Kungl. Maj:ts proposition nr 270

Proposition 1933:270

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

1

Nr 270.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att meddela förbud mot tillverkning av brännvin
av sockerbetor under tillverkningsåret 1933jl934; given
Stockholms slott den 9 juni 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 juni 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström. Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cliefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

I en den 20 maj 1933 dagtecknad skrivelse lia 1933 års motorbränslesakkunniga,
vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 februari 1933
tillkallats för att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan
örn tillverkningen och avsättningen av inhemsk sprit till motorbränsle,
örn kontroll över importen av motorbränsle samt örn tillverkningen av
till förtäring avsett brännvin ävensom andra därmed sammanhängande
spörsmål,1 gjort framställning örn tillfälligt förbud mot t i 11-

1 Jfr riksdagens skrivelser nr 355 och 362 år 1932. De sakkunniga äro generaltulldirektören
Nils Wohlin, tillika ordförande, t. f. byråchefen i kontrollstyrelsen Sven Almgren, kommerserådet
Axel F. Enström, direktören Erik Kempe och grosshandlaren Sten Stendahl.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Ni 270. ,

2 Kungl. Majlis proposition nr 270.

verkning av brännvin av sockerbetor. Jag anhåller nu
att få upptaga denna fråga till behandling.

Rörande lantbruksbränner lernas nuvarande avsättningsmöjligheter ha
de sakkunniga i skrivelse anfort:

Lantbruksbrännerierna i riket särskildes med hänsyn till de olika råämnen,
som användes vid tillverkningen, i potatisbrännerier, betbrännerier
och melassbränner ier. Potatisbrännerier na vore 103 till antalet, under
det att av såväl betbrännerier som melassbrännerier antalet vöre 3. Tillverkningen
av brännvin i de olika slagen av brännerier uttryckt i Uter av
normalstyrka (50 procent), hade under senare ar utgjort:

	Potatis-	Bet-	Melass-	Summa
Tillverkningsår1	brännvin	brännvin	brännvin
	liter	liter	liter	Uter
1926/1927	21,191,844	842,483	1,014,072	23,048,399
1927/1928	18,382,838	700,680	881,889	19,965,407
1928/1929	22,034,211	918,619	703,547	23,656,377
1929/1930	22,107,903	894,772	1,050,034	24,052,709
1930/1931	22,094,742	894,790	1,054,631	24,044,163
1931/1932	18,399,212	745,104	879,182	20,023,498
1932/1933	22,236,680	819,596	966,522	24,022,798

Med nuvarande anordning av brännerihanteringen vunne det vid lantbruksbrännerierna
tillverkade brännvinet avsättning allenast för försäljning
till Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, vid vars reningsverk det
huvudsakligen bereddes till förtäringssprit. Ovan angivna tillverkniugskvantiteter
motsvarade sålunda vad nämnda bolag genom avtal med Sveriges
Bränneriidkareförening, av vilken samtliga tillverkare vid lantbruksbrännerierna
vore medlemmar, årligen upphandlat för tillgodoseende
av sitt behov av råbrännvin. Fördelningen av upphandlad brännvinskvantitet
mellan de olika brännerierna följde av det kvotsystem, som vore
gällande för medlemmarna av bränneriidkareföreningen och som vore normerande
för de olika bränneriernas storleksordning inbördes.

Enligt vad som uppgivits kunde Vin- & Spritcentralens inköp av råbrännvin
för tillverkningsåret 1932/1933 lia begränsats till 20 miljoner liter,
därest bolaget haft att taga hänsyn allenast till det föreliggande inköpsbehovet.
Till följd av den synnerligen rikliga potatisskörd, som 1932 års
odling lämnat, hade bolaget det oaktat loranletts att vid sagda års upphandling
öka sitt inköp av lantbruksbrännvin till 22 miljoner liter. Överskottet
av fabrikspotatis i potatisodlingsdistrikten hade emellertid enligt
till Kungl. Maj:t senare under hösten 1932 inkomna framställningar visat
sig vara så betydande, att åtgärder kraftigt hade påkallats för ytterligare
avverkning av potatis för bränneriändamål. Efter förhandlingar inom
finansdepartementet med Vin- & Spritcentralen samt Svenska jästfabriksaktiebolaget
hade förstnämnda bolag åtagit sig att under tillverkningsåret
1932/1933 inköpa ytterligare 2 miljoner liter potatisbrännvin.
Jästindustrin å sin sida hade förklarat sig villig att åt Vin- & Spritcentralen,
vars cisternutrymme hotat att bliva otillräckligt, lagra intill en
miljon liter jästbrännvin samt förbundit sig att på närmare angivet sätt

1 Enligt 5 § i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av
brännvin räknas tillverkningsåret från kl. 12 på dagen första helgfria dag i oktober manad
Ull samma timme första helgfria dag nästföljande oktober månad.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

inskränka sin brännvinstillverkning med en miljon liter eller ock i sina
stärkelsefabriker förbruka häremot svarande kvantitet potatis.

De opåräknat stora inköpen av brännvin från lautbruksbrännerierna,
tillhopa 24 miljoner liter, som Vin- & Spritcentralen under år 1933 sålunda
föranletts att verkställa, måste otvivelaktigt komma att medföra betydande
inskränkningar i sagda bränneriers leveranser under tillverkningsåret
1933/1934. I denna riktning verkade självfallet även nedgången
i spritdryckskonsumtionen, vilken nedgång enligt från kontrollstyrelsen
inhämtad upplysning kunde beräknas till cirka 20 procent av 1931
års konsumtion. Enligt en under hand från Vin- & Spritcentralen tidigare
lämnad uppgift kunde bolagets brännvinsinköp nästa kampanj från
lantbruksbrännerierna, såvida icke särskilda åtgärder bleve vidtagna, näppeligen
väntas uppgå till 15 miljoner liter, vilket skulle bliva åtminstone
9 miljoner liter mindre än innevarande tillverkningsårs brännvinsinköp.

I skrivelsen har härefter anförts, att de sakkunniga, vilka icke bleve i
stånd att avgiva sin utredning förrän under senare delen av år 1933, uppmärksammat
det svåra läge, i vilket potatisodlarna i bränneridistrikten
kunde komma vid en inskränkning i brännvinstillverkningen av den omfattning,
som förut antytts, samt att de sakkunniga ansett sig icke kunna
underlåta att undersöka olika utvägar för beredande av ökad avsättning
av potatis för bränneriändamål. Ett resultat härav hade redan framkommit
därutinnan, att jästindustrien efter förhandlingar inför de sakkunniga
utfäst sig att minska tillverkningen av jästbrännvin under tillverkningsåret
1933/1934 till en kvantitet, motsvarande högst 35 liter brännvin
per 100 kilogram pressad jäst, eller med nuvarande jästtillverkning cirka
3.2 miljoner liter, under det att brännvinstillverkningsförordningen medgåve
ett maximiutbyte av 60 liter brännvin per 100 kilogram pressad jäst.

De sakkunniga ha härefter lämnat en redogörelse för tidigare förslag
om förbud mot användande av sockerbetor och melass för brännvinstillverkning
och härutinnan anfört bland annat:

Det förslag till förordning angående provisorisk reglering av tillverkning
av brännvin m. m., som de år 1919 tillkallade sulfitspritsakkunniga
framlagt i sitt betänkande den 6 februari 1920, hade innefattat
direkt förbud mot tillverkning av betbrännvin och melassbrännvin. Enär
sulfitspritsakkunnigas förslag i sin helhet av statsmakterna avvisats,
hade därmed även frågan örn förbud mot tillverkning av bet- och melassbrännvin
förfallit. Förslag härom hade emellertid på nytt framförts
av kontrollstyrelsen i den utredning angående revision av brännvinstillverkningsförordningen,
som styrelsen på uppdrag av Kungl. Maj:t avgivit
i skrivelse den 19 december 1922. Beträffande användningen av betor
såsom inmäskningsmaterial hade styrelsen då framhållit, att lantbrukets
normala upprätthållande i de trakter, där betor odlades för
bränneriändamål, icke krävde, att särskilt sådan odling bedreves. Enligt
vad som för styrelsen uppgivits, vore jordmånen i dessa trakter av
allra bästa beskaffenhet och kunde räknas bland de bördigaste i hela
landet. Något större hinder borde icke heller föreligga för att de betor,
som odlades flir bränneriändamål, framdeles erhölle avsättning i
sockerindustrin. Det verkliga skälet för den alltjämt fortsatta od -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

lingen av betor för bränneriändamål vore, att åtminstone med de
brännvinspris, som hittills erhållits, det varit mera lönande att använda
betorna tor brännvinstillverkning än att sälja dem till soekerbolagen.

Beträffande frågan huruvida och i vad mån ersättning borde utgå till
de bet- och melassbrännerier, som komme att nedläggas som följd av det
föreslagna förbudet, hade kontrollstyrelsen i skrivelsen den 19 december
1922 framhållit, bland annat, att varken bet- eller melassbrännerierna
kunde antagas komma till användning för annan tillåten brännvinstillverkning,
enär de dels vore belägna i trakter, där tillgång saknades på
potatis för bränneriändamål, dels vore inrättade med specialapparater
för avverkningen av betor och melass. Därest ersättning till ifrågavarande
bränneriet ansåges böra äga ram, borde den icke lämnas för annat
än den värdeminskning, som byggnader och redskap eventuellt kunde
undergå. Det kunde emellertid enligt styrelsens mening ifrågasättas,
huruvida överhuvudtaget ersättning borde utgå av statsmedel. Då den
väsentliga fördelen av förbudet komme potatisbrännerierna till del, enär
dessa finge tillverka mera brännvin, syntes det vara naturligt, att dessa
brännerier löste den ersättningsfråga, som uppkomme genom det ifrågasatta
förbudet. Det läge närmast till hands, att bränneriidkareföreningen
övertoge de bet- och melassbrännerier, som finge nedläggas.

På grand av uppkommande nya frågor å brännvinstillverkningens
område hade Kungl. Maj:t sedermera uppdragit åt kontrollstyrelsen att
taga förslaget under förnyad omprövning. Beträffande det föreslagna
förbudet mot tillverkning av bet- och melassbrännvin hade styrelsen i
sitt den 20 november 1925 på grand av nämnda uppdrag avgivna utlåtande
konstaterat, att överenskommelse örn sagda bränneriers övertagande
av bränneriidkareföreningen icke kunnat ernås. Styrelsen hade därför
icke funnit sig föranlåten att i sitt nya förslag upptaga dylikt förbud.
Härtill hade medverkat väsentligen den av styrelsen hävdade synpunkten,
att en rationell prissättning skulle utgöra det huvudsakliga
regulativet för avsättningen av de olika slagen av brännvin samt att
några genom författningsbestämmelser vidtagna inskränkningar i olika
bränneriers rätt att tillverka brännvin icke skulle erfordras i vidare
mån än beträffande jästbrännerierna. I enlighet med vad kontrollstyrelsen
sålunda föreslagit, hade 1926 års brännvinstillverkningsförordning
icke kommit att innehålla förbud mot bränning av betor eller melass.

I bevillningsutskottets utlåtande nr 50 år 1932, vilket innehölle riktlinjerna
för vissa delar av den 1933 års motorbränslesakkunniga anförtrodda
utredningen, hade utskottet i fråga örn förbud mot tillverkningen i
bet- och melassbrännerier anfört, att då bet- och melassbrännvin icke
syntes i kvalitativt hänseende kunna mäta sig med potatisbrännvin, samt
de särskilda skäl, som åberopats för att stödja odlingen av fabrikspotatis,
icke med samma styrka gällde beträffande betodlingen, borde vid utredningen
frågan örn förbud mot användningen av dessa råämnen i lantbraksbrännerierna
övervägas.

Såsom motivering för de sakkunnigas eget förslag har i skrivelsen anförts
:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har huvudmotivet för
det väckta förslaget örn nedläggande av bet- och melassbrännerierna varit,
att tillverkningen av lantbraksbrännvin borde förbehållas de brännerier,
som använda potatis såsom inmäskningsmaterial. Härigenom

5

Kungl. Majlis proposition nr 270.

bleve sagda tillverkning till verkligt gagn för jordbrukarna i de trakter,
där jordmånen företrädesvis lämpar sig för potatisodling. I nuvarande
läge, då en betydande minskning i avsättningen av fabrikspotatis för
bränneriändamål är av förut angivna skäl att emotse beträffande 1933
års skörd och den rådande jordbrukskrisen därigenom skulle för dessa
trakter bliva än mera kännbar, framträder nyssnämnda skäl med ökad
styrka. Ehuru de sakkunniga ännu icke tagit ståndpunkt till de olika
frågor rörande brännvinstillverkningen, som ingå i deras uppdrag, hava
de likväl vidtagit en undersökning rörande möjligheterna att under instundande
kampanj genom inställande av tillverkningen av bet- och
melassbrännvin åstadkomma en ökad avverkning av potatis för bränneriändamål,
vilket vore ägnat i sin mån att underlätta situationen för potatisodlarna.
I syfte att eventuellt redan nu kunna definitivt ordna denna
fråga beträffande betbrännerierna hava de sakkunniga förhandlat
med en representant för sagda brännerier i avsikt att ernå en inlösning
av desamma. De yrkanden på ersättning, som därvid framkommo, visade
sig emellertid gälla så avsevärda belopp, att de sakkunniga för närvarande
nödgats uppgiva denna utväg. Då situationen enligt de sakkunnigas
mening kräver ett ingripande från statsmakternas sida, hava de
sakkunniga velat såsom en provisorisk anordning föreslå utfärdande av förbud
mot tillverkning av brännvin av sockerbetor under tillverkningsåret
1 oktober 1933—1 oktober 1934. Anlitandet av denna utväg skulle
visserligen innebära, att tillverkarna i betbrännerierna finge avstå från
sin tillverkningsrätt under den tid, förbudet varar, men nied tanke på
de avsevärda fördelar, dessa tillverkare under en lång följd av år åtnjutit
genom ett måhända alltför högt pris å det tillverkade brännvinet,
torde enligt de sakkunnigas mening några vägande invändningar icke
kunna framställas mot den föreslagna åtgärden. Det kan i detta sammanhang
förtjäna framhållas, att priset å de sockerbetor, som avverkades
i betbrännerierna tillverkningsåren 1930/1931 och 1931/1932, enligt
den officiella statistiken i medeltal utgjorde 3 kronor 87 öre respektive
3 kronor 76 öre per deciton enligt av tillverkarna själva härom lämnade
uppgifter, under det att det under statens medverkan garanterade priset
för sockerbetor för leverans till sockerfabrik motsvarande kampanjer
var 2 kronor 67 öre respektive 2 kronor 31 öre per deciton, inberäknat
sockerhalt. En betbrännvinstillverkare, som i sin bokföring icke plägat
redovisa vinst å sin brännerirörelse, har i stället beträffande ett av de
senare tillverkningsåren kunnat gottröra sig ett betpris av icke mindre
än 5 kronor per deciton.

De tre brännerier, som förbudet skulle komma att gälla, äro Gårdstånga-Nygårds,
Vellinge och Dalby brännerier, samtliga i Malmöhus
län. Den sammanlagda mängden sockerbetor, som levereras till dessa
brännerier, har vid normal omfattning av lantbruksbrännvinstillverkuingen
plägat utgöra cirka 4,500 ton, vilken kvantitet avverkas under
en kampanj av eirka 5 veckor. För nästa kampanj skulle med den begränsning
i tillverkningen, som är att vänta, botavverkningen knappast
komma att avse större kvantitet än cirka 3,000 ton, motsvarande en betareal
av cirka 100 hektar. På framställning av de sakkunniga har Svenska
sockerfabriksaktiebolaget förklarat sig villigt att på de villkor, som
gälla för betodlare vid leverans till sockerfabrik, övertaga sockerbetor,
som innevarande år odlas för användning till brännvinstillverkning.

Den kvantitet brännvin, nied vilken potatisbränningen skulle ökas ge -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

nom det föreslagna förbudet-, kan med hänsyn till den lägre totalkvantitet,
varmed är att räkna, och med tillämpning av det för brännerierna
gällande kvotsystemet angivas till cirka 600,000 liter av normalstyrka.
Den myckenhet potatis, som åtgår för tillverkning av en dylik kvantitet
brännvin, kan uppskattas till cirka 30,000 hektoliter.

Vad beträffar melassbrännerierna hava de sakkunniga ansett sig icke
kunna inbegripa dem i det nu föreslagna provisoriska förbudet. Enligt
6 § i det innevarande år mellan staten och sockerfabriksaktiebolagen
träffade avtalet angående importmonopol å socker gälla bolagens åtaganden
allenast under förutsättning, bland annat, att sådana åtgärder Tinder
avtalstiden icke vidtagas beträffande användningen av melass vid tillverkning
av brännvin, varigenom bolagens möjligheter att vinna avsättning
för melass väsentligen skulle inskränkas. Genom en i särskild ordning
träffad överenskommelse hava bolagen allenast medgivit sådant
undantag från sagda villkor, att den i det föregående omförmälda inskränkningen
i jästbrännvinstillverkningen kunnat genomföras. Intill
den 1 mars 1934, då sagda avtal utlöpa, torde sålunda hinder föreligga
för ett förbjudande av melassbrännvinstillverkningen. Vad angår utfärdande
av ett dylikt förbud, avseende tiden efter avtalets utlöpande,
skulle denna åtgärd för nästa tillverkningsår bliva utan betydelse, då
tillverkningen i melassbrännerierna plägar vara avslutad före den 1
mars.

Vid de sakkunnigas skrivelse bär fogats förslag till förordning om
tillfälligt förbud mot tillverkning av brännvin av sockerbetor, innehållande
att tillverkning av brännvin med användande av sockerbetor icke
finge äga rum under tillverkningsåret 1933/1934.

Över de sakkunnigas framställning lia infordrade utlåtanden avgivits
av kontrollstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Kontrollstyrelsen har därvid
överlämnat yttranden av styrelsen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen,
av Sveriges Bränneriidkareförening u. p. a. samt av de tre av förslaget
berörda bränneri företagen, nämligen Aktiebolaget Dalby spritfabrik, Vellinge
spritfabriksaktiebolag och godsägaren Gottfrid Christenson såsom
ägare av Gårdstånga-Nygårds betbränneri. Ett antal kommunala förtroendemän
inom Dalby socken ha till finansdepartementet ingivit en till
Kungl. Majit ställd skrift i ärendet.

Lantbruksstyrelsen har utan närmare motivering tillstyrkt bifall till förslaget.

Kontrollstyrelsen har förklarat sig anse den föreslagna åtgärden i nuvarande
läge väl befogad samt vidare anfört:

I likhet med de sakkunniga anser kontrollstyrelsen, att berättigade anspråk
på ersättning åt tillverkarna i betbränuerierna i anledning av det
föreslagna tillfälliga nedläggandet av tillverkningen under en kampanj
skäligen icke föreligga. Dock torde vara befogat, att de tillverkare, som
iklätt sig skyldighet att till leverantör av sockerbetor betala ett högre pris
än vad leverantören erhåller för betorna vid leverans till sockerfabrik,
hållas skadeslösa lör därigenom uppkommande förlust. Denna förlust, vilken
icke torde uppgå till större belopp, synes böra regleras av bränneri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

7

idkareföreningen, vilkens övriga medlemmar draga fördel av den större
leveranskvantitet brännvin, som tillkommer dem genom brännvinstillverkningens
inställande.

Styrelsen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen har icke haft något att
erinra mot förslaget.

Ej heller bränneriidkare föreningen har haft något att erinra mot förslaget
men har framhållit, att då det tillfälliga förbudet torde komma att följas
av ett permanent sådant, redan nu borde upptagas spörsmålet örn inlösning
av de tre betbrännerierna.

Samtliga bränneriöretagen ha framhållit, att ett nedläggande av driften
skulle åsamka företagen stora förluster, samt anhållit att kontrollstyrelsen
måtte avstyrka förslaget. Av ägaren till Gårdstånga-Ny gårds betbränneri
har erinrats, att ytterligare förhandlingar mellan de intresserade
parterna örn inlösen av företagen borde upptagas.

Efter avlämnandet av de sakkunnigas framställning ha på mitt föranstaltande
ytterligare förhandlingar inför de sakkunniga ägt rum med
representanter för bränneriidkareföreningen och de tre bränneriföretagen.
Dessa förhandlingar ha lett till det resultatet, att den 30 sistlidne
maj en uppgörelse om inlösning av betbrännerierna träffats, vilken undertecknats
av berörda representanter, i vad rör föreningen dock under
förbehåll av styrelsens godkännande och i vad rör bolagen under förbehåll
av bolagsstämmornas godkännande. Uppgörelsen är av följande
lydelse:

»I syfte att åstadkomma ett nedläggande av tillverkningen av brännvin
av sockerbetor har under medverkan av 1933 års motorbränslesakkunniga
träffats följande uppgörelse:

§ 1.

Sveriges bränneriidkareförening, här nedan kallad föreningen, inlöser
för ett sammanlagt pris av 275,000 kronor de tre s. k. betbrännerierna, nämligen
bränneriet i Gårdstånga-Nygård, tillhörigt godsägaren Gottfrid
Christenson, bränneriet i Hvellinge, tillhörigt Hvellinge spritfabriks aktiebolag,
och bränneriet i Dalby, tillhörigt Dalby spritfabriks aktiebolag.

I följd härav övertager föreningen den kvot råbrännvin, som det enligt
nu gällande avtal tillkommer ifrågavarande tre betbrännerier att tillverka.

§ 2.

De nuvarande ägarna av ifrågavarande betbrännerier behålla, där brännerierna
äro uppförda å bränneriägarna tillhöriga tomtområden, äganderätten
till samma tomtområden iivensom — oavsett huruvida brännerierna
äro uppförda å fri eller ofri grund — äganderätten till fabriksanläggningarna
med därtill hörande maskiner, inventarier och övrig utrustning.

Ägarna av ifrågavarande betbrännerier förbinda sig att upphöra med
tillverkning av brännvin vid dessa brännerier samt att omedelbart i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäla, att den vid sagda brännerier bedrivna
brännvinstillverkningen för framtiden nedlagts och att sålunda den med
desamma förbundna rätten att tillverka brännvin icke vidare skall gälla.

8

Kungl. May.ts proposition nr 270.

§ 3.

Föreningen samt ägarna av ovannämnda betbrännerier må inbördes
överenskomma örn inlösningssummans fördelning mellan betbränneriernas
ägare.

§ 4.

I den mån föreningen icke kan av egna tillgängliga medel gälda inlösningssumman,
erhåller föreningen för sådant ändamål genom anvisad institution
ett lån, löpande med en räntesats, som med en procent överstiger
riksbankens gällande lägsta 3 månaders diskonto, vilket lån skall återbetalas
genom årliga amorteringar å en tiondel av lånesumman, så att lånet
varder till fullo återbetalat inom loppet av tio år.»

Styrelsen för bränneriklkareföreningen Ilar sedermera vid sammanträde
den 3 juni 1933 godkänt det träffade avtalet. —- Vellinge spritfabriksaktiebolag
bar i skrivelse till de sakkunniga den 6 juni 1933 meddelat, att
avtalet accepterades under förutsättning att detsamma godkändes av alla
betbrännerierna och att bolagets betor finge lämnas till sockerfabriken
under samma villkor som andra betodlare; bolagsstämma komme att hållas
i slutet av innevarande juni månad men skrivelsen hade tillkommit
efter aktieägarnas hörande och godkännande. — Vid bolagsstämma den 2
juni 1933 med Aktiebolaget Dalby spritfabrik har bifallits förslag av styrelsen
örn överlåtande av tillverkningsrätten å bränneriidkareföreningen
mot av föreningen erbjuden engångsersättning av 87,500 kronor samt uppdrag
lämnats styrelsen att härom träffa uppgörelse med föreningen. Detta
beslut skulle dock endast vara gällande under förutsättning att detsamma
i enlighet med bolagets bolagsordning vunne bekräftelse å instundande ordinarie
bolagsstämma. Denna hålles enligt uppgift den 21 juni 1933. —
Slutligen må nämnas, att godsägaren Christenson såsom ägare av Gårdstånga-Nygårds
betbränneri i en den 5 juni 1933 dagtecknad, till Kungl.
Majit ställd skrift förbundit sig att upphöra med tillverkning av brännvin
vid betbränneriet.

Departements- Såsom av den föregående redogörelsen framgår har det numera lyckats
chefen. träffa en frivillig uppgörelse mellan de intresserade parterna örn defi nitivt

upphörande av brännvinstillverkningen av sockerbetor vid de tre
brännerierna i Gårdstånga-Nygård, Dalby och Vellinge. Därest denna
överenskommelse blir gällande, torde någon ytterligare åtgärd från statsmakternas
sida i förevarande syfte icke vara erforderlig. Emellertid är,
såsom ock framgår av det föregående, överenskommelsens bestånd beroende
av att densamma godkännes vid bolagsstämmor i slutet av innevarande
månad med de båda aktiebolag, som äga de två sistnämnda betbrännerierna.
Med hänsyn härtill och då jag i likhet med de sakkunniga
och de hörda myndigheterna anser det önskvärt, att brännvinstillverkningen
av sockerbetor tillsvidare upphör, torde det vara av omständigheterna
påkallat, att Kungl. Majit innan riksdagen avslutas anhåller örn

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

riksdagens bemyndigande att, därest så skulle finnas erforderligt, meddela
förbud mot tillverkning av brännvin av sockerbetor under nästföljande
tillverkningsår.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att, därest så prövas nödigt,
meddela förbud mot tillverkning av brännvin av
sockerbetor under tillverkningsåret 1933/1934.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!
Hj. Ekengren.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 270.

o