganden är relativt
komplicerade föreskrifter om hur den anmodade staten skall bedöma
framställningarna.

När båda framställningarna avser samma gärning, skall Internationella
brottmålsdomstolen och den begärande staten underrättas om detta
förhållande (artikel 90:1). Om den stat som begärt utlämning också är
ansluten till stadgan, skall den anmodade staten ge företräde till
domstolens begäran under vissa omständigheter (artikel 90:2). Det skall
ske om domstolen redan har beslutat att processförutsättningar föreligger
och prövningen avsett det förfarande i den andra anslutna staten som dess
framställning har som grund. Detsamma gäller om Internationella
brottmålsdomstolen kommer till den slutsatsen vid en prövning som äger
rum med anledning av den anmodade statens underrättelse om den
konkurrerande framställningen. I avvaktan på domstolens prövning av
om processförutsättningar föreligger får den anmodade staten handlägga
den konkurrerande framställningen, men inte utlämna den misstänkte till
den andra staten (artikel 90:3). Domstolens prövning skall ske med
förtur.

Om den konkurrerande framställningen kommer från en icke ansluten
stat skall den anmodade staten efterkomma Internationella brottmåls-
domstolens begäran om den domstolen har beslutat att processförutsätt-
ningar föreligger och den anmodade staten inte är under en internationell
förpliktelse att utlämna personen till den andra staten (artikel 90:4). När
frågan om processförutsättningar inte har avgjorts far den anmodade
staten gå vidare med handläggningen av den konkurrerande
framställningen (artikel 90:5). Om den anmodade staten enligt en
existerande internationell förpliktelse, t.ex. ett utlämningsavtal med den
andra staten, är skyldig att lämna ut personen anvisar stadgan vissa
förhållanden som den anmodade staten skall beakta vid valen mellan ett
överlämnande till domstolen eller en utlämning till den andra staten
(artikel 90:6). Alla relevanta omständigheter skall vägas in, men det skall
särskilt beaktas i vilken ordning framställningarna har lämnats, den
begärande statens intresse — t.ex. om gärningen begåtts på dess
territorium och brottsoffrens och gärningsmannens nationalitet - samt
möjligheterna för att personen senare kommer att utlämnas från
domstolen till den begärande staten.

Om domstolen efter underrättelsen om de konkurrerande framställ- Prop. 2000/01:122
ningama kommer fram till att processförutsättningar inte föreligger men
den anmodade ändå vägrar att lämna ut personen till den stat som begärt
utlämning, skall domstolen underrättas om detta (artikel 90:8).

När en konkurrerande framställning om utlämning från någon stat
avser andra gärningar än domstolens framställning, skall en anmodad
stat som är ansluten till stadgan ge domstolen företräde om det inte
föreligger någon internationell skyldighet att utlämna personen till den
begärande staten (artikel 90:7). Om en sådan internationell förpliktelse
föreligger skall den anmodade staten vid valet särskilt beakta de
omständigheter som gäller när framställningarna avser samma gärning,
men även ta hänsyn till hur allvarliga de olika gärningarna i respektive
framställning är.

Transitering av misstänkta över en stats territorium

En ansluten stat skall, på Internationella brottmålsdomstolens begäran,
tillåta att misstänkta transporteras över dess territorium i samband med
att personen överlämnas från en annan stat till domstolen (artikel 89:3).
Undantag gäller om transiteringen skulle försvåra eller försena överläm-
nandet och ingen framställning behövs om personen transporteras med
flyg som inte mellanlandar i staten. Den misstänkte skall hållas
frihetsberövad under transiteringen. Om en oplanerad landning sker far
dock den berörda staten begära att domstolen gör en framställning om
tillstånd för transitering. Personen skall vara berövad friheten i avvaktan
på domstolens framställning, dock högst i 96 timmar från den oplanerade
landningen.

Stadgan innehåller också föreskrifter om de uppgifter som skall ingå i
och handlingar som skall bifogas en sådan framställning.

Specialitetsprincipen

I likhet med vad som föreskrivs i flera konventioner och överens-
kommelser mellan stater om utlämning föreskriver stadgan hinder mot
lagföring för tidigare brottslighet som inte omfattas av Internationella
brottmålsdomstolens framställning, den s.k. specialitetsprincipen (artikel
101). Det har uttryckts så att den person som överlämnas till domstolen
inte får lagföras, straffas eller hållas i fängsligt förvar för någon annan
gärning som har begåtts före överlämnandet än den eller de gärningar
som utgör grunden för brott för vilka personen har överlämnats till
domstolen (artikel 101:1).

En sådan bestämmelse fyller en funktion när det gäller utlämning från
en stat till en annan för att skapa garantier för att personer som lämnas ut
inte kommer att lagföras för tidigare handlingar som inte kan grunda
utlämning, t.ex. politiska brott. Den anses också vara viktig av stater som
av konstitutionella skäl inte kan lämna ut egna medborgare till en annan
stat. Däremot riskerar bestämmelsen att onödigtvis komplicera
domstolens arbete med tanke på att lagföring här bara får ske för brott
som de anslutna staterna har accepterat att domstolen har jurisdiktion

över. Vidare är de anslutna staterna, som nämnts, i princip skyldiga att Prop. 2000/01:122
efterkomma domstolens begäran om överlämnande. Problem kan t.ex.

uppstå när åklagaren förändrar åtalet (artikel 61) och domstolen kan i så
fall tvingas att söka den utlämnande statens medgivande till lagföring för
andra gärningar än de som låg till grund för överlämnandet.

Stadgan föreskriver att domstolen får begära att den stat som över-
lämnar en person skall bevilja dispens från specialitetsprincipen i det
enskilda fallet och att anslutna stater skall eftersträva att göra sådana
avståenden (artikel 101:2). För att möjliggöra detta kan domstolen åta sig
att lämna ytterligare information.

5.8.3 Andra former av samarbete och rättslig hjälp

Olika former av rättslig hjälp

Internationella brottmålsdomstolen kan begära olika former av rättslig
hjälp utöver överlämnande av misstänkta personer till domstolen och
anslutna stater är skyldiga att efterkomma en sådan begäran i enlighet
med de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt (artiklarna 93:1 och
99:1). Stadgan räknar upp olika former av rättslig hjälp som staterna skall
kunna ge, vilka dock inte är uttömmande. Även andra former av rättslig
hjälp för att främja förundersökning och lagföring vid domstolen än de
som uttryckligen anges skall på begäran lämnas under förutsättning att de
inte är förbjudna enligt nationell rätt. Utrymmet för att vägra en begärd
åtgärd behandlas särskilt nedan.

Framställning och genomförande

När det gäller framställningar om olika former av rättslig hjälp finns
detaljerade föreskrifter i stadgan, vilka i stort motsvarar vad som gäller
för en begäran om överlämnande av en misstänkt person till domstolen
(artikel 96).

Rättslig hjälp skall ges med tillämpning av nationella förfaranderegler
(artikel 99:1). Domstolen har möjlighet att föreskriva att ett visst
förfarande skall följas vid verkställandet och dessa föreskrifter skall
följas av den anmodade staten om de inte är förbjudna enligt nationell rätt
(artiklarna 96:2 d och 99:1). Detsamma gäller beträffande rätt för vissa
personer att närvara och biträda de nationella myndigheterna vid
verkställandet, t.ex. åklagaren, utredare från domstolen eller en
försvarare. När det gäller förhör med personer som det finns anledning att
misstänka för brott föreskriver stadgan dessutom vissa rättigheter som
även nationella myndigheter skall iaktta (artikel 55:2). Reglerna om
sekretess för uppgifter som berör nationell säkerhet gäller även när
rättsligt biträde skall lämnas (artikel 99:5).

Vid stadgeförhandlingama framhölls vikten av att åklagaren måste
kunna genomföra utredningsåtgärder utan att företrädare för den
anmodade staten medverkar. Detta var dock kontroversiellt med hänsyn

till synen i olika länder på vad som utgör myndighetsutövning. Resultatet Prop. 2000/01:122
blev bestämmelser som medger åklagaren att, om det är nödvändigt,
utföra åtgärder i en stat utan att företrädare för dess myndigheter är
närvarande (artikel 99:4). Detta får emellertid bara ske om det är av
avgörande betydelse för att framställningen skall kunna verkställas och
åtgärderna far inte innefatta användning av tvångsmedel. Exempel som
anges i bestämmelserna är förhör med personer som medverkar frivilligt
eller syn av en offentlig plats. Huvudregeln är att sådana åtgärder skall
ske efter konsultationer mellan domstolen och den berörda staten, varvid
staten kan ställa villkor. I mycket begränsad utsträckning får undersök-
ningar ske på plats i den stat där brottet har begåtts utan att samarbete
med den berörda staten har kunnat erhållas (artiklarna 54:2 b, 57:3 d och
99:4 a), se även avsnitt 5.6.2. Därvid fordras bl.a. att Internationella
brottmålsdomstolen har prövat frågan om processförutsättningar enligt
artikel 18 eller 19.

I brådskande fall skall den anmodade staten, på domstolens begäran,
skyndsamt rapportera resultatet av åtgärderna till domstolen (artikel
99:2).

Vägransgrunder och sekretess

Stadgan anger några grunder for att vägra att lämna rättslig hjälp som
domstolen har begärt. Det gäller åtgärder som strider mot en befintlig,
grundläggande rättslig princip med allmän tillämplighet enligt nationell
rätt samt utlämnande av dokument eller utlämning av bevisning som rör
statens nationella säkerhet (artikel 93:3—4). För dessa fall föreskrivs
emellertid olika former av samrådsförfaranden innan framställningen
avslås (artikel 93:3-5 och, i fråga om information som gäller nationell
säkerhet, artikel 72). Olika alternativ för att övervinna problemet skall
därvid övervägas, t.ex. särskilda villkor, verkställighet vid en senare tid-
punkt eller på annat sätt än vad som begärts. Om en dömande kammare
eller åklagaren accepterar särskilda villkor eller liknande skall dessa
följas. Domstolen kan också välja att förändra framställningen. När
framställningen avslås skall domstolen underrättas om skälen för det
(artikel 93:6). I vissa fall får verkställandet skjutas upp, se avsnitt 5.8.4.

Framställningen och bifogade handlingar skall, som tidigare nämnts,
vara sekretessbelagda i den anmodade staten (artikel 87:3) och sekretess
för handlingar och upplysningar skall gälla vid domstolen i den mån inte
ett offentliggörande i någon form fordras för den utredning eller det
förfarande som framställningen avser (artikel 93:8). När det är påkallat
får den anmodade staten överlämna handlingar och upplysningar på
villkor av sekretess och åklagaren får i så fall endast använda de
handlingarna eller upplysningarna för att generera annan bevisning. Även
när ett överlämnande skett på villkor om sekretess kan den anmodade
staten, på eget initiativ eller på åklagarens begäran, senare tillåta att det
sekretessbelagda materialet offentliggörs och därmed kan användas som
bevisning.

Konkurrerande framställningar

Konkurrerande framställningar kan naturligtvis förekomma även
beträffande andra former av rättslig hjälp än överlämnande av en person
till domstolen. Detta behöver dock inte innebära lika stora problem och
stadgan föreskriver att den anmodade staten skall, om båda framställ-
ningarna skall efterkommas enligt internationella förpliktelser, eftersträva
att uppfylla dem båda (artikel 93:9 a). Samråd skall ske med domstolen
och den andra staten och möjliga åtgärder är att skjuta upp eller ange
villkor för någon av framställningarna. Om detta misslyckas gäller
reglerna för konkurrerande framställningar om överlämnande och utläm-
ning av en person (se artikel 90 som redovisas i avsnitt 5.8.2). Det kan
också förekomma att en framställning avser information, egendom eller
personer där beslutanderätten om rättslig hjälp enligt en internationell
överenskommelse skall avgöras av en annan stat än den anmodade eller
av en mellanstatlig organisation. I dessa fall skall domstolen underrättas
och begäran i stället riktas till den andra staten eller organisationen
(artikel 93:9 b).

Prop. 2000/01:122

Rättslig hjälp som Internationella brottmålsdomstolen kan lämna

Även om det i första hand är staterna som skall lämna Internationella
brottmålsdomstolen biträde vid lagföringen av brott, och därmed inte är
fråga om ömsesidigt bistånd, innehåller stadgan föreskrifter om
begränsad rättslig hjälp som domstolen kan lämna en stat (artikel 93:10).
Det gäller rättslig hjälp åt en stat - ansluten eller inte - som lagför brott
som också faller inom Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion
eller ett annat allvarligt brott enligt nationell rätt. Domstolen kan då bl.a.
ge rättslig hjälp i form av översändande av redogörelser, handlingar och
annat bevismaterial som har tagits upp under en brottsutredning eller
rättegång vid domstolen eller genom förhör med någon som har berövats
friheten enligt domstolens beslut. I fråga om handlingar och annan
bevisning som domstolen fatt tillgång till genom biträde från en stat krävs
den statens tillstånd innan materialet lämnas vidare. När det gäller
uppgifter som vittnen eller experter har lämnat skall domstolen iaktta
stadgans bestämmelser om skyddsåtgärder. Framställningar till dom-
stolen om rättslig hjälp åt en stat skall i princip ha samma innehåll som
motsvarande framställningar från domstolen (artikel 96:4).

5.8.4 Gemensamma bestämmelser

Uppskjutet verkställande av en framställning

Under vissa särskilt angivna förutsättningar far den anmodade staten
skjuta upp verkställandet av en framställning från Internationella
brottmålsdomstolen om samarbete eller rättslig hjälp. Detta hänger främst
samman med den s.k. komplementaritetsprincipen (avsnitt 5.4.5).

Följaktligen får en stat skjuta upp verkställandet av en begäran när en Prop. 2000/01:122
invändning beträffande domstolens behörighet - jurisdiktion eller
processförutsättningar med hänsyn till nationella förfaranden - har
framställts och skall prövas av Internationella brottmålsdomstolen
(artikel 95). Detta gäller dock inte utredningsåtgärder i form av
bevisupptagning som åklagaren har fått domstolens medgivande att vidta
enligt artikel 18 eller 19. Det ställs inte något uttryckligt krav på att det
skall vara den anmodade staten som skall ha framställt invändningen eller
ens att invändningen skall ha någon betydelse for statens skyldighet att
efterkomma domstolens begäran. I vart fall de stater som har anslutit sig
till stadgan torde dock bara ha rätt att skjuta upp verkställandet om
domstolens prövning har betydelse för detsamma.

Även när verkställandet skulle störa en pågående nationell lagföring
för annan brottslighet än den framställningen avser får verkställandet
skjutas upp under en tidsperiod som den anmodade staten och domstolen
kommer överens om (artikel 94). Uppskovet får inte vara längre än vad
som är nödvändigt för avsluta de pågående lagföringsåtgärdema och den
anmodade staten skall, innan verkställandet skjuts upp, överväga om
verkställandet kan ske direkt om det förenas med villkor. Även om staten
skjuter upp åtgärderna har åklagaren rätt att begära att den vidtar åtgärder
för att säkerställa bevis.

Samrådsbestämmelser

Förutom ett antal bestämmelser om samråd mellan den anmodade staten
och domstolen i specifika situationer - t.ex. när det gäller nationell
säkerhet (artikel 72) eller särskilda villkor i nationell rätt (artiklarna 91:4
och 96:3) - innehåller stadgan en allmän bestämmelse om konsultationer
(artikel 97). Den allmänna bestämmelsen föreskriver att en ansluten stat
skall samråda med domstolen så snart ett problem har identifierats i
samband med en framställning om rättsligt samarbete, vilket skulle kunna
försvåra eller förhindra verkställandet av domstolens begäran. Det skall
ske utan dröjsmål.

Exempel på sådana problem kan vara att domstolen har lämnat
otillräcklig information, att den eftersökta personen inte kan återfinnas,
att den person som finns i den anmodade staten helt klart är någon annan
än den som söks eller att verkställandet av domstolens framställning
skulle innebära ett brott mot en redan ingången internationell förpliktelse
i förhållande till en annan stat.

Kostnader

Vissa kostnader som uppstår i samband med att en framställning om
rättsligt samarbete uppfylls skall betalas av Internationella brottmåls-
domstolen (artikel 100:1). Det gäller bl.a. kostnader för experters och
vittnens resor och säkerhet, för tillfälligt överförande av frihetsberövade,
för tolkning, översättning och utskrifter samt kostnader för domstolens
funktionärer och anställda i samband med resor. Vidare skall domstolen
stå för de kostnader som uppstår när den begär expertutlåtanden och

andra rapporter samt de kostnader som hör samman med transporten av
en misstänkt som överlämnas till domstolen. Efter samråd kan domstolen
även gå med på att betala andra, extraordinära kostnader som kan uppstå
med anledning av en begäran om rättsligt samarbete. Övriga kostnader
skall den anmodade staten svara för.

När en ansluten stat söker Internationella brottmålsdomstolens biträde
skall staten betala de kostnader som uppstår till lämplig del (artikel
100:2). Ordinarie verkställighetskostnader skall dock domstolen stå för i
dessa fall.

Uppgivande av immunitet och medgivande till överlämnande

En föreskrift som vållat en del tolkningsproblem gäller förhållandet
mellan skyldigheten att lämna över personer till domstolen eller lämna
rättslig hjälp och folkrättsliga regler om immunitet (artikel 98). En
framställning från domstolen skulle nämligen kunna innebära att den
anmodade staten måste handla i strid med sina internationella för-
pliktelser i förhållande till en annan stats statsimmunitet eller diplo-
matiska immunitet för personer eller egendom. Det kan t.ex. vara fallet
om domstolen begär att en främmande stats diplomat eller statschef skall
överlämnas till domstolen. Enligt föreskriften måste Internationella
brottmålsdomstolen i sådant fall söka samarbete med och inhämta
samtycke från den stat till vars förmån immuniteten gäller - ett ”tredje
land” - innan den gör en framställning om rättsligt samarbete (artikel
98:1).

I detta sammanhang finns det anledning att skilja mellan stater som har
anslutit sig till stadgan och andra stater. För anslutna stater utgörs de
internationella förpliktelser som skall beaktas inte bara av Wien-
konventionema om diplomatiska förbindelser (1961) och om konsulära
förbindelser (1963) samt allmänna folkrättsliga bestämmelser, men även
av Romstadgan. Vid en bedömning av de olika folkrättsliga förpliktel-
serna är en rimlig tolkning att domstolen inte skall behöva inhämta en
ansluten stats samtycke innan framställningen om rättsligt samarbete
görs. När det gäller övriga stater kan däremot sådant samtycke behöva
inhämtas innan domstolen gör sin framställning.

Vidare föreskrivs att domstolen inte far begära att en misstänkt skall
överlämnas om det skulle innebära att den anmodade staten måste handla
på ett sätt som vore oförenligt med dess skyldigheter enligt en internatio-
nell överenskommelse som förutsätter att den sändande statens ger sitt
samtycke före överlämnande till en annan stat eller till domstolen (artikel
98:2). Även i det fallet måste domstolen söka samarbete med den
sändande staten och fa dess samtycke innan framställningen om
överlämnande görs. Vissa stater som har invänt mot stadgan söker redan
idag ta in sådana villkor i avtal om utplacering av militär trupp och
utlämningsavtal med andra stater. Det är dock knappast förenligt med den
lojalitetsplikt som föreskrivs i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten,
att stater som har undertecknat stadgan ingår sådana överenskommelser.

Kravet på samtycke kan emellertid förändras över tiden i och med att
folkrätten utvecklas. Det gäller särskilt den folkrättsliga sedvanerätten,

Prop. 2000/01:122

vilken bl.a. omfattar merparten av reglerna kring statsimmunitet. Prop. 2000/01:122
Illustrativa exempel är prövningen i Storbritannien av bl.a. en spansk
begäran om utlämning av Chiles f.d. statschef Augusto Pinochet och den
brottmålsprocess som f.n. pågår i Senegal mot Tchads f.d. statschef
Hisséne Habré.

5.9 Verkställighetsbestämmelser

Den ordning som stadgan anvisar för verkställighet av domar och andra
avgöranden från Internationella brottmålsdomstolen liknar vad som gäller
för de internationella tribunalerna. Bestämmelserna i stadgan är
emellertid betydligt mer detaljerade och de behandlar situationer som inte
är uttryckligt reglerade i stadgorna för tribunalerna.

Verkställighet av fängelsestraff

Verkställigheten av de fängelsestraff som domstolen dömer ut är avsedd
att äga rum i anslutna stater som har anmält sig vara beredda att ta emot
fängelsedömda personer (artikel 103:1). Liksom beträffande verkställig-
het av de internationella tribunalernas fängelsedomar är detta alltså ett
frivilligt åtagande. Det måste emellertid understrykas att domstolen inte
kan fungera om inte ett stort antal av de anslutna staterna är beredda att ta
emot fångar för verkställighet. Det är därmed av största vikt att de stater
som har förmåga att biträda med verkställighet också gör det. I samband
med sitt åtagande att verkställa fängelsestraff har staten viss möjlighet att
föreskriva villkor, vilka dock måste vara förenliga med stadgan och
godtas av domstolen för att gälla (artikel 103:2).

Det är domstolens dömande enheter som i det enskilda fallet skall
avgöra var straffet skall verkställas. När domstolen gör detta val skall den
bl.a. ta hänsyn till att en rättvis fördelning mellan staterna uppnås och att
en allmänt accepterad internationell konventionsstandard tillämpas vid
verkställandet (artikel 103:3). Vidare skall domstolen beakta den dömdes
synpunkter, nationalitet och personliga omständigheter samt andra
faktorer såsom omständigheterna kring brottet och förutsättningarna för
att fängelsestraffet faktiskt verkställs. Stadgan utesluter inte att straffet
avtjänas i den dömdes hemland, men vissa av de faktorer som skall
beaktas skulle kunna tala emot detta, t.ex. när hemstaten också är den stat
där brottet har begåtts.

När Internationella brottmålsdomstolen har utsett en stat där straffet
skall verkställas skall staten omedelbart meddela om den accepterar detta
(artikel 103:1 c). Vidare är verkställighetsstaten skyldig att underrätta
domstolen om varje omständighet som i sak kan inverka på villkoren
eller tiden för avtjänandet (artikel 103:2). Domstolen skall efter en sådan
underrättelse ges 45 dagar för att avgöra om verkställigheten t.ex. skall
överflyttas till en annan stat. Under den tiden får verkställighetsstaten
inte frige personen, besluta om straffreduktion eller vidta någon liknande
åtgärd.

I sista hand skall verkställigheten ske i värdstaten i enlighet med Prop. 2000/01:122
villkor som skall framgå av högkvartersavtalet mellan domstolen och den
staten (artikel 103:4). Även om domstolen i dessa fall skall stå för
fängelsekostnadema, kommer värdstaten, dvs. Nederländerna, bara kunna
ställa ett begränsat antal fängelseplatser till förfogande. Dessa kommer
också att användas för ffihetsberövade som ännu inte är dömda. Om en
stor del av platserna behöver användas för avtjänande av långa
fängelsestraff kan alltså domstolens praktiska möjligheter att lagföra nya
brott komma att inskränkas betydligt. Detta är ytterligare ett skäl för
andra anslutna stater att åta sig verkställighet av domstolens fängelse-
straff.

Domstolen får när som helst besluta om överförande av verkställig-
heten från en stat till en annan och den dömde far ansöka hos domstolen
om att bli överförd (artikel 104).

Med undantag för de särskilda villkor för straffverkställigheten som
staten och domstolen kan komma överens om, föreskriver stadgan att det
är domstolen och inte verkställighetsstaten som skall avgöra vissa frågor.
För det första är det utdömda straffet bindande för staterna och
verkställighetsstaten får inte förändra det under några omständigheter
(artikel 105:1). Staten får heller inte frige personen innan strafftiden har
gått ut och endast Internationella brottmålsdomstolen får besluta om
strafflindring (artikel 110:1-2). Det är vidare enbart domstolen som får
pröva ett överklagande eller en ansökan om omprövning (artikel 105:2).
Staten där straffet verkställs får inte hindra den dömde från att framställa
ett överklagande eller ansöka om extraordinära rättsmedel hos domstolen
och den dömde skall alltid höras innan domstolen beslutar om straff-
lindring.

I övrigt skall verkställigheten ske i enlighet nationell rätt, men den
måste vara förenlig med en allmänt godtagen standard för behandling av
intagna enligt internationella fördrag (artikel 106:2). Vidare får straff-
verkställigheten inte ske på bättre eller sämre villkor än de som gäller för
andra fångar i verkställighetsstaten. För att bl.a. se till att förhållandena
uppfyller föreskriven standard skall domstolen övervaka straffverk-
ställigheten (artikel 106:1). Den dömde skall ha möjlighet att kommuni-
cera med domstolen utan hinder eller granskning (artikel 106:3).

En ytterligare begränsning vid straffverkställigheten är att den dömde
inte utan Internationella brottmålsdomstolens samtycke får lagföras,
bestraffas eller utlämnas till tredje land för någon gärning som begåtts
före överlämnandet till verkställighetsstaten (artikel 108). Detta gäller
dock inte när den dömde stannar kvar i verkställighetsstaten efter att ha
avtjänat sitt straff eller återvänder dit efter att på något sätt ha lämnat
staten.

Om den dömde flyr till en annan stat får verkställighetsstaten, efter
samråd med domstolen, vidta åtgärder för att få tillbaka personen för
fortsatt straffverkställighet (artikel 111). Staten kan antingen söka den
dömde utlämnad enligt en bilateral eller multilateral överenskommelse
eller begära att domstolen begär personen överlämnad, vilket kan ske
antingen till den ursprungliga verkställighetsstaten eller till en annan stat
för vidare straffverkställighet.

En person som inte är medborgare i verkställighetsstaten far, i enlighet Prop. 2000/01:122
med nationell rätt, överföras till en annan stat när straffet är verkställt
(artikel 107:1). Det kan vara fråga om en stat som är skyldig att ta emot
personen eller som förklarar sig villig att göra det. Personens egna
synpunkter skall beaktas och verkställighetsstaten kan naturligtvis även
besluta att personen får stanna kvar. Kostnaderna för överförandet kan i
vissa fall bäras av Internationella brottmålsdomstolen (artikel 107:2). I
den mån stadgans bestämmelser, se ovan, och nationella regler inte ställer
hinder i vägen kan personen också utlämnas till en stat som har begärt
detta (artikel 107:3).

Automatisk omprövning av fängelsestraff

Som en del av uppgörelsen om tillämpliga straff ingick även föreskrifter
om automatisk omprövning av fängelsestraff, se avsnitt 5.7. Enligt
stadgan skall straffen omprövas när två tredjedelar av ett tidsbegränsat
straff eller 25 år av ett livstidsstraff har avtjänats (artikel 110:3). Straffet
får härvid sänkas om någon eller några särskilt angivna omständigheter
föreligger (artikel 110:4). Det kan vara fråga om att personen tidigt och
fortlöpande har valt att samarbeta med domstolen i dess utredningar och
lagföring eller frivilligt har biträtt vid verkställighet av vissa avgöranden,
framförallt när det gäller sådant som slutligen kommer brottsoffren till
godo. Även andra klara och väsentliga förändringar av omständigheterna
som kan motivera en sänkning av straffet skall beaktas. De sistnämnda
omständigheterna skall utvecklas vidare i domstolens bevis- och
förfaranderegler.

Om den första omprövningen inte leder till någon strafflindring skall
domstolen senare ompröva straffet. Tidsintervall och förutsättningar för
omprövningen skall framgå av bevis- och förfarandereglema (artikel
110:5).

Verkställighet av andra avgöranden och beslut

Bestämmelserna om verkställighet av andra avgöranden som Internatio-
nella brottmålsdomstolen fattar, dvs. om böter, förverkande av egendom
och gottgörelse till brottsoffer, är stadgan mindre detaljerad. Anledningen
är att reglerna i olika stater för verkställighet av sådana typer av
avgöranden varierar avsevärt. I vissa stater kan avgörandet verkställas
direkt, medan det i andra stater först måste omprövas och omvandlas till
ett nationellt beslut. För att överkomma dessa svårigheter föreskriver
stadgan bara en skyldighet för de anslutna staterna att ”ge verkan” åt
avgörandena (artiklarna 75:5 och 109:1). Hur detta skall ske lämnas
däremot till staterna att avgöra. Stadgan föreskriver dock att sådant
verkställande skall ske med bevarande av de rättigheter som tillkommer
en rättmätig tredje man.

Om staten inte har möjlighet att ge verkan åt ett domstolsbeslut om
förverkande skall den i stället vidta åtgärder för att återvinna värdet av
det utbyte av brott, den egendom eller de tillgångar som har förklarats
förverkade (artikel 109:2). Även i detta fall skall tredjemansrättigheter

skyddas. Den egendom som har tagits om hand eller, efter avyttring, dess Prop. 2000/01:122
värde skall överföras till domstolen (artikel 109:3). Som tidigare nämnts
kan den egendom eller de medel som härigenom inflyter till domstolen,
komma att tillföras den brottsofferfond som skall upprättas, se avsnitt
5.6.6.

5.10 Finansiering

Bestämmelserna om finansiering återfinns i del 12. Det är stadgeparts-
församlingen som fastställer Internationella brottmålsdomstolens budget
inklusive kostnaderna för församlingens, byråns och eventuella under-
organs möten. Budgeten skall främst finansieras genom uttaxerade bidrag
från parterna i stadgan samt dessutom med medel från FN som godkänts
av dess generalförsamling, särskilt med avseende på kostnader med
anledning av hänskjutanden till domstolen av situationer från säkerhets-
rådet (artikel 115). Vidare kan domstolen ta emot frivilliga bidrag från
regeringar, internationella organisationer, enskilda och andra i enlighet
med kriterier som skall antas av stadgepartsförsamlingen (artikel 116).

Eftersom domstolen inte är ett FN-organ kommer dess normala verk-
samhet således att i allt väsentligt finansieras genom uttaxerade bidrag
från stadgepartema. Frivilliga bidrag kan endast väntas ge ett visst till-
skott. Om FN, genom att dess säkerhetsråd väljer att hänskjuta situationer
till domstolen i enlighet med artikel 13 b, förorsakar en väsentlig ökning
av arbetsbördan och därigenom kostnaderna, så är emellertid tanken att
merkostnaden skall täckas av medel från FN. Denna lösning är en
kompromiss mellan dem som hävdade att domstolen, såsom en
angelägenhet för hela världssamfundet, helt borde finansieras över FN:s
reguljära budget, och dem som menade att domstolen och dess
finansiering enbart är en sak för de stater som väljer att ansluta sig.

Parternas bidrag skall uttaxeras i överensstämmelse med en av
stadgepartsförsamlingen fastställd bidragsskala som grundas på den som
gäller för FN:s reguljära budget (artikel 117). Stadgepartsförsamlingen
skall anta regler och föreskrifter för den ekonomiska förvaltningen
(artikel 113). Förslag härom skall utarbetas av den förberedande
kommissionen.

5.11 Avslutande bestämmelser

Stadgans avslutande del 13 innehåller sedvanliga slutbestämmelser om
undertecknande, ratificering, godtagande, godkännande och anslutning
(artikel 125) respektive giltiga texter, vilka är FN:s sex officiella språk
(artikel 128). FN:s generalsekreterare är depositarie för stadgan. Denna
träder i kraft när sextio stater har tillträtt den (artikel 126). Detta
förhållandevis höga antal valdes för att tillförsäkra att Internationella
brottmålsdomstolen vid sitt inrättande har stöd av en vid skara stater i
olika delar av världen och därmed kan göra anspråk på att representera
hela världssamfundets intresse.

Tvistlösning Prop. 2000/01:122

Beträffande tvistlösning föreskrivs att tvister som kan uppkomma om

Internationella brottmålsdomstolens rättsskipande verksamhet skall
avgöras av domstolen själv. Övriga tvister mellan stadgeparter om
tolkningen och tillämpningen av stadgan, som inte kunnat lösas genom
förhandlingar, skall hänskjutas till stadgepartsförsamlingen. Denna kan
själv försöka lösa tvisten eller lämna rekommendationer om andra sätt.
Däri ingår möjligheten att hänskjuta tvisten till den Internationella
domstolen (artikel 119).

Reservationer

Inga reservationer far göras till stadgan (artikel 120). Denna viktiga
bestämmelse var en del av det förhandlingspaket som slutligen antogs.
Ett antal stater önskade en möjlighet till reservation, kanske främst
beträffande skyldigheten att till domstolen överlämna också egna med-
borgare (se avsnitt 5.8.1), men också rörande domstolens jurisdiktion
över krigsförbrytelser i icke-intemationella konflikter. Andra ansåg att en
reservationsmöjlighet allvarligt skulle ha försvagat domstolens effektivi-
tet och dessutom varit ologisk vad gäller ett avtal av i hög grad
institutionell karaktär.

En preciserad reservationsmöjlighet finns dock inbyggd i stadgan som
ett led i den slutliga kompromiss som uppnåddes. Det är den övergångs-
bestämmelse som återfinns i artikel 124 och som medger att en stat, utan
hinder av grundreglerna för utövande av jurisdiktion (se avsnitt 5.4.3),
vid tillträdet till stadgan far förklara att staten under en period av sju år
inte godtar domstolens jurisdiktion över brottstypen krigsförbrytelser.

Stadgeändringar

Det finns två sätt att ändra stadgan. Ändringar av bestämmelser som är av
uteslutande institutionell karaktär kan ske på förenklat sätt och göras när
som helst efter stadgans ikraftträdande (artikel 122:1). Detta gäller artikel
35 om domarnas tjänstgöring, artikel 36:8-9 om domarnas representa-
tivitet och tjänstgöringsperiod, artikel 37 om vakanser bland domarna,
artikel 38 om presidiet, artikel 39:1 (delvis) om organisationen av dom-
stolens avdelningar, artikel 39:2 om kamrarnas organisation, artikel 39:4
om domarnas tjänstgöring vid olika avdelningar och kammare, artikel
42:4-9 om vissa frågor rörande åklagarens kansli, artikel 43:2-3 om
vissa frågor rörande registratorskontoret, artikel 44 om domstolens
personal, artikel 46 om entledigande, artikel 47 om disciplinära åtgärder
och artikel 49 om löner, arvoden och kostnadsersättning. Ändringar av
dessa bestämmelser skall antas av stadgepartsförsamlingen eller av en
översynskonferens med två tredjedels majoritet av parterna och träder i
kraft för alla parter sex månader efter antagandet (artikel 122:2). Denna
typ av ändringar kräver inte ratifikation eller annat godkännande av
stadgepartema.

Andra ändringar av stadgan kan inte ske förrän sju år efter dess Prop. 2000/01:122
ikraftträdande och kräver ratifikation (artikel 121). Detta ger stabilitet åt
stadgan. Antagande skall ske vid ett möte med stadgepartsförsamlingen
eller en översynskonferens och fordrar två tredjedels majoritet av stadge-
partema. Ändringen träder i kraft för alla parter ett år efter det att
ratifikations- eller anslutningsinstrument av sju åttondelar av partema har
deponerats hos FN:s generalsekreterare.

En särregel (artikel 121:5) gäller dock för ändringar i artiklarna 5-8,
som behandlar vilka brottstyper som omfattas av domstolens jurisdiktion
samt beskriver brotten folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Om dessa artiklar ändras, och antingen nya brottstyper
införs under domstolens jurisdiktion såsom aggressionsbrott (jfr artikel
5:2) eller förbud mot användande av viss vapentyp eller stridsmetod (jfr
artikel 8:2 b xx) eller ändringar vidtas i gällande brottsbeskrivningar, så
far inte domstolen utöva sin jurisdiktion med avseende på ett brott som
omfattas av ändringen i förhållande till en stadgepart som inte har
godkänt denna, om brottet har förövats av den partens egna medborgare
eller inom dess territorium (jfr artikel 12). En part som inte godtar en
sådan ändring ges också rätt att utan hinder av normalt gällande
bestämmelser med omedelbar verkan frånträda stadgan. Anledningen till
denna särregel för ändringar av de brottstyper som domstolen har
jurisdiktion över och beskrivningen av dessa är den utomordentliga
känslighet som omgärdade det slutliga förhandiingspaketets utformning
vad gäller brotten och då särskilt frågan om aggressionsbrottets
medtagande (se avsnitt 5.3.1).

Detta återspeglas även i bestämmelserna i artikel 123 om översyn av
stadgan. Sju år efter stadgans ikraftträdande skall FN:s generalsekreterare
sammankalla en översynskonferens som skall behandla eventuella
ändringar av stadgan. Översynen kan innefatta, men är inte begränsad till,
förteckningen över de brott som omfattas av domstolens jurisdiktion
enligt artikel 5. Denna bestämmelse utgör ett tillmötesgående gentemot
dem som var missnöjda med att domstolen inte redan från dess inrättande
kan utöva sin jurisdiktion över aggressionsbrottet och dem som hade
förespråkat att även terroristbrott och internationella narkotikabrott skulle
medtas i brottskatalogen. Det finns med artikel 123 en garanti att dessa
frågor behandlas i framtiden. Även efter denna obligatoriska översyns-
konferens skall andra sådana sammankallas om en majoritet av stadge-
partema så godkänner. De regler för antagande och godkännande av
ändringar av stadgan som beskrivits ovan gäller även vid översyns-
konferenser.

Stadgeparts frånträde

I artikel 127 regleras möjligheten till frånträde av stadgan. Ett sådant
träder i kraft ett år efter att FN:s generalsekreterare erhållit underrättelse
därom (jfr dock särregeln för stadgepart som inte godkänner en stadge-
ändring beträffande brotten). Av vikt är bestämmelsen att en stat p.g.a.
sitt frånträde inte befrias från förpliktelser som den har iklätt sig så länge
den var part i stadgan. Frånträdet skall heller inte inverka på pågående

brottsutredningar och förfaranden eller på den fortsatta behandlingen av Prop. 2000/01:122
någon fråga där behandling inletts innan ffånträdet trädde i kraft.

6 Överväganden och förslag

6.1 Sveriges tillträde till Romstadgan

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Sveriges tillträde till
Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen.

Regeringens bedömning: Sverige kan tillträda stadgan utan grund-
lagsändring. För att Sverige till fullo skall kunna uppfylla samtliga de
förpliktelser som stadgan medför bör övervägas om regeringsformen
på sikt skall ändras bl.a. när det gäller den befogenhet att väcka och
pröva åtal mot statsråd som enligt 12 kap. 3 § regeringsformen
tillkommer vissa svenska organ och som inte kan överlåtas till en
mellanfolklig domstol

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med
regeringens. I promemorian föreslås även att Sverige skall medge att
fängelsestraff som domstolen har bestämt får verkställas i Sverige.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslagen
om svensk ratifikation och medgivande till straffverkställighet eller läm-
nat dem utan erinran. Riksåklagaren och Riksskatteverket har framfört
synpunkter beträffande vissa lagregler som föreslås i promemorian, vilka
bl.a. avser den närmare utformningen av förutsättningarna för verk-
ställighet av fängelsestraff som Internationella brottmålsdomstolen
bestämt och reglerna om verkställighet av förverkanden. Dessa
synpunkter kommer att tas upp till behandling senare i det ärende som
gäller lagstiftning med anledning av stadgan.

Flertalet instanser delar promemorians bedömning att ett tillträde till
Romstadgan inte kräver någon grundlagsändring. Raoul Wallenberg-
institutet för mänskliga rättigheter och humanitärrätt har bl.a. anfört att
den tolkning som gjorts i promemorian i fråga om grundlagsskyddad
immunitet och förbud mot landsförvisningar också har förts fram av
internationella frivilligorganisationer som verkar för mänskliga rättig-
heter och förverkligandet av domstolen. Justitiekanslem och Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har dock redovisat en annan
uppfattning och anfört att ändringar av regeringsformen fordras eller vart
fall bör genomföras.

Skälen för regeringens förslag och bedömning:

Sveriges tillträde till Romstadgan

Frågan om att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol för de
grövsta överträdelserna av den internationella humanitära rätten har

gamla anor och har behandlats inom FN sedan dess bildande. Först med Prop. 2000/01:122
det kalla krigets slut och inrättandet av de internationella brottmåls-
tribunalema för f.d. Jugoslavien och Rwanda har en stadga för en sådan
domstol kunnat antas av ett stort antal stater. Den huvudsakliga avsikten
med domstolen är att få slut på den strafffihet som hittills i stor utsträck-
ning förekommit beträffande dessa brott genom att sporra staterna att
själva utreda och lagföra sådana brott och, i andra hand, tillhandahålla en
internationell ordning för lagföring. Inrättandet av domstolen är ett
viktigt steg framåt för att främja respekten för de folkrättsliga regler som
gäller i väpnade konflikter och för att motverka att allvarliga brott mot
mänskliga rättigheter begås också i fredstid.

Bland remissinstanserna har Tullverket betecknat inrättandet av dom-
stolen som mycket lovvärt och ytterst angeläget och Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet det förhandlingsresultat som upp-
nåddes vid diplomatkonferensen i Rom 1998 som en viktig milstolpe i
folkrättens utveckling vad gäller individuellt ansvar för internationella
brott. Fakultetsnämnden har understrukit vikten av att vidmakthålla den
utveckling mot internationell acceptans och anslutning som antagandet av
stadgan inneburit, bl.a. genom en tidig ratifikation av Sverige och andra
likasinnade länder. Sverige bör därför finnas med bland de första 60
anslutna stater vars ratifikationer behövs för att stadgan skall träda i kraft.

Försvarsmakten (Högkvarteret) har framhållit det angelägna i att alla
deltagare på ett framtida slagfält följer folkrättens regler i krig och att
ingen av dessa aktörer skall kunna räkna med att det egna nationella
rättssystemet kommer att se mellan fingrarna vad gäller brott mot folk-
rätten. Detta är särskilt viktigt bl.a. när Sverige deltar i fredsfrämjande
operationer i ett krigsområde. För Försvarsmakten är det därför angeläget
att Sverige, utöver att tillträda stadgan, också aktivt verkar för att åstad-
komma bredast möjliga anslutning till densamma.

Sverige har under lång tid varit starkt engagerat för att främja utveck-
lingen av den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter och
mänskliga rättigheter och har aktivt medverkat i det arbete som lett fram
till Romstadgan. Genom att tillsammans med andra industrialiserade
länder ansluta sig till stadgan kan Sverige bidra till att andra stater - där
riskerna för väpnade konflikter är mycket större eller sådana konflikter
pågår - också ansluter sig. Sverige bör därför finnas med bland de 60
anslutna stater som krävs för att domstolen skall komma till stånd. Detta
kan beräknas ske inom något år.

Som redovisas i det följande under särskilda rubriker gör regeringen
den bedömningen att Romstadgan inte kräver någon ändring av
regeringsformen, men att vissa ändringar likväl bör övervägas på sikt för
att Sverige fullt ut skall kunna leva upp till åtagandena enligt stadgan.
Såsom både Justitiekanslem och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet har påpekat bör potentiella konflikter mellan internationella
åtaganden och svensk rätt övervägas omsorgsfullt, även om dessa i
nuläget framstår som teoretiska. Regeringen återkommer till denna fråga
nedan. Det är emellertid av flera skäl angeläget att Sverige har ratificerat
stadgan den dag den träder i kraft. Förutom att en svensk anslutning på
olika sätt skulle bidra till att domstolen kommer till stånd, innebär en
ratifikation före ikraftträdandet att Sverige kan vara med och påverka

bl.a. antagandet av olika regelverk för domstolen, dess budget samt valet Prop. 2000/01:122
av domare, åklagare och andra funktionärer. Regeringen föreslår därför
att Sverige snarast skall tillträda stadgan. Regeringen räknar med att
inom kort återkomma till riksdagen med ett förslag till den lagstiftning
som krävs. I avsnitt 6.2 lämnar vi en översiktlig redogörelse för
lagsti ftningsbehovet.

Verkställighet av domstolens fängelsestraff

I enlighet med vad som redovisats i avsnitt 5.9, är de anslutna staterna
inte formellt förpliktade att åta sig straffverkställighet för de fängelse-
straff som domstolen bestämmer. Däremot är det av största vikt att så
många stater som möjligt godtar straffverkställighet för att domstolen
skall kunna fungera på ett effektivt sätt. För att på bästa sätt främja dom-
stolen och dess verksamhet bör därmed de anslutna staterna skapa
möjligheter för sådan straffverkställighet.

Sverige hör till de, tyvärr relativt få, stater som har godtagit att
fängelsestraff som någon av de internationella brottmålstribunalema
dömer ut far verkställas i landet.

Det är närmast en självklarhet att Sverige bör åta sig att verkställa
fängelsestraff som domstolen har beslutat, vilket också har tillstyrkts av
remissinstanserna. Ett beslut i frågan och en bedömning av de närmare
förutsättningarna för sådan straffverkställighet bör dock anstå till dess
den lagstiftning som behövs med anledning av ett tillträde till stadgan
behandlas. En förklaring om medgivande till verkställighet av fängelse-
straff kan enligt artikel 103 avges när som helst. En sådan förklaring skall
dock göras till domstolen, vilket innebär att det inte kan ske förrän
stadgan har trätt i kraft. Därmed behöver det inte nu fastställas vilket
närmare innehåll den svenska förklaringen om straffverkställighet bör
ges. En översikt av det lagstiftningsbehov som detta ställningstagande ger
upphov till lämnas i avsnitt 6.2. Regeringen återkommer närmare till den
frågan senare i anslutning till en kommande proposition med förslag till
lagstiftning som stadgan föranleder.

Romstadgans förhållande till regeringsformen

Genom ett tillträde åtar sig Sverige att till fullo samarbeta med Internatio-
nella brottmålsdomstolen i enlighet med de närmare bestämmelser som
ges i stadgan (artikel 86). Sverige åtar sig vidare att säkerställa att det
finns nationella förfaranden som möjliggör alla de former av samarbete
som föreskrivs (artikel 88). Ett tillträde kräver därmed att lagstiftning
införs i fråga om bl.a. överlämnande av misstänkta personer till dom-
stolen för lagföring och olika former av rättslig hjälp, se vidare avsnitt
6.2.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.8 ger stadgan endast ett
mycket begränsat utrymme att vägra en begäran från domstolen att över-
lämna en misstänkt för lagföring. Stadgan ger därmed domstolen rätt att i
enskilda ärenden begära att en viss misstänkt person överlämnas dit för
lagföring, en begäran som en stadgepart i princip är skyldig att efter-

komma. Vidare gäller att domstolen inte skall hindras i sin verksamhet av Prop. 2000/01:122
folkrättsliga eller nationella regler om immunitet (artikel 27), dvs. att
offentlig ställning och därmed sammanhängande immunitet eller sär-
skilda förfaranderegler inte skall undandra någon från straffansvar inför
domstolen eller hindra den från att utöva sin jurisdiktion. Det skulle där-
för kunna komma att uppstå situationer där det är tveksamt om regerings-
formen medger att en begäran från domstolen i ett visst fall efterlevs.
Detta hänger främst samman med regeringsformens regler om stats-
chefens immunitet (5 kap. 7 §), lagföring av riksdagsledamöter (4 kap.

8 §) eller av statsråd, (12 kap. 3 §) samt det generella förbudet mot
landsförvisning (2 kap. 7 §).

Av Romstadgan framgår vidare att ett av domstolen fastställt fängelse-
straff är bindande och att en stat inte far förändra det på något sätt (artikel
105:1) samt att den stat där straffet verkställs inte far frige den dömde
förrän den av domstolen fastställda strafftiden har löpt ut (artikel 110:1).
Därmed måste regeringsformens bestämmelser om regeringens nåderätt
(11 kap. 13 §) och om resning (11 kap. 11 §) beaktas i samband med
ställningstagandet om att tillåta verkställighet av domstolens fängelse-
straff i Sverige.

Härtill måste en bedömning göras i vad mån ett tillträde till stadgan
innebär att beslutanderätt eller rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter
överlåts till domstolen och därmed hur detta i så fall överensstämmer
med bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen.

De grundlagsfrågor som nu har angetts behandlas närmare nedan i
detta avsnitt. I departementspromemorian gjordes den bedömningen att
en ratifikation av stadgan inte kräver någon grundlagsändring. Flertalet
remissinstanser har godtagit den bedömningen. Justitiekanslem,
Stockholms tingsrätt och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet har dock anfört att ett tillträde till stadgan fordrar vissa
grundlagsändringar eller att sådana i vart fall bör göras. Innan de enskilda
frågorna behandlas vill regeringen särskilt lyfta fram följande.

Stadgorna för de två internationella brottmålstribunalema för f.d. Jugo-
slavien och för Rwanda innehåller bestämmelser som förpliktar alla FN:s
medlemsstater och som motsvarar de förpliktelser enligt Romstadgan
som nu har redovisats. Regler om samarbetet med dessa tribunaler finns i
lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribuna-
lerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen). På mot-
svarande sätt som enligt Romstadgan föreskriver tribunalernas stadgor en
strikt samarbetsskyldighet (artikel 29 respektive 28), vilken innebär att
staterna är skyldiga att uppfylla varje begäran från en tribunal som t.ex.
avser gripande och kvarhållande av personer eller överlämnande eller
överföring av en anklagad till tribunalen. Inte heller inför tribunalerna
utgör den anklagades officiella ställning hinder mot att lagföring sker där
(artikel 7:2 respektive 6:2).

I teorin skulle därmed en tribunal redan i dag kunna begära att en
person som i Sverige åtnjuter immunitet eller som enligt regeringsformen
skall vara föremål för ett särskilt förfarande vid lagföring i vissa fall,
skall överlämnas för lagföring där. Sverige skulle vara skyldig att efter-
komma en sådan begäran enligt tribunalernas stadgor. I samband med att

lagstiftning infördes for Sveriges samarbete med tribunalerna övervägdes Prop. 2000/01:122
inga grundlagsändringar (prop. 1993/94:142 och 1995/96:48).

Härtill kommer att tribunalerna har principiellt företräde framför natio-
nella rättsordningar att lagfora någon som gjort sig skyldig till ett brott
under dess jurisdiktion. Enligt Romstadgan gäller däremot tvärtom den
grundläggande förutsättningen att en nationell utredning eller lagföring
som sker eller har skett på ett tillbörligt sätt skall ha företräde framför ett
förfarande infor domstolen, den s.k. komplementaritetsprincipen (se
avsnitt 5.4.5). Under förutsättning att Sverige har såväl förmåga som vilja
att utreda och lagföra brott som omfattas av stadgan minskar därmed
utrymmet for en bindande begäran från domstolen. Vidare gäller att
verkställigheten av en sådan begäran far skjutas upp i avvaktan på
Internationella brottmålsdomstolens prövning av en invändning om
bristande processförutsättningar (artikel 95) och att Sverige kan fram-
ställa en sådan invändning med hänvisning till nationella åtgärder (artikel
19:2).

Redan i dag överensstämmer svenska materiella straffrättsliga bestäm-
melser väl med de brott som domstolen enligt stadgan har att pröva. De
svenska straffrättsliga reglerna är dessutom för närvarande föremål för
översyn, se avsnitt 6.2. Det finns därför anledning att utgå från att det i
allmänhet kommer att finnas rättsliga förutsättningar - såväl i fråga om
behörighet som beträffande materiella straffrättsliga bestämmelser - att
lagföra aktuella brott i Sverige. Internationella brottmålsdomstolen och
svenska domstolar kommer alltså att ha parallell behörighet. Det finns
vidare skäl att utgå från antagandet att lagföring som sker i Sverige
kommer att ges företräde i enlighet med komplementaritetsprincipen.

Frågor om överlåtelse av beslutanderätt

Inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen innebär ingen
inskränkning av utrymmet för svensk rättsskipning och annan
myndighetsutövning när det gäller lagföring för folkmord, brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelser. I enlighet med vad som anförts ovan
innebär stadgans komplementaritetsprincip tvärtom ett uttryckligt
företräde för nationell lagföring som sker på ett korrekt sätt samt en
uppmaning till staterna att i första hand sköta den uppgiften och det finns
skäl att utgå från att Sverige kommer att ha såväl vilja som förmåga att ta
sig an detta ansvar.

Det kan emellertid inte uteslutas att ett svenskt förfarande i vissa fall
kan vara praktiskt omöjligt att genomföra, särskilt när gärningarna har
begåtts långt bort och om den väpnade konflikten dessutom fortfarande
pågår. I fråga om en sådan, på praktiska realiteter grundad oförmåga,
överlämnar Sverige rättsskipande uppgifter till domstolen genom att
ansluta sig till stadgan. Det kan också tänkas andra skäl for att låta
domstolen utreda och lagföra brott i stället för att detta sker nationellt.
Olika överväganden kan t.ex. medföra att Sverige väljer att hänskjuta en
viss situation till domstolen enligt artikel 13 a trots att det föreligger
formell behörighet att pröva saken i Sverige.

En annan sak är att den verksamhet som domstolen därvid utövar inte Prop. 2000/01:122
utgör svensk rättskipning eller svensk myndighetsutövning.
Internationella brottmålsdomstolen är ett självständigt, mellanfolkligt
organ med uppgift att utreda och lagföra vissa brott. Domstolens mandat
följer av dess stadga och dess funktionärer handlar på domstolens vägnar
och är ansvariga inför domstolen. Dess verksamhet sedan stadgan har
trätt i kraft utgör inte någon svensk myndighetsutövning eller
rättsskipande verksamhet. De brottsutredningar och den lagföring som
domstolens genomför är i stället ett fullgörande av uppgifter inom
domstolens mandat och i dess egen verksamhet. Den verksamheten står
inte under Justitiekanslems eller Justitieombudsmannens tillsyn.

Verksamheten är i första hand uppbyggd på samarbete med stater och
andra. Det är därmed främst nationella myndigheter som skall vidta
åtgärder på en stats territorium som kan innefatta myndighetsutövning.
Med myndighetsutövning avses normalt beslut eller andra åtgärder som
ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter. Det gäller befogen-
heter som kommer till stånd och far sina rättsverkningar mot enskilda i
kraft av offentligrättsliga regler och som beslutas ensidigt av det allmän-
nas företrädare i en monopolställning som gör det omöjligt för någon
enskild att vidta samma åtgärd med motsvarande verkan. Ett typexempel
är olika tvångsåtgärder i brottmål. När svenska myndigheter utför sådana
åtgärder på begäran av domstolen är det fråga om svensk myndighets-
utövning som står under Justitiekanslems och Justitieombudsmannens
tillsyn.

Stadgan medger emellertid även att domstolens åklagare under vissa
förutsättningar far vidta utredningsåtgärder på en stats territorium. De
åtgärder som åklagaren far utföra i en stat med stöd av artikel 99:4, dvs.
inom ramen för det rättsliga samarbetet, undantar uttryckligen alla former
av tvångsåtgärder. Som exempel på en möjlig åtgärd anges förhör med
någon som frivilligt medverkar till detta. De åtgärder som nu avses kan
inte anses innefatta någon myndighetsutövning och ger inte upphov till
något behov av särskild lagstiftning

Stadgan ger däremot domstolen ett visst utrymme för att i undantags-
fall vidta utredningsåtgärder, som också kan inbegripa myndighets-
utövning, på en stats territorium utan att statens samtycke har kunnat
inhämtas (artikel 57:3 d). För sådana åtgärder krävs förundersöknings-
kammarens tillstånd och de far endast vidtas om det har slagits fast att
staten helt klart saknar förmåga att tillmötesgå en framställning om
rättslig hjälp från domstolen på grund av att det inte finns någon
myndighet som är behörig att verkställa den. Det är alltså främst fråga om
stater vars myndighetsstruktur har slagits sönder, t.ex. på grund av den
konflikt där de aktuella brotten har begåtts. De höga rättssäkerhetskrav
som allmänt ställs i stadgan gäller naturligtvis även i dessa fall. Stadgan
säger inget om hur sådana åtgärder skall kunna genomföras och de
fordrar med all sannolikhet att någon annan internationell insats pågår i
staten i fråga. Det är ytterst osannolikt att bestämmelsen någonsin
kommer att tillämpas i förhållande till Sverige. Med hänsyn till att dess
tillämpning förutsätter frånvaro av nationella myndigheter kan inte heller
särskilda regler anses vara påkallade då de knappast kan förväntas fa
någon praktisk betydelse. Bestämmelsen innebär dock att ett mellan-

folkligt organ medges rätt att i visst fall vidta åtgärder på svenskt Prop. 2000/01:122
territorium som kan innefatta myndighetsutövning. Även detta måste
anses vara ett överlämnande av svensk rättsskipande verksamhet, om än
begränsat till mycket speciella omständigheter. I enlighet med vad som
konstaterats i departementspromemorian finns det således anledning att
beröra de särskilda bestämmelserna i 10 kap. 2 och 5 §§ regeringsformen
i samband med att riksdagen tar ställning till frågan om godkännande av
Romstadgan.

Justitiekanslem har härtill i sitt remissyttrande tagit upp en fråga som
inte behandlades i departementspromemorian och som, enligt Justitie-
kanslem, medför att stadgan inte kan tillträdas utan grundlagsändring.
Det gäller frågan om överlåtelse av beslutanderätt till domstolen. När det
gäller lagföring av statsråd, justitieråd och regeringsråd för brott i
tjänsten anvisar 12 kap. 3 och 8 §§ regeringsformen en särskild ordning.
Enligt dessa bestämmelser skall åtal väckas av konstitutionsutskottet,
Riksdagens ombudsman eller Justitiekanslem och åtalet prövas av Högsta
domstolen.

Såsom Justitiekanslem särskilt framhåller är många av de gärningar
som omfattas av stadgan sådana att de teoretiskt skulle kunna begås i
tjänsten som i vart fall statsråd och därmed skulle vara föremål för de
särskilda förfaranderegler som regeringsformen anvisar. För svensk
lagföring gäller detta oavsett om brottet har begåtts i Sverige eller i
utlandet. Det är dock, enligt regeringens mening, viktigt att framhålla att
de svenska grundlagsbestämmelserna inte hindrar en lagföring för mot-
svarande gärningar vid en utländsk eller internationell domstol av brott
som begåtts utomlands. Redan i dag har de internationella brottmåls-
tribunalema och vissa stater rätt att göra så. En sådan rätt kan visserligen
inskränkas av folkrättsliga regler om immunitet och interna regler i den
stat eller för den mellanfolkliga domstol där frågan om lagföring blir
aktuell, men det bör i enlighet med vad som har noterats ovan framhållas
att t.ex. tribunalstadgoma inte innehåller några begränsningar i detta
avseende. Tribunalerna har tvärtom ett uttryckligt mandat att även lagföra
stats- eller regeringschefer och andra ansvariga statstjänstemän utan
hinder av den anklagades officiella ställning och de har även tillämpat
denna rätt i praktiken (se avsnitt 5.5.5).

Det bör också understrykas att andra folkrättsliga regler ger varje stat
rätt att lagföra vissa brott oavsett var de har begåtts. Framförallt
Genévekonventionema, som omfattar många av de brott som också ingår
i Romstadgan och som Sverige och ett stort antal andra stater har tillträtt,
föreskriver en sådan rätt. Det kan vidare hävdas att detta enligt
folkrättslig sedvanerätt även gäller för andra brott som omfattas av
stadgan, t.ex. folkmord och brott mot mänskligheten. I den kanadensiska
lagstiftning som antagits i samband med ratifikationen av Romstadgan
föreskrivs t.ex. att de brott som omfattas av stadgan utgör brott enligt
folkrättslig sedvanerätt (Crimes Against Humanity and War Crimes Act,
section 4 (4), som antogs den 29 juni 2000, Bill C-19, 1999-2000).
Domstolens rätt att lagföra svenska statsråd grundas sig därmed inte
exklusivt på en överlåten svensk befogenhet. Det bör i detta sammanhang
även uppmärksammas att domstolen enligt artikel 12 har rätt att, under
vissa förutsättningar, utöva jurisdiktion beträffande stadgans huvudbrott

också över en person som är medborgare i en stat som inte är part i Prop. 2000/01:122
stadgan. I princip skulle därmed t.ex. ett svenskt statsråd kunna lagföras
vid domstolen även om Sverige inte har tillträtt stadgan och utan hinder
av regeringsformen. En förutsättning för det är dock att brottet har
begåtts på en stadgeparts territorium och även i detta fall innebär
komplementaritetsprincipen att en tillbörlig nationell lagföring skall ha
företräde.

När det gäller brott i tjänsten av ett statsråd som begås i Sverige
innebär emellertid ett tillträde till stadgan att Sverige medger Internatio-
nella brottmålsdomstolen rätt att lagföra brottet för det fall utredning och
lagföring inte sker på ett tillbörligt sätt här. Detta bör, som Justitie-
kanslem har framhållit, betraktas som en överlåtelse av en direkt på
regeringsformen grundad beslutanderätt till domstolen. En sådan
överlåtelse omfattas inte av bestämmelserna i 10 kap. 5 § fjärde stycket
regeringsformen och ingår inte heller bland de former av beslutanderätt
som får överlåtas till bl.a. en mellanfolklig domstol enligt paragrafens
andra stycke. Den beslutanderätt som avses kan därmed inte överlåtas till
domstolen utan grundlagsändring, vilket innebär att Sverige trots ett
tillträde till stadgan inte kan samarbeta fullt ut med domstolen när det
gäller lagföring av svenska nuvarande och förutvarande statsråd.
Detsamma torde gälla redan i dag i förhållande till de befintliga
tribunalerna.

Detta är folkrättsligt sett otillfredsställande, särskilt då såväl domstolen
som tribunalerna skall ta sig an framförallt dem som är ytterst ansvariga
för de aktuella brotten, vilka ofta är statsråd och andra i verkställande
ställning. Utgångspunkten måste naturligtvis vara att Sverige formellt
skall kunna samarbeta med domstolen också när det gäller statsråd.
Förutom att de situationer då Sverige inte skulle kunna uppfylla sin
samarbetsskyldighet framstår som hypotetiska så inträder inte de
folkrättsliga skyldigheterna enligt stadgan i och med den svenska
ratifikationen. Stadgan kan beräknas träda i kraft tidigast under våren
2002. Därefter kommer det att ta en ansenlig tid innan stadgeparts-
församlingen har haft sitt konstituerande möte och innan domstolen har
praktiska möjligheter att inleda sin verksamhet. Det finns därmed tid att
överväga om några grundlagsändringar alls bör göras.

Statschefens och riksdagsledamöters immunitet

Artikel 27:1 i Romstadgan, liksom motsvarande bestämmelser i tribuna-
lernas stadgor, föreskriver att en persons officiella ställning inte skall
frita personen från straffrättsligt ansvar enligt stadgan eller utgöra grund
för strafflindring. I konsekvens härmed föreskrivs vidare i Romstadgan
att immunitet eller särskilda förfaranderegler som följer av nationella
eller folkrättsliga regler inte skall hindra domstolen från att utöva sin
jurisdiktion (artikel 27:2). Sådana regler är nödvändiga för att domstolen
(och tribunalerna) skall kunna fylla sin funktion och också kunna lagföra
dem som är ytterst ansvariga för de allvarliga brott som omfattas av dess
mandat.

Detta är alltså bestämmelser som reglerar domstolens eget arbete och Prop. 2000/01:122
som inte i sig innebär några förpliktelser för de stater som ansluter sig till
stadgan att lagföra personer som nationellt åtnjuter straffrättslig immu-
nitet. Särskilda förfaranden som kan föreskrivas i nationell rätt vid lag-
föring av vissa officiella funktionärer - t.ex. statschefen eller regerings-
eller parlamentsledamöter - får också förekomma. Bestämmelserna
ställer alltså inte något uttryckligt krav på ändringar av nationella före-
skrifter, i grundlag eller annars, som kan utgöra hinder mot nationell
lagföring. De ger emellertid, sammantagna med den samarbetsskyldighet
för anslutna stater som stadgan föreskriver, upphov till vissa grundlags-
rättsliga frågor. Domstolen skulle nämligen i ett enskilt fall kunna
komma att rikta en folkrättsligt bindande begäran till Sverige där rege-
ringsformen kan anses hindra att begäran uppfylls. Liksom i övriga fall
medför komplementaritetsprincipen (se avsnitt 5.4.5.) som grund-
förutsättning för en eventuell normkonflikt att Sverige inte har förmåga
eller vilja att vidta egna åtgärder på ett tillbörligt sätt.

När det gäller statschefen föreskriver regeringsformen undantagslöst
att konungen inte kan åtalas för sina gärningar (5 kap. 7 §). Detta gäller
såväl gärningar i tjänsten som i egenskap av privatperson och avsikten är
att freda statschefen från förföljelse. Straffrättslig immunitet tillkommer
även en riksföreståndare i fråga om gärningar som statschef.

Enligt regeringsformen gäller särskilda regler för lagföring av leda-
möter av riksdagen (4 kap. 8 §) på grund av yttrande och gärningar under
utövande av uppdraget som riksdagsledamot och åtal får endast väckas
om riksdagen medgivit det. Ett sådant medgivande fordrar ett beslut med
särskilt kvalificerad majoritet

I fråga om statschefens immunitet har Justitiekanslem och Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anfört att stadgans förpliktelser
och regeringsformen formellt sett inte är förenliga men liksom övriga
remissinstanser har de instämt i departementspromemorians bedömning
att en grundlagsändring på denna punkt inte är nödvändig för ett tillträde
till stadgan. Stockholms tingsrätt gör däremot bedömningen att en
grundlagsändring krävs. Härtill har Justitiekanslem anfört att Sverige inte
utan en ändring av 4 kap. 8 § regeringsformen kan ikläda sig de
förpliktelser som följer av stadgan.

Det är naturligtvis osannolikt att frågan om den svenska statschefen,
eller en som statschef fungerande riksföreståndare, eller en svensk
riksdagsledamot någonsin skulle komma att misstänkas för brott av det
slag som domstolen skall hantera. Stadgan är utformad för att ge
domstolen möjlighet att lagföra dem som är ytterst ansvariga för sådana
brott, dvs. även statschefer med en reell verkställande makt. Till skillnad
från vad som gäller i många andra länder har den svenska statschefen en
konstitutionell ställning som är starkt begränsad och den innefattar inte
någon rätt att formellt fatta, godkänna eller verkställa beslut som skulle
kunna innebära ett brott i Romstadgans mening. Historiska skäl ligger
bakom den immunitet som föreskrivs.

Som Justitiekanslem har påpekat kan inte heller en enskild ledamot av
riksdagen anses ha en sådan maktställning att han eller hon i sin tjänste-
utövning kan begå brott av det slag som avses i stadgan. Hypotetiska
exempel kan naturligtvis konstrueras, t.ex. att en större grupp ledamöter

begår brott och därmed kommer att hindra att immuniteten hävs, men Prop. 2000/01:122
dessa framstår som långsökta.

Svenska grundlagsregler om immunitet gäller naturligtvis bara i
Sverige och för svenska officiella funktionärer. De bör därför skiljas från
de inskränkningar i folkrättsliga regler om statsimmunitet som stadgan
kan innebära och som Justitiekanslem har uppmärksammat. Den immu-
nitet som svenska statsföreträdare kan åtnjuta utomlands följer av folk-
rättsliga regler och inte av svensk grundlag. De skyldigheter som far
anses följa av artikel 98 när det gäller samarbete med domstolen
beträffande en utländsk statsföreträdare i vissa fall, oaktat folkrättsliga
regler om immunitet, se avsnitt 5.8.4, medför därmed inte att regerings-
formens immunitetsregler berörs.

Mot den bakgrunden bör inte immunitetsreglema i regeringsformen
hindra att Sverige ansluter sig till stadgan. Det förhållandet att domstolen,
ges behörighet att fatta folkrättsligt bindande beslut vilka teoretiskt sett
skulle kunna försätta Sverige i en situation där grundlagen inte medger
att beslutet efterlevs, bör inte hindra Sverige från att tillträda denna
konvention.

Det kan nämnas att de bedömningar beträffande statschefen som här
redovisas överensstämmer med de överväganden som har gjorts i Norge
(se St.prop. nr. 24/1999-2000 s. 47 ff.) och Danmark (se Lovforslag L 20,
Folketinget 2000-01, s. 37 f.) beträffande förhållandet mellan motsva-
rande bestämmelser i de norska och danska grundlagarna och Rom-
stadgan.

Det bör understrykas att det nu anförda inte innebär något ställnings-
tagande till hur frågan om immunitet bör bedömas om den som åtnjuter
sådan skulle göra sig skyldig till ett allvarligt folkrättsbrott. Om frågan
om ansvar för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser
skulle uppkomma någon gång i framtiden kan det inte uteslutas att
förutsättningarna för att tillämpa immunitetsbestämmelsema skulle kunna
ifrågasättas. Inom folkrätten sker en utveckling som betonar betydelsen
av att enskilda kan hållas ansvariga för brott av sådant slag och som
innebär en förändrad syn på offentliga funktionärers, särskilt statschefers,
immunitet. Inte minst Internationella brottmålsdomstolen och dess
verksamhet kan förväntas påverka synen på dessa frågor i framtiden.
Denna utveckling måste följas noga. Den principiella utgångspunkten bör
vara att inte någon skall vara undantagen från ansvar för sådana brott som
omfattas av domstolens jurisdiktion. Det kan inte uteslutas att detta
förhållande kan komma att ge upphov till ytterligare överväganden i
framtiden, för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för en
effektiv brottmålsdomstol.

Förbudet mot landsförvisning

Den principiella skyldigheten enligt Romstadgan att överlämna egna
medborgare till domstolen för lagföring motsvarar vad som gäller i
förhållande till Jugoslavien- och Rwandatribunalema. Regeringsformen
innehåller inte något direkt förbud mot utlämning av egna medborgare.
Det skall därför i och för sig vara möjligt att överlämna en svensk

medborgare för lagföring inför domstolen. Däremot gäller enligt 2 kap. Prop. 2000/01:122
7 § regeringsformen att en svensk medborgare inte får landsförvisas. I
enlighet med vad som även uppmärksammades i samband med lagstift-
ningen för tribunalerna, bör skyddet för svenska medborgare mot lands-
förvisning enligt den bestämmelsen uppfattas så att det i praktiken också
ger ett visst skydd i fråga om utlämning och överlämnande på grund av
brott (se prop. 1993/94:142 s. 30 och 1995/96:48 s. 15 f.). Enligt för-
arbetena till bestämmelsen bör skyddet mot landsförvisning uppfattas så
att det även avser det fall då utlämning (eller överlämnande) av en svensk
medborgare på grund av brott skulle ge anledning till antagandet att den
aktuella personen skulle bli berövad friheten under så lång tid att han
eller hon knappast skulle kunna någonsin återvända till Sverige (bet.
1975/76:KU56 s. 32).

Till skillnad från vad som gäller beträffande tribunalerna innebär
komplementaritetsprincipen (se avsnitt 5.4.5.) enligt Romstadgan att
Sverige alltid har rätt att med företräde framför domstolen lagföra ett
brott av aktuellt slag här i landet. Därvid kan situationer undvikas där det
kan ifrågasättas om ett överlämnande av en svensk medborgare till
domstolen är förenligt med skyddet mot landsförvisning. I andra fall
skulle det, i likhet med vad som angavs i förarbetena till tribunallagen,
kunna vara en förutsättning för överlämnande att ett eventuellt
fängelsestraff skall verkställas i Sverige. Såsom redan har anförts bör
Sverige medge att även fängelsestraff som domstolen har dömt ut skall
kunna verkställas här.

Justitiekanslem, Stockholms tingsrätt och Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet har ifrågasatt om inte en ändring av
regeringsformens förbud mot landsförvisning krävs för att Sverige skall
kunna tillträda stadgan.

Stadgan utesluter inte att den som dömts kan få verkställa sitt fängelse-
straff i hemlandet. Som både Justitiekanslem och Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet har framhållit ger stadgan emellertid
inte några uttryckliga garantier för att domstolen kommer att godta en
svensk begäran om verkställighet i Sverige i fall då förbudet mot lands-
förvisning annars skulle kunna innebära ett hinder mot ett överlämnande
av svensk medborgare för domstolen. Det är domstolen som avgör var
verkställigheten skall ske i det enskilda fallet och en faktor som skall
vägas in, enligt stadgan, är den dömdes nationalitet. Detta förhållande bör
dock inte uppfattas bara som ett hinder mot verkställighet i hemstaten -
främst när det är platsen för den väpnade konflikten och därmed brottet -
utan också en faktor som också talar för straffverkställighet där. I för-
slaget till bevis- och förfaranderegler finns det t.ex. bestämmelser om att
den dömdes möjligheter till rehabilitering och den dömdes önskemål
skall tillmätas betydelse vid val av verkställighetsland. I det fall brottet
har begåtts i Sverige bör dessutom utgångspunkten vara att lagföring
normalt skall ske här och komplikationer i fråga om domstolens val av
Sverige som verkställighetsstat skulle därmed inte uppstå.

Det är vidare viktigt att framhålla att det svenska förbudet mot
landsförvisning bara kan komma att få en direkt betydelse om domstolen
söker en svensk medborgare överlämnad från Sverige. Förbudet skyddar
alltså inte en svensk medborgare från att bli överlämnad till domstolen

från en annan stat. I det senare fallet kan dock Sverige söka den aktuella Prop. 2000/01:122
personen utlämnad till Sverige från den andra staten for lagföring här och
om även den andra staten är ansluten till stadgan gäller i princip också i
detta fall komplementaritetsprincipen i enlighet med stadgans regler om
konkurrerande framställningar (artikel 90). En tillbörlig svensk lagföring
skulle därmed ha företräde framför ett förfarande inför domstolen. Några
garantier för att svenska medborgare aldrig skall behöva svara inför
domstolen finns inte oavsett om Sverige ansluter sig eller inte, men
stadgan är utformad för att till fullo respektera principen om en nationell
lagförings principiella företräde.

Även om landsförvisningsförbudet i 2 kap. 7 § inte far begränsas,
hindrar grundlagen inte att Sverige tillträder konventioner som innebär
att svenska medborgare far utlämnas. Om det trots komplementaritets-
principen skulle uppstå en situation där någon begärs överlämnad till
domstolen för lagföring och det kan ifrågasättas om åtgärden är förenlig
med förbudet mot landsförvisning, är en tänkbar lösning - som dock
torde kräva lagstiftning - att det träffas en särskild överenskommelse för
det enskilda fallet, som innebär att ett eventuellt fängelsestraff helt eller
delvis skall avtjänas i Sverige (se prop. 1993/94:142 s. 30). Det finns
härtill, enligt vår uppfattning, goda skäl att utgå från att domstolen skulle
efterkomma en svensk begäran om verkställighet i Sverige vid en
eventuell fallande dom, i vart fall om Sverige inte tagit aktiv del i den
aktuella väpnade konflikten. Domstolen kommer inte att ha kapacitet att
låta fangelsedömda avtjäna sina straff i det fängelse eller häkte som den
kommer att förfoga över och erfarenheterna från tribunalerna är att endast
ett mycket litet antal stater har erbjudit straffverkställighet. Övriga villkor
för verkställigheten, t.ex. den fangelsestandard som kan erbjudas, måste
också anses vara uppfyllda och det finns skäl att anta att domstolen
kommer att vara lyhörd för en stats konstitutionella hinder om det kan
ske utan att bryta mot stadgan. Risken för att ett överlämnande till
domstolen skulle komma i konflikt med landsförvisningsförbudet far
alltså anses vara så gott som utesluten. Regeringen delar därmed inte den
uppfattning som de ovan nämnda remissinstanserna har anfört att ett
tillträde till stadgan kräver en grundlagsändring på denna punkt.

Nåd och resning

Enligt Romstadgan får ett av domstolen utdömt fängelsestraff inte ändras
av den stat där straffet verkställs och den dömde får inte friges i förtid
(artiklarna 105:1 och 110:1). Ett svenskt åtagande att verkställa domsto-
lens fängelsestraff påkallar alltså en bedömning av hur dessa bestäm-
melser förhåller sig till den nåderätt som tillkommer regeringen enligt 11
kap. 13 § regeringsformen.

I departementspromemorian dras slutsatsen att stadgans bestämmelser
inte bör anses strida mot regeringsformen eftersom stadgan inte innebär
något formellt förbud för en stat att pröva en uppkommen fråga om nåd
och då regeringens rätt att bevilja nåd är diskretionär samtidigt som det
saknas anledning att utgå från att regeringen skulle använda denna
befogenhet om det skulle innebära ett brott mot ett internationellt

åtagande. Mot detta resonemang har Justitiekanslem, Stockholms Prop. 2000/01:122
tingsrätt och Fakultetsnämnden vid Uppsala universitet invänt att en
anslutning till stadgan måste uppfattas på så sätt att staten avhänder sig
möjligheten att genom nåd eller på annat sätt förändra det straff som
domstolen har bestämt. När straffet verkställs i Sverige blir nådeinstitutet
inte tillämpligt och stadgans bestämmelser måste, enligt dessa, formellt
anses oförenliga med regeringsformen på denna punkt. Justitiekanslem
har dock tillagt att regeringsformen trots detta kanske inte behöver ändras
med hänsyn till att regeringens rätt att bevilja nåd är diskretionär och att
risken för att Sverige i praktiken skall bryta mot sina folkrättsliga
förpliktelser enligt stadgan får anses obefintlig. Enligt Stockholms
tingsrätt är en grundlagsändring i detta avseende inte nödvändig men
ändå att föredra med hänsyn till stadgans innebörd.

Regeringen gör följande bedömning. Att medge verkställighet av
fängelsestraff i Sverige är ett frivilligt åtagande från svensk sida och
regeringsformens bestämmelser om nåd har därför inte betydelse för
frågan om ett tillträde till stadgan, utan bara för frågan om att medge
sådan straffverkställighet i Sverige. För domstolens legitimitet är det
viktigt att dess straff inte ändras genom nationella beslut och att förutsätt-
ningarna för straffets längd inte kommer att bero på var det kommer att
avtjänas. I likhet med vad som gäller enligt tribunallagen, innebär inte ett
medgivande att verkställa ett fängelsestraff för domstolens räkning att
straffet omvandlas till ett svenskt straff. Däremot bör svensk lag tillämpas
vid straffverkställigheten (se 11 § tribunallagen). Som Justitiekanslem
har påpekat kan regeringen vid sin tillämpning av de diskretionära
nådebestämmelsema vägra nåd i fråga om ett straff som har bestämts av
domstolen med hänvisning av de folkrättsliga förpliktelser som följer av
stadgan. Det finns all anledning att utgå från att varje regering skulle
beakta detta förhållande vid tillämpningen av nådeinstitutet.
Regeringsformens regler om regeringens nåderätt bör därför inte anses
hindra ett medgivande att verkställa domstolens fängelsestraff.

Romstadgan föreskriver vidare att överklaganden och ansökningar om
resning endast skall prövas av domstolen (artikel 105:2). Stadgorna för
de internationella brottmålstribunalema saknar däremot sådana bestäm-
melser. I 11 kap. 11 § regeringsformen finns föreskrifter om vilken
svensk domstol som skall pröva bl.a. frågor om resning. Dessa regler
gäller emellertid endast extraordinära rättsmedel mot svenska avgöran-
den. Det förhållandet att ett utländskt avgörande erkänns och kan
verkställas i Sverige anses inte medföra att svensk domstol kan pröva en
ansökan om resning beträffande det utländska avgörandet (se NJA 1975
C 285 där Högsta domstolen avvisade en ansökan om resning mot ett
finskt avgörande om underhåll till bam). Stadgans bestämmelser innebär
alltså inte någon begränsning av tillämpningsområdet för regerings-
formens regler om resning.

Prop. 2000/01:122

6.2 Lagstiftningsbehovet

Regeringens bedömning: Lagstiftning krävs för att Sverige skall
kunna uppfylla förpliktelserna enligt följande artiklar i Romstadgan:

• artiklarna 59, 86-97 och 99-101 om rättsligt samarbete med
Internationella brottmålsdomstolen,

• artikel 20 om rättsverkningar av domstolens domar och rätte-
gångshinder i Sverige,

• artiklarna 75 och 109 om verkställighet av vissa avgöranden,

• artikel 70 om brott mot domstolen och dess verksamhet, och

• artikel 48 om immunitet och privilegier.

Lagstiftning krävs också för att fängelsestraff som domstolen har
dömt ut skall kunna verkställas i Sverige enligt artiklarna 103 och
105-108.1 övrigt krävs ingen ny eller ändrad lagstiftning.

Skälen för bedömningen: Om Sverige ratificerar Romstadgan, vilket
föreslås i avsnitt 6.1, inträder också en skyldighet att vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att uppfylla de förpliktelser som följer av stadgan.
Flertalet av stadgans 128 artiklar innehåller bestämmelser som gäller
endast för Internationella brottmålsdomstolen. De påkallar därmed inte
några lagstiftningsåtgärder från svensk sida.

Ett antal artiklar innehåller emellertid bestämmelser som ger upphov
till förpliktelser för de anslutna staterna, vilka bör eller måste regleras
genom lagstiftning i Sverige för att de åtaganden som en ratifikation av
stadgan innebär skall kunna uppfyllas. Det gäller i första hand bestäm-
melser som behandlar olika former av rättsligt samarbete mellan en
ansluten stat och Domstolen. I det avseendet gäller enligt stadgan att de
anslutna staterna måste se till att det finns rättslig reglering som gör det
möjligt för staten att uppfylla den samarbetsskyldighet som föreskrivs
(artikel 88). I detta sammanhang bör även andra frågor, såsom sekretess-
frågor, uppmärksammas.

Stadgan innehåller dessutom förpliktelser när det gäller verkställighet
av vissa avgöranden som domstolen fattar. Därutöver ställer stadgan
vissa krav på straffrättslig lagstiftning. Slutligen medför vissa bestäm-
melser om immunitet och privilegier krav på svensk lagstiftning.

Lagstiftningsbehovet i de olika avseenden som redovisats behandlas
närmare nedan. I departementspromemorian (Ds 2001:3) har förslag till
lagstiftning som avser det rättsliga samarbetet med domstolen och verk-
ställighet av dess avgöranden lämnats. Dessa förslag är för närvarande
föremål för remissbehandling. Härtill utreds separat frågor om
straffrättslig lagstiftning som har anknytning till stadgan (se nedan). Som
redan inledningsvis har nämnts, se avsnitt 2, kommer förslag till
lagstiftningen med anledning av stadgan därför att föreläggas riksdagen
senare.

Rättsligt samarbete med Internationella brottmålsdomstolen Prop. 2000/01:122

Bestämmelser om en ansluten stats rättsliga samarbete med Internatio-
nella brottmålsdomstolen finns huvudsakligen i stadgans del 9 (artiklarna
86-102). Flertalet av dessa bestämmelser, som rör överlämnande av
brottsmisstänkta personer och andra former av rättslig hjälp till dom-
stolen, kräver svensk lagstiftning. Det gäller dock inte bestämmelserna i
artikel 98 som enbart reglerar domstolens egen verksamhet och artikel
102 som innehåller definitioner.

Även andra bestämmelser i stadgan har betydelse för det rättsliga
samarbetet och måste därför beaktas när lagstiftning sker. Det gäller
särskilt artiklarna 54, 55 och 57 om brottsutredningen, artikel 59 om
frihetsberövanden, artikel 68 om vittnesskydd m.m. och artiklarna 72-73
om information som rör nationell säkerhet. Av artiklarna 55:2 och 59
följer dessutom förpliktelser för de anslutna staterna. De föreskrifter som
föranleds av artikel 55:2 gäller praktiska åtgärder i samband med vissa
förhör och behöver inte ges i lag. Vidare ger föreskrifterna i artikel 20 om
domars rättsverkningar och rättegångshinder (ne bis in idem) upphov till
behov av lagstiftning.

Den lagstiftning som krävs och som föreslås i departements-
promemorian motsvarar i huvudsak vad som gäller i förhållande till
Jugoslavien- och Rwandatribunalema enligt tribunallagen. Det innebär
bl.a. att särskilda bestämmelser behövs för överlämnande av misstänkta
till Internationella brottmålsdomstolen för lagföring, vilka i princip inte
innehåller några vägransgrunder, och att bestämmelserna om rättslig
hjälp i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall
tillämpas med undantag för vissa bestämmelser som begränsar den hjälp
som kan lämnas till annan stat eftersom sådana begränsningar inte kan
gälla i förhållande till domstolen. Härtill behövs vissa bestämmelser som
föranleds av särskilda regler i Romstadgan och som bara krävs i
förhållande till domstolen, främst i fråga om uppskjutande av och villkor
för överlämnande i vissa fall, förenklat förfarande vid överlämnande när
det finns samtycke till detta, inhämtande av synpunkter från domstolen
före beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet som alternativ till
anhållande eller häktning och om tillämpningen den s.k. specialitets-
principen vid ett överlämnande till domstolen. I departementsprome-
morian föreslås vidare att nya bestämmelser införs i förhållande till såväl
domstolen som tribunalerna angående konkurrerande ansökningar och
transport av frihetsberövade personer genom Sverige samt generella
föreskrifter i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som
möjliggör att hjälp med rättsmedicinska undersökningar kan lämnas.

Lagstiftning angående brott mot domstolen och dess verksamhet

Stadgan innehåller vidare bestämmelser om vissa gärningar som riktas
mot domstolen och dess verksamhet (artikel 70). Bestämmelserna har
redovisats i avsnitt 5.6.8.

Departementspromemorian innehåller förslag till bestämmelser som
gäller det rättsliga samarbete som stadgan föreskriver beträffande dessa
brott, dvs. om utlämning och annan rättslig hjälp i brottmål. Förslaget

innebär att ordinarie bestämmelser i lagen (1957:668) om utlämning för Prop. 2000/01:122
brott och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas i
dessa fall. Vidare föreslås att det förfarande som gäller vid en svensk
förundersökning eller rättegång i brottmål skall tillämpas när domstolen
överlämnar åt Sverige att sköta lagföringen av ett sådant brott och att de
regler som gäller för verkställighet av domstolens huvudbrott också skall
tillämpas på straff för brott enligt artikel 70.

De anslutna staterna är också förpliktade att utvidga de straffrättsliga
bestämmelser som avser att skydda nationella domstolars verksamhet till
att också gälla i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.
Dessa förändringar av den nationella rätten behöver dock vara genom-
förda först när domstolen har inrättats och påbörjat sin verksamhet. De
materiella straffrättsliga frågor som artikel 70 ger upphov till bör
bedömas i ett större sammanhang och har därför inte tagits upp i
departementspromemorian. Detsamma gäller de föreskrifter som kan
behövas för att reglera förhållandet mellan domstolens lagföring av dessa
brott och lagföring i Sverige. Dessa återstående frågor kommer att
behandlas särskilt.

Straffrättslig lagstiftning

När det gäller straffrättsliga bestämmelser innebär stadgan inte något
åtagande att de brott eller straffrättsliga principer som där föreskrivs skall
införlivas också i de anslutna staternas rättsordningar. Undantag gäller
dock i fråga om brott som riktar sig mot domstolens verksamhet (artikel
70), vilket har redovisats ovan.

Stadgans s.k. komplementaritetsprincip (se avsnitt 5.4.5), som innebär
att nationell lagföring skall ha företräde, och dess tydliga avsikts-
förklaring att det i första hand är staterna som skall ansvara för lag-
föringen av de brott som omfattas av domstolens jurisdiktion, medför
dock en moralisk skyldighet att tillhandahålla lagstiftning som möjliggör
sådan lagföring. Detta är alltså inte någon formell rättslig förpliktelse och
de nationella bestämmelserna behöver naturligtvis inte utformas på
samma sätt som i stadgan. Samtidigt bör det ligga i statens egna intresse
att så långt som möjligt ha samma rättsliga möjligheter som domstolen att
lagföra sådana brott. För svensk del kan rättsliga möjligheter att ta hand
om lagföringen dessutom ha betydelse för vissa grundlagsfrågor som
stadgan ger upphov till (se avsnitt 6.1)

Det bör noteras att svensk rätt redan i dag innehåller en internationellt
sett vidsträckt domsrätt och materiella straffrättsliga bestämmelser för
dessa slags brott. Den internationella rätten har dock under senare tid
genomgått stora förändringar och den 12 oktober 2000 har regeringen
givit en utredare i uppdrag att se över den svenska straffrättsliga
lagstiftningen när det gäller vissa internationella brott inom folkrätten
(Dir. 2000:76, Straffansvar för brott mot mänskligheten och andra
internationella brott enligt folkrätten). De brott som särskilt avses är
folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (f.n. kallat
folkrättsbrott i svensk rätt). I samband därmed skall även frågor om
preskription för de aktuella brotten övervägas. Utredaren skall vidare se

över de svenska reglerna om straffrättslig domsrätt i fråga om sådana Prop. 2000/01:122
brott när de har begåtts utomlands. Vid översynen skall utredaren särskilt
beakta innehållet i Romstadgan. Uppdraget skall redovisas senast den 31
oktober 2002.

Verkställighet i Sverige av domstolens avgöranden

I fråga om verkställighet av vissa avgöranden som Internationella brott-
målsdomstolen far meddela ger stadgan upphov till skyldigheter som
fordrar lagstiftning. Stadgan föreskriver att de anslutna staterna är
skyldiga att med vissa villkor ”ge effekt” åt domstolens avgöranden
angående böter, förverkande och gottgörelse (artiklarna 75 och 109). När
det gäller gottgörelse till brottsoffer kan det också bli aktuellt att
verkställa säkerhetsåtgärder (artiklarna 57, 75 och 93).

I departementspromemorian lämnas förslag till bestämmelser om verk-
ställighet av böter och förverkanden som bygger på föreskrifter som i dag
finns i svensk verkställighetslagstiftning samt regler om ett särskilt för-
farande med domstolsprövning vid verkställighet av ett värdeförverkande
och om överlämnande till domstolen av böter och förverkad egendom
eller dess värde. Vidare föreslås särskilda regler om erkännande och
verkställighet av domstolens avgöranden om gottgörelse till brottsoffer.

För att domstolens fängelsestraff skall kunna verkställas i Sverige (se
avsnitt 6.1) krävs svensk lagstiftning. Det gäller bestämmelserna i
artiklarna 103 och 105-108 i stadgan. Stadgan ger utrymme för de stater
som godtar sådan straffverkställighet att komma överens med domstolen
om vissa villkor för verkställigheten (artikel 103).

Vissa villkor gäller i dag för straffverkställighet av de internationella
brottmålstribunalema domar (se 12 a § tribunallagen) och det bör över-
vägas om motsvarande eller andra villkor också skall föreskrivas i
förhållande till domstolen. I departementspromemorian föreslås bestäm-
melser som innebär att verkställighet av domstolens fängelsestraff skall
kunna verkställas i Sverige, vilka delvis avviker från vad som i dag gäller
i förhållande till tribunalerna och en motsvarande förändring föreslås
också i tribunallagen. I övrigt föreslås bestämmelser som i allt väsentligt
överensstämmer med vad som gäller enligt tribunallagen samt en särskild
bestämmelse för domstolen som är betingad av den särskilda specialitets-
princip vid straffverkställighet som föreskrivs i artikel 108.

Övrigt lagstiftningsbehov

Utöver vad som sagts ovan krävs det lagstiftning för att uppfylla stadgans
bestämmelser om immunitet och privilegier (artikel 48) och om sekretess
för uppgifter som domstolen lämnar (artikel 87:3). I departementsprome-
morian finns det förslag om en sedvanlig bestämmelse för domstolen i
lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall samt en
utvidgning av bestämmelserna i 5 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100) om
sekretess i verksamhet som avser rättslig hjälp i brottmål till att också
gälla för sådan verksamhet på begäran av en mellanfolklig domstol, dvs.
främst tribunalerna och domstolen.

6.3

Förklaringar i samband med ratifikation av
Romstadgan m.m.

Prop. 2000/01:122

Regeringens forslag: Sverige skall i samband med ratifikationen avge
förklaringar att Justitiedepartementet skall vara kanal för
Internationella brottmålsdomstolens ansökningar och att det språk som
skall användas är svenska eller engelska.

Regeringens bedömning: Ingen förklaring som begränsar domstolens
jurisdiktion över krigsförbrytelser bör avges.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt stadgan skall
staterna i samband med ratifikationen avge förklaringar angående den
kanal som skall användas för domstolens framställningar (artikel 87:1)
och de språk på vilka framställningar och andra handlingar till stöd för
dessa skall vara avfattade (artikel 87:2). Språket skall vara antingen ett
officiellt språk i den anmodade staten eller något av Internationella
brottmålsdomstolens arbetsspråk. De val som görs i samband med
ratifikationen kan senare ändras.

I departementspromemorian föreslås att Justitiedepartementet skall
vara kanal för framställningar från domstolen enligt artikel 87:1 och att
ansökningar och därtill bifogade handlingar skall vara avfattade på
svenska eller på engelska enligt artikel 87:2. Sverige bör i samband med
ratifikationen lämna en förklaring med nu angivet innehåll.

Vidare ger stadgan staterna möjlighet att avge en förklaring som
begränsar domstolens jurisdiktion i fråga om krigsförbrytelser (artikel
124). Dessa bestämmelser har redovisats i avsnitt 5.4.3 och 5.11. Av de
stater som hittills ratificerat stadgan har endast Frankrike avgett en
förklaring angående krigsförbrytelser. Med hänsyn till Sveriges önskan
att fa till stånd en effektiv och global brottmålsdomstol samt till våra
utrikespolitiska ståndpunkter i övrigt kan det inte anses ligga i svenskt
intresse att bidra till en sådan begränsning av domstolens mandat.
Sverige bör därför inte avge någon förklaring i enlighet med artikel 124.

7 Ekonomiska konsekvenser

Såsom beskrivits i avsnitt 5.10 skall partemas bidrag till Internationella
brottmålsdomstolen uttaxeras i överensstämmelse med en av
stadgepartsförsamlingen fastställd bidragsskala som grundas på den som
gäller för FN:s reguljära budget. Bidragen kommer alltså att stå i
proportion till dem som gäller inom FN (där Sveriges bidrag för
närvarande utgör 1,0790 procent) medan procentsatserna får justeras
beroende på sammansättningen av de stater som blir parter i stadgan.
Stadgepartsförsamlingen skall anta regler och föreskrifter för den
ekonomiska förvaltningen (artikel 113). Förslag härom skall utarbetas av
den förberedande kommissionen.

Det är inte idag möjligt att med någon säkerhet beräkna hur stor andel Prop. 2000/01:122
av kostnaderna som kommer att falla på Sverige. Det förefaller rimligt att
anta att bland de sextio stater som är anslutna till stadgan, när denna
träder i kraft och domstolen inrättas, kommer att återfinnas samtliga
stater i Västeuropa och merparten av staterna i Central- och Östeuropa.
Därutöver kan förväntas att förhållandevis betalningsförmögna länder
som Australien, Republiken Korea samt några relativt stora latinameri-
kanska länder återfinns i kretsen av stadgeparter. Kanada, Nya Zeeland,
Sydafrika och Argentina har redan ratificerat stadgan. Däremot förefaller
det osannolikt att USA, Ryssland, Indien, Indonesien och Kina liksom
också oljerika länder i Mellanöstern återfinns bland de första sextio.
Tidpunkten för Japans tillträde är vidare osäker. Därmed kan man göra
det grova antagandet att stater som inom FN står för närmare hälften av
den reguljära budgeten också kommer att vara anslutna när stadgan träder
i kraft. Detta skulle for Sveriges vidkommande innebära en bidragsandel
på drygt 2 procent. Kostnaderna torde närmast kunna finansieras i utgifts-
område 5:4 Bidrag till vissa internationella organisationer.

Det går inte heller att göra annat än lösa antaganden om vilken dom-
stolens budget kommer att bli under de första åren. Förslag till budget för
det första året kommer att utarbetas av den förberedande kommissionen
för antagande av stadgepartsförsamlingen. Detta arbete pågår för när-
varande.

En jämförelse med budgeten för den internationella tribunalen för det
forna Jugoslavien, som enligt dess egna uppgifter omslöt 10,8 miljoner
USD det andra året efter inrättandet (1994), 25,3 miljoner det tredje året
(1995) och drygt 35,4 miljoner det fjärde (1996), kan emellertid ge viss
vägledning. Det bör samtidigt erinras om att denna tribunal fick sitt
mandat från FN:s säkerhetsråd och att kostnadssituationen och budget-
utvecklingen därmed motsvarade vad som skulle bli fallet för domstolen
om denna redan vid sitt inrättande fick en situation hänskjuten till sig från
säkerhetsrådet av motsvarande allvar och omfattning som den i det forna
Jugoslavien. Så behöver inte alls bli fallet. Ett rimligt antagande är
snarast, att domstolen under normala omständigheter kommer att ha en
mindre organisation och därmed kosta avsevärt mindre än tribunalen,
medan budgeten når upp till nivåer motsvarande tribunalens först om och
när säkerhetsrådet väljer att utnyttja den. Det i förhållande till FN:s
reguljära budget högre procentuella svenska bidraget kommer därför
antagligen att beräknas på en mindre budget än den för tribunalen, medan
Sveriges andel av eventuella merkostnader i fall av hänskjutande från
säkerhetsrådet kommer att bli den lägre som gäller inom FN.

Förutom de direkta kostnaderna för domstolens verksamhet kan
kostnader även uppkomma i samband med olika former av samarbete
med domstolen. I enlighet med vad som anfördes i propositionerna
angående lagstiftning för samarbetet med tribunalerna för f.d. Jugosla-
vien och Rwanda (prop. 1993/94:142 s. 33 f. och 1995/96:48 s. 17) är det
inte möjligt att förväg bedöma i vilken omfattning domstolen kommer att
begära olika former av rättslig hjälp från Sverige. Med de erfarenheter
som finns från tribunalerna är det dock rimligt att anta att detta samarbete
inte kommer att medföra några mer betydande kostnader. Det går inte
heller att i dag bedöma i vilken utsträckning det kan komma att bli

100

aktuellt med verkställighet i Sverige av fängelsestraff som domstolen Prop. 2000/01:122
dömer ut men inte heller i detta avseende torde några mer betydande
kostnader kunna förväntas. Kostnaderna för samarbetet med domstolen
och verkställighet av dess fängelsestraff bör därmed kunna rymmas inom
ramen för befintliga anslag till rättsväsendet.

101

Bilaga: Romstadgan för Internationella
brottmålsdomstolen

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen är upprättad på sex
originalspråk — arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska.
Tekniska felaktigheter i de olika språkversionerna har i olika omgångar
rättats av depositarien - Förenta nationernas generalsekreterare - genom
en särskild procedur (procés verbaux). Den följande översättningen har
tagit hänsyn till de rättelser som gjorts den 10 november 1998, den 12 juli
och 30 november 1999 samt den 8 maj 2000 (de två sistnämnda
rättelserna avsåg dock endast de franska och spanska versionerna).

Originaltexterna på de olika officiella språken med rättelser finns
tillgängliga på Internet (http://www.un.org).

Översättningen av stadgan till svenska har ingen officiell status och
tolkningar av olika bestämmelser bör därför ske med utgångspunkt i
texterna på originalspråken.

102

ROME STATUTE OF THE
INTERNATIONAL
CRIMINAL COURT

PREAMBLE

The States Parties to this
Statute,

Conscious that all peoples are
United by common bonds, their
cultures pieced together in a
shared heritage, and concemed
that this delicate mosaic may be
shattered at any time,

Mindful that during this
century millions of children,
women and men have been
victims of unimaginable atrocities
that deeply shock the conscience
of humani ty,

Recognizing that such grave
crimes threaten the peace, security
and well-being of the world,

Affirming that the most
serious crimes of concem to the
intemational community as a
whole must not go unpunished
and that their effective prosecu-
tion must be ensured by taking
measures at the national level and
by enhancing intemational
cooperation,

Determined to put an end to
impunity for the perpetrators of
these crimes and thus to contri-
bute to the prevention of such
crimes,

Recalling that it is the duty of
every State to exercise its criminal
jurisdiction over those responsible
for intemational crimes,

Reaffirming the Purposes and
Principles of the Charter of the
United Nations, and in particular
that all States shall refrain from
the threat or use of force against
the territorial integrity or political
independence of any State, or in
any other manner inconsistent
with the Purposes of the United
Nations,

Emphasizing in this connec-
tion that nothing in this Statute
shall be taken as authorizing any

ROMSTADGAN FÖR
INTERNATIONELLA
BROTTMÅLS-
DOMSTOLEN

INGRESS

De stater som är parter i denna
stadga,

som är medvetna om att alla
folk hålls samman av gemen-
samma band, med deras kulturer
sammanfogade till ett gemensamt
arv, och som fruktar att denna
ömtåliga mosaik när som helst kan
förstöras,

som är medvetna om att
miljontals bam, kvinnor och män
under detta århundrade har fallit
offer för ofattbara skändligheter
som djupt skakar mänsklighetens
samvete,

som erkänner att så allvarliga
brott hotar freden, säkerheten och
välståndet i världen,

som förklarar att de mest
allvarliga brotten som angår hela
det internationella samfundet inte
får förbli ostraffade och att en
effektiv lagföring av dem måste
säkras genom åtgärder på det
nationella planet och ett förstärkt
internationellt samarbete,

som är beslutna att hindra att
de som gör sig skyldiga till dessa
brott går ostraffade och att där-
igenom medverka till att före-
bygga sådana brott,
som erinrar om att det åligger varje
stat att utöva straffrättslig jurisdiktion
över dem som har gjort sig skyldiga
till internationella brott,

som bekräftar ändamålen och
grundsatserna i Förenta nationer-
nas stadga, särskilt den att alla
stater skall avhålla sig från hot om
eller bruk av våld, riktat mot
någon annan stats territoriella
integritet eller politiska obero-
ende, eller på annat sätt som är
oförenligt med Förenta nationer-
nas ändamål,

som härvidlag understryker att
ingen bestämmelse i denna stadga
skall uppfattas som att tillåta

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

103

State Party to intervene in an
armed conflict or in the intemal
affairs of any State,

Determined to these ends and
for the sake of present and fiiture
generations, to establish an inde-
pendent permanent Intemational
Criminal Court in relationship
with the United Nations system,
with jurisdiction over the most
serious crimes of concem to the
intemational community as a
whole,

Emphasizing that the Intema-
tional Criminal Court established
under this Statute shall be comple-
mentary to national criminal juris-
dictions,

Resolved to guarantee lasting
respect for and the enforcement of
intemational justice,

Have agreed as follows

någon stadgepart att ingripa i en
väpnad konflikt eller i någon stats
interna angelägenheter,

som är beslutna att i dessa
syften och i innevarande och
framtida generationers intresse
upprätta en oberoende, perma-
nent, internationell brottmålsdom-
stol som är anknuten till Förenta
nationernas system och har juris-
diktion över de mest allvarliga
brotten som angår hela det inter-
nationella samfundet,
som understryker att den interna-
tionella brottmålsdomstol som upp-
rättas i enlighet med denna stadga
skall komplettera nationell straff-
rättslig jurisdiktion,

som är beslutna att trygga var-
aktig respekt för och upprätt-
hållande av internationell rättvisa,
har kommit överens om
följande.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

104

PART 1. ESTABLISHMENT
OF THE COURT

Artide 1
The Court

An Intemational Criminal
Court ("the Court”) is hereby
established. It shall be a perma-
nent institution and shall have the
power to exercise its jurisdiction
over persons for the most serious
crimes of intemational concem, as
referred to in this Statute, and
shall be complementary to
national criminal jurisdictions.
The jurisdiction and functioning
of the Court shall be govemed by
the provisions of this Statute.

Artide 2
Relationship of the Court
with the United Nations

The Court shall be brought
into relationship with the United
Nations through an agreement to
be approved by the Assembly of
States Parties to this Statute and
thereafler concluded by the Presi-
dent of the Court on its behalf.

Artide 3
Seat of the Court

1. The seat of the Court shall
be established at The Hague in the
Netherlands ("the host State").

2. The Court shall enter into a
headquarters agreement with the
host State, to be approved by the
Assembly of States Parties and
thereafter concluded by the Presi-
dent of the Court on its behalf.

3. The Court may sit
elsewhere, whenever it considers
it desirable, as provided in this
Statute.

Artide 4

Legal status and powers of
the Court

1. The Court shall have
intemational legal personality. It
shall also have such legal capacity
as may be necessary for the
exercise of its functions and the
fulfilment of its purposes.

DEL 1 UPPRÄTTANDE AV
DOMSTOLEN

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 1
Domstolen

Härmed inrättas en interna-
tionell brottmålsdomstol (Dom-
stolen). Domstolen skall vara en
permanent institution och ha rätt
att utöva sin jurisdiktion över
enskilda personer för de mest all-
varliga brotten som är internatio-
nella angelägenheter i den mening
som avses i denna stadga och
komplettera de nationella straff-
rättsliga systemen. Bestämmel-
serna i denna stadga skall gälla för
Domstolens jurisdiktion och dess
funktionssätt.

Artikel 2
Domstolens förhållande till
Förenta nationerna

Domstolens skall knytas till
Förenta nationerna genom en
överenskommelse som skall god-
kännas av denna stadgas partsför-
samling och därefter ingås av
domstolspresidenten på Dom-
stolens vägnar.

Artikel 3
Domstolens säte

1. Domstolens säte skall
upprättas i Haag i Nederländerna
(värdstaten).

2. Domstolen skall ingå en
högkvartersöverenskommelse med
värdstaten, vilken skall godkännas
av stadgepartsförsamlingen och
därefter ingås av domstolspresi-
denten på Domstolens vägnar.

3. Domstolen får sammanträda
på annan plats i enlighet med
bestämmelserna i denna stadga
om den anser det vara önskvärt.

Artikel 4

Domstolens rättsliga status
och befogenheter

1. Domstolen skall ha inter-
nationell rättskapacitet. Den skall
också ha den rättshandlings-
förmåga som är nödvändig för att
fullgöra sina uppgifter och upp-
fylla sina ändamål.

105

2. The Court may exercise its
functions and powers, as provided
in this Statute, on the territory of
any State Party and, by special
agreement, on the territory of any
other State.

PART 2. JURISDICTION,
ADMISSIBILITY AND

APPLICABLE LAW

Article 5

Crimes within the juris-
diction of the Court

1. The jurisdiction of the
Court shall be limited to the most
serious crimes of concem to the
intemational community as a
whole. The Court has jurisdiction
in accordance with this Statute
with respect to the following
crimes:

(a) The crime of genocide;

(b) Crimes against humanity;

(d) The crime of aggression.

2. The Court shall exercise juris-
diction over the crime of aggression
once a provision is adopted in
accordance with articles 121 and 123
defining the crime and setting out the
conditions under which the Court
shall exercise jurisdiction with
respect to this crime. Such a provi-
sion shall be consistent with the
relevant provisions of the Charter of
the United Nations.

Article 6
Genocide
For the purpose of this Statute,
"genocide" means any of the
following acts committed with
intent to destroy, in whole or in
part, a national, ethnical, racial or
religious group, as such:

(a) Killing members of the
group;

(b) Causing serious bodily or
mental harm to members of the
group;

(c) Deliberately inflicting on
the group conditions of life calcu-
lated to bring about its physical
destruction in whole or in part;

2. Domstolen får i enlighet
med denna stadga fullgöra sina
uppgifter och utöva sina befogen-
heter inom varje stadgeparts
territorium och, efter särskild
överenskommelse, inom annan
stats territorium.

DEL 2 JURISDIKTION,
PROCESSFÖRUTSÄTTNING
AR OCH TILLÄMPLIG LAG

Artikel 5

Brott som omfattas av Dom-
stolens jurisdiktion

1. Domstolens jurisdiktion
skall inskränka sig till de mest
allvarliga brotten som angår hela
det internationella samfundet.
Domstolen skall ha jurisdiktion i
enlighet med denna stadga i fråga
om följande brott:

a) Folkmord.

b) Brott mot mänskligheten.

c) Krigsförbrytelser.

d) Aggressionsbrott.

2. Domstolen skall utöva juris-
diktion över aggressionsbrottet så
snart en bestämmelse har antagits
i enlighet med artiklarna 121 och
123 som definierar detta brott och
fastställer villkoren för Domsto-
lens utövande av sin jurisdiktion
över det. En sådan bestämmelse
skall vara förenlig med de tillämp-
liga bestämmelserna i Förenta
nationernas stadga.

Artikel 6
Folkmord

Med folkmord avses i denna
stadga var och en av följande
gärningar förövad i avsikt att helt
eller delvis förgöra en nationell,
etnisk, rasmässigt bestämd eller
religiös folkgrupp som sådan,
nämligen

a) att döda medlemmar av
folkgruppen,

b) att tillfoga medlemmar av
folkgruppen svår kroppslig eller
själslig skada,

c) att uppsåtligen påtvinga
folkgruppen levnadsvillkor som är
avsedda att medföra dess fysiska
undergång helt eller delvis,

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

106

(d) Imposing measures
intended to prevent births within
the group;

(e) Forcibly transferring
children of the group to another
group.

Article 7 Crimes against humanity

1. For the purpose of this
Statute, "crime against humanity"
means any of the following acts
when committed as part of a
widespread or systematic attack
directed against any civilian
population, with knowledge of the
attack:

(a) Murder;

(b) Extermination;

(d) Deportation or forcible
transfer of population;

(e) Imprisonment or other
severe deprivation of physical
liberty in violation of fundamental
rules of intemational law;

(f) Torture;

(g) Rape, sexual slavery,
enforced prostitution, forced
pregnancy, enforced sterilization,
or any other form of sexual
violence of comparable gravity;

(h) Persecution against any
identifiable group or collectivity
on political, racial, national,
ethnic, cultural, religious, gender
as defined in paragraph 3, or other
grounds that are universally
recognized as impermissible
under intemational law, in
connection with any act referred
to in this paragraph or any crime
within the jurisdiction of the
Court;

(i) Enforced disappearance of
persons;

(j) The crime of apartheid;

(k) Other inhumane acts of a
similar character intentionally
causing great suffering, or serious
injury to body or to mental or
physical health.

2. For the purpose of para-
graph 1:

(a) "Attack directed against

d) att genomföra åtgärder som
är avsedda att förhindra födelser
inom folkgruppen,

e) att med våld överföra bam
från folkgruppen till en annan
folkgrupp.

Artikel 7 Brott mot mänskligheten

1. Med brott mot mänsklig-
heten avses i denna stadga var och
en av följande gärningar när de
begås som en del av ett vidsträckt
eller systematiskt angrepp riktat
mot civilbefolkning med insikt om
angreppet:

a) Mord.

b) Utrotning.

c) Förslavning.

d) Deportation eller tvångs-
förflyttning av befolkning.

e) Fängslande eller annat
allvarligt berövande av fysisk
frihet i strid med grundläggande
folkrättsliga regler.

f) Tortyr.

g) Våldtäkt, sexuellt slaveri,
påtvingad prostitution, påtvingat
havandeskap, påtvingad sterilise-
ring eller varje annan form av
sexuellt våld av motsvarande
svårighetsgrad.

h) Förföljelse av en identifier-
bar folkgrupp eller ett identifier-
bart kollektiv av politiska, ras-
mässiga, nationella, etniska, kultu-
rella, religiösa, genusmässiga,
enligt definitionen i punkt 3 i
denna artikel, eller av andra skäl
som universellt är erkända som
otillåtna enligt folkrätten, i sam-
band med en gärning som avses i
denna punkt eller ett annat brott
som omfattas av Domstolens
jurisdiktion.

i) Påtvingat försvinnande av
personer.

j) Brottet apartheid.

k) Andra omänskliga hand-
lingar av liknande beskaffenhet
som uppsåtligen förorsakar svårt
lidande, svår kroppslig skada eller
svårt själsligt eller fysiskt men.

2.1 punkt 1

a) avses med angrepp riktat

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

107

any civilian population" means a
course of conduct involving the
multiple commission of acts
referred to in paragraph 1 against
any civilian population, pursuant
to or in furtherance of a State or
organizational policy to commit
such attack;

(b) "Extermination" includes
the intentional infliction of
conditions of life, inter alia the
deprivation of access to food and
medicine, calculated to bring
about the destruction of part of a
population;

(c) "Enslavement" means the
exercise of any or all of the
powers attaching to the right of
ownership over a person and
includes the exercise of such
power in the course of trafficking
in persons, in particular women
and children;

(d) "Deportation or forcible
transfer of population" means
forced displacement of the per-
sons concemed by expulsion or
other coercive acts from the area
in which they are lawfully present,
without grounds permitted under
intemational law;

(e) "Torture" means the inten-
tional infliction of severe pain or
suffering, whether physical or
mental, upon a person in the
custody or under the control of the
accused; except that torture shall
not include pain or suffering
arising only from, inherent in or
incidental to, lawful sanctions;

(f) "Forced pregnancy" means the
unlawful confinement of a woman
forcibly made pregnant, with the
intent of affecting the ethnic
composition of any population or
carrying out other grave violations of
intemational law. This definition shall
not in any way be interpreted as
affecting national laws relating to
pregnancy;

(g) "Persecution" means the
intentional and severe deprivation of
fundamental rights contrary to
intemational law by reason of the

mot civilbefolkning: ett beteende
som består i upprepat förövande
av gärningar som avses i punkt 1
mot civilbefolkning för att främja
en stats eller en organisations
politik att genomföra ett sådant
angrepp,

b) utrotning inbegriper
uppsåtligt påtvingande av
levnadsförhållanden, bland annat
berövande av tillgång till
livsmedel och läkemedel, i avsikt
att åstadkomma förgörande av en
del av en befolkning,

c) avses med förslavning:
utövande av någon eller all den
makt som följer av äganderätt
över en person; detta inbegriper
utövande av denna makt vid
handel med människor, särskilt
kvinnor och bam,

d) avses med deportation eller
tvångsförflyttning av befolkning:
påtvingad förflyttning utan folk-
rättsligt tillåtna skäl av de berörda
personerna genom utvisning eller
andra tvångsmedel från det
område där de lagligen uppehåller
sig,

e) avses med tortyr: uppsåtligt
tillfogande av allvarlig smärta
eller svårt fysiskt eller psykiskt
lidande för någon som befinner
sig i den tilltalades förvar eller
står under hans eller hennes
kontroll; tortyr innefattar inte
smärta eller lidande som upp-
kommer enbart genom eller är för-
knippade med lagenliga
sanktioner,

f) avses med påtvingat havan-
deskap: olaglig inspärrning av en
kvinna som med våld försatts i
havande tillstånd med avsikt att
påverka den etniska sammansätt-
ningen av en befolkning eller att
föröva andra svåra överträdelser
av folkrätten; denna definition
skall inte på något sätt tolkas som
att inverka på nationella lagar
rörande havandeskap,

g) avses med förföljelse: upp-
såtligt och allvarligt berövande av
grundläggande rättigheter i strid

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

108

identity of the group or collectivity;

(h) "The crime of apartheid" means
inhumane acts of a character similar
to those referred to in paragraph 1,
committed in the context of an
institutionalized regime of systematic
oppression and domination by one
racial group over any other racial
group or groups and committed with
the intention of maintaining that
regime;

(i) "Enforced disappearance of
persons" means the arrest, detention
or abduction of persons by, or with
the authorization, support or
acquiescence of, a State or a political
organization, followed by a refusal to
acknowledge that deprivation of
freedom or to give information on the
fate or whereabouts of those persons,
with the intention of removing them
from the protection of the law for a
prolonged period of time.

3. For the purpose of this Statute, it is
understood that the term "gender"
refers to the two sexes, male and
female, within the context of society.
The term "gender" does not indicate
any meaning different from the
above.

Article 8
War crimes

1. The Court shall have
jurisdiction in respect of war
crimes in particular when
committed as part of a plan or
policy or as part of a large-scale
commission of such crimes.

2. For the purpose of this
Statute, "war crimes" means:

(a) Grave breaches of the
Geneva Conventions of 12 August
1949, namely, any of the
following acts against persons or
property protected under the
provisions of the relevant Geneva
Convention:

(i) Wilful killing;

(ii) Torture or inhuman
treatment, including biological
experiments;

(iii) Wilfully causing great
suffering, or serious injury to

med folkrätten på grund av en
folkgrupps eller ett kollektivs
identitet,

h) avses med brottet apart-
heid: omänskliga gärningar av en
beskaffenhet motsvarande de som
avses i punkt 1, vilka begås i för-
bindelse med en institutionali-
serad ordning av systematiskt
förtryck och dominans av en ras-
grupp över en eller flera andra
rasgrupper, och vilka begås med
avsikt att vidmakthålla denna
ordning,

i) avses med påtvingat för-
svinnande av personer: gripande,
hållande i fängsligt förvar eller
bortförande av personer av eller
med tillstånd, stöd eller samtycke
från en stat eller en politisk orga-
nisation som åtföljs av vägran att
tillstå frihetsberövandet eller läm-
na upplysningar om de berörda
personernas öde eller uppehållsort
med avsikt att undandra dem
rättsligt skydd under en längre tid.

3. Termen genus avser i denna
stadga båda könen, kvinnor och
män, i ett samhälleligt perspektiv.
Termen genus har således ingen
betydelse som skiljer sig från den
nyss nämnda.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 8 Krigsförbrytelser

1. Domstolen skall ha juris-
diktion över krigsförbrytelser
särskilt när de begås som en del
av en plan eller en politik eller
utgör en del av förövandet av
sådana brott i stor skala.

2. Med krigsförbrytelser avses
i denna stadga

a) Svåra överträdelser av
Genévekonventionema av den 12
augusti 1949, nämligen följande
gärningar som riktar sig mot per-
soner eller egendom som skyddas
enligt bestämmelserna i den
tillämpliga Genévekonventionen:

i) Uppsåtligt dödande.

ii) Tortyr eller omänsklig
behandling inbegripet biologiska
experiment.

iii) Uppsåtligt förorsakande av
svårt lidande eller svår skada till

109

body or health;

(iv) Extensive destruction and
appropriation of property, not
justified by military necessity and
carried out unlawfully and
wantonly;

(v) Compelling a prisoner of
war or other protected person to
serve in the forces of a hostile
Power;

(vi) Wilfully depriving a
prisoner of war or other protected
person of the rights of fair and
regular trial;

(vii) Unlawful deportation or
transfer or unlawful confinement;

(viii) Taking of hostages.

(b) Other serious violations of
the laws and customs applicable
in intemational armed conflict,
within the established framework
of intemational law, namely, any
of the following acts:

(i) Intentionally directing
attacks against the civilian
population as such or against
individual civilians not taking
direct part in hostilities;

(ii) Intentionally directing
attacks against civilian objects,
that is, objects which are not
military objectives;

(iii) Intentionally directing
attacks against personnel, installa-
tions, material, units or vehicles
involved in a humanitarian assist-
ance or peacekeeping mission in
accordance with the Charter of the
United Nations, as long as they
are entitled to the protection given
to civilians or civilian objects
under the intemational law of
armed conflict;

(iv) Intentionally launching an
attack in the knowledge that such
attack will cause incidental loss of
life or injury to civilians or
damage to civilian objects or
widespread, long-term and severe
damage to the natural environ-
ment which would be clearly
excessive in relation to the con-
crete and direct overall military
advantage anticipated;

kropp eller hälsa.

iv) Olaglig och godtycklig för-
störelse eller tillägnelse av egen-
dom i stor omfattning som inte
rättfärdigas av militär nödvändig-
het.

v) Tvingande av en krigsfånge
eller en annan skyddad person att
tjänstgöra i en fientlig makts
stridskrafter.

vi) Uppsåtligt berövande av
rätten till opartisk rättegång i laga
ordning för en krigsfånge eller en
annan skyddad person.

vii) Olaglig deportation eller
förflyttning eller olaglig inspärr-
ning.

viii) Tagande av gisslan.

b) Annan allvarlig kränkning
av lag eller sedvanerätt som är
tillämplig i internationella väpna-
de konflikter inom den vedertagna
folkrättsliga ramen, nämligen
någon av följande gärningar:

i) Uppsåtligt riktande av an-
grepp mot civilbefolkning som
sådan eller mot enskilda civila
som inte direkt deltar i fientlig-
heter.

ii) Uppsåtligt riktande av
angrepp mot civil egendom, det
vill säga egendom som inte utgör
ett militärt mål.

iii) Uppsåtligt riktande av an-
grepp mot personal, anläggningar,
materiel, enheter eller fordon som
deltar i en humanitär bistånds-
insats eller i en fredsbevarande
insats i enlighet med Förenta
nationernas stadga, så länge de är
berättigade till det skydd som
tillkommer civilbefolkning eller
civil egendom i enlighet med folk-
rätten i väpnade konflikter.

iv) Uppsåtligt inledande av an-
grepp med insikt om att det också
kommer att leda till spillande av
liv eller åsamkande av skada för
civila eller civil egendom eller
vidsträckta, långvariga och allvar-
liga skador på den naturliga
miljön, vilka kan anses vara klart
överdrivna vid jämförelse med
den påtagliga och direkta över-
gripande militära fördel som kan
förväntas.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

110

(v) Attacking or bombarding,
by whatever means, towns,
villages, dwellings or buildings
which are undefended and which
are not military objectives;

(vi) Killing or wounding a
combatant who, having laid down
his arms or having no longer
means of defence, has surrendered
at discretion;

(vii) Making improper use of a
flag of truce, of the flag or of the
military insignia and uniform of
the enemy or of the United
Nations, as well as of the
distinctive emblems of the Geneva
Conventions, resulting in death or
serious personal injury;

(viii) The transfer, directly or
indirectly, by the Occupying
Power of parts of its own civilian
population into the territory it
occupies, or the deportation or
transfer of all or parts of the popu-
lation of the occupied territory
within or outside this territory;

(ix) Intentionally directing
attacks against buildings dedica-
ted to religion, education, art,
Science or charitable purposes,
historic monuments, hospitals and
places where the sick and
wounded are collected, provided
they are not military objectives;

(x) Subjecting persons who
are in the power of an adverse
party to physical mutilation or to
medical or scientific experiments
of any kind which are neither
justified by the medical, dental or
hospital treatment of the person
concemed nor carried out in his or
her interest, and which cause
death to or seriously endanger the
health of such person or persons;

(xi) Killing or wounding

treacherously individuals

belonging to the hostile nation or
army;

(xii) Declaring that no quarter
will be given;

(xiii) Destroying or seizing the
enemy's property unless such
destruction or seizure be
imperatively demanded by the

v) Angrepp eller

bombardemang, oavsett med vilka
medel, av städer, byar, bostäder
eller byggnader som inte försvaras
och inte utgör ett militärt mål.

vi) Dödande eller sårande av
en kombattant som, sedan han
nedlagt vapnen eller inte längre är
i stånd att försvara sig, har gett sig
på nåd och onåd.

vii) Otillbörligt användande av
parlamentärflagg, fiendens flagg
eller Förenta nationernas flagg
eller militära gradbeteckningar
och uniformer eller Genévekon-
ventionemas kännetecken med
död eller allvarlig personskada
som följd.

viii) Ockupationsmakts för-
flyttning direkt eller indirekt av en
del av sin egen civilbefolkning till
det område som den ockuperar
eller deportation eller förflyttning
inom eller utanför det ockuperade
området av hela eller en del av
befolkningen i detta område.

ix) Uppsåtligt riktande av an-
grepp mot byggnader avsedda för
religion, undervisning, konst,
vetenskap eller välgörande ända-
mål, historiska minnesmärken,
sjukhus och uppsamlingsplatser
för sjuka och sårade under
förutsättning att de inte utgör ett
militärt mål.

x) Utsättande av någon som
fallit i en motparts våld för fysisk
stympning eller medicinska eller
vetenskapliga experiment i någon
form som varken rättfärdigas av
vederbörandes medicinska, odon-
tologiska eller sjukhusmässiga
vårdbehov eller utförs i hans eller
hennes intresse och vilka
förorsakar död eller allvarligt
hotar hälsan för den personen.

xi) Förrädiskt dödande eller
sårande av till den fientliga
nationen eller armén tillhörande
personer.

xii) Förklarande att pardon
inte kommer att ges.

xiii) Förstörelse eller beslag-
tagande av fiendens tillhörigheter
såvida inte detta till följd av
krigets krav är oundgängligen

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

111

necessities of war;

(xiv) Declaring abolished,
suspended or inadmissible in a
court of law the rights and actions
of the nationals of the hostile
party;

(xv) Compelling the nationals
of the hostile party to take part in
the operations of war directed
against their own country, even if
they were in the belligerent's
service before the commencement
of the war;

(xvi) Pillaging a town or
place, even when taken by assault;

(xvii) Employing poison or
poisoned weapons;

(xviii) Employing asphyxia-
ting, poisonous or other gases,
and all analogous liquids, mate-
rials or devices;

(xix) Employing bullets which
expand or flatten easily in the
human body, such as bullets with
a hard envelope which does not
entirely cover the core or is
pierced with incisions;

(xx) Employing weapons,
projectiles and material and
methods of warfare which are of a
nature to cause superfluous injury
or unnecessary suffering or which
are inherently indiscriminate in
violation of the intemational law
of armed conflict, provided that
such weapons, projectiles and
material and methods of warfare
are the subject of a comprehen-
sive prohibition and are included
in an annex to this Statute, by an
amendment in accordance with
the relevant provisions set forth in
artides 121 and 123;

(xxi) Committing outrages
upon personal dignity, in particu-
lar humiliating and degrading
treatment;

(xxii) Committing rape, sexual
slavery, enforced prostitution,
forced pregnancy, as defined in
article 7, paragraph 2 (f), enforced
sterilization, or any other form of
sexual violence also constituting a

nödvändigt.

xiv) Förklarande att motpar-
tens medborgares rättigheter och
rätt att väcka talan är upphävda,
tillfälligt försatta ur kraft eller
utestängda från att kunna göras
gällande inför domstolarna.

xv) Tvingande av motpartens
medborgare att delta i krigs-
operationer riktade mot deras eget
land även om de var i den krig-
förandes tjänst innan kriget börjat.

xvi) Plundring av en stad eller
en plats även om den har tagits
med storm.

xvii) Användande av gifter
eller förgiftade vapen.

xviii) Användande av kvävan-
de, giftiga eller andra gaser och
alla likvärdiga vätskor, ämnen
eller medel.

xx) Användande av vapen,
projektiler och material samt
stridsmetoder av sådan
beskaffenhet att de kan förorsaka
överflödig skada eller onödigt
lidande eller som är av urskill-
ningslös beskaffenhet i strid med
folkrätten i väpnade konflikter
under förutsättning att sådana
vapen, projektiler, material och
stridsmetoder är föremål för ett
allomfattande förbud och omfattas
av en bilaga till denna stadga till
följd av en ändring som har gjorts
i enlighet med de tillämpliga
bestämmelser som avses i
artiklarna 121 och 123.

xxi) Kränkande av personlig
värdighet, särskilt förödmjukande
och nedsättande behandling.

xxii) Våldtäkt, sexuellt slaveri,
påtvingad prostitution, påtvingat
havandeskap enligt definitionen i
artikel 7.2 f, påtvingad sterilise-
ring eller annan form av sexuellt
våld, som också utgör en svår

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

112

grave breach of the Geneva
Conventions;

(xxiii) Utilizing the presence
of a civilian or other protected
person to render certain points,
areas or military forces immune
from military operations;

(xxiv) Intentionally directing
attacks against buildings, material,
medical units and transport, and
personnel using the distinctive
emblems of the Geneva Conven-
tions in conformity with intema-
tional law;

(xxv) Intentionally using
starvation of civilians as a method
of warfare by depriving them of
objects indispensable to their sur-
vival, including wilfully impeding
relief supplies as provided for
under the Geneva Conventions;

(xxvi) Conscripting or
enlisting children under the age of
fifteen years into the national
armed forces or using them to
participate actively in hostilities.

(c) In the case of an armed
conflict not of an intemational
character, serious violations of
article 3 common to the four
Geneva Conventions of 12 August
1949, namely, any of the
following acts committed against
persons taking no active part in
the hostilities, including members
of armed forces who have laid
down their arms and those placed
hors de combat by sickness,
wounds, detention or any other
cause:

(i) Violence to life and person,
in particular murder of all kinds,
mutilation, cruel treatment and
torture;

(ii) Committing outrages upon
personal dignity, in particular
humiliating and degrading
treatment;

(iii) Taking of hostages;

(iv) The passing of sentences
and the carrying out of executions
without previous judgement pro-
nounced by a regularly constituted
court, affording all judicial

överträdelse av Genévekonven-
tionema.

xxiii) Användande av en civil
eller annan skyddad person för att
genom sin närvaro skydda vissa
platser, områden eller väpnade
styrkor från stridshandlingar.

xxiv) Uppsåtligt riktande av
angrepp mot byggnader, utrust-
ning, medicinska enheter och
transporter samt personal som bär
Genévekonventionemas känne-
tecken i enlighet med folkrätten.

xxv) Uppsåtligt användande
av utsvältning av civilbefolkning
som en stridsmetod genom att
beröva den förnödenheter som är
nödvändiga för dess överlevnad,
däribland uppsåtligt förhindrande
av hjälpsändningar i enlighet med
Genévekonventionema.

xxvi) Uttagande eller värvande
av bam som inte fyllt 15 år till de
nationella väpnade styrkoma eller
användande av dem till att aktivt
delta i fientligheter.

c) I fall av väpnad konflikt
som inte är av internationell
karaktär, allvarliga kränkningar av
artikel 3 som är gemensam för de
fyra Genévekonventionema av
den 12 augusti 1949, nämligen
någon av följande gärningar som
begåtts mot personer som inte
deltar aktivt i fientlighetema,
däribland medlemmar av de
väpnade styrkorna som har lagt
ned vapnen och personer som
försatts ur stridbart skick genom
sjukdom, sårskada, fångenskap
eller av annat skäl:

i) Våld mot liv och person, i
synnerhet mord i alla dess former,
stympning, grym behandling och
tortyr.

ii) Kränkande av den person-
liga värdigheten, i synnerhet
förödmjukande och nedsättande
behandling.

iii) Tagande av gisslan.

iv) Utdömande av straff och
verkställande av avrättningar utan
föregående dom avkunnad av i
laga ordning tillsatt domstol vars
rättskipning erbjuder de garantier

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

113

guarantees which are generally
recognized as indispensable.

(d) Paragraph 2 (c) applies to
armed conflicts not of an
intemational character and thus
does not apply to situations of
intemal disturbances and tensions,
such as riots, isolated and
sporadic acts of violence or other
acts of a similar nature.

(e) Other serious violations of
the laws and customs applicable
in armed conflicts not of an
intemational character, within the
established framework of
intemational law, namely, any of
the following acts:

(i) Intentionally directing
attacks against the civilian
population as such or against
individual civilians not taking
direct part in hostilities;

(ii) Intentionally directing
attacks against buildings, material,
medical units and transport, and
personnel using the distinctive
emblems of the Geneva Conven-
tions in conformity with intema-
tional law;

(iii) Intentionally directing
attacks against personnel, installa-
tions, material, units or vehicles
involved in a humanitarian
assistance or peacekeeping
mission in accordance with the
Charter of the United Nations, as
long as they are entitled to the
protection given to civilians or
civilian objects under the
intemational law of armed con-
flict;

(iv) Intentionally directing
attacks against buildings dedica-
ted to religion, education, art,
Science or charitable purposes,
historic monuments, hospitals and
places where the sick and
wounded are collected, provided
they are not military objectives;

(v) Pillaging a town or place,
even when taken by assault;

(vi) Committing rape, sexual
slavery, enforced prostitution,
forced pregnancy, as defined in

som allmänt erkänns som
oumbärliga.

d) Punkt 2 c är tillämplig i
icke-intemationella väpnade kon-
flikter och därför inte i situationer
som har uppkommit till följd av
interna störningar och spänningar,
såsom upplopp, enstaka och
sporadiska våldshandlingar och
andra liknande handlingar.

e) Andra allvarliga kränk-
ningar av lag eller sedvanerätt
som är tillämplig i icke-
intemationella väpnade konflikter
inom den vedertagna folkrättsliga
ramen, nämligen någon av
följande gärningar:

i) Uppsåtligt angrepp mot
civilbefolkning som sådan eller
mot enskilda civila som inte direkt
deltar i fientligheter.

ii) Uppsåtligt riktande av
angrepp mot byggnader, utrust-
ning, medicinska enheter och
transporter samt personal som bär
Genévekonventionemas känne-
tecken i enlighet med folkrätten.

iii) Uppsåtligt riktande av
angrepp mot personal, anlägg-
ningar, materiel, enheter eller
fordon som deltar i en humanitär
biståndsinsats eller i en freds-
bevarande insats i enlighet med
Förenta nationernas stadga, så
länge de är berättigade till det
skydd som tillkommer civilbefolk-
ning eller civil egendom i enlighet
med folkrätten i väpnade kon-
flikter.

iv) Uppsåtligt riktande av
angrepp mot byggnader avsedda
för religion, undervisning, konst,
vetenskap eller välgörande ända-
mål, historiska minnesmärken,
sjukhus och uppsamlingsplatser
för sjuka och sårade under
förutsättning att de inte utgör ett
militärt mål.

v) Plundring av en stad eller
en plats även om den har tagits
med storm.

vi) Våldtäkt, sexuellt slaveri,
påtvingad prostitution, påtvingat
havandeskap enligt definitionen i

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

114

article 7, paragraph 2 (f), enforced
sterilization, and any other form
of sexual violence also constitu-
ting a serious violation of article 3
common to the four Geneva
Conventions;

(vii) Conscripting or enlisting
children under the age of fifteen
years into armed forces or groups
or using them to participate
actively in hostilities;

(viii) Ordering the displace-
ment of the civilian population for
reasons related to the conflict,
unless the security of the civilians
involved or imperative military
reasons so demand;

(ix) Killing or wounding
treacherously a combatant
adversary;

(x) Declaring that no quarter
will be given;

(xi) Subjecting persons who
are in the power of another party
to the conflict to physical mutila-
tion or to medical or scientific
experiments of any kind which are
neither justified by the medical,
dental or hospital treatment of the
person concemed nor carried out
in his or her interest, and which
cause death to or seriously endan-
ger the health of such person or
persons;

(xii) Destroying or seizing the
property of an adversary unless
such destruction or seizure be
imperatively demanded by the
necessities of the conflict;

(f) Paragraph 2 (e) applies to
armed conflicts not of an
intemational character and thus
does not apply to situations of
intemal disturbances and tensions,
such as riots, isolated and
sporadic acts of violence or other
acts of a similar nature. It applies
to armed conflicts that take place
in the territory of a State when
there is protracted armed conflict
between govemmental authorities
and organized armed groups or
between such groups.

3. Nothing in paragraph 2 (c)

artikel 7.2 f, påtvingad sterilise-
ring eller annan form av sexuellt
våld, som också utgör en allvarlig
kränkning av artikel 3 som är
gemensam för de fyra Genéve-
konventionema.

vii) Uttagande eller värvande
av bam som inte fyllt 15 år till
väpnade styrkor eller grupper eller
användande av dem till att aktivt
delta i fientligheter.

viii) Beordrande av förflytt-
ning av civilbefolkning av skäl
som sammanhänger med konflik-
ten, såvida inte den berörda civil-
befolkningens säkerhet eller
tvingande militär nödvändighet
kräver det.

ix) Förrädiskt dödande eller
sårande av en kombattant
tillhörande motståndaren.

x) Förklarande att pardon inte
kommer att ges.

xi) Utsättande av någon som
fallit i en annan parts våld för
fysisk stympning eller medicinska
eller vetenskapliga experiment i
någon form som varken motiveras
av vederbörandes medicinska,
odontologiska eller sjukhus-
mässiga vårdbehov eller utförs i
hans eller hennes intresse och
vilka förorsakar död eller allvar-
ligt hotar hälsan för den personen.

xii) Förstörelse eller beslag-
tagande av en motståndares till-
hörigheter, såvida inte detta till
följd av konfliktens krav är
oundgängligen nödvändigt.

f) Punkt 2 e är tillämplig i
icke-intemationella väpnade kon-
flikter och därför inte i situationer
som har uppkommit till följd av
interna störningar och spänningar,
såsom upplopp, enstaka och spo-
radiska våldshandlingar och andra
liknande handlingar. Den är
tillämplig i väpnade konflikter
som äger mm inom en stats
territorium när det förekommer en
långvarig väpnad konflikt mellan
regeringsmyndigheter och organi-
serade väpnade grupper eller
mellan sådana grupper.

3. Inget i punkt 2 c och e skall

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

115

and (e) shall affect the responsi-
bility of a Government to main-
tain or re-establish law and order
in the State or to defend the unity
and territorial integrity of the
State, by all legitimate means.

Article 9
Elements of Crimes

1. Elements of Crimes shall
assist the Court in the interpre-
tation and application of artides
6, 7 and 8. They shall be adopted
by a two-thirds majority of the
members of the Assembly of
States Parties.

2. Amendments to the Ele-
ments of Crimes may be proposed
by:

(a) Any State Party;

(b) The judges acting by an
absolute majority;

Such amendments shall be
adopted by a two-thirds majority
of the members of the Assembly
of States Parties.

3. The Elements of Crimes and
amendments thereto shall be
consistent with this Statute.

Article 10

Nothing in this Part shall be
interpreted as limiting or
prejudicing in any way existing or
developing rules of intemational
law for purposes other than this
Statute.

Article 11
Jurisdiction ratione
temporis

1. The Court has jurisdiction
only with respect to crimes
committed after the entry into
force of this Statute.

2. If a State becomes a Party
to this Statute after its entry into
force, the Court may exercise its
jurisdiction only with respect to
crimes committed after the entry
into force of this Statute for that
State, unless that State has made a
declaration under article 12,
paragraph 3.

inverka på en regerings ansvar för
att upprätthålla eller återupprätta
lag och ordning i staten eller för
att försvara statens enighet och
territoriella integritet med alla
lagliga medel.

Artikel 9
Brottskriterier

1. Brottskriterier skall vara
Domstolen till hjälp vid tolk-
ningen och tillämpningen av artik-
larna 6-8. De skall antas med två
tredjedels majoritet av stadge-
partsförsamlingens medlemmar.

2. Ändringar i brottskriteriema
får föreslås av

a) varje stadgepart,

b) en absolut majoritet av
domarna,

c) åklagaren.

Ändringarna skall antas med
två tredjedels majoritet av stadge-
partsförsamlingens medlemmar.

3. Brottskriteriema och änd-
ringar i dem skall stå i överens-
stämmelse med denna stadga.

Artikel 10

Inget i denna del skall tolkas
som att det i några andra syften än
för denna stadga på något vis
inskränker gällande folkrättsliga
regler eller föregriper sådana
regler som är under utveckling.

Artikel 11
Tidsavgränsning av
Domstolens jurisdiktion

1. Domstolens jurisdiktion
skall endast omfatta brott som
begåtts efter denna stadgas ikraft-
trädande.

2. Om en stat blir part i denna
stadga sedan den har trätt i kraft,
får Domstolen endast utöva sin
jurisdiktion med avseende på brott
som begåtts efter stadgans
ikraftträdande för den staten,
såvida den inte har gjort en
förklaring i enlighet med artikel
12.3.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

116

Article 12 Preconditions to the exercise
of jurisdiction

1. A State which becomes a
Party to this Statute thereby
accepts the jurisdiction of the
Court with respect to the crimes
referred to in article 5.

2. In the case of article 13,
paragraph (a) or (c), the Court
may exercise its jurisdiction if one
or more of the following States
are Parties to this Statute or have
accepted the jurisdiction of the
Court in accordance with para-
graph 3:

(a) The State on the territory
of which the conduct in question
occurred or, if the crime was
committed on board a vessel or
aircraft, the State of registration of
that vessel or aircraft;

(b) The State of which the
person accused of the crime is a
national.

3. If the acceptance of a State
which is not a Party to this Statute
is required under paragraph 2, that
State may, by declaration lodged
with the Registrar, accept the
exercise of jurisdiction by the
Court with respect to the crime in
question. The accepting State
shall cooperate with the Court
without any delay or exception in
accordance with Part 9.

Article 13 Exercise of jurisdiction

The Court may exercise its
jurisdiction with respect to a
crime referred to in article 5 in
accordance with the provisions of
this Statute if:

(a) A situation in which one or
more of such crimes appears to
have been committed is referred
to the Prosecutor by a State Party
in accordance with article 14;

(b) A situation in which one or
more of such crimes appears to
have been committed is referred
to the Prosecutor by the Security
Council acting under Chapter VII
of the Charter of the United
Nations; or

Artikel 12
Förutsättningar för ut-
övande av jurisdiktion

1. En stat som blir part i denna
stadga godtar därigenom
Domstolens jurisdiktion i fråga
om de brott som avses i artikel 5.

2. I de fall som avses i artikel
13 a eller c får Domstolen utöva
sin jurisdiktion, om en eller flera
av följande stater är parter i denna
stadga eller har godtagit
Domstolens jurisdiktion i enlighet
med punkt 3 nedan:

a) Den stat inom vars
territorium gärningarna i fråga har
ägt rum eller, om brottet har
förövats ombord på ett fartyg eller
luftfartyg, dettas registreringsstat.

b) Den stat i vilken den som
anklagas är medborgare.

3. Om godtagande av en stat
som inte är part i denna stadga
fordras i enlighet med punkt 2, får
den staten genom en förklaring
som ingivits till registratom godta
att Domstolen utövar jurisdiktion
avseende brottet i fråga. Den
godtagande staten skall samarbeta
med Domstolen i enlighet med del
9 i denna stadga utan dröjsmål
eller inskränkningar.

Artikel 13 Utövande av jurisdiktion

Domstolen får utöva sin juris-
diktion i enlighet med bestämmel-
serna i denna stadga i fråga om
brott som avses i artikel 5

a) om en situation, i vilken ett
eller flera sådana brott förefaller
ha begåtts, har hänskjutits till
åklagaren av en stadgepart i enlig-
het med artikel 14,

b) om en situation, i vilken ett
eller flera sådana brott förefaller
ha begåtts, har hänskjutits till
åklagaren av säkerhetsrådet i
enlighet med kapitel VII i Förenta
nationernas stadga,

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

117

Article 14 Referral of a situation by a
State Party

1. A State Party may refer to
the Prosecutor a situation in which
one or more crimes within the
jurisdiction of the Court appear to
have been committed requesting
the Prosecutor to investigate the
situation for the purpose of
determining whether one or more
specific persons should be
charged with the commission of
such crimes.

2. As far as possible, a referral
shall specify the relevant circum-
stances and be accompanied by
such supporting documentation as
is available to the State referring
the situation.

Article 15
Prosecutor

1. The Prosecutor may initiate
investigations proprio motu on the
basis of information on crimes
within the jurisdiction of the
Court.

2. The Prosecutor shall
analyse the seriousness of the
information received. For this
purpose, he or she may seek
additional information from
States, organs of the United
Nations, intergovemmental or
non-govemmental organizations,
or other reliable sources that he or
she deems appropriate, and may
receive written or oral testimony
at the Seat of the Court.

3. If the Prosecutor concludes
that there is a reasonable basis to
proceed with an investigation, he
or she shall submit to the Pre-
Trial Chamber a request for
authorization of an investigation,
together with any supporting
material collected. Victims may
make representations to the Pre-
Trial Chamber, in accordance
with the Rules of Procedure and
Evidence.

c) om åklagaren har inlett en
utredning om sådana brott i
enlighet med artikel 15.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 14 En stadgeparts hänskjutande av en
situation

1. En stadgepart får till
åklagaren hänskjuta en situation, i
vilken ett eller flera brott som
omfattas av Domstolens jurisdik-
tion förefaller ha begåtts, med
hemställan att åklagaren skall
utreda situationen för att avgöra
om viss person skall åtalas för att
ha begått sådant brott.

2. Ett hänskjutande skall såvitt
möjligt ange omständigheter av
betydelse och åtföljas av de hand-
lingar till stöd för hänskjutandet
som är tillgängliga för den hän-
skjutande staten.

Artikel 15
Åklagaren

1. Åklagaren far inleda utred-
ningar på eget initiativ på grund-
val av uppgifter om brott som om-
fattas av Domstolens jurisdiktion.

2. Åklagaren skall bedöma
graden av allvar i mottagna
uppgifter. I det syftet far åklaga-
ren begära sådana kompletterande
uppgifter från stater, Förenta
nationernas organ, mellanstatliga
organisationer, frivilligorganisa-
tioner eller andra tillförlitliga
källor som han eller hon bedömer
vara lämpliga och får ta upp
skriftliga eller muntliga vittnesmål
vid Domstolens säte.

3. Om åklagaren finner att det
finns skälig grund att inleda en
förundersökning, skall han till
förundersökningskammaren inge
en framställning om förundersök-
ningstillstånd åtföljd av inhämtat
underlag som styrker framställ-
ningen. Brottsoffer får vända sig
till förundersökningskammaren i
enlighet med bevis- och
förfarandereglema.

118

4. If the Pre-Trial Chamber,
upon examination of the request
and the supporting material,
considers that there is a reaso-
nable basis to proceed with an
investigation, and that the case
appears to fall within the juris-
diction of the Court, it shall
authorize the commencement of
the investigation, without preju-
dice to subsequent determinations
by the Court with regard to the
jurisdiction and admissibility of a
case.

5. The refusal of the Pre-Trial
Chamber to authorize the
investigation shall not preclude
the presentation of a subsequent
request by the Prosecutor based
on new facts or evidence
regarding the same situation.

6. If, after the preliminary
examination referred to in para-
graphs 1 and 2, the Prosecutor
concludes that the information
provided does not constitute a
reasonable basis for an investi-
gation, he or she shall inform
those who provided the informa-
tion. This shall not preclude the
Prosecutor from considering
further information submitted to
him or her regarding the same
situation in the light of new facts
or evidence.

Article 16 Deferral of investigation or
prosecution

No investigation or prosecu-
tion may be commenced or
proceeded with under this Statute
for a period of 12 months after the
Security Council, in a resolution
adopted under Chapter VII of the
Charter of the United Nations, has
requested the Court to that effect;
that request may be renewed by
the Council under the same
conditions.

Article 17 Issues of admissibility

1. Having regard to paragraph
10 of the Preamble and article 1,
the Court shall determine that a

4. Om förundersöknings-
kammaren vid prövning av fram-
ställningen och dess underlag
finner att det finns skälig grund att
inleda en förundersökning och att
saken verkar ligga inom Dom-
stolens jurisdiktion, skall den ge
tillstånd till att inleda en förunder-
sökning utan att detta skall
inverka på senare beslut av Dom-
stolen om jurisdiktion och
processförutsättningar i saken.

5. Förundersökningskamma-
rens vägran att lämna förunder-
sökningstillstånd skall inte hindra
åklagaren från att senare göra en
ny framställning avseende samma
situation grundad på nya
omständigheter eller ny bevisning.

6. Om åklagaren efter den
preliminära utredning som avses i
punkterna 1 och 2 i denna artikel
finner att de mottagna uppgifterna
inte utgör skälig grund för en
förundersökning, skall han eller
hon underrätta dem som lämnat
uppgifterna. Detta skall inte
hindra att åklagaren beaktar
ytterligare uppgifter som lämnas
till honom eller henne beträffande
samma situation mot bakgrund av
nya omständigheter eller ny
bevisning.

Artikel 16 Uppskjutande av förunder-
sökning eller lagföring

Förundersökning eller lag-
föring i enlighet med denna stadga
får inte inledas eller fortsättas
under en tid av tolv månader från
det att säkerhetsrådet så begärt av
Domstolen genom en resolution
antagen i enlighet med kapitel VII
i Förenta nationernas stadga;
begäran får förnyas av säker-
hetsrådet på samma sätt.

Artikel 17
Frågor om process-
förutsättningar

1. I beaktande av tionde
stycket i ingressen och artikel 1
skall Domstolen besluta att en sak

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

119

case is inadmissible where:

(a) The case is being
investigated or prosecuted by a
State which has jurisdiction over
it, unless the State is unwilling or
unable genuinely to carry out the
investigation or prosecution;

(b) The case has been
investigated by a State which has
jurisdiction over it and the State
has decided not to prosecute the
person concemed, unless the
decision resulted from the
unwillingness or inability of the
State genuinely to prosecute;

(c) The person concemed has
already been tried for conduct
which is the subject of the
complaint, and a trial by the Court
is not permitted under article 20,
paragraph 3;

(d) The case is not of
sufficient gravity to justify further
action by the Court.

2. In order to determine
unwillingness in a particular case,
the Court shall consider, having
regard to the principles of due
process recognized by intematio-
nal law, whether one or more of
the following exist, as applicable:

(a) The proceedings were or
are being undertaken or the
national decision was made for
the purpose of shielding the
person concemed from criminal
responsibility for crimes within
the jurisdiction of the Court
referred to in article 5;

(b) There has been an unjusti-
fied delay in the proceedings
which in the circumstances is
inconsistent with an intent to
bring the person concemed to
justice;

(c) The proceedings were not
or are not being conducted inde-
pendently or impartially, and they
were or are being conducted in a
manner which, in the circum-
stances, is inconsistent with an
intent to bring the person concer-
ned to justice.

skall avvisas på grund av
bristande processförutsättningar

a) om saken är föremål för
undersökning eller lagföring av en
stat som har jurisdiktion över den,
såvida inte den staten saknar vilja
eller förmåga att som sig bör
genomföra undersökningen eller
lagföringen,

b) om saken har undersökts av
en stat som har jurisdiktion över
den och staten har beslutat att inte
lagföra den person som avses,
såvida inte detta beslut är en följd
av bristande vilja eller förmåga att
som sig bör lagföra saken,

c) om den person som avses
redan har lagförts för den gärning
som saken gäller och en rättegång
inför Domstolen inte är tillåten
enligt artikel 20.3,

d) om saken inte är tillräckligt
allvarlig för att motivera vidare
åtgärder av Domstolen.

2. För att avgöra om det
föreligger bristande vilja i ett visst
fall skall Domstolen, med
beaktande av de principer för
rättvisans behöriga gång som
erkänns i folkrätten, bedöma om
en eller flera av följande förutsätt-
ningar föreligger:

a) förfarandet har genomförts
eller genomförs eller det natio-
nella beslutet har fattats i syfte att
undandra den person som avses
från straffrättsligt ansvar för brott
som omfattas av Domstolens
jurisdiktion och som avses i
artikel 5,

b) en omotiverad försening i
förfarandet har förekommit som
under omständigheterna är
oförenlig med en avsikt att ställa
den person som avses inför rätta,

c) förfarandet har inte
genomförts eller genomförs inte
på ett oberoende och opartiskt sätt
och det har genomförts eller
genomförs på ett sätt som under
omständigheterna är oförenligt
med en avsikt att ställa den person
som avses inför rätta.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

120

3. In order to determine
inability in a particular case, the
Court shall consider whether, due
to a total or substantial collapse or
unavailability of its national
judicial system, the State is unable
to obtain the accused or the
necessary evidence and testimony
or otherwise unable to carry out
its proceedings.

Article 18 Preliminary rulings regar-
ding admissibility

1. When a situation has been
referred to the Court pursuant to
article 13 (a) and the Prosecutor
has determined that there would
be a reasonable basis to
commence an investigation, or the
Prosecutor initiates an investiga-
tion pursuant to artides 13 (c) and
15, the Prosecutor shall notify all
States Parties and those States
which, taking into account the
information available, would nor-
mally exercise jurisdiction over
the crimes concemed. The Prose-
cutor may notify such States on a
confidential basis and, where the
Prosecutor believes it necessary to
protect persons, prevent destruc-
tion of evidence or prevent the
absconding of persons, may limit
the scope of the information
provided to States.

2. Within one month of receipt
of that notification, a State may
inform the Court that it is
investigating or has investigated
its nationals or others within its
jurisdiction with respect to
criminal acts which may constitute
crimes referred to in article 5 and
which reläte to the information
provided in the notification to
States. At the request of that State,
the Prosecutor shall defer to the
State's investigation of those
persons unless the Pre-Trial
Chamber, on the application of
the Prosecutor, decides to
authorize the investigation.

3. För att avgöra om det
föreligger oförmåga i ett visst fall
skall Domstolen bedöma om
staten, till följd av ett totalt eller
omfattande sammanbrott i eller
bristande tillgänglighet hos dess
nationella rättssystem, inte har
förmåga att få fram den anklagade
eller nödvändig bevisning och
nödvändiga vittnesmål eller på
annat sätt saknar förmåga att
genomföra sina förfaranden.

Artikel 18
Preliminära beslut i fråga
om processförutsättningar

1. När en situation har
hänskjutits till Domstolen i
enlighet med artikel 13 a och
åklagaren har beslutat att det finns
skälig grund att inleda en
förundersökning, eller åklagaren
inleder en förundersökning i
enlighet med artikel 13 c och
artikel 15, skall åklagaren
underrätta samtliga stadgeparter
och de stater som, med beaktande
av tillgängliga uppgifter, normalt
skulle ha jurisdiktion över brottet
i fråga. Åklagaren får underrätta
sådana stater med förbehåll för
sekretess och får, om han eller
hon anser det vara nödvändigt för
att skydda personer, förhindra att
bevisning förstörs eller att
personer avviker, begränsa
omfattningen av de uppgifter som
lämnas till stater.

2. Inom en månad efter
mottagandet av en sådan under-
rättelse kan en stat meddela Dom-
stolen att den har genomfört eller
är i färd med att genomföra
undersökningar beträffande sina
medborgare eller sådana andra
personer som står under statens
jurisdiktion avseende sådana
brottsliga gärningar som skulle
kunna utgöra brott som avses
artikel 5 och som har samband
med de uppgifter som lämnats i
underrättelsen till staterna. På
statens begäran skall åklagaren
överlåta åt staten att sköta
undersökningen beträffande dessa
personer, såvida inte förunder-
sökningskammaren på begäran av

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

121

3. The Prosecutor's deferral to

a State's investigation shall be
open to review by the Prosecutor
six months after the date of
deferral or at any time when there
has been a significant change of
circumstances based on the State's
unwillingness or inability

genuinely to carry out the
investigation.

4. The State concemed or the
Prosecutor may appeal to the
Appeals Chamber against a ruling
of the Pre-Trial Chamber, in
accordance with article 82. The
appeal may be heard on an
expedited basis.

5. When the Prosecutor has
deferred an investigation in
accordance with paragraph 2, the
Prosecutor may request that the
State concemed periodically
inform the Prosecutor of the
progress of its investigations and
any subsequent prosecutions.
States Parties shall respond to
such requests without undue
delay.

6. Pending a ruling by the Pre-
Trial Chamber, or at any time
when the Prosecutor has deferred
an investigation under this article,
the Prosecutor may, on an excep-
tional basis, seek authority from
the Pre-Trial Chamber to pursue
necessary investigative steps for
the purpose of preserving
evidence where there is a unique
opportunity to obtain important
evidence or there is a significant
risk that such evidence may not be
subsequently available.

7. A State which has
challenged a ruling of the Pre-
Trial Chamber under this article
may challenge the admissibility of
a case under article 19 on the
grounds of additional significant
facts or significant change of
circumstances.

åklagaren beslutar att ge tillstånd
till förundersökningen.

3. Åklagarens beslut att
överlåta åt en stat att sköta en
undersökning kan omprövas av
åklagaren sex månader efter
dagen för beslutet eller vid vilken
tidpunkt som helst, om en väsent-
lig förändring av omständig-
heterna har skett beroende på
bristande vilja eller förmåga från
statens sida att som sig bör
genomföra undersökningen.

4. Den berörda staten och
åklagaren får överklaga beslut av
förundersökningskammaren till
överklagandekammaren i enlighet
med artikel 82. Överklagandet far
behandlas med förtur.

5. Om åklagaren har överlåtit
en undersökning i enlighet med
punkt 2, far han eller hon begära
att staten i fråga regelbundet
lämnar information om utveck-
lingen av denna undersökning och
en därav följande lagföring.
Stadgepartema skall besvara en
sådan begäran utan onödigt
dröjsmål.

6. I avvaktan på förunder-
sökningskammarens beslut eller i
de fall åklagaren har överlåtit en
undersökning med stöd av denna
artikel, får åklagaren undantagsvis
begära förundersökningskam-
marens tillstånd att vidta de
utredningsåtgärder som är nöd-
vändiga för att säkra bevisning i
det fall det föreligger en unik
möjlighet att inhämta betydelse-
full bevisning eller en väsentlig
risk att bevisningen inte är
tillgänglig senare.

7. En stat som har överklagat
ett beslut av förundersöknings-
kammaren med stöd av denna
artikel får göra invändning om
bristande processförutsättningar i
enlighet med artikel 19 med
hänvisning till nya viktiga sakupp-
gifter eller väsentligt förändrade
omständigheter.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

122

Article 19
Challenges to the jurisdic-
tion of the Court or the
admissibility of a case

1. The Court shall satisfy itself
that it has jurisdiction in any case
brought before it. The Court may,
on its own motion, determine the
admissibility of a case in
accordance with article 17.

2. Challenges to the
admissibility of a case on the
grounds referred to in article 17 or
challenges to the jurisdiction of
the Court may be made by:

(a) An accused or a person for
whom a warrant of arrest or a
summons to appear has been
issued under article 58;

(b) A State which has
jurisdiction over a case, on the
ground that it is investigating or
prosecuting the case or has
investigated or prosecuted; or

3. The Prosecutor may seek a
ruling from the Court regarding a
question of jurisdiction or
admissibility. In proceedings with
respect to jurisdiction or
admissibility, those who have
referred the situation under article
13, as well as victims, may also
submit observations to the Court.

4. The admissibility of a case
or the jurisdiction of the Court
may be challenged only once by
any person or State referred to in
paragraph 2. The challenge shall
take place prior to or at the
commencement of the trial. In
exceptional circumstances, the
Court may grant leave for a
challenge to be brought more than
once or at a time later than the
commencement of the trial.
Challenges to the admissibility of
a case, at the commencement of a
trial, or subsequently with the
leave of the Court, may be based
only on article 17, paragraph 1

(c).

Artikel 19
Invändningar angående
Domstolens jurisdiktion eller ett
måls processförutsättningar

1. Domstolen skall förvissa sig
om att den har jurisdiktion be-
träffande varje sak som föreläggs
den. Domstolen får på eget initia-
tiv bestämma om det föreligger
förutsättningar i enlighet med
artikel 17 att pröva saken.

2. Invändningar om bristande
processförutsättningar på de
grunder som anges i artikel 17 och
invändningar mot Domstolens
jurisdiktion får anföras av

a) en tilltalad eller en person
för vilken ett häktningsbeslut eller
en kallelse att inställa sig har
utfärdats i enlighet med artikel 58,

b) en stat som har jurisdiktion
beträffande en sak på grund av att
den är i färd med att undersöka
eller lagföra saken eller har
undersökt eller lagfört den,

c) en stat vars godtagande av
Domstolens jurisdiktion krävs i
enlighet med artikel 12.

3. Åklagaren får begära Dom-
stolens beslut i fråga om jurisdik-
tion eller processförutsättningar. I
förfaranden som gäller jurisdik-
tion eller processförutsättningar
får de som har hänskjutit en
situation i enlighet med artikel 13
och brottsoffer också lämna
synpunkter till Domstolen.

4. Invändningar om bristande
processförutsättningar eller be-
träffande Domstolens jurisdiktion
från en person eller en stat som
avses i punkt 2 får endast göras en
gång. En invändning skall göras
innan eller i samband med att
huvudförhandlingen inleds. Under
särskilda omständigheter får
Domstolen tillåta att en invänd-
ning framförs mer än en gång eller
vid en senare tidpunkt än vid
huvudförhandlingens inledning.
Invändningar om bristande
processförutsättningar som görs
när huvudförhandlingen inleds
eller, med Domstolens tillstånd,
senare, får endast grundas på
artikel 17.1 c.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

123

5. A State referred to in
paragraph 2 (b) and (c) shall make
a challenge at the earliest
opportunity.

6. Prior to the confirmation of
the charges, challenges to the
admissibility of a case or
challenges to the jurisdiction of
the Court shall be referred to the
Pre-Trial Chamber. After
confirmation of the charges, they
shall be referred to the Trial
Chamber. Decisions with respect
to jurisdiction or admissibility
may be appealed to the Appeals
Chamber in accordance with
article 82.

7. If a challenge is made by a
State referred to in paragraph 2

(b) or (c), the Prosecutor shall
suspend the investigation until
such time as the Court makes a
determination in accordance with
article 17.

8. Pending a ruling by the
Court, the Prosecutor may seek
authority from the Court:

(a) To pursue necessary inves-
tigative steps of the kind referred
to in article 18, paragraph 6;

(b) To take a statement or
testimony from a witness or
complete the collection and
examination of evidence which
had begun prior to the making of
the challenge; and

(c) In cooperation with the
relevant States, to prevent the
absconding of persons in respect
of whom the Prosecutor has
already requested a warrant of
arrest under article 58.

9. The making of a challenge
shall not affect the validity of any
act performed by the Prosecutor
or any order or warrant issued by
the Court prior to the making of
the challenge.

10. If the Court has decided
that a case is inadmissible under
article 17, the Prosecutor may
submit a request for a review of
the decision when he or she is
fully satisfied that new facts have
arisen which negate the basis on
which the case had previously

5. En stat som avses i punkt 2
b och c i denna artikel skall göra
sin invändning så tidigt som
möjligt.

6. Innan åtalspunkterna har
bekräftats skall invändningar
angående processforutsättningama
eller mot Domstolens jurisdiktion
hänvisas till förundersöknings-
kammaren. När åtalspunkterna har
bekräftats skall invändningar
hänvisas till rättegångskammaren.
Beslut i frågor om jurisdiktion
eller processförutsättningar får
överklagas till överklagande-
kammaren i enlighet med artikel
82.

7. Om en invändning görs av
en stat som avses i punkt 2 b eller
c i denna artikel, skall åklagaren
uppskjuta förundersökningen till
dess att Domstolen har fattat sitt
beslut i enlighet med artikel 17.

8. I avvaktan på Domstolens
beslut får åklagaren begära
Domstolens tillstånd

a) att företa nödvändiga
utredningsåtgärder av det slag
som avses i artikel 18.6,

b) att uppta en vittnes-
förklaring eller ett vittnesmål eller
fullfölja inhämtande och under-
sökning av bevis som har inletts
innan invändningen framfördes,

c) att i samarbete med de
berörda staterna förhindra att
sådana personer avviker för vilka
åklagaren har begärt ett häktnings-
beslut med stöd av artikel 58.

9. Att en invändning görs skall
inte påverka giltigheten av
åtgärder som åklagaren vidtagit
eller beslut eller föreläggande som
meddelats av Domstolen innan
invändningen gjordes.

10. Om Domstolen har avvisat
en sak på grund av bristande
processförutsättningar i enlighet
med artikel 17, får åklagaren
framställa en begäran om
omprövning av awisningsbeslutet
när han eller hon är helt förvissad
om att nya omständigheter har

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

124

been found inadmissible under
article 17.

11. If the Prosecutor, having
regard to the matters referred to in
article 17, defers an investigation,
the Prosecutor may request that
the relevant State make available
to the Prosecutor information on
the proceedings. That information
shall, at the request of the State
concemed, be confidential. If the
Prosecutor thereafter decides to
proceed with an investigation, he
or she shall notify the State to
which deferral of the proceedings
has taken place.

Article 20
Ne bis in idem

1. Except as provided in this
Statute, no person shall be tried
before the Court with respect to
conduct which formed the basis of
crimes for which the person has
been convicted or acquitted by the
Court.

2. No person shall be tried by
another court for a crime referred
to in article 5 for which that
person has already been convicted
or acquitted by the Court.

3. No person who has been
tried by another court for conduct
also proscribed under article 6, 7
or 8 shall be tried by the Court
with respect to the same conduct
unless the proceedings in the other
court:

(a) Were for the purpose of
shielding the person concemed
from criminal responsibility for
crimes within the jurisdiction of
the Court; or

(b) Otherwise were not
conducted independently or
impartially in accordance with the
norms of due process recognized
by intemational law and were
conducted in a manner which, in
the circumstances, was inconsis-
tent with an intent to bring the
person concemed to justice.

framkommit som medför att de
skäl på vilka saken avvisades
enligt artikel 17 har bortfallit.

11. Om åklagaren med
beaktande av de grunder som
anges i artikel 17 överlåter åt en
stat att sköta en undersökning, far
han eller hon begära att staten i
fråga tillhandahåller åklagaren
upplysningar om sakens behand-
ling. Om den berörda staten begär
det, skall sekretess gälla för
sådana uppgifter. Om åklagaren
därefter beslutar att åtemppta en
förundersökning, skall han under-
rätta den stat som undersökningen
överläts till.

Artikel 20 Negativ rättskraft (ne bis in
idem)

1. Om inte annat föreskrivs i
denna stadga, far ingen lagföras
inför Domstolen för gärningar
som ingår i beskrivningen av brott
för vilka han eller hon har fällts
till ansvar eller frikänts av
Domstolen.

2. Ingen skall lagföras av en
annan domstol för ett brott som
avses i artikel 5 för vilket han
eller hon redan har fällts till an-
svar eller frikänts av Domstolen.

3. Ingen som har lagförts av en
annan domstol för gärningar som
också utgör brott i enlighet med
artiklarna 6, 7 eller 8 skall lag-
föras av Domstolen för samma
gärningar såvida inte rättegången i
den andra domstolen

a) var avsedd att undandra
honom eller henne från straff-
rättsligt ansvar för brott som om-
fattas av Domstolens jurisdiktion,
eller

b) i övrigt inte genomfördes på
ett oberoende och opartiskt sätt i
enlighet med de normer för rätt-
visans behöriga gång som erkänns
i folkrätten och genomfördes på
ett sätt som under förhanden-
varande omständigheter var
oförenligt med en avsikt att ställa
den person som avses inför rätta.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

125

Article 21
Applicable law

1. The Court shall apply:

(a) In the first place, this
Statute, Elements of Crimes and
its Rules of Procedure and
Evidence;

(b) In the second place, where
appropriate, applicable treaties
and the principles and rules of
intemational law, including the
established principles of the
intemational law of armed
conflict;

(c) Failing that, general
principles of law derived by the
Court from national laws of legal
systems of the world including, as
appropriate, the national laws of
States that would normally
exercise jurisdiction over the
crime, provided that those prin-
ciples are not inconsistent with
this Statute and with intemational
law and intemationally recognized
norms and standards.

2. The Court may apply
principles and rules of law as
interpreted in its previous
decisions.

3. The application and
interpretation of law pursuant to
this article must be consistent with
intemationally recognized human
rights, and be without any adverse
distinction founded on grounds
such as gender as defined in
article 7, paragraph 3, age, race,
colour, language, religion or
belief, political or other opinion,
national, ethnic or social origin,
wealth, birth or other status.

PART 3. GENERAL PRIN-
CIPLES OF CRIMINAL LAW

Article 22

Nullum crimen sine lege

1. A person shall not be
criminally responsible under this
Statute unless the conduct in

Artikel 21
Tillämplig lag

1. Domstolen skall tillämpa

a) i första hand denna stadga,
brottskriteriema och bevis- och
förfarandereglema,

b) i andra hand, i
förekommande fall, tillämpliga
fördrag samt folkrättens principer
och regler, däribland de veder-
tagna principerna i det internatio-
nella regelsystemet för väpnade
konflikter,

c) om de i punkterna a och b
nämnda rättskälloma inte är till-
räckliga, allmänna rättsprinciper
som Domstolen har härlett från
nationella lagar i världens rätts-
system, däribland, i förekomman-
de fall, de nationella lagarna i de
stater som normalt borde utöva
jurisdiktion över brottet i fråga,
under förutsättning att dessa rätts-
principer inte är oförenliga med
denna stadga, med folkrätten och
med internationellt erkända
normer och principer.

2. Domstolen far tillämpa
principer och rättsregler på det
sätt som de har tolkats i tidigare
beslut av Domstolen.

3. Den tillämpning och tolk-
ning av rättskällor som avses i
denna artikel måste vara förenlig
med internationellt erkända
mänskliga rättigheter och får inte
innehålla någon otillbörlig åtskill-
nad grundad på sådant som genus
enligt definitionen i artikel 7.3,
ålder, rastillhörighet, hudfärg,
språk, trosuppfattning eller åskåd-
ning, politisk eller annan åsikt,
nationellt, etniskt eller socialt
ursprung, förmögenhet, börd eller
annan ställning.

DEL 3 ALLMÄNNA STRAFF-
RÄTTSLIGA PRINCIPER

Artikel 22

Legalitetsprincipen (nullum
crimen sine lege)

1. Ingen skall betraktas som
straffrättsligt ansvarig enligt
denna stadga för en gärning, så-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

126

question constitutes, at the time it
takes place, a crime within the
jurisdiction of the Court.

2. The definition of a crime
shall be strictly construed and
shall not be extended by analogy.
In case of ambiguity, the defini-
tion shall be interpreted in favour
of the person being investigated,
prosecuted or convicted.

3. This article shall not affect
the characterization of any
conduct as criminal under inter-
national law independently of this
Statute.

Article 23

Nulla poena sine lege

A person convicted by the
Court may be punished only in
accordance with this Statute.

Article 24

Non-retroactivity ratione
personae

1. No person shall be
criminally responsible under this
Statute for conduct prior to the
entry into force of the Statute.

2. In the event of a change in
the law applicable to a given case
prior to a final judgement, the law
more favourable to the person
being investigated, prosecuted or
convicted shall apply.

Article 25
Individual criminal
responsibility

1. The Court shall have
jurisdiction over natural persons
pursuant to this Statute.

2. A person who commits a
crime within the jurisdiction of
the Court shall be individually
responsible and liable for punish-
ment in accordance with this
Statute.

3. In accordance with this
Statute, a person shall be crimi-
nally responsible and liable for
punishment for a crime within the

vida inte denna, vid den tidpunkt
den äger rum, utgör ett brott som
omfattas av Domstolens juris-
diktion.

2. Brottsbeskrivningen skall
tolkas strikt och får inte utvidgas
genom analogi. I fall av tvetydig-
het skall brottsbeskrivningen
tolkas till förmån för den som är
föremål för utredning eller för-
undersökning, den tilltalade eller
den som fällts till ansvar.

3. Denna artikel skall inte
inverka på bedömningen av om en
gärning utgör ett brott enligt
folkrätten oberoende av denna
stadga.

Artikel 23

Inget straff utan lag (nulla
poena sine lege)

Den som har fällts till ansvar
av Domstolen får endast straffas i
enlighet med denna stadga.

Artikel 24
Icke-retroaktivitet

1. Ingen skall dömas till
straffrättsligt ansvar enligt denna
stadga för gärningar före stadgans
ikraftträdande.

2. Om en lag som är tillämplig
beträffande en viss sak ändras före
det slutliga domslutet, skall den
lag tillämpas som är mest förmån-
lig för den som är föremål för
utredning eller förundersökning,
den tilltalade eller den som har
fällts till ansvar.

Artikel 25
Personligt straffrättsligt
ansvar

1. Domstolen skall ha
jurisdiktion över fysiska personer
i enlighet med denna stadga.

2. Den som begår ett brott som
omfattas av Domstolens juris-
diktion skall hållas personligen
ansvarig och straffas i enlighet
med denna stadga.

3. Enligt denna stadga skall en
person vara straffrättsligt ansvarig
och kunna straffas för ett brott
som omfattas av Domstolens

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

127

jurisdiction of the Court if that
person:

(a) Commits such a crime,
whether as an individual, jointly
with another or through another
person, regardless of whether that
other person is criminally
responsible;

(b) Orders, solicits or induces
the commission of such a crime
which in fact occurs or is
attempted;

(c) For the purpose of
facilitating the commission of
such a crime, aids, abets or other-
wise assists in its commission or
its attempted commission, inclu-
ding providing the means for its
commission;

(d) In any other way
contributes to the commission or
attempted commission of such a
crime by a group of persons
acting with a common purpose.
Such contribution shall be
intentional and shall either:

(i) Be made with the aim of
furthering the criminal activity or
criminal purpose of the group,
where such activity or purpose
involves the commission of a
crime within the jurisdiction of
the Court; or

(ii) Be made in the knowledge
of the intention of the group to
commit the crime;

(e) In respect of the crime of
genocide, directly and publicly
incites others to commit genocide;

(f) Attempts to commit such a
crime by taking action that
commences its execution by
means of a substantial step, but
the crime does not occur because
of circumstances independent of
the person's intentions. However,
a person who abandons the effort
to commit the crime or otherwise
prevents the completion of the
crime shall not be liable for
punishment under this Statute for
the attempt to commit that crime
if that person completely and
voluntarily gave up the criminal
purpose.

jurisdiktion om personen i fråga

a) begår ett sådant brott
ensam, tillsammans med någon
annan eller genom någon annan,
oavsett om den andre är straff-
rättsligt ansvarig,

b) beordrar, anstiftar eller på-
verkar någon att utföra ett sådant
brott och det verkligen äger rum
eller det görs försök att utföra det,

c) i syfte att underlätta
utförandet av brottet, hjälper,
tillskyndar eller på annat sätt
medverkar till brottets utförande
eller försöket att utföra det, där-
ibland anskaffande av hjälpmedel
för dess utförande,

d) på annat sätt medverkar till
utförandet eller försöket att utföra
ett sådant brott av en grupp
personer som handlar i
gemensamt syfte; sådan
medverkan skall vara uppsåtlig
och antingen

i) utföras i syfte att främja
gruppens brottsliga verksamhet
eller brottsliga avsikter, om däri
ingår att utföra ett brott som
omfattas av Domstolens juris-
diktion eller

ii) utföras i vetskap om
gruppens avsikt att begå brottet,

e) i fråga om brottet folkmord
omedelbart och offentligen upp-
manar andra att utföra ett sådant
brott,

f) försöker utföra ett sådant
brott genom att ta ett väsentligt
steg i riktning mot att utföra
brottet, men detta inte fullbordas
av orsaker som ligger utanför
personens avsikter. Emellertid
skall den som träder tillbaka från
ett försök att utföra ett brott eller
på annat sätt förhindrar att det
fullbordas inte straffas i enlighet
med denna stadga för försöket,
om personen fullständigt och av
fri vilja avstår från den brottsliga
avsikten.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

128

4. No provision in this Statute
relating to individual criminal
responsibility shall affect the
responsibility of States under
intemational law.

Article 26
Exclusion of jurisdiction
over persons under eighteen
The Court shall have no
jurisdiction over any person who
was under the age of 18 at the
time of the alleged commission of
a crime.

Article 27
Irrelevance of official
capacity

1. This Statute shall apply
equally to all persons without any
distinction based on official capa-
city. In particular, official
capacity as a Head of State or
Government, a member of a
Government or parliament, an
elected representative or a govem-
ment official shall in no case
exempt a person from criminal
responsibility under this Statute,
nor shall it, in and of itself,
constitute a ground for reduction
of sentence.

2. Immunities or special
procedural rules which may attach
to the official capacity of a
person, whether under national or
intemational law, shall not bar the
Court from exercising its
jurisdiction over such a person.

Article 28
Responsibility of comman-
ders and other superiors
In addition to other grounds of
criminal responsibility under this
Statute for crimes within the
jurisdiction of the Court:

(a) A military commander or
person effectively acting as a
military commander shall be
criminally responsible for crimes
within the jurisdiction of the
Court committed by forces under
his or her effective command and
control, or effective authority and
control as the case may be, as a

4. Ingen bestämmelse i denna
stadga om personligt straffrättsligt
ansvar skall inverka på staternas
ansvar enligt folkrätten.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 26

Ingen jurisdiktion över
personer under 18 år

Domstolen skall inte ha
jurisdiktion över någon som inte
har fyllt 18 år då brottet påstås ha
blivit utfört.

Artikel 27

Officiell ställning saknar
betydelse

1. Denna stadga skall gälla
lika för alla utan åtskillnad på
grund av officiell ställning.
Särskilt skall officiell ställning
som stats- eller regeringschef,
regeringsmedlem, parlaments-
ledamot, vald företrädare eller
offentlig tjänsteman inte i något
fall ge någon person immunitet
mot straffrättsligt ansvar i enlighet
med denna stadga, inte heller skall
officiell ställning i sig själv utgöra
skäl för nedsättning av straff.

2. Immunitet eller särskilda
förfaranderegler som kan vara
förenade med en persons officiella
ställning, vare sig enligt nationell
lag eller enligt folkrätten, skall
inte hindra Domstolen från att
utöva jurisdiktion över personen.

Artikel 28

Militära befälhavares och
andra förmäns ansvar

Förutom de övriga grunder för
straffrättsligt ansvar i enlighet
med denna stadga för brott som
omfattas av Domstolens juris-
diktion,

a) skall en militär befälhavare
eller den som faktiskt tjänstgör
som sådan vara straffrättsligt
ansvarig för brott som omfattas av
Domstolens jurisdiktion som be-
gås av väpnade styrkor under hans
eller hennes effektiva befäl och
kontroll eller effektiva myndighet
och kontroll, beroende på vad

129

result of his or her failure to
exercise control properly over
such forces, where:

(i) That military commander
or person either knew or, owing to
the circumstances at the time,
should have known that the forces
were committing or about to
commit such crimes; and

(ii) That military commander
or person failed to take all
necessary and reasonable
measures within his or her power
to prevent or repress their
commission or to submit the
matter to the competent
authorities for investigation and
prosecution.

(b) With respect to superior
and subordinate relationships not
described in paragraph (a), a
superior shall be criminally
responsible for crimes within the
jurisdiction of the Court
committed by subordinates under
his or her effective authority and
control, as a result of his or her
failure to exercise control
properly over such subordinates,
where:

(i) The superior either knew,
or consciously disregarded
information which clearly
indicated, that the subordinates
were committing or about to
commit such crimes;

(ii) The crimes concemed
activities that were within the
effective responsibility and
control of the superior; and

(iii) The superior failed to take
all necessary and reasonable
measures within his or her power
to prevent or repress their
commission or to submit the
matter to the competent
authorities for investigation and
prosecution.

Article 29 Non-applicability of statute
of limitations

The crimes within the juris-

som är fallet, till följd av hans
eller hennes oförmåga att utöva
kontroll över dessa styrkor på ett
riktigt sätt,

i) om befälhavaren eller en
person som faktiskt tjänstgör som
sådan antingen har vetat eller,
med hänsyn till omständigheterna
vid tillfället, borde ha vetat att
styrkorna var i färd med eller stod
i begrepp att utföra sådana brott
och

ii) om befälhavaren eller en
person som faktiskt tjänstgör som
sådan har underlåtit att vidta alla
nödvändiga och skäliga åtgärder
som stod i hans eller hennes makt
för att motverka eller avvärja att
brotten utfördes eller att hänskjuta
saken till berörda myndigheter för
undersökning och lagföring.

b) I fråga om sådana förhållan-
den mellan förmän och under-
ordnade som inte beskrivs i punkt
a ovan skall en förman vara straff-
rättsligt ansvarig för sådana brott
som omfattas av Domstolens
jurisdiktion som har utförts av
underordnade som står under för-
mannens effektiva myndighet och
kontroll till följd av hans eller
hennes underlåtenhet att på ett
riktigt sätt utöva kontroll över
sådana underordnade,

i) om förmannen kände till
eller medveten bortsåg från
uppgifter som tydligt angav att de
underordnade var i färd med eller
stod i begrepp att utföra sådana
brott,

ii) om brotten gällde verksam-
het som låg under förmannens
effektiva ansvar och kontroll,
samt

iii) om förmannen har
underlåtit att vidta alla nödvän-
diga och skäliga åtgärder som
stod i hans eller hennes makt för
att motverka brotten eller avvärja
att de utfördes eller att hänskjuta
saken till berörda myndigheter för
undersökning och lagföring.

Artikel 29
Preskription

Brott som omfattas av

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

130

diction of the Court shall not be
subject to any statute of
limitations.

Article 30
Mental element

1. Unless otherwise provided,
a person shall be criminally
responsible and liable for punish-
ment for a crime within the juris-
diction of the Court only if the
material elements are committed
with intent and knowledge.

2. For the purposes of this
article, a person has intent where:

(a) In relation to conduct, that
person means to engage in the
conduct;

(b) In relation to a conse-
quence, that person means to
cause that consequence or is
aware that it will occur in the
ordinary course of events.

3. For the purposes of this
article, "knowledge" means
awareness that a circumstance
exists or a consequence will occur
in the ordinary course of events.
"Know" and "knowingly" shall be
construed accordingly.

Article 31 Grounds for excluding cri-
minal responsibility

1. In addition to other grounds
for excluding criminal responsi-
bility provided for in this Statute,
a person shall not be criminally
responsible if, at the time of that
persorfs conduct:

(a) The person suffers from a
mental disease or defect that
destroys that person’s capacity to
appreciate the unlawfulness or
nature of his or her conduct, or
capacity to control his or her
conduct to conform to the
requirements of law;

(b) The person is in a State of
intoxication that destroys that
person's capacity to appreciate the
unlawfulness or nature of his or
her conduct, or capacity to control
his or her conduct to conform to
the requirements of law, unless

Domstolens jurisdiktion skall inte
preskriberas.

Artikel 30
Subjektiva rekvisit

1. Om inte annat föreskrivs,
skall en person endast vara
straffrättsligt ansvarig och kunna
bestraffas för brott som omfattas
av Domstolens jurisdiktion om
gärningen har förövats med
uppsåt (avsikt och insikt).

2. I den mening som avses i
denna artikel föreligger avsikt,

a) i fråga om handling, om
någon avser genomföra hand-
lingen,

b) i fråga om effekt, om någon
avser orsaka denna effekt eller
inser att den kommer att inträffa i
ett normalt händelseförlopp.

3. I den mening som avses i

denna artikel betecknar termen
insikt medvetande om att en
omständighet föreligger eller att
en effekt kommer att inträffa i ett
normalt händelseförlopp.

Termerna inse och veta respektive
i insikt om och med vetskap om
skall förstås på motsvarande sätt.

Artikel 31
Ansvarsfrihetsgrunder

1. Utöver de övriga
ansvarsfrihetsgrunder som före-
skrivs i denna stadga skall en per-
son inte vara straffrättsligt ansva-
rig, om personen vid den tid då
gärningen ägde rum

a) led av psykisk sjukdom
eller skada som berövade honom
eller henne förmågan att inse det
olagliga i eller beskaffenheten av
sitt handlande eller förmågan att
kontrollera detta att vara förenligt
med lagens krav,

b) befann sig i ett tillstånd av
berusning som berövade honom
eller henne förmågan att inse det
olagliga i eller beskaffenheten av
sitt handlande eller förmågan att
behärska detta att vara förenligt
med lagens krav, såvida personen

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

131

the person has become voluntarily
intoxicated under such
circumstances that the person
knew, or disregarded the risk,
that, as a resuh of the intoxication,
he or she was likely to engage in
conduct constituting a crime
within the jurisdiction of the
Court;

(c) The person acts reasonably
to defend himself or herself or
another person or, in the case of
war crimes, property which is
essential for the survival of the
person or another person or
property which is essential for
accomplishing a military mission,
against an imminent and unlawful
use of force in a manner
proportionate to the degree of
danger to the person or the other
person or property protected. The
fact that the person was involved
in a defensive operation conduc-
ted by forces shall not in itself
constitute a ground for excluding
criminal responsibility under this
subparagraph;

(d) The conduct which is
alleged to constitute a crime
within the jurisdiction of the
Court has been caused by duress
resulting from a threat of
imminent death or of continuing
or imminent serious bodily harm
against that person or another
person, and the person acts
necessarily and reasonably to
avoid this threat, provided that the
person does not intend to cause a
greater harm than the one sought
to be avoided. Such a threat may
either be:

(i) Made by other persons; or

(ii) Constituted by other
circumstances beyond that
person's control.

2. The Court shall determine
the applicability of the grounds
for excluding criminal responsi-
bility provided for in this Statute
to the case before it.

3. At trial, the Court may
consider a ground for excluding
criminal responsibility other than

inte hade berusat sig av fri vilja
under sådana omständigheter att
han eller hon visste att det fanns
en risk, eller bortsåg från risken,
för att han eller hon till följd av
berusningen antagligen skulle
inlåta sig på en gärning som utgör
ett brott som omfattas av
Domstolens jurisdiktion,

c) vidtog skäliga åtgärder för
att försvara sig själv eller någon
annan eller, i fall av
krigsförbrytelse, försvara egen-
dom av väsentlig betydelse för sin
egen eller någon annans överlev-
nad eller egendom av väsentlig
betydelse för att fullfölja ett
militärt uppdrag mot överhängan-
de och olagligt bruk av våld på ett
sätt som stod i proportion till den
grad av fara den skyddade perso-
nen själv eller den andra personen
eller egendomen var utsatt för.
Den omständighet att någon del-
tog i en defensiv operation som
utfördes av väpnade styrkor skall
inte i sig själv utgöra ansvars-
frihetsgrund enligt detta stycke,

d) den gärning som påstås
utgöra ett brott som omfattas av
Domstolens jurisdiktion föran-
leddes av tvång orsakat av över-
hängande hot mot liv eller av
pågående eller överhängande fara
för allvarlig kroppsskada för
personen själv eller för någon
annan och personens handlade var
nödvändigt och försvarligt för att
undvika hotet, under förutsättning
att inte större skada avsågs
orsakas än den skada som söktes
avvärjas. Ett sådant hot kan
antingen

i) komma från andra personer,
eller

ii) utgöras av andra
omständigheter som ligger utanför
hans eller hennes kontroll.

2. Domstolen skall avgöra om
de grunder för ansvarsfrihet som
avses i denna stadga skall
tillämpas i den aktuella saken.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

3. Vid rättegången far
Domstolen pröva andra

ansvarsfrihetsgrunder än de som

132

those referred to in paragraph 1
where such a ground is derived
from applicable law as set forth in
article 21. The procedures relating
to the consideration of such a
ground shall be provided for in
the Rules of Procedure and
Evidence.

Article 32

Mistake of fact or mistake of
law

1. A mistake of fact shall be a
ground for excluding criminal
responsibility only if it negates the
mental element required by the
crime.

2. A mistake of law as to
whether a particular type of
conduct is a crime within the
jurisdiction of the Court shall not
be a ground for excluding crimi-
nal responsibility. A mistake of
law may, however, be a ground
for excluding criminal responsi-
bility if it negates the mental
element required by such a crime,
or as provided for in article 33.

Article 33

Superior orders and
prescription of law

1. The fact that a crime within
the jurisdiction of the Court has
been committed by a person
pursuant to an order of a
Government or of a superior,
whether military or civilian, shall
not relieve that person of criminal
responsibility unless:

(a) The person was under a
legal obligation to obey orders of
the Government or the superior in
question;

(b) The person did not know
that the order was unlawful; and

2. For the purposes of this
article, orders to commit genocide
or crimes against humanity are
manifestly unlawful.

avses i punkt 1 i denna artikel då
en sådan grund följer av tillämplig
lag i enlighet med artikel 21. Det
förfarande som skall gälla för
prövning av sådana grunder skall
närmare anges i bevis- och
förfarandereglema.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 32
Faktisk villfarelse eller
rättsvillfarelse

1. Faktisk villfarelse får endast
åberopas som grund för
ansvarsfrihet, om den innebär att
de subjektiva rekvisit som brottet
förutsätter inte är uppfyllda.

2. Rättsvillfarelse i fråga om
huruvida viss typ av gärning utgör
ett brott som omfattas av Dom-
stolens jurisdiktion får inte åbe-
ropas som grund for ansvarsfrihet.
En rättsvillfarelse får dock åbero-
pas som grund för ansvarsfrihet,
om den innebär att de subjektiva
rekvisit som brottet förutsätter
inte är uppfyllda eller om artikel
33 är tillämplig.

Artikel 33
Befallning av förman och
skyldighet att lyda

1. Den omständighet att ett
brott som omfattas av Domstolens
jurisdiktion har utförts av någon
på befallning av en regering eller
en militär eller civil förman skall
inte frita någon från rättsligt
ansvar, såvida inte

a) personen hade rättslig
skyldighet att åtlyda befallningen
från regeringen eller från för-
mannen i fråga, och

b) personen inte visste att
befallningen var rättsstridig, och

c) befallningen inte var uppen-
bart rättsstridig.

2. I den mening som avses i
denna artikel är en befallning att
begå folkmord eller brott mot
mänskligheten uppenbart rätts-
stridig.

133

PART 4. COMPOSITION AND
ADMINISTRATION OF THE
COURT

Article 34

Organs of the Court

The Court shall be composed
of the following organs:

(a) The Presidency;

(b) An Appeals Division, a
Trial Division and a Pre-Trial
Division;

(d) The Registry.

Article 35
Service of judges

1. All judges shall be elected
as full-time members of the Court
and shall be available to serve on
that basis from the commence-
ment of their terms of office.

2. The judges composing the
Presidency shall serve on a full-
time basis as soon as they are
elected.

3. The Presidency may, on the
basis of the workload of the Court
and in consultation with its mem-
bers, decide from time to time to
what extent the remaining judges
shall be required to serve on a
full-time basis. Any such arrange-
ment shall be without prejudice to
the provisions of article 40.

4. The financial arrangements
for judges not required to serve on
a full-time basis shall be made in
accordance with article 49.

Article 36

Qualifications, nomination
and election of judges

1. Subject to the provisions of
paragraph 2, there shall be 18
judges of the Court.

2. (a) The Presidency, acting
on behalf of the Court, may
propose an increase in the number
of judges specified in paragraph
1, indicating the reasons why this
is considered necessary and
appropriate. The Registrar shall
promptly circulate any such

DEL 4 DOMSTOLENS
SAMMANSÄTTNING OCH
ADMINISTRATION

Artikel 34
Domstolens organ

Domstolen skall bestå av
följande organ:

a) Presidiet.

b) En överklagandeavdelning,
en rättegångsavdelning och en
förundersökningsavdelning.

c) Åklagarens kansli.

d) Registratorskontoret.

Artikel 35
Domarnas tjänstgöring

1. Alla domare skall väljas till
ledamöter av Domstolen på heltid
och vara tillgängliga för sådan
tjänstgöring från början av sin
ämbetsperiod.

2. De domare som ingår i
presidiet skall tjänstgöra på heltid
så snart de har valts.

3. Presidiet får med hänsyn till
Domstolens arbetsbörda och i
samråd med dess ledamöter från
tid till annan fatta beslut om i
vilken utsträckning övriga domare
skall vara skyldiga att tjänstgöra
på heltid. Dessa beslut skall inte
inverka på bestämmelserna i
artikel 40.

4. De ekonomiska förhållan-
dena för domare som inte är skyl-
diga att tjänstgöra på heltid skall
bestämmas i enlighet med artikel
49.

Artikel 36

Kvalifikationskrav, nomine-
ring och val av domare

1. Med förbehåll för bestäm-
melserna i punkt 2 skall Dom-
stolen ha 18 domare.

2. a) Presidiet får på Dom-
stolens vägnar föreslå en ökning
av det antal domare som anges i
punkt 1 med angivande av de skäl
varför det bedöms vara nödvän-
digt och lämpligt. Registratom
skall omgående underrätta alla
stadgeparter om varje sådant

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

134

proposal to all States Parties.

(b) Any such proposal shall
then be considered at a meeting of
the Assembly of States Parties to
be convened in accordance with
article 112. The proposal shall be
considered adopted if approved at
the meeting by a vote of two
thirds of the members of the
Assembly of States Parties and
shall enter into force at such time
as decided by the Assembly of
States Parties.

(c) (i) Once a proposal for an
increase in the number of judges
has been adopted under subpara-
graph (b), the election of the
additional judges shall take place
at the next session of the
Assembly of States Parties in
accordance with paragraphs 3 to
8, and article 37, paragraph 2;

(ii) Once a proposal for an
increase in the number of judges
has been adopted and brought into
effect under subparagraphs (b)
and (c) (i), it shall be open to the
Presidency at any time thereafter,
if the workload of the Court
justifies it, to propose a reduction
in the number of judges, provided
that the number of judges shall
not be reduced below that
specified in paragraph 1. The
proposal shall be dealt with in
accordance with the procedure
laid down in subparagraphs (a)
and (b). In the event that the
proposal is adopted, the number
of judges shall be progressively
decreased as the terms of Office of
serving judges expire, until the
necessary number has been
reached.

3. (a) The judges shall be
chosen from among persons of
high moral character, impartiality
and integrity who possess the
qualifications required in their
respective States for appointment
to the highest judicial offices.

(b) Every candidate for
election to the Court shall:

(i) Have established
competence in criminal law and
procedure, and the necessary

förslag.

b) Varje sådant förslag skall
därefter bedömas vid ett möte
med partsförsamlingen som skall
sammankallas i enlighet med
artikel 112. Förslaget skall anses
vara antaget om det har godkänts
av mötet med två tredjedels
majoritet av partsförsamlingens
medlemmar och träda i kraft vid
den tidpunkt som partsförsam-
lingen bestämmer.

c) i) När ett förslag om ökning
av antalet domare har antagits i
enlighet med stycke b ovan, skall
valet av ytterligare domare ske vid
nästkommande möte med parts-
församlingen i enlighet med vad
som föreskrivs i punkterna 3-8 i
denna artikel och i artikel 37.2.

ii) När ett förslag om ökning
av antalet domare har antagits och
trätt i kraft i enlighet med stycke b
och c i ovan, skall presidiet ha rätt
att när som helst därefter, om
Domstolens arbetsbörda berättigar
det, föreslå en minskning av
antalet domare, under förutsätt-
ning att antalet domare inte blir
lägre än det antal som anges i
punkt 1 i denna artikel. Ett sådant
förslag skall behandlas i enlighet
med det förfarande som föreskrivs
i stycke a och b ovan. Om för-
slaget antas, skall antalet domare
successivt minskas vartefter de
tjänstgörande domarnas ämbetstid
löper ut till dess att det nöd-
vändiga antalet har uppnåtts.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

3. a) Domarna skall väljas
bland personer som har hög
moral, opartiskhet och integritet
och de kvalifikationer som krävs i
deras respektive stater för utnäm-
ning till de högsta domar-
ämbetena.

b) Varje kandidat för val till
en post vid Domstolen skall

i) ha erkänd kompetens i
straffrätt och straffprocessrätt och
ha nödvändig relevant erfarenhet

135

relevant experience, whether as
judge, prosecutor, advocate or in
other similar capacity, in criminal
proceedings; or

(ii) Have established compe-
tence in relevant areas of intema-
tional law such as intemational
humanitarian law and the law of
human rights, and extensive
experience in a professional legal
capacity which is of relevance to
the judicial work of the Court;

(c) Every candidate for
election to the Court shall have an
excellent knowledge of and be
fluent in at least one of the
working languages of the Court.

4. (a) Nominations of
candidates for election to the
Court may be made by any State
Party to this Statute, and shall be
made either:

(i) By the procedure for the
nomination of candidates for
appointment to the highest
judicial offices in the State in
question; or

(ii) By the procedure provided
for the nomination of candidates
for the Intemational Court of
Justice in the Statute of that Court.

Nominations shall be accom-
panied by a statement in the
necessary detail specifying how
the candidate fulfils the require-
ments of paragraph 3.

(b) Each State Party may put
forward one candidate for any
given election who need not
necessarily be a national of that
State Party but shall in any case
be a national of a State Party.

(c) The Assembly of States
Parties may decide to establish, if
appropriate, an Advisory
Committee on nominations. In
that event, the Committee's
composition and mandate shall be
established by the Assembly of
States Parties.

5. For the purposes of the
election, there shall be two lists of
candidates:

List A containing the names of
candidates with the qualifications
specified in paragraph 3 (b) (i);

från brottmål, antingen som
domare, åklagare, försvarare eller
i någon annan motsvarande egen-
skap eller,

ii) ha erkänd kompetens inom
relevanta områden av folkrätten
såsom internationell humanitär
rätt och mänskliga rättigheter samt
ha omfattande erfarenhet i ett
juridiskt yrke som är relevant för
Domstolens dömande uppgifter.

c) Varje kandidat för val till
Domstolen skall ha utmärkta
kunskaper i och flytande behärska
minst ett av Domstolens arbets-
språk.

4. a) Nominering av
kandidater för val till Domstolen
far göras av vatje part i denna
stadga och skall göras antingen

i) genom förfarandet for
nominering av kandidater till de
högsta domarämbetena i staten i
fråga, eller

ii) genom förfarandet for
nominering av kandidater till
Internationella domstolen enligt
den domstolens stadga.

Nomineringar skall åtföljas av
en förklaring som med tillräcklig
noggrannhet anger hur kandidaten
uppfyller kraven i punkt 3 i denna
artikel.

b) Vaije stadgepart far föreslå
en kandidat för varje givet val,
som inte nödvändigtvis måste vara
medborgare i den stadgeparten
men som i vart fall skall vara
medborgare i någon stadgepart.

c) PartsfÖrsamlingen får be-
sluta att, om det är ändamålsen-
ligt, inrätta en rådgivande nomine-
ringskommitté. Kommitténs
sammansättning och mandat skall
bestämmas av partsförsamlingen.

5. I valet skall det finnas två
kandidatlistor, nämligen:

lista A, som upptar namnen på
de kandidater som har de kvali-
fikationer som anges i punkt 3 b i,

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

136

and

List B containing the names of
candidates with the qualifications
specified in paragraph 3 (b) (ii).

A candidate with sufficient
qualifications for both lists may
choose on which list to appear. At
the first election to the Court, at
least nine judges shall be elected
from list A and at least five judges
from list B. Subsequent elections
shall be so organized as to
maintain the equivalent proportion
on the Court of judges qualified
on the two lists.

6. (a) The judges shall be
elected by secret ballot at a
meeting of the Assembly of States
Parties convened for that purpose
under article 112. Subject to
paragraph 7, the persons elected
to the Court shall be the 18
candidates who obtain the highest
number of votes and a two-thirds
majority of the States Parties
present and voting.

(b) In the event that a
sufficient number of judges is not
elected on the first ballot,
successive ballots shall be held in
accordance with the procedures
laid down in subparagraph (a)
until the remaining places have
been filled.

7. No two judges may be
nationals of the same State. A
person who, for the purposes of
membership of the Court, could
be regarded as a national of more
than one State shall be deemed to
be a national of the State in which
that person ordinarily exercises
civil and political rights.

8. (a) The States Parties shall,
in the selection of judges, take
into account the need, within the
membership of the Court, for:

(i) The representation of the
principal legal systems of the
world;

(ii) Equitable geographical
representation; and

(iii) A fair representation of
female and male judges.

(b) States Parties shall also

och

lista B, som upptar namnen på
de kandidater som har de kvalifi-
kationer som anges i punkt 3 b ii.

En kandidat som uppfyller
kvalifikationerna i båda listorna
får välja lista att stå upptagen på.
Vid det första valet till Domstolen
skall minst nio domare väljas från
lista A och minst fem från lista B.
Följande val skall vara så ordnade
att motsvarande proportion i
Domstolen mellan domare
kvalificerade i de båda listorna
bibehålls.

6. a) Domarna skall väljas i
sluten omröstning vid ett möte
med partsförsamlingen, vilket
skall sammankallas i detta syfte i
enlighet med artikel 112. Med
förbehåll för bestämmelserna i
punkt 7 skall de som väljs till
Domstolen vara de 18 kandidater
som får det högsta antalet röster
och två tredjedels majoritet av
närvarande och röstande stadge-
parter.

b) Om ett tillräckligt antal
domare inte har valts vid den
första omröstningen, skall ytter-
ligare omröstningar hållas i
enlighet med förfarandet i stycke
a i denna punkt tills det åter-
stående antalet platser har fyllts.

7. Två domare får inte vara
medborgare i samma stat. Den
som med avseende på ledamot-
skap av Domstolen kan betraktas
som medborgare i mer än en stat
skall anses vara medborgare i den
stat där personen normalt utövar
sina medborgerliga och politiska
rättigheter.

8. a) Vid val av domare skall
partema beakta behovet av att
bland Domstolens ledamöter
tillgodose:

i) att de huvudsakliga rätts-
systemen i världen är represen-
terade,

ii) en skälig geografisk
representation, och

iii) en rättvis representation av
kvinnliga och manliga domare.

b) Stadgepartema skall också

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

137

take into account the need to
include judges with legal exper-
tise on specific issues, including,
but not limited to, violence
against women or children.

9. (a) Subject to subparagraph
(b), judges shall hold office for a
term of nine years and, subject to
subparagraph (c) and to article 37,
paragraph 2, shall not be eligible
for re-election.

(b) At the first election, one
third of the judges elected shall be
selected by lot to serve for a term
of three years; one third of the
judges elected shall be selected by
lot to serve for a term of six years;
and the remainder shall serve for a
term of nine years.

(c) A judge who is selected to
serve for a term of three years
under subparagraph (b) shall be
eligible for re-election for a full
term.

10. Notwithstanding paragraph
9, a judge assigned to a Trial or
Appeals Chamber in accordance
with article 39 shall continue in
office to complete any trial or
appeal the hearing of which has
already commenced before that
Chamber.

Article 37
Judicial vacancies

1. In the event of a vacancy,
an election shall be held in accor-
dance with article 36 to fill the
vacancy.

2. A judge elected to fill a
vacancy shall serve for the
remainder of the predecessor's
term and, if that period is three
years or less, shall be eligible for
re-election for a full term under
article 36.

Article 38 The Presidency

1. The President and the First
and Second Vice-Presidents shall
be elected by an absolute majority
of the judges. They shall each
serve for a term of three years or
until the end of their respective

beakta behovet av att inkludera
domare med juridisk sakkunskap i
särskilda frågor, däribland, men
inte begränsat till, våld mot
kvinnor och barn.

9. a) Med förbehåll för
bestämmelserna i stycke b i denna
punkt skall domarna tjänstgöra
under en tid av nio år och skall,
med förbehåll för bestämmelserna
i stycke c i denna punkt och
artikel 37.2, inte kunna omväljas.

b) Vid det första valet skall en
tredjedel av de valda domarna
genom lottdragning utses att
tjänstgöra under en tid av tre år,
en tredjedel av de valda domarna
skall genom lottdragning utses att
tjänstgöra under en tid av sex år
och återstoden skall tjänstgöra
under en tid av nio år.

c) En domare som utses att
tjänstgöra under en tid av tre år i
enlighet med stycke b ovan skall
kunna omväljas för en hel period.

10. Utan hinder av bestäm-
melserna i punkt 9 skall en doma-
re som avdelats för en rättegångs-
eller överklagandekammare i en-
lighet med artikel 39 kvarstanna i
tjänst för att avsluta handlägg-
ningen av ett mål som redan har
inletts vid den kammaren.

Artikel 37
Vakanser bland domarna

1. Vakanser skall fyllas genom
val i enlighet med artikel 36.

2. En domare som har valts att
besätta en vakant befattning skall
tjänstgöra under återstoden av
företrädarens ämbetsperiod och
skall, om denna tid är högst tre år,
kunna omväljas för en hel period i
enlighet med artikel 36.

Artikel 38
Presidiet

1. Presidenten och första och
andre vicepresidenterna skall
väljas av domarna med absolut
majoritet. De skall tjänstgöra
under en tid av tre år eller till
slutet av sin respektive ämbets-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

138

terms of office as judges, which-
ever expires earlier. They shall be
eligible for re-election once.

2. The First Vice-President
shall act in place of the President
in the event that the President is
unavailable or disqualified. The
Second Vice-President shall act in
place of the President in the event
that both the President and the
First Vice-President are
unavailable or disqualified.

3. The President, together with
the First and Second Vice-
presidents, shall constitute the
Presidency, which shall be
responsible for:

(a) The proper administration
of the Court, with the exception of
the Office of the Prosecutor; and

(b) The other functions
conferred upon it in accordance
with this Statute.

4. In discharging its respon-
sibility under paragraph 3 (a), the
Presidency shall coordinate with
and seek the concurrence of the
Prosecutor on all matters of
mutual concem.

Article 39
Chambers

1. As soon as possible after the
election of the judges, the Court
shall organize itself into the
divisions specified in article 34,
paragraph (b). The Appeals
Division shall be composed of the
President and four other judges,
the Trial Division of not less than
six judges and the Pre-Trial
Division of not less than six
judges. The assignment of judges
to divisions shall be based on the
nature of the functions to be
performed by each division and
the qualifications and experience
of the judges elected to the Court,
in such a way that each division
shall contain an appropriate
combination of expertise in
criminal law and procedure and in
intemational law. The Trial and
Pre-Trial Divisions shall be com-
posed predominantly of judges
with criminal trial experience.

period som domare, beroende på
vilken tid som först utlöper. De
skall kunna omväljas en gång.

2. Den förste vicepresidenten
skall tjänstgöra i presidentens
ställe om denne har förhinder eller
är jävig. Den andre vicepresiden-
ten skall tjänstgöra i presidentens
ställe om både presidenten och
förste vicepresidenten har för-
hinder eller är jäviga.

3. Presidenten skall tillsam-
mans med förste och andre vice-
presidenterna utgöra presidiet,
vilket skall ha ansvaret för:

a) behörig administration av
Domstolen med undantag för
åklagarens kansli, och

b) de övriga uppgifter som
tillkommer det i enlighet med
denna stadga.

4. Vid uppfyllandet av sina
förpliktelser enligt punkt 3 a i
denna artikel skall presidiet sam-
ordna sin verksamhet med och
söka uppnå enighet med åklagaren
i alla frågor av gemensamt
intresse.

Artikel 39
Domstolens kammare

1. Så snart som möjligt efter
det att domarna har valts skall
Domstolen organiseras i de avdel-
ningar som anges i artikel 34 b.
Överklagandeavdelningen skall
bestå av presidenten och fyra
andra domare, rättegångsavdel-
ningen av minst sex domare och
förundersökningsavdelningen av
minst sex domare. Uppdelningen
av domare på avdelningarna skall
grundas på beskaffenheten av de
uppgifter som skall fullgöras vid
vaije avdelning och de kvalifika-
tioner och den erfarenhet som de
till Domstolen valda domarna
besitter, så att det vid varje
avdelning skall finnas en lämplig
kombination av sakkunskap i
straffrätt, straffprocessrätt och
folkrätt. I rättegångsavdelningen
och förundersökningsavdelningen
skall huvudsakligen ingå domare
med erfarenhet i brottmål.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

139

2. (a) The judicial functions of
the Court shall be carried out in
each division by Chambers.

(b) (i) The Appeals Chamber
shall be composed of all the
judges of the Appeals Division;

(ii) The functions of the Trial
Chamber shall be carried out by
three judges of the Trial Division;

(iii) The functions of the Pre-
Trial Chamber shall be carried out
either by three judges of the Pre-
Trial Division or by a single judge
of that division in accordance with
this Statute and the Rules of
Procedure and Evidence;

(c) Nothing in this paragraph
shall preclude the simultaneous
constitution of more than one
Trial Chamber or Pre-Trial Cham-
ber when the efficient manage-
ment of the Courfs workload so
requires.

3. (a) Judges assigned to the
Trial and Pre-Trial Divisions shall
serve in those divisions for a
period of three years, and there-
after until the completion of any
case the hearing of which has al-
ready commenced in the division
concemed.

(b) Judges assigned to the
Appeals Division shall serve in
that division for their entire term
of office.

4. Judges assigned to the
Appeals Division shall serve only
in that division. Nothing in this
article shall, however, preclude
the temporary attachment of
judges from the Trial Division to
the Pre-Trial Division or vice
versa, if the Presidency considers
that the efficient management of
the Courfs workload so requires,
provided that under no
circumstances shall a judge who
has participated in the pre-trial
phase of a case be eligible to sit
on the Trial Chamber hearing that
case.

Article 40
Independence of the judges

1. The judges shall be
independent in the performance of
their functions.

2. a) Domstolens dömande
uppgifter skall i varje avdelning
fullgöras av kammare.

b) i) Överklagandekammaren
skall bestå av samtliga domare i
överklagandeavdelningen.

ii) Rättegångskammarens
uppgifter skall fullgöras av tre
domare i rättegångsavdelningen.

iii) Förundersökningskamma-
rens uppgifter skall fullgöras av
tre domare i förundersöknings-
avdelningen eller av en enskild
domare i den avdelningen i enlig-
het med denna stadga och bevis-
och förfarandereglema.

c) Ingen bestämmelse i denna
punkt skall hindra att det sam-
tidigt inrättas mer än en
rättegångskammare eller förunder-
sökningskammare om det krävs
för en effektiv handläggning av
Domstolens arbetsuppgifter.

3. a) Domare som avdelats för
rättegångs- och förundersöknings-
avdelningama skall tjänstgöra där
under en tid om tre år och därefter
till dess att de mål vid avdel-
ningen där förfarandet har inletts
är avslutade.

b) Domare som avdelats för
överklagandeavdelningen skall
tjänstgöra där under hela sin
tjänstgöringstid.

4. Domare som avdelats för
överklagandeavdelningen skall
endast tjänstgöra där. Ingen
bestämmelse i denna artikel skall
dock hindra att en domare till-
fälligt avdelas från rättegångs-
avdelningen till förundersöknings-
avdelningen och tvärtom, om
presidiet anser att det krävs för en
effektiv handläggning av Domsto-
lens arbetsuppgifter under förut-
sättning att en domare som har
deltagit i förberedelsestadiet av ett
mål inte under några omständligg-
heter får detta i den rättegångs-
kammare som prövar samma mål.

Artikel 40
Domarnas oberoende

1. Domarna skall vara
oberoende vid fullgörandet av
sina uppgifter.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

140

2. Judges shall not engage in
any activity which is likely to
interfere with their judicial
functions or to affect confidence
in their independence.

3. Judges required to serve on
a full-time basis at the seat of the
Court shall not engage in any
other occupation of a professional
nature.

4. Any question regarding the
application of paragraphs 2 and 3
shall be decided by an absolute
majority of the judges. Where any
such question concems an
individual judge, that judge shall
not take part in the decision.

Article 41 Excusing and disqualifica-
tion of judges

1. The Presidency may, at the
request of a judge, excuse that
judge from the exercise of a
function under this Statute, in
accordance with the Rules of
Procedure and Evidence.

2. (a) A judge shall not
participate in any case in which
his or her impartiality might
reasonably be doubted on any
ground. A judge shall be
disqualified from a case in
accordance with this paragraph if,
inter alia, that judge has
previously been involved in any
capacity in that case before the
Court or in a related criminal case
at the national level involving the
person being investigated or
prosecuted. A judge shall also be
disqualified on such other grounds
as may be provided for in the
Rules of Procedure and Evidence.

(b) The Prosecutor or the
person being investigated or
prosecuted may request the
disqualification of a judge under
this paragraph.

(c) Any question as to the
disqualification of a judge shall be
decided by an absolute majority
of the judges. The challenged
judge shall be entitled to present
his or her comments on the
matter, but shall not take part in
the decision.

2. Domarna skall inte inlåta
sig på någon verksamhet som
skulle kunna vara oförenlig med
deras uppgifter som domare eller
väcka tvivel om deras oberoende.

3. Domare som är skyldiga att
tjänstgöra på heltid där Domstolen
har sitt säte får inte ägna sig åt
annan yrkesverksamhet.

4. Frågor om tillämpningen av
punkterna 2 och 3 i denna artikel
skall avgöras med absolut
majoritet av domarna. Om en
sådan fråga rör en enskild domare,
skall den domaren inte delta i
beslutet.

Artikel 41 Befrielse från uppgift och
jäv för domare

1. På begäran av en domare
får presidiet, i enlighet med bevis-
och förfarandereglema, befria den
domaren från fullgörandet av en
uppgift enligt denna stadga.

2. a) En domare skall inte
delta i handläggningen av något
mål där hans eller hennes opar-
tiskhet skäligen kan ifrågasättas
på någon grund. En domare skall
förklaras jävig i ett mål i enlighet
med denna punkt bland annat om
domaren tidigare i någon egen-
skap har haft befattning med
målet vid Domstolen eller med ett
därtill relaterat brottmål på natio-
nell nivå i vilket den som är före-
mål för förundersökning eller lag-
föring är inblandad. En domare
skall också förklaras jävig på de
grunder som kan föreskrivas i
bevis- och förfarandereglema.

b) Åklagaren eller den som är
föremål för förundersökning eller
lagföring får begära att en domare
förklaras jävig med stöd av denna
punkt.

c) Frågor om domarjäv skall
avgöras med absolut majoritet av
domarna. Den ifrågasatte domaren
skall ha rätt att framlägga sina
synpunkter men får inte delta i
avgörandet.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

141

Article 42

The Office of the Prosecutor

1. The Office of the
Prosecutor shall act independently
as a separate organ of the Court. It
shall be responsible for receiving
referrals and any substantiated
information on crimes within the
jurisdiction of the Court, for
examining them and for
conducting investigations and
prosecutions before the Court. A
member of the Office shall not
seek or act on instructions from
any extemal source.

2. The Office shall be headed
by the Prosecutor. The Prosecutor
shall have full authority over the
management and administration of
the Office, including the staff,
facilities and other resources
thereof. The Prosecutor shall be
assisted by one or more Deputy
Prosecutors, who shall be entitled
to carry out any of the acts
required of the Prosecutor under
this Statute. The Prosecutor and
the Deputy Prosecutors shall be of
different nationalities. They shall
serve on a full-time basis.

3. The Prosecutor and the
Deputy Prosecutors shall be
persons of high moral character,
be highly competent in and have
extensive practical experience in
the prosecution or trial of criminal
cases. They shall have an
excellent knowledge of and be
fluent in at least one of the
working languages of the Court.

4. The Prosecutor shall be
elected by secret ballot by an
absolute majority of the members
of the Assembly of States Parties.
The Deputy Prosecutors shall be
elected in the same way from a list
of candidates provided by the
Prosecutor. The Prosecutor shall
nominate three candidates for
each position of Deputy Prose-
cutor to be filled. Unless a shorter
term is decided upon at the time
of their election, the Prosecutor
and the Deputy Prosecutors shall
hold office for a term of nine
years and shall not be eligible for

Artikel 42
Åklagarens kansli

1. Åklagarens kansli skall
fungera oberoende som ett särskilt
organ inom Domstolen. Kansliet
skall ansvara för att ta emot
hänskjutanden och sakligt
grundade uppgifter om brott som
omfattas av Domstolens
jurisdiktion för att utreda dem och
för att genomföra förundersökning
och åtal vid Domstolen. En
medlem av kansliet skall inte
begära eller handla på instruktion
från någon utomstående källa.

2. Kansliet skall ledas av
åklagaren. Åklagaren skall ha föll
beslutanderätt avseende ledningen
och administrationen av kansliet
och dess personal, lokaler och
övriga resurser. Åklagaren skall
biträdas av en eller flera
biträdande åklagare som skall ha
befogenhet att fullgöra alla de
uppgifter som åligger åklagaren
enligt denna stadga. Åklagaren
och de biträdande åklagarna skall
vara av olika nationalitet. De skall
tjänstgöra på heltid.

3. Åklagaren och de
biträdande åklagarna skall vara
personer med hög moralisk karak-
tär samt vara mycket kunniga i
och ha omfattande praktisk
erfarenhet av åtal eller dömande i
brottmål. De skall ha utmärkta
kunskaper i och flytande behärska
minst ett av Domstolen arbets-
språk.

4. Åklagaren skall väljas i
sluten omröstning med absolut
majoritet av medlemmarna i
partsförsamlingen. De biträdande
åklagarna skall väljas på samma
sätt från en lista över kandidater
som har upprättats av åklagaren.
Åklagaren skall nominera tre
kandidater till varje plats som
biträdande åklagare som skall
fyllas. Såvida inte en kortare
ämbetsperiod beslutas vid tiden
för deras val, skall åklagaren och
de biträdande åklagarna inneha
sina ämbeten i nio år och inte
kunna omväljas.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

142

re-election.

5. Neither the Prosecutor nor a
Deputy Prosecutor shall engage in
any activity which is likely to
interfere with his or her prosecu-
torial functions or to affect confi-
dence in his or her independence.
They shall not engage in any other
occupation of a professional
nature.

6. The Presidency may excuse
the Prosecutor or a Deputy
Prosecutor, at his or her request,
from acting in a particular case.

7. Neither the Prosecutor nor a
Deputy Prosecutor shall
participate in any matter in which
their impartiality might reasonably
be doubted on any ground. They
shall be disqualified from a case
in accordance with this paragraph
if, inter alia, they have previously
been involved in any capacity in
that case before the Court or in a
related criminal case at the natio-
nal level involving the person
being investigated or prosecuted.

8. Any question as to the
disqualification of the Prosecutor
or a Deputy Prosecutor shall be
decided by the Appeals Chamber.

(a) The person being
investigated or prosecuted may at
any time request the
disqualification of the Prosecutor
or a Deputy Prosecutor on the
grounds set out in this article;

(b) The Prosecutor or the De-
puty Prosecutor, as appropriate,
shall be entitled to present his or
her comments on the matter;

9. The Prosecutor shall
appoint advisers with legal
expertise on specific issues,
including, but not limited to,
sexual and gender violence and
violence against children.

Article 43
The Registry

1. The Registry shall be
responsible for the non-judicial
aspects of the administration and
servicing of the Court, without
prejudice to the functions and

5. Varken åklagaren eller de
biträdande åklagarna skall inlåta
sig på någon verksamhet som kan
antas vara oförenlig med
uppgifterna som åklagare eller
väcka tvivel om hans eller hennes
oberoende. De får inte ägna sig åt
annan yrkesverksamhet.

6. Presidiet får på åklagarens
eller en biträdande åklagares
begäran befria honom eller henne
från att ha befattning med ett visst
mål.

7. Varken åklagaren eller en
biträdande åklagare skall delta i
handläggningen av ett mål i vilket
deras opartiskhet skäligen kan
ifrågasättas på någon grund. De
skall förklaras jäviga i ett mål i
enlighet med denna punkt bland
annat om de tidigare i någon
egenskap har haft befattning med
målet vid Domstolen eller med ett
därtill relaterat brottmål på
nationell nivå, i vilket den som är
föremål för förundersökning eller
lagföring är inblandad.

8. Frågor om jäv för åklagaren
eller en biträdande åklagare skall
avgöras av överklagandekam-
maren.

a) Den som är föremål för
förundersökning eller lagföring
får när som helst begära att
åklagaren eller en biträdande
åklagare förklaras jävig med stöd
av denna artikel.

b) Berörd åklagare eller
biträdande åklagare skall ha rätt
att framlägga sina synpunkter i
frågan.

9. Åklagaren skall utse
rådgivare som besitter juridisk
sakkunskap i särskilda frågor,
däribland, men inte begränsat till,
sexuellt och genusrelaterat våld
samt våld mot barn.

Artikel 43
Registratorskontoret

1. Registratorskontoret skall
ansvara för den icke-rättskipande
administrationen av och stödet till
Domstolen utan att det skall
inverka på åklagarens uppgifter

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

143

powers of the Prosecutor in
accordance with article 42.

2. The Registry shall be
headed by the Registrar, who shall
be the principal administrative
officer of the Court. The Registrar
shall exercise his or her functions
under the authority of the
President of the Court.

3. The Registrar and the
Deputy Registrar shall be persons
of high moral character, be highly
competent and have an excellent
knowledge of and be fluent in at
least one of the working
languages of the Court.

4. The judges shall elect the
Registrar by an absolute majority
by secret ballot, taking into
account any recommendation by
the Assembly of States Parties. If
the need arises and upon the
recommendation of the Registrar,
the judges shall elect, in the same
manner, a Deputy Registrar.

5. The Registrar shall hold
office for a term of five years,
shall be eligible for re-election
once and shall serve on a full-time
basis. The Deputy Registrar shall
hold office for a term of five years
or such shorter term as may be
decided upon by an absolute
majority of the judges, and may
be elected on the basis that the
Deputy Registrar shall be called
upon to serve as required.

6. The Registrar shall set up a
Victims and Witnesses Unit
within the Registry. This Unit
shall provide, in consultation with
the Office of the Prosecutor,
protective measures and security
arrangements, counselling and
other appropriate assistance for
witnesses, victims who appear
before the Court, and others who
are at risk on account of testimony
given by such witnesses. The Unit
shall include staff with expertise
in trauma, including trauma
related to crimes of sexual
violence.

och befogenheter enligt artikel 42.

2. Registratorskontoret skall
ledas av registratom, som skall
vara Domstolens högsta administ-
rativa tjänsteman. Registratom
skall vid fullgörandet av sina upp-
gifter vara underställd domstols-
presidenten.

3. Registratom och biträdande
registratom skall vara personer
med hög moralisk karaktär och ha
utmärkta kunskaper i och flytande
behärska minst ett av Domstolens
arbetsspråk

4. Domarna skall välja
registratom genom sluten
omröstning med absolut majoritet
och med beaktande av eventuella
rekommendationer från partsfor-
samlingen. Vid behov skall
domarna på rekommendation av
registratom på samma sätt välja
en biträdande registrator.

5. Registratom skall ha en
ämbetstid om fem år, skall kunna
omväljas en gång och skall
tjänstgöra på heltid. Den
biträdande registratom skall ha en
ämbetstid om fem år eller den
kortare tid som domarna kan
besluta med absolut majoritet och
kan väljas för att kunna stå till
förfogande for att tjänstgöra vid
behov.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

6. Registratom skall inom
registratorskontoret upprätta en
brottsoffer- och vittnesenhet.
Denna enhet skall i samråd med
åklagarens kansli tillhandahålla
skyddsåtgärder och säkerhets-
arrangemang, rådgivning samt
annan erforderlig hjälp till vittnen,
brottsoffer som uppträder inför
Domstolen och andra personer
som är utsatta for fara till följd av
vittnesmål som lämnats av sådana
vittnen. I enheten skall ingå
personer med sakkunskap om
trauma, däribland trauman som
sammanhänger med sexuella
våldsbrott.

144

Article 44
Staff

1. The Prosecutor and the
Registrar shall appoint such
qualified staff as may be required
to their respective offices. In the
case of the Prosecutor, this shall
include the appointment of
investigators.

2. In the employment of staff,
the Prosecutor and the Registrar
shall ensure the highest standards
of efficiency, competency and
integrity, and shall have regard,
mutatis mutandis. to the criteria
set forth in article 36, paragraph
8.

3. The Registrar, with the
agreement of the Presidency and
the Prosecutor, shall propose Staff
Regulations which include the
terms and conditions upon which
the staff of the Court shall be
appointed, remunerated and
dismissed. The Staff Regulations
shall be approved by the
Assembly of States Parties.

4. The Court may, in excep-
tional circumstances, employ the
expertise of gratis personnel
offered by States Parties, inter-
govemmental organizations or
non-govemmental organizations
to assist with the work of any of
the organs of the Court. The
Prosecutor may accept any such
offer on behalf of the Office of the
Prosecutor. Such gratis personnel
shall be employed in accordance
with guidelines to be established
by the Assembly of States Parties.

Article 45 Solemn undertaking

Before taking up their respec-
tive duties under this Statute, the
judges, the Prosecutor, the Deputy
Prosecutors, the Registrar and the
Deputy Registrar shall each make
a solemn undertaking in open
court to exercise his or her
respective functions impartially
and conscientiously.

Artikel 44
Personal

1. Åklagaren och registratom
skall utnämna den kvalificerade
personal som erfordras i deras
kanslier. För åklagarens del skall
däri ingå tillsättning av utredare.

2. Vid anställning av personal
skall åklagaren och registratom
tillgodose högsta möjliga krav på
effektivitet, kompetens och
integritet och skall, i tillämplig
utsträckning, beakta de kriterier
som anges i artikel 36.8.

3. Registratom skall med
presidiets och åklagarens
medgivande föreslå tjänsteföre-
skrifter som skall innehålla villkor
för anställning, avlöning och
entledigande av Domstolens
personal. Föreskrifterna skall
godkännas av partsförsamlingen.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

4. Domstolen får i
undantagsfall använda sig av
expertkunskap som tillhandahålls
kostnadsfritt av stadgepartema
eller av mellanstatliga organisa-
tioner eller ffivilligorganisationer
för att bistå i arbetet i något av
Domstolens organ. Åklagaren får
anta erbjudanden om sådant
bistånd för åklagarens kansli.
Partsförsamlingen skall upprätta
riktlinjer för hur sådan kostnadsfri
personal får tas i anspråk.

Artikel 45
Högtidlig förklaring

Innan domarna, åklagaren, de
biträdande åklagarna, registratom
och den biträdande registratom
tillträder sina ämbeten enligt
denna stadga skall de vid ett
offentligt domstolssammanträde
avge en högtidlig förklaring att
han eller hon skall fullgöra sina
uppgifter opartiskt och
samvetsgrant.

145

Article 46
Removal from office

1. A judge, the Prosecutor, a
Deputy Prosecutor, the Registrar
or the Deputy Registrar shall be
removed from office if a decision
to this effect is made in
accordance with paragraph 2, in
cases where that person:

(a) Is found to have committed
serious misconduct or a serious
breach of his or her duties under
this Statute, as provided for in the
Rules of Procedure and Evidence;
or

(b) Is unable to exercise the
functions required by this Statute.

2. A decision as to the removal
from office of a judge, the
Prosecutor or a Deputy Prosecutor
under paragraph 1 shall be made
by the Assembly of States Parties,
by secret ballot:

( a) In the case of a judge, by a
two-thirds majority of the States
Parties upon a recommendation
adopted by a two-thirds majority
of the other judges;

(b) In the case of the
Prosecutor, by an absolute
majority of the States Parties;

(c) In the case of a Deputy
Prosecutor, by an absolute
majority of the States Parties upon
the recommendation of the
Prosecutor.

3. A decision as to the removal
from office of the Registrar or
Deputy Registrar shall be made by
an absolute majority of the judges.

4. A judge, Prosecutor,
Deputy Prosecutor, Registrar or
Deputy Registrar whose conduct
or ability to exercise the functions
of the office as required by this
Statute is challenged under this
article shall have full opportunity
to present and receive evidence
and to make submissions in
accordance with the Rules of
Procedure and Evidence. The
person in question shall not
otherwise participate in the
consideration of the matter.

Artikel 46
Entledigande

1. En domare, åklagaren, en
biträdande åklagare, registratom
eller den biträdande registratom
skall entledigas, om det beslutas
med stöd av punkt 2 i denna
artikel, om den personen

a) befinns ha gjort sig skyldig
till grovt tjänstefel eller allvarligt
åsidosättande av sina skyldigheter
enligt denna stadga i enlighet med
vad som föreskrivs i bevis- och
förfarandereglema, eller

b) saknar förmåga att fullgöra
de uppgifter som krävs enligt
denna stadga.

2. Beslut om entledigande av
en domare, åklagaren eller en
biträdande åklagare enligt punkt 1
skall fattas av partsförsamlingen i
sluten omröstning på följande sätt:

a) avseende en domare: med
två tredjedels majoritet av
stadgepartema på rekommenda-
tion av de övriga domarna antagen
med två tredjedels majoritet,

b) avseende åklagaren: med
absolut majoritet av stadge-
partema,

c) avseende en biträdande
åklagare: med absolut majoritet av
stadgepartema på åklagarens
rekommendation.

3. Ett beslut om entledigande
av registratom eller den biträ-
dande registratom skall fattas med
absolut majoritet av domarna.

4. När en domares, åklagarens,
en biträdande åklagares,
registratoms eller den biträdande
registratoms uppförande eller
förmåga att fullgöra de uppgifter
som krävs i enlighet med denna
stadga ifrågasätts med stöd av
denna artikel, skall denne ges full
möjlighet att lägga fram och ta
emot bevisning och att yttra sig i
enlighet med bevis- och
förfarandereglema. Den berörda
personen skall inte på annat sätt
delta i prövningen av ärendet.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

146

Article 47
Disciplinary measures

A judge, Prosecutor, Deputy
Prosecutor, Registrar or Deputy
Registrar who has committed mis-
conduct of a less serious nature
than that set out in article 46,
paragraph 1,- shall be subject to
disciplinary measures, in accor-
dance with the Rules of Procedure
and Evidence.

Article 48 Privileges and immunities

1. The Court shall enjoy in the
territory of each State Party such
privileges and immunities as are
necessary for the fulfilment of its
purposes.

2. The judges, the Prosecutor,
the Deputy Prosecutors and the
Registrar shall, when engaged on
or with respect to the business of
the Court, enjoy the same
privileges and immunities as are
accorded to heads of diplomatic
missions and shall, after the
expiry of their terms of office,
continue to be accorded immunity
from legal process of every kind
in respect of words spöken or
written and acts performed by
them in their official capacity.

3. The Deputy Registrar, the
staff of the Office of the
Prosecutor and the staff of the
Registry shall enjoy the privileges
and immunities and facilities
necessary for the performance of
their functions, in accordance with
the agreement on the privileges
and immunities of the Court.

4. Counsel, experts, witnesses
or any other person required to be
present at the seat of the Court
shall be accorded such treatment
as is necessary for the proper
functioning of the Court, in
accordance with the agreement on
the privileges and immunities of
the Court.

5. The privileges and
immunities of:

(a) A judge or the Prosecutor
may be waived by an absolute
majority of the judges;

(b) The Registrar may be

Artikel 47
Disciplinära åtgärder

Om en domare, åklagaren, en
biträdande åklagare, registratom
eller den biträdande registratom
har gjort sig skyldig till mindre
grovt tjänstefel än vad som avses i
artikel 46.1, skall disciplinära
åtgärder vidtas i enlighet med
bevis- och förfarandereglema.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 48
Immunitet och privilegier

1. Domstolen skall inom varje
stadgeparts territorium åtnjuta den
immunitet och de privilegier som
är nödvändiga för att förverkliga
Domstolens syften.

2. Domarna, åklagaren, de
biträdande åklagarna och registra-
tom och den biträdande registra-
tom skall, vid fullgörande av
verksamhet för Domstolen eller
på Domstolens vägnar, åtnjuta
samma immunitet och privilegier
som medges chefen för en diplo-
matisk beskickning och skall, när
deras ämbetsperiod har löpt ut,
fortsätta att åtnjuta immunitet mot
lagföring av alla slag med avse-
ende på muntliga och skriftliga ut-
talanden samt åtgärder i tjänsten.

3. Den biträdande registratom,
personalen i åklagarens kansli och
registratorskontorets personal
skall åtnjuta den immunitet, de
privilegier och de lättnader som är
nödvändiga för fullgörandet av
deras uppgifter i enlighet med
överenskommelsen om Domsto-
lens immunitet och privilegier.

4. Försvarare, sakkunniga,
vittnen och övriga personer vars
närvaro fordras vid Domstolens
säte skall medges den behandling
som är nödvändig för att
Domstolen skall fungera effektivt
i enlighet med överenskommelsen
om Domstolens immunitet och
privilegier.

5. Immunitet och privilegier
för

a) en domare eller åklagaren
kan upphävas av en absolut
majoritet av domarna,

b) registratom kan upphävas

147

waived by the Presidency;

(d) The Deputy Registrar and
staff of the Registry may be
waived by the Registrar.

Article 49

Salaries, allowances and
expenses

The judges, the Prosecutor, the
Deputy Prosecutors, the Registrar
and the Deputy Registrar shall
receive such salaries, allowances
and expenses as may be decided
upon by the Assembly of States
Parties. These salaries and
allowances shall not be reduced
during their terms of office.

Article 50
Official and working
languages

1. The official languages of
the Court shall be Arabic,
Chinese, English, French, Russian
and Spanish. The judgements of
the Court, as well as other deci-
sions resolving fundamental issues
before the Court, shall be pub-
lished in the official languages.
The Presidency shall, in accor-
dance with the criteria established
by the Rules of Procedure and
Evidence, determine which deci-
sions may be considered as resol-
ving fundamental issues for the
purposes of this paragraph.

2. The working languages of
the Court shall be English and
French. The Rules of Procedure
and Evidence shall determine the
cases in which other official
languages may be used as working
languages.

3. At the request of any party
to a proceeding or a State allowed
to intervene in a proceeding, the
Court shall authorize a language
other than English or French to be
used by such a party or State,
provided that the Court considers
such authorization to be adequa-
tely justified.

av presidiet,

c) en biträdande åklagare och
personalen i åklagarens kansli kan
upphävas åklagaren,

d) den biträdande registratom
och registratorskontorets personal
kan upphävas av registratom.

Artikel 49
Löner, arvoden och
kostnadsersättning

Domarna, åklagaren, de
biträdande åklagarna, registratom
och biträdande registratom skall
erhålla de löner, arvoden och
kostnadsersättningar som partsför-
samlingen beslutar. Dessa löner
och arvoden skall inte sänkas
under vederbörandes ämbetstid.

Artikel 50
Officiella språk och
arbetsspråk

1. Domstolens officiella språk
skall vara arabiska, kinesiska,
engelska, franska, ryska och
spanska. Domar som meddelas av
Domstolen och andra beslut i
grundläggande frågor av
Domstolen skall offentliggöras på
de officiella språken. Presidiet
skall i enlighet med de kriterier
som anges i bevis- och förfarande-
reglerna avgöra vilka beslut som
skall anses avgöra grundläggande
frågor i den mening som avses i
denna punkt.

2. Domstolens arbetsspråk
skall vara engelska och franska. I
bevis- och förfarandereglema
skall fastställas i vilka fall andra
officiella språk får användas som
arbetsspråk.

3. På begäran av någon part i
en rättegång eller av en stat som
har tillåtelse att intervenera i en
rättegång skall Domstolen ge
parten respektive staten tillstånd
att använda ett annat språk än
engelska eller franska, om Dom-
stolen anser detta vara tillräckligt
motiverat.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

148

Article 51
Rules of Procedure and
Evidence

1. The Rules of Procedure and
Evidence shall enter into force
upon adoption by a two-thirds
majority of the members of the
Assembly of States Parties.

2. Amendments to the Rules of
Procedure and Evidence may be
proposed by:

(a) Any State Party;

(b) The judges acting by an
absolute majority; or

Such amendments shall enter
into force upon adoption by a
two-thirds majority of the mem-
bers of the Assembly of States
Parties.

3. After the adoption of the
Rules of Procedure and Evidence,
in urgent cases where the Rules do
not provide for a specific situation
before the Court, the judges may,
by a two-thirds majority, draw up
provisional Rules to be applied
until adopted, amended or
rejected at the next ordinary or
special session of the Assembly of
States Parties.

4. The Rules of Procedure and
Evidence, amendments thereto
and any provisional Rule shall be
consistent with this Statute.
Amendments to the Rules of
Procedure and Evidence as well
as provisional Rules shall not be
applied retroactively to the
detriment of the person who is
being investigated or prosecuted
or who has been convicted.

5. In the event of conflict
between the Statute and the Rules
of Procedure and Evidence, the
Statute shall prevail.

Article 52
Regulations of the Court

1. The judges shall, in
accordance with this Statute and
the Rules of Procedure and
Evidence, adopt, by an absolute
majority, the Regulations of the
Court necessary for its routine
functioning.

Artikel 51

Bevis- och förfaranderegler

1. Bevis- och förfarande-
reglerna träder i kraft när de har
antagits med två tredjedels
majoritet av partsförsamlingens
medlemmar.

2. Ändringar i bevis- och
förfarandereglema far föreslås av

a) varje stadgepart,

b) en absolut majoritet av
domarna,

c) åklagaren.

Ändringar träder i kraft när de
har antagits med en majoritet av
två tredjedelar av partsförsam-
lingens medlemmar.

3. Sedan bevis- och
förfarandereglema har antagits får
domarna, i brådskande fall, där
reglerna saknar bestämmelser om
en viss situation som behandlas i
Domstolen, med två tredjedels
majoritet, upprätta provisoriska
regler för att tillämpas tills de
antagits, ändrats eller förkastats av
partsförsamlingen vid dess
nästkommande ordinarie eller
extraordinarie möte.

4. Bevis- och förfarande-
reglema, ändringar i dessa och
eventuella provisoriska regler
skall vara förenliga med denna
stadga. Ändringar i bevis- och
förfarandereglema och proviso-
riska regler skall inte tillämpas
retroaktivt till nackdel för någon
som är föremål för förundersök-
ning eller lagföring eller som har
dömts för ett brott.

5. Vid konflikt mellan stadgan
och bevis- och förfarandereglema
skall stadgan ha företräde.

Artikel 52

Domstolens arbetsordning

1. Domarna skall i enlighet
med denna stadga och bevis- och
förfarandereglema, med absolut
majoritet, anta den arbetsordning
för Domstolen som är nödvändig
för dess löpande verksamhet.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

149

2. The Prosecutor and the
Registrar shall be consulted in the
elaboration of the Regulations and
any amendments thereto.

3. The Regulations and any
amendments thereto shall take
effect upon adoption unless
otherwise decided by the judges.
Immediately upon adoption, they
shall be circulated to States
Parties for comments. If within six
months there are no objections
from a majority of States Parties,
they shall remain in force.

PART 5. INVESTIGATION
AND PROSECUTION

Article 53

Initiation of an investigation

1. The Prosecutor shall,
having evaluated the information
made available to him or her,
initiate an investigation unless he
or she determines that there is no
reasonable basis to proceed under
this Statute. In deciding whether
to initiate an investigation, the
Prosecutor shall consider whether:

(a) The information available
to the Prosecutor provides a
reasonable basis to believe that a
crime within the jurisdiction of
the Court has been or is being
committed;

(b) The case is or would be
admissible under article 17; and

(c) Taking into account the
gravity of the crime and the inte-
rests of victims, there are nonethe-
less substantial reasons to believe
that an investigation would not
serve the interests of justice.

If the Prosecutor determines
that there is no reasonable basis to
proceed and his or her determina-
tion is based solely on subpara-
graph (c) above, he or she shall
inform the Pre-Trial Chamber.

2. If, upon investigation, the
Prosecutor concludes that there is
not a sufficient basis for a
prosecution because:

2. Åklagaren och registratom
skall konsulteras vid utformningen
av arbetsordningen och ändringar
i den.

3. Arbetsordningen och
ändringar i den träder i kraft när
de antas, såvida inte annat
beslutas av domarna. Omedelbart
efter det att arbetsordningen har
antagits, skall den sändas till
stadgepartema för yttrande. Om
inga invändningar har mottagits
från en majoritet av stadge-
partema inom sex månader, skall
arbetsordningen fortsätta att gälla.

DEL 5 FÖRUNDERSÖKNING
OCH LAGFÖRING

Artikel 53
Inledande av förunder-
sökning

1. Åklagaren skall, efter att ha
tagit ställning till tillgängliga
uppgifter, inleda en förundersök-
ning, förutom om han eller hon
finner att det saknas skälig grand
för att vidta ytterligare åtgärder i
enlighet med denna stadga. I sitt
beslut om inledande av förunder-
sökning skall åklagaren bedöma:

a) om de för åklagaren till-
gängliga uppgifterna utgör en
skälig grund att anta att ett brott
som omfattas av Domstolens
jurisdiktion har begåtts eller håller
på att begås,

b) om saken kan eller skulle
kunna tas upp till prövning enligt
artikel 17, och

c) om det med beaktande av
brottets svårighetsgrad och brotts-
offrens intressen likväl finns
väsentliga skäl att anta att en
förundersökning inte skulle tjäna
rättvisans intresse.

Om åklagaren finner att det
inte finns skälig grund för att in-
leda en förundersökning och hans
eller hennes beslut uteslutande har
fattats med stöd av stycke c ovan,
skall han eller hon informera
förundersökningskammaren.

2. Om åklagaren efter
genomförd förundersökning finner
att det inte finns tillräcklig grund
för åtal därför att

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

150

(a) There is not a sufficient
legal or factual basis to seek a
warrant or summons under article
58;

(b) The case is inadmissible
under article 17; or

(c) A prosecution is not in the
interests of justice, taking into
account all the circumstances,
including the gravity of the crime,
the interests of victims and the age
or infirmity of the alleged
perpetrator, and his or her role in
the alleged crime;

the Prosecutor shall inform the
Pre-Trial Chamber and the State
making a referral under article 14
or the Security Council in a case
under article 13, paragraph (b), of
his or her conclusion and the
reasons for the conclusion.

3. (a) At the request of the
State making a referral under
article 14 or the Security Council
under article 13, paragraph (b),
the Pre-Trial Chamber may
review a decision of the Prosecu-
tor under paragraph 1 or 2 not to
proceed and may request the
Prosecutor to reconsider that
decision.

(b) In addition, the Pre-Trial
Chamber may, on its own initia-
tive, review a decision of the Pro-
secutor not to proceed if it is
based solely on paragraph 1 (c) or
2 (c). In such a case, the decision
of the Prosecutor shall be
effective only if confirmed by the
Pre-Trial Chamber.

4. The Prosecutor may, at any
time, reconsider a decision
whether to initiate an investigation
or prosecution based on new facts
or information.

Article 54

Duties and powers of the

Prosecutor with respect to
investigations

1. The Prosecutor shall:

(a) In order to establish the
truth, extend the investigation to
cover all facts and evidence rele-
vant to an assessment of whether
there is criminal responsibility

a) det saknas tillräckliga rätts-
liga eller sakliga grunder för en
framställning om häktning eller
om kallelse i enlighet med artikel
58,

b) saken inte far prövas enligt
artikel 17,

c) lagföring inte tjänar rätt-

visans intresse med hänsyn till alla
omständigheter, däribland brottets
svårighetsgrad, brottsoffrens

intressen samt den påstådda
gärningsmannens ålder eller
hälsotillstånd och hans eller
hennes roll i det påstådda brottet,

skall åklagaren meddela för-
undersökningskammaren och den
stat som har gjort ett hänskjutande
med stöd av artikel 14, eller
säkerhetsrådet i en sak för vilken
artikel 13 b gäller, om sitt beslut
och skälen för detta.

3. a) På begäran av den stat
som har hänskjutit saken med stöd
av artikel 14, eller av säkerhets-
rådet med stöd av artikel 13 b, far
förundersökningskammaren pröva
ett beslut som fattats av åklagaren
med stöd av punkt 1 eller 2 i
denna artikel att inte gå vidare i
saken och får begära att åklagaren
omprövar sitt beslut.

b) Förundersökningskamma-
ren får dessutom på eget initiativ
pröva ett beslut av åklagaren att
inte gå vidare i saken, om detta
beslut grundas endast på punkt 1 c
eller 2 c. I så fall gäller åklagarens
beslut endast om det bekräftats av
förundersökningskammaren.

4. Åklagaren får när som helst
ompröva ett beslut huruvida en
förundersökning skall inledas eller
åtal väckas på grund av nya om-
ständigheter eller upplysningar.

Artikel 54

Åklagarens skyldigheter och
befogenheter vid en
förundersökning

1. Åklagaren skall

a) för att uppdaga sanningen
utsträcka förundersökningen till
att omfatta alla omständigheter
och all bevisning som kan ha
betydelse för att bedöma frågan

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

151

under this Statute, and, in doing
so, investigate incriminating and
exonerating circumstances

equally;

(b) Take appropriate measures
to ensure the effective investiga-
tion and prosecution of crimes
within the jurisdiction of the
Court, and in doing so, respect the
interests and personal circumstan-
ces of victims and witnesses,
including age, gender as defined
in article 7, paragraph 3, and
health, and take into account the
nature of the crime, in particular
where it involves sexual violence,
gender violence or violence
against children; and

2. The Prosecutor may
conduct investigations on the
territory of a State:

(a) In accordance with the
provisions of Part 9; or

(b) As authorized by the Pre-
Trial Chamber under article 57,
paragraph 3 (d).

3. The Prosecutor may:

(a) Collect and examine
evidence;

(b) Request the presence of
and question persons being
investigated, victims and
witnesses;

(c) Seek the cooperation of
any State or intergovemmental
organization or arrangement in
accordance with its respective
competence and/or mandate;

(d) Enter into such arrange-
ments or agreements, not incon-
sistent with this Statute, as may be
necessary to facilitate the coope-
ration of a State, intergovem-
mental organization or person;

(e) Agree not to disclose, at
any stage of the proceedings,
documents or information that the
Prosecutor obtains on the condi-
tion of confidentiality and solely
for the purpose of generating new
evidence, unless the provider of

om det föreligger straffansvar
enligt denna stadga och därvid i
lika mån utreda både de
omständigheter som talar mot och
de som talar för någons skuld,

b) vidta lämpliga åtgärder for
att säkerställa en effektiv
förundersökning och lagföring av
brott som omfattas av Domstolens
jurisdiktion och därvid beakta
brottsoffrens och vittnenas intres-
sen och personliga förhållanden,
däribland ålder, genus som
begreppet definieras i artikel 7.3
samt hälsotillstånd, och beakta
brottets art, särskilt om sexuellt
våld, genusrelaterat våld eller våld
mot barn ingår, och

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

c) till fullo respektera perso-
ners rättigheter enligt denna
stadga.

2. Åklagaren far företa
efterforskningar inom en stats
territorium

a) i enlighet med bestämmel-
serna i del 9, eller

b) i enlighet med förunder-
sökningskammarens tillstånd med
stöd av artikel 57.3 d.

3. Åklagaren far

a) inhämta och undersöka
bevisning,

b) begära närvaro av och höra
personer som är föremål for
undersökning samt brottsoffer och
vittnen,

c) söka samarbete med varje
stat eller mellanstatlig organisa-
tion eller uppgörelser i enlighet
med dess behörighet och/eller
mandat,

d) träffa sådana uppgörelser
eller överenskommelser som inte
är oförenliga med denna stadga
och som kan behövas för att
främja samarbete med en stat, en
mellanstatlig organisation eller en
person,

e) ge sitt samtycke till att inte i
något skede av förfarandet utan
uppgiftslämnarens medgivande
röja innehållet i handlingar eller
avslöja uppgifter som mottagits
med förbehåll för sekretess och
för att åstadkomma annan bevis-

152

the information consents; and

(f) Take necessary measures,
or request that necessary measures
be taken, to ensure the confiden-
tiality of information, the protec-
tion of any person or the
preservation of evidence.

Article 55 Rights of persons during an
investigation

1. In respect of an investiga-
tion under this Statute, a person:

(a) Shall not be compelled to
incriminate himself or herself or
to confess guilt;

(b) Shall not be subjected to
any form of coercion, duress or
threat, to torture or to any other
form of cruel, inhuman or degra-
ding treatment or punishment;

(c) Shall, if questioned in a
language other than a language
the person fully understands and
speaks, have, free of any cost, the
assistance of a competent
interpreter and such translations
as are necessary to meet the
requirements of faimess; and

(d) Shall not be subjected to
arbitrary arrest or detention, and
shall not be deprived of his or her
liberty except on such grounds
and in accordance with such
procedures as are established in
this Statute.

2. Where there are grounds to
believe that a person has
committed a crime within the
jurisdiction of the Court and that
person is about to be questioned
either by the Prosecutor, or by
national authorities pursuant to a
request made under Part 9, that
person shall also have the
following rights of which he or
she shall be informed prior to
being questioned:

(a) To be informed, prior to
being questioned, that there are
grounds to believe that he or she
has committed a crime within the
jurisdiction of the Court;

(b) To remain silent, without
such silence being a consideration
in the determination of guilt or
innocence;

ning, och

f) vidta nödvändiga åtgärder,
eller begära att nödvändiga
åtgärder vidtas, för att säkerställa
sekretess för uppgifter, skydd av
personer eller säkrande av bevis.

Artikel 55 Personers rättigheter vid en
förundersökning

1. Vid en förundersökning i
enlighet med denna stadga skall

a) ingen vara skyldig att yttra
sig till sin nackdel eller erkänna
skuld,

b) ingen utsättas för någon
form av tvång, hot, påtryckning,
tortyr eller annan form av grym,
omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning,

c) den som förhörs på ett annat
språk än ett språk som personen
till fullo förstår och talar, ha
tillgång till kostnadsfritt biträde
av en kompetent tolk och till
sådana översättningar som är
nödvändiga för att uppfylla kravet
på rättvisa och

d) ingen utsättas för
godtyckligt frihetsberövande eller
fängslande och inte heller berövas
friheten utom på de grunder och i
enlighet med det förfarande som
föreskrivs i denna stadga.

2. Om det finns anledning att
anta att någon har gjort sig
skyldig till ett brott som omfattas
av Domstolens jurisdiktion och
den personen skall förhöras,
antingen av åklagaren eller av
nationella myndigheter till följd
av en begäran enligt del 9, skall
den personen också ha följande
rättigheter, om vilka han eller hon
skall bli underrättad före förhöret:

a) Rätt att före förhöret bli
underrättad om att det finns skäl
att tro att han har gjort sig skyldig
till ett brott som omfattas av
Domstolens jurisdiktion.

b) Rätt att vara tyst utan att
tystnaden beaktas vid avgörande
av frågan om skuld eller oskuld.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

153

(c) To have legal assistance of
the person's choosing, or, if the
person does not have legal
assistance, to have legal assistance
assigned to him or her, in any case
where the interests of justice so
require, and without payment by
the person in any such case if the
person does not have sufficient
means to pay for it; and

(d) To be questioned in the
presence of counsel unless the
person has voluntarily waived his
or her right to counsel.

Article 56 Role of the Pre-Trial
Chamber in relation to a unique
investigative opportunity

1. (a) Where the Prosecutor
considers an investigation to
present a unique opportunity to
take testimony or a statement from
a witness or to examine, collect or
test evidence, which may not be
available subsequently for the
purposes of a trial, the Prosecutor
shall so inform the Pre-Trial
Chamber.

(b) In that case, the Pre-Trial
Chamber may, upon request of the
Prosecutor, take such measures as
may be necessary to ensure the
efficiency and integrity of the
proceedings and, in particular, to
pro teet the rights of the defence.

(c) Unless the Pre-Trial
Chamber orders otherwise, the
Prosecutor shall provide the
relevant information to the person
who has been arrested or appeared
in response to a summons in
connection with the investigation
referred to in subparagraph (a), in
order that he or she may be heard
on the matter.

2. The measures referred to in
paragraph 1 (b) may include:

(a) Making recommendations
or orders regarding procedures to
be followed;

(b) Directing that a record be
made of the proceedings;

(d) Authorizing counsel for a
person who has been arrested, or

c) Rätt till rättsligt biträde
efter eget fritt val eller, om
personen inte har sådant biträde,
att fa sig anvisat rättsligt biträde i
alla de fall då så krävs i rättvisans
intresse och utan kostnad, om han
eller hon inte har möjlighet att
betala biträdet.

d) Rätt att bli hörd i närvaro
av sin försvarare, såvida han eller
hon inte frivilligt har avstått från
rätten till försvarare.

Artikel 56 Förundersökningskammare
ns roll vid ett unikt under-
sökningstillfälle

1. a) Om åklagaren finner att
en förundersökning erbjuder ett
unikt tillfälle att uppta vittnesmål
eller ett uttalande från ett vittne
eller att undersöka, inhämta eller
pröva bevisning som kanske inte
är tillgänglig senare för rätte-
gången, skall åklagaren informera
förundersökningskammaren om
detta.

b) I så fall får förundersök-
ningskammaren på åklagarens
begäran vidta de åtgärder som kan
vara nödvändiga för att säkerställa
effektiviteten och integriteten i
förfarandet, och i synnerhet för att
tillvarata försvarets rättigheter.

c) Om inte förundersök-
ningskammaren bestämmer annat,
skall åklagaren i samband med
sådan förundersökning som avses
i stycke a i denna punkt ge den
som berövats friheten eller
infunnit sig efter kallelse relevant
information så att han eller hon
skall kunna höras i saken.

2. De åtgärder som avses i
punkt 1 b ovan kan vara följande:

a) att lämna rekommenda-
tioner eller besluta om vilket
förfarande som skall följas,

b) att bestämma att protokoll
skall föras vid förfarandet,

c) att utse en sakkunnig att
biträda,

d) att ge försvararen för den
som berövats friheten eller

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

154

appeared before the Court in
response to a summons, to partici-
pate, or where there has not yet
been such an arrest or appearance
or counsel has not been desig-
nated, appointing another counsel
to attend and represent the
interests of the defence;

(e) Naming one of its members
or, if necessary, another available
judge of the Pre-Trial or Trial
Division to observe and make
recommendations or orders
regarding the collection and
preservation of evidence and the
questioning of persons;

(f) Taking such other action as
may be necessary to collect or
preserve evidence.

3. (a) Where the Prosecutor
has not sought measures pursuant
to this article but the Pre-Trial
Chamber considers that such
measures are required to preserve
evidence that it deems would be
essential for the defence at trial, it
shall consult with the Prosecutor
as to whether there is good reason
for the Prosecutor's failure to
request the measures. If upon
consultation, the Pre-Trial
Chamber concludes that the
Prosecutor's failure to request
such measures is unjustified, the
Pre-Trial Chamber may take such
measures on its own initiative.

(b) A decision of the Pre-Trial
Chamber to act on its own
initiative under this paragraph
may be appealed by the
Prosecutor. The appeal shall be
heard on an expedited basis.

4. The admissibility of
evidence preserved or collected
for trial pursuant to this article, or
the record thereof, shall be
govemed at trial by article 69, and
given such weight as determined
by the Trial Chamber.

Article 57 Functions and powers of the
Pre-Trial Chamber

1. Unless otherwise provided
in this Statute, the Pre-Trial

infunnit sig efter kallelse tillåtelse
att delta eller, om frihets-
berövandet eller inställelsen ännu
inte har ägt rum eller, om ingen
försvarare har utsetts, att utse en
annan försvarare att närvara och
företräda försvarets intressen,

e) att utse en av sina leda-
möter, eller om så är nödvändigt,
en annan tillgänglig domare i för-
undersöknings- eller rättegångs-
avdelningen, att närvara och avge
rekommendationer eller fatta be-
slut om inhämtande och säkrande
av bevisning och hörande av
personer,

f) att vidta sådana andra
åtgärder som kan vara nödvändiga
för att uppta eller säkra bevisning.

3. a) Om åklagaren inte har
begärt åtgärder som avses i denna
artikel men förundersöknings-
kammaren anser sådana åtgärder
vara nödvändiga för att säkra
bevisning som den anser vara
väsentliga för försvaret i rätte-
gången, skall förundersöknings-
kammaren samråda med åklagaren
för att avgöra om åklagaren har
goda skäl för sin underlåtenhet att
begära att åtgärderna vidtas. Om
förundersökningskammaren efter
samrådet finner att åklagarens
underlåtenhet att begära sådana
åtgärder är omotiverad, får den
vidta åtgärderna på eget initiativ.

b) Ett beslut av förunder-
sökningskammaren att handla på
eget initiativ med stöd av denna
punkt får överklagas av åklagaren.
Överklagandet skall behandlas
med förtur.

4. Frågan om bevisning som
säkrats eller inhämtats för rätte-
gången i enlighet med denna
artikel eller om protokollet kan
tillåtas skall under rättegången
avgöras i enlighet med artikel 69
och tillmätas det värde som rätte-
gångskammaren bestämmer.

Artikel 57 Förundersökningskammare
ns uppgifter och befogenheter

1. Såvida inte annat föreskrivs
i denna stadga, skall förundersök-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

155

Chamber shall exercise its
functions in accordance with the
provisions of this article.

2 . (a) Orders or rulings of the
Pre-Trial Chamber issued under
artides 15, 18, 19, 54, paragraph
2, 61, paragraph 7, and 72 must
be concurred in by a majority of
its judges.

(b) In all other cases, a single
judge of the Pre-Trial Chamber
may exercise the functions
provided for in this Statute, unless
otherwise provided for in the
Rules of Procedure and Evidence
or by a majority of the Pre-Trial
Chamber.

3. In addition to its other
functions under this Statute, the
Pre-Trial Chamber may:

(a) At the request of the
Prosecutor, issue such orders and
warrants as may be required for
the purposes of an investigation;

(b) Upon the request of a
person who has been arrested or
has appeared pursuant to a
summons under article 58, issue
such orders, including measures
such as those described in article
56, or seek such cooperation pur-
suant to Part 9 as may be
necessary to assist the person in
the preparation of his or her
defence;

(c) Where necessary, provide
for the protection and privacy of
victims and witnesses, the
preservation of evidence, the
protection of persons who have
been arrested or appeared in
response to a summons, and the
protection of national security
information;

(d) Authorize the Prosecutor
to take specific investigative steps
within the territory of a State
Party without having secured the
cooperation of that State under
Part 9 if, whenever possible
having regard to the views of the
State concemed, the Pre-Trial
Chamber has determined in that
case that the State is clearly
unable to execute a request for

ningskammaren fullgöra sina upp-
gifter i enlighet med bestämmel-
serna i denna artikel.

2. a) För beslut meddelade av
förundersökningskammaren med
stöd av artiklarna 15, 18, 19, 54.2,
61.7 och 72 krävs instämmande
av en majoritet av kammarens
domare.

b) I alla övriga fall får en
ensam domare i förundersök-
ningskammaren fullgöra de upp-
gifter som föreskrivs i denna
stadga, såvida inte annat före-
skrivs i bevis- och förfarande-
reglema eller av en majoritet av
förundersökningskammarens
ledamöter.

3. Utöver sina övriga uppgifter
enligt denna stadga får förunder-
sökningskammaren

a) på begäran av åklagaren
meddela de beslut och utfärda de
förelägganden som är nödvändiga
för en förundersökning,

b) på begäran av en person
som har berövats friheten eller
infunnit sig efter kallelse enligt
artikel 58 meddela de beslut,
innefattande de åtgärder som
avses i artikel 56, eller söka det
samarbete i enlighet med del 9
som kan behövas for att bistå
personen med att förbereda sitt
försvar,

c) om så behövs, säkerställa
brottsoffers och vittnens säkerhet
och frid, säkra bevisning och
skydda personer som har berövats
friheten eller infunnit sig efter
kallelse samt skydda uppgifter
som berör nationell säkerhet,

d) ge åklagaren tillåtelse att
genomföra bestämda undersök-
ningsåtgärder inom en stadgeparts
territorium utan att ha försäkrat
sig om denna stats samarbete i
enlighet med del 9, om förunder-
sökningskammaren har funnit,
med hänsyn till den berörda sta-
tens inställning när så är möjligt,
att staten i det fallet uppenbart
saknar förmåga att efterkomma en

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

156

cooperation due to the unavail-
ability of any authority or any
component of its judicial system
competent to execute the request
for cooperation under Part 9.

(e) Where a warrant of arrest
or a summons has been issued
under article 58, and having due
regard to the strength of the
evidence and the rights of the
parties concemed, as provided for
in this Statute and the Rules of
Procedure and Evidence, seek the
cooperation of States pursuant to
article 93, paragraph 1 (k), to take
protective measures for the
purpose of forfeiture, in particular
for the ultimate benefit of victims.

Article 58

Issuance by the Pre-Trial
Chamber of a warrant of arrest
or a summons to appear

1. At any time after the
initiation of an investigation, the
Pre-Trial Chamber shall, on the
application of the Prosecutor,
issue a warrant of arrest of a
person if, having examined the
application and the evidence or
other information submitted by
the Prosecutor, it is satisfied that:

(a) There are reasonable
grounds to believe that the person
has committed a crime within the
jurisdiction of the Court; and

(b) The arrest of the person
appears necessary:

(i) To ensure the person's
appearance at trial,

(ii) To ensure that the person
does not obstruct or endanger the
investigation or the court
proceedings, or

(iii) Where applicable, to
prevent the person from
continuing with the commission of
that crime or a related crime
which is within the jurisdiction of
the Court and which arises out of
the same circumstances.

2. The application of the
Prosecutor shall contain:

framställning om samarbete bero-
ende på att det inte finns någon
myndighet eller någon del av dess
rättssystem som är behörig att
genomföra framställningen om
samarbete enligt del 9,

e) söka samarbete med stater i
enlighet med artikel 93.1 j för att
vidta skyddsåtgärder med sikte på
förverkande, särskilt i brotts-
offrens slutliga intresse, i de fall
ett häktningsbeslut eller en
kallelse har utfärdats med stöd av
artikel 58 och med vederbörlig
hänsyn till bevisningens styrka
och de berörda partemas rättig-
heter enligt föreskrifterna i denna
stadga och bevis- och förfarande-
reglema.

Artikel 58
Förundersöknings-
kammarens utfärdande av
häktningsbeslut eller kallelse till
inställelse inför Domstolen

1. När som helst sedan en
förundersökning har inletts skall
förundersökningskammaren på
framställning av åklagaren utfärda
ett häktningsbeslut avseende en
person om förundersöknings-
kammaren, efter att ha prövat
ansökan och bevisningen eller
andra upplysningar som lämnats
av åklagaren, har förvissat sig om
att

a) det finns skälig anledning
att anta att personen har gjort sig
skyldig till ett brott som omfattas
av Domstolens jurisdiktion, och

b) det förefaller vara nödvän-
digt att personen berövas friheten

i) för att säkerställa att perso-
nen infinner sig vid rättegången,

ii) för att säkerställa att per-
sonen inte hindrar eller äventyrar
förundersökningen eller rätte-
gången, eller

iii) för att, i förekommande
fall, hindra att personen fortsätter
att begå brottet i fråga eller
därmed sammanbundet brott som
omfattas av Domstolens
jurisdiktion och som följer av
samma omständigheter.

2. Åklagarens framställning
skall innehålla

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

157

(a) The name of the person
and any other relevant identifying
information;

(b) A specific reference to the
crimes within the jurisdiction of
the Court which the person is
alleged to have committed;

(d) A summary of the evidence
and any other information which
establish reasonable grounds to
believe that the person committed
those crimes; and

(e) The reason why the
Prosecutor believes that the arrest
of the person is necessary.

3. The warrant of arrest shall
contain:

(a) The name of the person
and any other relevant identifying
information;

(b) A specific reference to the
crimes within the jurisdiction of
the Court for which the person's
arrest is sought; and

4. The warrant of arrest shall
remain in effect until otherwise
ordered by the Court.

5. On the basis of the warrant
of arrest, the Court may request
the provisional arrest or the arrest
and surrender of the person under
Part 9.

6. The Prosecutor may request
the Pre-Trial Chamber to amend
the warrant of arrest by modifying
or adding to the crimes specified
therein. The Pre-Trial Chamber
shall so amend the warrant if it is
satisfied that there are reasonable
grounds to believe that the person
committed the modified or
additional crimes.

7. As an altemative to seeking
a warrant of arrest, the Prosecutor
may submit an application
requesting that the Pre-Trial
Chamber issue a summons for the
person to appear. If the Pre-Trial

a) personens namn och annan
information av betydelse för
identifieringen,

b) en detaljerad hänvisning till
de brott som omfattas av
Domstolens jurisdiktion, som
personen påstås ha begått,

c) en kortfattad redogörelse
för de omständigheter som påstås
utgöra dessa brott,

d) en sammanställning av den
bevisning och de andra upplys-
ningar som ger skälig anledning
att anta att personen har begått
dessa brott, och

e) skälen för att åklagaren
anser ett frihetsberövande vara
nödvändigt.

3. Ett häktningsbeslut skall
innehålla

a) personens namn och annan
information av betydelse för
identifieringen,

b) en detaljerad hänvisning till
de brott inom Domstolens
jurisdiktion för vilka personen
begärs häktad, och

c) en kortfattad redogörelse
för de omständigheter som påstås
utgöra dessa brott.

4. Häktningsbeslutet skall
gälla till dess att Domstolen
beslutar annat.

5. Domstolen får med stöd av
häktningsbeslutet begära personen
provisoriskt anhållen eller
anhållen och överlämnad i
enlighet med del 9.

6. Åklagaren får begära att
förundersökningskammaren änd-
rar häktningsbeslutet genom
förändring av eller tillägg till de
brott som där anges. Förunder-
sökningskammaren skall ändra
häktningsbeslutet när den har
förvissat sig om att det finns
skälig anledning att anta att
personen har gjort sig skyldig till
de förändrade eller tillagda
brotten,

7. I stället för att begära ett
häktningsbeslut får åklagaren
ansöka om att förundersöknings-
kammaren utfärdar en kallelse för
personen att inställa sig inför
Domstolen. Om förundersök-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

158

Chamber is satisfied that there are
reasonable grounds to believe that
the person committed the crime
alleged and that a summons is
sufficient to ensure the person's
appearance, it shall issue the
summons, with or without
conditions restricting liberty
(other than detention) if provided
for by national law, for the person
to appear. The summons shall
contain:

(a) The name of the person
and any other relevant identifying
information;

(b) The specified date on
which the person is to appear;

(c) A specific reference to the
crimes within the jurisdiction of
the Court which the person is
alleged to have committed; and

(d) A concise statement of the
facts which are alleged to
constitute the crime.

The summons shall be served
on the person.

Article 59 Arrest proceedings in the
custodial State

1. A State Party which has
received a request for provisional
arrest or for arrest and surrender
shall immediately take steps to
arrest the person in question in
accordance with its laws and the
provisions of Part 9.

2. A person arrested shall be
brought promptly before the
competent judicial authority in the
custodial State which shall
determine, in accordance with the
law of that State, that:

(a) The warrant applies to that
person;

(b) The person has been
arrested in accordance with the
proper process; and

3. The person arrested shall
have the right to apply to the
competent authority in the
custodial State for interim release
pending surrender.

4. In reaching a decision on

ningskammaren är förvissad om
att det finns skälig anledning att
anta att personen har begått de
påstådda brotten och att en
kallelse är tillräcklig för att
säkerställa att personen infinner
sig, skall den utfärda en kallelse
med eller utan andra villkor om
frihetsinskränkningar (andra än
häktning), om detta förekommer i
nationell rätt. Kallelsen skall
innehålla följande:

a) personens namn och annan

relevant information för

identifieringen,

b) uppgift om den dag

personen skall infinna sig,

c) en detaljerad hänvisning till
de brott inom Domstolens juris-
diktion, som personen påstås ha
begått, och

d) en kortfattad redogörelse
för de omständigheter som påstås
utgöra dessa brott.

Kallelsen skall delges
personen i fråga.

Artikel 59
Förfarande i förvarsstaten
vid ett frihetsberövande

1. En stadgepart som har mot-
tagit en framställning om proviso-
riskt anhållande eller anhållande
och överlämnande skall omedel-
bart vidta åtgärder för att gripa
personen i fråga i enlighet med
sina lagar och bestämmelserna i
del 9.

2. Den som har berövats
friheten skall ofördröj ligen ställas
inför den behöriga rättsliga
myndigheten i förvarsstaten som, i
enlighet med lagen i den staten,
skall fastställa

a) att häktningsbeslutet avser
personen i fråga,

b) att personen har berövats
friheten enligt gällande regler, och

c) att personens rättigheter har
respekterats.

3. Den som har berövats
friheten skall ha rätt att hos
behörig myndighet i förvarsstaten
begära tillfällig frigivning i
avvaktan på överlämnande.

4. Den behöriga myndigheten i

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

159

any such application, the
competent authority in the
custodial State shall consider
whether, given the gravity of the
alleged crimes, there are urgent
and exceptional circumstances to
justify interim release and whether
necessary safeguards exist to
ensure that the custodial State can
fulfil its duty to surrender the
person to the Court. It shall not be
open to the competent authority of
the custodial State to consider
whether the warrant of arrest was
properly issued in accordance
with article 58, paragraph 1 (a)
and (b).

5. The Pre-Trial Chamber
shall be notified of any request for
interim release and shall make
recommendations to the compe-
tent authority in the custodial
State. The competent authority in
the custodial State shall give full
consideration to such recommen-
dations, including any recommen-
dations on measures to prevent the
escape of the person, before
rendering its decision.

6. If the person is granted
interim release, the Pre-Trial
Chamber may request periodic
reports on the status of the interim
release.

7. Once ordered to be
surrendered by the custodial State,
the person shall be delivered to
the Court as soon as possible.

Article 60 Initial proceedings before
the Court

1. Upon the surrender of the
person to the Court, or the
person's appearance before the
Court voluntarily or pursuant to a
summons, the Pre-Trial Chamber
shall satisfy itself that the person
has been informed of the crimes
which he or she is alleged to have
committed, and of his or her rights
under this Statute, including the
right to apply for interim release
pending trial.

2. A person subject to a
warrant of arrest may apply for

förvarsstaten skall när den avgör
en sådan framställning ta ställning
till om det mot bakgrund av de
påstådda brottens svårhetsgrad
föreligger sådana brådskande och
extraordinära förhållanden som
motiverar tillfällig frigivning och
om det finns nödvändiga garantier
för att tillförsäkra att förvarsstaten
kan uppfylla sin skyldighet att
överlämna personen till Dom-
stolen. Det skall inte tillkomma
den behöriga myndigheten i
förvarsstaten att avgöra om
häktningsbeslutet har utfärdats på
ett riktigt sätt i enlighet med
artikel 58.1 a och b.

5. Förundersökningskammaren
skall underrättas om varje fram-
ställning om tillfällig frigivning
och lämna rekommendationer till
den behöriga myndigheten i för-
varsstaten. Den behöriga myndig-
heten i förvarsstaten skall fullt ut
beakta sådana rekommendationer
inklusive eventuella rekommenda-
tioner om åtgärder för att för-
hindra att personen avviker innan
myndigheten fattar sitt beslut.

6. Om personen friges
tillfälligt, får förundersöknings-
kammaren begära regelbundna
rapporter om den tillfälliga
frigivningen.

7. När det föreligger ett beslut
om överlämnande från förvars-
staten, skall personen så snart som
möjligt överlämnas till Dom-
stolen.

Artikel 60 Inledande förfaranden inför
Domstolen

1. När personen har
överlämnats till Domstolen, eller
infunnit sig där frivilligt eller efter
kallelse, skall förundersöknings-
kammaren förvissa sig om att
personen har blivit underrättad om
de brott som han eller hon påstås
ha gjort sig skyldig till och om
sina rättigheter enligt denna
stadga, inklusive rätten att begära
tillfällig frigivning i avvaktan på
rättegång.

2. Den person för vilken ett
häktningsbeslut har utfärdats får

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

160

interim release pending trial. If
the Pre-Trial Chamber is satisfied
that the conditions set forth in
article 58, paragraph 1, are met,
the person shall continue to be
detained. If it is not so satisfied,
the Pre-Trial Chamber shall
release the person, with or without
conditions.

3. The Pre-Trial Chamber
shall periodically review its ruling
on the release or detention of the
person, and may do so at any time
on the request of the Prosecutor or
the person. Upon such review, it
may modify its ruling as to
detention, release or conditions of
release, if it is satisfied that
changed circumstances so require.

4. The Pre-Trial Chamber
shall ensure that a person is not
detained for an unreasonable
period prior to trial due to
inexcusable delay by the Prose-
cutor. If such delay occurs, the
Court shall consider releasing the
person, with or without
conditions.

5. If necessary, the Pre-Trial
Chamber may issue a warrant of
arrest to secure the presence of a
person who has been released.

Article 61 Confirmation of the charges
before trial

1. Subject to the provisions of
paragraph 2, within a reasonable
time after the person's surrender
or voluntary appearance before
the Court, the Pre-Tnal Chamber
shall hold a hearing to confirm the
charges on which the Prosecutor
intends to seek trial. The hearing
shall be held in the presence of
the Prosecutor and the person
charged, as well as his or her
counsel.

2. The Pre-Trial Chamber
may, upon request of the
Prosecutor or on its own motion,
hold a hearing in the absence of

begära att tillfälligt bli försatt på
fri fot i avvaktan på rättegång. Om
förundersökningskammaren har
förvissat sig om att de villkor som
föreskrivs i artikel 58.1 är upp-
fyllda, skall personen fortsätta att
vara häktad. I annat fall skall
förundersökningskammaren frige
personen med eller utan villkor.

3. Förundersökningskammaren
skall regelbundet ompröva sitt
beslut om frigivning eller frihets-
berövande av personen och far när
som helst göra detta på begäran av
åklagaren eller personen i fråga.
Vid en sådan prövning far för-
undersökningskammaren ändra
sitt beslut om frihetsberövande,
frigivning eller villkoren för
frigivning, om den finner att så
krävs på grund av ändrade
förhållanden.

4. Förundersökningskammaren
skall säkerställa att ingen är
berövad friheten under oskäligt
lång tid före rättegången på grund
av en omotiverad försening från
åklagarens sida. Om en sådan
försening uppstår, skall Dom-
stolen överväga att frige personen
med eller utan villkor.

5. Förundersökningskammaren
får, om det är nödvändigt, utfärda
ett häktningsbeslut för att försäkra
sig om att en person som har
frigetts infinner sig.

Artikel 61 Bekräftelse av åtalspunkter
före rättegång

1. Med förbehåll för bestäm-
melserna i punkt 2 i denna artikel
skall förundersökningskammaren
inom skälig tid efter det att perso-
nen har överlämnats till eller fri-
villigt infunnit sig vid Domstolen,
hålla en förhandling för att
bekräfta de åtalspunkter som åkla-
garen avser att lägga till grund för
lagföring. Förhandlingen skall äga
rum i närvaro av åklagaren och
den anklagade samt hans eller
hennes försvarare.

2. Förundersökningskammaren
far på begäran av åklagaren eller
på eget initiativ hålla en
förhandling i den anklagades

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

161

the person charged to confirtn the
charges on which the Prosecutor
intends to seek trial when the
person has:

(a) Waived his or her right to
be present; or

(b) Fled or cannot be found
and all reasonable steps have been
taken to secure his or her
appearance before the Court and
to inform the person of the
charges and that a hearing to
confirm those charges will be
held.

In that case, the person shall
be represented by counsel where
the Pre-Trial Chamber determines
that it is in the interests of justice.

3. Within a reasonable time
before the hearing, the person
shall:

(a) Be provided with a copy of
the document containing the
charges on which the Prosecutor
intends to bring the person to trial;
and

(b) Be informed of the
evidence on which the Prosecutor
intends to rely at the hearing.

The Pre-Trial Chamber may
issue orders regarding the
disclosure of information for the
purposes of the hearing.

4. Before the hearing, the
Prosecutor may continue the
investigation and may amend or
withdraw any charges. The person
shall be given reasonable notice
before the hearing of any
amendment to or withdrawal of
charges. In case of a withdrawal
of charges, the Prosecutor shall
notify the Pre-Trial Chamber of
the reasons for the withdrawal.

5. At the hearing, the
Prosecutor shall support each
charge with sufficient evidence to
establish substantial grounds to
believe that the person committed
the crime charged. The Prosecutor
may rely on documentary or
summary evidence and need not
call the witnesses expected to
testify at the trial.

frånvaro för att bekräfta de
åtalspunkter som åklagaren avser
att lägga till grund för lagföring,
om den anklagade har

a) avstått från sin rätt att vara
närvarande, eller

b) avvikit eller inte kan
påträffas och alla skäliga åtgärder
har vidtagits för att säkerställa att
personen skall inställa sig inför
Domstolen för att informera
honom eller henne om åtalspunk-
terna och om att en förhandling
kommer att hållas för att bekräfta
dessa åtalspunkter.

I så fall skall personen
företrädas av en försvarare om
förundersökningskammaren finner
att detta ligger i rättvisans
intresse.

3. Inom skälig tid före
förhandlingen skall personen

a) få en kopia av den handling
som innehåller de åtalspunkter
som åklagaren avser lägga till
grund för lagföringen,

b) få information om den
bevisning som åklagaren avser
åberopa i rättegången.

Förundersökningskammaren
får förordna om utlämnade av
information för förhandlingen.

4. Före förhandlingen får
åklagaren fortsätta förundersök-
ningen och ändra eller återta åtals-
punkter. Den anklagade skall i
skälig tid före förhandlingen
underrättas om eventuella änd-
ringar eller återtagande av åtals-
punkter. Om åtalspunkter återtas,
skall åklagaren underrätta för-
undersökningskammaren och ange
skälen härför.

5. Vid förhandlingen skall
åklagaren underbygga varje
åtalspunkt med bevisning som är
tillräcklig för att fastställa att det
finns väsentliga skäl att anta att
den anklagade har gjort sig
skyldig till de brott som han eller
hon anklagas för. Åklagaren får
skriftliga bevis eller sammanställ-
ningar och behöver inte kalla

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

162

6. At the hearing, the person
may:

(a) Object to the charges;

(b) Challenge the evidence
presented by the Prosecutor; and

7. The Pre-Trial Chamber
shall, on the basis of the hearing,
determine whether there is
sufficient evidence to establish
substantial grounds to believe that
the person committed each of the
crimes charged. Based on its
determination, the Pre-Trial
Chamber shall:

(a) Confirm those charges in
relation to which it has
determined that there is sufficient
evidence, and commit the person
to a Trial Chamber for trial on the
charges as confirmed;

(b) Decline to confirm those
charges in relation to which it has
determined that there is
insufficient evidence;

(i) Providing further evidence
or conducting further investiga-
tion with respect to a particular
charge; or

(ii) Amending a charge
because the evidence submitted
appears to establish a different
crime within the jurisdiction of
the Court.

8. Where the Pre-Trial
Chamber declines to confirm a
charge, the Prosecutor shall not be
precluded from subsequently
requesting its confirmation if the
request is supported by additional
evidence.

9. After the charges are
confirmed and before the trial has
begun, the Prosecutor may, with
the permission of the Pre-Trial
Chamber and after notice to the
accused, amend the charges. If the
Prosecutor seeks to add additional

vittnen som förväntas vittna vid
huvudförhandlingen.

6. Vid förhandlingen får den
anklagade

a) resa invändningar mot åtals-
punkterna,

b) bestrida bevisning som
framläggs av åklagaren, och

c) framlägga bevisning.

7. På grundval av förhand-
lingen skall förundersöknings-
kammaren avgöra om det finns
tillräcklig bevisning för att fast-
ställa att det föreligger väsentliga
skäl att anta att den anklagade har
gjort sig skyldig till vart och ett av
de brott som han eller hon åtalas
för. Med stöd av detta avgörande
skall förundersökningskammaren

a) bekräfta de åtalspunkter
beträffande vilka den har funnit
att det finns tillräcklig bevisning
och hänvisa personen till en rätte-
gångskammare för huvudförhand-
ling beträffande de bekräftade
åtalspunkterna,

b) avvisa de åtalspunkter
beträffande vilka den har funnit
att det inte finns tillräckliga bevis,

c) ajournera förhandlingen och
uppmana åklagaren att överväga

i) att framlägga ytterligare
bevisning eller fortsätta utred-
ningen av en viss åtalspunkt, eller

ii) att ändra en åtalspunkt
därför att den framlagda bevis-
ningen förefaller tyda på att ett
annat brott som omfattas av Dom-
stolens jurisdiktion har begåtts.

8. Om förundersöknings-
kammaren avvisar en åtalspunkt,
skall det inte hindra åklagaren
från att senare begära att åtals-
punkten bekräftas om begäran
stöds av ny bevisning.

9. Sedan åtalspunkterna har
bekräftats och innan huvudför-
handlingen inleds får åklagaren,
med förundersökningskammarens
tillstånd och efter att ha under-
rättat den tilltalade, ändra åtalet.
Om åklagaren vill lägga till nya

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

163

charges or to substitute more
serious charges, a hearing under
this article to confirm those
charges must be held. After
commencement of the trial, the
Prosecutor may, with the
permission of the Trial Chamber,
withdraw the charges.

10. Any warrant previously
issued shall cease to have effect
with respect to any charges which
have not been confirmed by the
Pre-Trial Chamber or which have
been withdrawn by the
Prosecutor.

11. Once the charges have
been confirmed in accordance
with this article, the Presidency
shall constitute a Trial Chamber
which, subject to paragraph 9 and
to article 64, paragraph 4, shall be
responsible for the conduct of
subsequent proceedings and may
exercise any function of the Pre-
Trial Chamber that is relevant and
capable of application in those
proceedings.

PART 6. THE TRIAL

Article 62
Place of trial

Unless otherwise decided, the
place of the trial shall be the seat
of the Court.

Article 63

Trial in the presence of the
accused

1. The accused shall be
present during the trial.

2. If the accused, being present
before the Court, continues to
disrupt the trial, the Trial
Chamber may remove the accused
and shall make provision for him
or her to observe the trial and
instruct counsel from outside the
courtroom, through the use of
Communications technology, if
required. Such measures shall be
taken only in exceptional circum-
stances after other reasonable
altematives have proved inade-
quate, and only for such duration
as is strictly required.

åtalspunkter eller ersätta dem med
allvarligare åtalspunkter, måste en
förhandling enligt denna artikel
äga rum for att bekräfta dessa
åtalspunkter. När huvudförhand-
lingen har inletts får åklagaren,
med rättegångskammarens till-
stånd, återta åtalspunkter.

10. Tidigare meddelade beslut
skall upphöra att gälla med avse-
ende på åtalspunkter som inte har
bekräftats av förundersöknings-
kammaren eller som har återtagits
av åklagaren.

11. Så snart åtalspunkterna har
bekräftats i enlighet med denna
artikel skall presidiet inrätta en
rättegångskammare som, med
förbehåll för punkt 9 i denna
artikel och artikel 64.4, skall
ansvara for genomförandet av det
följande förfarandet och som får
fullgöra alla de av förundersök-
ningskammarens uppgifter som är
relevanta och kan tillämpas i det
förfarandet.

DEL 6 RÄTTEGÅNGEN

Artikel 62
Rättegångsort

Om inte annat beslutas, skall
Domstolens säte vara rättegångs-
ort.

Artikel 63

Den tilltalades närvaro vid
huvudförhandlingen

1. Den tilltalade skall vara när-
varande vid huvudförhandlingen.

2. Om den tilltalade under sin
närvaro inför Domstolen varaktigt
stör förhandlingarna, får rätte-
gångskammaren avlägsna den till-
talade och skall vidta åtgärder så
att han eller hon från en plats
utanför förhandlingssalen skall
kunna följa förhandlingarna och
ge sin försvarare instruktioner, om
så behövs med användande av
kommunikationsteknik. Sådana åt-
gärder skall endast vidtas i undan-
tagsfall och först sedan andra
skäliga alternativ har befunnits
vara otillräckliga och endast under
den tid som är absolut nödvändig.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

164

Article 64

Functions and powers of the
Trial Chamber

1. The functions and powers
of the Trial Chamber set out in
this article shall be exercised in
accordance with this Statute and
the Rules of Procedure and
Evidence.

2. The Trial Chamber shall
ensure that a trial is fair and
expeditious and is conducted with
full respect for the rights of the
accused and due regard for the
protection of victims and
witnesses.

3. Upon assignment of a case
for trial in accordance with this
Statute, the Trial Chamber assig-
ned to deal with the case shall:

(a) Confer with the parties and
adopt such procedures as are
necessary to facilitate the fair and
expeditious conduct of the
proceedings;

(b) Determine the language or
languages to be used at trial; and

(c) Subject to any other
relevant provisions of this Statute,
provide for disclosure of
documents or information not
previously disclosed, sufficiently
in advance of the commencement
of the trial to enable adequate
preparation for trial.

4. The Trial Chamber may, if
necessary for its effective and fair
functioning, refer preliminary
issues to the Pre-Trial Chamber
or, if necessary, to another
available judge of the Pre-Trial
Division.

5. Upon notice to the parties,
the Trial Chamber may, as
appropriate, direct that there be
joinder or severance in respect of
charges against more than one
accused.

6. In performing its functions
prior to trial or during the course
of a trial, the Trial Chamber may,
as necessary:

Artikel 64

Rättegångskammarens
uppgifter och befogenheter

1. Rättegångskammarens
uppgifter och befogenheter enligt
denna artikel skall utövas i
enlighet med denna stadga och
bevis- och förfarandereglema.

2. Rättegångskammaren skall
tillse att rättegången är opartisk
och effektiv och att den genom-
förs på ett sådant sätt att den till-
talades rättigheter till fullo respek-
teras och att skyddet av brotts-
offer och vittnen vederbörligen
beaktas.

3. När en rättegångskammare
får sig tilldelat ett mål för hand-
läggning i enlighet med denna
stadga skall den

a) överlägga med stadgepar-
tema och anta de förfaranden som
behövs för att handläggningen
skall kunna genomföras opartiskt
och effektivt,

b) bestämma vilket eller vilka
språk som skall användas vid
rättegången, och

c) med förbehåll för andra
tillämpliga bestämmelser i denna
stadga, tillse att handlingar och
uppgifter som inte tidigare har
lämnats ut framläggs i så god tid
före huvudförhandlingen att
godtagbara förberedelser möjlig-
görs.

4. Rättegångskammaren far, i
den mån det behövs för att den
skall kunna fungera på ett effek-
tivt och opartiskt sätt, hänskjuta
preliminära frågor till förunder-
sökningskammaren eller, om det
är nödvändigt, till en annan till-
gänglig domare i förundersök-
ningsavdelningen.

5. Om det är lämpligt får
rättegångskammaren, efter under-
rättelse till partema, besluta om
att förena eller separera hand-
läggningen av åtal mot mer än en
tilltalad.

6. Vid fullgörandet av sina
uppgifter före eller under huvud-
förhandlingen får rättegångs-
kammaren, om det behövs,

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

165

(a) Exercise any functions of
the Pre-Trial Chamber referred to
in article 61, paragraph 11;

(b) Require the attendance and
testimony of witnesses and
production of documents and
other evidence by obtaining, if
necessary, the assistance of States
as provided in this Statute;

(d) Order the production of
evidence in addition to that
already collected prior to the trial
or presented during the trial by the
parties;

(e) Provide for the protection
of the accused, witnesses and
victims; and

(f) Rule on any other relevant
matters.

7. The trial shall be held in
public. The Trial Chamber may,
however, determine that special
circumstances require that certain
proceedings be in closed session
for the purposes set forth in article
68, or to protect confidential or
sensitive information to be given
in evidence.

8. (a) At the commencement
of the trial, the Trial Chamber
shall have read to the accused the
charges previously confirmed by
the Pre-Trial Chamber. The Trial
Chamber shall satisfy itself that
the accused understands the
nature of the charges. It shall
afford him or her the opportunity
to make an admission of guilt in
accordance with article 65 or to
plead not guilty.

(b) At the trial, the presiding
judge may give directions for the
conduct of proceedings, including
to ensure that they are conducted
in a fair and impartial manner.
Subject to any directions of the
presiding judge, the parties may
submit evidence in accordance
with the provisions of this Statute.

9. The Trial Chamber shall
have, inter alia. the power on
application of a party or on its

a) fullgöra alla förundersök-
ningskammarens uppgifter som
avses i artikel 61.11,

b) påfordra närvaro och
vittnesmål av vittnen samt fram-
läggande av handlingar och annan
bevisning genom att, i den mån
det behövs, fa hjälp av stater i
enlighet med denna stadga,

c) sörja för skyddet av
sekretessbelagda uppgifter,

d) bestämma om bevisupp-
tagning utöver vad som inhämtats
före eller framlagts av partema
under huvudförhandlingen,

e) sötja för skyddet av den
tilltalade, vittnena och brotts-
offren,

f) besluta i alla övriga
relevanta frågor.

7. Rättegången skall vara
offentlig. Rättegångskammaren
kan dock besluta att särskilda
omständigheter kräver att vissa
förfaranden hålls inom stängda
dörrar för de ändamål som avses i
artikel 68 eller för att skydda
hemliga eller känsliga uppgifter
som skall framläggas som bevis.

8. a) Vid huvudförhandlingens
böljan skall rättegångskammaren
tillse att den tilltalade för sig får
upplästa de åtalspunkter som tidi-
gare har bekräftats av förunder-
sökningskammaren. Rättegångs-
kammaren skall förvissa sig om
att den tilltalade förstår inne-
börden av åtalet. Rättegångs-
kammaren skall ge den tilltalade
tillfälle att erkänna sig skyldig i
enlighet med artikel 65 eller att
förklara sig icke skyldig.

b) Under rättegången får
rättens ordförande ge anvisningar
för hur förfarandet skall genom-
föras och därvid säkerställa att det
genomförs på ett rättvist och
opartiskt sätt. Med förbehåll för
eventuella anvisningar av rättens
ordförande får partema framlägga
bevisning i enlighet med bestäm-
melserna i denna stadga.

9. Rättegångskammaren skall
bland annat ha befogenhet att på
begäran av en part eller på eget

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

166

own motion to:

(a) Rule on the admissibility
or relevance of evidence; and

(b) Take all necessary steps to
maintain order in the course of a
hearing.

10. The Trial Chamber shall
ensure that a complete record of
the trial, which accurately reflects
the proceedings, is made and that
it is maintained and preserved by
the Registrar.

Article 65 Proceedings on an admission
of guilt

1. Where the accused makes
an admission of guilt pursuant to
article 64, paragraph 8 (a), the
Trial Chamber shall determine
whether:

(a) The accused understands
the nature and consequences of
the admission of guilt;

(b) The admission is
voluntarily made by the accused
after sufficient consultation with
defence counsel; and

(i) The charges brought by the
Prosecutor and admitted by the
accused;

(ii) Any materials presented by
the Prosecutor which supplement
the charges and which the accused
accepts; and

(iii) Any other evidence, such
as the testimony of witnesses,
presented by the Prosecutor or the
accused.

2. Where the Trial Chamber is
satisfied that the matters referred
to in paragraph 1 are established,
it shall consider the admission of
guilt, together with any additional
evidence presented, as
establishing all the essential facts
that are required to prove the
crime to which the admission of
guilt relätes, and may convict the
accused of that crime.

3. Where the Trial Chamber is
not satisfied that the matters
referred to in paragraph 1 are
established, it shall consider the

initiativ

a) avgöra om bevisning skall
tillåtas och är relevant och

b) vidta alla åtgärder som
behövs for att upprätthålla ord-
ningen under förhandlingen.

10. Rättegångskammaren skall
tillse att ett fullständigt protokoll
förs över rättegången som på ett
riktigt sätt återger förhandlingarna
och att det bibehålls och förvaras
av registratom.

Artikel 65 Förfarande om en tilltalad
erkänner sig skyldig

1. Om en tilltalad erkänner sig
skyldig enligt artikel 64.8 a, skall
rättegångskammaren avgöra om

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

a) den tilltalade förstår
innebörden och följderna av sitt
erkännande,

b) den tilltalade har gjort
erkännandet frivilligt efter till-
räckligt samråd med sin försva-
rare, och

c) erkännandet stöds av
omständigheterna i målet som de
framgår av

i) de åtalspunkter som har
framlagts av åklagaren och
erkänts av den tilltalade,

ii) material framlagt av åkla-
garen som åtföljer åtalet och som
den tilltalade godtar, och

iii) varje annat bevis såsom
vittnesmål framlagda av åklagaren
eller av den tilltalade.

2. Om rättegångskammaren är
förvissad att de villkor som nämns
i punkt 1 är uppfyllda, skall den
anse att erkännandet tillsammans
med eventuell ytterligare framlagd
bevisning visar att alla de väsent-
liga omständigheter som fordras
för att bevisa det brott som
erkännandet avser och far falla
den tilltalade till ansvar för detta
brott.

3. Om rättegångskammaren
inte är förvissad om att de villkor
som nämns i punkt 1 är uppfyllda,
skall den anse att erkännandet inte

167

admission of guilt as not having
been made, in which case it shall
order that the trial be continued
under the ordinary trial proce-
dures provided by this Statute and
may remit the case to another
Trial Chamber.

4. Where the Trial Chamber is
of the opinion that a more
complete presentation of the facts
of the case is required in the
interests of justice, in particular
the interests of the victims, the
Trial Chamber may:

(a) Request the Prosecutor to
present additional evidence, inclu-
ding the testimony of witnesses;
or

(b) Order that the trial be
continued under the ordinary trial
procedures provided by this
Statute, in which case it shall
consider the admission of guilt as
not having been made and may
remit the case to another Trial
Chamber.

5. Any discussions between
the Prosecutor and the defence
regarding modification of the
charges, the admission of guilt or
the penalty to be imposed shall
not be binding on the Court.

Article 66
Presumption of innocence

1. Everyone shall be presumed
innocent until proved guilty
before the Court in accordance
with the applicable law.

2. The onus is on the Prosecu-
tor to prove the guilt of the
accused.

3. In order to convict the
accused, the Court must be
convinced of the guilt of the
accused beyond reasonable doubt.

Article 67 Rights of the accused

1. In the determination of any
charge, the accused shall be
entitled to a public hearing,
having regard to the provisions of
this Statute, to a fair hearing
conducted impartially, and to the
following minimum guarantees, in
full equality:

har avgetts och bestämma att
rättegången skall fullföljas i enlig-
het med det vanliga förfarande
som föreskrivs i denna stadga och
för hänskjuta målet till en annan
rättegångskammare.

4. Om rättegångskammaren
anser att en mer fullständig
presentation av omständigheterna
i målet är påkallad i rättvisans
intresse, särskilt med hänsyn till
brottsoffrens intressen, för den

a) uppmana åklagaren att
framlägga ytterligare bevisning,
däribland vittnesmål, eller

b) besluta att fortsätta
rättegången i enlighet med det
vanliga förfarande som föreskrivs
i denna stadga, varvid den skall
anse att erkännandet inte har
avgetts och får hänskjuta målet till
en annan rättegångskammare.

5. Ingen diskussion mellan
åklagaren och försvaret om änd-
ring av åtalspunkterna, erkännan-
de av skuld eller straff som skall
ådömas skall vara bindande för
Domstolen.

Artikel 66
Oskyldighetspresumtion

1. Var och en skall anses vara
oskyldig till dess Domstolen har
funnit honom eller henne skyldig i
enlighet med tillämplig lag.

2. Det åligger åklagaren att
bevisa att en tilltalad är skyldig.

3. För att en tilltalad skall
dömas för brott måste Domstolen
vara övertygad om den tilltalades
skuld bortom varje rimligt tvivel.

Artikel 67 Den tilltalades rättigheter

1. Vid prövningen av
anklagelser skall den tilltalade ha
rätt till offentlig rättegång, varvid
bestämmelserna i denna stadga
skall beaktas, till en rättvis och
opartisk rättegång samt till
följande minimigarantier utan
åtskillnad:

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

168

(a) To be informed promptly
and in detail of the nature, cause
and content of the charge, in a
language which the accused fully
understands and speaks;

(b) To have adequate time and
facilities for the preparation of the
defence and to communicate
ffeely with counsel of the
accused’s choosing in confidence;

(d) Subject to article 63,
paragraph 2, to be present at the
trial, to conduct the defence in
person or through legal assistance
of the accused's choosing, to be
informed, if the accused does not
have legal assistance, of this right
and to have legal assistance
assigned by the Court in any case
where the interests of justice so
require, and without payment if
the accused lacks sufficient means
to pay for it;

(e) To examine, or have
examined, the witnesses against
him or her and to obtain the
attendance and examination of
witnesses on his or her behalf
under the same conditions as
witnesses against him or her. The
accused shall also be entitled to
raise defences and to present other
evidence admissible under this
Statute;

(f) To have, free of any cost,
the assistance of a competent
interpreter and such translations
as are necessary to meet the
requirements of faimess, if any of
the proceedings of or documents
presented to the Court are not in a
language which the accused fully
understands and speaks;

(g) Not to be compelled to
testify or to confess guilt and to
remain silent, without such silence
being a consideration in the deter-
mination of guilt or innocence;

(h) To make an unswom oral
or written statement in his or her
defence; and

(i) Not to have imposed on

a) att omedelbart och i detalj
bli underrättad om åtalets
beskaffenhet, orsak och innehåll
på ett språk som den tilltalade till
fullo förstår och talar,

b) att ha tillräcklig tid och
möjlighet att förbereda sitt försvar
och att kunna överlägga fritt och i
förtrolighet med en försvarare
som den tilltalade själv har valt,

c) att fä sin sak prövad utan
onödig tidsutdräkt,

d) att, med förbehåll för
bestämmelserna i artikel 63.2,
närvara vid huvudförhandlingen,
att försvara sig personligen eller
genom ett rättegångsbiträde efter
eget fritt val, att, om han eller hon
inte har ett rättegångsbiträde, bli
informerad om denna rättighet
samt att få sig anvisad sådant
biträde av Domstolen i alla de fall
när så krävs i rättvisans intresse
och kostnadsfritt, om den tillta-
lade saknar erforderliga medel att
betala för sådant,

e) att förhöra eller låta förhöra
vittnen som åberopas mot honom
eller henne och att för egen
räkning fa vittnen inkallade och
förhörda under samma villkor som
vittnen åberopade mot honom
eller henne; den tilltalade skall
också ha rätt att åberopa grunder
och framlägga annan bevisning till
sitt försvar som är tillåtna enligt
denna stadga,

f) att kostnadsfritt ha biträde
av en kompetent tolk och till
sådana översättningar som är nöd-
vändiga för att uppfylla kravet på
opartiskhet om någon del av förfa-
randet eller sådana handlingar
som framläggs inför Domstolen
inte genomförs eller är avfattade
på ett språk som den tilltalade till
fullo förstår och talar,

g) att inte tvingas att vittna
eller erkänna skuld och att ha rätt
att vägra att yttra sig utan att detta
skall beaktas vid avgörandet i
skuldfrågan,

h) att fa avge en muntlig eller
skriftlig förklaring till sitt försvar,
utan att behöva avlägga ed, och

i) att inte bli ålagd någon

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

169

him or her any reversal of the
burden of proof or any onus of
rebuttal.

2. In addition to any other
disclosure provided for in this
Statute, the Prosecutor shall, as
soon as practicable, disclose to
the defence evidence in the
Prosecutor's possession or control
which he or she believes shows or
tends to show the innocence of the
accused, or to mitigate the guilt of
the accused, or which may affect
the credibility of prosecution
evidence. In case of doubt as to
the application of this paragraph,
the Court shall decide.

Article 68
Protection of the victims and
witnesses and their partici-
pation in the proceedings

1. The Court shall take
appropriate measures to protect
the safety, physical and
psychological well-being, dignity
and privacy of victims and
witnesses. In so doing, the Court
shall have regard to all relevant
factors, including age, gender as
defined in article 7, paragraph 3,
and health, and the nature of the
crime, in particular, but not
limited to, where the crime invol-
ves sexual or gender violence or
violence against children. The
Prosecutor shall take such measu-
res particularly during the investi-
gation and prosecution of such
crimes. These measures shall not
be prejudicial to or inconsistent
with the rights of the accused and
a fair and impartial trial.

2. As an exception to the
principle of public hearings
provided for in article 67, the
Chambers of the Court may, to
protect victims and witnesses or
an accused, conduct any part of
the proceedings in camera or
allow the presentation of evidence
by electronic or other special
means. In particular, such
measures shall be implemented in
the case of a victim of sexual

omvänd bevisbörda eller något
krav på motbevisning.

2. Utöver annat utlämnande av
information som föreskrivs i
denna stadga, skall åklagaren så
snart det är praktiskt möjligt till
försvaret lämna ut bevisning som
åklagaren har i sin besittning eller
kontrollerar vilken enligt hans
eller hennes åsikt påvisar eller
bidrar till att påvisa att den till-
talade är oskyldig eller till att
mildra dennes ansvar eller som
kan ha betydelse för trovärdig-
heten av åklagarens bevisning. I
fall av tveksamhet om tillämp-
ningen av denna bestämmelse
skall Domstolen avgöra frågan.

Artikel 68

Skydd av brottsoffer och
vittnen och deras deltagande i
förfarandet

1. Domstolen skall vidta

lämpliga åtgärder för att skydda
brottsoffers och vittnens säkerhet,
fysiska och psykiska

välbefinnande, värdighet samt
frid. Härvid skall Domstolen
beakta alla omständigheter av
betydelse, däribland ålder, genus
som denna term definieras i
artikel 7.3, hälsa samt brottets art,
särskilt, men inte uteslutande, om
brottet omfattar sexuellt eller
genusrelaterat våld eller våld mot
bam. Åklagaren skall särskilt vid-
ta dessa åtgärder under förunder-
sökningen och vid lagföringen av
sådana brott. Åtgärderna får inte
skada eller vara oförenliga med
den tilltalades rättigheter eller en
rättvis och opartisk rättegång.

2. För att skydda brottsoffer
och vittnen eller den tilltalade får
Domstolens kammare med avsteg
från principen om offentlig rätte-
gångsförhandling i artikel 67
genomföra vilken del som helst av
förfarandet inom stängda dörrar
eller tillåta att bevisning före-
bringas med användning av
elektroniska eller andra särskilda
hjälpmedel. Sådana åtgärder skall
särskilt tillämpas i fråga om per-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

170

violence or a child who is a victim
or a witness, unless otherwise
ordered by the Court, having
regard to all the circumstances,
particularly the views of the
victim or witness.

3. Where the personal interests
of the victims are affected, the
Court shall permit their views and
concems to be presented and
considered at stages of the
proceedings determined to be
appropriate by the Court and in a
manner which is not prejudicial to
or inconsistent with the rights of
the accused and a fair and
impartial trial. Such views and
concems may be presented by the
legal representatives of the vic-
tims where the Court considers it
appropriate, in accordance with
the Rules of Procedure and
Evidence.

4. The Victims and Witnesses
Unit may advise the Prosecutor
and the Court on appropriate
protective measures, security
arrangements, counselling and
assistance as referred to in article
43, paragraph 6.

5. Where the disclosure of
evidence or information pursuant
to this Statute may lead to the
grave endangerment of the
security of a witness or his or her
family, the Prosecutor may, for
the purposes of any proceedings
conducted prior to the commence-
ment of the trial, withhold such
evidence or information and
instead submit a summary thereof.
Such measures shall be exercised
in a manner which is not
prejudicial to or inconsistent with
the rights of the accused and a fair
and impartial trial.

6. A State may make an
application for necessary measu-
res to be taken in respect of the
protection of its servants or agents
and the protection of confidential
or sensitive information.

Article 69
Evidence

1. Before testifying, each

soner som utsatts för sexuellt våld
eller barn som är brottsoffer eller
vittnen, såvida inte Domstolen
bestämmer annat med beaktande
av alla omständigheter, särskilt
brottsoffrens och vittnenas syn-
punkter.

3. I de fall brottsoffrens
personliga intressen berörs, skall
Domstolen tillåta att deras syn-
punkter och andra angelägenheter
framläggs och tas i beaktande i de
skeden av förfarandet vilka rätten
finner lämpligt och på ett sätt som
inte skadar eller är oförenligt med
den tilltalades rättigheter eller en
rättvis och opartisk rättegång.
Sådana synpunkter och
angelägenheter kan framläggas av
brottsoffrens rättsliga företrädare
om Domstolen i enlighet med
bevis- och förfarandereglema
anser det vara lämpligt.

4. Brottsoffer- och vittnes-
enheten får vägleda åklagaren och
Domstolen om lämpliga skydds-
åtgärder, säkerhetsarrangemang,
rådgivning och hjälp som avses i
artikel 43.6.

5. Om utlämnande av
bevisning eller uppgifter enligt
denna stadga skulle kunna
medföra allvarlig fara för ett
vittnes eller hans eller hennes
familjs säkerhet, far åklagaren vid
förfaranden före huvudförhand-
lingen, innehålla bevisningen eller
uppgifterna och i stället framlägga
dem i form av sammandrag.
Åtgärderna skall genomföras på
ett sätt som inte skadar eller är
oförenligt med den tilltalades
rättigheter eller en rättvis och
opartisk rättegång.

6. En stat får begära att
nödvändiga åtgärder vidtas för att
skydda dess tjänstemän eller
företrädare och dess hemliga eller
känsliga uppgifter.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 69 Bevisning

1. Innan ett vittne avger sin

171

witness shall, in accordance with
the Rules of Procedure and
Evidence, give an undertaking as
to the truthfulness of the evidence
to be given by that witness.

2. The testimony of a witness
at trial shall be given in person,
except to the extent provided by
the measures set forth in article 68
or in the Rules of Procedure and
Evidence. The Court may also
pennit the giving of viva voce
(oral) or recorded testimony of a
witness by means of video or
audio technology, as well as the
introduction of documents or
written transcripts, subject to this
Statute and in accordance with the
Rules of Procedure and Evidence.
These measures shall not be
prejudicial to or inconsistent with
the rights of the accused.

3. The parties may submit
evidence relevant to the case, in
accordance with article 64. The
Court shall have the authority to
request the submission of all evi-
dence that it considers necessary
for the determination of the truth.

4. The Court may rule on the
relevance or admissibility of any
evidence, taking into account,
inter alia, the probative value of
the evidence and any prejudice
that such evidence may cause to a
fair trial or to a fair evaluation of
the testimony of a witness, in
accordance with the Rules of
Procedure and Evidence.

5. The Court shall respect and
observe privileges on confidenti-
ality as provided for in the Rules
of Procedure and Evidence.

6. The Court shall not require
proof of facts of common
knowledge but may take judicial
notice of them.

7. Evidence obtained by
means of a violation of this
Statute or intemationally recogni-
zed human rights shall not be
admissible if:

(a) The violation casts
substantial doubt on the reliability
of the evidence; or

berättelse skall vittnet i enlighet
med bevis- och förfarandereglema
avlägga en försäkran om att han
eller hon skall avge en sannings-
enlig berättelse.

2. Vittnen skall avge sina
vittnesmål personligen vid huvud-
förhandlingen med undantag för
de åtgärder som avses i bestäm-
melserna i artikel 68 eller i bevis-
och förfarandereglema. Domsto-
len far också, med iakttagande av
bestämmelserna i denna stadga
och i bevis- och förfarande-
reglema, medge att ett vittne
avger ett muntligt eller inspelat
vittnesmål med hjälp av video-
teknik eller audioteknik och att
handlingar eller skriftliga upp-
teckningar far förebringas. Dessa
åtgärder skall inte skada eller vara
oförenliga med den tilltalades
rättigheter.

3. Partema far framlägga
bevisning som har betydelse för
saken i enlighet med artikel 64.
Domstolen skall ha befogenhet att
begära att all bevisning läggs fram
som den finner vara nödvändig för
att avgöra sanningen.

4. Domstolen får, i enlighet
med bevis- och förfarande-
reglema, avgöra frågor om bevis
skall tillåtas och om det är rele-
vant med hänsyn bland annat till
dess bevisvärde och till den even-
tuella skada som sådan bevisning
kan förorsaka en rättvis rättegång
eller en opartisk bedömning av ett
vittnesmål.

5. Rätten skall iaktta och följa
bestämmelserna om tystnadsplikt i
bevis- och förfarandereglema.

6. Rätten skall inte kräva bevis
för allmänt kända omständigheter
men far beakta dem i sitt
avgörande.

7. Bevis som inhämtats genom
överträdelse av denna stadga eller
internationellt erkända mänskliga
rättigheter skall inte tillåtas

a) om överträdelsen medför
allvarligt tvivel om bevisets
tillförlitlighet, eller

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

172

(b) The admission of the
evidence would be antithetical to
and would seriously damage the
integrity of the proceedings.

8. When deciding on the
relevance or admissibility of
evidence collected by a State, the
Court shall not rule on the
application of the State's national
law.

Article 70 Offences against the
administration of justice

1. The Court shall have juris-
diction over the following offen-
ces against its administration of
justice when committed intentio-
nally:

(a) Giving false testimony
when under an obligation pursuant
to article 69, paragraph 1, to tell
the truth;

(b) Presenting evidence that
the party knows is false or forged;

(c) Corruptly influencing a
witness, obstructing or interfering
with the attendance or testimony
of a witness, retaliating against a
witness for giving testimony or
destroying, tampering with or
interfering with the collection of
evidence;

(d) Impeding, intimidating or
corruptly influencing an official of
the Court for the purpose of
forcing or persuading the official
not to perform, or to perform
improperly, his or her duties;

(e) Retaliating against an
official of the Court on account of
duties performed by that or
another official;

(f) Soliciting or accepting a
bribe as an official of the Court in
connection with his or her official
duties.

2. The principles and
procedures goveming the Courfs
exercise of jurisdiction over
offences under this article shall be
those provided for in the Rules of
Procedure and Evidence. The
conditions for providing intema-
tional cooperation to the Court
with respect to its proceedings

b) om ett tillåtande av beviset
skulle motverka eller allvarligt
skada rättegångens integritet.

8. När Domstolen avgör om
bevisning som upptagits av en stat
är relevant och om den skall
tillåtas, skall Domstolen inte ta
ställning till tillämpningen av
statens nationella lag.

Artikel 70
Brott mot den rättsliga
processen

1. Domstolen skall ha juris-
diktion över följande brott riktade
mot dess rättsliga process som
begås uppsåtligen:

a) Att avge falskt vittnesmål
trots skyldighet att tala sanning i
enlighet med artikel 69.1.

b) Att framlägga bevisning
som parten vet är falsk eller för-
falskad.

c) Att genom bestickning
påverka ett vittne, att hindra eller
störa ett vittnes inställelse eller
vittnesmål, att utöva repressalier
mot ett vittne för att ha avgett
vittnesmål eller att förstöra,
manipulera eller störa bevis-
inhämtning.

d) Att hindra, hota eller
besticka en tjänsteman vid
Domstolen i avsikt att tvinga eller
förmå honom eller henne att inte
uppfylla sina skyldigheter eller att
uppfylla dem på oriktigt sätt.

e) Att utöva repressalier mot
en tjänsteman vid Domstolen för
handlingar som denne eller annan
tjänsteman har vidtagit.

f) Att som tjänsteman vid
Domstolen begära eller ta emot
muta i samband med fullgörande
av tjänsteåligganden.

2. Principer och förfaranden
för Domstolens utövande av sin
jurisdiktion över straffbara hand-
lingar i enlighet med denna artikel
skall föreskrivas i bevis- och
förfarandereglema. Villkoren för
lämnande av internationell rättslig
hjälp till Domstolen i fråga om
dess förfaranden enligt denna

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

173

under this article shall be gover-
ned by the domestic laws of the
requested State.

3. In the event of conviction,
the Court may impose a term of
imprisonment not exceeding five
years, or a fine in accordance with
the Rules of Procedure and
Evidence, or both.

4. (a) Each State Party shall
extend its criminal laws
penalizing offences against the
integrity of its own investigative
or judicial process to offences
against the administration of
justice referred to in this article,
committed on its territory, or by
one of its nationals;

(b) Upon request by the Court,
whenever it deems it proper, the
State Party shall submit the case
to its competent authorities for the
purpose of prosecution. Those
authorities shall treat such cases
with diligence and devote
sufficient resources to enable
them to be conducted effectively.

Article 71

Sanctions for misconduct
before the Court

1. The Court may sanction
persons present before it who
commit misconduct, including
disruption of its proceedings or
deliberate refusal to comply with
its directions, by administrative
measures other than imprison-
ment, such as temporary or
permanent removal from the
courtroom, a fine or other similar
measures provided for in the
Rules of Procedure and Evidence.

2. The procedures goveming
the imposition of the measures set
forth in paragraph 1 shall be those
provided for in the Rules of
Procedure and Evidence.

Article 72
Protection of national
security information

1. This article applies in any
case where the disclosure of the
information or documents of a
State would, in the opinion of that
State, prejudice its national

artikel skall följa den anmodade
statens nationella lag.

3. Vid fallande dom får rätten
döma till fängelse i högst fem år
eller böter i enlighet med bevis-
och förfarandereglema eller till
båda påföljderna.

4. a) Varje stadgepart skall
utvidga sina straffrättsliga
bestämmelser som kriminaliserar
brott mot egna förundersökningar
och rättegångar till att också
omfatta de brott mot den rättsliga
process som avses i denna artikel,
vilka begås inom dess territorium
eller av en av dess medborgare.

b) På framställning av Dom-
stolen, när den finner det vara
lämpligt, skall stadgeparten över-
lämna saken till sina behöriga
myndigheter för lagföring. Dessa
myndigheter skall handlägga så-
dana mål omsorgsfullt och avsätta
tillräckliga resurser för att möjlig-
göra en effektiv handläggning.

Artikel 71

Sanktioner vid rättegångs-
förseelser

1. Domstolen får ingripa mot
rättegångsförseelser, däribland
störande av förfarandet eller upp-
såtlig vägran att rätta sig efter
Domstolens anvisningar, och
besluta om sanktioner i form av
andra administrativa åtgärder än
frihetsberövande, såsom tillfälligt
eller permanent avlägsnande från
rättssalen, böter eller andra
liknande åtgärder som föreskrivs i
bevis- och förfarandereglema.

2. Ingripanden som avses i
punkt 1 i denna artikel skall vidtas
i enlighet med de förfaranden som
framgår av bevis- och förfarande-
reglema.

Artikel 72

Skydd av uppgifter som
berör nationell säkerhet

1. Denna artikel skall
tillämpas i alla de fall där
avslöjande av uppgifter eller
handlingar som tillhör en stat
enligt den statens uppfattning

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

174

security interests. Such cases
include those falling within the
scope of article 56, paragraphs 2
and 3, article 61, paragraph 3,
article 64, paragraph 3, article 67,
paragraph 2, article 68, paragraph
6, article 87, paragraph 6 and
article 93, as well as cases arising
at any other stage of the
proceedings where such disclo-
sure may be at issue.

2. This article shall also apply
when a person who has been
requested to give information or
evidence has refused to do so or
has referred the matter to the State
on the ground that disclosure
would prejudice the national
security interests of a State and
the State concemed confirms that
it is of the opinion that disclosure
would prejudice its national
security interests.

3. Nothing in this article shall
prejudice the requirements of
confidentiality applicable under
article 54, paragraph 3 (e) and (f),
or the application of article 73.

4. If a State leams that
information or documents of the
State are being, or are likely to be,
disclosed at any stage of the
proceedings, and it is of the
opinion that disclosure would
prejudice its national security
interests, that State shall have the
right to intervene in order to
obtain resolution of the issue in
accordance with this article.

5. If, in the opinion of a State,
disclosure of information would
prejudice its national security
interests, all reasonable steps will
be taken by the State, acting in
conjunction with the Prosecutor,
the defence or the Pre-Trial
Chamber or Trial Chamber, as the
case may be, to seek to resolve the
matter by cooperative means.
Such steps may include:

(a) Modification or clarifica-
tion of the request;

(b) A determination by the
Court regarding the relevance of
the information or evidence
sought, or a determination as to

skulle skada dess nationella
säkerhetsintressen. Bland dessa
ingår sådana fall där artikel 56.2-
3, artikel 61.3, artikel 64.3, artikel
67.2, artikel 68.6, artikel 87.6 och
artikel 93 gäller samt fall som
uppstår i något annat stadium av
förfarandet, där frågan om
avslöjande av uppgifterna eller
handlingarna kan uppkomma.

2. Denna artikel skall också
tillämpas i de fall då någon som
har anmodats att lämna uppgifter
eller bevisning har vägrat att göra
detta eller har hänskjutit frågan till
staten med hänvisning till att
avslöjandet skulle skada en stats
nationella säkerhetsintressen och
staten i fråga bekräftar att den
anser att så är fallet.

3. Ingen bestämmelse i denna
artikel skall inverka på de krav på
sekretess som gäller enligt artikel
54.3 e och f eller artikel 73.

4. Om en stat får kännedom
om att uppgifter eller handlingar
från den staten håller på eller
troligen kommer att avslöjas i
något skede av rättegången och
staten anser att avslöjandet skulle
skada dess nationella säkerhets-
intressen, skall den ha rätt att
träda in för att uppnå en lösning
av frågan i enlighet med denna
artikel.

5. Om en stat anser att
avslöjande av uppgifter skulle
skada dess nationella säkerhets-
intressen, skall den vidta alla
skäliga åtgärder i samarbete med
åklagaren, försvaret, förundersök-
ningskammaren eller rättegångs-
kammaren, beroende på omstän-
digheterna, för att söka lösa frå-
gan i samförstånd. Dessa åtgärder
kan innefatta följande:

a) Att framställningen ändras
eller preciseras.

b) Att Domstolen avgör om de
sökta uppgifterna eller bevisen är
relevanta eller om bevisningen,
även om den är relevant, kan

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

175

whether the evidence, though
relevant, could be or has been
obtained from a source other than
the requested State;

(d) Agreement on conditions
under which the assistance could
be provided including, among
other things, providing summaries
or redactions, limitations on
disclosure, use of in camera or ex
parte proceedings, or other
protective measures permissible
under the Statute and the Rules of
Procedure and Evidence.

6. Once all reasonable steps
have been taken to resolve the
matter through cooperative
means, and if the State considers
that there are no means or
conditions under which the
information or documents could
be provided or disclosed without
prejudice to its national security
interests, it shall so notify the
Prosecutor or the Court of the
specific reasons for its decision,
unless a specific description of the
reasons would itself necessarily
result in such prejudice to the
State's national security interests.

7. Thereafter, if the Court
determines that the evidence is
relevant and necessary for the
establishment of the guilt or inno-
cence of the accused, the Court
may undertake the following
actions:

(a) Where disclosure of the
information or document is sought
pursuant to a request for coopera-
tion under Part 9 or the circums-
tances described in paragraph 2,
and the State has invoked the
ground for refusal referred to in
article 93, paragraph 4:

(i) The Court may, before
making any conclusion referred to
in subparagraph 7 (a) (ii), request
further consultations for the
purpose of considering the State's
representations, which may

erhållas eller har erhållits från en
annan källa än den anmodade
staten.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

c) Att erhålla uppgifterna eller
bevisningen från en annan källa
eller i annan form.

d) Att avtala om villkoren för
hur hjälp kan ges, vilket bland
annat kan innefatta ett tillhanda-
hållande av sammandrag eller
redigerade utdrag, begränsningar i
förebringandet av uppgifter eller
bevisning, förfaranden inom
stängda dörrar eller i parternas
frånvaro eller andra skyddsåtgär-
der som är tillåtna enligt denna
stadga och bevis- och förfarande-
reglema.

6. När alla skäliga åtgärder har
vidtagits för att lösa frågan i
samförstånd och om staten anser
att det inte finns några möjligheter
eller förutsättningar att tillhanda-
hålla eller avslöja uppgifter eller
handlingar utan skada för dess
nationella säkerhetsintressen, skall
staten underrätta åklagaren eller
Domstolen om detta och ange de
närmare skälen för sitt beslut,
såvida inte en närmare redo-
görelse för skälen i sig själv med
nödvändighet skulle föranleda
sådan skada för statens nationella
säkerhetsintressen.

7. Om Domstolen därefter
finner att bevisningen är relevant
och nödvändig för att fastställa
om den tilltalade är skyldig eller
oskyldig, far den vidta följande
åtgärder:

a) Om avslöjandet av upp-
gifterna eller handlingarna begärs
med stöd av en framställning om
samarbete i enlighet med del 9
eller de omständigheter som avses
i punkt 2 och staten som skäl för
sitt avslag har åberopat det skäl
som anges i artikel 93.4,

i) får Domstolen, innan den
kommer till den slutsats som avses
i stycke ii i denna punkt, i syfte att
ta ställning till statens argument
begära ytterligare samråd som, om
det är lämpligt, kan inbegripa

176

include, as appropriate, hearings
in camera and ex parte;

(ii) If the Court concludes that,
by invoking the ground for refusal
under article 93, paragraph 4, in
the circumstances of the case, the
requested State is not acting in
accordance with its obligations
under this Statute, the Court may
refer the matter in accordance
with article 87, paragraph 7,
specifying the reasons for its
conclusion; and

(iii) The Court may make such
inference in the trial of the
accused as to the existence or
non-existence of a fact, as may be
appropriate in the circumstances;
or

(b) In all other circumstances:

(i) Order disclosure; or

(ii) To the extent it does not
order disclosure, make such
inference in the trial of the
accused as to the existence or
non-existence of a fact, as may be
appropriate in the circumstances.

Article 73
Third-party information or
documents

If a State Party is requested by
the Court to provide a document
or information in its custody,
possession or control, which was
disclosed to it in confidence by a
State, intergovemmental

organization or intemational
organization, it shall seek the
consent of the originator to
disclose that document or
information. If the originator is a
State Party, it shall either consent
to disclosure of the information or
document or undertake to resolve
the issue of disclosure with the
Court, subject to the provisions of
article 72. If the originator is not a
State Party and refuses to consent
to disclosure, the requested State
shall inform the Court that it is
unable to provide the document or
information because of a pre-
existing obligation of

förhandlingar inom stängda dörrar
och i partemas frånvaro,

ii) får Domstolen vidare, om
den finner att den anmodade
staten genom att åberopa avslags-
grunden i artikel 93.4, under
föreliggande omständigheter, inte
uppfyller sina skyldigheter enligt
denna stadga, hänskjuta saken i
enlighet med artikel 87.7 med
angivande av skälen till sitt beslut,

iii) får Domstolen vid
rättegången mot den tilltalade dra
de slutsatser i fråga om ett
sakförhållande föreligger eller
inte, som den finner lämpliga med
hänsyn till omständigheterna.

b) Under alla andra omstän-
digheter får Domstolen

i) besluta att uppgifter eller
bevisning skall lämnas ut, eller,

ii) om den beslutar att de inte
skall lämnas ut, vid rättegången
mot den tilltalade dra de slutsatser
i fråga om ett sakförhållande
föreligger eller inte, som den
finner lämpliga med hänsyn till
omständigheterna.

Artikel 73
Uppgifter eller handlingar
från tredje man

Om en stadgepart mottar en
begäran från Domstolen att till-
handahålla en handling eller upp-
gifter som finns i dess besittning,
förvar eller kontroll och som den
har mottagit med förbehåll om
sekretess från en stat, en mellan-
statlig eller en internationell orga-
nisation, skall den begära upp-
hovsmannens medgivande till att
avslöja handlingen eller uppgifter-
na. Om upphovsmannen är en
stadgepart, skall denne antingen
samtycka till att uppgifterna eller
handlingen avslöjas eller förbinda
sig att tillsammans med Domsto-
len lösa frågan om avslöjande
med iakttagande av bestämmel-
serna i artikel 72. Om upphovs-
mannen inte är part i denna stadga
och inte vill gå med på avslöjan-
det, skall den anmodade staten
meddela Domstolen att den inte

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

177

confidentiality to the originator.

Article 74
Requirements for the
decision

1. All the judges of the Trial
Chamber shall be present at each
stage of the trial and throughout
their deliberations. The
Presidency may, on a case-by-
case basis, designate, as available,
one or more altemate judges to be
present at each stage of the trial
and to replace a member of the
Trial Chamber if that member is
unable to continue attending.

2. The Trial Chamber's
decision shall be based on its
evaluation of the evidence and the
entire proceedings. The decision
shall not exceed the facts and
circumstances described in the
charges and any amendments to
the charges. The Court may base
its decision only on evidence
submitted and discussed before it
at the trial.

3. The judges shall attempt to
achieve unanimity in their
decision, failing which the
decision shall be taken by a
majority of the judges.

4. The deliberations of the
Trial Chamber shall remain secret.

5. The decision shall be in
writing and shall contain a full
and reasoned statement of the
Trial Chambefs findings on the
evidence and conclusions. The
Trial Chamber shall issue one
decision. When there is no
unanimity, the Trial Chamberis
decision shall contain the views of
the majority and the minority. The
decision or a summary thereof
shall be delivered in open court.

Article 75
Reparations to victims

1. The Court shall establish
principles relating to reparations
to, or in respect of, victims,
including restitution, compensa-

kan tillhandahålla handlingen eller
uppgifterna på grund av en tidiga-
re ingången skyldighet gentemot
upphovsmannen om sekretess.

Artikel 74
Förutsättningar för dom

1. Samtliga domare i rätte-
gångskammaren skall närvara vid
varje skede av huvudförhand-
lingen och vid dess överlägg-
ningar. Presidiet far från fall till
fall beroende på tillgång avdela en
eller flera ställföreträdande doma-
re att närvara vid vatje skede av
huvudförhandlingen och att
ersätta en ledamot av rättegångs-
kammaren om denne inte kan
fortsätta att närvara.

2. Rättegångskammarens dom
skall grundas på dess bedömning
av bevismaterialet och hela
förfarandet. Domen skall inte gå
utöver de faktiska förhållanden
och omständigheter som anges i
åtalet med eventuella ändringar.
Domstolen får bara grunda sin
dom på bevisning som har
förebringats och behandlats inför
den under huvudförhandlingen.

3. Domarna skall söka komma
fram till enhälliga avgöranden,
men om det inte lyckas, skall
beslut fattas av en majoritet av
domama.

4. Rättegångskammarens över-
läggningar skall hållas hemliga.

5. Domen skall vara skriftlig

och innehålla en fullständig och
motiverad redogörelse för
rättegångskammarens bedömning
av bevisningen och slutsatser.
Rättegångskammaren skall

meddela en dom. Om domama
inte är eniga, skall domen
innehålla majoritetens och
minoritetens synpunkter. Domen
eller en sammanfattning av den
skall avkunnas offentligt.

Artikel 75 Gottgörelse till brottsoffer

1. Domstolen skall fastställa
principer for gottgörelse till eller
till förmån för brottsoffer, inne-
fattande restitution, ersättning och

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

178

tion and rehabilitation. On this
basis, in its decision the Court
may, either upon request or on its
own motion in exceptional
circumstances, determine the
scope and extent of any damage,
loss and injury to, or in respect of,
victims and will State the
principles on which it is acting.

2. The Court may make an
order directly against a convicted
person specifying appropriate
reparations to, or in respect of,
victims, including restitution,
compensation and rehabilitation.

Where appropriate, the Court
may order that the award for
reparations be made through the
Trust Fund provided for in article
79.

3. Before making an order
under this article, the Court may
invite and shall take account of
representations from or on behalf
of the convicted person, victims,
other interested persons or
interested States.

4. In exercising its power
under this article, the Court may,
after a person is convicted of a
crime within the jurisdiction of
the Court, determine whether, in
order to give effect to an order
which it may make under this
article, it is necessary to seek
measures under article 93,
paragraph 1.

5. A State Party shall give
effect to a decision under this
article as if the provisions of
article 109 were applicable to this
article.

6. Nothing in this article shall
be interpreted as prejudicing the
rights of victims under national or
intemational law.

Article 76
Sentencing

1. In the event of a conviction,
the Trial Chamber shall consider
the appropriate sentence to be
imposed and shall take into
account the evidence presented

rehabilitering. På denna grundval
far Domstolen i sitt beslut,
antingen på begäran eller, om det
fmns särskilda omständigheter, på
eget initiativ, slå fast utrymmet för
och omfattningen av skada, förlust
eller men som har åsamkats
brottsoffer och Domstolen skall
ange på vilka principer beslutet
grundas.

2. Domstolen far fatta ett
beslut direkt mot den som har
dömts för brott, som anger lämp-
lig gottgörelse till eller till förmån
för brottsoffer innefattande
restitution, ersättning och rehabili-
tering.

Om det är lämpligt, far Dom-
stolen besluta att gottgörelse skall
utbetalas genom den förvaltnings-
fond som avses i artikel 79.

3. Innan Domstolen fattar ett
beslut med stöd av denna artikel
får den begära och skall den
beakta framställningar från eller
för den som dömts för brott,
brottsoffren och andra berörda
personer eller berörda stater.

4. Vid utövandet av sina
befogenheter enligt denna artikel
far Domstolen, sedan någon har
dömts för ett brott som omfattas
av dess jurisdiktion, avgöra om
det är nödvändigt att begära
åtgärder enligt artikel 93.1 för att
ge verkan åt ett beslut som den får
fatta i enlighet med denna artikel.

5. En stadgepart skall ge
verkan åt beslut fattade med stöd
av denna artikel som om
bestämmelserna i artikel 109 vore
tillämpliga på denna artikel.

6. Ingen bestämmelse i denna
artikel skall tolkas så att det
inverkar på brottsoffers rättigheter
enligt nationell rätt eller enligt
folkrätten.

Artikel 76
Meddelande av straff

1. Vid fällande dom skall
rättegångskammaren överväga
lämpligt straff och då beakta den
bevisning som lämnats och de
uppfattningar som uttryckts vid

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

179

and submissions made during the
trial that are relevant to the
sentence.

2. Except where article 65
applies and before the completion
of the trial, the Trial Chamber
may on its own motion and shall,
at the request of the Prosecutor or
the accused, hold a further hearing
to hear any additional evidence or
submissions relevant to the
sentence, in accordance with the
Rules of Procedure and Evidence.

3. Where paragraph 2 applies,
any representations under article
75 shall be heard during the
further hearing referred to in
paragraph 2 and, if necessary,
during any additional hearing.

4. The sentence shall be pro-
nounced in public and, wherever
possible, in the presence of the
accused.

PART 7. PENALTIES

Article 77
Applicable penalties

1. Subject to article 110, the
Court may impose one of the
following penalties on a person
convicted of a crime referred to in
article 5 of this Statute:

(a) Imprisonment for a
specified number of years, which
may not exceed a maximum of 30
years; or

(b) A term of life imprison-
ment when justified by the
extreme gravity of the crime and
the individual circumstances of
the convicted person.

2. In addition to imprison-
ment, the Court may order:

(a) A fine under the criteria
provided for in the Rules of
Procedure and Evidence;

(b) A forfeiture of proceeds,
property and assets derived
directly or indirectly from that
crime, without prejudice to the
rights of bona fide third parties.

rättegången vilka har betydelse
för straffet.

2. Utom i de fall där artikel 65
gäller och innan rättegången
avslutats, får rättegångskammaren
på eget initiativ och skall den på
begäran av åklagaren eller den
tilltalade hålla en särskild för-
handling för att ta upp eventuell
ny bevisning eller ta del av nya
åsikter av betydelse för straffet, i
enlighet med bevis- och
förfarandereglema.

3. I de fall där punkt 2 gäller
skall eventuella framställningar
med stöd av artikel 75 tas upp
under den särskilda förhandling
som avses i punkt 2 och, om det är
nödvändigt, vid en ytterligare
förhandling.

4. Straffet skall meddelas
offentligt och, om möjligt, i den
tilltalades närvaro.

DEL 7 STRAFF

Artikel 77
Tillämpliga straff

1. Med förbehåll för bestäm-
melserna i artikel 110 får Domsto-
len bestämma ett av följande straff
för den som har fällts till ansvar
för ett brott som avses i artikel 5 i
denna stadga:

a) Fängelse i ett bestämt antal
år, dock högst 30 år.

b) Livstids fängelse när så är
motiverat av brottets utomordent-
liga svårighetsgrad och den
dömdes personliga förhållanden.

2. Utöver fängelse får Dom-
stolen bestämma

a) böter i enlighet med de
villkor som föreskrivs i bevis- och
förfarandereglema,

b) förverkande av utbyte,
egendom och tillgångar som
direkt eller indirekt härrör från
brottet utan att det skall inverka
på de rättigheter som tillkommer
rättmätiga tredje män.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

180

Article 78
Determination of the
sentence

1. In determining the sentence,
the Court shall, in accordance
with the Rules of Procedure and
Evidence, take into account such
factors as the gravity of the crime
and the individual circumstances
of the convicted person.

2. In imposing a sentence of
imprisonment, the Court shall
deduct the time, if any, previously
spent in detention in accordance
with an order of the Court. The
Court may deduct any time
otherwise spent in detention in
connection with conduct under-
lying the crime.

3. When a person has been
convicted of more than one crime,
the Court shall pronounce a
sentence for each crime and a
joint sentence specifying the total
period of imprisonment. This
period shall be no less than the
highest individual sentence
pronounced and shall not exceed
30 years imprisonment or a
sentence of life imprisonment in
conformity with article 77,
paragraph 1 (b).

Article 79
Trust Fund

1. A Trust Fund shall be
established by decision of the
Assembly of States Parties for the
benefit of victims of crimes within
the jurisdiction of the Court, and
of the families of such victims.

2. The Court may order money
and other property collected
through fines or forfeiture to be
transferred, by order of the Court,
to the Trust Fund.

3. The Trust Fund shall be
managed according to criteria to
be determined by the Assembly of
States Parties.

Article 80
Non-prejudice to national
application of penalties and
national laws

Nothing in this Part affects the

Artikel 78
Fastställande av straff

1. Vid fastställande av straff
skall Domstolen i enlighet med
bevis- och förfarandereglema be-
akta sådana omständigheter som
brottets svårighetsgrad och den
dömdes personliga förhållanden.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

2. Om någon döms till
fängelse, skall Domstolen avräkna
den eventuella tid som tidigare har
tillbringats i häkte i enlighet med
Domstolens beslut. Domstolen får
avräkna tid som på annat sätt har
tillbringats i fängsligt förvar för
en gärning med anknytning till
brottet.

3. Om någon har fällts till
ansvar för mer än ett brott, skall
Domstolen fastställa straff för vart
och ett av brotten och ett
gemensamt straff med angivande
av fängelsestraffets sammanlagda
längd. Denna tid skall inte vara
kortare än det högsta enskilda
straff som fastställts och inte
överstiga 30 års fängelse eller ett
livstidsstraff enligt artikel 77.1 b.

Artikel 79
Förvaltningsfond

1. På beslut av stadgeparts-
församlingen skall en förvalt-
ningsfond upprättas till förmån för
personer som är offer för brott
som omfattas av Domstolens
jurisdiktion och deras anhöriga.

2. Domstolen får förordna att
penningmedel och annan egen-
dom som härrör från böter och
förverkanden till följd av
Domstolens beslut skall överföras
till förvaltningsfonden.

3. Förvaltningsfonden skall
förvaltas i enlighet med de villkor
som skall fastställas av parts-
församlingen.

Artikel 80

Ingen inverkan på nationell
tillämpning av straff och
nationella lagar

Inget i denna del skall inverka

181

application by States of penalties
prescribed by their national law,
nor the law of States which do not
provide for penalties prescribed in
this Part.

PART 8. APPEAL AND
REVISION

Article 81

Appeal against decision of
acquittal or conviction or
against sentence

1. A decision under article 74
may be appealed in accordance
with the Rules of Procedure and
Evidence as follows:

(a) The Prosecutor may make
an appeal on any of the following
grounds:

(i) Procedural error,

(ii) Error of fact, or

(iii) Error of law;

(b) The convicted person, or
the Prosecutor on that person's
behalf, may make an appeal on
any of the following grounds:

(i) Procedural error,

(ii) Error of fact,

(iii) Error of law, or

(iv) Any other ground that
affects the faimess or reliability of
the proceedings or decision.

2. (a) A sentence may be
appealed, in accordance with the
Rules of Procedure and Evidence,
by the Prosecutor or the convicted
person on the ground of
disproportion between the crime
and the sentence;

(b) If on an appeal against
sentence the Court considers that
there are grounds on which the
conviction might be set aside,
wholly or in part, it may invite the
Prosecutor and the convicted
person to submit grounds under
article 81, paragraph 1 (a) or (b),
and may render a decision on
conviction in accordance with
article 83;

på staternas tillämpning av straff
som föreskrivs i deras nationella
lag eller på lagen i stater där de
straff som föreskrivs i denna del
inte förekommer.

DEL 8 ÖVERKLAGANDE
OCH OMPRÖVNING

Artikel 81

Överklagande av fällande
och frikännande dom samt av
straff

1. Ett beslut enligt artikel 74
får överklagas i överensstämmelse
med bevis- och förfarandereglema
på följande sätt:

a) Åklagaren far överklaga på
någon av följande grunder:

i) rättegångsfel,

ii) felaktig bevisvärdering,
eller

iii) felaktig rättstillämpning.

b) Den som har dömts för
brott, eller åklagaren på den per-
sonens vägnar, far överklaga på
någon av följande grunder:

i) rättegångsfel,

ii) felaktig bevisvärdering,

iii) felaktig rättstillämpning,
eller

iv) annan omständighet som
påverkar förfarandets eller beslu-
tets rättvishet eller tillförlitlighet.

2. a) En dom får överklagas i
enlighet med bevis- och
förfarandereglema av åklagaren
eller den dömde på grund av
bristande proportion mellan
brottet och straffet.

b) Om Domstolen vid ett
överklagande av ett straff finner
att det finns skäl att helt eller
delvis undanröja domen i
ansvarsdelen, får den uppmana
åklagaren och den dömde att
anföra skäl i enlighet med punkt 1
a eller 1 b i denna artikel och
besluta i skuldfrågan i enlighet
med artikel 83.

c) Samma förfarande skall
tillämpas när Domstolen vid ett
överklagande som endast avser
skuldfrågan finner att det finns

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

182

reduce the sentence under
paragraph 2 (a).

3. (a) Unless the Trial
Chamber orders otherwise, a
convicted person shall remain in
custody pending an appeal;

(b) When a convicted persoris
time in custody exceeds the sen-
tence of imprisonment imposed,
that person shall be released,
except that if the Prosecutor is
also appealing, the release may be
subject to the conditions under
subparagraph (c) below;

(i) Under exceptional
circumstances, and having regard,
inter alia, to the concrete risk of
flight, the seriousness of the
offence charged and the proba-
bility of success on appeal, the
Trial Chamber, at the request of
the Prosecutor, may maintain the
detention of the person pending
appeal;

(ii) A decision by the Trial
Chamber under subparagraph (c)

(i) may be appealed in accordance
with the Rules of Procedure and
Evidence.

4. Subject to the provisions of
paragraph 3 (a) and (b), execution
of the decision or sentence shall
be suspended during the period
allowed for appeal and for the
duration of the appeal
proceedings.

Article 82
Appeal against other
decisions

1. Either party may appeal any
of the following decisions in
accordance with the Rules of
Procedure and Evidence:

(a) A decision with respect to
jurisdiction or admissibility;

(b) A decision granting or
denying release of the person
being investigated or prosecuted;

skäl att mildra straffet med stöd
av stycke a i denna punkt.

3. a) Om rättegångskammaren
inte beslutar annat, skall den döm-
de kvarstanna i häkte i avvaktan
på att överklagandet behandlas.

b) Om den tid som den dömde
har tillbringat i häkte överstiger
det ådömda fängelsestraffet, skall
den dömde friges, förutom då
även åklagaren överklagar, varvid
villkoren för frigivningen i stycke
c nedan far tillämpas.

c) Vid frikännande dom skall
den tilltalade omedelbart friges
med förbehåll för följande
bestämmelser:

i) I undantagsfall och med

beaktande bland annat av den
konkreta flyktrisken, det åtalade
brottets svårighetsgrad och
utsikterna till framgång med ett
överklagande får

rättegångskammaren på begäran
av åklagaren upprätthålla
häktningen av personen i avvaktan
på att överklagandet behandlas.

ii) Ett beslut av rättegångs-
kammaren med stöd av föregå-
ende stycke får överklagas i enlig-
het med bevis- och förfarande-
reglema.

4. Om inte annat följer av
bestämmelserna i punkt 3 a och b
i denna artikel, skall verkställan-
det av avgörandet eller straffet
anstå under tidsfristen för överkla-
gande eller under den tid som
överklagandeförfarandet pågår.

Artikel 82
Överklagande av andra
beslut

1. Vardera parten får över-
klaga följande beslut i enlighet
med bevis- och förfarande-
reglema:

a) Beslut angående Domsto-
lens jurisdiktion eller om process-
förutsättningar.

b) Beslut om bifall eller avslag
på en begäran om frigivning av en
person som är föremål för
förundersökning eller lagföring.

c) Beslut av förundersöknings-
kammaren att handla på eget

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

183

tive under article 56, paragraph 3;

(d) A decision that involves an
issue that would significantly
affect the fair and expeditious
conduct of the proceedings or the
outcome of the trial, and for
which, in the opinion of the Pre-
Trial or Trial Chamber, an
immediate resolution by the
Appeals Chamber may materially
advance the proceedings.

2. A decision of the Pre-Trial
Chamber under article 57, para-
graph 3 (d), may be appealed
against by the State concemed or
by the Prosecutor, with the leave
of the Pre-Trial Chamber. The
appeal shall be heard on an
expedited basis.

3. An appeal shall not of itself
have suspensive effect unless the
Appeals Chamber so orders, upon
request, in accordance with the
Rules of Procedure and Evidence.

4. A legal representative of the
victims, the convicted person or a
bona fide owner of property
adversely affected by an order
under article 75 may appeal
against the order for reparations,
as provided in the Rules of
Procedure and Evidence.

Article 83
Proceedings on appeal

1. For the purposes of
proceedings under article 81 and
this article, the Appeals Chamber
shall have all the powers of the
Trial Chamber.

2. If the Appeals Chamber
finds that the proceedings
appealed from were unfair in a
way that affected the reliability of
the decision or sentence, or that
the decision or sentence appealed
from was materially affected by
error of fact or law or procedural
error, it may:

(a) Reverse or amend the
decision or sentence; or

(b) Order a new trial before a
different Trial Chamber.

initiativ med stöd av artikel 56.3.

d) Beslut som rör en fråga som
i väsentlig mån skulle inverka på
ett rättvist och snabbt rättsligt för-
farande eller på utfallet av rätte-
gången och där, enligt förunder-
söknings- eller rättegångskamma-
rens mening, överklagandekam-
marens omedelbara avgörande av
frågan påtagligt skulle främja
förfarandet.

2. Ett beslut av förunder-
sökningskammaren med stöd av
artikel 57.3 d får överklagas av
den berörda staten eller av
åklagaren med förundersöknings-
kammarens tillstånd. Överklagan-
det skall behandlas med förtur.

3. Ett överklagande skall inte i
sig själv ha uppskjutande verkan,
såvida inte överklagandekamma-
ren på begäran förordnar om det
med stöd av bevis- och
förfarandereglema.

4. En rättslig företrädare för
brottsoffren, den dömde eller en
rättmätig ägare av egendom, som
har lidit skada till följd av ett
beslut i enlighet med artikel 75,
får överklaga beslut om
gottgörelse i enlighet med bevis-
och förfarandereglema.

Artikel 83
Förfarandet vid över-
klagande

1. Överklagandekammaren
skall med avseende på förfarandet
enligt artikel 81 och enligt denna
artikel ha alla rättegångskamma-
rens befogenheter.

2. Om överklagandekammaren
finner att den rättegång som
överklagande gäller var orättvis
på ett sätt som har påverkat avgö-
randets eller straffmätningens till-
förlitlighet, eller att det avgörande
eller det straff som har överkla-
gats är påtagligt påverkad av
felaktig bevisvärdering, felaktig
rättstillämpning eller rättegångsfel
får den

a) upphäva eller ändra av-
görandet eller straffet, eller

b) bestämma att en ny rätte-
gång skall hållas inför en annan

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

184

For these purposes, the
Appeals Chamber may remand a
factual issue to the original Trial
Chamber for it to determine the
issue and to report back
accordingly, or may itself call
evidence to determine the issue.
When the decision or sentence has
been appealed only by the person
convicted, or the Prosecutor on
that person's behalf, it cannot be
amended to his or her detriment.

3. If in an appeal against sen-
tence the Appeals Chamber finds
that the sentence is disproportio-
nate to the crime, it may vary the
sentence in accordance with Part
7.

4. The judgement of the
Appeals Chamber shall be taken
by a majority of the judges and
shall be delivered in open court.
The judgement shall State the
reasons on which it is based.
When there is no unanimity, the
judgement of the Appeals
Chamber shall contain the views
of the majority and the minority,
but a judge may deliver a separate
or dissenting opinion on a
question of law.

5. The Appeals Chamber may
deliver its judgement in the
absence of the person acquitted or
convicted.

Article 84 Revision of conviction or
sentence

1. The convicted person or,
after death, spouses, children,
parents or one person alive at the
time of the accused’s death who
has been given express written
instructions from the accused to
bring such a claim, or the
Prosecutor on the person’s behalf,
may apply to the Appeals
Chamber to revise the final
judgement of conviction or
sentence on the grounds that:

(a) New evidence has been

rättegångskammare.

För dessa ändamål får över-
klagandekammaren återförvisa en
sakfråga till den ursprungliga
rättegångskammaren for avgöran-
de av frågan och återrapportering
till överklagandekammaren, som
också själv har rätt att ta upp
bevisning för att avgöra frågan.
Om avgörandet eller straffet
endast har överklagats av den
dömde eller av åklagaren på den
personens vägnar, får avgörandet
eller straffet inte ändras till hans
eller hennes nackdel.

3. Om överklagandekammaren
vid överklagande av ett straff
finner att det inte står i proportion
till brottet, får den ändra straffet i
enlighet med del 7.

4. Överklagandekammarens
dom skall fattas av en majoritet av
domama och avkunnas offentligt.
Domen skall ange de skäl på vilka
den grundas. Om domama inte är
eniga, skall överklagandekamma-
rens dom ange majoritetens och
minoritetens synpunkter, men en
domare får uttrycka en särskild
eller avvikande mening i en
rättsfråga.

5. Överklagandekammaren får
meddela sin dom i frånvaro av
den som dömts eller frikänts for
brott.

Artikel 84 Omprövningbeträffande en
fällande dom eller ett straff

1. Den som har fällts till
ansvar för brott eller, efter hans
eller hennes död, makar, barn,
föräldrar eller en annan person
som var i livet vid den tilltalades
död och som har fått skriftliga
instruktioner från den tilltalade att
framställa en sådan begäran, eller
åklagaren på den tilltalades
vägnar, får hos överklagandekam-
maren begära omprövning
beträffande den lagakraftvunna
fällande domen eller straffet på
följande grunder:

a) att ny bevisning har

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

185

discovered that:

(i) Was not available at the
time of trial, and such
unavailability was not wholly or
partially attributable to the party
making application; and

(ii) Is sufficiently important
that had it been proved at trial it
would have been likely to have
resulted in a different verdict;

(b) It has been newly
discovered that decisive evidence,
taken into account at trial and
upon which the conviction
depends, was false, forged or
falsified;

(c) One or more of the judges
who participated in conviction or
confirmation of the charges has
committed, in that case, an act of
serious misconduct or serious
breach of duty of sufficient
gravity to justify the removal of
that judge or those judges from
office under article 46.

2. The Appeals Chamber shall
reject the application if it
considers it to be unfounded. If it
determines that the application is
meritorious, it may, as
appropriate:

(a) Reconvene the original
Trial Chamber;

(b) Constitute a new Trial
Chamber; or

with a view to, after hearing
the parties in the manner set forth
in the Rules of Procedure and
Evidence, arriving at a determina-
tion on whether the judgement
should be revised.

Article 85 Compensation to an arrested
or convicted person

1. Anyone who has been the
victim of unlawful arrest or
detention shall have an enforce-
able right to compensation.

2. When a person has by a
final decision been convicted of a
criminal offence, and when
subsequently his or her conviction
has been reversed on the ground

framkommit

i) som inte var tillgänglig vid
tiden för rättegången och detta
förhållande inte helt eller delvis
berodde på den part som begär
omprövning,

ii) som är av sådan betydelse
att den, om den hade framlagts vid
rättegången, troligen skulle ha lett
till annan utgång i målet;

b) att det nyligen har
framkommit att avgörande
bevisning som beaktades vid
rättegången och på vilken den
fällande domen beror, var falsk,
förfalskad eller förvanskad;

c) att en eller flera av de
domare som deltog i den fallande
domen eller bekräftelsen av åtals-
punkterna, i det målet har gjort sig
skyldig till försummelse eller
tjänsteförseelse av så allvarlig art
att det motiverar ifrågavarande
domares entledigande med stöd av
artikel 46.

2. Överklagandekammaren
skall avvisa en ansökan om
omprövning som den anser vara
ogrundad. Om den finner att
ansökan är välgrundad, får den,
beroende på vad som är mest
lämpligt,

a) återinkalla den ursprungliga
rättegångskammaren,

b) inrätta en ny rättegångs-
kammare, eller

c) behålla domsrätten över
saken

för att, efter att ha hört
partema på det sätt som föreskrivs
i bevis- och förfarandereglema,
avgöra om omprövning i målet
skall beviljas.

Artikel 85
Skadestånd till en som
arresterats eller dömts för brott

1. Den som har utsatts för
olaglig arrestering eller annat
olagligt frihetsberövande skall ha
verkställbar rätt till skadestånd.

2. Har en lagakraftvunnen
dom varigenom någon har dömts
för en brottslig gärning senare
upphävts på grund av att en ny
eller nyuppdagad omständighet

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

186

that a new or newly discovered
fact shows conclusively that there
has been a miscarriage of justice,
the person who has suffered
punishment as a result of such
conviction shall be compensated
according to law, unless it is
proved that the non-disclosure of
the unknown fact in time is wholly
or partly attributable to him or
her.

3. In exceptional circumstan-
ces, where the Court finds conclu-
sive facts showing that there has
been a grave and manifest
miscarriage of justice, it may in its
discretion award compensation,
according to the criteria provided
in the Rules of Procedure and
Evidence, to a person who has
been released from detention
following a final decision of
acquittal or a termination of the
proceedings for that reason.

PART 9. INTERNATIONAL
COOPERATION AND JUDI-
CIAL ASSISTANCE

Article 86
General obligation to
cooperate

States Parties shall, in
accordance with the provisions of
this Stamte, cooperate fully with
the Court in its investigation and
prosecution of crimes within the
jurisdiction of the Court.

Article 87

Requests for cooperation:
general provisions

1. (a) The Court shall have the
authority to make requests to
States Parties for cooperation.
The requests shall be transmitted
through the diplomatic channel or
any other appropriate channel as
may be designated by each State
Party upon ratification, accep-
tance, approval or accession.

Subsequent changes to the
designation shall be made by each
State Party in accordance with the
Rules of Procedure and Evidence.

(b) When appropriate, without

som visat att domen var felaktig,
skall den som undergått straff till
följd av domen gottgöras enligt
lag, med mindre att det visas att
det helt eller delvis berott på
honom eller henne att den tidigare
ej kända omständigheten inte
blivit uppdagad i tid.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

3. I undantagsfall kan
Domstolen, om den finner att
avgörande omständigheter visar
att ett grovt och uppenbart
rättegångsfel har begåtts, sköns-
mässigt tillerkänna skadestånd
enligt de kriterier som föreskrivs i
bevis- och förfarandereglema till
den som har släppts ur fängsligt
förvar efter en lagakraftvunnen
frikännande dom eller till följd av
att rättegången har avslutats av
detta skäl.

DEL 9 INTERNATIONELLT
SAMARBETE OCH RÄTTS-
LIG HJÄLP

Artikel 86

Allmän skyldighet att
samarbeta

Stadgepartema skall i enlighet
med bestämmelserna i denna
stadga till fullo samarbeta med
Domstolen i fråga om förunder-
sökningar och lagföring av brott
som omfattas av Domstolens
jurisdiktion.

Artikel 87
Framställning om samar-
bete: allmänna bestämmelser

1. a) Domstolen skall ha
befogenhet att göra framställ-
ningar till stadgepartema om sam-
arbete. Framställningar skall över-
sändas på diplomatisk väg eller
via andra lämpliga kanaler som
varje stadgepart får anvisa vid
ratificering, godtagande, god-
kännande eller anslutning.

Senare ändringar av sådana
anvisningar skall göras av varje
stadgepart i enlighet med bevis-
och förfarandereglema.

b) När det är lämpligt och utan

187

prejudice to the provisions of
subparagraph (a), requests may
also be transmitted through the
Intemational Criminal Police
Organization or any appropriate
regional organization.

2. Requests for cooperation
and any documents supporting the
request shall either be in or be
accompanied by a translation into
an official language of the
requested State or one of the
working languages of the Court,
in accordance with the choice
made by that State upon
ratification, acceptance, approval
or accession.

Subsequent changes to this
choice shall be made in
accordance with the Rules of
Procedure and Evidence.

3. The requested State shall
keep confidential a request for
cooperation and any documents
supporting the request, except to
the extent that the disclosure is
necessary for execution of the
request.

4. In relation to any request for
assistance presented under this
Part, the Court may take such
measures, including measures
related to the protection of
information, as may be necessary
to ensure the safety or physical or
psychological well-being of any
victims, potential witnesses and
their families. The Court may
request that any information that
is made available under this Part
shall be provided and handled in a
manner that protects the safety
and physical or psychological
well-being of any victims,
potential witnesses and their
families.

5. (a) The Court may invite
any State not party to this Statute
to provide assistance under this
Part on the basis of an ad hoc
arrangement, an agreement with
such State or any other
appropriate basis.

(b) Where a State not party to
this Statute, which has entered
into an ad hoc arrangement or an

att det skall inverka på bestäm-
melserna i stycke a ovan, får fram-
ställningar också göras via inter-
nationella kriminalpolisorganisa-
tionen (Interpol) eller annan
behörig regional organisation.

2. Framställningar om
samarbete och varje handling till
stöd för framställningar skall
antingen vara avfattad på eller
åtföljas av en översättning till ett
officiellt språk i den anmodade
staten eller på ett av Domstolens
arbetsspråk i enlighet med det val
som denna stat har gjort vid
ratificering, godtagande, godkän-
nande eller anslutning.

Senare ändringar av detta val
skall göras av stadgepartema i
enlighet med bevis- och
förfarandereglema.

3. Den anmodade staten skall
iaktta sekretess beträffande en
framställning om samarbete och
varje handling till stöd för denna,
utom i den omfattning som
offentlighet är nödvändig för att
verkställa framställningen.

4. Beträffande varje framställ-
ning om biträde gjord i enlighet
med denna del far Domstolen
vidta sådana åtgärder - däribland
åtgärder med avseende på skydd
av uppgifter - som är nödvändiga
för att trygga brottsoffrens, de
möjliga vittnenas och deras anhö-
rigas säkerhet eller fysiska eller
psykiska välbefinnande. Domsto-
len får begära att varje uppgift
som har tillhandahållits i enlighet
med denna del överlämnas och
behandlas på ett sådant sätt att
brottsoffrens, de möjliga vittnenas
och deras familjers säkerhet och
fysiska eller psykiska välbefin-
nande skyddas.

5. a) Domstolen får uppmana
stater som inte är parter i denna
stadga att lämna biträde enligt
denna del med stöd av en tillfällig
uppgörelse, en överenskommelse
med en sådan stat eller på någon
annan lämplig grund.

b) Om en stat som inte är part
i denna stadga och som har ingått
en tillfällig uppgörelse eller en

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

188

agreement with the Court, fails to
cooperate with requests pursuant
to any such arrangement or
agreement, the Court may so
inform the Assembly of States
Parties or, where the Security
Council referred the matter to the
Court, the Security Council.

6. The Court may ask any
intergovemmental organization to
provide information or docu-
ments. The Court may also ask for
other forms of cooperation and
assistance which may be agreed
upon with such an organization
and which are in accordance with
its competence or mandate.

7. Where a State Party fails to
comply with a request to
cooperate by the Court contrary to
the provisions of this Statute,
thereby preventing the Court from
exercising its functions and
powers under this Statute, the
Court may make a frnding to that
effect and refer the matter to the
Assembly of States Parties or,
where the Security Council
referred the matter to the Court, to
the Security Council.

Article 88
Availability of procedures
under national law

States Parties shall ensure that
there are procedures available
under their national law for all of
the forms of cooperation which
are specified under this Part.

Article 89

Surrender of persons to the
Court

1. The Court may transmit a
request for the arrest and
surrender of a person, together
with the material supporting the
request outlined in article 91, to
any State on the territory of which
that person may be found and
shall request the cooperation of
that State in the arrest and
surrender of such a person. States
Parties shall, in accordance with
the provisions of this Part and the
procedure under their national

överenskommelse med Domsto-
len, inte ger det bistånd som be-
gärts i enlighet med en sådan upp-
görelse eller överenskommelse,
får Domstolen underrätta partsfor-
samlingen eller säkerhetsrådet i
fråga om ärenden som hänskjutits
till Domstolen av säkerhetsrådet.

6. Domstolen får begära upp-
gifter och handlingar av mellan-
statliga organisationer. Domstolen
kan också begära andra former av
samarbete och biträde som kan
avtalas med en sådan organisation
och som faller inom ramen för
dess behörighet eller mandat.

7. Om en stadgepart i strid
med bestämmelserna i denna
stadga inte tillmötesgår en
framställning från Domstolen om
samarbete och därvid hindrar
Domstolen från att fullgöra sina
uppgifter och befogenheter enligt
stadgan, får Domstolen fastställa
detta och hänskjuta frågan till
partsförsamlingen eller säkerhets-
rådet, om det är rådet som har
hänskjutit saken till Domstolen.

Artikel 88

Tillgång till förfaranden i
nationell lag

Stadgepartema skall säker-
ställa att det i deras nationella lag
finns förfaranden tillgängliga som
kan tillämpas för att genomföra
alla de former av samarbete som
avses i denna del.

Artikel 89
Överlämnande av personer
till Domstolen

1. Domstolen kan översända
en framställning om anhållande
och överlämnande av en person
tillsammans med de handlingar till
stöd för framställningen som
avses i artikel 91 till varje stat
inom vars territorium personen i
fråga kan påträffas och begära att
den staten samarbetar i fråga om
anhållande och överlämnande av
personen. Stadgepartema skall i
enlighet med bestämmelserna i
denna del och med förfarandet i

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

189

law, comply with requests for
arrest and surrender.

2. Where the person sought for
surrender brings a challenge
before a national court on the
basis of the principle of ne bis in
idem as provided in article 20, the
requested State shall immediately
consult with the Court to
determine if there has been a
relevant ruling on admissibility. If
the case is admissible, the
requested State shall proceed with
the execution of the request. If an
admissibility ruling is pending,
the requested State may postpone
the execution of the request for
surrender of the person until the
Court makes a determination on
admissibility.

3. (a) A State Party shall
authorize, in accordance with its
national procedural law,
transportation through its territory
of a person being surrendered to
the Court by another State, except
where transit through that State
would impede or delay the
surrender.

(b) A request by the Court for
transit shall be transmitted in
accordance with article 87. The
request for transit shall contain:

(i) A description of the person
being transported;

(iii) The warrant for arrest and
surrender;

(d) No authorization is
required if the person is
transported by air and no landing
is scheduled on the territory of the
transit State;

(e) If an unscheduled landing
occurs on the territory of the
transit State, that State may
require a request for transit from

sin nationella lag bifalla
framställningar om anhållande
och överlämnande.

2. Om den som begärts
överlämnad framställer en
invändning till en nationell
domstol med stöd av principen om
negativ rättskraft (ne bis in idem)
enligt artikel 20, skall den anmo-
dade staten omedelbart samråda
med Domstolen för att fastställa
om en prövning av betydelse har
skett beträffande frågan om
processförutsättningar. Om målet
kan tas upp till prövning, skall den
anmodade staten verkställa fram-
ställningen. Om frågan om pro-
cessförutsättningar är anhängig,
far den anmodade staten upp-
skjuta verkställandet av begäran
att överlämna personen till dess
att Domstolen har avgjort frågan
om processförutsättningar.

3. a) En stadgepart skall i
enlighet med sin nationella
processlag medge transitering
genom sitt territorium av personer
som överlämnas till Domstolen av
en annan stat, utom i de fall
transitering genom staten i fråga
skulle hindra eller fördröja
överlämnandet.

b) En begäran om transitering
från Domstolens sida skall göras i
enlighet med bestämmelserna i
artikel 87. Begäran om transite-
ring skall innehålla

i) signalement på den som
skall transporteras,

ii) en kortfattad redogörelse
för omständigheterna i fallet och
dessas rättsliga rubricering, och

iii) häktningsbeslutet och
begäran om överlämnande.

c) Den som skall transporteras
skall hållas i fängsligt förvar
under transiteringsperioden.

d) Tillstånd fordras inte vid
flygtransport om ingen landning
planeras inom transiteringsstatens
territorium.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

e) Om en oplanerad landning
äger rum inom transiteringsstatens
territorium, får den staten begära
att Domstolen gör en framställ-

190

the Court as provided for in
subparagraph (b). The transit
State shall detain the person being
transported until the request for
transit is received and the transit
is effected, provided that
detention for purposes of this
subparagraph may not be
extended beyond 96 hours from
the unscheduled landing unless
the request is received within that
time.

4. If the person sought is being
proceeded against or is serving a
sentence in the requested State for
a crime different from that for
which surrender to the Court is
sought, the requested State, after
making its decision to grant the
request, shall consult with the
Court.

Article 90
Competing requests

1. A State Party which
receives a request from the Court
for the surrender of a person
under article 89 shall, if it also
receives a request from any other
State for the extradition of the
same person for the same conduct
which forms the basis of the crime
for which the Court seeks the
person's surrender, notify the
Court and the requesting State of
that fact.

2. Where the requesting State
is a State Party, the requested
State shall give priority to the
request from the Court if:

(a) The Court has, pursuant to
article 18 or 19, made a determi-
nation that the case in respect of
which surrender is sought is
admissible and that determination
takes into account the investiga-
tion or prosecution conducted by
the requesting State in respect of
its request for extradition; or

(b) The Court makes the
determination described in
subparagraph (a) pursuant to the
requested State’s notification

ning om transitering i enlighet
med bestämmelserna i stycke b i
denna punkt. Transiteringsstaten
skall hålla den som transporteras i
fängsligt förvar till dess att begä-
ran om transitering har mottagits
och transiteringen genomförts,
under förutsättning att frihetsberö-
vande i det syfte som avses i detta
stycke inte överskrider 96 timmar
räknat från den oplanerade land-
ningen, såvida inte framställ-
ningen har mottagits inom denna
tidsrymd.

4. Om den som eftersökte är
föremål för lagföring eller
avtjänar ett straff i den anmodade
staten för ett annat brott än det för
vilket överlämnande till Dom-
stolen söks, skall den anmodade
staten, sedan den har beslutat att
bifalla framställningen, samråda
med Domstolen.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 90
Konkurrerande fram-
ställningar

1. Om en stadgepart mottar en
framställning från Domstolen att
överlämna en person i enlighet
med artikel 89, skall den, om den
också mottar en framställning från
en annan stat att utlämna samma
person för samma gärning, som
utgör grunden för det brott för
vilket Domstolen begär att perso-
nen överlämnas, underrätta Dom-
stolen och den begärande staten
om detta förhållande.

2. När den begärande staten är
en stadgepart, skall den anmodade
staten ge företräde åt Domstolens
begäran,

a) om Domstolen i enlighet
med artiklarna 18 eller 19 har
avgjort att processförutsättningar
föreligger i den sak för vilken
överlämnande begärs och att av-
görandet beaktat den förundersök-
ning eller lagföring som genom-
förts av den begärande staten med
avseende på dess begäran om
utlämning, eller

b) om Domstolen fattar det
avgörande som avses i stycke a i
denna punkt till följd av den
begärande statens underrättelse i

191

under paragraph 1.

3. Where a determination
under paragraph 2 (a) has not
been made, the requested State
may, at its discretion, pending the
determination of the Court under
paragraph 2 (b), proceed to deal
with the request for extradition
from the requesting State but shall
not extradite the person until the
Court has determined that the case
is inadmissible. The Courfs
determination shall be made on an
expedited basis.

4. If the requesting State is a
State not Party to this Statute the
requested State, if it is not under
an intemational obligation to
extradite the person to the
requesting State, shall give
priority to the request for
surrender from the Court, if the
Court has determined that the case
is admissible.

5. Where a case under
paragraph 4 has not been
determined to be admissible by
the Court, the requested State
may, at its discretion, proceed to
deal with the request for
extradition from the requesting
State.

6. In cases where paragraph 4
applies except that the requested
State is under an existing
intemational obligation to
extradite the person to the
requesting State not Party to this
Stamte, the requested State shall
determine whether to surrender
the person to the Court or
extradite the person to the
requesting State. In making its
decision, the requested State shall
consider all the relevant factors,
including but not limited to:

(a) The respective dates of the
requests;

(b) The interests of the
requesting State including, where
relevant, whether the crime was
committed in its territory and the
nationality of the victims and of
the person sought; and

enlighet med punkt 1.

3. Om ett avgörande i enlighet
med punkt 2 a inte har fattats, får
den anmodade staten, om den så
önskar, i avvaktan på Domstolens
avgörande enligt punkt 2 b ovan,
behandla framställningen om
utlämning från den begärande
staten, men skall inte utlämna
personen förrän Domstolen har
avgjort att processförutsättningar
saknas. Domstolen skall behandla
ärendet med förtur.

4. Om den begärande staten
inte är stadgepart i denna stadga,
skall den anmodade staten, om
den inte är bunden av ett interna-
tionellt åtagande att utlämna den
eftersökte till den begärande
staten, ge förtur åt Domstolens
begäran om överlämnande, om
Domstolen har avgjort att process-
förutsättningar föreligger.

5. Om Domstolen inte har
avgjort att processförutsättningar
föreligger i ett fall som avses i
punkt 4 ovan, får den anmodade
staten efter eget gottfmnande
behandla framställningen om
utlämning från den begärande
staten.

6. I de fall där punkt 4 gäller,
utom i de fall den anmodade
staten är bunden av ett interna-
tionellt åtagande att utlämna den
eftersökte till en begärande stat
som inte är part i denna stadga,
skall den anmodade staten avgöra
om den skall överlämna personen
till Domstolen eller utlämna
personen till den begärande
staten. Vid sitt avgörande skall
den anmodade staten beakta alla
omständigheter av betydelse, där-
ibland, men inte uteslutande,

a) datum för de olika fram-
ställningarna,

b) den begärande statens
intressen, däribland i tillämpliga
fall om brottet har begåtts inom
dess territorium, samt brotts-
offrens och den eftersöktes natio-
nalitet, och

c) möjligheten till efterföl-
jande överlämnande mellan Dom-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

192

Court and the requesting State.

7. Where a State Party which
receives a request from the Court
for the surrender of a person also
receives a request from any State
for the extradition of the same
person for conduct other than that
which constitutes the crime for
which the Court seeks the person's
surrender:

(a) The requested State shall,

if it is not under an existing
intemational obligation to

extradite the person to the
requesting State, give priority to
the request from the Court;

(b) The requested State shall,
if it is under an existing intema-
tional obligation to extradite the
person to the requesting State,
determine whether to surrender
the person to the Court or to
extradite the person to the
requesting State. In making its
decision, the requested State shall
consider all the relevant factors,
including but not limited to those
set out in paragraph 6, but shall
give special consideration to the
relative nature and gravity of the
conduct in question.

8. Where pursuant to a
notification under this article, the
Court has determined a case to be
inadmissible, and subsequently
extradition to the requesting State
is refused, the requested State
shall notify the Court of this
decision.

Article 91
Contents of request for
arrest and surrender

1. A request for arrest and
surrender shall be made in
writing. In urgent cases, a request
may be made by any medium
capable of delivering a written
record, provided that the request
shall be confirmed through the
channel provided for in article 87,
paragraph 1 (a).

2. In the case of a request for
the arrest and surrender of a
person for whom a warrant of

stolen och den begärande staten.

7. Om en stadgepart mottar en
begäran från Domstolen att
överlämna en person och även
mottar en begäran från en stat att
utlämna samma person för en
annan gärning än den som utgör
det brott för vilket Domstolen
begär personens överlämnande,

a) skall den anmodade staten,
om den inte är bunden av ett
internationellt åtagande att
utlämna den eftersökte till den
begärande staten, ge förtur åt
Domstolens begäran;

b) skall den anmodade staten,
om den är bunden av ett
internationellt åtagande att
utlämna den eftersökte till den
begärande staten, avgöra om den
skall överlämna personen till
Domstolen eller utlämna personen
till den begärande staten. Vid sitt
avgörande skall den anmodade
staten beakta alla omständigheter
av betydelse, däribland, men inte
uteslutande, de som anges i punkt
6 ovan, dock särskilt gärningarnas
inbördes natur och svårighetsgrad.

8. I de fall Domstolen som
svar på en underrättelse i enlighet
med denna artikel har avgjort att
processförutsättningar saknas och
framställningen om utlämning till
den begärande staten därefter
avslås, skall den anmodade staten
underrätta Domstolen om sitt
avgörande.

Artikel 91

Innehållet i en framställning
om anhållande och över-
lämnande

1. En framställning om
anhållande och överlämnande
skall vara skriftlig. I brådskande
fall far den göras på varje sätt som
möjliggör översändande av ett
skriftligt meddelande, förutsatt att
den bekräftas på det sätt som
avses i artikel 87.1 a.

2. En framställning om
anhållande och överlämnande av
en person för vilken ett häktnings-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

193

arrest has been issued by the Pre-
Trial Chamber under article 58,
the request shall contain or be
supported by:

(a) Information describing the
person sought, sufficient to
identify the person, and
information as to that person's
probable location;

(b) A copy of the warrant of
arrest; and

(c) Such documents,
statements or information as may
be necessary to meet the
requirements for the surrender
process in the requested State,
except that those requirements
should not be more burdensome
than those applicable to requests
for extradition pursuant to treaties
or arrangements between the
requested State and other States
and should, if possible, be less
burdensome, taking into account
the distinct nature of the Court.

3. In the case of a request for
the arrest and surrender of a
person already convicted, the
request shall contain or be
supported by:

(a) A copy of any warrant of
arrest for that person;

(b) A copy of the judgement of
conviction;

(d) If the person sought has
been sentenced, a copy of the
sentence imposed and, in the case
of a sentence for imprisonment, a
statement of any time already
served and the time remaining to
be served.

4. Upon the request of the
Court, a State Party shall consult
with the Court, either generally or
with respect to a specific matter,
regarding any requirements under
its national law that may apply
under paragraph 2 (c). During the
consultations, the State Party shall
advise the Court of the specific
requirements of its national law.

beslut har meddelats av förunder-
sökningskammaren med stöd av
artikel 58 skall innehålla eller
stödjas av följande:

a) Ett tillräckligt noggrant
signalement på den som begärts
överlämnad för att möjliggöra
identifiering och uppgifter om
personens troliga uppehållsort.

b) En kopia av häktnings-
beslutet.

c) Sådana handlingar, redo-
görelser eller uppgifter som kan
behövas för att uppfylla villkoren
för överlämnande i den anmodade
staten med förbehåll för att dessa
villkor inte bör vara mer be-
tungande än villkoren för en fram-
ställning om utlämning i enlighet
med fördrag eller överenskom-
melser som gäller mellan den
anmodade staten och andra stater,
utan bör om möjligt vara mindre
betungande med hänsyn till Dom-
stolens särskilda beskaffenhet.

3. I fråga om en framställning
om anhållande och överlämnande
av en tidigare dömd person skall
framställningen innehålla eller
stödjas av följande:

a) En kopia av varje häkt-
ningsbeslutet rörande den som
begärs överlämnad.

b) En kopia av den fällande
domen.

c) Uppgifter som styrker att
den eftersökte är samma person
som den fällande domen avser.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

d) Om den eftersökte har
ådömts ett straff, uppgifter om
strffet, och, om straffet är

fängelsestraff,
avtjänad tid
strafftid.

uppgift om
och återstående

4. På Domstolens begäran
skall en stadgepart samråda med
Domstolen, antingen i allmänhet
eller om ett visst ärende, angående
villkor enligt stadgepartens lag
som kan gälla i enlighet med
punkt 2 c i denna artikel. Vid
samrådet skall stadgeparten upp-
lysa Domstolen om de särskilda
villkoren i sin nationella lag.

194

Article 92
Provisional arrest

1. In urgent cases, the Court
may request the provisional arrest
of the person sought, pending
presentation of the request for
surrender and the documents
supporting the request as specified
in article 91.

2. The request for provisional
arrest shall be made by any
medium capable of delivering a
written record and shall contain:

(a) Information describing the
person sought, sufficient to
identify the person, and informa-
tion as to that person's probable
location;

(b) A concise statement of the
crimes for which the person's
arrest is sought and of the facts
which are alleged to constitute
those crimes, including, where
possible, the date and location of
the crime;

(d) A statement that a request
for surrender of the person sought
will follow.

3. A person who is
provisionally arrested may be
released from custody if the
requested State has not received
the request for surrender and the
documents supporting the request
as specified in article 91 within
the time limits specified in the
Rules of Procedure and Evidence.
However, the person may consent
to surrender before the expiration
of this period if permitted by the
law of the requested State. In such
a case, the requested State shall
proceed to surrender the person to
the Court as soon as possible.

4. The fact that the person
sought has been released from
custody pursuant to paragraph 3
shall not prejudice the subsequent
arrest and surrender of that person
if the request for surrender and the
documents supporting the request
are delivered at a later date.

Artikel 92
Provisoriskt anhållande

1. I brådskande fall får
Domstolen begära provisoriskt
anhållande av den eftersökte i
avvaktan på att framställningen
om överlämnande och de övriga
handlingar som anges i artikel 91
till stöd härför överlämnas.

2. Framställningen om provi-
soriskt anhållande skall göras på
ett sätt som möjliggör överföring
av ett skriftligt meddelande och
skall innehålla följande:

a) Uppgifter som beskriver
den eftersökte, tillräckliga för att
identifiera denne och uppgifter
om personens troliga uppehållsort.

b) En kortfattad redogörelse
för de brott för vilka personen
begärs provisoriskt anhållen och
för de omständigheter vari dessa
brott påstås bestå, innefattande,
när det är möjligt, tid och plats för
brottet.

c) Uppgift om det finns ett
häktningsbeslut eller en fällande
dom mot den eftersökte.

d) En förklaring att en fram-
ställning om överlämnande av den
eftersökte kommer att lämnas.

3. Den som är provisoriskt
anhållen får friges om den
anmodade staten inte har mottagit
en framställning om överläm-
nande med sådana handlingar till
stöd för denna som anges i artikel
91 inom de tidsgränser som anges
i bevis- och förfarandereglema.
Personen får dock gå med på att
bli överlämnad före utgången av
denna tid, om detta medges i den
anmodade statens lag. I så fall
skall den anmodade staten vidta
åtgärder för att överlämna perso-
nen till Domstolen så snart som
möjligt.

4. Den omständigheten att den
eftersökte har frigetts med stöd av
punkt 3 skall inte hindra ett senare
anhållande och överlämnande om
framställningen om överlämnande
med övriga handlingar till stöd för
denna överlämnas senare.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

195

Article 93

Other forms of cooperation

1. States Parties shall, in accordance
with the provisions of this Part and
under procedures of national law,
comply with requests by the Court to
provide the following assistance in
relation to investigations or
prosecutions:

(a) The identification and
whereabouts of persons or the
location of items;

(b) The taking of evidence,
including testimony under oath,
and the production of evidence,
including expert opinions and
reports necessary to the Court;

(d) The service of documents,
including judicial documents;

(e) Facilitating the voluntary
appearance of persons as
witnesses or experts before the
Court;

(f) The temporary transfer of
persons as provided in paragraph
7;

(g) The examination of places
or sites, including the exhumation
and examination of grave sites;

(h) The execution of searches
and seizures;

(i) The provision of records
and documents, including official
records and documents;

(j) The protection of victims
and witnesses and the preserva-
tion of evidence;

(k) The identification, tracing
and freezing or seizure of
proceeds, property and assets and
instrumentalities of crimes for the
purpose of eventual forfeiture,
without prejudice to the rights of
bona fide third parties; and

(l) Any other type of
assistance which is not prohibited
by the law of the requested State,
with a view to facilitating the
investigation and prosecution of

Artikel 93

Andra former av samarbete

1. Stadgepartema skall i
överensstämmelse med bestäm-
melserna i denna del och i enlig-
het med förfaranden i nationell
rätt efterkomma Domstolens
framställningar om att lämna
bistånd i samband med förunder-
sökning eller lagföring:

a) Identifiering och efter-
forskning av personer eller egen-
dom.

b) Bevisupptagning, däribland
vittnesmål under ed, och framta-
gande av bevis, däribland expert-
utlåtanden och rapporter som är
nödvändiga för Domstolen.

c) Förhör med personer som är
föremål för förundersökning eller
lagföring.

d) Delgivning av handlingar,
innefattande rättsliga handlingar.

e) Underlättande för personer
att frivilligt inställa sig som
vittnen eller sakkunniga inför
Domstolen.

f) Tillfälligt överförande av
personer i enlighet med bestäm-
melserna i punkt 7 i denna artikel.

g) Undersökning av platser
och lokaler, innefattande
öppnande och undersökning av
gravplatser.

h) Husrannsakan och beslag.

i) Tillhandahållande av upp-
teckningar och handlingar, där-
ibland officiella protokoll och
handlingar.

j) Skydd av brottsoffer och
vittnen och säkerställande av
bevisning.

k) Identifiering, uppspårande
och säkrande eller omhänder-
tagande av utbyte, egendom och
tillgångar samt hjälpmedel vid
brott i syfte att möjliggöra ett
senare förverkande, utan intrång
på en rättmätig tredje mans
rättigheter.

l) Varje annan form av bistånd
inte är förbjuden i den anmodade
statens lag för att främja
förundersökning och lagföring av
brott som omfattas av Domstolens

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

196

crimes within the jurisdiction of
the Court.

2. The Court shall have the
authority to provide an assurance
to a witness or an expert
appearing before the Court that he
or she will not be prosecuted,
detained or subjected to any
restriction of personal freedom by
the Court in respect of any act or
omission that preceded the
departure of that person from the
requested State.

3. Where execution of a
particular measure of assistance
detailed in a request presented
under paragraph 1, is prohibited
in the requested State on the basis
of an existing fundamental legal
principle of general application,
the requested State shall promptly
consult with the Court to try to
resolve the matter. In the consul-
tations, consideration should be
given to whether the assistance
can be rendered in another
manner or subject to conditions. If
after consultations the matter
cannot be resolved, the Court
shall modify the request as
necessary.

4. In accordance with article
72, a State Party may deny a
request for assistance, in whole or
in part, only if the request
concems the production of any
documents or disclosure of
evidence which relätes to its
national security.

5. Before denying a request
for assistance under paragraph 1
(1), the requested State shall
consider whether the assistance
can be provided subject to
specified conditions, or whether
the assistance can be provided at a
later date or in an altemative
manner, provided that if the Court
or the Prosecutor accepts the
assistance subject to conditions,
the Court or the Prosecutor shall
abide by them.

6. If a request for assistance is
denied, the requested State Party
shall promptly inform the Court or
the Prosecutor of the reasons for

jurisdiktion.

2. Domstolen skall ha
befogenhet att till ett vittne eller
en sakkunnig som inställer sig
inför Domstolen avge en för-
säkran att han eller hon inte skall
lagföras, fängslas eller under-
kastas någon inskränkning av sin
personliga frihet av Domstolen för
någon gärning eller underlåtelse
som har inträffat före personens
avresa från den anmodade staten.

3. Om lämnande av en viss
form av bistånd som anges i en
framställning som överlämnats
med stöd av punkt 1 är förbjuden i
den anmodade staten på grund av
en befintlig grundläggande rättslig
princip med allmän tillämplighet,
skall den anmodade staten
ofördröjligen samråda med
Domstolen för att söka uppnå en
lösning av frågan. Härvid skall
beaktas om bistånd kan ges på
annat sätt eller med förbehåll. Om
frågan inte kan lösas genom
samråd, skall Domstolen ändra sin
framställning på erforderligt sätt.

4. En stadgepart får i enlighet
med artikel 72 helt eller delvis
avslå en framställning om bistånd
endast om begäran avser fram-
tagande av handlingar eller utläm-
nande av bevis som berör dess
nationella säkerhet.

5. Innan en framställning om
sådant bistånd som avses i punkt 1
1 avslås skall den anmodade staten
pröva om hjälpen kan ges på
särskilda villkor eller lämnas vid
en senare tidpunkt eller på ett
annat sätt, under förutsättning att
Domstolen eller åklagaren, om de
godtar att få hjälpen på vissa
villkor, följer dem.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

6. Om en anmodad stadgepart
avslår en framställning om bi-
stånd, skall den ofördröjligen
underrätta Domstolen eller åkla-

197

such denial.

7. (a) The Court may request
the temporary transfer of a person
in custody for purposes of
identification or for obtaining
testimony or other assistance. The
person may be transferred if the
following conditions are fulfilled:

(i) The person freely gives his
or her informed consent to the
transfer; and

(ii) The requested State agrees
to the transfer, subject to such
conditions as that State and the
Court may agree.

(b) The person being
transferred shall remain in
custody. When the purposes of the
transfer have been fulfilled, the
Court shall retum the person
without delay to the requested
State.

8. (a) The Court shall ensure
the confidentiality of documents
and information, except as
required for the investigation and
proceedings described in the
request.

(b) The requested State may,
when necessary, transmit docu-
ments or information to the Prose-
cutor on a confidential basis. The
Prosecutor may then use them
solely for the purpose of genera-
ting new evidence.

(c) The requested State may,
on its own motion or at the
request of the Prosecutor, subse-
quently consent to the disclosure
of such documents or information.
They may then be used as eviden-
ce pursuant to the provisions of
Parts 5 and 6 and in accordance
with the Rules of Procedure and
Evidence.

9. (a) (i) In the event that a
State Party receives competing
requests, other than for surrender
or extradition, from the Court and
from another State pursuant to an
intemational obligation, the State
Party shall endeavour, in consul-
tation with the Court and the other
State, to meet both requests, if
necessary by postponing or
attaching conditions to one or the

garen om anledningen till detta.

7. a) Domstolen kan begära
tillfälligt överförande av en
frihetsberövad person for identi-
fiering, for att uppta ett vittnesmål
eller for annat bistånd. Personen
får överföras om följande villkor
är uppfyllda:

i) Att personen i medvetande
om vad saken gäller och av fri
vilja går med på överförandet.

ii) Att den anmodade staten
samtycker till överförandet på de
villkor som staten och Domstolen
kan bestämma.

b) Den som överförs skall
hållas i fängsligt förvar. När syftet
med överförandet har uppfyllts
skall Domstolen ofördröjligen
återsända personen till den
anmodade staten.

8. a) Domstolen skall säker-
ställa sekretess för handlingar och
uppgifter med undantag för vad
som krävs för den förundersök-
ning och lagföring som angivits i
framställningen.

b) Den anmodade staten far
när så är nödvändigt överföra
handlingar eller uppgifter till
åklagaren på konfidentiell grund.
Åklagaren far då endast använda
dem för att få fram ny bevisning.

c) Den anmodade staten får
därefter på eget initiativ eller på
begäran av åklagaren ge sitt
samtycke till att innehållet i
sådana handlingar eller uppgifter
lämnas ut. Dessa får då användas
som bevisning i enlighet med
bestämmelserna i del 5 och 6 och
i bevis- och förfarandereglema.

9. a) i) Om en stadgepart
mottar konkurrerande framställ-
ningar om annat än överlämnande
eller utlämning från Domstolen
och från en annan stat med stöd av
ett internationellt åtagande, skall
parten eftersträva att i samråd med
Domstolen och den andra staten
tillmötesgå båda framställ-
ningarna, om så är nödvändigt
genom att uppskjuta eller ställa

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

198

other request.

(ii) Failing that, competing
requests shall be resolved in
accordance with the principles
established in article 90.

(b) Where, however, the
request from the Court concems
information, property or persons
which are subject to the control of
a third State or an intemational
organization by virtue of an
intemational agreement, the
requested States shall so inform
the Court and the Court shall
direct its request to the third State
or intemational organization.

10. (a) The Court may, upon
request, cooperate with and
provide assistance to a State Party
conducting an investigation into
or trial in respect of conduct
which constitutes a crime within
the jurisdiction of the Court or
which constitutes a serious crime
under the national law of the
requesting State.

(b) (i) The assistance provided
under subparagraph (a) shall
include, inter alia:

a. The transmission of
statements, documents or other
types of evidence obtained in the
course of an investigation or a
trial conducted by the Court; and

b. The questioning of any
person detained by order of the
Court;

(ii) In the case of assistance
under subparagraph (b) (i) a:

a. If the documents or other
types of evidence have been
obtained with the assistance of a
State, such transmission shall
require the consent of that State;

b. If the statements, documents
or other types of evidence have
been provided by a witness or
expert, such transmission shall be
subject to the provisions of article
68.

villkor for endera av dem.

ii) Om detta inte är möjligt,
skall frågan om konkurrerande
framställningar lösas i överens-
stämmelse med de principer som
fastställs i artikel 90.

b) Om emellertid Domstolens
framställning avser uppgifter,
egendom eller personer som är
underställda en tredje stats
kontroll eller en mellanfolklig
organisation i kraft av en inter-
nationell överenskommelse, skall
den anmodade staten meddela
Domstolen detta och Domstolen
skall då rikta sin framställning till
den tredje staten eller den mellan-
folkliga organisationen.

10. a) Domstolen far på
begäran samarbeta med och bistå
en stadgepart som genomfor en
förundersökning eller en lagföring
avseende gärningar som utgör ett
brott som omfattas av Domstolens
jurisdiktion eller som utgör ett
allvarligt brott enligt lagen i den
begärande staten.

b) i) Det bistånd som avses i
stycke a skall bland annat
innefatta följande:

a. Översändande av redo-
görelser, handlingar eller andra
former av bevis som upptagits
under en förundersökning eller en
rättegång vid Domstolen, och

b. förhör med personer som
häktats efter beslut av Domstolen.

ii) För det bistånd som avses i
stycke b i a. ovan, skall gälla att,

a. om handlingarna eller andra
bevis har upptagits med bistånd av
en stat, krävs den statens
medgivande för översändandet,
och

b. om redogörelserna, hand-
lingarna eller andra bevis har
lämnats av ett vittne eller en sak-
kunnig, gäller bestämmelserna i
artikel 68 för översändandet.

c) Domstolen får på de villkor
som anges i denna punkt bifalla en
framställning om bistånd i enlig-
het med denna punkt från en stat

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

199

from a State which is not a Party
to this Statute.

Article 94
Postponement of execution
of a request in respect of
ongoing investigation or
prosecution

1. If the immediate execution
of a request would interfere with
an ongoing investigation or
prosecution of a case different
from that to which the request
relätes, the requested State may
postpone the execution of the
request for a period of time
agreed upon with the Court.
However, the postponement shall
be no longer than is necessary to
complete the relevant investiga-
tion or prosecution in the
requested State. Before making a
decision to postpone, the
requested State should consider
whether the assistance may be
immediately provided subject to
certain conditions.

2. If a decision to postpone is
taken pursuant to paragraph 1, the
Prosecutor may, however, seek
measures to preserve evidence,
pursuant to article 93, paragraph 1
(i)-

Article 95

Postponement of execution
of a request in respect of an
admissibility challenge

Where there is an admissibility
challenge under consideration by
the Court pursuant to article 18 or
19, the requested State may
postpone the execution of a
request under this Part pending a
determination by the Court, unless
the Court has specifically ordered
that the Prosecutor may pursue the
collection of such evidence
pursuant to article 18 or 19.

Article 96

Contents of request for
other forms of assistance under
article 93

1. A request for other forms of

som inte är part i denna stadga.

Artikel 94

Uppskov med att verkställa
en framställning på grund av
pågående förundersökning eller
lagföring

1. Om ett omedelbart
verkställande av en framställning
skulle störa en pågående
förundersökning eller lagföring i
ett annat ärende än det som
framställningen gäller, far den
anmodade staten uppskjuta
verkställandet av framställningen
under en tid som skall avtalas med
Domstolen. Uppskovet skall dock
inte vara längre än vad som
erfordras för att fullfölja förunder-
sökningen eller lagföringen i den
anmodade staten. Innan ett beslut
om uppskov fattas, skall den
anmodade staten överväga om
bistånd kan lämnas omedelbart på
vissa villkor.

2. Om ett beslut om uppskov
fattas i enlighet med punkt 1, får
åklagaren dock begära att åtgärder
vidtas för att säkerställa bevis i
enlighet med artikel 93.1 j.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 95

Uppskov med verkställande av en
framställning på grund av en
invändning om bristande
processförutsättningar
Om Domstolen är i färd med
att pröva en invändning om bris-
tande processförutsättningar i
enlighet med artikel 18 eller 19,
får den anmodade staten skjuta
upp verkställandet av en fram-
ställning enligt denna del i avvak-
tan på Domstolens avgörande,
såvida Domstolen inte särskilt har
beslutat att åklagaren får fortsätta
att ta upp sådan bevisning i enlig-
het med artiklarna 18 eller 19.

Artikel 96

Vad en framställning om
andra former av bistånd enligt
artikel 93 skall innehålla

1. En framställning om andra

200

assistance referred to in article 93
shall be made in writing. In urgent
cases, a request may be made by
any medium capable of delivering
a written record, provided that the
request shall be confirmed
through the channel provided for
in article 87, paragraph 1 (a).

2. The request shall, as
applicable, contain or be
supported by the following:

(a) A concise statement of the
purpose of the request and the
assistance sought, including the
legal basis and the grounds for the
request;

(b) As much detailed
information as possible about the
location or identification of any
person or place that must be found
or identified in order for the
assistance sought to be provided;

(d) The reasons for and details
of any procedure or requirement
to be followed;

(e) Such information as may
be required under the law of the
requested State in order to execute
the request; and

(f) Any other information
relevant in order for the assistance
sought to be provided.

3. Upon the request of the
Court, a State Party shall consult
with the Court, either generally or
with respect to a specific matter,
regarding any requirements under
its national law that may apply
under paragraph 2 (e). During the
consultations, the State Party shall
advise the Court of the specific
requirements of its national law.

4. The provisions of this
article shall, where applicable,
also apply in respect of a request
for assistance made to the Court.

Article 97
Consultations

Where a State Party receives a
request under this Part in relation

former av bistånd enligt artikel 93
skall göras skriftligen. I
brådskande fall far en fram-
ställning göras på varje sätt som
möjliggör översändande av ett
skriftligt meddelande, förutsatt att
den bekräftas på det sätt som
avses i artikel 87.1 a.

2. En framställning skall
innehålla eller stödjas av följande
uppgifter:

a) En kortfattad redogörelse
för syftet med framställningen och
det bistånd som begärs med an-
givande av den rättsliga grunden
och skälen för framställningen.

b) Så mycket detaljuppgifter
som möjligt om den person eller
den plats som måste lokaliseras
eller identifieras för att begärt
bistånd skall kunna lämnas.

c) En kortfattad redogörelse
för de huvudsakliga omständlig-
heter som föranleder framställ-
ningen.

d) Skälen och närmare
anvisningar för något förfarande
eller villkor som skall följas.

e) De uppgifter som kan
krävas enligt den anmodade
statens lag för att verkställa fram-
ställningen.

f) Övriga uppgifter av
betydelse för att kunna lämna det
begärda biståndet.

3. När en stadgepart har mot-
tagit en framställning från Dom-
stolen, skall den samråda med
Domstolen, antingen i allmänhet
eller om ett visst ärende, angående
villkor enligt stadgepartens lag
som kan gälla i enlighet med
punkt 2 e. Härvid skall stadge-
parten upplysa Domstolen om de
särskilda villkoren i sin nationella
lag.

4. Bestämmelserna i denna
artikel skall i tillämpliga delar
också gälla för en framställning
om bistånd som gjorts till
Domstolen.

Artikel 97
Samråd

När en stadgepart mottar en
framställning enligt denna del och

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

201

to which it identifies problems
which may impede or prevent the
execution of the request, that State
shall consult with the Court
without delay in order to resolve
the matter. Such problems may
include, inter alia:

(a) Insufficient information to
execute the request;

(b) In the case of a request for
surrender, the fact that despite
best efforts, the person sought
cannot be located or that the
investigation conducted has
determined that the person in the
requested State is clearly not the
person named in the warrant; or

(c) The fact that execution of
the request in its current form
would require the requested State
to breach a pre-existing treaty
obligation undertaken with respect
to another State.

Article 98

Cooperation with respect to
waiver of immunity and consent
to surrender

1. The Court may not proceed
with a request for surrender or
assistance which would require
the requested State to act
inconsistently with its obligations
under intemational law with
respect to the State or diplomatic
immunity of a person or property
of a third State, unless the Court
can first obtain the cooperation of
that third State for the waiver of
the immunity.

2. The Court may not proceed
with a request for surrender which
would require the requested State
to act inconsistently with its
obligations under intemational
agreements pursuant to which the
consent of a sending State is
required to surrender a person of
that State to the Court, unless the
Court can first obtain the
cooperation of the sending State
for the giving of consent for the
surrender.

därvid identifierar problem som
skulle kunna försvåra eller för-
hindra att den verkställs, skall den
utan dröjsmål samråda med
Domstolen för att finna en
lösning. Problemen kan bland
annat innefatta följande:

a) Otillräckliga uppgifter för
att verkställa framställningen.

b) I fall av en framställning
om överlämnande, den omstän-
digheten att den eftersökte trots
alla ansträngningar inte kan på-
träffas eller att en utredning visar
att personen i den anmodade sta-
ten klart och tydligt inte är samma
person som avses i häktnings-
beslutet.

c) Den omständigheten att
verkställande av framställningen i
dess förevarande form skulle
kräva att den anmodade staten
bryter mot ett befintligt fördrags-
åtagande gentemot en annan stat.

Artikel 98
Samarbete i fråga om
hävande av immunitet och
samtycke till överlämnande

1. Domstolen får inte göra en
framställning om överlämnande
eller om bistånd som skulle ålägga
den anmodade staten att handla i
strid med sina folkrättsliga
åtaganden avseende den stats-
immunitet eller den diplomatiska
immunitet som tillkommer en
person eller egendom som tillhör
en tredje stat, om Domstolen inte
först kan erhålla denna tredje stats
medverkan för att häva
immuniteten.

2. Domstolen får inte göra en
framställning om överlämnande
som skulle ålägga den anmodade
staten att handla i strid med sina
åtaganden i enlighet med
internationella överenskommelser
enligt vilka en sändande stats
samtycke krävs för att överlämna
en person från den staten till
Domstolen, om Domstolen inte
först kan erhålla den sökande
statens medverkan att ge sitt
samtycke till överlämnandet.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

202

Article 99

Execution of requests under
artides 93 and 96

1. Requests for assistance shall
be executed in accordance with
the relevant procedure under the
law of the requested State and,
unless prohibited by such law, in
the manner specified in the
request, including following any
procedure outlined therein or
permitting persons specified in the
request to be present at and assist
in the execution process.

2. In the case of an urgent
request, the documents or
evidence produced in response
shall, at the request of the Court,
be sent urgently.

3. Replies from the requested
State shall be transmitted in their
original language and form.

4. Without prejudice to other
artides in this Part, where it is
necessary for the successful
execution of a request which can
be executed without any
compulsory measures, including
specifically the interview of or
taking evidence from a person on
a voluntary basis, including doing
so without the presence of the
authorities of the requested State
Party if it is essential for the
request to be executed, and the
examination without modification
of a public site or other public
place, the Prosecutor may execute
such request directly on the
territory of a State as follows:

(a) When the State Party
requested is a State on the
territory of which the crime is
alleged to have been committed,
and there has been a
determination of admissibility
pursuant to article 18 or 19, the
Prosecutor may directly execute
such request following all
possible consultations with the
requested State Party;

Artikel 99
Verkställande av framställ-
ningar i enlighet med artiklarna
93 och 96

1. Framställningar om bistånd
skall verkställas i enlighet med det
tillämpliga förfarandet enligt den
anmodade statens lag och, såvida
det inte är förbjudet i denna stats
lag, på det sätt som anges i
framställningen, varvid det för-
farande som anges i framställ-
ningen skall följas och de per-
soner som där anges skall tillåtas
att närvara vid eller medverka i
verks tällandeförfarandet.

2. Om framställningen
brådskar, skall de handlingar eller
den bevisning som iordningställts
som svar sändas skyndsamt på
Domstolens begäran.

3. Svar från den anmodade
staten skall översändas i ursprung-
lig språkversion och form.

4. Utan att det skall inverka på
tillämpningen av andra artiklar i
denna del, får åklagaren, om det
är nödvändigt för att framgångs-
rikt kunna verkställa en framställ-
ning som kan verkställas utan
tvångsåtgärder, vilket särskilt
innefattar förhör med eller upp-
tagande av bevisning från en
person som frivilligt medverkar,
även när detta sker utan att den
anmodade stadgepartens myndig-
heter är närvarande, om det är av
avgörande betydelse för att fram-
ställningen skall kunna verkställas
och en undersökning av en offent-
lig lokal eller en annan offentlig
plats utan att denna förändras,
verkställa en sådan framställning
direkt på en stats territorium enligt
följande:

a) Om den anmodade stadge-
parten är en stat inom vars territo-
rium brottet påstås ha förövats
och det har avgjorts att process-
örutsättningar föreligger i enlighet
med artikel 18 eller 19, får
åklagaren direkt verkställa fram-
ställningen sedan allt samråd som
är möjligt har skett med den
anmodade stadgeparten.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

203

(b) In other cases, the
Prosecutor may execute such
request following consultations
with the requested State Party and
subject to any reasonable condi-
tions or concems raised by that
State Party. Where the requested
State Party identifies problems
with the execution of a request
pursuant to this subparagraph it
shall, without delay, consult with
the Court to resolve the matter.

5. Provisions allowing a
person heard or examined by the
Court under article 72 to invoke
restrictions designed to prevent
disclosure of confidential
information connected with
national security shall also apply
to the execution of requests for
assistance under this article.

Article 100 Costs

1. The ordinary costs for
execution of requests in the
territory of the requested State
shall be bome by that State,
except for the following, which
shall be bome by the Court:

(a) Costs associated with the
travel and security of witnesses
and experts or the transfer under
article 93 of persons in custody;

(b) Costs of translation,
interpretation and transcription;

(c) Travel and subsistence
costs of the judges, the
Prosecutor, the Deputy
Prosecutors, the Registrar, the
Deputy Registrar and staff of any
organ of the Court;

(d) Costs of any expert
opinion or report requested by the
Court;

(e) Costs associated with the
transport of a person being
surrendered to the Court by a
custodial State; and

(f) Following consultations,
any extraordinary costs that may
result from the execution of a
request.

2. The provisions of paragraph
1 shall, as appropriate, apply to

b) I andra fall får åklagaren
verkställa en sådan begäran efter
samråd med den anmodade
stadgeparten och med förbehåll
for alla skäliga villkor och invänd-
ningar som rests av stadgeparten i
fråga. Om den anmodade stadge-
parten uppmärksammar svårig-
heter med att verkställa en fram-
ställning enligt detta stycke, skall
den ofördröjligen samråda med
Domstolen for att lösa frågan.

5. De bestämmelser som
tillåter att en person hörs av Dom-
stolen med stöd av artikel 72 far
åberopa de inskränkningar som är
avsedda att förebygga att hemliga
uppgifter avslöjas som har sam-
band med nationellt försvar eller
säkerhet skall också gälla vid
verkställandet av framställningar
om bistånd enligt denna artikel.

Artikel 100
Kostnader

1. Den anmodade staten skall
bära de ordinarie kostnaderna för
att verkställa framställningar inom
sitt territorium utom följande
kostnader, som skall bäras av
Domstolen:

a) Kostnader för vittnens och
sakkunnigas resor och säkerhet
och för överförande av frihets-
berövade i enlighet med artikel
93.

b) Kostnader för översättning,
tolkning och utskrifter.

c) Resor och traktamenten för
domama, åklagaren, den
biträdande åklagaren, registratom,
den biträdande registratom och
tjänstemännen i Domstolens
organ.

d) Kostnader för sakkunnig-
utlåtanden eller -rapporter som
begärts av Domstolen.

e) Kostnader för transport av
en person som överlämnats till
Domstolen av en förvarsstat.

f) Efter samråd, alla extra-
ordinära kostnader som samman-
hänger med verkställandet av en
framställning.

2. Bestämmelserna i punkt 1
skall på motsvarande sätt tilläm-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

204

requests from States Parties to the
Court. In that case, the Court shall
bear the ordinary costs of
execution.

Article 101
Rule of speciality

1. A person surrendered to the
Court under this Statute shall not
be proceeded against, punished or
detained for any conduct
committed prior to surrender,
other than the conduct or course
of conduct which forms the basis
of the crimes for which that
person has been surrendered.

2. The Court may request a
waiver of the requirements of
paragraph 1 from the State which
surrendered the person to the
Court and, if necessary, the Court
shall provide additional informa-
tion in accordance with article 91.
States Parties shall have the
authority to provide a waiver to
the Court and should endeavour to
do so.

Article 102
Use of terms

For the purposes of this
Statute:

(a) "surrender" means the
delivering up of a person by a
State to the Court, pursuant to this
Statute.

(b) "extradition” means the
delivering up of a person by one
State to another as provided by
treaty, convention or national
legislation.

PART 10. ENFORCEMENT

Article 103

Role of States in enforce-
ment of sentences of
imprisonment

1. (a) A sentence of

imprisonment shall be served in a
State designated by the Court
from a list of States which have
indicated to the Court their
willingness to accept sentenced
persons.

(b) At the time of declaring its
willingness to accept sentenced

pas på framställningar från stadge-
parter till Domstolen. I sådana fall
skall Domstolen bära de ordinarie
kostnaderna for verkställandet.

Artikel 101
Specialitetsprincipen

1. Den som har överlämnats
till Domstolen med stöd av denna
stadga skall inte lagföras, straffas
eller hållas i fängsligt förvar för
någon annan gärning begången
före överlämnandet än den eller
de gärningar som utgör grunden
för de brott för vilka personen har
överlämnats.

2. Domstolen får av den stat
som har överlämnat personen
begära dispens från kraven i punkt
1 i denna artikel och, om så
erfordras, skall Domstolen lämna
ytterligare uppgifter i enlighet
med artikel 91. Stadgepartema
skall ha befogenhet att bevilja
Domstolen sådan dispens och bör
sträva efter att göra det.

Artikel 102
Användning av begrepp

I denna stadga används
följande begrepp:

a) överlämnande betyder att
en stat överlämnar en person till
Domstolen i enlighet med denna
stadga,

b) utlämning betyder att en
stat utlämnar en person till en
annan stat med stöd av fördrag,
konventioner eller nationell
lagstiftning.

DEL 10 VERKSTÄLLIGHET

Artikel 103

Staters roll i verkställande
av fängelsestraff

1. a) En fängelsedom skall
avtjänas i en stat som utses av
Domstolen från en förteckning
över stater som har meddelat
Domstolen att de är villiga att ta
emot dömda personer.

b) När en stat förklarar sig
villig att ta emot dömda personer

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

205

persons, a State may attach
conditions to its acceptance as
agreed by the Court and in
accordance with this Part.

2. (a) The State of
enforcement shall notify the Court
of any circumstances, including
the exercise of any conditions
agreed under paragraph 1, which
could materially affect the terms
or extent of the imprisonment.
The Court shall be given at least
45 days' notice of any such known
or foreseeable circumstances.
During this period, the State of
enforcement shall take no action
that might prejudice its
obligations under article 110.

(b) Where the Court cannot
agree to the circumstances refer-
red to in subparagraph (a), it shall
notify the State of enforcement
and proceed in accordance with
article 104, paragraph 1.

3. In exercising its discretion
to make a designation under
paragraph 1, the Court shall take
into account the following:

(a) The principle that States
Parties should share the responsi-
bility for enforcing sentences of
imprisonment, in accordance with
principles of equitable distribu-
tion, as provided in the Rules of
Procedure and Evidence;

(b) The application of widely
accepted intemational treaty
standards goveming the treatment
of prisoners;

(d) The nationality of the
sentenced person;

(e) Such other factors
regarding the circumstances of the
crime or the person sentenced, or
the effective enforcement of the
sentence, as may be appropriate in
designating the State of enforce-
ment.

får den ställa villkor för detta
vilka skall godkännas av
Domstolen och vara förenliga
med bestämmelserna i denna del.

c) En stat som utsetts av
Domstolen i ett bestämt fall skall
omedelbart meddela om den
godtar Domstolens val.

2. a) Verkställighetsstaten
skall underrätta Domstolen om
eventuella omständigheter, där-
ibland tillämpning av villkor som
avtalats i enlighet med punkt 1 i
denna artikel, som i sak kan
inverka på villkoren eller tiden för
fängelsevistelsen. Domstolen skall
senast 45 dagar i förväg under-
rättas om förekomsten av några
kända eller förutsedda omstän-
digheter av detta slag. Under
denna tid skall verkställighets-
staten inte vidta några åtgärder
som kan inverka menligt på dess
åtaganden enligt artikel 110.

b) Om Domstolen inte kan
godta de omständigheter som
avses i a, skall den meddela
verkställighetsstaten och handla i
enlighet med artikel 104.1.

3. När Domstolen utövar sin
befogenhet att utse en verkställig-
hetsstat i enlighet med punkt 1,
skall den beakta följande:

a) Principen att stadgepartema
skall dela ansvaret att verkställa
fängelsedomar i enlighet med de
principer om rättvis fördelning
som finns i bevis- och förfarande-
reglema.

b) Att en allmänt godtagen
standard för behandling av
intagna enligt internationella
fördrag tillämpas.

c) Den dömdes synpunkter.

d) Den dömdes nationalitet.

e) Sådana andra omständig-
heter med avseende på brottet,
den dömde eller det faktiska
verkställandet av straffet som kan
vara lämpliga vid utseende av
verkställighetsstaten.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

206

4. If no State is designated
under paragraph 1, the sentence of
imprisonment shall be served in a
prison facility made available by
the host State, in accordance with
the conditions set out in the
headquarters agreement referred
to in article 3, paragraph 2. In
such a case, the costs arising out
of the enforcement of a sentence
of imprisonment shall be bome by
the Court.

Article 104

Change in designation of
State of enforcement

1. The Court may, at any time,
decide to transfer a sentenced
person to a prison of another
State.

2. A sentenced person may, at
any time, apply to the Court to be
transferred from the State of
enforcement.

Article 105
Enforcement of the sentence

1. Subject to conditions which
a State may have specified in
accordance with article 103, para-
graph 1 (b), the sentence of
imprisonment shall be binding on
the States Parties, which shall in
no case modify it.

2. The Court alone shall have
the right to decide any application
for appeal and revision. The State
of enforcement shall not impede
the making of any such applica-
tion by a sentenced person.

Article 106

Supervision of enforcement
of sentences and conditions of
imprisonment

1. The enforcement of a sen-
tence of imprisonment shall be
subject to the supervision of the
Court and shall be consistent with
widely accepted intemational
treaty standards goveming treat-
ment of prisoners.

2. The conditions of imprison-
ment shall be govemed by the law
of the State of enforcement and
shall be consistent with widely
accepted intemational treaty

4. Om ingen stat har utsetts i
enlighet med punkt 1, skall
fängelsestraffet avtjänas i en
kriminalvårdsanstalt som till-
handahålls av värdstaten i enlighet
med de villkor som anges i den
högkvartersöverenskommelse som
avses i artikel 3.2. I så fall skall
kostnaderna för verkställandet av
ett fängelsestraff bäras av
Domstolen.

Artikel 104
Ändring av verkställig-
hetsstat

1. Domstolen får när som helst
besluta att överföra en dömd
person till en kriminalvårdsanstalt
i en annan stat.

2. En dömd person får när som
helst ansöka hos Domstolen om
att bli överförd från verkställig-
hetsstaten.

Artikel 105
Verkställighet av straff

1. Med beaktande av sådana
villkor som en stat kan ha ställt
med stöd av artikel 103.1 b skall
fängelsestraffet vara bindande för
stadgepartema, vilka inte i något
fall får ändra det.

2. Domstolen ensam skall ha
rätt att pröva ett överklagande
eller en ansökan om omprövning.
Verkställighetsstaten skall inte
hindra en dömd person från att
göra en sådan framställning.

Artikel 106
Överinseende av straff-
verkställighet och fängelse-
förhållanden

1. Verkställigheten av en
fängelsedom skall stå under Dom-
stolens överinseende och vara
förenlig med en allmänt godtagen
standard för behandling av intag-
na enligt internationella fördrag.

2. Fängelseförhållandena skall
bestämmas av verkställighets-
statens lagar och vara förenliga en
allmänt godtagen standard för
behandling av intagna enligt

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

207

standards goveming treatment of
prisoners; in no case shall such
conditions be more or less
favourable than those available to
prisoners convicted of similar
offences in the State of enforce-
ment.

3. Communications between a
sentenced person and the Court
shall be unimpeded and
confidential.

Article 107

Transfer of the person upon
completion of sentence

1. Following completion of the
sentence, a person who is not a
national of the State of enforce-
ment may, in accordance with the
law of the State of enforcement,
be transferred to a State which is
obliged to receive him or her, or
to another State which agrees to
receive him or her, taking into
account any wishes of the person
to be transferred to that State,
unless the State of enforcement
authorizes the person to remain in
its territory.

2. If no State bears the costs
arising out of transferring the
person to another State pursuant
to paragraph 1, such costs shall be
bome by the Court.

3. Subject to the provisions of
article 108, the State of
enforcement may also, in
accordance with its national law,
extradite or otherwise surrender
the person to a State which has
requested the extradition or
surrender of the person for
purposes of trial or enforcement
of a sentence.

Article 108
Limitation on the
prosecution or punishment of
other offences

1. A sentenced person in the
custody of the State of enforce-
ment shall not be subject to prose-
cution or punishment or to extra-
dition to a third State for any
conduct engaged in prior to that

internationella fördrag. Dessa
förhållanden skall inte i något fall
vara bättre eller sämre än de som
står till buds för intagna som fällts
för likvärdiga brott i verkställig-
hetsstaten.

3. Kommunikationerna mellan
en intagen och Domstolen skall
inte hindras och kunna ske
förtroligt.

Artikel 107
Överförande av personer
efter avtjänat straff

1. Efter avtjänat straff kan en
person som inte är medborgare i
verkställighetsstaten i enlighet
med dennas lag överföras till en
stat som är skyldig att ta emot
honom eller henne eller till en
annan stat som är villig att ta emot
honom eller henne varvid den
personens önskemål skall beaktas,
såvida inte verkställighetsstaten
tillåter personen att stanna inom
sitt territorium

2. Om ingen stat bestrider
kostnaderna för överförandet till
en annan stat i enlighet med punkt
1, skall de bäras av Domstolen.

3. Under iakttagande av
bestämmelserna i artikel 108 får
verkställighetsstaten också i enlig-
het med sin nationella lag utlämna
eller på annat sätt överlämna
personen till den stat som begärt
hans utlämning eller överläm-
nande personen till den stat som
har begärt hans eller hennes
utlämning eller överlämnande för
lagföring eller verkställande av
straff.

Artikel 108
Inskränkning i fråga om
lagföring och bestraffning för
andra brott

1. En dömd person som
befinner sig i fängsligt förvar i
verkställighetsstaten skall inte
lagföras, bestraffas eller utlämnas
till tredje stat för en gärning som
ägt rum före överlämnandet till

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

208

person's delivery to the State of
enforcement, unless such prosecu-
tion, punishment or extradition
has been approved by the Court at
the request of the State of
enforcement.

2. The Court shall decide the
matter after having heard the
views of the sentenced person.

3. Paragraph 1 shall cease to
apply if the sentenced person
remains voluntarily for more than
30 days in the territory of the
State of enforcement after having
served the full sentence imposed
by the Court, or retums to the
territory of that State after having
left it.

Article 109
Enforcement of fines and
forfeiture measures

1. States Parties shall give
effect to fines or forfeitures
ordered by the Court under Part 7,
without prejudice to the rights of
bona fide third parties, and in
accordance with the procedure of
their national law.

2. If a State Party is unable to
give effect to an order for
forfeiture, it shall take measures
to recover the value of the
proceeds, property or assets
ordered by the Court to be
forfeited, without prejudice to the
rights of bona fide third parties.

3. Property, or the proceeds of
the sale of real property or, where
appropriate, the sale of other
property, which is obtained by a
State Party as a result of its
enforcement of a judgement of the
Court shall be transferred to the
Court.

Article 110

Review by the Court concer-
ning reduction of sentence

1. The State of enforcement
shall not release the person before
expiry of the sentence pronounced
by the Court.

2. The Court alone shall have

verkställighetsstaten, såvida inte
lagföringen, bestraffningen eller
utlämningen har godkänts av
Domstolen på begäran av
verkställighetsstaten.

2. Domstolen skall avgöra
frågan efter att ha hört den
dömde.

3. Punkt 1 i denna artikel skall
upphöra att gälla om den dömde
frivilligt stannar kvar mer än 30
dagar inom verkställighetsstatens
territorium efter att ha avtjänat
hela det straff som bestämts av
Domstolen eller återvänder till
staten efter att ha lämnat den.

Artikel 109

Verkställighet av bötesstraff
och förverkande av egendom

1. Stadgeparter skall ge verkan
åt bötesstraff och förverkande av
egendom som beslutats av Dom-
stolen i enlighet med del 7 utan att
det skall inkräkta på de rättigheter
som tillkommer en rättmätig
tredje man och i enlighet med det
rättsliga förfarandet i deras
nationella lagstiftning.

2. Om en stadgepart inte kan
verkställa ett förverkandebeslut,
skall den vidta åtgärder för att
återvinna värdet av utbyte av
brott, egendom eller tillgångar
som Domstolen har förklarat
förverkade utan att detta skall in-
verka på de rättigheter som till-
kommer en rättmätig tredje man.

3. Egendom, intäkter från
avyttring av fast egendom och, där
så är tillämpligt, avyttring av
annan egendom som en stadgepart
har erhållit vid verkställande av en
dom av Domstolen skall överföras
till denna.

Artikel 110
Domstolens prövning av
strafflindring

1. Verkställighetsstaten skall
inte frige en intagen innan det
straff som Domstolen bestämt har
avtjänats.

2. Domstolen ensam skall ha

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

209

the right to decide any reduction
of sentence, and shall rule on the
matter after having heard the
person.

3. When the person has served
two thirds of the sentence, or 25
years in the case of life imprison-
ment, the Court shall review the
sentence to determine whether it
should be reduced. Such a review
shall not be conducted before that
time.

4. In its review under
paragraph 3, the Court may
reduce the sentence if it finds that
one or more of the following
factors are present:

(a) The early and continuing
willingness of the person to
cooperate with the Court in its
investigations and prosecutions;

(b) The voluntary assistance of
the person in enabling the
enforcement of the judgements
and orders of the Court in other
cases, and in particular providing
assistance in locating assets
subject to orders of fine, forfeiture
or reparation which may be used
for the benefit of victims; or

(c) Other factors establishing a
clear and significant change of
circumstances sufficient to justify
the reduction of sentence, as
provided in the Rules of
Procedure and Evidence.

5. If the Court determines in
its initial review under paragraph
3 that it is not appropriate to
reduce the sentence, it shall
thereafter review the question of
reduction of sentence at such
intervals and applying such
criteria as provided for in the
Rules of Procedure and Evidence.

Article 111 Escape

If a convicted person escapes
from custody and flees the State
of enforcement, that State may,
after consultation with the Court,
request the person's surrender
from the State in which the person
is located pursuant to existing

rätt att bestämma om straff-
lindring och skall avgöra frågan
efter att hört den intagne.

3. När den intagne har avtjänat
två tredjedelar av straffet, eller 25
år i fråga om ett livstidsstraff,
skall Domstolen ompröva straffet
för att bestämma om det skall
lindras. Omprövningen skall inte
göras dessförinnan.

4. I sin omprövning i enlighet
med punkt 3 i denna artikel får
Domstolen lindra straffet om den
finner att en eller flera av följande
förhållanden föreligger:

a) Att den intagne tidigt och
fortlöpande varit villig att sam-
arbeta med Domstolen under för-
undersökningen och lagföringen.

b) Att den intagne frivilligt har
bidragit till att möjliggöra verk-
ställande av domar och domstols-
beslut i andra mål och särskilt att
han eller hon har bidragit till att
lokalisera tillgångar som är före-
mål för ådömande av böter,
förverkande eller gottgörelse som
kan användas till förmån för
brottsoffer.

c) Andra förhållanden som
innebär en klar och väsentlig
förändring av omständigheterna
vilken är tillräcklig för att
berättiga strafflindring i enlighet
med bestämmelserna i bevis- och
förfarandereglema.

5. Om Domstolen vid sin
första prövning enligt punkt 3 i
denna artikel finner att det saknas
skäl för lindring av straffet, skall
den därefter pröva frågan om
strafflindring med de mellanrum
och med tillämpning av de
kriterier som föreskrivs i bevis-
och förfarandereglema.

Artikel 111
Rymning

Om en dömd avviker från
fängelset och flyr från verkställig-
hetsstaten, får denna stat efter
samråd med Domstolen begära att
personen överlämnas från den stat
i vilken personen påträffas i
överensstämmelse med gällande

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

210

bilateral or multilateral arrange-
ments, or may request that the
Court seek the person's surrender,
in accordance with Part 9. It may
direct that the person be delivered
to the State in which he or she was
serving the sentence or to another
State designated by the Court.

PART 11. ASSEMBLY OF
STATES PARTIES

Article 112

Assembly of States Parties

1. An Assembly of States
Parties to this Statute is hereby
established. Each State Party shall
have one representative in the
Assembly who may be accompa-
nied by altemates and advisers.
Other States which have signed
this Statute or the Final Act may
be observers in the Assembly.

2. The Assembly shall:

(a) Consider and adopt, as
appropriate, recommendations of
the Preparatory Commission;

(b) Provide management over-
sight to the Presidency, the Prose-
cutor and the Registrar regarding
the administration of the Court;

(c) Consider the reports and
activities of the Bureau
established under paragraph 3 and
take appropriate action in regard
thereto;

(d) Consider and decide the
budget for the Court;

(e) Decide whether to alter, in
accordance with article 36, the
number of judges;

(f) Consider pursuant to article
87, paragraphs 5 and 7, any ques-
tion relating to non-cooperation;

(g) Perform any other fanction
consistent with this Statute or the
Rules of Procedure and Evidence.

3. (a) The Assembly shall have
a Bureau consisting of a Presi-
dent, two Vice-Presidents and 18
members elected by the Assembly
for three-year terms.

(b) The Bureau shall have a
representative character, taking
into account, in particular, equit-
able geographical distribution and

bilaterala eller multilaterala avtal
eller hemställa att Domstolen
begär att personen överlämnas i
enlighet med del 9. Domstolen får
bestämma att personen överfors
till den stat i vilken han eller hon
avtjänade straffet eller till en
annan stat som Domstolen utser.

DEL 11 STADGEPARTS-
FÖRSAMLINGEN

Artikel 112

Stadgepartsförsamlingen

1. Härmed upprättas en
församling av parterna i denna
stadga. Varje stadgepart skall ha
ett ombud i församlingen som far
åtföljas av ställföreträdare och
rådgivare. Övriga stater som har
undertecknat denna stadga eller
slutakten far delta som observa-
törer i församlingen.

2. Församlingen skall

a) behandla och, i förekom-
mande fall, anta rekommenda-
tioner från den förberedande
kommissionen,

b) utöva tillsyn över presidiet,
åklagaren och registratom i
förvaltningen av Domstolen,

c) behandla rapporter från och
verksamheten i den byrå som upp-
rättas med stöd av punkt 3 i denna
artikel och vidta de åtgärder som
föranleds därav,

d) behandla och fastställa
Domstolens budget,

e) besluta om ändring av
antalet domare i enlighet med
artikel 36,

f) behandla frågor om
bristande samarbete enligt artikel
87.5 och 87.7,

g) fullgöra de övriga uppgifter
som följer av denna stadga och
bevis- och förfarandereglema.

3. a) Församlingen skall ha en
byrå vari skall ingå en ordförande,
två vice ordförande och 18
ledamöter valda av församlingen
på tre år.

b) Byrån skall vara represen-
tativ, varvid hänsyn särskilt skall
tas till en skälig geografisk
fördelning och en adekvat repre-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

211

the adequate representaion of the
principal legal systems of the
world.

(c) The Bureau shall meet as
often as necessary, but at least
once a year. It shall assist the
Assembly in the discharge of its
responsibilities.

4. The Assembly may
establish such subsidiary bodies
as may be necessary, including an
independent oversight mechanism
for inspection, evaluation and
investigation of the Court, in
order to enhance its efficiency and
economy.

5. The President of the Court,
the Prosecutor and the Registrar
or their representatives may
participate, as appropriate, in
meetings of the Assembly and of
the Bureau.

6. The Assembly shall meet at
the seat of the Court or at the
Headquarters of the United
Nations once a year and, when
circumstances so require, hold
special sessions. Except as
otherwise specified in this Statute,
special sessions shall be convened
by the Bureau on its own initiative
or at the request of one third of
the States Parties.

7. Each State Party shall have
one vote. Every effort shall be
made to reach decisions by
consensus in the Assembly and in
the Bureau. If consensus cannot
be reached, except as otherwise
provided in the Statute:

(a) Decisions on matters of
substance must be approved by a
two-thirds majority of those
present and voting provided that
an absolute majority of States
Parties constitutes the quorum for
voting;

(b) Decisions on matters of
procedure shall be taken by a
simple majority of States Parties
present and voting.

8. A State Party which is in
arrears in the payment of its
financial contributions towards
the costs of the Court shall have
no vote in the Assembly and in

sentation av världens huvudrätts-
system.

c) Byrån skall sammanträda så
ofta det är nödvändigt, dock minst
en gång om året. Den skall biträda
församlingen vid dess fullgörande
av sina åligganden.

4. Församlingen får upprätta
sådana underorgan som kan vara
nödvändiga, däribland en
oberoende kontrollmekanism för
inspektion, utvärdering och
undersökning av Domstolen så att
den administreras så effektivt och
ekonomiskt som möjligt.

5. Domstolens president,
åklagaren och registratom eller
deras företrädare får på lämpligt
sätt delta i församlingens och
byråns möten.

6. Församlingen skall
sammanträda vid Domstolens säte
eller i Förenta nationernas hög-
kvarter en gång om året och skall,
om det motiveras av omstän-
digheterna, hålla extrasessioner.
Om inte annat anges i denna
stadga, skall extrasessioner
sammankallas av byrån på dess
eget initiativ eller på begäran av
en tredjedel av stadgepartema.

7. Varje stadgepart skall ha en
röst. Församlingen och byrån skall
göra sitt yttersta för att uppnå
enhälliga beslut. Om enhällighet
inte kan uppnås och om inte annat
föreskrivs i denna stadga,

a) skall beslut i sakfrågor
godkännas med två tredjedels
majoritet av närvarande och
röstande parter, varvid en absolut
majoritet av partema skall fordras
för beslutsförhet vid omröst-
ningar,

b) skall beslut i procedurfrågor
fattas med enkel majoritet av
närvarande och röstande parter.

8. En stadgepart som inte har
betalt sitt ekonomiska bidrag för
att bestrida Domstolens kostnader
skall inte ha rösträtt i
församlingen och byrån om det

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

212

the Bureau if the amount of its
arrears equals or exceeds the
amount of the contributions due
from it for the preceding two full
years. The Assembly may,
nevertheless, permit such a State
Party to vote in the Assembly and
in the Bureau if it is satisfied that
the failure to pay is due to
conditions beyond the control of
the State Party.

9. The Assembly shall adopt
its own rules of procedure.

10. The official and working
languages of the Assembly shall
be those of the General Assembly
of the United Nations.

PART 12. FINANCING

Article 113
Financial Regulations

Except as otherwise
specifically provided, all fmancial
matters related to the Court and
the meetings of the Assembly of
States Parties, including its
Bureau and subsidiary bodies,
shall be govemed by this Statute
and the Financial Regulations and
Rules adopted by the Assembly of
States Parties.

Article 114
Payment of expenses

Expenses of the Court and the
Assembly of States Parties,
including its Bureau and
subsidiary bodies, shall be paid
from the fonds of the Court.

Article 115

Funds of the Court and of
the Assembly of States Parties

The expenses of the Court and
the Assembly of States Parties,
including its Bureau and subsidi-
ary bodies, as provided for in the
budget decided by the Assembly
of States Parties, shall be provi-
ded by the following sources:

(a) Assessed contributions
made by States Parties;

(b) Funds provided by the
United Nations, subject to the
approval of the General

resterande skuldbeloppet är lika
med eller högre än det bidrag
stadgeparten varit skyldig att
erlägga för de föregående två hela
åren. Församlingen får dock tillåta
en sådan part att rösta i
församlingen och i byrån om den
har förvissat sig om att
underlåtenheten att betala beror
på förhållanden över vilka parten
saknar kontroll.

9. Församlingen skall anta sin
egen arbetsordning.

10. Församlingens officiella
språk och arbetsspråk skall vara
desamma som Förenta nationernas
generalförsamlings språk.

DEL 12 FINANSIERING

Artikel 113

Regler för den ekonomiska
förvaltningen

Där det inte uttryckligen före-
skrivs annat, skall denna stadga
och de regler och föreskrifter för
den ekonomiska förvaltningen
som antagits av stadgepartsför-
samlingen gälla alla ekonomiska
frågor som berör Domstolen och
möten med församlingen, inklu-
sive dess byrå och underorgan.

Artikel 114

Täckning av kostnader

Domstolens och stadgeparts-
församlingens kostnader, däri
inbegripet byråns och under-
organens kostnader, skall betalas
med Domstolens medel.

Artikel 115

Domstolens och stadgeparts-
församlingens tillgångar
Domstolens och stadgeparts-
församlingens kostnader, däri
inbegripet byråns och under-
organens kostnader, enligt den
budget som har fastställts av
församlingen skall täckas från
följande källor:

a) Uttaxerade bidrag från
stadgepartema.

b) Medel från Förenta
nationerna som godkänts av
generalförsamlingen, särskilt med

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

213

Assembly, in particular in relation
to the expenses incurred due to
referrals by the Security Council.

Article 116
Voluntary contributions

Without prejudice to article
115, the Court may receive and
utilize, as additional funds, volun-
tary contributions from Govem-
ments, intemational organizations,
individuals, corporations and
other entities, in accordance with
relevant criteria adopted by the
Assembly of States Parties.

Article 117

Assessment of contributions

The contributions of States
Parties shall be assessed in
accordance with an agreed scale
of assessment, based on the scale
adopted by the United Nations for
its regular budget and adjusted in
accordance with the principles on
which that scale is based.

Article 118
Annual audit

The records, books and
accounts of the Court, including
its annual fmancial statements,
shall be audited annually by an
independent auditor.

PART 13. FINAL CLAUSES

Article 119
Settlement of disputes

1. Any dispute conceming the
judicial functions of the Court
shall be settled by the decision of
the Court.

2. Any other dispute between
two or more States Parties relating
to the interpretation or application
of this Statute which is not settled
through negotiations within three
months of their commencement
shall be referred to the Assembly
of States Parties. The Assembly
may itself seek to settle the
dispute or may make recommen-
dations on further means of settle-
ment of the dispute, including
referral to the Intemational Court

avseende på kostnader med
anledning av hänskjutanden från
säkerhetsrådet.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

Artikel 116
Frivilliga bidrag

Utan hinder av bestämmel-
serna i artikel 115 får Domstolen
som extra medel ta emot och
använda frivilliga bidrag från
regeringar, internationella organi-
sationer, enskilda personer, bolag
och andra enheter i enlighet med
de tillämpliga kriterier som anta-
gits av stadgepartsförsamlingen.

Artikel 117

Uttaxerande av bidrag

Stadgepartemas bidrag skall
uttaxeras i överensstämmelse med
en överenskommen bidragsskala
som grundas på den skala som
antagits av Förenta nationerna för
dess reguljära budget och justerats
i enlighet med de principer som
ligger till grund för denna skala.

Artikel 118

Årlig revision

Domstolens protokoll, böcker
och räkenskaper, däri inbegripet
dess årsredovisning, skall
granskas årligen av en oberoende
revisor.

DEL 13 SLUTBESTÄM-
MELSER

Artikel 119
Tvistlösning

1. Tvister som kan uppkomma
om Domstolens rättskipande verk-
samhet skall avgöras av Domsto-
len själv.

2. Övriga tvister mellan två
eller flera stadgeparter om
tolkningen eller tillämpningen av
denna stadga, som inte kan lösas
genom förhandlingar inom tre
månader från det att de har
uppkommit, skall hänskjutas till
stadgepartsförsamlingen. Denna
får själv försöka lösa tvisten eller
lämna rekommendationer om
andra sätt att lösa tvisten, där-
ibland hänskjutande till Interna-
tionella domstolen i enlighet med

214

of Justice in conformity with the
Statute of that Court.

Article 120
Reservations

No reservations may be made
to this Statute.

Article 121
Amendments

1. After the expiry of seven
years from the entry into force of
this Statute, any State Party may
propose amendments thereto. The
text of any proposed amendment
shall be submitted to the
Secretary-General of the United
Nations, who shall promptly
circulate it to all States Parties.

2. No sooner than three
months from the date of
notification, the Assembly of
States Parties, at its next meeting,
shall, by a majority of those
present and voting, decide
whether to take up the proposal.
The Assembly may deal with the
proposal directly or convene a
Review Conference if the issue
involved so warrants.

3. The adoption of an amend-
ment at a meeting of the Assembly
of States Parties or at a Review
Conference on which consensus
cannot be reached shall require a
two-thirds majority of States
Parties.

4. Except as provided in
paragraph 5, an amendment shall
enter into force for all States
Parties one year after instruments
of ratification or acceptance have
been deposited with the Secretary-
General of the United Nations by
seven-eighths of them.

5. Any amendment to articles
5, 6, 7 and 8 of this Statute shall
enter into force for those States
Parties which have accepted the
amendment one year after the
deposit of their instruments of
ratification or acceptance. In
respect of a State Party which has
not accepted the amendment, the
Court shall not exercise its
jurisdiction regarding a crime

dennas stadga.

Artikel 120
Reservationer

Inga reservationer får göras
mot denna stadga.

Artikel 121
Ändringar

1. När sju år har förflutit från
denna stadgas ikraftträdande får
stadgepartema föreslå ändringar
av stadgan. Texten till ändrings-
förslag skall inlämnas till Förenta
nationernas generalsekreterare
som omedelbart skall delge den
till alla stadgeparter.

2. Tidigast tre månader efter
dagen för delgivningen skall
nästkommande möte med stadge-
partsförsamlingen, med en majori-
tet av närvarande och röstande
parter, besluta om förslaget skall
tas upp till behandling.
Församlingen kan behandla för-
slaget direkt eller sammankalla en
översynskonferens, om detta
motiveras av den aktuella frågan.

3. För att anta en ändring vid
ett möte med stadgepartsförsam-
lingen eller vid en översyns-
konferens fordras två tredjedels
majoritet av parterna, om
enhällighet inte kan uppnås.

4. Med förbehåll för bestäm-
melserna i punkt 5 i denna artikel
skall en ändring träda i kraft för
alla stadgeparter ett år efter det att
ratifikations- eller godtagande-
instrument har deponerats hos
Förenta nationernas generalsekre-

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

terare	av sju	åttondelar	av
partema.
5.	Ändringar	i artiklarna	5-8
skall	träda i	kraft för	de

stadgeparter som har godtagit dem
ett år efter det att dessa parter har
deponerat sina ratifikations- eller
godtagandeinstrument. I fråga om
en part som inte har godtagit
ändringen skall Domstolen inte
utöva sin jurisdiktion med
avseende på brott som omfattas av
ändringen, om brottet har förövats

215

covered by the amendment when
committed by that State Party's
nationals or on its territory.

6. If an amendment has been
accepted by seven-eighths of
States Parties in accordance with
paragraph 4, any State Party
which has not accepted the
amendment may withdraw from
this Statute with immediate effect,
notwithstanding article 127, para-
graph 1, but subject to article 127,
paragraph 2, by giving notice no
later than one year after the entry
into force of such amendment.

7. The Secretary-General of
the United Nations shall circulate
to all States Parties any
amendment adopted at a meeting
of the Assembly of States Parties
or at a Review Conference.

Article 122
Amendments to provisions
of an institutional nature

1. Amendments to provisions
of this Statute which are of an
exclusively institutional nature,
namely, article 35, article 36,
paragraphs 8 and 9, article 37,
article 38, article 39, paragraphs 1
(first two sentences), 2 and 4,
article 42, paragraphs 4 to 9,
article 43, paragraphs 2 and 3, and
artides 44, 46, 47 and 49, may be
proposed at any time, notwith-
standing article 121, paragraph 1,
by any State Party. The text of any
proposed amendment shall be
submitted to the Secretary-
General of the United Nations or
such other person designated by
the Assembly of States Parties
who shall promptly circulate it to
all States Parties and to others
participating in the Assembly.

2. Amendments under this
article on which consensus cannot
be reached shall be adopted by the
Assembly of States Parties or by a
Review Conference, by a two-
thirds majority of States Parties.
Such amendments shall enter into
force for all States Parties six
months after their adoption by the
Assembly or, as the case may be,
by the Conference.

av partens egna medborgare eller
inom partens eget territorium.

6. Om en ändring har godkänts
av sju åttondelar av stadge-
partema i enlighet med punkt 4 i
denna artikel, får en part som inte
har godkänt ändringen frånträda
denna stadga med omedelbar
verkan utan hinder av artikel
127.1, men med iakttagande av
artikel 127.2, genom underrättelse
senast ett år efter en sådan
ändrings ikraftträdande.

7. Förenta nationernas
generalsekreterare skall delge alla
stadgeparter alla ändringar som
antagits vid ett möte med
stadgepartsförsamlingen eller vid
en översynskonferens.

Artikel 122 Ändring av institutionella
bestämmelser

1. Ändringar av bestämmelser
i denna stadga som är av
uteslutande institutionell karaktär,
nämligen artikel 35, artikel 36.8-
9, artiklarna 37 och 38, artikel
39.1 (de två första meningarna),
artikel 39.2, artikel 39.4, artikel
42.4-9, artikel 43.2-3 samt
artiklarna 44, 46, 47 och 49, får
föreslås när som helst av varje
stadgepart utan hinder av
bestämmelserna i artikel 121.1.
Texten till ändringsförslag skall
inlämnas till Förenta nationernas
generalsekreterare, eller till en
sådan annan person som kan ha
utsetts av stadgepartsförsam-
lingen, vilken omedelbart skall
delge alla parter och andra som
deltar i församlingen.

2. Ändringar som avses i
denna artikel skall antas av
stadgepartsförsamlingen eller av
en översynskonferens med två
tredjedels majoritet av stadgepar-
tema, om inte enighet kan uppnås.
Sådana ändringar skall träda i
kraft för alla parter sex månader
efter det att de har antagits av
församlingen eller, i förekom-
mande fall, av konferensen.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

216

Article 123
Review of the Statute

1. Seven years after the entry
into force of this Statute the
Secretary-General of the United
Nations shall convene a Review
Conference to consider any
amendments to this Statute. Such
review may include, but is not
limited to, the list of crimes
contained in article 5. The
Conference shall be open to those
participating in the Assembly of
States Parties and on the same
conditions.

2. At any time thereafter, at
the request of a State Party and
for the purposes set out in
paragraph 1, the Secretary-
General of the United Nations
shall, upon approval by a majority
of States Parties, convene a
Review Conference.

3. The provisions of article
121, paragraphs 3 to 7, shall apply
to the adoption and entry into
force of any amendment to the
Statute considered at a Review
Conference.

Article 124
Transitional Provision

Notwithstanding article 12,
paragraphs 1 and 2, a State, on
becoming a party to this Statute,
may declare that, for a period of
seven years after the entry into
force of this Statute for the State
concemed, it does not accept the
jurisdiction of the Court with
respect to the category of crimes
referred to in article 8 when a
crime is alleged to have been
committed by its nationals or on
its territory. A declaration under
this article may be withdrawn at
any time. The provisions of this
article shall be reviewed at the
Review Conference convened in
accordance with article 123,
paragraph 1.

Artikel 123
Översyn av stadgan

1. Sju år efter denna stadgas
ikraftträdande skall Förenta
nationernas generalsekreterare
sammankalla en översynskonfe-
rens som skall ta ställning till
eventuella ändringar i stadgan.
Denna översyn kan innefatta, men
är inte begränsad till, förteck-
ningen över de brott som anges i
artikel 5. Konferensen skall vara
öppen för deltagarna i stadge-
partsförsamlingen och på samma
villkor.

2. Förenta nationernas
generalsekreterare skall när som
helst därefter på begäran av en
stadgepart och i de syften som
anges i punkt 1 i denna artikel
med godkännande av en majoritet
av partema sammankalla en
översynskonferens.

3. Bestämmelserna i artikel
121.3-7 skall tillämpas för
antagande och ikraftträdande av
sådana ändringar i stadgan som
behandlats av en översyns-
konferens.

Artikel 124
Övergångsbestämmelse

Utan hinder av bestäm-
melserna i artikel 12.1-2 far en
stat som ansluter sig till denna
stadga förklara att den för en tid
av sju år efter stadgans ikraft-
trädande för staten i fråga inte
godtar Domstolens jurisdiktion
med avseende på den kategori av
brott som avses i artikel 8, när ett
brott påstås ha förövats av dess
egna medborgare eller inom dess
eget territorium. En förklaring
enligt denna artikel kan när som
helst återkallas. Bestämmelserna i
denna artikel skall behandlas av
den översynskonferens som
sammankallas med stöd av artikel
123.1.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

217

Article 125
Signature, ratification,
acceptance, approval or
accession

1. This Statute shall be open
for signature by all States in
Rome, at the headquarters of the
Food and Agriculture Organiza-
tion of the United Nations, on 17
July 1998. Thereafter, it shall
remain open for signature in
Rome at the Ministry of Foreign
Affairs of Italy until 17 October
1998. After that date, the Statute
shall remain open for signature in
New York, at United Nations
Headquarters, until 31 December
2000.

2. This Statute is subject to
ratification, acceptance or
approval by signatory States.
Instruments of ratification,
acceptance or approval shall be
deposited with the Secretary-
General of the United Nations.

3. This Statute shall be open to
accession by all States. Instru-
ments of accession shall be
deposited with the Secretary-
General of the United Nations.

Article 126
Entry into force

1. This Statute shall enter into
force on the first day of the month
after the 60th day following the
date of the deposit of the 60th
instrument of ratification,
acceptance, approval or accession
with the Secretary-General of the
United Nations.

2. For each State ratifying,
accepting, approving or acceding
to this Statute after the deposit of
the 60th instrument of ratification,
acceptance, approval or accession,
the Statute shall enter into force
on the first day of the month after
the 60th day following the deposit
by such State of its instrument of
ratification, acceptance, approval
or accession.

Artikel 125
Undertecknande, ratifice-
ring, godtagande, godkännande
och anslutning

1. Denna stadga skall öppnas
för undertecknande av alla stater
vid Förenta nationernas livsme-
dels- och jordbruksorganisations
högkvarter i Rom den 17 juli
1998. Därefter skall den stå öppen
för undertecknande vid Italiens
utrikesministerium i Rom till den
17 oktober 1998. Efter detta
datum skall den stå öppen för
undertecknande vid Förenta
nationernas högkvarter i New
York till den 31 december 2000.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

2. Denna stadga skall
ratificeras, godtas eller godkännas
av signatärstatema. Instrument
avseende ratificering, godtagande
eller godkännande skall deponeras
hos Förenta nationernas general-
sekreterare.

3. Denna stadga skall stå
öppen för anslutning av alla stater.
Anslutningsinstrument skall depo-
neras hos Förenta nationernas
generalsekreterare.

Artikel 126
Ikraftträdande

1. Denna stadga träder i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter den sextionde dagen
efter dagen för deponeringen av
det sextionde instrumentet
avseende ratificering, godtagande,
godkännande eller anslutning hos
Förenta nationernas general-
sekreterare.

2. För en stat som ratificerar,
godtar, godkänner eller ansluter
sig till denna stadga efter
deponeringen av det sextionde
instrumentet avseende ratificering,
godtagande, godkännande eller
anslutning träder stadgan i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter den sextionde dagen
efter den dag då staten i fråga
deponerade sitt instrument
avseende ratificering, godtagande,
godkännande eller anslutning.

218

Article 127
Withdrawal

1. A State Party may, by
written notification addressed to
the Secretary-General of the
United Nations, withdraw from
this Statute. The withdrawal shall
take effect one year after the date
of receipt of the notification,
unless the notification specifies a
later date.

2. A State shall not be
discharged, by reason of its
withdrawal, from the obligations
arising from this Statute while it
was a Party to the Statute,
including any fmancial
obligations which may have
accrued. Its withdrawal shall not
affect any cooperation with the
Court in connection with criminal
investigations and proceedings in
relation to which the withdrawing
State had a duty to cooperate and
which were commenced prior to
the date on which the withdrawal
became effective, nor shall it
prejudice in any way the
continued consideration of any
matter which was already under
consideration by the Court prior
to the date on which the with-
drawal became effective.

Article 128
Authentic texts

The original of this Statute, of
which the Arabic, Chinese,
English, French, Russian and
Spanish texts are equally authen-
tic, shall be deposited with the
Secretary-General of the United
Nations, who shall send certified
copies thereof to all States.

IN WITNESS WHEREOF, the
undersigned, being duly autho-
rized thereto by their respective
Govemments, have signed this
Statute.

DONE at Rome, this 17th day of
July 1998.

Artikel 127
Frånträde

1. En stadgepart får genom
skriftlig underrättelse till Förenta
nationernas generalsekreterare
frånträda denna stadga. Frånträdet
träder i kraft ett år efter den dag
då underrättelsen har mottagits,
såvida inte ett senare datum anges
i underrättelsen.

2. En stat skall på grund av sitt

frånträde inte vara befriad från de
förpliktelser den har iklätt sig
genom denna stadga när den var
stadgepart i stadgan, däribland
eventuella ekonomiska

skyldigheter som kan ha uppstått.
Frånträdet skall inte inverka på
något samarbete med Domstolen i
samband med brottsutredningar,
förundersökningar och

förfaranden med avseende på
vilka den frånträdande staten var
skyldig att samarbeta och vilka
har inletts före den dag då från-
trädet trädde i kraft; frånträdet
skall inte heller på något sätt
inverka på den fortsatta behand-
lingen av någon fråga som var
under behandling av Domstolen
före den dag då det trädde i kraft.

Artikel 128
Giltiga texter

Originalet till denna stadga,
vars arabiska, engelska, franska,
kinesiska, ryska och spanska
texter är lika giltiga, skall depo-
neras hos Förenta nationernas
generalsekreterare, som skall till-
ställa alla stater bestyrkta kopior
därav.

Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill vederbör-
ligen bemyndigade av sina respek-
tive regeringar, undertecknat
denna stadga.

Upprättad i Rom den 17 juli 1998.

Prop. 2000/01:122

Bilaga 1

219 Prop. 2000/01:122

Stater som har tillträtt eller undertecknat Romstadgan Blla§a 2

Följande stater har per den 12 februari 2001 undertecknat stadgan och/eller
tillträtt densamma genom ratifikation, godtagande, godkännande eller anslut-
ning.

Stat	Undertecknande	Ratifikation*
Albanien	1998-07-18
Algeriet	2000-12-28
Amerikas Förenta Stater	2000-12-31
Andorra	1998-07-18
Angola	1998-10-07
Antigua och Barbuda	1998-10-23
Argentina	1999-01-08	2001-02-08
Armenien	1999-10-01
Australien	1998-12-09
Bahamas	2000-12-29
Bahrain	2000-12-11
Bangladesh	1998-09-16
Barbados	2000-09-08
Belgien	1998-09-10	2000-06-28
Belize	2000-04-05	2000-04-05
Benin	1999-09-24
Bolivia	1998-07-17
Bosnien-Hercegovina	2000-07-17
Botswana	2000-09-08	2000-09-08
Brasilien	2000-02-07
Bulgarien	1999-02-11
Burkina Faso	1998-11-30
Burundi	1999-01-13
Centralafrikanska Republiken	1999-12-07
Chile	1998-09-11
Colombia	1998-12-10
Costa Rica	1998-10-07
Cypern	1998-10-15
Danmark	1998-09-25
Djibouti	1998-10-07
Dominica		2001-02-12**
Dominikanska Republiken	2000-09-08
Ecuador	1998-10-07
Egypten	2000-12-26
Elfenbenskusten	1998-11-30
Eri trea	1998-10-07
Estland	1999-12-27
Filipinema	2000-12-28
Fiji	1999-11-29	1998-11-29
Finland	1998-10-07	2000-12-29
Frankrike	1998-07-18	2000-06-09
Förenade Arabemiraten	2000-11-27
Gabon	1998-12-22	2000-09-21
Gambia	1998-12-04
Georgien	1998-07-18
Ghana	1998-07-18	1999-12-20
Grekland	1998-07-18
Stat	Undertecknande	Ratifikation*

221

Guinea	2000-09-08		Prop. 2000/01:122
Guinea-Bissau	2000-09-12		Bilaga 2
Guyana	2000-12-28		Bilaga 2
Haiti	1999-02-26
Honduras	1998-10-07
Iran	2000-12-31
Irland	1998-10-07
Island	1998-08-26	2000-05-25
Israel	2000-12-31
Italien	1998-07-18	1999-07-26
Jamaica	2000-09-08
Jemen	2000-12-28
Jordanien	1998-10-07
Jugoslavien	2000-12-19
Kambodja	2000-10-23
Kamerun	1998-07-17
Kanada	1998-12-18	2000-07-07
Kap Verde	2000-12-28
Kenya	1999-08-11
Kirgizistan	1998-12-08
Komorema	2000-09-22
Kongo	1998-07-17
Kongo, Demokratiska
republiken	2000-09-08
Korea (Republiken)	2000-03-08
Kroatien	1998-10-12
Kuwait	2000-09-08
Lettland	1999-04-22
Lesotho	1998-11-30	2000-09-06
Liberia	1998-07-17
Liechtenstein	1998-07-18
Litauen	1998-12-10
Luxemburg	1998-10-13	2000-09-08
Madagaskar	1998-07-18
Malawi	1999-03-02
Mali	1998-07-17	2000-08-16
Malta	1998-07-17
Makedonien (f.d. jugoslaviska
republiken Makedonien)	1998-10-07
Marocko	2000-09-08
Marshallöama	2000-09-06	2000-12-07
Mauritius	1998-11-11
Mexiko	2000-09-07
Moldavien	2000-09-08
Monaco	1998-07-18
Mongoliet	2000-12-29
Mozambique	2000-12-28
Namibia	1998-07-18
Nauru	2000-12-13
Nederländerna	1998-07-18
Niger	1998-07-17
Nigeria	2000-06-01
Norge	1998-08-28	2000-02-16
Nya Zeeland	1998-10-07	2000-09-07
Oman	2000-12-20
Stat	Undertecknande	Ratifikation*

222

Panama	1998-07-18		Prop. 2000/01:122
Paraguay	1998-10-07		Bilaga 2
Peru	2000-12-07
Polen	1999-04-09
Portugal	1998-10-07
Rumänien	1999-07-07
Ryssland	2000-09-13
Samoa	1998-07-17
Saint Lucia	1999-08-27
San Marino	1998-07-18	1999-05-13
San Tomé och Principe	2000-12-28
Schweiz	1998-07-18
Senegal	1998-07-18	1999-02-02
Seychellerna	2000-12-28
Sierra Leone	1998-10-17	2000-09-15
Slovakien	1998-12-23
Slovenien	1998-10-07
Solomonöama	1998-12-03
Spanien	1998-07-18	2000-10-25
Storbritannien	1998-11-30
Sudan	2000-09-08
Sverige	1998-10-07
Sydafrika	1998-07-17	2000-11-27
Syrien	2000-11-29
Tadzj ikistan	1998-11-30	2000-05-05
Tanzania	2000-12-29
Tchad	1999-10-20
Thailand	2000-10-02
Tjeckiska Republiken	1999-04-13
Trinidad & Tobago	1999-03-23	1999-04-06
Tyskland	1998-12-10	2000-12-11
Uganda	1999-03-17
Ukraina	2000-01-20
Ungem	1999-01-15
Uruguay	2000-12-19
Uzbekistan	2000-12-29
Venezuela	1998-10-14	2000-06-07
Zambia	1998-07-17
Zimbabwe	1998-07-17
Österrike	1998-10-07	2000-12-28

* Under denna rubrik anges även datum for tillträde till stadgan på annat sätt än
genom ratifikation, dvs. genom godtagande, godkännande eller anslutning.

** Tillträde till stadgan genom anslutning

223

Prop. 2000/01:122

Förteckning över remissinstanserna Bilaga 3

Remissyttranden för förslaget i departementspromemorian Romstadgan
för Internationella brottmålsdomstolen (Ds 2001:3) angående Sveriges
tillträde till Romstadgan har lämnats av Justitiekanslem, Svea hovrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Dom-
stolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen,
Brottsoffermyndigheten, Försvarsmakten, högkvarteret, Riksskatteverket,
Tullverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen
vid Lunds universitet, Sveriges domareförbund, Svenska Röda Korset,
Internationella Juristkommissionen, svenska avdelningen, och Raoul
Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter och humanitärrätt.

Riksdagens ombudsmän har avstått från att lämna synpunkter angående
frågan om ratifikation av Romstadgan.

224

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 april 2001

Prop. 2000/01:122

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros,
Messing, Rosengren, Lejon, Lövdén, Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition Sveriges tillträde till Romstadgan för
Internationella brottmålsdomstolen

225

Sveriges tillträde till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Regeringens proposition

2000/01:122