med anledning av prop. 1998/99:89 Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och landsting

Motion 1998/99:Fi42 av Stefan Attefall m.fl. (kd)

av Stefan Attefall m.fl. (kd)
Ny skatteutjämning slår
hårt mot Stockholm
Stockholmsregionen drabbas hårt av det föreslagna nya
kommunala skatteutjämningssystemet. De förändringar som
skett efter remissomgången har bara på papperet förbättrat
läget något. I praktiken drabbas fortfarande
Stockholmsregionen på ett oacceptabelt sätt av regeringens
förslag. Stockholms läns landsting får till och med ett ännu
sämre utfall av regeringens korrigeringar än av utredningens
förslag.
Då det nuvarande kommunalskatteutjämningssystemet infördes 1996
tillsattes en parlamentarisk utredning, Utjämningskommittén, som fick till
uppgift att utvärdera systemet och föreslå förändringar. Kommittén lämnade
i december sitt förslag (SOU 1998:115) till nytt kostnadsutjämningssystem.
Efter remissbehandling har nu regeringen lagt fram sitt förslag. Avsikten är
att det nya systemet ska börja gälla från och med år 2000. Enligt vår mening
är dock det föreliggande förslaget dåligt och en ny utredning bör tillsättas för
att utarbeta ett nytt förslag som mer genomgripande förändrar det nuvarande
systemet. Vi vill betona att det är viktigt med ett kommunalt
utjämningssystem, men att det måste utformas så att de specifika problem
som finns i alla delar av landet beaktas på ett rimligt sätt.
Det är lätt att olika delar av landet polariserar mot varandra i en sådan här
fråga. Men det är mycket olyckligt om utjämningsdiskussionen ska bli ett
endimensionellt gräl om stad kontra landsbygd. Vi får inte glömma bort att
Stockholmsregionen är en motor som hela Sverige har nytta av. Stryper vi
denna motors styrka förlorar inte bara 08-området på det, utan även övriga
Sverige. Sverige behöver en huvudstadsregion med stark internationell
dragkraft. Det liggande förslaget kan tolkas som en uppmaning till
Stockholmsregionen att istället för att agera dragmotor för övriga landet vad
gäller tillväxt, så ska vi istället sänka tillväxttakten till riksgenomsnittet.
En
sådan utveckling skulle vara förödande för hela landet.
I dagens utjämningssystem omfördelas totalt 20,4 miljarder kronor mellan
kommunerna och landstingen i landet. Av dessa bidrar invånarna i
Stockholms län med ungefär en fjärdedel, drygt fem miljarder kronor. I det
föreslagna systemet skulle denna siffra öka kraftigt.
Med det nya förslaget skulle Stockholms läns landsting förlora 1,2
miljarder kronor per år jämfört med idag under införandeperioden
(2000-2004). Stockholms läns landsting blir därmed den största förloraren i
landet bland samtliga landsting och kommuner. Det betyder ett
besparingskrav på 7-8 % för Stockholms läns landsting. En sådan besparing
skulle behöva göras efter en redan genomförd volymminskning på 11 %,
som hittills skett under 1990-talet.
De ökade kostnaderna kommer, när systemet är helt genomfört, främst att
drabba hälso- och sjukvården samt kollektivtrafiken. Skulle regeringens
utjämningsförslag gå igenom skulle det få dramatiska effekter på vården och
den miljövänliga kollektivtrafiken. Exempelvis skulle en åttaprocentig
nedskärning innebära 40 färre besök på kvinnosjukvården varje dag, 2 färre
gråstarrsoperationer varje dag, 35 färre besök inom barnsjukvården varje
dag, cirka 10 färre höftleds- och knäoperationer varje dag, 40 färre resor
inom färdtjänsten varje dag. Varje år skulle 400 färre hjärtoperationer kunna
göras. Listan kan göras lång över vilka konsekvenser en sådan besparing
skulle medföra inom en redan ansträngd sjukvårdsbudget. Andra effekter
som kan uppstå är en kraftig höjning av SL-kortet något som skulle slå hårt
mot lågavlönade och minska incitamenten till att gå från arbetslöshet till
arbete.
Kostnaden för att producera vård är inte densamma i hela landet.
Glesbygden har sina särskilda problem och storstadsregionerna har sina.
Exempelvis finns en större psykisk ohälsa och ett större vårdbehov i en
storstad. Högre kostnader för löner, lokaler och en allmänt högre
kostnadsnivå i Stockholms län är andra exempel på storstadens särskilda
problem. I den föreslagna modellen beaktas storstadsregionernas mer-
kostnader inte på ett tillfredsställande sätt.
Stockholm är på grund av bland annat den höga användningen av
kollektivtrafik det län som har de överlägset högsta kostnaderna per invånare
för kollektivtrafiken. Det finns inte heller något län i Sverige som har en
högre pendling över kommungränserna än vad Stockholms län har.
Dessutom nyttjas den skattesubventionerade kollektivtrafiken i hög grad
även av människor boende utanför regionen.
Till skillnad från andra delar av landet sköts kollektivtrafiken, SL, enbart
av landstinget.  Primärkommunerna deltar inte på något sätt i finansieringen.
Detta är en organisationsform som passar för Stockholms län. Förslaget tar
inte nödvändig hänsyn till kollektivtrafiken. Kostnaderna för kollektiv-
trafiken måste beaktas fullt ut och inte begränsas till 75 % i kostnads-
utjämningssystemet. Hela statsbidraget som avser kollektivtrafiken borde
rimligtvis tillfalla Stockholms läns landsting som står för kostnaderna. Med
förslaget skulle landstinget förlora 640 miljoner kronor på kollektivtrafiken.
Det motsvarar nästan kostnaderna för alla pendeltåg.
Även när det gäller färdtjänsten bygger förslaget på felaktiga premisser.
Det är landstinget som i Stockholmsregionen ansvarar för färdtjänsten och
som därmed borde få ta del av hela beloppet som avser färdtjänst. Med
kommitténs förslag skulle Stockholms läns landsting gå miste om 270
miljoner kronor på färdtjänsten. Det motsvarar ungefär en tredjedel av
kostnaderna för alla färdtjänstresor.
För Stockholms stad innebär regeringens förslag minskade intäkter med
1 337 kronor per invånare och år. Fullt ut, med de införandebegränsningar
som finns, förlorar Stockholms stad över 700 miljoner kronor. För första året
begränsas förlusten till 150 miljoner kronor, för att sedan förstärkas år för
år.
Situationen är likartad för många av Stockholmsregionens kommuner. De
problem som handlar om den starka sociala, etniska och ekonomiska
segregationen som finns i storstadsområdena beaktas inte tillräckligt i
skatteutjämningsförslaget.
Nytänkande och metodutveckling uppmuntras inte med regeringens förslag
utan traditionella lösningar utgör i flera fall den enda grunden för kostnads-
ersättningar. Därmed bromsar förslaget landstingens och kommunernas
strävan att finna effektivare organisationsformer och arbetssätt samt utveckla
nya alternativa behandlingsformer mot sjukdomar som idag tar stora
resurser.
I det föreslagna kommunalskatteutjämningssystemet har inte heller den
s.k. pomperipossaeffekten eliminerats. På grund av regeringens snäva
utredningsdirektiv fick inte denna fråga en seriös behandling i utredningen
Kostnadsutjämning för kommuner och landsting (SOU 1998:151), som i sin
tur ligger till grund för propositionen. I nuvarande modell med en
långtgående inomkommunal utjämning är incitamenten för tillväxt och
expansion inte bara små, utan direkt kontraproduktiva. Tillväxtkommuner
med hög skattekraft riskerar att förlora vid företagsetablering och ökade
skatteintäkter på grund av sänkta bidrag. Vi är således kritiska mot att
inkomstutjämningens skadliga marginaleffekter nu först skall omprövas i en
utredning.
En kommun som avsätter resurser för att bekämpa arbetslösheten och
härigenom främjar sysselsättningen får, beroende på om man är en
mottagande kommun eller en bidragande kommun, lägre tillägg i inkomst-
och kostnadsutjämningen respektive högre avdrag i systemen.
Inkomstutjämningssystemet är så utformat att kommuner och landsting
med en egen utdebitering som är lägre än den länsvisa skattesatsen får en
minskning av den samlade inkomsten när det egna skatteunderlaget ökar, en
s k pomperipossaeffekt.
Med dagens utdebitering är det 18 kommuner i landet som drabbas av
pomperipossaeffekten. Av kommunerna ligger 11 i Stockholms län. 5 av de
18 kommunerna är bidragstagare, dvs har en skattekraft som ligger under
medelskattekraften.
Var finns incitamenten till kommunala ansträngningar för förbättring av
ekonomin i detta system? Systemet premierar istället kommuner som ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv vidtar felaktiga åtgärder. Bidragsberoende
cementeras, både på kommunal nivå och på individnivå.
Det är vidare anmärkningsvärt att regeringen i sina korrigeringar av ut-
redningsförslaget tagit hänsyn till ofta socialdemokratiskt styrda Norrlands-
kommuner, men undvikit att ta hänsyn till Stockholmsregionens ofta
borgerligt styrda kommuner och landsting. De förändringar som gjorts som
berör Stockholmsregionen får i praktiken inga konsekvenser, eftersom
införandereglerna är så konstruerade att regeringens justeringar blir ett slag i
luften. Den enda "förbättringen" som regionen får är att tiden för systemets
införande förlängs ett år.
Ett argument som används mot Stockholms stad och landsting, senast av
biträdande finansminister Lars-Erik Lövdén i en interpellationsdebatt den 16
april, är att staden och landstinget sänkt skatten med 40 öre vardera. Detta
sticker tydligen oerhört i ögonen på Socialdemokraterna, och färgar
regeringens hantering av skatteutjämningsfrågan. Men detta får aldrig
påverka ett skatteutjämningsförslag. Dels därför att detta handlar om den
kommunala självstyrelsen. Tror sig en kommun kunna effektivisera sin
verksamhet och omprioritera resurser så att skatten kan sänkas så ska detta
väl uppmuntras, inte motarbetas? Särskilt när vården, omsorgen och skolan
samtidigt får ökade resurser, just de områden som prioriteras. Dels säger
regeringen själv i sin finansplan (proposition 1998/99:100 sid 37) att
regeringens mål är att med början under mandatperioden genomföra in-
komstskattesänkningar för alla med tyngdpunkt på låg- och medel-
inkomsttagare. Vad Stockholms kommun och landsting gjort är att
förverkliga den ambition som regeringen själv har. Vad är det för fel med
det?
Utöver ovanstående finns en demokratisk aspekt som bör lyftas fram.
Systemet är nämligen så krångligt att ingen har fullständig kunskap om
systemets alla effekter. En vanlig medborgare kan omöjligen sätta sig in i
systemet och förstå det. Vi citerar gärna hur Socialdemokraterna i Stock-
holmsregionen kommenterade förslaget: "Systemet är så pass komplicerat att
endast en handfull personer i Sverige fullt ut förstår det eller kan bedöma
dess effekter. Även om de flesta kommunpolitiker i ledande ställning kan
sätta sig in i systemets huvudprinciper är det näst intill obegripligt för den
vanlige medborgaren. Med tanke på att systemet omfördelar tiotals miljarder
kronor är detta mycket otillfredsställande ur demokratisk synvinkel."

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av ett nytt förslag till kommunalt
utjämningssystem,
2. att riksdagen avslår proposition 1998/99:89.

Stockholm den 29 april 1999
Stefan Attefall (kd)
Inger Davidson (kd)

Amanda Grönlund (kd)

Helena Höij (kd)

Mats Odell (kd)

Inger Strömbom (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-04-29 Bordläggning: 1999-04-30 Hänvisning: 1999-05-04

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)