med anledning av propositionen 1978/79:112 om regionalpolitik

Motion 1978/79:2555 av Frida Berglund m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion

1978/79:2555

av Frida Berglund m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:112 om regionalpolitik

Vid utformningen av det framtida stödet till glesbygderna (propositionen
9.2) har arbetsmarknadsministern följt sysselsättningsutredningens och
glesbygdsdelegationens förslag att en fortsatt satsning på glesbygderna är
angelägen samt att de olika stödformerna sammanförs för vinnande av större
effektivitet och enklare administrativ handläggning.

I propositionen (s. 125) anges att stödet till företag i glesbygder till
övervägande del torde komma att avse areella näringar, varför det förutsättes
att ärenden rörande det nya stödet normalt prövas av lantbruksnämnden.
Även om lantbruksnämnderna administrerat det stöd som utgår inom ramen
för jordbrukspolitiken så är nämndernas ställning inom administrationen inte
sådan att glesbygdsmänniskornas behov av arbete och service upplevs som
angelägna inom lantbruksnämnderna. Att nämnderna genom sina ortsombud
skulle ha en god förankring i glesbygderna är en uppfattning som
knappast verifieras av ortsombuden själva och ännu mindre av den
ortsbefolkning som hos lantbruksnämnden förgäves vädjat om stöd för
förbättrade utkomstmöjligheter.

Enligt vår mening manar redan detta faktum till försiktighet, så att man
inte splittrar upp också det nya stödet till förfång för effektivitet i tillämpningen
och regionalpolitisk översiktlighet i handläggningen av ärendena.

Tidigare riksdagsbeslut har under senare år inneburit en strävan att
decentralisera handläggningen av regionalpolitiska frågor till länsplanet.
Inom arbetsmarknadspolitiken har denna utveckling medfört att landshövdingen
som ordförande i länsarbetsnämnden tillsammans med länsarbetsdirektören
avgör ett stort antal ärenden i delegation. Därigenom uppnår man en
samordning också till sådana frågor som i övrigt handläggs på länsstyrelsen
utan att finansieras med arbetsmarknadsmedel.

Om stöd till företag i glesbygd återförs, som faktiskt föreslås, till
lantbruksnämnden försvåras och i värsta fall omintegörs en sådan inte bara
önskvärd utan även nödvändig samordning mellan olika aktiviteter och
skilda finansiärer. Ofta är det så att glesbygdsföretagen inte är renodlade
jordbruksföretag utan kombinationsföretag, som vid sidan av ett mindre
jordbruk med mjölkproduktion bygger på kompletteringsaktiviteter, som
t. ex. turism i mindre skala, reparationsverkstad, bensinförsäljning, service
med elinstallation, smedja m. m. Dessa företag är typiska för en ny syn på
regionalpolitiken. De är inte representativa för lantbruksnämndens verksamhet
mer än till en mindre del. Inom Norrbottensdelegationen har man
utbildat en praxis som innebär att alla berörda länsorgan sammanträder inför

Mot. 1978/79:2555

13

delegationens ordförande, varvid man enas om vilket organ som skall svara
för genomförandet av projektet och hur det skall finansieras. Fördelen med
denna ordning är att frågan regelmässigt kan avgöras på ett sammanträde
även om den berör flera olika sektorer inom förvaltningen.

Det torde vara realistiskt att även i fråga om stöd till företag i glesbygd,
enligt den nya utformningen, en liknande samordning tillämpas samt att
ledningen av samordningsarbetet anförtros länsstyrelsen.

Administrationen av det nya glesbygdsstödet bör självfallet anpassas till
redan gällande regler för handläggningen av regionalpolitiska frågor. Det
ingår sålunda i länsstyrelsens arbetsuppgifter att fastställa regionalpolitiska
handlingsprogram för näringslivet, inte minst för de areella näringarna.
Vidare skall länsstyrelsen fastställa länsarbetsnämndens program för beredskapsarbeten
och därvid prioritera sysselsättningsprojekten inbördes.

Stödet till företag i glesbygd skall självfallet inlemmas så långt möjligt är i
de regionalpolitiska handlingsprogrammen för näringslivet och samordnas
med länsarbetsnämndernas sysselsättningsskapande aktiviteter. Det är
naturligt att denna uppgift tillkommer länsstyrelsen, som därvid självklart
skall samverka med kommunerna och olika länsorgan.

I december 1976 beslöt riksdagen att ansvaret för den långsiktiga sysselsättningsplaneringen
i länen skulle åligga länsstyrelsen. Det nya glesbygdsstödet
bör ses som ett värdefullt instrument för länsstyrelsen i denna
verksamhet. Våren 1977 beslöt riksdagen vidare att ansvaret för samernas
sysselsättning på regional nivå skulle åvila länsstyrelsen/länsarbetsnämnden.
Detta har motiverat att länsstyrelserna nu utarbetar regionalpolitiska
handlingsprogram för rennäringen. I Norrbottens län planeras omfattande
aktiviteter inom hemslöjd såväl inom renskötselområdet som inom länets
skogsbygder, varvid samarbete etableras med hemslöjdsföreningen i länet,de
aktiva slöjdarna, arbetsmarknadsverket och berörda kommuner. Att nu
överföra dessa ärenden till lantbruksnämnden för handläggning skulle
sannolikt innebära att verksamheten skulle avbrytas. Denna farhåga bygger
på det faktum att den sysselsättningskonsulent för samerna som genom 1977
års riksdagsbeslut avsågs att tillföras lantbruksnämnden i Norrbottens län
enligt lantbruksstyrelsens direktiv inte får samarbeta med Norrbottensdelegationen
för att förbättra samernas sysselsättning genom hemslöjden.
Sysselsättningskonsulenten administreras enligt uppgift som lämnats från
Norrbottensdelegationen helt av lantbruksstyrelsen i Jönköping och inte av
lantbruksnämnden.

1 propositionen talas om värdet av att glesbygdsstödet samordnas med
jordbrukspolitiken. Det vore beklagligt om glesbygdsstödet skulle underordnas
jordbrukspolitiken och därmed lantbruksstyrelsen. Det är länsprogramarbetet
som aktualiserat behovet av en aktiv glesbygdspolitik. Även införandet
av B-stödet till de mindre jordbruken år 1971 byggde på krav från främst de
norrländska länsstyrelserna. Psykologiskt och politiskt har det varit beklagligt
att omsorgen om undersysselsatta småbrukare samt utslagna skogsarbe

Mot. 1978/79:2555

14

tare och renskötare har betraktats som en jordbrukspolitisk fråga, och dessa
socialt utsatta grupper har följaktligen behandlats som om de vore storjordbrukare
på skånska slätten.

För att stödet till glesbygden skall bli effektivt synes det nödvändigt att
besluten om stöd till projekten centraliseras till länsstyrelsen samt att
lantbruksnämnden, andra länsorgan och kommunerna är aktivt verksamma
som initiativtagare till och i samarbete med länsstyrelsen beredare av projekt
samt i konsekvens härtill också verkställare av länsstyrelsens beslut vid
projektets genomförande.

Med stöd av vad som anförts hemställer vi

att riksdagen måtte uttala

1. att det nya glesbygdsstödet bör betraktas som inledningen till en
regionalpolitisk! motiverad glesbygdspolitik, som utformas mer
frän sociala och sysselsättningspolitiska värderingar än från
gängse jordbrukspolitiska principer,

2. att det nya glesbygdsstödet bör administreras av länsstyrelsen,
som har att samarbeta med statliga länsorgan, utvecklingsfonden
och kommunerna för att ernå effektivitet, smidighet och en
omsorgsfull resursanvändning, med rätt för länsstyrelsen att
delegera lämpliga funktioner till nyssnämnda organ.

Stockholm den 19 april 1979

FRIDA BERGLUND (s)
CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR SVANBERG (s)
KERSTIN NILSSON (s)

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s)
KARL-ERIK HÄLL (s)