Motioner i Första hammaren, Nr 38

Motion 1922:38 Första kammaren

Första kammaren

Motioner i Första hammaren, Nr 38.

1

Jsr 38.

Av herr Petréll, Alfred, angående lagbestämmelser, som i vissa
fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare.

Frågan om rättigheten att beröva vissa abnorma och defekta människor
fortplantningsförmågan har under det sista årtiondet varit uppe till diskussion
inom läkarkretsar i flera länder. Även i vårt land hava läkarna debatterat
denna fråga. Därvid ha fackmän (gynekologer och psykiatrici) lämnat
redogörelse för fall, där de företagit eller tillstyrkt operation för förhindrande
av fortplantningsförmågan. Av dessa redogörelser framgår, dels att operationen
bestått icke uti borttagandet av könskörtlarna (s. k. kastration) utan
uti ett vida enklare ingrepp, nämligen resektion av äggledarna (resp. sädesledarna)
och dels att sådan operation i regel företagits å gift kvinna, som lidit
av sådan sjukdom, att en komplikation med havandeskap skulle innebära
livsfara, eller vilken vid föregående förlossningar brukat bli sinnessjuk.
Inom läkarkretsar synes man numera allmänt vara ense om det berättigade
uti att företaga nämnda operation (vilken till skillnad från kastrationen
icke medför någon rubbning i personens hälsotillstånd) å gift kvinna till
förekommande av nytt havandeskap, där sådant skulle medföra en bestämd
risk för hennes hälsa och liv, samt såväl hon själv som hennes man önska
operationens verkställande. Här anser läkaren sig sålunda hava rätt att
handla på eget ansvar utan några i lag eller författning reglerande bestämmelser.
I allmänhet torde dock en människas sterilisering i vårt land icke
hava ägt rum utan att tvenne läkare varit ense om, att operationen med hänsyn
till patienten bör utföras; såväl i månget fall av kroppslig sjukdom som
framför allt när fråga varit om kvinnor, som efter förlossning brukat bli
sinnessjuka under längre eller kortare tid, har det helt naturligt varit eu
annan läkare än operatören (gynekologen), som ursprungligen tillrått operationen.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 sand. 12 käft. (Nr 3840.)

1

^ Motioner i Första kammaren, Nr 38.

Undantagsvis synes emellertid sterilisering av människa ha ägt rum av
annan indikation än den nu avhandlade. Fall äro sålunda omnämnda i vår
facklitteratur, där sinnesslö eller ogift fallandesjuk kvinna, som redan fött
flera barn till världen, i rashygieniskt syfte blivit steriliserad genom resektion
av äggledarna. Den läkare, som publicerade dessa fall, uttalade som
sin mening, att sterilisering av sådan indikation vore i samhällets intresse
berättigad, men att han likväl på sakens nuvarande stadium yttrandet
fälldes år 1914 - ställde sig avvisande mot lagstiftning på området, i det
han förmenade det tillsvidare vara bäst, att läkaren även här finge efter
bästa samvete handla i det enskilda fallet. Det kan dock sättas i fråga, om
en läkare, utan en lagbestämmelse, som lämnar tillåtelse därtill, har rättighet
att av annan indikation än rent medicinsk företaga sterilisering av en
människa. Mer än en gång har jag av läkare vid sinnesslöanstalter tillfrågats,
huruvida han kunde ha rättighet att med målsmans medgivande sterilisera
en sinnesslö, men har jag därvid icke kunnat giva annat svar än att
detta torde vara ganska tvivelaktigt. Det hör nog också till rena undantagsfallen,
att sinnesslöa i vårt land bli steriliserade.

Mot en lagstiftning på detta område har i ovannämnda diskussion
anförts, att steriliseringen aldrig kan få någon större betydelse som rashygienisk
åtgärd, då det helt naturligt icke skulle kunna ifrågakomma att i
sådant syfte sterilisera annat än psykiskt sjuka och abnorma individer, men
de flesta bärare av sjukligt anlag själva äro friska, vadan det alltså är sådana
släktmedlemmar, vilka icke själva äro sjuka eller abnorma, som överföra
sjukdomsanlaget från familj till familj. Vidare har också framhållits, att
man alltför litet känner möjligheterna för regeneration, att det ingalunda
är uteslutet, att en psykiskt sjuk person i förbindelse med en medlem av en
sund släkt kan få en frisk avkomma.

Allt detta må nu vara riktigt och sistnämnda förhållande må också
vara ägnat att väcka tvivel om, huruvida sterilisering av sinnessjuk kan
vara berättigad av rashygieniska skäl. I fråga om en grupp av abnorma, de
sinnesslöa, synes mig dock saken ligga mycket enkel. Ty må nu vara, att
de flesta sinnesslöa hava icke-sinnesslöa till föräldrar och sinnesslöheten
sålunda på intet sätt kan utrotas genom sterilisering av sinnesslöa, så bör
detta väl icke vara något skäl till att ej söka förhindra sinnesslöa att sätta
barn till världen, vilka synnerligen ofta också bli sinnesslöa eller på annat
sätt abnorma eller sjuka. Till belysande av detta förhållande må här anföras
några av Svenska Fattigvårdsförbundet meddelade exempel på de rashvgieniska
vådorna av att sinnesslöa fortplanta sig.

Motioner i Första kammaren, Nr 38.

3

tf. kommun. I eu stuga bodde en i hög grad siunesslö kvinna med sina barn, det äldsta omkring
10 år och det yngsta 11 månader. Kvinnan synbarligen åter i grossess. Alla hennes barn äro sinnesslöa.
Ingen av dem hade gått i skola och torde ej vara mottagliga för undervisning i vanlig skola. Kvinnan
bor tillsammans med en man, med vilken hon har tre barn. Ett barn hade hon i ett föregående äktenskap.

N. kommun. I fattigstugan bodde eu sinnesslö »hustru» med 4 barn i ålder 13, 7, 5 och 1 ,2 år.
Barnen äro mer eller mindre sinnesslöa allesammans. Mannen, som är drinkare och ur stånd att försörja
sig själv, har övergivit familjen. Han besöker hustrun någon gång på nätterna, enligt hennes egen

uppgift. _ ......

K. kommun. 1 ett rum, inrett på en ladugårdsskulle, bodde en omkring 3o år gammal, ogift kvinna,
moder till 4 barn med olika fäder. Kvinnan »fnoskig* och i hög grad osedlig, har ofta besök på nätterna
av »luffare* och andra dåliga element, enligt uppgift för att förtjäna penningar till sitt uppehälle. Fattigvårdsstyrelsen
frågade, om det fanns någon anstalt, där sådana kvinnor kunde vinna inträde för att
hindras från att bliva mödrar.

Från en större fattigvårdsanstalt med barnhem meddelas följande av förutvarande föreståndarinnan:
.

En sinnesslö kvinna, som led av fallandesot, födde under 4 års tid 3 barn. Förut hade hon 2 barn,
en gosse om 14 år, som år sjuk och ofta sängliggande och synes lida av allmän svaghet, samt en flicka
om 11 år, vilken senare ej är sinnesslö men har svårt att fatta och är ovillig och trög i skolan. Av de sist
födda barnen var det äldsta friskt men begåvat med ett retligt lynne; det andra bamet var vid födelsen
ej fullgånget; det tredje var svårt sjukt och lider av syfilis och är synnerligen svårskött. Don, som påstås
vara fader till barnen, är en stackars krympling, som knappast kan sägas vara normal.

Vid fattigvårdsmötet för Skåne, som avhölls 1910 i Malmö, meddelade provinsialläkaren G.

Stéenhoff följande iakttagelser: .

I en fattiggård funnos följande personer: a) en kvinna, som anses för slö, har iatt^ 3 barn, aet
sista å fattiggården, antagligen med en sinnesslö man; b) familj, 4 barn, intagna emedan både man och
hustru äro halvidioter och ej kunna reda sig själva. Av barnen ha redan två visat sig mindervärdiga;
c) kvinna med 3 barn, 2 födda å fattiggården, hon har fått tillsammans 7 barn med olika män, sista barnets
far en 15 års yngling, det näst sistas en 63-års krympling; d) änka, sinnesslö, hade som flicka 2 barn,
gifte sig vid 34 års ålder med 74-årig, nyss utsläppt Marstrandsfånge, och hade med denne två barn.
Har såsom änka fått fyra barn, de tre sista med en svårt sinnessjuk å fattiggården. Hennes äldsta flicka
är halvidiot, har fått två barn, låg ihjäl det ena. Således 23 barn födda av sinnessjuka och brottsliga ensamt
å denna plats.»

Nu är det visserligen sant, att de åtgärder, samhället framför allt bör
vidtaga till förhindrande av att sinnesslöa avla barn böra bestå uti anordnandet
av för dem lämpade anstalter. Detta har också beaktats av riksdagen,
som för några år sedan, med anledning av en i ärendet väckt motion,
beslöt skrivelse till Ivungl. Maj:t med begäran om utredning angående anordnandet
av statsanstalter för vanartade sinnesslöa och angående vidtagande
av de åtgärder, som i övrigt kunna vara behövliga för anskaffande av
nödigt antal platser å arbetshem för sinnesslöa. Utredning pågår för närvarande
såväl rörande denna fråga om anstaltsvård för sinnesslöa till
anordnandet av skolhem för vanartade sinnesslöa barn har riksdagen redan
beviljat anslag (riksdagens skrivelse nr 119, år 1921) som ock beträffande
lagstiftning rörande sinnesslöa. Innan lagförslag på detta område frainlägges,
borde det föreligga utredning, huruvida och under vilka förhållanden
det må vara tillåtet att sterilisera en sinnesslö. Denna fråga är sålunda nu
i hög grad aktuell på grund av nämnda lagstiftningsarbete.

1 sakens natur ligger, att sinnesslöa kvinnor, om vilka det kan befaras,
att de ute i frihet skulle leva ett sedeslöst liv, ständigt böra stanna å anstalt,

4

Motioner i Första kammaren, Nr 38.

så att utskrivning därifrån av dylika sinnesslöa överhuvudtaget icke borde
var a tillåten. Men på grund av den för sinnesslöa i allmänhet utmärkande
lättleddheten kan det förekomma, att även en sinnesslö flicka, som alls
icke visar några framträdande sexuella drifter, blir hävdad och föder barn
till världen. Och vad manliga sinnesslöa beträffar, kan det naturligtvis
ock vara risk att de ute i samhället fortplanta sig. På grund av nu anförda
förhållanden borde enligt mitt förmenande ingen sinnesslö utskrivas från
anstalt tned mindre sterilisering ägt rum. Till en viss grad skulle sålunda rättighet
en; atT sterilisera en sinnesslö kunna minska behovet av platser å
sinnesslöanstalt, en synpunkt, som det ju kan vara skäl att beakta, då det i
varje fall kräves mycket stora kostnader, innan nödigt antal platser för
sinnesslöa i vårt land blivit anskaffade. Man får väl nämligen utgå ifrån att
det alltid måste betraktas som icke önskvärt att en sinnesslö sätter barn till
världen. Ty om det också med hänsyn till ovan påpekade regenerationsmöjlighet
icke är uteslutet, att en sinnesslö kan få ett barn, som blir normalt,
så måste det väl dock från rent social synpunkt städse anses olämpligt,
att en sinnesslö fortplantar sig. Ty då sinnesslöa icke lämpa sig för att uppfostra
barn och icke heller äro i stånd att försörja dem, så böra de icke heller
blivaj föräldrar. En sådan uppfattning överensstämmer ju också fullständigt
med syftet i den nya äktenskapslagen, när däri stadgas, att sinnesslö
icke^ får ingå äktenskap. Allra minst i fråga om sinnesslöa, som helt naturligt
icke kunna känna något ansvar, kan emellertid ett sådant förbud förhindra
fortplantningen, för så vitt icke särskilda åtgärder i detta syfte vidtagas.
Den viktigaste av dessa åtgärder är givetvis det kan icke nog betonas
att få tillräckligt med sinnesslöanstalter anordnade, men som komplement
till denna åtgärd borde rättigheten finnas att få sterilisera en sinnesslö,
som efter det han varit föremål för denna operation med hänsyn till
sitt uppförande, sin arbetsförmåga o. s. v. lämpligen skulle kunna överlämnas
i privat vård eller understundom kanske till och med kunna utskrivas till
självförsörjning. Detta har ju redan under nuvarande förhållanden emellanåt
skett, men har, när fråga varit om flickor, detta understundom inom
kort haft havandeskap till följd. Härpå skulle jag kunna anföra mer än
ett exempel.

Godtages den av mig ovan uttalade principen, att en sinnesslö antingen
skall vistas å för sådan lämplig anstalt eller ock vara steriliserad, torde det
väl knappast behöva krävas, att det i det enskilda fallet gives särskild tilllåtelse
att verkställa steriliseringen. Däremot är det högeligen av behovet
påkallat, att icke målsman har, såsom nu är fallet, rättighet att efter behag
uttaga sinnesslö från anstalt må vara, att denne före utskrivningen där -

Motioner i Första kammaren, Nr 38.

5

ifrån blir steriliserad utan att den styrelse, som ansvarar för anstalten,
ock får ett ord att säga i fråga om utskrivningen. Detta är emellertid en
sak, som ovannämnda lagstiftning har att reglera.

Är sålunda steriliserings!rågans lösning, i betraktande av äktenskapslagens
föreskrifter, nog så enkel, när fråga är om sinnesslöa, är sammalunda
ingalunda förhållandet beträffande sinnessjuka. Visserligen stadgar
äktenskapslagen, att den, som är sinnessjuk, icke får ingå giftermål. Men
därav följer ingalunda, att det får anses berättigat att sterilisera en sinnessjuk.
Ty en sådan kan åter bliva frisk och den, som med läkarintyg kan
styrka, att han tillfrisknat från sinnessjukdom, äger rätt att ingå äktenskap.
Som redan i det föregående framhållits, kan det också vara diskutabelt,
huruvida det av rashygieniska skäl kan vara berättigat att företaga sterilisering
av sinnessjuk. Däremot synas mig i vissa fall sociala synpunkter
kunna tala för det önskvärda uti en sådan åtgärd. Många kroniskt sinnessjuka
komma med tiden i ett så pass lugnt stadium, att anstaltsvård icke
vidare är behövlig. Under nuvarande förhållanden måste det i dylikt fall
dock väcka stora betänkligheter att sända den sinnessjuka till hemmet
det må gälla man eller kvinna när fråga är om gift person, som ännu
befinner sig i prokreationsåldern. Erfarenheten har nämligen givit vid handen,
att detta alltemellanåt resulterar uti en tillökning av familjen, men det
kan ju alls icke vara lämpligt, att barn komma till världen i en familj, där
fadern eller modern är sinnessjuk och sålunda oduglig för uppfostrarkallet.
I här åsyftade fall synes mig därför, när fråga är om obotlig sinnessjukdom,
kunna ifrågasättas, om icke sterilisering borde få företagas före utskrivningen.
Det kan emellertid även finnas andra fall, där det skulle kännas
tryggt, om sterilisering finge föregå utskrivningen från sinnessjukhus. Så
t. ex. i fråga om psykiskt defekta kvinnor, som begått barnamord, men
vilkas psykiska tillstånd blivit så förbättrat, att det icke kan anses tillåtet
att längre kvarhålla dem å sinnessjukhus. Av denna indikation har sterilisering
flera gånger utförts i Schweiz på myndighets förordnande.

Frågan, huruvida utskrivning från sinnessjukhus i ett visst fall lämpligen
bör föregås av sterilisering, är emellertid av en så ömtålig natur, att
det enligt mitt förmenande för så vitt fråga ej är om rent medicinsk indikation
icke bör lämnas åt den enskilde läkaren att själv få avgöra härom
utan synes det ring vara ett välgrundat krav, att denne för sådant tall hade
att göra framställning till en högre instans, som därpå ägde att besluta,
huruvida steriliseringen skalle få äga rum eller ej. Huru en sådan instans
bäst skulle anordnas, om medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, förstärkt
med det vetenskapliga rådet i juridisk teori och praxis samt ett veten -

6

Motioner i Första kammaren, Nr 38.

skapligt råd i psykiatri, lämpligen kunde utgöra ifrågavarande instans,
eller om denna hellre borde organiseras på något annat sätt, därom vågar
jag utan en närmare utredning i frågan icke hava någon mening.

I vad angår de sinnessjuka synes mig steriliserings frågan sålunda vara
ett nog så komplicerat problem. Detta kan däremot knappast sägas vara
fallet vad beträffar de fallandesjuka. Tvärtom synes mig saken bär återigen
vara nog så enkel. I äktenskapslagen stadgas, att den, som är behäftad
med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, ej får ingå
äktenskap med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Av
motiverna till lagen framgår, att man ansett dispens framför allt böra ifrågakomma
i sådant fall, där äktenskapet uppenbarligen måste bliva barnlöst.
Underdåniga framställningar om att äktenskap måtte få ingås fast ena
kontrahenten lider av fallandesot pläga remitteras till medicinalstyrelsen
lör avgivande av yttrande. Endast i två sådana fall har medicinalstyrelsen
kunnat tillstyrka den begärda dispensen av ovannämnda orsak, i det den
kvinnliga kontrahentens ålder syntes garantera, att förbindelserna skulle
bli barnlösa.

Sammanlagt ha under de 6 år, som förflutit, sedan den nya äktenskapslagen
trädde i kraft, ett 30-tal personer begärt att få ingå äktenskap, trots
''att de vore behäftade med epilepsi, därav 16 män och 14 kvinnor. Om 14
av dessa sökande fann medicinalstyrelsen, att det ej förelåge tillräckliga
skäl för det antagande, att epilepsien härrörde av övervägande inre orsaker,
om 2 yttrades, att sjukdomen syntes ha upphört; i 2 fall tillstyrktes dispensen
som nämnts enär kvinnan redan uppnått klimakteriet, och i ett
fall är utlåtandet ännu ej avgivet. I återstående 11 fall förklarade medicinalstyrelsen,
att det på medicinska grunder icke vore anledning att bifalla
den begärda dispensen. I flera av dessa sistnämnda fall förelåg det förhållandet,
att kontrahenterna redan hade barn tillsammans. I huru många av
dessa fall avslaget å ansökningen haft till resultat, att syftet med äktenskapsförbudet
vunnits, känner jag ej. Dock tror jag, att man kan ha all anledning
förmoda, att förbindelsen i flera fall fortsattes; därför talar, att några
av kontrahenterna förnyade sin framställning i fråga.

Förhåller det sig emellertid så, att den epileptiker, som förvägras ingå
äktenskap, dock stiftar hem och avlar barn, fast äktenskapslagen avser
att förhindra detta senare, så kan man med skäl fråga sig, om det icke vore
bättre, att sterilisering av en sådan epileptiker på hans egen begäran vore
tillåten, så att han efter förnyad framställning om dispens från äktenskapsförbudet
med företeende av läkarintyg om sterilitet kunde få tillåtelse till
giftermål. Ty därest i fråga om en epileptiker alternativet står mellan in -

Motioner i Första kammaren, Nr 3S.

7

gående av äktenskap, sedan sterilisering ägt rum, eller illigitim förbindelse
utan sådan föregående åtgärd, då synes mig det förra alternativet mera
överensstämmande med lagens anda, enär det utesluter möjligheten till avkomma,
medan sådan vid sistnämnda alternativ i allmänhet är att förvänta.
Och om kontrahenterna hava barn tillsammans före ingivandet av framställning
om dispens från äktenskapsförbudet, synes mig dessutom alla
skäl tala för, att deras förbindelse blir legaliserad, sedan den med fallandesot
behäftade kontrahenten blivit steriliserad, då det ju ligger i barnets intresse
att föräldrarna få bilda hem för att bli i tillfälle att gemensamt uppfostra
sitt barn. Åt samma synpunkter har vårt lands främste inom den psykiatriska
vetenskapen, professor Gadelius, givit uttryck uti sitt monumentala
arbete: Det mänskliga själslivet i belysning av sinnessjukläkarens

erfarenhet, däri han skriver: »Den hittills vunna erfarenheten om dess»
här åsyftas äktenskapslagen »tillämpning i fall av epilepsi är otvivelaktigt
av den art, att man med skäl kan spörja, vad värde en lag äger, som
dock under inga förhållanden hindrar människor med sjukliga anlag att
med varandra ingå förbindelser och avla barn, vilka senare, när denna olycka
inträffat, även förvägras fördelen av de ordnade förhållanden, föräldrarnas
äktenskap och ett tryggat hem skulle erbjuda. Tillsvidare kunna vi blott
bygga på lagens allmänpreventiva verkningar och disciplinära inflytande
på människans rättsmedvetande, men värdet av detta skydd skall städse
äga en mera platonisk betydelse, som gentemot det mänskliga driftslivet
i flertalet fall kommer till korta.» Professor Gadelius framhåller så till sist,
att man, även med godkännande av den rashygieniska omtanke, som fått
sitt uttryck i äktenskapslagen, med skäl kan spörja, om ej tryggheten för
avkomman på annat sätt än genom äktenskapsförbud skulle kunna tillgodoses,
och finner därvid steriliseringen vara en utväg samt förordar,
att spörsmålet härom upptages till diskussion.

Att giva läkare rättighet sterilisera en var fallandesjuk, som gör framställning
härom, vore kanske att gå för långt. Däremot synes mig inga betänkligheter
behöva möta, om denna rättighet inskränkes till att gälla fallandesjuk,
för vilken lysning begärts, så att det finnes bevis för, att syftet
med den fallandesjukes begäran att få bli steriliserad är att få bli i tillfälle
att bilda eget hem, en rättighet, som när någon skada därav ej uppkommer
väl i humanitetens namn må vara medgiven även fallandesjuk,
för den händelse han är psykiskt normal. I fråga om follandesjuka, som äro
sinnessjuka eller sinnesslöa, böra självklart för dessa kategorier av abnorma
gällande bestämmelser ock hava giltighet.

Beträffande ännu en kategori av människor, nämligen brottslingar,

8

Motioner i Första kammaren, Nr 38.

som begått våldtäkt eller gjort sig skyldiga till andra svårare sedlighetsförbrytelser,
kan det vidare sättas i fråga, om en sterilisering borde under
vissa förhållanden kunna vara tillåten. Särskilt i Amerika har man varit
livligt intresserad för åtgärden i dylika fall såsom ett led i brottslighetens
bekämpande. Flera av Nord-Amerikas stater hava numera också antagit
lagar om sterilisering, däri denna indikation för ingreppet i fråga är medtagen,
ja, i ett par stater, såsom Washington och Nevada, omfattar lagen
endast denna indikation. Trots att det uti dessa lagar, även när de äro
riktade mot brottslingar, i regel endast medgives resektion av sädessträngarna
och icke kastraktion såvitt jag vet är sådan omnämnd endast i en
lag, Kaliforniens synes man dock ofta ha sett resultat av ingreppet.
Å andra sidan föreligger även erfarenhet om, att sexualdriften icke slocknar
ens efter kastration, än mindre efter resektion av sädessträngarna. Det
synes sålunda i själva verket vara osäkert, om man med sterilisering efter
vare sig den ena eller andra metoden når syftet, nämligen ett förhindrande
av sedlighetsförbrytelses upprepande. Emellertid kan det ju alltid vara skäl
att vid en utredning av frågan till skärskådande upptaga även denna indikation
för sterilisering.

Frånsett möjligen vid sistnämnda indikation, om denna nu vid en utredning
skulle befinnas hållbar, bör steriliseringen naturligtvis aldrig bestå
i kastration, vilken understundom förorsakar både kroppsliga och psykiska
sjukdomssymtom, utan allenast utgöras av resektion av sädes- respektive
äggledarna, vilket ingrepp i sig är ofarligt (när det utföres av skolad kirurg)
och icke medför någon rubbning i personens hälsotillstånd.

Till sist må framhållas, att det enligt mitt förmenande aldrig bör bli
tal om en lagstiftning, som påbjuder, att vissa kategorier av psykiskt sjuka
och abnorma skola steriliseras såsom fallet är med en del av de ovannämnda
amerikanska lagarna utan att lagstiftningen på området bör
inskränka sig till att fastslå, i vilka olika fall det må vara tillåtet att av sociala
skäl företaga sterilisering av människa. En läkare bör alltså aldrig kunna
åläggas att utföra sådan operation.

I anslutning till vad här blivit anfört får jag alltså hemställa,

att riksdagen ville besluta en skrivelse, med begäran
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, under
vilka förhållanden sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare,

Motioner i Första kammaren, Nr 38. 9

må äga rum samt därpå för riksdagen framlägga det lagförslag,
vartill denna utredning kan giva anledning.

Stockholm den 18 januari 1922.

Alfred Petrén.

I motionens syfte instämma:

Ernst Wigforss. Knut Tengdahl.

William Linder. Einar J:son Thulin.
G. H. von Kock. A. Björkman.

Nils Wohlin.

Mauritz Hellberg.
Edv. Björnsson.
Ivan Pauli.
Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 saml. 12 käft. (Nr 38 40.)

2

i - '' >''