med anledning av skr. 1997/98:122 Afrika i förändring - En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Motion 1997/98:U31 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

En stor del av Afrikas befolkning lever i absolut fattigdom. De får somna hungriga. Sjukdom, ohälsa och för tidig död är det normala i vardagen.

Men Afrika har resurser att föda alla. Det finns ingen biologisk eller fysisk orsak till denna utbredda misär. Torka, översvämningar och andra naturkatastrofer kan förklara kortvariga eller geografiskt avgränsade problem. Krig, kriser och etniska motsättningar är förklaringen i vissa länder.

Vanstyre är dock huvudorsaken till att fortfarande 200–300 miljoner människor inte får tillräckligt att äta varje dag. Utvecklingen hämmas av statsmakter som förvägrar sina medborgare friheten att utvecklas. Diskriminering på grund av ras, kön, ålder, tro eller ursprung är stora utvecklingshinder på många håll. Erfarenheten visar entydigt att sådana hinder kan undanröjas om människor tillåts att utveckla sin företagsamhet och arbetsvilja.

1 Besvikelse

Utvecklingen i Afrika har varit en besvikelse. På många håll har fattigdomen snarast ökat. De stora förväntningarna i samband med självständigheten byttes i besvikelse och förtvivlan.

Den negativa utvecklingen måste brytas. Det finns ingen anledning att av något slags förtäckt rasistiskt skäl acceptera att utvecklingen i Afrika skall gå sämre än vad den gör på andra håll. Det är inte afrikanerna det är fel på utan på den förda politiken. Den afrikanska socialismen och de föreställningar denna bygger på har haft särskilt allvarliga konsekvenser. Det handlar om länder som länge var beroende av en främmande statsmakt på andra sidan haven. Underkastelse och beroende av beslut utifrån och uppifrån kom att genomsyra samhällena. Även om kolonialismen ibland kunde ge vissa positiva effekter, t.ex. rättssystem, skolor och viss infrastruktur, så byggde den på föreställningen att afrikanerna var undersåtar som skulle styras. Omyndigförklaringen av medborgarna var grunden i detta system. Därför drabbas också Afrika särskilt hårt av föreställningen att det är staten som ansvarar för utvecklingen och inte individerna. Beroendet av ett främmande lands statsmakt flyttades över till beroendet av det egna landets statsmakt. Det personliga ansvaret utplånades. I de flesta fall förvärrades detta genom att det egna landets statsmakt återigen gjorde sig beroende av utländska statsmakter genom ett omfattande biståndsflöde.

Den destruktiva attityden att samhällsproblemen bäst löses av någon annan kom därmed att leva kvar. I åtskilliga afrikanska länder anses varje samhällsproblem främst vara en uppgift som utländska biståndsgivare skall identifiera, finansiera och även försöka lösa. Den förlamande effekt detta har på det egna ansvarstagandet och förmågan är ett av Afrikas grundproblem.

Varje folk måste utvecklas av egen kraft. Arbetsvilja och skaparkraft måste frigöras och de goda dygderna belönas. Flit, sparsamhet och företagande är de goda borgerliga dygder utan vilka inget samhälle kan utvecklas. Uppgiften för de afrikanska länderna är nu att drastiskt reducera statsmaktens förlamande roll. Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste ske i det civila samhället och i företagsamheten.

I första hand måste den afrikanske bonden få rimliga villkor att försörja sig själv och de sina. Statliga handelsmonopol, uppköpstvång och prisregleringar har sannolikt varit den främsta orsaken till att fattigdomen inte bara fortsatt utan t.o.m. ökat. Samtidigt måste statsmakten koncentrera sig på de kärnuppgifter som enbart statsmakten kan utföra. Viktigast bland dessa är att se till att alla barn och ungdomar, även alla flickor, får en grundläggande utbildning. All erfarenhet visar att utan detta kan inte fattigdomen avvecklas på bred front. En grundläggande hälsovård som når ut till alla, även på landsbygden, har också hög prioritet. Sådana satsningar ger också snabb avkastning eftersom utbredd sjukdom och ohälsa är ett stort hinder för utvecklingen.

En tredje kärnuppgift förutan vilken inget annat kan fungera gäller rättsstaten. Mänskliga rättigheter måste respekteras. Lagar måste tillämpas och respekteras. Diskriminering p.g.a. kön, ålder, ursprung, handikapp, religion eller politiska åsikter får inte förekomma. Det måste finnas system för att förhindra och bestraffa brott. Staten själv får inte begå brott genom övergrepp eller korruption.

Många olika utvecklingsaspekter, t.ex. naturvård, vårdandet av kulturarvet, god resurshushållning och omsorg om naturen, hänsyn till människors rätt och integritet är beroende av att lagar tillämpas och respekteras. I ett genomkorrupt samhälle kan goda regler inte genomdrivas eller upprätthållas.

2 Fattigdom kan utrotas på kort sikt

Det finns många exempel på länder som gått från absolut fattigdom till relativt välstånd på en generation, d.v.s. på 20–25 år. Ofta har det varit länder som i utgångsläget bedömts ha de absolut sämsta förutsättningarna för utveckling: omfattande analfabetism och låg kulturell utvecklingsnivå. Det har ofta varit tättbefolkade länder utan naturtillgångar men med djup och omfattande fattigdom.

Å andra sidan har åtskilliga av de nu fattigaste länderna haft bättre utgångsläge. Många är glesbefolkade och har stora naturtillgångar. Tidigare var de inte sällan rikare än de mer framgångsrika länderna. Underutvecklingen sitter inte i naturen eller i människornas sinne. Den skapas genom att människors initiativ och skaparkraft förhindras och förbjuds. Precis som i Östeuropa är socialismen även i sin afrikanska variant utvecklingens enskilt största hinder.

Med undantag för några enstaka länder med små befolkningar och mycket stora naturtillgångar, främst olja, känner världen endast marknadsekonomin som möjlig utvecklingsmodell när det gäller att ge hela befolkningar välstånd. Men marknadsekonomin misstänkliggörs, motarbetas och förhindras fortfarande framgångsrikt på många håll. Priset betalas av de fattiga i form av umbäranden.

Huvuddelen av världens låginkomstländer finns i Afrika söder om Sahara. (I fortsättningen kallas regionen för Afrika). De utgör 38 av regionens 48 länder och återfinns främst i västra, centrala och östra Afrika. I södra Afrika är hälften medelinkomstländer.

De länder som förlamas av en statsmakt som dels hindrar landets invånare att själva söka bygga sitt välstånd och dels misslyckas med att säkerställa grundläggande utbildning och hälsovård drabbas naturligt nog hårdare av såväl naturkatastrofer som sjukdomar och epidemier.

Hivinfektion med åtföljande aidssjukdom kommer att finnas under mycket lång tid, kanske flera generationer. Vi har kanske endast sett början av en epidemi, som riskerar att utvecklas till ett av vår tids största problem. I många av Afrikas länder är hiv/aidssituationen redan katastrofal. Spädbarnsdödligheten beräknas år 2010 i vissa afrikanska länder ligga mellan 40 och 70 procent högre än i dag på grund av aids. 300 000 hivsmittade barn föds varje år över hela världen, de flesta i Afrika.

På samma sätt som välståndet i Sverige och andra utvecklade länder hade sin grund i övergången till fri företagsamhet och frihandel inom rättsstatens ram samt en höjd utbildningsnivå är motsvarande process en nödvändig förutsättning för en snabb utrotning av fattigdomen i Afrika.

Människor vill själva ta sig ur fattigdomen. De bär på många idéer om hur detta snabbt skall kunna förverkligas. Frihet för idéer och företagande i kombination med arbetsvilja ger snar utdelning i ökad levnadsstandard. Erfarenheten visar entydigt att också mycket fattiga befolkningar som saknar utbildning och läskunnighet snabbt förmår vända utvecklingen till sin egen fördel. Den som själv känt hungern slita i inälvorna och sett barn, syskon och andra nära och kära dö i svält och sjukdomar behöver inga andra incitament för att ta tillvara varje möjlighet att förbättra tillvaron för sig själv och de sina. Det är enbart i de teoretiska världsförbättrarnas värld som stora ledare eller monopolpartier förmodas vara nödvändiga för att skapa utveckling.

Den alldeles avgörande faktorn för att snabbt utrota den utbredda fattigdomen är att skapa fungerande familjejordbruk. Hård reglering, tvångsuppköp, priskontroller och kollektivisering hindrar jordbruksutvecklingen på många håll. Den självägande bonden har motarbetats med livsmedelsbrist som självklar följd.

Att åstadkomma en snabb fattigdomsavveckling handlar om att frigöra den lilla människans skaparkraft och att ge henne rätten att äga sin bostad, sin mark, sitt lilla hantverk eller sitt småföretag. Utan frihet och äganderätt blir det ingen utveckling. Alla resurser skall tas tillvara. Flickors utbildning och lika villkor för kvinnor och män har visat sig vara effektiva sätt att stimulera en snabb utveckling.

Samtidigt har statsmakten en central funktion i att värna rättvisan och lagens överhöghet. Makteliter, korrumperade statstjänstemän och partibyråkrater får inte trakassera den enskilde. Den korrupta statsmakten är ett vanligt utvecklingshinder. Statsmakten skall koncentrera sig på sina viktiga uppgifter vilka förutom rättsstaten är att främja en god utbildning för alla medborgare, en grundläggande hälso- och sjukvård, vägar, vatten och avlopp och annan infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras. Ett sunt penningsystem som inte genom hög inflation berövar de svaga deras knappa resurser är också en förutsättning för en hållbar snabb utveckling. Därutöver skall statsmakten vara mycket återhållsam med eget agerande. Däremot behövs tydlig lagstiftning som anger de spelregler inom vilka de enskilda och företagen har att verka.

3 Världsmarknaden

Fram till 1980-talet omfattade världsmarknaden endast en femtedel av världens befolkning. Avskärmningen från världsmarknaden var mest tragisk i Afrika. Den afrikanska socialismens förespråkare utformade politiken i ambition om självförsörjning och i rädsla för nykolonialism. Detta samtidigt som beroendet av utländska statsmakter tilläts öka katastrofalt.

Nu är läget ett annat. Världsmarknaden växer i betydelse och omfattar alltfler länder på jordens alla kontinenter. Fortfarande är de stora handelsströmmarna dominerade av Nordamerika, Västeuropa och västra Stillahavsområdet. Men även länder i Afrika integreras i världsmarknaden och förbättrar därmed radikalt förutsättningarna för en snabb fattigdomsutrotning.

Världsmarknaden handlar inte enbart om varuutbyte utan även om den kunskapsöverföring som är förknippad med varu- och tjänstehandel och om direktinvesteringar. Erfarenheten visar att ny teknik, organisation och företagsform främst överförs via handel och direktinvesteringar. Konkurrensen sätter press på landets egen företagsamhet och dess myndigheter. Låg kvalitet och ineffektivitet får svårare att överleva. Det blir allt svårare att hävda fördomar och diskriminering när kunskap och förmåga tas till vara.

De utländska investeringarna ökar. De söker sig främst till Sydafrika och oljeländerna, men även till de fattigaste u-länderna med god utveckling. Direktinvesteringarna är av särskilt hög kvalitet, eftersom det handlar om privata investeringar gjorda efter individuell riskbedömning. I de fattiga u-länderna finns sällan eller aldrig börser eller utvecklade kapitalmarknader vilket försvårar eller omöjliggör rent finansiella investeringar. Marknadsekonomins institutioner måste utvecklas.

För länder i snabb utveckling råder ingen brist på kapital. Problemet är oftast att länderna inte kan absorbera det investeringskapital som erbjuds. För sådana länder bör biståndet nedbringas, eftersom direktinvesteringar har högre tillväxtpotential än offentligt utvecklingsbistånd.

Offentligt utvecklingsbistånd till Afrika uppgår till 25–30 procent, om Sydafrika och Nigeria räknas bort. Dessa Afrikas två i särklass största ekonomier har nämligen ett mycket litet bistånd.

Katastrofbistånd är viktigt för att hjälpa länder som råkar in i tillfälliga problem till följd av naturkatastrofer, krig eller andra temporära svårigheter. Katastrofhjälpen i södra Afrika var till exempel mycket framgångsrik att förhindra humanitära katastrofer under fem år av svår torka. Det viktiga med katastrofbistånd är dock att avsluta det i tid, så att inte livsmedelsbistånd utgår så länge att grunden rycks undan för fortsatt inhemsk livsmedelsproduktion. Omfattningen är beroende av de katastrofer som inträffar.

De fria och frivilliga organisationernas bistånd är bärare av engagemang och kunskapsöverföring – genom personliga insatser – och har stor betydelse trots att biståndet volymmässigt uppgår till små belopp. Detta är det område där insatserna behöver ökas. På åtskilliga håll i Afrika svarar missionsskolorna för en betydande del av undervisningen – i t ex Tanzania för över hälften av sekundärutbildningen.

Skuldavskrivningar utgör den mest problematiska formen av bistånd både praktiskt och moraliskt. Svårt skuldsatta länder har ofta lånat upp stora summor utomlands i tider när man haft gott inflöde av oljeinkomster eller biståndspengar och därmed intecknat framtiden. De upplånade pengarna har inte alltid använts på ett sätt som kommit befolkningen till godo. Det moraliska dilemmat består i det orättfärdiga i att belöna ett ansvarslöst och ofta korrupt beteende. Det praktiska problemet består i att en skuldavskrivning skapar utrymme för ny upplåning och fortsatt ansvarslös politik.

Det bilaterala stat-till-stat-biståndet är det volymmässigt dominerande och kan i måttlig skala ha goda effekter när det koncentreras på kunskapsöverföring, t.ex. vad gäller rättsstaten och demokratin, miljöfrågor, samt satsning på grundläggande undervisning och hälsovård. Stora volymer stat-till-stat-bistånd har erfarenhetsmässigt tenderat att få negativa effekter.

4 Erfarenheter

Tre svenska biståndsländer uppvisar stora olikheter vad avser utvecklingsinriktning och utvecklingsförmåga. Det finns lärdomar att dra av utvecklingen i dessa.

I ett tredjedels sekel har Tanzania erhållit mycket stora biståndsflöden med uppemot 40 procent av BNP. Med ett kort undantag har landet levt i fred och utan naturkatastrofer och andra besvärande yttre störningar. Ändå är Tanzania idag ett av världens absolut fattigaste länder. Trots det stora biståndet till staten är det svårt att spåra några positiva effekter.

Det finns ingen anledning att tro att Tanzanias befolkning skulle vara mindre kapabel till utveckling än andra länders. Orsaken är den tanzaniska statens systematiska blockering av privata initiativ. Så tvingades t.ex. självägande bönder ihop i kollektiva byar, vilket fick förödande resultat.

En allomfattande grundläggande utbildning saknas. Bara hälften av alla barn beräknas få utbildning. Hälsovården är bristfälligt utbyggd och det krävs ofta mutor för att få del av den statliga hälsovården. Underhåll av vägar och annan infrastruktur är mer än bristfällig. Biståndsgivarna har gjort omfattande investeringar, som sedan fått förfalla. Statsmakten är ofta korrupt, det är svårt att verka i landet utan mutor och förbindelser. I en relativt central stadsdel i huvudstaden Dar es-Salaam har trots decenniers bosättning ännu inte någon rudimentär stadsplan gjorts och man saknar vatten, avlopp och sophämtning.

Alla bedömare pekar på biståndsberoendet och de negativa effekter detta har. Varje samhällsproblem förväntas biståndsgivare ta ansvar för och finansiera. Landet har under lång tid de facto självt lämnat ifrån sig beslutsrätten för väsentliga delar av utvecklingen. Regeringen är mer beroende av biståndsgivarorganen än av sitt eget folk. Valfusket på Zanzibar har lämnats utan åtgärd. För Sveriges del är det angeläget att avbryta biståndet till den tanzaniska staten. Detta är den mest positiva åtgärd Sverige kan göra för Tanzanias hårt prövade folk.

Moçambique befinner sig nu i en gynnsam period. Ett osedvanligt grymt inbördeskrig har upphört. Fred råder och en försoning har åstadkommits mellan de två krigförande parterna, Frelimo och Renamo. Försoningen har tagit närmast häpnadsväckande former där de båda partierna bedyrar varandra sin högaktning och enas kring politikens huvudinriktning. Från att ha varit en enpartistat har landet nu flerpartidemokrati, där de olika partierna respekteras. Från att nyligen ha genomgått inbördeskrig råder det ett öppet samhällsklimat. Det råder också enighet om en kraftig omläggning bort från den socialistiska planekonomin till marknadsekonomi. Marknader avregleras och privatiseras. Moçambique öppnar sig mot omvärlden, vilket har särskild betydelse genom närheten till det demokratiska Sydafrika. Den positiva situationen till följd av fred, demokrati och marknadsekonomi förstärks ytterligare av att landet fått goda regn efter många års torka. Det hjälper Moçambique under övergångsfasen. Befolkningen har bitter erfarenhet av de påtvingade moderniseringsprojekten. Inbördeskriget, svälten och sönderfallet har fått människor att mer lita till den invanda traditionella ekonomin än projekt uppifrån.

Det finns emellertid också oroande inslag i den positiva bilden. Den statliga korruptionen är omfattande och växande. Det försvårar och förhindrar både lokala investeringar och de så välbehövliga direktinvesteringarna från utlandet. Polisen uppfattas inte som den svages värn utan är snarare fruktad för sin strävan att skaffa sig illegala inkomster. Det krävs ett snabbt och resolut ingripande mot dessa tendenser. Endast i en rättsstat kan marknadsekonomin fungera och företag blomstra.

Sydafrika kan gå en ljus framtid till mötes. Apartheids systematiska rasdiskriminering har efterträtts av en pluralistisk demokrati med ett stort mått av försoning och samförstånd. Uppgörelserna med det förflutna genom sanningskommissionen syftar till att genom att bringa klarhet förhindra upprepning och läka såren och inte till vedergällning. Arvet från apartheid är tungt. Det var inte bara de mänskliga rättigheterna som kränktes. Den stora majoriteten av landets befolkning förvägrades rimliga utvecklingsmöjligheter. Rätten att äga jord, starta företag, utbilda sig, välja yrke och anställning var starkt begränsad. Arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, utbildningen och de flesta andra samhällsområden var genomreglerade. För den stora majoriteten av landets befolkning påminde situationen i väsentliga avseenden om den i Östeuropa.

Avreglering, privatisering och stabilisering är en huvudinriktning för den ekonomiska politiken. Apartheidtidens många statsmonopol bryts upp och privatiseras. Bland annat skall flera fängelser privatiseras. En övertung och byråkratisk offentlig sektor skall minskas och få ändrad inriktning. Statsförvaltningen skall minskas med över 100 000 tjänstemän. Skattetrycket, främst bolagsskatten, skall bringas ner. Parallellt med detta skall budgetunderskottet och inflationen minskas.

Särskilt viktigt är att etablera en rättsstat, vilket liksom i Östeuropa är svårt när statsmakten tidigare saknade moralisk legitimitet. Den stigande kriminaliteten utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem. Kan inte den bringas under kontroll, hotas utvecklingen allvarligt, främst i storstadsområdena.

Särskild prioritet har breddningen och kvalitetsförstärkningen av den grundläggande utbildningen, så att alla barn och ungdomar får en god grundutbildning. Erfarenhetsmässigt är det den i särklass viktigaste satsningen ett u-land kan göra.

Den sydafrikanska regeringen betonar att landets utveckling måste ske av egen kraft. Utländska biståndsinsatser begränsas till högst en halv procent av BNP och dirigeras till en särskild fond. Syftet är att se till att statsmakten inte görs biståndsberoende, utan att biståndet främst används till kunskapsöverföring. Efter åren av isolering finns ett stort behov att ta till sig internationella erfarenheter på samhällslivets alla områden. Sydafrika integreras nu i världsmarknaden och i det regionala samarbetet. Öppenhet och konkurrens bryter upp apartheidårens inkrökta föreställningar och samhällsstruktur. Genom Sydafrikas dominerande roll med uppåt hälften av Afrikas samlade ekonomi har landets utveckling stor betydelse för andra länder i regionen. Samarbetet inom SADC och frihandelsavtalet med EU kan ge goda förutsättningar för hela regionens utveckling om Sydafrika är berett att ta på sig den regionala ledarroll som alla hoppas på.

5 Vårt ansvar

Europeiska unionen och Sverige har ett ansvar för att bistå Afrika med att utrota fattigdomen och för att främja en snabb utveckling som kan ge en god levnadsstandard för sina medborgare. Den viktigaste uppgiften är att främja ett öppet handelssystem och en snabbt ökad världsmarknad. Därigenom kan också svaga länder integreras i världsekonomin med de viktiga utvecklingsimpulser som detta medför. Den isolering och inåtvändhet som har präglat de flesta afrikanska länder under lång tid kan därmed brytas. En öppen världshandel kan ge påfrestningar i de utvecklade industriländerna. Hård konkurrens medför ökat krav på omställningar. Jordbrukspolitiken kan inte ha kvar höga skyddsnivåer. Frihandeln är det viktigaste bidrag som i-världen kan ge till utvecklingsländernas ansträngningar.

Det öppna internationella handelssystemet och dess institutioner, främst WTO, IMF och Världsbanken, måste stödjas. Frihandeln skall värnas och öppen eller dold protektionism motarbetas. Inte sällan döljs protektionistiska strävanden i idealistisk form. Omsorg om mänskliga rättigheter, miljö eller arbetstillfällen får utgöra förmenta motiv för att avbryta eller minska importen från fattiga länder, när i stället ett friare internationellt utbyte skulle ha skapat impulser till en bättre utveckling. Det är naturligt att investeringskapital från i-länderna söker sig till u-länderna. Det kan ge viktiga bidrag till fattigdomsutrotningen. Av särskild betydelse är direktinvesteringarna som erfarenhetsmässigt medför den största kunskapsöverföringen och har den största effektiviteten i förhållande till insatta resurser.

Internationella normer för mänskliga rättigheter, rättsstaten och demokratin måste bättre efterföljas. Inom FN, i regionala organisationer och i bilaterala kontakter bör mänskliga rättigheter och demokrati särskilt beaktas.

6 Bistånd

Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen av EU:s bistånd, inte minst inför nästa Loméförhandling.

FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för att främja internationellt koordinerade insatser på utvecklingsområdet. Mathjälp vid svältkatastrofer, omhändertagande av flyktingar, samordnat utrotande av sjukdomar och gemensam normsättning är exempel på detta.

En särskilt viktig roll har Bretton-Woodsinstitutionerna när det gäller att utforma utvecklingsstrategier och föreslå u-länderna stöd och hjälp för att skapa en hållbar ekonomisk utveckling. Att byta bistånd mot utveckling och att noga utvärdera effekter är framgångsrikt. De krav som Världsbanken och Internationella valutafonden – på asiatiskt initiativ – ställer har starkt stimulerat utvecklingen.

Bistånd vid katastrofer är ofta av livsavgörande betydelse. Särskilt viktig är samordning mellan olika biståndsgivare så att den gemensamma insatsen får den bästa effekten. Ökad beredskap till snabba insatser, bättre mekanismer för samordning samt planering för avveckling när insatserna inte längre behövs är en väsentlig del av katastrofbiståndet. Särskild varsamhet bör iakttas med långvarigt livsmedelsbistånd så att inte landets egen produktionsförmåga slås ut.

Fria och frivilliga organisationer gör goda insatser, särskilt vad gäller kunskapsöverföring. Personligt engagemang, egna arbetsinsatser och lokal erfarenhet gör att ett sådant bistånd har en betydligt större betydelse än den formella ekonomiska volymen. Via dessa organisationer når vi direkt ut till de behövande befolkningarna, utan att gå omvägar över statsapparaten. De har också ofta det folkliga stöd här hemma som är viktigt för biståndsviljan. En större del av insatserna bör därför slussas denna väg. Samtidigt är det viktigt att de fria organisationerna verkligen behåller sin karaktär. Varsamhet med offentliga biståndsmedel till frivilliga organisationer och krav på egeninsatser måste iakttas så att inte sådana organisationer riskerar att omvandlas till en förtäckt statsfinansierad biståndsbyråkrati. För traditionella ideellt präglade organisationer är detta normalt inget problem. Det vore däremot olyckligt om särskilda organisationer bildades i syfte att leva på statliga biståndsmedel.

Det är angeläget att Sverige – som ett litet land – koncentrerar sina insatser för att nå goda resultat. Det finns härvid anledning att bygga vidare i de utsatta regioner som vi har störst erfarenhet av att samarbeta med. Därför är det naturligt att huvudinriktningen för stat-till-stat-biståndet blir SADC-länderna och länderna på Afrikas horn. Ytterligare några länder som vi haft lång biståndstradition med (bl.a. några portugisisktalande) kan vara aktuella.

Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en demokratisering har skett och en ny utvecklingsvänlig regim har tagit över efter tidigare förtryck och utvecklingshinder. Vid sådana systemskiften kan en ny utvecklingsinriktning slippa bära på alltför kraftiga bördor av det förgångnas misstag.

Stor varsamhet bör dock iakttagas så att inte mer kosmetiska regimskiften framställs som systemskiften. Förslagenheten kan vara stor för korrupta regimer att genom nya ansikten, nya partier och nya program tillskansa sig biståndsmedel. Detta bör förhindras.

Skuldavskrivning i övrigt är mycket problematiskt. Det kan ge utrymme för en ny upplåning som snarare kan riskera att förstärka utvecklingshindren.

Kraftig upplåning kan vara befogad i ett skede med kraftiga investeringar. Huvuddelen av en sådan upplåning bör dock ske privat – på kommersiella villkor – och inte av statsmakten. Undantag får dock göras för den typ av infrastruktursatsningar som statsmakten måste svara för. I framgångsrika u-länder har statsmakten sällan en stor utlandsupplåning.

Biståndet till statsmakten bör behandlas med särskild varsamhet. De uthålliga biståndsflödena till ett u-lands statsmakt bör knappast överstiga tio procent av BNP. Inom denna ram ryms gott och väl satsningar på en grundutbildning och en grundläggande hälsovård för alla. Den samlade offentliga konsumtionen i ett fattigt u-land under stark tillväxt ligger erfarenhetsmässigt just kring tio procent.

Ofta är statsmakten överdimensionerad och ägnar sig åt fel saker. Den offentliga sektorn är regelmässigt dubbelt så stor som i framgångsrika utvecklingsländer. Rikliga biståndsflöden har bidragit till att statsmakterna fått en för stor omfattning på bekostnad av det civila samhället.

De egna genererade skattemedlen kan därutöver med fördel satsas i kapitaluppbyggnaden för vägar, vatten och avlopp. Energiproduktion, telesystem och liknande bör finansieras kommersiellt. Biståndet till statsmakten måste inriktas på de mest prioriterade sektorerna samt kunskapsöverföring på strategiskt viktiga områden. Mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och arbete mot diskriminering, uppbyggnad av marknadsekonomins regler och institutioner liksom kunskap om naturvård och miljöhänsyn är exempel på det senare.

Kunskapsutbytet bör kunna ske också med andra länder än enbart Sverige. För många u-länder finns det större erfarenheter att hämta från andra mer framgångsrika u-länder. Triangelsamarbete mellan Sverige, ett afrikanskt land och framgångsrika f.d. u-länder som t.ex. Taiwan bör prövas.

Särskilda insatser kan också vara påkallade vad det gäller hiv/aids. I vissa regioner kan detta närmast vara att betrakta som preventivt katastrofbistånd. Sverige, EU och resten av den utvecklade världen har här ett stort ansvar.

Systemet med landramar bör avvecklas till förmån för avtalsbundet samarbete. I avtalen bör strikta villkor vad gäller korruption, redovisning och effektivitet dras in. Det får inte inträffa att bistånd i praktiken gynnar korruption genom släpphänt hanterande. Från vissa håll kommer alarmerande rapporter om just detta, inte minst vad gäller det s.k. importstödet.

Noggranna rapporter om läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Sveriges samarbetsländer bör utarbetas årligen och redovisas i samband med beslut om biståndssamarbete, senast i samband med att budgetpropositionen avlämnas. Bistånd får inte utbetalas till statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck mot sina medborgare. Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd. Enskilda organisationer får i sådana länder vara den väg vi kanaliserar vårt bistånd.

Bistånd skall vara effektivt. S.k. utgiftsmål – där måluppfyllelsen består i att anslagna medel utbetalats – leder sällan till detta. Utgiftsmål frestar också till att fylla ramanslagen med irrelevanta eller för biståndet artfrämmande inslag. Själva biståndets idé – hjälp till självhjälp – innebär också att biståndet successivt skall utfasas när fattigdomen utrotas. Det övergripande målet måste vara att utrota fattigdomen.

Det gäller nu att skapa effektivitetsmål – minskat antal fattiga, ökat antal flickor som fått grundläggande utbildning, ökat antal hushåll som fått rent vatten etc. Man skall kunna mäta vad man gör.Världsbanken och UNDP övergår nu även till sådana mål. Vi vidhåller vårt mångåriga krav på ett från Sida oberoende utvärderingsinstitut.

Biståndet skall – med en FN-formulering – vara oljan i motorn, inte bensinen i tanken. Kraven på effektivitet i biståndet innebär inte ett minskat ansvarstagande för fattigdomens avskaffande, utan tvärtom en snabbare måluppfyllelse.

Utrikesdepartementet har det sammanhållna ansvaret för relationerna till samarbetsländerna och till internationella organisationer och bör därför svara för den centrala funktionen för utvecklingssamarbetet.

För all framgångsrik verksamhet krävs förtrogenhet med de villkor under vilka verksamheten sker. Att i en i-landsmiljö bestämma inriktningen på biståndet är erfarenhetsmässigt svårt. Därför bör en särskild utvecklingsenhet med inriktning på fattigdomsavveckling, mänskliga rättigheter och demokratiutveckling förläggas till södra Afrika, där huvuddelen av de svenska biståndsinsatserna sker. Därigenom kan verksamheten utformas i den afrikanska miljön. Det programinriktade biståndet bör successivt koncentreras på Afrika, medan bistånd till andra delar av världen främst bör ske via det multilaterala systemet och via EU. Den statliga egenregiverksamheten i biståndsarbetet bör successivt ersättas av projektupphandling. Därmed undviks en fast och oflexibel statlig biståndsbyråkrati.

UD måste inom ramen för en ny organisation ta ett mer övergripande ansvar för den långsiktiga utvecklingen av den samlade politiken gentemot de enskilda länderna. Detta gäller i högsta grad såväl själva utvecklingssamarbetet som den lokala uppföljningen. Ambassadernas roll i sammanhanget behöver utredas inom ramen för en totalöversyn av våra utlandsmyndigheters struktur och arbetssätt. En effektiv extern revision av såväl UD:s som Sidas verksamhet och ekonomi är också påkallad – utöver den interna controllerverksamhet som nu förekommer.

Samverkan mellan de olika biståndsgivarna är erbarmlig. För svensk del handlar det om samverkan med Bretton Woods-institutionerna, med EU:s biståndsorgan, med de olika FN-organen – som just nu börjar samordnas bättre – och med de andra nordiska ländernas biståndsmyndigheter. Sverige bör snarast ta initiativ till en bättre samverkan och ett gemensamt planeringsorgan – kanske i Världsbankens regi. För de enskilda mottagarländerna måste det kännas som en befrielse att ha en eller ett par avtalspartners att förhandla med, inte hundratalet.

Utfasningen av biståndet till ett land som utvecklas väl måste ägnas särskild varsamhet så att inte tröskeleffekter äventyrar resultaten.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergripande politiska ställningstaganden för partnerskap med afrikanska länder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om organisatoriska aspekter på denna samverkan.

Stockholm den 25 mars 1998
Göran Lennmarker (m)
Inger Koch (m)	Bertil Persson (m)
Lars Hjertén (m)	Sten Tolgfors (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)	Gustaf von Essen (m)
Henrik Landerholm (m)