Minskat bistånd till Angola

Motion 1985/86:U213 Birger Hagård (m)

Birger Hagård (m)
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:U213

Birger Hagård (m)
Minskat bistånd till Angola

Riksdagen har för innevarande budgetår godkänt en biståndsram för
Angola, omfattande 115 milj. kr. Dessutom undertecknades i december i
Luanda ett nytt treårigt avtal om samarbete inom hälsosektorn; avtalet skall
under åren 1986-1988 ge Angolas hälsovård 84 milj. kr. Sverige är därmed
fortsatt-vid sidan av Sovjetunionen-den största bidragsgivaren till Angolas
marxistiska MPLA-regim över huvud taget. Vårt land är - föga hedrande den
enda västerländska stat som ger ett direkt officiellt bilateralt stöd till
MPLA. Svenska skattebetalare tvingas att stödja en kommunistregim i dess
krigföring mot en befrielserörelse, i detta fall UNITA. I budgetpropositionen
heter det: ”Angola har prioriterat användningen av exportintäkterna till
försvarsutgifter samt import av livsmedel och vissa baskonsumtionsvaror”.
Detta har blivit möjligt bl. a. till följd av biståndet från Sverige.

Vid sidan av den svenska skattebetalarnas stöd är också svenska storföretag
som Volvo och Saab-Scania involverade i Angola genom kommersiellt
samarbete med regimen. Denna kommer i åtnjutande av lastbilar, som i vissa
fall kommit till direkt militär användning som trupptransportfordon i
konflikten mellan regimsidan och befrielserörelsen UNITA. Pedro Nsiona,
som kom till Sverige i april 1985 efter att ha deserterat från MPLA,
framhåller i en intervju (Nya Wermlands-Tidningen 10/101985), att han varit
med i militära operationer, där såväl Volvo- som Scanialastbilar använts av
MPLA för militärtransporter. Rekryterna sägs använda enbart svenska bilar,
särskilt i provinserna Malanje och Uige. Också sovjetiska och kubanska
officerare använder enligt Nsiona, som var verksam som helikopterpilot och
tekniker, svenska bilar.

Det finns ingen anledning för Sverige att - som nu sker - stödja det
kommunistiska MPLA:s strävan efter att med utländsk hjälp behålla den
makt, som partiet med svek och våld skaffat sig. Sverige borde i stället ta
intryck av Norges bestämda nej till både projektbistånd till MPLA-regimen
och till att norska företag över huvud taget engagerar sig i det av inbördeskrig
drabbade Angola.

Utvecklingen i Angola sedan 1975

Den 15 januari 1975 signerades i Portugal den s. k. Alvoröverenskommelsen
av de tre nationaliströrelserna UNITA, FNLA och MPLA samt den forna
kolonialmakten Portugal. Avtalet innebar, att en övergångsregering skulle
bildas i avvaktan på den formella självständigheten, som skulle proklameras

den 11 november 1975. Före utgången av oktober skulle också fria och Mot. 1985/86

allmänna val hållas i landet. Övergångsregeringen bildades den 31 januari U213

1976 men bestod bara någon månad till följd av strider mellan MPLA och
FNLA, vilka kostade ca 20 000 angolaners liv enbart i huvudstaden Luanda.

UNITA å sin sida pläderade för en fredlig lösning av konflikten och försökte
in i det längsta att hålla sig utanför striderna. Sedan MPLA attackerat bl. a.
sjukhus och skolor, som tillhörde UNITA, gick emellertid också UNITA in i
konflikten. Detta skedde efter det att ett nytt försök gjorts att få till stånd ett
samarbete mellan de konkurrerande rörelserna vid ett möte i Nakuru i Kenya
16-21 juni 1975. MPLA inledde sina anfall i Luanda bara ett par dagar efter
undertecknandet av Nakuruavtalet.

MPLA fick tidigt hjälp av Sovjetunionen och Cuba. Enligt MPLA:s
version skedde detta först efter en sydafrikansk intervention i oktober 1975.

Detta är dock uppenbarligen inte sant. Det har övertygande visats, att såväl
Sovjet som Cuba engagerade sig i Angola avsevärt tidigare än Sydafrika.

Colin Legum, en av de främsta kännarna av södra Afrika, hävdar i ett arbete,

After Angola - The War över Southern Africa: The Röle of the Big Powers
(London 1976), att omfattande sovjetiska och jugoslaviska vapenleveranser
till MPLA skedde redan i mars 1975 (s. 19). Legum menar också att enligt
trovärdiga vittnen deltog kubanska soldater i striderna redan i augusti
(s. 20-21). UNITA:s president Jonas Savimbi har hävdat (Jeune Afrique
29/8 1984) att kubanska instruktörer fanns på plats hos MPLA redan i januari
1975, medan Tony Hodges i samma skrift (s. 52) detaljerat redogör för hur
vapen levererades från Sovjet till MPLA i betydande kvantiteter under
perioden mars-juni 1975.

Påståendena att ryssar och kubaner engagerade sig i Angolakonflikter
först efter den misslyckade sydafrikanska inblandningen håller således inte
streck. De fanns på plats - med god marginal - redan före oktober 1975.

De val, som planerats före självständighetsdagen den 11 november 1975,
kom aldrig till stånd på grund av det kommunistiska stödet utifrån till MPLA.

I stället utropades två regeringar, den ena under ledning av MPLA:s ledare
Agostinho Neto och den andra med FNLA:s ledare Holden Roberto som
chef. Med stödet utifrån och genom en hänsynslös terror hade dock MPLA
redan nu skaffat sig ett fast grepp. I slutet av februari 1976 hade MPLA
praktiskt - och militärt - sett segrat. Den 22 februari erkändes partiet som
regeringsbärande av Portugal. Därefter följde erkännande av ett sjuttiotal
stater, också av Sverige. Detta var dock uteslutande ett erkännande av
MPLA:s faktiska maktposition vid denna tidpunkt. Då MPLA brutit mot
såväl det centrala avtalet i Alvor som det i Nakuru, har regimen knappast
någon legalitet.

Angola har under den marxistiska MPLA-regimen förvandlats till en
totalitär kommunistisk diktatur av sedvanligt slag. Anmesty International har
i två rapporter - 1982 och 1984 - påtalat MPLA-regimens brott mot de
mänskliga rättigheterna. Den senaste rapporten konstaterar, att MPLA
utövar förtryck av åsikts- och föreningsfrihet, långvarig internering utan
rättegång av misstänkta kritiker och opponenter mot regeringen, misshandel
och tortyr av fångar, dödsstraff för "politiska” brott samt avrättningar utan
rättegångsförfarande. Därmed bör det vara helt klart, att den marxistiska

regimen i Angola inte uppfyller de krav på demokratisk utveckling och Mot. 1985/86

respekt för mänskliga rättigheter, som anges vara ledstjärnor för val av U213

mottagare av svenskt bistånd. Omdömet i motion 1984/85:844 står därför
kvar. Fortsatt svenskt bistånd till Angolas nuvarande regim måste starkt
ifrågasättas. Det är svårt att se hur en målsättning, som omfattar demokratisk
utveckling och respekt för mänskliga rättigheter, låter sig förenas med stöd åt
den kommunistiska terrorregimen i Luanda, som dessutom för sin maktposition
är helt beroende av ca 45 000 kubanska soldater samt instruktörer och
officerare från Sovjetunionen, Östtyskland och andra kommunistländer.

Befrielserörelsen UNITA

Svensk biståndsideologi har sedan mitten av 1960-talet favoriserat socialistiska
s. k. befrielserörelser vilka, sedan de väl kommit till makten - t. ex.

Angola, Mogambique och Vietnam - upprättat eller banat väg för totalitära
diktaturer av kommunistiskt snitt. En rörelse som till skillnad från de krafter
som Sverige nu stött i två decennier verkligen gör skäl för beteckningen
”befrielserörelse” - detta var omdömet i bl. a. Die Weit 25/7 1984 - är den
angolanska UNITA (Uniao Nacional Para Independecia Total de Angola),
dvs. Den nationella rörelsen för Angolas totala självständighet. UNITA
grundades av statsvetaren och poeten Jonas Malherio Savimbi 1966 som en
motståndsrörelse mot den portugisiska kolonialmakten. Förre CIA-chefen i
Angola, avhopparen och MPLA-sympatisören John Stockwell, beskriver i
sin bok In Search of Enemies (New York 1978) UNITA och Savimbi på
följande sätt: ”Med litet antal män och begränsade resurser blev Savimbi en
varframkallande tagg för portugiserna i centrala Angola och en levande
legend bland Ovimbundufolket” (s. 147). Enligt Stockwell var UNITA den
mest antiportugisiska av de tre angolanska nationaliströrelserna.

MPLA har under hösten 1985 med assistans av kubanska soldater och
sovjetiska befäl försökt att krossa UNITA i en brett upplagd offensiv, som
fortsatt in i december och januari. Enligt en analys i The Sunday Times 29/9
1985 var denna offensiv ett resultat av den sovjetiske ledaren Mikhail
Gorbatjovs intresse av att stärka de sovjetiska positionerna i landet, detta till
skillnad från företrädarnas - Andropovs och Tjernenkos - mer status
quo-betonade Angolapolitik. Elias Pena, chef för UNITA:s ungdomsorganisation,
gav under ett besök i Sverige i december 1985 uttryck för åsikten, att
kommunistsidan genom sin offensiv avsåg att förinta UNITA; detta skulle
för förhandlingsvilliga element inom MPLA visa, att det inte fanns något
UNITA att förhandla med. Om UNITA i grunden besegrades, skulle detta
också visa för den amerikanska regeringen, att det var bättre att samarbeta
med MPLA-regimen än med en icke-existerande motståndsrörelse.

Offensiven misslyckades dock helt, vilket bl. a. kunnat bestyrkas av den
internationella pressen. MPLA-sidan har lidit betydande förluster - antalet
stupade kubaner och ryssar är anmärkningsvärt. I stället har det lyckats för
UNITA, som behärskar en tredjedel av Angolas territorium, att rikta en rad
framgångsrika anfall mot MPLA:s ”fapla”-armé och dess kubanska och
sovjetiska allierade.

Det kan på goda grunder antas att MPLA och dess allierade ser med oro på

de misslyckade försöken att krossa UNITA. Vid MPLA:s kongress i Luanda Mot. 1985/86

i början av 1985 förnyades och stärktes partiets kontakter med Sovjetunio- U213

nen, något som noterades av International Herald Tribune 17/12 1985.

Rörelsens marxist-leninistiska ideologi fastlades också. Det har även sitt
intresse att notera, att samtliga medlemmar i regimpartiets politbyrå efter
kongressen har militär rang.

Det finns verkligen ingen anledning att tro, att MPLA skulle bli mindre
kommunistiskt eller mer ”västerländskt”, om västnationerna som helhet
intog en mer positiv attityd gentemot regimpartiet. Det torde inte finnas
något marxistiskt parti - i regeringsställning eller ej - som övergivit sin
grundläggande ideologiska åskådning på grund av ökade sympatier från
USA eller andra västnationer. Det vore i detta perspektiv tvärtom naturligare
om västvärlden i sin helhet gav sitt stöd åt befrielserörelsen UNITA.

Denna hyllar enligt en samstämmig internationell press sedvanliga demokratiska
värden. Detta framgår också av UNITA:s program, The Angola Road
to National Recovery (Jamba, Angola 1983).

Om de rent legitima kraven från UNITA:s sida på förhandlingar med
MPLA om del i regeringsmakten kan tvivel inte råda. UNITA stöder sig på
de grundläggande avtalen i Alvor och Nakuru 1975; de har på alla punkter
brutits av MPLA. Avtalen utgör den legala grundvalen för UNITA:s
befrielsekamp. Icke utan framgång har kommunistregimen i Luanda försökt
att sammakoppla UNITA med Sydafrikas intressen, självfallet i syfte att
misskreditera UNITA. Redan själva utgångspunkten är dock orimlig. Som
en rent ”svart” organisation tar UNITA självfallet helt avstånd från varje
form av apartheidpolitik. Däremot förordar man en fredlig avveckling av
rasåtskillnaden. Jonas Savimbi citeras i den amerikanska tidskriften National
Review 1/11 1985: ”De som vill ha revolution i Sydafrika - och det finns de
som inte blir nöjda med mindre än att blodet flyter på gatorna - är inte vänner
till Afrika. Evolution är vad vi behöver. Revolutionen kommer att gynna
endast Ryssland; de svarta kommer att bli de främsta offren”. I betraktande
av situationen i Sydafrika i dag torde detta vara något av det mest förnuftiga
som sagts om Sydafrika av en afrikansk ledare.

Självfallet har UNITA i likhet med alla andra parter i södra Afrika
kommersiella förbindelser. Sydafrika är ju kontinentens starkaste ekonomiska
makt. Det är ingen hemlighet, att vapen, mediciner och drivmedel tillhör
de varor, som kommer UNITA till del från Sydafrika. Det ger dock inte
någon anledning att i propagandistiskt nit överdriva förbindelserna mellan
UNITA och Sydafrika. Det ger en felaktig bild av situationen. Även MPLA
har långtgående förbindelser med Sydafrika, dokumenterat i Lusakaöverenskommelsen
i februari 1984. Man enades då om att bl. a. sydafrikanska och
angolanska regeringsstyrkor skulle samarbeta för att kontrollera den namibiska
SWAPO-gerillans närvaro i området. Enligt fördraget skulle Sydafrika
utrymma Angola först när SWAPO gjort detsamma. De aktioner som
företagits av sydafrikanska enheter på angolanskt territorium är således
företagna i syfte att hindra SWAPO:s aktiviteter i Angola och ej för att hjälpa
UNITA.

Vid varje tillfälle, då MPLA-regimens trupper tillsammans med kubaner
och ryssar lider nederlag, åberopas sydafrikansk militär assistans. Detta är

dock en uppenbar desinformation. Praktiskt taget varje vecka har det under Mot. 1985/86

hösten 1985 inrapporterats bakslag för MPLA tillsammans med kubaner och U213

ryssar i olika delar av Angola. Av allt att döma har sydafrikanerna varit

inblandade i striderna endast i ytterst begränsad omfattning. Det finns också

anledning att i detta sammanhang erinra om de betydande affärsintressen,

som finns mellan Sydafrika och det sydafrikanska storföretaget De Beers

diamantintressen på MPLA-kontrollerat område i nordöstra Angola.

Det förtjänar understrykas att UNITA får ett betydande stöd från en rad
afrikanska nationer som t. ex. Somalia, Sudan, Marocko, Senegal, Elfenbenskusten
och Gabon. Vidare har den amerikanska kongressen upphävt de
restriktioner som i form av det s. k. Clark amendment förbjöd den amerikanska
administrationen att stödja befrielserörelser i Angola. Utformningen av
ett eventuellt direkt amerikanskt stöd kommer att diskuteras, då UNITA:s
president Jonas Savimbi i slutet av januari detta år besöker Washington.

UNITA förvaltar framgångsrikt den dryga tredjedel av landet som har
befriats. En infrastruktur av skolor, sjukhus, reparationsverkstäder m.m.
har byggts upp. Jordbruk och handel inriktas på landets självförsörjning.

UNITA åtnjuter uppenbarligen ett starkt folkligt stöd inte bara i sitt område
utan också i de fiendekontrollerade delarna, till skillnad från den helt
utlandsberoende kommunistregimen. Särskilt kubaner och ryssar uppfattas
som de ockupanter de är.

Rörelsen har ca 50 000 man under vapen - i militära och halvmilitära
förband. De är utbildade både för reguljär krigföring och för gerillastrider.

Bortsett från de regelrätta fältslag, som UNITA framgångsrikt utkämpat mot
kommunistsidan, förekommer gerillaoperationer i samtliga kommunistkontrollerade
provinser utom de två sydvästligaste. Att UNITA ännu inte lyckats
att ta över hela landet måste till stor del tillskrivas det omfattande stöd som
kommunistregimen får främst från Sovjet och Cuba.

Sovjets och Cubas stöd

Sovjet och andra kommuniststater har på senare tid kraftigt ökat sitt stöd till
kommunisterna i Angola. Enligt en nyligen frisläppt amerikansk rapport,
återgiven i World Freedom Report (15/1 1986), har Sovjet under de senaste
två åren försett Angola med vapen till ett värde av över 15 miljarder kronor.

Detta stöd har bl. a. bestått i stridsflygplan - 30 MIG 21 (Fishbed) - och
stridsvagnar - 34 T 54-or och tre av de nyare T 62 samt inte mindre än 96 äldre
men fortfarande effektiva T 34-or. Till detta kommer över 25 pansrade
fordon, 46 trupptransportfordon, 140 lasttruckar och 211 andra militära
fordon, artilleripjäser samt 160 000 ton lättare vapen och ammunition.

Rapporten uppger också, att antalet kubanska soldater ökat under samma
tid med ca 10 000. De uppskattas nu till totalt omkring 45 000. Detta bestyrks
också av rapporter, som omtalar att UNITA-styrkor praktiskt taget varje
vecka lyckas eliminera ett antal kubaner. Ganska ofta förekommer också
rapporter om stupade ryssar. I den misslyckade kommunistoffensiven i
augusti - september förra året, som slutade i nederlaget vid Mavinga, flögs
MIG 21-or och 23-or liksom attackhelikoptrar av ryska och kubanska piloter.

15

Ryska arméofficerare ledde markförband ned till bataljonsnivå. Mot. 1985/86

Angolas kommunistregim kan emellertid betala för sig tack vare oljein- U213
komster från Cabindaenklaven. Oljan ger årligen ca 30 miljarder kronor i
inkomster. Av detta betalas nära 4 miljarder kronor direkt till Fidei Castro
för de kubanska legoknektarna. Varje svensk biståndskrona gör det naturligtvis
möjligt för regimen att köpa mer vapen och fler legoknektar från
Sovjet och Cuba.

Det tragiska är, att ett amerikanskt oljeföretag, Gulf, numera ägt av
Chevron Corp. - ej att förväxla med svenska Gulf, som ägs av Kuweit - har
hand om oljeuWinningen. Normalt vaktas oljeanläggningarna av ca 6 000
kubaner, östtyskar och ungrare under ledning av en rysk general (siel).

Gulf/Chevron har lagt ned stor möda på politisk lobbyverksamhet i
Washington för att få stöd för sitt samarbete med kommunistregimen. Det
var därför ett stort nederlag för företaget, då kongressen upphävde det s. k.

Clark amendment, som förbjöd stöd till befrielserörelser i Angola. Men
fortfarande kan det förlita sig på vissa s. k. liberala pressorgan, som gärna går
kommunistsidan till mötes. Å andra sidan har nyligen en bojkott inletts mot
Gulf/Chevron över hela USA för att om möjligt tvinga fram ett slut på dess
engagemang, som innebär ett livsviktigt stöd för Angolas kommunistregim.

Omprövning av Angolabiståndet

Starka skäl talar alltså för att Sverige snarast bör ompröva det nuvarande
biståndet till Angola: MPLA-regimen är illegitim och saknar uppenbarligen
folkligt stöd, eftersom den fortfarande är beroende av närvaro av tiotusentals
kubanska soldater och efter drygt tio år vid makten ej hållit några fria och
allmänna val; MPLA utövar i regeringsställning ett totalitärt förtryck, som
fördömts av Amnesty; mot kommunistregimen står en välmotiverad och
välorganiserad befrielserörelse - UNITA - som i sitt program utgår från
sedvanligt demokratiska värderingar och som kontrollerar mer än en
tredjedel av landet; det svenska biståndet frigör resurser för ökade vapeninköp
och bidrar därmed till att förlänga inbördesstriderna.

Sverige borde följa Norges exempel och upphöra med varje stöd till
kommunistregimen i Angola. Likaledes borde svenska företag avstå från
varje samröre med regimen, särskilt Volvo och Saab-Scania. Och även om
UNITA försöker undvika att civila utlänningar kommer till skada, kan
företaget likväl inte garantera, att deras medarbetare inte hamnar i
skottlinjen.

Om Sverige inte till följd av ingångna avtal omedelbart kan avbryta
biståndsgivningen, bör dock ledstjärnan vara att avtalen skall fullföljas men
inte förnyas och några nya inte ingås så länge inbördesstriderna fortgår.

Om regeringen anser det föreligga ett behov av humanitära hjälpinsatser i
Angola - och mycket talar för att ett sådant behov finns - bör även UNITA
och de befriade områdena i Angola komma i åtnjutande av ett sådant
bistånd. Regeringen bör konkret utforma inriktningen av ett sådant biståndsprogram.

16

Hemställan Mot. 1985/86

U213

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
biståndsavtalen med Angola inte skall förlängas och inga nya avtal
ingås så länge inbördesstriderna fortgår,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
humanitärt bistånd skall komma hela Angola till del, således även de
av UNITA befriade områdena,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
totalitära diktaturer, oavsett om de är av kommunistisk eller annan
inriktning, inte fortsättningsvis skall komma i åtnjutande av svenskt
bistånd utom i de fall då rent humanitära hjälpinsatser är påkallade.

Stockholm den 21 januari 1986

Birger Hagård (m)

17

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.