med anledning av prop. 2002/03:46 Folkomröstning om införande av euron

Motion 2002/03:Fi7 av Ulf Holm m.fl. (mp)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar om ändring av förslag till lag om folkomröstning om införande av euron så att första meningen i 1 § ändras till: Den tredje söndagen i september 2006 skall folkomröstning hållas i hela landet om införande av euro.

2. Riksdagen beslutar om ändring av förslag till lag om folkomröstning om införande av euron så att frågan i 1 § ändras till Omröstningen gäller ja eller nej till följande fråga: Anser du att Sverige skall gå med i valutaunionen EMU och ersätta kronan med euro som valuta? .

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kampanjmedlen skall fördelas lika mellan ja- och nej-sidan.

2 Inledning

Frågan om ett svenskt deltagande i EU:s Ekonomiska och monetära union, EMU, är troligen en av de viktigaste besluten svenska folket har att ta ställning till på lång tid. Det är avgörande för Sveriges ställning som eget självbestämmande land, för hur demokratin ska utformas och för hur den ekonomiska utvecklingen kommer att formas för framtida generationer. Miljöpartiet de gröna är emot ett svenskt medlemskap i EMU då vi anser att nackdelarna är vida överstigande de oberäkneliga fördelarna.

Forskaren Sam Vaknin konkluderar att en enhetlig växelkurs är bara en av de eftergifter en medlem av en valutaunion måste göra. Att gå med i en valutaunion innebär alltid att ge upp en oberoende penningpolitik och därmed en betydande del av den nationella suveräniteten. Medlemmarna delegerar beslutsrätten över penningtillgång, inflation, räntor och växelkurser till en central penningmyndighet.

Utifrån detta är det inte konstigt att statsminister Göran Persson i mitten av 1990-talet yttrade att EMU kan göra EU till en stat. Under flera år oroade han sig offentligt för de politiska följdeffekterna av ett svenskt EMU-medlemskap. Vi delar hans dåvarande uppfattning till 100 procent.

Utifrån detta korta resonemang kring frågan om ett svenskt EMU-medlemskap vill vi sätta fingret på hur oerhört viktig denna fråga är. Det är därför viktigt att förutsättningarna för att genomföra en svensk folkomröstning blir de bästa. Den av regeringen nu framlagda propositionen anser vi inte ge några bra förutsättningar, framför allt inte med tanke på valsedelns utformning.

3 Valsedelns utformning

Miljöpartiet de gröna ställer sig inte bakom förslaget om hur valsedeln i folkomröstningen ska utformas. Det är olyckligt att den valsedel som ska användas i folkomröstningen nästa år bara ställer frågan om man vill införa euro eller ej.

Ja-partierna kör därmed över de partier som säger nej till svenskt deltagande i EMU. Vi tolkar det som en utbredd rädsla inom ja-sidan för att säga vad omröstningen egentligen handlar om. Man vågar inte ens nämna något om överföringen av beslutsrätt från Sveriges riksbank till Europeiska centralbanken eller om kronans avskaffande, vilket är grundbultar i hela frågeställningen. Resultatet blir att valsedeln är både vilseledande och felaktig. Den lämnar dessutom öppet för en lång rad olika tolkningar. Enligt oss är detta en dålig start på folkomröstningskampanjen. Det är pinsamt att ja-partierna inte klarat av att hantera frågan mer rakryggat.

Miljöpartiet anser att det ska finnas en gemensam neutral text på valsedlarna där det bland annat tydligt framgår att det är frågan om Sverige ska gå med i en valutaunion som är det viktiga. Frågan handlar alltså om det tredje steget i EMU, som i sig innebär att valuta- och räntepolitiken överförs från Sveriges riksbank till Europeiska centralbanken.

Om EMU och årets folkomröstning bara skulle handla om att byta ut sedlar och mynt så hade det nog inte varit några problem. Men EMU handlar om betydligt mycket mer. Det handlar om vem som ska bestämma över vår ränte- och valutapolitik, det vill säga grunden för vår ekonomiska politik. Då måste också detta stå på valsedeln. Allt annat är vilseledande information för väljaren.

Vad ja-partierna nu försöker göra är att dölja hela frågeställningen och få den till att handla om bara sedlarna och att man slipper växla pengar när man åker utomlands till andra EMU-länder. Men växlingsproblematiken ska inte överdrivas. Växlingskostnaderna i sig är små och få torde ha valt att inte åka utomlands på grund av kostnader och besvär att växla svenska kronor till en annan valuta! Svenska folket har näppeligen kravet att komma till rätta med växlingseländet högst på listan av önskade politiska reformer. Ändå är det detta som ja-partierna lyfter fram som det avgörande. Det är skrämmande och falskt.

Miljöpartiet anser att texten på valsedeln ska vara:

Anser du att Sverige skall gå med i valutaunionen EMU och ersätta kronan med euro som valuta?

4 Tidpunkt för folkomröstningen

Miljöpartiets grundinställning är att det bästa vore att ha en folkomröstning senare, och då är det inte någon panik med ett svenskt ställningstagande om EMU. Detta därför att det är viktigt att betona att alla effekterna av EMU ännu inte är synliga. Det krävs att EMU passerar en hel konjunkturcykel för att se effekterna av unionen. Det har ännu inte EMU gjort och därför anser vi att en folkomröstning bör vänta. Ett EMU-medlemskap med en gemensam valutapolitik kommer på sikt att leda till en gemensam finanspolitik, en gemensam skattepolitik och en gemensam arbetsmarknadspolitik osv. Detta faktum innebär naturligtvis en enorm centralisering av makt till EU och EMU. Vi får en EU-stat. Detta är inget att hymla om. Diskussionen förs redan i många EU-länder och i Europaparlamentet. Det är dags för de svenska EMU-förespråkarna att erkänna att EMU är en grundbult i byggandet av en EU-stat.

Miljöpartiet de gröna anser att en lämplig tidpunkt för en folkomröstning hade varit i samband med nästa riksdagsval 2006.

5 Fördelning av kampanjmedel

I folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 hade dåvarande ja-sidan betydligt mycket mer resurser till sitt förfogande än nej-sidan. Miljöpartiet utgick därför ifrån att de båda alternativen ska få lika stora resurser till sina kampanjer i den kommande folkomröstningen. Så blir det uppenbarligen inte.

Statens resurser måste fördelas lika mellan de båda sidorna, och det gäller både det som går till partierna och det som går till kampanjorganisationerna. Det är viktigt att staten satsar rejält med resurser. Annars finns risken att näringslivspengar kommer att dominera hela kampanjen och att båda sidornas argument inte kommer fram.

Miljöpartiet anser att kampanjmedlen ska fördelas lika mellan de båda sidorna oavsett storlek, och vi är inte nöjda med resultatet. Resultatet är att ja-sidan får 64,5 miljoner kronor medan nej-sidan sammantaget får 55,5 miljoner.

Kampanjorganisationerna får dela på 90 miljoner och fördelningen blev 48 miljoner till nej-sidan och 42 miljoner till ja-sidan.

Partierna ska dela på 30 miljoner. Grundstödet till varje parti är 1 miljon och sedan fördelas resten utifrån mandat i riksdagen enligt valresultatet 2002. Totalt innebär detta att ja-partierna (s-m-fp-kd) får dela på ca 22,5 miljoner och nej-partierna (mp-v-c) får dela på 7,5 miljoner. Vi tycker i första hand att partistödet borde delas lika mellan ja- och nej-partierna och i andra hand att grundstödet borde vara högre.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 12 februari 2003
Ulf Holm (mp)
Mikael Johansson (mp)	Gustav Fridolin (mp)