med anledning av prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen

Motion 1996/97:So47 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
Inledning
Den sociala omsorgen bör ha sin utgångspunkt i människans
behov av små naturliga gemenskaper.  Att  se sociala frågor
utifrån subsidiaritetsprincipen är därmed enligt vår mening
centralt för socialpolitiken. Socialtjänstens individ- och
familjeomsorg ska utgå från en helhetssyn och inriktas på att
frigöra och utveckla människors egna resurser.
Socialtjänstkommitténs förslag i huvudbetänkandet (SOU 1994:139)
innehöll en översyn av nuvarande socialtjänstlag. Kommittén omarbetade
också lagens uppläggning i form av kapitel och paragrafer. Tyvärr har inte
regeringen mäktat med att följa denna inriktning utan endast i vissa delar
följt socialtjänstkommitténs förslag. Motiven till att man endast plockar vissa
avsnitt från förslagen och fortsätter med en "lappa och laga"-modell när det
gäller SoL är oklara.
Social grundtrygghet
Ett begrepp som fått betydelse i tolkningen av nuvarande
socialtjänstlag är "skälig levnadsnivå". Detta begrepp ska
garantera alla ett liv på så jämlika villkor som möjligt. Enligt
vår tolkning innebär detta  en socialtjänst som garanterar alla
en social grundtrygghet. Därför vore det naturligt att också  i
lagen använda ett språk som uttrycker att den enskilde skall
tillförsäkras ekonomiskt bistånd genom en "social
grundtrygghet". Ingen i vårt land ska behöva sakna det
nödvändigaste, bostad, kläder, livsmedel etc. När den
enskilde inte klarar uppgiften att få inkomster som täcker
dessa vardagsutgifter ska vi i välfärdssamhället ha en
socialtjänst som skjuter till de medel som behövs för att nå
denna grundtrygghet. Att slå vakt om detta sociala skyddsnät,
som utgör en medborgerlig rättighet, är viktigt för att
bibehålla kvaliteten i välfärdssamhället. Men denna
grundinställning får inte förskjuta det faktum att hela
socialtjänstens försörjningsstöd bygger på att övriga
socialförsäkringssystem i normala situationer ska klara de
utgifter som familjen eller den enskilde har för sin
försörjning. Socialtjänstens försörjningsstöd ska inte ta över
andra trygghetssystem inom socialpolitiken.  Syftet med
socialtjänsten var och bör fortfarande vara att fler människor
blir oberoende av ekonomiskt bistånd och inte tvärtom.
Med hänvisning till ovanstående föreslås, i likhet med vad som framförs i
reservation från m, c och kd i socialtjänstkommitténs huvudbetänkande,
ändring av 6 a § till följande:
"Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras social grundtrygghet.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att ta
ansvar och leva ett självständigt liv."
Kommunalt självstyre
contra riksnorm
I regeringens direktiv 1991-06-13 för översynen av SoL
angavs en klar målsättning vad gäller socialbidragen;
Det finns inte anledning att överge den princip enligt vilken kommunerna har
stor frihet att med vissa begränsningar själva bestämma normer för
socialbidragen. Det är däremot angeläget att åstadkomma större enhetlighet
vad gäller normernas konstruktion och innehåll.
Med hänsyn till bland annat direktiven är det angeläget att
socialbidragens normer vad gäller konstruktion och innehåll
ges ett tydligt uttryck i lagförslaget. Det är på denna punkt
som vi har anledning att nå enhetlighet i hela landet. I
strävan att nå denna enhetlighet har det varit naturligt att få
en uppdelning av § 6 i dels en paragraf som anger
preciseringar vad gäller försörjningsstödet och dels en
paragraf som reder ut det som avses med "livsföringen i
övrigt", nu kallat "annat bistånd". Så långt delar vi
regeringens förslag, vilket följer de överväganden som
socialtjänstkommittén gjort och på denna punkt varit enig
om.
Vi kan däremot inte ställa oss bakom ett förslag där man låter riksdagen bli
förmyndare för kommunpolitikerna i fråga om normnivån. Vi hävdar
fortfarande, i likhet med vad som uttrycks i direktiven 1991-06-13, att
kommunerna ska ges stor frihet att bestämma normer för socialbidragen. I
grunden är det en fråga om tilltro till den kommunala självstyrelsen. Enligt
våra utgångspunkter är det naturligt att beslut fattas på en beslutsnivå nära
människorna. Motivet till att kommunerna ska ges mandat att fastställa
normnivån är bland annat att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda
löntagargrupper varierar i olika delar av landet. Den nivå på biståndet som
ska utbetalas för de i lagen angivna biståndsområdena  bör vara i
överensstämmelse med vad man i den enskilda kommunen som socialtjänst-
ansvarig finner rimligt. Detta är grundläggande för den kommunala
demokratin. Socialbidragsnivåer som saknar folkligt stöd är ofta negativa för
den gemenskap som är nödvändig i ett väl fungerande samhälle. Enligt vår
mening bör de som framhärdar i argumentation för att riksdagen genom
lagstiftning ska fastställa normnivån, vilket också regeringen gör i sin
proposition,  ta de logiska konsekvenserna och samtidigt förorda ett statligt
finansierat socialbidrag.
Med hänvisning till ovanstående föreslås, i likhet med vad som framförs i
reservation från m, c och kd i socialtjänstkommitténs huvudbetänkande,
ändring av 6 b § till följande:
Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor,
lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon
och TV-avgift, boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård,
akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och
arbetslöshetskassa.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 utgår i enlighet med en av
kommunfullmäktige fastställd norm, beräknad per år i procent av det
basbelopp som enligt 1 kap 6 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän
försäkring har fastställts för året. Försörjningsstödet enligt andra stycket 2
beräknas till belopp motsvarande den enskildes skäliga kostnader för
utgiftsposterna.
Personligt stöd samt vård
och behandling
När det gäller den punkt i socialtjänstkommitténs förslag
som innebär precisering av "annat bistånd" i form av
personligt stöd samt vård och behandling avviker regeringen
markant från de synsätt och förslag som redovisades i
kommitténs huvudbetänkande (SOU 1994:139).
Socialtjänstkommittén angav de stödinsatser som skulle falla
under annat bistånd. Det anmärkningsvärda i regeringens
proposition är att man tagit med färdtjänst, hjälp i hemmet
och särskilt boende men utelämnat personligt stöd samt vård
och behandling som inte är hälso- och sjukvård enligt HSL.
Regeringens förslag medför stora förändringar för bl a handikappade utan
att detta kommenteras i propositionen. Den mest betydelsefulla förändringen
gäller avlösning till anhöriga. Regler om ledsagning, som socialtjänst-
kommittén också föreslog, som skulle vara kvar som en rättighet (personligt
stöd) saknas helt i propositionens lagförslag. Avlastning och andra
stödåtgärder är en förutsättning för att funktionshindrade barn och ungdomar
ska kunna bo i sina föräldrahem. Vissa gravt funktionshindrade är
tillförsäkrade insatser enligt LSS. Men denna personkrets utgör bara en del
av de många med funktionshinder som behöver särskilda stödinsatser för att
uppnå det som anges i SoL 1 § - ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i
levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. LSS är en "pluslag" som
utgör ett komplement till SoL. Den förutsätter att insatser som nu kan ges
genom socialtjänstlagen finns tillgängliga. Detta gäller t ex avlösning av
föräldrar i familjer med funktionshindrade barn och ledsagarservice. I
Socialtjänstkommitténs förslag preciserades begreppet personligt stöd för att
tydliggöra att det innefattar avlösarservice och ledsagarservice. Även
kontaktperson faller under denna definition.
Den nuvarande socialtjänstlagens grundläggande intentioner innebär att
socialtjänstens insatser i form av stöd, vård och behandling av vuxna
missbrukare så långt möjligt skall ges i frivilliga former med beaktande av
den enskildes självbestämmanderätt. Den enskildes inflytande över vården
och möjlighet att välja insats har framhållits som avgörande för motivation
och behandlingsresultat i vården. Socialtjänstkommittén framhöll i sitt
huvudbetänkande att frivillighet och självbestämmande även fortsättningsvis
bör vara utgångspunkten för socialtjänstens insatser för missbrukare. I linje
med detta föreslog kommittén i sitt förslag till ny socialtjänstlag att
kommunernas skyldighet att tillhandahålla vissa individuellt inriktade
insatser bör preciseras i den nya lagen. Som exempel på sådana insatser
nämner kommittén färdtjänst, hemtjänst, särskilt boende, personligt stöd
samt vård i familjehem eller på institution. Dessa insatser ska inte vara
förbehållna specifika målgrupper utan omfatta alla, oavsett orsak till
hjälpbehovet. Detta innebär en skyldighet för kommunen att tillhandahålla
vårdinsatser för såväl missbrukare som andra grupper som är i behov av
dessa. Även framdeles måste det enligt vår mening vara möjligt att få vård på
exempelvis LP-stiftelsens vårdenheter. Vi menar att också anhöriga till den
hjälpbehövande, som indirekt drabbas av drogmissbruk, sjukdom eller andra
problem i familjen, ska omfattas av en bestämmelse om personligt stöd. En
grupp som inte får glömmas bort i detta sammanhang, vilket socialtjänst-
kommittén och Alkoholpolitiska kommissionen framhållit, är barn till
missbrukare.
Med hänvisning till ovanstående föreslås att riksdagen följer
socialtjänstkommitténs förslag som innebär att 6 f § kompletteras med
följande:
Med annat bistånd avses: färdtjänst, hjälp i hemmet, särskilt boende för
service och omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för
funktionshindrad, personligt stöd, vård och behandling som inte är hälso-
och sjukvård enligt HSL.
Anhörigstöd bör bli en
skyldighet för kommunen
Frågan om anhörigstöd finns angivet i 5 § där mål, ansvar
och uppgifter för socialtjänsten redovisas. För övriga delar i
denna paragraf, exempelvis färdtjänst och hemtjänst, finns
det därefter en utvecklande lagstiftning under 6 § rätten till
bistånd och insatser på individnivå. Motsvarande lagförslag
och precisering saknas vad gäller stöd till anhöriga. Under
socialtjänstutredningens arbete argumenterade
Kristdemokraternas ledamot i utredningen för att man skulle
våga vara lika tydlig på detta område som på de övriga.
Behovet av anhörigstöd finns väl dokumenterat i
socialtjänstutredningen, och regeringen har särskilt lyft fram
den.
Men vid en närmare analys av regeringens proposition finner man trots
detta att ambitionen haltar något eftersom inte de i 5 § inledande målen följs
upp under 6 § annat bistånd vad gäller insatser i form av anhörigstöd.
Tvärtom skriver regeringen på sidan 133 i propositionen: "Stödet till
anhöriga skall ses som en frivillig insats för kommunen som också får stort
inflytande över utformningen."
Anhöriga och närstående svarar för merparten av omsorgsinsatserna till
äldre och till personer med olika slag av funktionshinder. Detta har på nytt
bekräftats i en studie gjord av Ingalill Rahm Hallberg, docent och
högskolelektor vid vårdhögskolan i Kristianstad. Studien visar att familjen
gör en mycket stor insats i vården. De anhöriga gör till och med
huvudjobbet. Studien bygger på en enkät som besvarats av nära 1 300
pensionärer över 75 år i Kristianstads kommun. 60 procent av de gamla
klarade sig helt och hållet själva. Bland de 40 procent som var i behov av
hjälp från andra för sitt dagliga liv fick två tredjedelar den hjälpen av sina
anhöriga, främst make/maka, men också av sina barn och deras familjer.
Bland de pensionärer över 75 år som var beroende av hjälp från andra för sitt
dagliga liv hade var tionde sju till åtta sjukdomar samtidigt. Var tionde var så
beroende av hjälp att de inte kunde vara ensamma alls eller mindre än två
timmar. Make eller maka svarade oftare än hemtjänsten för den tyngsta
personliga omvårdnaden.
Det är därför både naturligt och viktigt att lyfta fram de anhörigas
situation. Deras arbete måste uppvärderas. Anhöriga måste få veta att deras
arbete är viktigt. De anhöriga behöver vidare stöd och avlastning men också
information, kunskap om sjukdomar och träning i t ex olika handgrepp. En
komplettering, ett förtydligande och markering av kommunens ansvar för
anhörigstöd bör därför göras i paragrafen som reglerar annat bistånd.
Med hänvisning till ovanstående föreslås följande komplettering av 6 f §
annat bistånd (utöver personligt stöd samt vård och behandling som
motiverats ovan i denna motion): "stöd och avlastning för vård och omsorg
av nära anhörig eller närstående."
Barn och ungdomsplaner
Regeringens tillägg i 1 § SoL, som helt följer
socialtjänstkommitténs förslag, är bra. En nödvändig och
viktig markering av barnperspektivet.
Socialtjänsten ska bedriva uppsökande verksamhet bland barn och
ungdomar. Det förebyggande arbetet med barn och ungdomar görs idag till
stor del av andra kommunala organ än socialtjänsten. Socialtjänstens
möjligheter att bedriva förebyggande arbete bland dessa målgrupper är
beroende av samverkan mellan kommunala förvaltningar och organisationer.
På nationell nivå har regeringen avlämnat en särskild ungdomsproposition.
Vi finner att man bör följa upp dessa ambitioner också på kommunal nivå.
För att nå en samordning av de resurser som finns i kommunens
förvaltningar och i de frivillliga organisationerna skulle exempelvis § 5
kunna kompletteras med angivande av att en särskild plan ska upprättas till
stöd för det allmänt förebyggande arbetet bland barn och ungdomar. I Norge
är numera kommunerna skyldiga att upprätta barn- och ungdomsplaner för
det förebyggande arbetet. I socialtjänstkommittén har kristdemokraterna
argumenterat för att lagtexten kompletteras på denna punkt.
Med hänvisning till ovanstående föreslås följande tillägg i 5 §: "Till stöd
och som riktlinjer för kommunens förebyggande verksamhet för barn och
ungdomar skall socialnämnden upprätta en särskild plan".
Vård och fostran utanför
hemmet
Varje år omhändertas mer än 10 000 barn och placeras
utanför sina hem, vanligen i ett familjehem. Att omhänderta
ett barn är en mycket grannlaga uppgift för socialtjänsten.
Det kräver stor insikt och lyhördhet för vad som är barnets
bästa. Att hitta personer som redan tidigare står barnet nära
borde vara en självklar utgångspunkt när barnet ska
omplaceras.
Socialtjänsten har fått stark kritik från olika håll för att inte vara
tillräckligt
lyhörd för möjligheten att placera barn hos släktingar. Regeringen skriver att
det inte är möjligt att slå fast en princip som innebär att släktingplaceringar
eller andra placeringar i nätverket alltid ska prövas i första hand. Man vill
inte att t ex mor- och farföräldrar ska ha ett försteg i lagen. Man räknar med
att den så kallade kontinuitetsprincipen ska kunna tolkas så att "nämnden
inte förbiser möjligheten att hitta en bra placering i barnets naturliga
nätverk".
Detta är att bjuda in med armbågen. De erfarenheter vi har av hur praxis
faktiskt fungerar gör att vi anser att en regel bör införas i socialtjänstlagen
med innebörden att mor- och farföräldrar, andra släktingar och betydelsefulla
personer i barnets närhet i första hand ska komma i fråga, om inte särskilda
skäl föreligger för motsatsen, när ett barn placeras utanför sitt hem.
Familjerådslag
Ett exempel för att göra familjen mer delaktig i planeringen
av socialtjänstens insatser är ett projekt med så kallade
familjerådslag. Det är ett sätt för familjer och deras nätverk
att diskutera och ge förslag till insatser för barnen i deras
familj. Det viktigaste inslaget är att den utvidgade familjen
möts, diskuterar och gör en handlingsplan. Familjerådslaget
förbereds och genomförs av en samordnare som skall vara
fristående från socialtjänsten och oberoende av familjen.
Metoden har prövats med stor framgång i Storbritannien och Nya Zeeland.
Det har visat sig att familjerna även om de har stora problem ofta vet bättre
än experterna vad som är bäst för barnen.
Sedan 1995 pågår ett försöksprojekt med familjerådslag i Kommun-
förbundets regi, med stöd från Socialdepartementet och Socialstyrelsen. Till
skillnad från regeringen, som passivt vill invänta framtiden, menar vi att de
erfarenheter som gjorts av denna arbetsmodell är så positiva att det bör ges
möjlighet för alla kommuner som är intresserade att införa familjerådslag på
försök.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om förslag
om utformningen av 6 a § socialtjänstlagen (social grundtrygghet),
2. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om
utformningen av 6 b § socialtjänstlagen (kommunalt självstyre),
3. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om
komplettering av 6 f § socialtjänstlagen (personligt stöd, vård och behandling
samt anhörigstöd),
4. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om tillägg i
5 § socialtjänstlagen (barn- och ungdomsplaner),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om släktingars rätt till förtur för vård av barn vid omhändertagande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjerådslag.

Stockholm den 3 april 1997
Chatrine Pålsson (kd)
Åke Carnerö (kd)

Inger Davidson (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Ingrid Näslund (kd)

Fanny Rizell (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-04-03 Bordläggning: 1997-04-07 Hänvisning: 1997-04-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)