med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik

Motion 2000/01:MJ19 av Anne-Katrine Dunker och Anna Åkerhielm (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om principer för utbredningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om etappmålet för varg.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
förutsättningarna för skyddsjakt.

Bakgrund

Propositionen behandlar regeringens förslag till " en
sammanhållen " rovdjurspolitik. Syftet är att säkerställa att
de fem rovdjursarterna långsiktigt finns kvar i den svenska
faunan. Förslaget behandlar bl.a. miniminivåer, etappmål,
utbredning och skyddsjakt.

Som så ofta tidigare ställs olika intressen emot varandra. Glesbygd med
sina vardagliga problem och överlevnadsmöjligheter. Ett öppet landskap med
betesdjur. Storstadsbornas rörliga friluftsliv och naturturismens önskemål om
exotiska naturupplevelser.

I ett historiskt perspektiv har människans kamp för överlevnad och bättre
villkor ofta varit en kamp mellan människan och det vilda. Det handlade om
att leva i balans med och av naturen. Med industrialiseringen och
urbaniseringen följde en period av fjärmande från detta naturliga samband
och andra former för miljöförändringar har stått i fokus. Därmed försvann
också ett kulturellt mönster och samband. Trots "den gröna vågen" har
kunskapen och egna erfarenheten av vildmark och vilda djur som t.ex varg i
närområdet minskat. De allra flesta svenskar har förvisso ett stort intresse för
natur och friluftsliv, men kan efter sina upplevelser dra sig tillbaka till en
bekväm och en icke förpliktigande tillvaro.

Under senare år har vi nu fått uppleva en ökande rovdjursstam.
Vargstammen i Sverige har ökat och därmed har också kollisionerna mellan
vargens och människans behov blivit allt fler. Naturvårdsverket gjorde
1997/98 en undersökning dels om svenska folkets attityder till varg, dels om
attityder till varg i vargområde. Attitydundersökning har även genomförts i
några kommuner i Värmland. Resultaten i dessa visar på betydande skillnader
mot Naturvårdsverkets undersökning och icke oväntat på en mer negativ
inställning till varg i närområdet, vilket också manifesterats genom
förändringar i vardagslivet.

En näring som direkt påverkas är rennäringen. Här tillkommer även
särskilda aspekter som hänger samman med den samiska kulturen. De skador
som rovdjuren orsakar rennäringen skapar starka konflikter. Skador uppstår
utan att renägaren tillåts förhindra dem. Jakt på rovdjur tillåts endast i
begränsad omfattning. Missnöjet omfattar även den ersättning som betalas ut
för skadade djur. Just i detta sammanhang väcks ytterligare en intressant
principiell fråga om förutsättningarna för en livskraftig och ekonomiskt
bärkraftig och effektiv lokal näring. I vissa delar av landet utgör
rovdjursersättningen, dvs bidraget, huvuddelen av redovisad intäkt. Detta
visar på vidden av ett lokalt problem.

Det är mycket lovvärt att vi får en sammanhållen rovdjurspolitik i
Sverige, inte minst för att säkerställa fortsatt livskraftiga stammar av de fem
rovdjuren varg, lo, björn, järv och kungsörn. Risken att det inte blir någon
sammanhållen rovdjurspolitik är stor eftersom förslagen i regeringens
proposition inte i alla delar tagit hänsyn till de näringar som finns i de
områden där förekomsten av rovdjur är stor. För att klara av en återetablering
med så små konflikter som möjligt måste hänsyn tas till de näringar som drivs
i rovdjurens spridningsområde och till människorna som bor i nära
anslutning. Att ge människan möjlighet att t.ex. skydda sina husdjur är ett av
grundvillkoren för att rovdjuren skall accepteras.

Utbredningen av rovdjuren bör i princip få ske i respektive arts naturliga
spridningsområde men hänsyn måste tas till den eventuella skada som
rovdjuren kan orsaka på tamboskap och på rennäringen. Det är viktigt att se
till de totala ekonomiska och kulturella konsekvenserna av att tillåta en
alltför
stor rovdjursstam. Det kan inte vara rimligt att man i vissa delar av
renskötselområdet har inkomster som till 60-70% täcks av inkomster från
rovdjursersättningar. I vissa andra områden täcks endast 15-20% av
inkomsterna av rovdjursersättningar.

Rovdjurens drabbande måste tydliggöras och det måste bli möjligt att
lägga ett hårt tryck på de rovdjur som går in och gör skada. Skyddsjakt bör
tillåtas inom de områden där rovdjuren förorsakar störningar på rennäringen
och för att skydda vilda hjortdjur.

Propositionen föreslår att en statlig förvaltning får ansvaret för
utbredning, skyddsjakt etc. En förutsättning för att förankringsarbetet av
rovdjurspolitiken skall fungera tillfredsställande är att lokalbefolkning och de
berörda näringarna får ett reellt inflytande i beslutsprocessen.

Stockholm den 31 januari 2001

Anne-Katrine Dunker (m)

Anna Åkerhielm (m)