med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning

Motion 1989/90:Ub86 av Stina Eliasson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub86

av Stina Eliasson (c)

med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning

Medel för forskning och forskarutbildning ställs till förfogande av regering
och riksdag via de fakultetsanslag som redovisas i forskningspropositionen.
Detta är ett uttryck för samhällets önskan att forskning och forskarutbildning
bör ses som gemensamma, offentliga angelägenheter. Men den offentliga
finansieringen av forskning är också ett uttryck för allas behov av att
forskningen och forskarutbildningen skall äga rum utan att komma i beroendeförhållanden
till instanser vars intressen primärt inte är knutna till forskningen
som sådan. Högskolelagen ger också ett gott stöd för den fria forskningen.
Ned till institutionsnivå ges forskningen och forskarutbildningen en
avsevärd frihet genom principen om den enskilda forskarens frihet alt välja
forskningsobjekt och forskningsmetod (högskolelagen 14 §).

I länder med en mindre tillfredsställande utveckling av demokratiska styrelseformer
och i ännu högre grad i länder utan sådana, är normalt forskningen
styrd på ett sätt som gör dess resultat otillförlitliga. 1 extrema fall
(diktaturer) åläggs ofta forskningen att legitimera ledarnas åtgärder, och
har ofta inte ens kunnat kallas för forskning i någon rimlig mening av begreppet.

I verkligheten bedrivs i Sverige endast en mindre del av den vetenskapliga
forskningen med hjälp av Utbildningsdepartementets fakultetsanslag. Den
dominerande delen utgörs av sektorsforskning, finansierad av myndigheter,
verk, industri m.m. Forskningen bedrivs alltså på uppdrag av instanser som
önskar tillgodogöra sig forskningens resultat. För att detta skall bli möjligt
anger dessa instanser vilka objekt forskningsprojekten skall handla om. De
är beställda".

Detta är i och för sig inte något fel. Om myndigheter och näringsliv behöver
hjälp med att genomföra och utveckla det som man önskar är det naturligt
att man anlitar vetenskapligt skolade experter-ja, det är naturligtvis
bättre att anlita dessa än att anlita dem som har mindre kunskaper. Men om som
nu är fallet - en dominerande del av forskningen är beställd av instanser
vars resurser tas från källor vid sidan av departementets reguljära forskningsanslag
(fakultetsanslagen) så uppstår en mängd faror. Här några exempel:

a) Den beställda forskningen har oftast en tillämpad karaktär, dvs. den är
från början riktad åt att besvara frågor som beställaren angivit - i motsats
till grundforskningen, som genomförs utan att ha en direktkoppling till en

finansiärs omedelbara önskemål. Grundforskningen är den enda som genom
historiens förlopp kunnat syresätta den tillämpade forskningen. Är grundforskningens
resurser - som nu - avsevärt mindre än resurserna för tillämpningen
så upphör förr eller senare denna idé- och syretillförsel. Det finns så
att säga inte längre något att tillämpa! Detta gäller såväl den forskning som
beställs av näringslivet som den som beställs av myndigheter.

b) De enskilda forskarstuderande och forskarna upptäcker snart var chanserna
att få sin forskning finansierad är störst. Följaktligen styrs forskningsprojekten
mot sådana uppgifter som har dessa större möjligheter att bli beställda,
finansierade, sådant som är politiskt eller kommersiellt gångbart.
Därmed upphör mer eller mindre högskolelagens garanti för forskarens fria
val av objekt och metod!

c) De anställdas arbetstid vid vetenskapliga institutioner upptas mer och
mer av att administrera denna externfinansiering. Detta är en kvalificerad
uppgift och innebär att professorerna och andra högt kompetenta personer
får mindre tid för forskning! Forskningsprojekt styrs på detta sätt ut från de
mest kompetentas arbetstid till de mindre kompetentas. Det blir i allt högre
grad inte forskarna (dvs. de som kvalificerat sig till forskarbefattningar),
utan de forskarstuderande (som ännu inte har kvalifikationer för sådana
tjänster) som forskar!

d) De externa instanser som idag är de viktigaste finansiärerna av forskning
bjuds från institutionernas sida på en mängd faciliteter därutöver: lokaler,
post, telefon, vaktmästeri - ja hela den infrastruktur utan vilken forskningen
praktiskt inte skulle kunna realiseras. Den externfinansierade forskningen
kostar mycket mer än vad som täcks av beställningsarvodena som
normalt går till att livnära dem som forskar.

Den enda rimliga konsekvensen av dessa problem är att fakultetsanslagen,
som bl.a. skall finansiera ovannämnda kostnader (personal, faciliteter av
olika slag, de s.k. kringkostnaderna), ökas så att de externa bidragens administration
skall kunna skötas. Därmed ökar den tillgängliga forskningstiden
för den mest kvalificerade personalen, och därmed ökas möjligheten för den
grundforskning utan vilken förr eller senare inget av intresse kan beställas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade fakultetsanslag så att grundforskningens möjligheter
ökas.

Stockholm den 20 mars 1990

Stina Eliasson (c)

Mot. 1989/90
Ub86

6