Motioner i Första kammaren, Nr 102

Motion 1929:102 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 102.

Nr 102.

Av fröken Hessclgren, om undervisnings- och upplysningsverksamhet
i sexuella frågor.

Det torde utan tvekan kunna sägas, att arbetet för folkhälsan är en av våra
Aiktigaste och mest grundläggande samhällsuppgifter. Även om detta länge
\arit
vilka stora möjligheter som stå till buds, när det gäller att befrämja folkhälsan.
Denna större klarsynthet och våra ökade möjligheter medföra ett ökat
ansvar. \ årt ansvar inför folkhälsan skarpes ytterligare genom den ökade
samhällsbetydelse, som varje individ har under nuvarande förhållanden. Den
låga nativitet och den längre livslängd, som karakteriserar vår tid i jämförelse
med föregående århundraden, gör ju att varje enskild människas fysiska och
psykiska beskaffenhet får ökad samhällsbetydelse. Till vårt moderna vetande
hör kunskapen om miljöns oerhörda inflytande på den uppväxande individen
till godo och ondo. Det måste därför vara en oavvislig samhällsplikt att med
alla till buds stående medel arbeta för en god kroppslig och andlig miljö för
det uppväxande släktet. Mångt och mycket i tidens egen beskaffenhet bidrager
till att ytterligare understryka vikten av sådant arbete för folkhälsan. Vår tid
är till ytterlighet rörlig och påträngande. En störtflod av intryck förmedlas till
alla unga genom tidningar, böcker, biografer och radio — problem och svårigheter
möta oundvikligt varje ung människa. Dessa problem och svårigheter skärpas
ytterligare genom den nu rådande ungdomens arbetslöshet. Samtidigt hava
många fordom bindande förbud förlorat sin auktoritet. Tvånget har vikit för
frihet, en frihet, som löper fara att bli till självsvåld och laglöshet, om den ej
upplyses om sina gränser och sitt ansvar.

Samhällsarbetet för folkhälsan måste alltså följa två linjer: upplysning och
lagstiftning. Jag sätter med avsikt upplysning först, därför att jag är förvissad
om, att den betyder mest. Genom en klok och vederhäftig upplysningsverksamhet
har man möjlighet påverka de unga under en mottaglig period och motverka
skadliga inflytelser, och sådan upplysning bör enligt min uppfattning kunna
fostra människor till att frivilligt underordna sig en sund lagstiftning.

I ett fall har vårt samhälle redan insett upplysningens betydelse för att göra
lagstiftningen effektiv. Lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
av 20 juni 1918 stadgar som bekant, att Kungl. Maj:t skall förordna
om lämplig upplysningsverksamhet. De för denna frågas utredande tillsatta
sakkunniga hava i sitt betänkande av 1921 fastställt allmänna normer för en

6

Motioner i Första kammaren, Nr 102.

dylik upplysningsverksamhet. Under framhållande av att de sexuella frågorna
böra i likhet med andra viktiga undervisnings- och uppfostringsfrågor, såväl
vid de ungas uppfostran som ock i det allmänna folkbildningsarbetet för vuxna,
erhålla en öppen och naturlig men alltid grannlaga och för de olika åldersstadierna
lämpad behandling samt att kunskap hör meddelas både i sexuell hygien
och om de smittosamma sjukdomarna, lämna de följande riktlinjer.

Sexualundervisningen hör, heter det,

”1. avse varje man och kvinna,

2. dels såsom förberedande undervisning lämnas barnen såväl i hemmet under
tiden före skolgångens början som under den första skoltiden, dels
såsom egentlig sexualundervisning i skolan meddelas,

a) ungdom i övergångsåldern (14 å 15 år),

b) i högre skolor kvarvarande ungdom (18 ä 19 år),

3. genom fortsatt upplysningsverksamhet i den omfattning, som är möjlig,
göras tillgänglig för varje vuxen man och kvinna.”

De sakkunniga framhålla vidare, att denna undervisning bör omfatta både
biologiska, sociala och etiska moment och anknytas i lämpliga delar till kristendom,
samhällslära och psykologi.

I en interpellation vid 1927 års riksdag bär fru Thiiring begärt Kungl. Maj:ts
uttalande rörande planer för förverkligandet av detta program. Det framgick
av dåvarande ecklesiastikministerns svar, att man väntade dels på en omläggning
av folkskolans undervisningsplan, dels på den planerade omläggningen
av det högre skolväsendet, varvid han ställde i utsikt att vid kursplanernas utarbetande
även frågan om sexualundervisningens lämpliga ordnande skulle tagas
under övervägande.

Vad åter beträffade den fortsatta upplysningsverksamheten för landets vuxna
befolkning framgick av ecklesiastikministerns svar, att det enda, som åtgjorts i
frågan, egentligen skett genom Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

Skolreformen har nu gått igenom och de omnämnda kursplanerna äro av
skolöverstyrelsen redan utarbetade. Men i den undervisningsplan, som skolöverstyrelsen
uppgjort för samtliga rikets läroverk finnes, så vitt jag kunnat
finna, med undantag för den kommunala flickskolan, varken föreskrifter om
sexuell undervisning, än mindre om undervisning om lagar och förordningar
berörande släktlivets område.

Ej heller har någonting mig veterligt ännu åtgjorts för att i större utsträckning
bereda folkskolans barn undervisning på detta område.

Planerna på att genom folkbildningsarbetet nå de vuxna synes även vara
uppskjutet på framtiden. Ej heller torde sakkunnigeyrkandet beträffande läroböcker
fått någon tillfredsställande lösning, lika litet som de av dem påyrkade
anstalterna för erforderlig utbildning av redan i tjänst varande lärare satts
i verket.

Sakkunniga påpekade även (sid. 147, punkt 25) vikten av att åtgärder vidtagas
”för utarbetande och utgivande på statens bekostnad av dels lämpligt av -

Motioner i Första kammaren, Nr 102.

7

fattade flygblad rörande vissa sexualhygieniska frågor, dels en broschyr behandlande
såväl de smittosamma könssjukdomarna som de viktigaste sexuella
spörsmålen i övrigt”. Även här har, så vitt jag vet, intet åtgjorts. Särskilt
kännbar är denna brist på vägledande skrifter för ansvarskännande föräldrar
vid deras handledning av det uppväxande släktet.

Man kan, som av ovanstående framgår, icke anse, alt de hittills vidtagna åtgärderna
äro tillfyllest, och jag kan icke nog understryka vikten av, att den
av de sakkunniga skisserade planen verkligen kommer till utförande. Under
dessa långa utrednings- och förberedelseår hinner den ena årsklassen efter den
andra av unga att komma ut i världen och möta de svårhanterliga sexuella
problemen i de flesta fall utan någon vägledande vederhäftig upplysning, till
stor skada för folkhälsan.

Men samhällets arbete för folkhälsan sker även genom lagstiftning. Med
blick för detta har riksdagen under det sista årtiondet tagit upp till revision
den ena efter den andra av de lagar, som beröra folkhälsan, för att omgestalta
dem efter den nuvarande tidens krav och synpunkter. Jag påminner om den
nya äktenskapslagen, om barnavårdslagarna, om lagen om åtgärder mot utbredande
av könssjukdomar. Andra hithörande områden äro för närvarande föremål
för utredning såsom underlag för ny eller reformerad lagstiftning: nämligen
lösdrivarlagen i vad den gäller prostitution, steriliseringsproblemet, frågan
om moderskapsförsäkring och bättre vård åt fattiga och mindre bemedlade
barnaföderskor. Ytterligare tvenne hithörande områden synas mig emellertid
vara i tvingande behov av en allsidig och fördomsfri prövning, för att kunna
utröna i vad mån nu gällande lagstiftning på dessa områden är den bästa möjliga
till folkhälsans främjande. Jag avser den s. k. preventivlagen och lagbestämmelserna
om fosterfördrivning. Det torde ej vara nödvändigt att i detta
sammanhang gå in på en närmare diskussion om den nuvarande lagstiftningens
brister. Betydelsefullast för närvarande är, att få fram en allsidig utredning
av härmed sammanhängande problem, så att det blir möjligt att med folkhälsan
som ögonmärke fördomsfritt fatta ståndpunkt till en revision av lagbestämmelserna
ifråga. Att en dylik utredning är av behovet påkallad, torde stå klart
för de flesta, då det är en känd sak, att de 10 sista åren i hög grad aktualiserat
just dessa frågor och kastat in nya synpunkter, vilkas betydelse för lagstiftningen
icke utan vidare kunna förnekas. Den enhälliga opinionsyttring från
vederhäftigt läkarhåll, som framkommit i den offentliga diskussionen och i tryck,
torde ej heller längre kunna lämnas obeaktad lika litet som den samlade kvinnoopinion,
som med allt större fasthet påfordrat en vederhäftig undersökning av
dessa spörsmål.

Betydelsen av att lagar bringas i närmare överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet torde ligga i öppen dag liksom också, att de nuvarande
lagbestämmelserna icke förmått förekomma missförhållanden på ifrågavarande
område. Det måste därför betecknas som ett viktigt samhällsintresse att söka
finna bättre och effektivare medel till bekämpande av ett samhällsont, som allt -

8 Motioner i Första kammaren, Nr 102.

mer hotar att breda ut sig och vars verkningar på folkhälsan torde vara nog
så allvarliga.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t
snarast möjligt ville vidtaga erforderliga åtgärder för att i de av
mig påpekade punkterna bringa den i 1921 års sakkunnigebetänkande
föreslagna planen till utförande.

Kerstin Hesselgren.