Tillsynen över färdtjänst och riksfärdtjänst

Motion 2004/05:T315 av Kaj Nordquist (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att effektivisera tillsynen av färdtjänst och riksfärdtjänst.

Motivering

Ett övergripande mål för handikappolitiken är att människor med funktionshinder i alla åldrar ska kunna delta på lika villkor som andra i samhället. Färdtjänsten är ett viktigt medel för att nå detta mål.

Färdtjänstlagen är en ramlag och utifrån denna utformar varje kommun egna tillämpningsföreskrifter, ofta med hänvisning till det kärva ekonomiska läget. Olikheter mellan kommuner avseende servicenivå, prissättning, villkor, antal resor m.m. skapar oacceptabla skillnader i livsvillkor för brukare i olika kommuner. Nu är det hög tid att införa större likheter i färdtjänstvillkoren över hela landet. Denna uppgift är väsentlig och kan vara en av flera för en tillsynsmyndighet för färdtjänst och riksfärdtjänst.

En undersökning av Handikappförbundens samarbetsorgan från hösten 2003 visar exempelvis att resenärer i en kommun endast får göra 52 enkelresor per år, medan andra färdtjänstbrukare kan göra ett obegränsat antal resor i en annan kommun. Även egenavgiften skilde sig kraftigt mellan kommunerna. Under den aktuella perioden tillämpade 116 kommuner samma avgiftssystem som i kollektivtrafiken, medan övriga använde en varierande prissättning som till exempel procentsats av taxametern, fast avgift, kollektivtaxa, procentpåslag eller kilometertaxa. Regler och avgifter för ledsagare och medresenärer skilde sig mycket mellan kommunerna. 74 kommuner angav att barnets ålder var den avgörande faktorn för rätt till färdtjänst. Skillnaderna är alltför stora för att skapa rättssäkerhet bland färdtjänstbrukarna.

Även Vägverkets delrapporter om färdtjänst visar på stora skillnader mellan kommunerna i fråga om föreskrifter och villkor samt taxor. Det framgår också att tillfrågade färdtjänsthandläggare i kommunerna, trots att de ska vara sakkunniga och fatta beslut, många gånger är osäkra på hur de ska tolka vissa begrepp i lagstiftningen.

Den statliga färdtjänstutredningen presenterade sitt slutbetänkande i oktober 2003. Handikappförbunden framhöll i sitt remissvar att de flesta förslagen var positiva i förhållande till nuvarande lagstiftning. Ett av dem var kravet på en tillsynsmyndighet för färdtjänsten och riksfärdtjänsten med tillägget att myndigheten skulle förses med sanktionsmöjligheter.

Samtidigt framfördes kritik mot att det saknades en belysning av färdtjänsten ur ett demokrati- och rättviseperspektiv, att det inte klart framgick vad som kunde överklagas i allmän förvaltningsdomstol. Särskilt kritisk var handikappförbunden mot att inte utredningen föreslog en tydligare lagstiftning med fler tvingande åtgärder. Likaså avvisades kraftfullt förslaget om att det "skall vara fortsatt tillåtet att genom individuella föreskrifter begränsa antalet resor inom färdtjänsten. Resor som är av väsentlig betydelse för den enskilde får dock begränsas till antalet endast om det är skäligt".

Exemplen visar att det är nödvändigt med en effektivare tillsyn som vägleder kommunerna i deras tolkning av lagstiftning och andra föreskrifter. På så sätt motverkas skillnader mellan kommunerna. En effektiv tillsyn bör även få till uppgift att vara en instans dit enskilda kan vända sig till med klagomål m.m.

Stockholm den 29 september 2004

Kaj Nordquist (s)