med anledning av skr. 1995/96:194 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Motion 1995/96:Fi102 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Regeringsskrivelse 1995/96:194
- Tilldelat
- Finansutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1996-05-14
- Bordläggning
- 1996-05-20
- Hänvisning
- 1996-05-21
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Inledning
Skrivelsen bekräftar att kommuner och landsting spelar en avgörande roll för de goda levnadsvillkor som en stor majoritet fortfarande - trots 1990-talets arbetslöshetskris - har i Sverige. Den visar också hur de som arbetar i kommunsektorn förmått upprätthålla en mycket hög genomsnittlig standard på de offentliga tjänsterna trots starka påfrestningar i form av ökande behov, sviktande skatteunderlag och minskade statsbidrag. Men skrivelsen visar också att det nu är dags att vända den nedåtgående trenden för kommunsektorns andel av totalekonomin.
I skrivelsen nämns att de offentliga utgifterna 1994 motsvarade ca 71 % av BNP. Siffran är ganska ointressant eftersom större delen av de offentliga utgifterna är inkomst-överföringar som inte säger något om den andel av samhällets resurser som förbrukas i den offentliga sektorn. Kommunal och statlig konsumtion samt myndigheternas investeringar utgjorde 1995 462,1 miljarder kronor, vilket är ca 28 % av det årets BNP på 1 634,9 miljarder kronor. Andelen har fallit på senare år trots att de eftersatta behoven inom skolan, vården och omsorgerna i genomsnitt är långt större än inom den privata konsumtionen.
Kommunen och sysselsättningen
119 000 arbetstillfällen (10 %) har försvunnit från kommunsektorn under åren 1990 till 1995. Till det kommer att antalet anställda i kommunala företag under åren 1990 till 1994 minskat med ca 9 000 - motsvarande ca 16,5 %. Den helt dominerande andelen av de som fått gå från kommunala jobb har gått ut i öppen arbetslöshet eller är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De flesta som blivit arbetslösa är kvinnor. Den privata sektorn - som tappat fyrdubbelt så många jobb under samma tid - har naturligtvis inte förmått suga upp de arbetslösa offentliganställda. Den sammantagna besparingen av den reducerade kommunsektorn för den offentliga sektorn totalt har blivit marginell på grund av de höga kostnaderna för arbetslösheten. Kommunalarbetarförbundet har i uträkningar funnit att den verkliga samhällsbesparingen med att säga upp kommunalt anställda är mycket låg. I sina beräkningar har Kommunalarbetarförbundet inte tagit med ökade kostnader för t.ex. sjukvård eller mänskligt lidande. Regeringen bör se till att det tas fram kalkyler och analyser över de offentligfinansiella följderna av kommunala besparingar och ökad arbetslöshet bland offentliganställda. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Kommunerna har trots stora besparingar visat att man förmår förnya sina verksamheter på ett ofta mer radikalt sätt än vad stora privatföretag klarar av. I arbetet med lokala Agenda 21 har en mångfald goda idéer kommit fram. Vi vill i det sammanhanget påminna om alla de kommunala ansökningarna till den miljöfond som inrättades efter en uppgörelse mellan regeringen och Vänsterpartiet hösten 1994. (Se Vänsterpartiets motion till vårpropositionen). Både i näringspolitik och arbetsmarknadspolitik spelar kommunerna en viktig roll i förnyelsen.
Jämställdhetsdirektivet
I ett allmänt utredningsdirektiv (dir. 1994:124) påbjuds att alla statliga utredningar och kommittéer skall belysa sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv. Konsekvenserna för jämställdheten mellan könen skall redovisas och förslag till åtgärder listas. Kön skall ses som en politisk dimension och de politiska förslagen skall analyseras ur ett könsperspektiv innan besluten fattas. I prop. 1994/95:100, bilaga 6 står:
Jämställdhetspolitiken kan inte formas isolerad från andra politikområden. Den berör alla delar av samhället. Alla förslag som regeringen lägger kommer i förväg att granskas från jämställdhetssynpunkt för att säkerställa en fortsatt målmedveten utveckling mot ett jämställt samhälle.
Vidare står:
I arbetet med att integrera jämställdhetsperspektiv på politikens alla områden är det angeläget att rikta särskild uppmärksamhet mot de strukturer, både formella och informella, som bidrar till att upprätthålla eller förstärka segregeringen mellan könen och en ojämn maktfördelning, både mellan grupper av kvinnor och män och mellan enskilda. Jämställdhet är ytterst en fråga om makt.
Vänsterpartiet delar regeringens analys av vikten av att alla förslag granskas ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är därför med förvåning vi finner att regeringen inte analyserat utvecklingen inom den kommunala sektorn ur ett jämställdhetsperspektiv. Utvecklingen i kommunerna är av största betydelse för kvinnorna eftersom kommunerna är ansvariga för de s.k. verksamheterna, som enligt regeringen skall prioriteras. Vid en analys skulle det bli uppenbart att det är kvinnorna som drabbas av nedskärningar i barnomsorg, skola och äldreomsorg. Det skulle också visa sig att det är kvinnor som i allt större utsträckning tvingas söka kompletterande socialbidrag. Ett synliggörande av detta skulle göra det svårare att genomföra nedskärningar som ensidigt drabbar kvinnor. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Kommunerna och EU
I skrivelsen sägs - trots att "ingen systematisk erfarenhetsinsamling gjorts" - att medlemskapet i EU inte fått några "direkta effekter med avseende på det kommunala självstyret" och att EU:s regler inte påverkar "statens finansiering, styrning och uppföljning av kommuner och landsting." (s. 8). Vi anser detta vara högst tveksamma påståenden. De dryga medlemsavgifterna till EU - motsvarande ca 8 % av den årliga kommunala konsumtionen - begränsar självklart det finansiella utrymmet för statens bidrag till kommunsektorn. Reglerna för strukturstöd och för offentlig upphandling låser också fast kommunerna vid komplicerade regelverk och ställer krav på en utvidgad administration. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen återkommer med en mer realistisk redovisning av vad EU- medlemskapet fått för konsekvenser för kommunsektorn.
Kommunsektorns ekonomi
Skrivelsens formuleringar när det gäller de kommunala besparingarnas följder för olika sociala grupper är alltför utslätande. Det sägs att några av sektormyndigheterna i sina rapporter uppmärksammat att "stödet för svaga grupper kan ha förändrats negativt i kommuner och landsting, särskilt där stora besparingar har skett." (s. 9) Detta är en alltför mild formulering. Det skulle varit intressant om regeringen analyserat begreppet "svaga grupper" och angivit vilka grupper som regeringen betecknar som svaga. Som framgått bland annat av de rapporter som LO och de offentligfackliga organisationerna gjort har de senaste årens besparingar fått mycket negativa följder för dem som har de lägsta inkomsterna och de största sociala problemen.
Kombinationen av minskade statsbidrag (från 81 miljarder 1991 till 73 1995) och ökade uppgifter för kommunsektorn har inneburit mycket stora påfrestningar. Riksdag och regering har inte levt upp till den finansieringsprincip vi i enighet själva beslutat om. Till det kommer att många av de besparingar som gjorts inom socialförsäkringssystemen och som drabbat dem som redan haft låga inkomster direkt har inneburit en övervältring av kostnader till de kommunala socialbidragssystemen. Dessa kostnader har sedan trängt ut kommunala verksamheter.
Ökade fonderingar av pensionsmedel och det nya avtalet mellan Kommunförbundet och staten, som innebär att även lärarna skall tas med i kommunernas pensionsskulder, kommer att minska kommunernas ekonom- iska handlingsutrymmen ytterligare. De som drabbas hårdast är främst stora kommuner och de med dålig ekonomi som tidigare inte har tagit med lärarna i sina löpande kostnader. För att förhindra en kraftigt försämrad vård och omsorg krävs därför ökade resurser till kommun och landsting. Vänster- partiet är berett att göra denna satsning och vi har därför i våra preliminära bedömningar inför höstens budgetberedning avsatt 5 miljarder utöver regeringens förslag till den kommunala sektorn.
Hälso- och sjukvård
Enligt prognoserna i regeringens ekonomiska vårproposition kommer det ekonomiska utrymmet för kommunerna att beskäras med flera procent fram till sekelskiftet. Samtidigt vet vi att behoven av kommunala tjänster ökar. Kommunsektorn skulle behöva ett resurstillskott motsvarande fyra procent i ökat konsumtionsutrymme för att kunna möta de ökade behoven inom vård och omsorg, bl.a. på grund av en ökad andel äldre i samhället. Kombinationen av minskade resurser och ökade behov leder obevekligen till nedskärningar och en sämre välfärd.
Bara i Stockholms län skall sjukvården de närmaste tre åren spara ca 2,8 miljarder kronor. Det kommer att medföra stora nedskärningar och struktur- förändringar i den dagliga verksamheten, vilket främst kan komma att drabba barn, ungdomar och äldre av båda könen. Det är mestadels kvinnor som arbetar med vård och omsorg och som kommer att gå ut i arbetslöshet. Barn och äldre som är de stora vårdtagarna kan drabbas av allt längre väntetider och framför allt ett ökat avstånd mellan hemmet och vårdinstitutionen. Detta kan komma att få stora konsekvenser för enskilda individer.
Det finns även stora strukturella sparförslag inom kommun- och landstingssektorn som kommer att genomföras i övriga delar av landet. Dessa nedskärningar kommer att förändra förutsättningarna för medborgarna i stor utsträckning. I t.ex. Norrbotten kan en neddragning av antalet vårdinstitutioner innebära att färdsträckan mellan hemmet och vårdcentralen/sjukhuset ökar från ca 10 mil upp till ca 20 mil. I akutsitua- tioner är det ofrånkomligt att detta kommer att leda till en försämrad vård.
Det är på gränsen till ett mirakel att den kommunala personalen lyckats upprätthålla nivån på servicen och höja effektiviteten på det sätt som gjorts. Sjukvårds- och tandvårdspersonal har minskat från nära 236 000 1990 till drygt 154 000 1995 mätt i antal årsarbeten. Kostnaden per barn respektive elev har minskat kraftigt inom barnomsorg respektive inom de kommunala utbildningssystemen. Den borgerliga myten om att privata företag är effektivare än offentliga har effektivt vederlagts. Svensk skola och vård har både högre kvalitet och lägre kostnader jämfört med exempelvis privatiseringsideologiernas födelseland USA.
Barnomsorg och skola
Att den kommunala sektorn minskat sina kostnader och enligt regeringens skrivelse därmed blivit effektivare är något som i hög grad påverkat den enskilda människan. En produktivitetsutveckling för hela barnomsorgen på 22 % mellan åren 1990 och 1994 har till huvuddelen kommit till genom fler inskrivna barn. Med andra ord har personalen (vilka i princip är kvinnor) fått en större arbetsbörda och barnen har inte fått samma möjligheter att utvecklas i en pedagogisk miljö. Detta ger naturligtvis effekter på lång sikt som i dag är svårt att mäta i prestationstermer. En ökad arbetsbörda för barnomsorgspersonalen leder också till att den uppmätta effektiviteten riskerar att ätas upp av andra ohälsoproblem, vilket då framför allt drabbar kvinnor.
På skolområdet kan det noteras att vi under 1990-talet fått färre undervisningstimmar, fler elever och att det totalt sett finns ett mindre antal lärare. Effekterna blir att varje enskild elev får mindre möjlighet till individuell handledning under sin skoltid. Undervisningen blir kollektiviserad, och utrymmet att utvecklas i rätt riktning för de med särskilda behov minskar. Lägger man dessutom till minskad specialundervisning, färre timmar i svenska som andraspråk samt en halv- ering av timmarna i hemspråk, så ger det sammantaget oerhörda konsekvenser för dem som är i störst behov av stöd. För lärarna innebär det här en klart större arbetsbelastning, vilket kan leda till olika ohälsoproblem. Den "stolta svenska skolan" kommer med fortsatta nedskärningar snart inte vara så mycket att vara stolt över. En sammanhållen och likvärdig skola måste i framtiden ges medel för att barnen skall ges rätt till en likvärdig start i livet, vilket FN:s barnkonvention uttrycker.
Effekter på barn av nedskärningar inom skola och barnomsorg kan man delvis utläsa av de ökade antal barn som kommer till barn- och ungdoms- mottagningarna. En systematisk urholkning av barnens livsmiljöer leder till ökad utslagning av barn. Tidigare kunde skola och barnomsorg fånga upp dessa barn, men dessa klarar inte längre av denna uppgift, eftersom den största delen av tiden går åt till gruppen som helhet och inte riktas till den enskilda individen. Detta försvårar för personal/lärare att upptäcka de som behöver extra stöd. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Individ- och familjeomsorg
I regeringens skrivelse redovisas att individ- och familjeomsorgens kostnader ökat från 21 miljarder kronor 1993 till 24 miljarder kronor 1994. Till största delen beror detta på ökade socialbidragskostnader. En undersökning gjord av tidningen Kommunaktuellt visar att kostnaderna för socialbidrag stigit ännu mer under 1995. Enligt undersökningen har ökningen varit 24 % under 1995 och orsaken är att det statliga försäkringsskyddet försämrats och tvingat allt fler svenskar att besöka socialkontoren. Staten har genom sin politik övervältrat sina kostnader på kommunerna, som nu tvingas skära på andra områden för att kunna kompensera sig för de ökade socialbidragskostnaderna. Regeringens inställning till utgiftsminskningar är mycket snäv, eftersom man inte beaktar vilka samhällsekonomiska konsekvenser de statliga nedskärningarna får för kommuner och samhället i övrigt. Regeringen stirrar sig i stället allt för blind på utgiftsposterna och tittar inte upp från räkenskapsboken för att se vad som händer runt omkring dem vilket återigen visar på nödvändigheten av konsekvensanalyser ur ett klass- och könsperspektiv. Utgiftsposterna är könsblinda, de visar inte att det är kvinnor och män av kött och blod bakom varje nedskärning.
Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ansvaret för alla människor som vistas i kommunen och som behöver bistånd. Rätten omfattar inte bara ekonomiskt bistånd utan även hemtjänst, färdtjänst, plats på dagis för barn som behöver särskilt stöd i sin utveckling, hjälp vid sociala problem. Genom de ekonomiska påfrestningar som kommunerna i dag utsätts för tvingas man dra ner på den sociala servicen och det ekonomiska biståndet. Hemtjänsttaxor konstrueras på ett sätt som gör det omöjligt för låginkomstpensionärer att utnyttja den hjälp som de är berättigade till. Verkligheten kommer därmed i konflikt med bl.a. socialtjänstlagen och föräldrabalken.
Kultur
Kulturområdet berörs över huvud taget inte i skrivelsen, vilket är en svaghet. Det hade varit värdefullt att redovisa t.ex. effekterna av nedskärningar på biblioteken. Nedskärningar i kommunerna leder ofta till att kulturen drabbas hårt, eftersom detta inte är ett lagreglerat område så som är fallet med skola, barnomsorg och äldreomsorg. I många kommuner har därför bidragen till biblioteken minskat vilket inneburit avgifter, minskade bok- och tidskriftsinköp och indragna bokbussar och filialer. Som ett exempel kan nämnas att det år 1976 fanns 1 852 st. biblioteksfilialer medan siffran för 1993 var 1 331 st. enligt Kulturutredningen. Denna utveckling är inte rimlig utan borde belysas i skrivelsen. Det vore därför värdefullt om det från regeringens sida fanns fler uppgifter om kulturens ställning i kommunerna. Förvånansvärt är också att regeringen gör en stor satsning på utbildning samtidigt som man inte värnar bibliotekens ställning.
Regionalpolitiska konsekvenser
Sverige har haft en förhållandevis bra och riktig regionalpolitik vilket hittills har lett till ett relativt jämnt läge mellan regionerna. Dessvärre håller regionalpolitiken nu på att utarmas. Enligt de analyser som NUTEK gör i sin anslagsframställan kommer inkomstutjämningen mellan regionerna att minska och de starka regionerna att gynnas. Det är Norrlandslänen tillsammans med Värmlands, Gotlands och Örebro län som drabbas hårdast av de besparingar som görs. Även AMS pekar på att de regionala skillnaderna kommer att öka och att glesbygdslänen kommer att få en svag utveckling på arbetsmarknaden. Gemensamt för dessa län är att de har en stor andel av sysselsättningen inom den offentliga sektorn. En sektor som drabbas väldigt hårt med alla besparingar. Att upprätthålla en regional balans kommer att bli mycket svårt med den politik som regeringen för, och i dag ser vi ökade klyftor både när det gäller klass, kön och regional utveckling.
Kommunala bolag
I skrivelsen behandlas också de kommunala företagen. Men det är nästan bara ekonomin som behandlas. Vänsterpartiet hävdar att kommunala bolag - främst gäller detta bostadsbolag och trafikföretag - har tagit ett stort socialt ansvar för grupper som haft det mycket svårt att göra sig gällande på en marknad med enbart privata företag. Vi föreslår att riksdagen uttalar att regeringen i sin nästa redovisning närmare bör belysa denna fråga.
I skrivelsen påminner regeringen också om riksdagens beslut att insynen i de kommunala bolagens verksamheter skall förbättras (s. 102). Vi vill i detta sammanhang aktualisera frågan om en offentlig redovisning av löner och andra anställningsförmåner för de kommunala bolagens chefstjänstemän samt av styrelsearvoden. De kommunala bolagen tenderar också att mer och mer ta efter den privata sidans sämsta sidor, minimal insyn, dyrbar representation och fallskärmar. Vi föreslår att riksdagen ger regeringen till känna att det skyndsamt bör läggas fram ett förslag om att kraven på offentlighet i de kommunala bolagen på detta område blir lika stor som för de statliga bolagen. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Det kommunala självstyret
Det svenska kommunala självstyret har sina rötter i sockenstämmorna. Den lokala och regionala demokratin har i Norden varit långt starkare än i övriga Europa. Det är en tradition som bör föras vidare genom regionala parlament och stärkt kommunalt självstyre. Statligt pålagda utgiftstak eller sanktioner mot kommunala skattehöjningar står i strid mot den traditionen.
Vårpropositionens förslag
När det gäller vårpropositionens förslag till besparingar och dessas konsekvenser för kommunsektorn hänvisar vi till vår motion till denna proposition. De förslag till nya stora besparingar som nyligen presenterats i flera kommuner och landsting stärker våra argument för att det nu är dags att ge kommunsektorn sin rättmätiga andel av den ekonomiska tillväxten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analyser av kommunala besparingar och ökad arbetslöshet bland offentliganställda, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsdirektivet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnomsorg, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala bolags sociala ansvar, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentlighet av anställningsförmåner och styrelsearvoden för chefstjänstemän i de kommunala bolagen.
Stockholm den 13 maj 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Lars Bäckström (v) Tanja Linderborg (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v) Johan Lönnroth (v) Ulla Hoffmann (v)
Yrkanden (10)
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analyser av kommunala besparingar och ökad arbetslöshet bland offentliganställda
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analyser av kommunala besparingar och ökad arbetslöshet bland offentliganställda
- Behandlas i
- 2att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsdirektivet
- Behandlas i
- 2att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsdirektivet
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 3att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnomsorg
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 3att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnomsorg
- Behandlas i
- 4att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala bolags sociala ansvar
- Behandlas i
- 4att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala bolags sociala ansvar
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 5att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentlighet av anställningsförmåner och styrelsearvoden för chefstjänstemän i de kommunala bolagen
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 5att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentlighet av anställningsförmåner och styrelsearvoden för chefstjänstemän i de kommunala bolagen
- Behandlas i
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.