med anledning av prop. 2003/04:169 Kommunal medverkan vid statlig trängselskatt

Motion 2003/04:Sk49 av Anna Grönlund Krantz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:169.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till preciseringar i 2 kap. 1 § kommunallagen som tydliggör vilka uppgifter som en kommun eller ett landsting kan åläggas att biträda staten med samt de ekonomiska villkoren för sådana uppgifter.

Motivering

Riksdagen beslutade den 16 juni 2004 att godkänna regeringens förslag till införande av trängselskatt (proposition 2003/04:145, betänkande 2003/04:SkU35).

Folkpartiet motsatte sig på ideologiska grunder införandet av denna helt nya skatt som innebär begränsning av den hittills oinskränkta rätten för den som erlagt vägtrafikskatt att trafikera vissa kommunala områden med mindre vederbörande erlägger trängselskatt.

Genom att riksdagen godkände ovannämnda regeringsförslag expedierades den del av trepartiöverenskommelsen av den 4 oktober 2002 mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vari ingick att i Stockholms stad skall införas trängselavgifter under mandatperioden 2002–2006.

I den nu aktuella propositionen, som av regeringen förklaras ej vara lagrådspliktig, föreslås att kommun eller landsting i vilken skatt tas ut enligt lagen om trängselskatt skall få träffa avtal med staten om visst biträde med anledning av trängselskatten.

I klartext innebär detta att en kommun eller ett landsting skall

dels få överta statens uppgift, helt eller delvis, att få informera kommunens och omkringliggande kommuners invånare om trängselskattens omfattning, höjd m.m.,

dels biträda, eller helt överta, statens uppgift att köpa in teknisk utrustning och administrativ kontrollverksamhet för uttagande av skatten,

dels också biträda staten med förvaltning av skatten; med det sistnämnda avses uppföljning, utvärdering och annan administration av de för skattens uppbörd behövliga installationerna, underhåll av betalsystem och tillhörande utrustning.

Vi har redan sett exempel på hur en kommun, Stockholms stad, utan att avvakta riksdagens beslut om trängselskatt eller denna särskilda lags införande – införandedatum föreslås av regeringen till den 1 januari 2005 vilket rimligen bör betyda att inga myndighetsbeslut kan träffas därförinnan – har överträtt sin kompetens vad gäller att bistå staten och Vägverket.

Det inträffade antyder att det i själva verket blir kommunen som kommer att bli den myndighet som hanterar hela skatten: debitering, uppbörd, administration, kontroll, anskaffandet av teknisk utrustning och underhållet av såväl detta som betalsystemen.

Detta innebär att andra myndigheter än skatte- eller tullverken ska ta hand om skatteadministrationen. I praktiken skall skatteadministrationen tas om hand av enskilda kommuner eller landsting.

Det är ologiskt och strider mot hela uppbyggnaden av den offentliga förvaltningen och särskilt åtskillnaden mellan skatter och avgifter.

Hela förslaget blir i sin slutliga utformning nästan komiskt när regeringen i sin proposition särskilt påpekar att kommunen eller landstinget inte med stöd av den föreslagna bestämmelsen får utföra uppgifter som innebär myndighetsutövning.

Hur skall då exempelvis upphandling av teknisk utrustning kunna ske?

Skall kommunen ikläda sig Vägverkets myndighetskostym utan att uppträda som myndighet?

Skall kommunen på motsvarande sätt ikläda sig Skattverkets myndighetsroll utan att uppträda som myndighet?

Regeringens proposition rätar inte ut frågetecken utan tillför endast fler – oklarheterna består.

Folkpartiet vill peka på följande frågor.

1. Regeringen anför att lokaliseringsprincipen i 2 kap. 1 § kommunallagen innebär att kommunala åtgärder skall vara knutna till kommunens eller landstingets eget område eller invånare för att den skall anses vara laglig.

Låt det stå alldeles klart: Hela syftet med den föreslagna särskilda lagen är att kringgå just lokaliseringsprincipen i kommunallagen.

Av samma bestämmelse följer, skriver regeringen, att kommuner och landsting inte själva får ta hand om sådana angelägenheter som det ankommer enbart på staten, en annan kommun, ett landsting eller någon annan att handha.

Dessa regeringens egna invändningar mot den föreslagna lagen bör enligt vår mening föranleda riksdagen att besluta uppdraga åt regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till preciseringar i 2 kap. 1 § kommunallagen. Det gäller att tydliggöra vilka uppgifter som i grunden tillhör statens beslutssfär och rör statlig myndighetsutövning men som en kommun eller ett landsting kan åläggas att biträda staten med. De ekonomiska villkoren för sådana uppgifter för kommunerna bör utförligt belysas.

2. Riksdagens ombudsmän anser att en kompetensutvidgande lagstiftning behövs för att uppnå det mål som den särskilda lagen som utgör regeringens motiv för proposition 2003/04:169 utgör.

Riksdagens ombudsmän anför

dels att ytterligare överväganden och omarbetningar behövs,

dels att begreppet förvaltningsstöd i den föreslagna lagtexten behöver preciseras.

Det är i grunden samma brister i den nu föreslagna lagen som ovan påtalats vad gäller hur 2 kap. 1 § kommunallagen och hur denna bestämmelse skall tillämpas. Hur skall lagstiftarens intentioner tolkas när det gäller ansvarsfördelning mellan staten å ena sidan och kommuner och landsting å den andra?

Folkpartiet instämmer i den synpunkt som Riksdagens ombudsmän framfört vad gäller oklarheten i begreppet förvaltningsstöd. Det är angeläget att innebörden i detta klargörs innan riksdagen stiftar lag. Det ankommer på just lagstiftaren – riksdagen – att se till att den oklarhet som Riksdagens ombudsmän påtalat inte kvarstår om beslut om lagen slutligen träffas.

3. Vägverket anför att den föreslagna lagen i proposition 2003/04:169 bort träda i kraft den 1 januari 2004. Regeringen föreslår den 1 januari 2005.

För vår del har vi inga synpunkter på när en lag som Folkpartiet anser helt obehövlig skall träda i kraft, men Vägverkets synpunkt är självfallet helt logisk mot bakgrund av riksdagens beslut den 16 juni 2004. Vi vill därför påtala att ett ikraftträdande först den 1 januari 2005 framstår som fullständigt ologiskt. Det understryker bara bristfälligheten i det juridiska arbete som föregått införandet av lagen om trängselskatt och den följdlagstiftning som nu föreslås.

4. Regeringen anför slutligen att förslaget till lag om kommunal medverkan vid trängselskatt inte medför några kostnader eller offentligfinansiella effekter, med undantag för att domstolsväsendet kan komma att få hantera ytterligare fåtal laglighetsprövningsärenden.

Som vanligt anser regeringen att dessa nya uppgifter för domstolsväsendet inte behöver föranleda några nya resurser utan skall hanteras inom ramen för befintliga resurser.

Detta är en vanlig och återkommande åtgärd, att inte låta nya uppgifter för en myndighet följas av tillräckliga resurser. Detta är en av grunderna för de problem som den offentliga sektorn, inte minst rättsväsendet, hamnat i. Vi ser bristerna inom polisen, åklagarväsendet, domstolsväsendet. Ständigt nya uppgifter läggs på myndigheterna utan att motsvarande personella och administrativt stödjande resurser tillförs myndigheterna.

Så byggs kösamhället upp.

Så byggs misstroendet mot den offentliga sektorns förmåga att lösa sina egna arbetsuppgifter.

Det är en märklig tanke att den information om trängselskatten som kommuner nu förväntas stå för, inte har några finansiella effekter. Genom att lägga över ansvaret på kommunen, fritar sig staten från sitt ansvar för informationen kring skatten. Ekonomiskt skall det kosta ingenting.

Men sanningen är den motsatta: Information är inte gratis.

Att regeringen däremot vill smita från sitt informationsansvar överraskar föga. Det är enklarare att låta någon annan – i det här fallet kommunerna – betala.

Nyckelordet i förslaget till lag om kommunal medverkan vid statlig trängselskatt är verbet får: En kommun får biträda staten med att lämna information om trängselskatt, men det är inget krav.

Men i praktiken blir det självfallet kommunen som tvingas informera om verkningarna av skatten – att staten skulle ikläda sig dessa kostnader är en chimär, ungefär lika verklighetsförankrad som påståendet i propositionen att införandet av den särskilda lagen om kommunal medverkan vid införande av trängselskatten inte medför några kostnader.

Stockholm den 23 juni 2004
Anna Grönlund Krantz (fp)
Gunnar Andrén (fp)	Anne-Marie Ekström (fp)