om åtgärder för att motverka den s. k. politiska fattigdomen.

Motion 1972:1017 av herr Olsson i Kil

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:1017

11

Nr 1017

av herr Olsson i Kil

om åtgärder för att motverka den s. k. politiska fattigdomen.

Dagens komplicerade svenska samhälle bygger i hög grad på att den
enskilde medborgaren känner till lagar, förordningar och bestämmelser
samt har faktisk möjlighet att hävda sina rättigheter i olika avseenden.
Låginkomstutredningens undersökningar visar att verkligheten ser annorlunda
ut. Många människor i dagens Sverige är vad som med ett nytt
begrepp kan betecknas som ”politiskt fattiga”.

Den politiska fattigdomen kan sägas ha tre element:

1. Man känner inte till lagarna; vet inte vilka rättigheter man har.

2. Även om man känner till sina rättigheter vågar man inte utnyttja
dem. Självtilliten är svag. Att åstadkomma en skrivelse till en myndighet
blir ett oöverstigligt hinder.

3. Man saknar kontakter med människor som vet hur man tar till vara
sina rättigheter och framför sina synpunkter.

Den politiska fattigdomen hänger nära samman med materiell fattigdom.
Höginkomsttagarna är inte politiskt fattiga i något av de tre här
angivna avseendena. Bland de extremt lågavlönade är det däremot nästan
en tredjedel som uppger sig inte kunna författa en skrivelse och överklaga
en myndighets beslut och inte heller känner till någon som skulle kunna
hjälpa till med detta. Dessa människor har mycket svårt att t. ex. ta till
vara sina rättigheter enligt kollektivavtal och hyreslagstiftning.

Den politiska fattigdomen är allvarlig också därför att människor
måste ha anspråk, bl. a. om vi skall klara låginkomstproblemet. Svårigheten
att nå de mest behövande med vuxenutbildningen belyser detta,
liksom det förhållandet att hemmakvinnorna är bland de politiskt allra
mest fattiga.

En utbredd politisk fattigdom är vidare motsatsen till den aktiva
demokrati, där de förtroendevalda står i ständig och nära kontakt med
alla medborgare och medborgarna för fram sina synpunkter till beslutsfattarna.

Det är givetvis svårt att med enkla åtgärder bryta den politiska
fattigdomen. Den är i stor utsträckning en del i en allmänt besvärlig social
situation för många människor i Välfärdssverige. Det nära sambandet
mellan politisk fattigdom och låg utbildning, låg inkomst, social isolering
etc. ställer krav på insatser i jämlikhetsskapande syfte på en rad
samhällsområden. Uppsökande verksamhet i vuxenutbildningen, utbyggnad
av barndaghem, så att kvinnan får ökad valfrihet, insatser för att ge
invandrarna bättre anpassningsmöjligheter och möjligheter att tidigare
delta i landets politiska liv utgör exempel på samhällsåtgärder som på
längre sikt motverkar den politiska fattigdomen. De förslag till reformer

Mot. 1972:1017

12

för bl. a. kommunal närdemokrati som folkpartiet fört fram verkar
givetvis i samma riktning.

Men också på kortare sikt bör det vara möjligt att vidta åtgärder, som
ökar de faktiska möjligheterna för alla medborgare att göra sig gällande i
samhället, få sina synpunkter framförda och sina rättigheter tillvaratagna.
Jag vill här peka på några sådana tänkbara åtgärder.

Tidningar

Medborgarnas möjligheter att föra fram sina synpunkter på främst
insändarplats måste bevaras och helst vidgas. Här kommer givetvis
presstödet som helhet in. En mångsidig och självständig press torde vara
den bästa garantin för att de enskilda människorna får en chans att
komma till tals. Insändaravdelningarnas ställning borde dock kunna
stärkas och särskilda insändartidningar därutöver eventuellt skapas. I
skolundervisningen bör man som en väsentlig del ta upp hur den vanlige
medborgaren kan använda en tidning för att föra fram sin åsikt och
redovisa sina erfarenheter av samhällets sätt att fungera.

Organisationer

På det kommunala planet kan man se till att olika organisationer får
gratis möteslokaler, möjligheter till gratis anslag och annan form av
information etc. Samhället bör över huvud taget göra det så lätt som
möjligt för organisationerna att nå människor. Stödet till organisationer,
som drivs av och bland människor i en besvärlig social situation, t. ex.
KRUM och Länkrörelsen, kan ha en särskilt viktig uppgift att fylla när
det gäller att samla människor, som kanske inte är vana vid organisationsarbete,
till gemensamt agerande. Sverige är ett organisationernas samhälle.
Träning i organisationsarbete kan spela en väsentlig roll för att vänja
människor vid att påverka beslutsfattarna och hävda sina rättigheter.

”Allmänhetens ombudsman”

I de sociala centra som är under utbyggnad i kommunerna och som i
flertalet kommuner sannolikt kommer att bli en realitet under 1970-talet
borde finnas åtminstone en person som på heltid kunde ägna sig åt
människor som behöver söka rättelse i olika angelägenheter av typ
enklare skatteproblem (dock ej deklarationer), hyresmål, frågor i
samband med låneansökningar etc., dvs. över huvud taget alla vardagliga
problem som måste lösas genom kontakter med myndigheter. Det finns
många sådana ärenden, för vilka man varken ekonomiskt eller praktiskt
kan anlita advokat. Ofta finns det för dessa ärenden heller ingen
ordinarie tjänsteman, som är lämplig och villig att hjälpa till och som den
som behöver hjälp dessutom snabbt och enkelt kan nå. Personen i fråga,
t. ex, benämnd ”Allmänhetens ombudsman”, skulle kunna bli litet av
den gamla tidens sakförare på landsbygden. Lämplig utbildning för denne

Mot. 1972:1017

13

tjänsteman skulle kunna vara socionomutbildning på administrativa
linjen. Tjänsten som allmänhetens ombudsman skulle saluföras intensivt
via dagspress, kommunala informationsorgan, anslagstavlor etc. Samtliga
hushåll borde kontinuerligt upplysas om att det finns dylika tjänster.
Inom vårdsamhället har från folkpartihåll under flera år framförts förslag
om regionala vårdombudsmän, vilka skulle fylla en liknande funktion.

Storremiss

På landets olika vårdinrättningar finns tiotusentals människor som
tillhör de verkligt politiskt fattiga. I och med att jag träder över tröskeln
till en vårdinstitution, t. ex. fängelse eller nykterhetsanstalt, förlorar jag i
stor utsträckning rätten att bestämma över min närmaste tillvaro. Nu
pågår inom socialutredningen ett stort utredningsarbete om den framtida
vårdpolitiken. Bland annat socialutredningens förslag angående målsättningen
för samhällets sociala insatser borde kunna redovisas i en
populärversion och ligga till grund för ett jätterådslag på landets samtliga
vårdinstitutioner. Med enkel och lättförståelig text, bra illustrationer
samt lämpliga frågeställningar skulle man säkert kunna få i gång
diskussioner på många vårdanstalter. Handledare skulle med bildningsförbundens
hjälp och med särskilda anslag kunna snabbutbildas och
arvoderas för att leda korta studiecirklar med de intagna. Synpunkter och
svar skulle redovisas skriftligen till socialdepartementet. De politiska
partierna kunde med fördel kopplas in på socialpolitiken i vid mening
och redovisa sin syn på de vårdinrättningar som vill ha besök.

Denna modell skulle, om den blev någorlunda framgångsrik, också
kunna tillämpas i samband med andra reformer på andra områden.

Det var — inte minst i fråga om problemet med den politiska
fattigdomen — olyckligt att regeringen stoppade låginkomstutredningens
fortsatta arbete. Den hade annars fått tillfälle att inte bara beskriva
verkligheten utan också söka ange några konstruktiva vägar att minska
denna sorts ”fattigdom”.

Nu är risken överhängande för att detta speciella problem försvinner i
de överväganden angående lämpliga kortsiktiga förslag för att lösa
låginkomstproblemet som en särskild grupp inom kanslihuset är sysselsatt
med. Jag anser därför att riksdagen bör begära åtgärder och förslag från
regeringens sida, ägnade att bl. a. genom konkreta, snabba åtgärder av i
denna motion angivet slag motverka den politiska fattigdomen och ge fler
medborgare faktisk möjlighet att ta till vara sina rättigheter.

Mot. 1972:1017

14

Hemställan

Under hänvisning till vad som anförts hemställer jag

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär åtgärder och förslag till
riksdagen av i motionen angivet slag, ägnade att motverka
den s. k. politiska fattigdomen.

Stockholm den 26 januari 1972

BILLY OLSSON (fp)
i Kil