Jämställdhet

Motion 1999/2000:A806 av Lennart Daléus m.fl. (c)

Inledning

Alla människors lika rätt och värde är grunden för det goda
samhället och en självklarhet i Sverige i dag. Likaså
människors självklara rätt att vara sig själva och bli
respekterade för det. Jämställdheten kan därmed också synas
vara självklar. Men så är det inte: Kvinnor och män möter
olika verkligheter och ges olika möjligheter att förverkliga
sig själva. Fördomar och stereotypa förväntningar möter
kvinnor och män i lika utsträckning: Genom omgivningens
förväntningar fostras vi in i könsroller och förhindras därmed
att till fullo utvecklas individuellt.

Jämlikhet handlar inte om att vara lika, utan om att ha lika rättigheter och
möjligheter. Det handlar om individers rättighet att, oavsett kön, vara sig
själva och sträva efter att förverkliga sina personliga livsmål.

Stereotyperna möter oss överallt: Från daghem och skola, vidare i arbets-
livet och på fritiden, och vidare i sjukvård och äldreomsorg. En politik för
starkare och friare individer får inte blunda för den betydelse kön har för
bemötande och förväntningar. Varje människa är först och främst en individ
och därmed unik. Samtidigt framstår det som uppenbart att många individer
delar egenskaper som påverkar deras möjligheter i samhället. Kön är en
sådan egenskap som mycket tydligt delar upp varje grupp i två delgrupper -
män och kvinnor. Det är stor skillnad mellan välavlönade kvinnor i IT-
branschen och unga kvinnor i arbetslöshet, men de delar i allmänhet
erfarenheten att de har sämre möjligheter än männen i motsvarande situation.
Det är bara genom att se könsmönstren vi kan bryta upp dem och ge varje
människa möjlighet att fritt utvecklas som individ.

Det är ingen tvekan om att kvinnor drabbas mest av den bristande
jämställdheten. De ställs utanför patriarkala strukturer med sämre möjlig-
heter till makt och lön. Därigenom får de också mindre möjligheter att
förverkliga sina drömmar. Fokus i jämställdhetspolitiken måste därför vara
att öppet granska kvinnors underordning i samhället och på åtgärder för att
komma till rätta med problemen. Att förändra bilden och bryta könsbarriären
är dock inte en fråga bara för kvinnor. Det är en fråga för alla människor och
måste inbegripa en diskussion om mans- likaväl som kvinnorollen. Detta är
också utgångspunkten för en grön feminism.

Verklig jämställdhet kan bara uppnås genom att människors attityder
förändras och fördomar bearbetas. Det går inte att uppnå med lagstiftning
och regleringar. Tydlighet i lagstiftning om likabehandling och förbud mot
diskriminering är dock ett avgörande verktyg för att påverka attityder. Det
offentliga har också ett stort ansvar att påverka attityder genom opinions-
bildning och genom att verka som gott föredöme.

Jämställdhet kan inte avgränsas till en särskild fråga, skild från andra
politiska frågor. Ett jämställt perspektiv måste genomsyra allt politiskt
arbete. En jämställdhetsmotion kan därför med nödvändighet endast göra ett
antal nedslag i verkligheten och visa på en inriktning för politiken.

Makt

Vi berör i det följande bristande jämställdhet i arbetslivet,
vad avser lön, arbetsuppgifter och chefskap. Obalansen
återspeglas självfallet i alla samhällets områden. I grund och
botten är jämställdhet en fråga om makt. Diskriminering och
underordning av kvinnor är en gammal tradition i Sverige,
liksom i många andra länder.

De strukturer som hindrar kvinnor från samma möjligheter som män är i
grund och botten precis samma strukturer som förtrycker homosexuella och
invandrare, för att nämna två angelägna exempel. Den patriarkala
samhällsstrukturen syftar till att upprätthålla en homogenitet, byggd på den
"normale" mannen. Än så länge är sinnebilden av en makthavare en vit,
heterosexuell, medelålders man. De som passar in i bilden gynnas givetvis.
Det är därför naturligt att många män, och i synnerhet män i traditionella
könsroller som gynnats av patriarkala strukturer, känner rädsla inför en för-
ändring. Det är mot denna bakgrund angeläget att samtliga diskriminerings-
lagar ses som en helhet. Genom en utredning som presenterades i september
föreslås nu jämställdhetslagens regler komma i nivå med dem som gäller för
diskriminering p.g.a. etniskt ursprung, funktionshinder och sexuell läggning.

Skärpningen av lagen är välkommen och ett förslag i linje med vad
Centerpartiet och andra partier tidigare krävt i riksdagen. Det är emellertid
långt ifrån tillräckligt. I den fortsatta beredningen måste regeringen beakta
sådant som utredningen inte har belyst, bl.a. frågan om lönediskriminering av
föräldralediga, vilket kan antas bidra till att så få pappor utnyttjar föräldra-
ledigheten. Även frågan om hur analyser av löneskillnader skall följas upp
måste behandlas i en proposition om förändringar i jämställdhetslagen. Detta
bör ges regeringen till känna.

Normen om makthavare bevaras med olika mekanismer. Genom belö-
nings- och bestraffningsmekanismer vidhålls de partriarkala strukturerna.
Kvinnor underordnas i strukturerna, men också män som försöker bryta mot
oskrivna lagar och överskrida "könsbarriären" bestraffas. Det gäller i riksdag
och regering, likaväl som i företag eller redan på dagis. Strukturerna bidrar
inte bara till att förtrycka människor, de är också ett hot mot nödvändig
öppenhet för förändring och förnyelse av organisationer.

Ett alltför ensidigt fokus på enskilda, "mediala", (i och för sig mycket
angelägna) frågor som kabel-TV-porr, sexualisering av reklam och tidningar
m.m. riskerar, som Bangs chefredaktör Petra Ulmanen konstaterat, att
kvinnan som medborgare inte berörs. Bekämpandet av kvinnoförtryck i olika
former måste ske parallellt med ett medvetet arbete för att öka jämställdheten
i t.ex. media och politiska församlingar. Det senare är för övrigt också en
metod att komma tillrätta med det förra.

Försök att bortförklara skillnader i makt, i näringslivet likaväl som i
politiken, med människors individuella val, eller att väljarna/kunderna alltid
har rätt, vittnar om könsblindhet och oförmåga/ovilja att se de strukturer som
faktiskt verkar. Det leder också till en oförmåga att hantera problematiken
och blir till ett hinder för många individers rätt till självförverkligande.

Pengarna och makten

Det högsta näringslivet och dess makthavare är ett
skräckexempel på hur vanföreställningar om att begrepp som
kompetens och ledarskap är könsneutrala leder till att
bekräfta och stärka patriarkala strukturer. Våren 1999
försvann den enda kvinnliga VD:n för ett börsnoterat
företag. 72,6 % av alla börsföretag saknar helt kvinnor i
styrelsen. Knappt en av tjugo styrelseledamöter i
börsföretagen är en kvinna.

Enligt en magisteruppsats från Högskolan i Halmstad 1999 sker inte
rekryteringsprocesser till styrelser fullt så strukturerat som man tenderar att
tänka sig. En trovärdig förklaring är att personliga nätverk spelar stor roll
där
vikt läggs vid personkännedom och personkemi. Med sådana mekanismer
kommer det att ta tid innan makten i näringslivet blir jämställd.

Svenskt näringsliv går genom detta miste om en enorm potential. Genom
att besluten blir könsblinda bortser man från att kvinnor och män i vårt
samhälle har olika upplevelser med sig i livet. Kvaliteten på de beslut som
fattas blir därigenom lägre.

Centerpartiet motsätter sig lagstiftning om kvotering eller liknande
åtgärder i det privata näringslivet. Staten bör däremot ta ett tydligt ansvar
för
opinionsbildning och upplysning kring jämställdhetsproblematiken i närings-
livet. En första åtgärd bör vara att uppdra åt SCB att insamla könsuppdelad
statistik kring löner, löneskillnader och befattningar i såväl offentlig som
privat verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.

Våra högsta beslutsfattare

Riksdag och regering sätter upp höga mål för
jämställdhetsarbetet. Samtidigt finns det skäl att undersöka
hur det står till med det egna jämställdhetsarbetet. En
granskning av riksdagens årsredovisning för 1998 visar
bland annat att två av tre högre chefer är män och att
genomsnittslönen skiljer mer än 3 000 kr mellan könen.

Också inom partierna brister jämställdheten. Bland de tyngre uppdragen i
riksdagen, som ordförande eller vice ordförande i ett utskott 1998/99, visar
det sig att män sitter som ordförande i tio av sjutton utskott (EU-nämnden
inräknad) och som vice ordförande i tolv. Sammantaget är det alltså 22 män
och 12 kvinnor som sitter som ordförande eller vice ordförande i ett utskott
(ej inberäknat de fyra kvinnor som fått uppdraget som andre vice
ordförande). Av riksdagens ledamöter är 43,6 % kvinnor, men av de 34
tyngsta uppdragen i utskotten har de endast 35,3 % av uppdragen. Det är inte
mycket att framhålla för "världens mest jämställda parlament".

Det vore rimligt att riksdagen, som folkets främsta företrädare, tog sådana
signaler på allvar och medvetet arbetade för att analysera inte bara
kvantitativa, utan också kvalitativa delar i mäns och kvinnors inflytande på
det egna arbetet. Riksdagen bör därför besluta att, tillsammans med
riksdagspartierna, initera en utvärdering av kvinnors och mäns inflytande i
riksdagsarbetet.

Regeringen arbetar mycket aktivt med jämställdhet, inte minst inom EU.
Samtidigt förefaller det finnas en grundläggande oförmåga att komma till
rätta med problemen inom det egna Regeringskansliet. När uppmärksam-
heten riktades mot omotiverade löneskillnader den gångna sommaren var det
inte första gången. Liknande saker uppmärksammades 1995, då man från
regeringens håll menade att det var något som det var angeläget att komma
till rätta med, vilket man knappast låter förstå i dag. 1997 förekom viss
debatt kring generaldirektörernas löner, som framstod som omotiverat olika
för män och kvinnor.

Våld

Ingen företeelse tydliggör den grundläggande skillnaden i
makt så tydligt som våld. En stor del av alla brott som begås
i Sverige och andra länder är sexuellt betingade, i form av
män som utöver våld mot kvinnor. 1998 anmäldes 8 398
sexualbrott, varav 1 998 våldtäkter (BRÅ). 58 264 fall av
misshandel, varav 20 516 rörde misshandel mot kvinnor.
Man måste då komma i håg att mörkertalet är stort.
Uppskattningsvis anmäls endast 25 % av alla
misshandelsbrott och förmodligen är mörkertalet större när
det gäller våld mot kvinnor. 1998 begicks 78 % av alla
misshandelsbrott mot kvinnor av en bekant till kvinnan. På
tio år har antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor ökat
med ca 55 % och antalet sexualbrott med ca 80 %.

Skeva bilder av könsroller från tidiga år, där tjejer förväntas ställa upp för
killar och att de får "skylla sig själva", är grundläggande orsaker. I en
traditionell mansroll ligger att ta för sig och bejaka sin sexualitet, att
erövra.
Det ökande språkvåldet i t.ex. skolor är en signal om något som är fel. Ingen
människa skall behöva bli beskriven som "slampa" eller "hora" i skolan eller
någon annanstans.

Samhällets reaktion på sexualbrott är tyvärr inte så entydig som man skulle
önska. Oavsett om det beror på okunskap eller fördomar, får det inte hända
att en förundersökning läggs ned eller att domstolar resonerar kring vad den
som våldtagits egentligen "ville". Det är angeläget att domstolar och andra i
rättsväsendet har kunskaper om sexualbrott för att göra korrekta
bedömningar. Det är också angeläget att lagen är tydlig i både tillämpning
och sanktioner. Bland annat bör vanmaktsbegreppet ses över och frånvaron
av samtycke snarare än graden av våld vara det som definierar våldtäkt.
Centerpartiet ser mot denna bakgrund mycket positivt på att regeringen
tillsatt en kommitté för att göra en fullständig översyn av sexualbrotten och
straffsatserna för dem.

Kvinnor och män drabbas olika av brott. Av misshandelsbrotten 1998
begicks alltså 32 106 mot män. Företrädelsevis handlar det om unga män
(15 - 24 år), som misshandlas av andra unga män. De flesta misshandels-
brotten mot kvinnor begås av någon som kvinnan är bekant med, vanligen
inom hemmet. Var tredje mordoffer i Sverige är en kvinna som misshandlats
till döds av den man hon lever eller har levt tillsammans med. 85 % av alla
misshandelsbrott begås av män.

Samhället måste reagera snabbt och konsekvent mot sexualiserat våld.
Problematiken med att brott inte anmäls, bl.a. för att den misshandlade
kvinnan skuldbeläggs och skuldbelägger sig själv, måste åtgärdas genom
insatser för att öka kunskapen om sexualiserat våld inom förhållanden.
Regeringen bör se över behovet av utbildning kring detta för såväl polisens
som domstolsväsendets anställda. Detta bör ges regeringen till känna.

De utsatta kvinnorna måste ges ett ökat stöd, från det första bemötandet
genom hela processen och därefter. I detta arbete utgör kvinnojourerna en
viktig del. Många kvinnojourer i Sverige får i dag samtal från mellan en och
två nya kvinnor dagligen. Samverkan mellan kvinnojourer, polis, åklagar-
väsende, kommunernas socialtjänst och vårdinstitutioner måste bli bättre för
att förbättra de utsatta kvinnornas trygghet. I en sådan samverkan måste
också barnen i förhållanden där våld förekommer uppmärksammas, då de
ofta osynliggörs i processen i dag. Regeringen bör se över hur en sådan
samverkan kan underlättas och vilka eventuella ekonomiska resurser som
behöver tillföras. Detta bör ges regeringen till känna.

Det finns skäl att se sambanden mellan brott som begås inom gruppen av
unga män och det sexualiserade våld som utövas av män mot kvinnor. De har
båda sin grund i traditionella könsroller. De som börjat en brottslig bana,
t.ex. genom ungdomsmisshandel, är också mer sannolika att i framtida
förhållanden utöva sexualiserat våld. Genom pojkars deltagande i
ungdomsgäng förstärks en felaktig uppfattning om vad som är manligt.
Samhälleliga reaktioner av arten att "pojkar är pojkar" bidrar ytterligare till
att förstärka den negativa bilden.

Särskilt oroande är den tendens som bl.a. visat sig i Stockholm, där unga
män med invandrarbakgrund är kraftigt överrepresenterade i den rånvåg som
svept fram. Ofta har dessa unga män svårare att finna sig till rätta i Sverige
och är mer utsatta än unga kvinnor med invandrarbakgrund. En svår
ekonomisk och social situation med mörka framtidsutsikter kan mycket väl, i
förening med en mytbildning om mannens roll i hemlandet, leda till skeva
föreställningar om hur manlighet bör uttryckas.

I sammanhanget måste dock framhållas att det är en liten grupp unga män
som utövar våld. 94 % av alla män utövar aldrig "despoti". Diskussionen om
våld och sexualiserat våld måste utgå från detta faktum och sträva efter att ta
vara på alla de positiva krafter som finns hos alla dem som inte tar till våld.

Ett entydigt fördömande av sexualiserat våld och aktiva åtgärder mot detta
måste förenas med insatser för att komma till rätta med alltför många unga
mäns inställning till våld som metod för konfliktlösning. Det finns i dag inget
medvetet arbete inom skola, socialtjänst och polisväsende för att påverka
attityden hos de pojkar och unga män som begår våldshandlingar och därmed
för att förändra sättet de ser på våld och på sin egen könsroll. Regeringen bör
i regleringsbrev till de berörda myndigheterna uppmärksamma frågan om
pojkars våldsanvändning och syn på sin könsroll. Detta bör ges regeringen
till känna.

Jämställdheten börjar med
barnen

De könsroller som barnen sedermera lever upp till
grundläggs redan i barndomen. Genom
socialiseringsprocessen tydliggörs för flickorna och pojkarna
vilka roller de förväntas leva upp till. Att så fortfarande är
fallet visas tydligt i en studie för Tema barn vid Linköpings
universitet av Disa Bergnéhr. En tjej ska vara smal och
"gullig", en kille stark och tuff, menar tio-tolvåringarna i
studien. Särskilt höga är kraven på flickorna att inte vara
avvikande, pojkarna har en betydligt större frihet att vara
som de vill.

De stereotypa könsrollerna bekräftas i tidningar och reklam riktade till
unga människor. I reklam och flicktidningar lär unga flickor sig hur de skall
se ut och hur de skall behaga männen. Pojkarna lär sig å andra sidan att vara
tuffa och tåla hårda tag.

Problemet med att anorexi sprider sig ner i åldrarna, främst bland flickor,
är en tydlig signal om allt inte står rätt till. Flickor får tidigt lära sig en
mall
att passa in i, och den otrygghet de känner kan lätt kanaliseras i utseende-
fixering.

Familjen

Jämställdhet och jämställda värderingar börjar i familjen.
Barn tar efter de vuxnas agerande och värderingar. Mycket
har hänt som har ökat jämställdheten inom familjerna. I allt
högre grad delar män och kvinnor på hushållsarbetet, men
ännu är det långt kvar innan arbetet kan beskrivas som
jämställt: Fortfarande sköter kvinnorna i högre grad
hushållet, som utgör den överväldigande delen av arbetet i
hemmen, medan männen lagar och "fixar". Matlagning utgör
i dag en fjärdedel av hushållsarbetet, och är till 71 % en
kvinnosyssla. Städning utgör 12 % av hushållsarbetet, och är
även det till 71 % kvinnornas uppgift i hemmet.

Signalerna vad gäller ansvaret för barnen är också tydliga, både från
samhället och inom familjerna. Tydligast märks detta vad gäller ansvaret för
barnen vid separationer. Av närmare 430 000 ensamstående föräldrar i
Sverige är 370 000 kvinnor, och 60 000 män. Upp till 90 % av barnen bor
hos sin mamma efter en separation.

Jämställda föräldrar spelar en avgörande roll för de attityder barnen
kommer att få senare i livet. Inte minst måste mansrollen i hemmet förändras
genom ett mer aktivt ansvarstagande för arbetsuppgifter i hemmet och för
barnens uppfostran. Centerpartiet har medverkat till att delad vårdnad om
gemensamma barn vid en separation nu är huvudregel. Det framstår nu som
en angelägen uppgift att få män att i större utsträckning utnyttja sin
föräldraledighet och umgås med sina barn. I detta arbete bör även kvinnors
uppfattning om den egna könsrollen uppmärksammas så att männen i
förhållanden uppmuntras att vara delaktiga.

Redan i kontakten med mödravårdscentralerna bör de blivande föräldrarna
komma i kontakt med information om föräldraledighet och vikten av ett delat
ansvar för barnens uppfostran. Denna upplysning bör följas av ett utåtriktat
arbete för att nå ut också till papporna även efter födseln. Detta bör ges
regeringen till känna.

Barnomsorgen

Barnomsorgen/förskolan spelar en stor roll i många barns
uppväxt. Av alla barn mellan 1 och 5 år var 1997 59 %
inskrivna vid daghem eller fritidshem, och ytterligare 13 %
vid familjedaghem. För sexåringarna var siffrorna 69 %
respektive 7 %. Vid sidan av föräldrarna är kontakten med
andra barn och vuxna i barnomsorgen den viktigaste delen i
många barns uppväxt. Det är angeläget att barnomsorgen är
utformad så att den bryter traditionella könsroller och bidrar
till att göra barnen jämställda. Verkligheten ser emellertid
inte ut så.

Barnen bör i barnomsorgen möta vuxna förebilder av båda könen. Inte
minst gäller detta för alla de barn som växer upp med endast en förälder.
Detta möte sker dock i mycket begränsad utsträckning: Endast 5-6 % av de
anställda i barnomsorgen är män. Högst andel finns i fritidshemmen och
bland föreståndarna/arbetsledarna med 14 %, vilket för övrigt sätter fokus på
frågan om mäns och kvinnors karriärmöjligheter också i kvinnodominerade
yrken, vilket kommenteras vidare nedan.

Det är inte heller självklart att personalen möter barnen på ett jämställt sätt.
Det är vanligt att personalen vid daghem låter pojkar vara för sig själva när
man leker med barnen. Det bristande mötet kan bero på att personalen ser det
som naturligt att "grabbar" är oberoende och klarar sig själva. Genom att
leka för sig själva, i avskilda grupper, skapar pojkar egna normer, som sedan
förs vidare genom livet.

Att låta personalen vid daghem ta ett ansvar för att bryta traditionella
könsroller och utforma verksamheten för detta är ett självklart steg.
Självständigare personal med större ansvar är också ett sätt att uppvärdera
yrket. Ett uppdrag bör ges åt Skolverket att utvärdera och stödja arbete för att
bryta könsroller i förskola och skola. Detta bör ges regeringen till känna.

Skolan

Genom hela skolväsendet följer och förstärks ojämlikheter
mellan könen. Enligt läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet, LpO 94, skall skolan "aktivt och medvetet
främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt
på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och
de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att
forma vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett
ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den ska
ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga
och sina intressen oberoende av könstillhörighet".

Verkligheten ser dock annorlunda ut. Redan på dagis får pojkarna ta mer
utrymme än flickorna. Denna tendens förstärks under hela skoltiden. I
klassrummet talar pojkarna två tredjedelar och flickorna en tredjedel av
tiden. Skolgårdarna är mer utformade för pojkarna - ofta dominerar
fotbollsplanerna skolgården och flickorna får sällan ta upp den för sig själva.

Bilden av könen bekräftas genom att flickorna ofta får ta ansvaret för
ordningen i skolan och att lugna flickor placeras bredvid bråkiga pojkar. Det
går ut över flickornas skolarbete, men också ut över alla de pojkar som får
störa ordningen utan att någonsin bli tillsagda. Skolverket bör i samverkan
med lärarnas organisationer arbeta för att sprida ökad medvetenhet om
flickors och pojkars könsroller i skolan. Detta bör ges regeringen till känna.

Skolans resultat uppvisar i enlighet med detta tydliga skillnader mellan
pojkar och flickor. Av dem som gick ut grundskolan 1996/97 saknade 6,3 %
av pojkarna ämnes- eller slutbetyg, att jämföra med 5,7 % av flickorna. Sär-
skilt bland elever med utländsk bakgrund är siffrorna oroande: 19,3 % av
pojkarna saknade minst ett betyg, mot 15,9 % av flickorna. I gymnasie-
skolans slutbetyg är skillnaden än tydligare: 86,2 % av kvinnorna har då
grundläggande behörighet till högskolan, att jämföra med 77,4 % av pojkar-
na. Samtidigt är avhoppen från gymnasieskolan flera bland pojkarna.

Flickorna ges alltså ett mindre utrymme i skolan. De förväntas vara tysta,
ordningsamma och duktiga, medan förväntningarna är annorlunda på
pojkarna. De olika förutsättningarna i skolan missgynnar både flickor och
pojkar, och många pojkars misslyckanden i skolan lägger grunden för ett
framtida missnöje som ytterligare förstärker de negativa könsrollerna och blir
till ett hinder för ökad jämställdhet.

Det sexualiserade språket och språkvåldet som spritt sig på skolorna visar
klart och tydligt att nedsättande attityder och felaktiga inställningar till
jämlikhet är vanligt förekommande i skolan. Det går inte att avfärda
sexmobbning som okunskap eller okynne, utan måste förstås som ett
symptom på ett djupare liggande jämställdhetsproblem. Våldtäkter bland
ungdomar finns i förlängningen av ett kvinnoförakt som tyst har accepterats.
Regeringen bör ge i uppdrag åt Skolverket att föreslå åtgärder för att komma
till rätta med sexmobbning och språkvåld i skolorna. Detta bör ges
regeringen till känna.

Lika möjligheter i
arbetslivet

Beroende på perspektiv kan den svenska arbetsmarknaden
beskrivas både som den mest könssegregerade och som den
mest jämställda. Den senare beskrivningen hämtar sin
giltighet t.ex. i den internationellt sett unikt höga
förvärvsintensiteten bland svenska kvinnor. Under 1990-talet
har denna periodvis även överträffat männens
förvärvsintensitet.

Sett på var kvinnor och män arbetar blir bilden dock en annan. Kvinnor är i
långt högre grad än män offentliganställda:

Tabell 1: (Kvinnor Män )

Källa: Män passar alltid? (SOU 1998:4)

De sex största yrkena (kontorister m.m, försäljare i
detaljhandel, undersköterskor/sjukvårdsbiträden,
barnskötare, städare, vårdbiträden/hemvårdare) är alla starkt
kvinnodominerade (mellan 74 och 97 procent av de anställda
är kvinnor).

Förutom segregeringen mellan yrken förekommer en tydlig segregering
inom yrkena. Kvinnors andel av arbetskraften inom en sektor motsvaras inte
av deras andel bland ledande personal. Av arbetskraften som helhet har 36 %
av männen arbetsledande uppgifter, jämfört med 22 % av kvinnorna
(Tudelad arbetsmarknad, Arbetarskyddsstyrelsen och SCB 1998). Kvinnors
arbetsuppgifter är typiskt sett mer monotona än mäns och kvinnor drabbas i
högre grad än män av besvär i arbetet.

Lönediskriminering och arbetsvillkor

Det är ett välkänt faktum att kvinnor har lägre lön än män.
Trots att lönegapet i Sverige är mindre än i de flesta
jämförbara länder, så gäller det även här. Vad som är särskilt
oroväckande är dessutom att kvinnornas relativlöner
förefaller ha upphört att öka (d.v.s. avståndet till männens
löner minskar inte, utan t.o.m. ökar i vissa fall):

Tabell 2: (1920 1940 1960 1980 1995 )

Källa: Kvinnors och mäns löner - varför så olika? (SOU 1997:136)

Skillnaden kan i stor utsträckning, om än inte helt, förklaras
med skillnader t.ex. i branscher och befattningar. Dock
återstår en viss andel, som endast är att anse som ren
diskriminering av kvinnor i samma bransch och befattning,
men med lägre lön. Kvinnor får även färre löneförmåner, och
av ett lägre värde än männen (SOU 1997:136).

Försök att förklara skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner genom att
hänvisa till skillnader mellan branscher och befattningar reser två nya
angelägna frågor:

- Varför är lönen lägre i kvinnodominerade branscher?

- Varför har män i genomsnitt högre befattningar än kvinnor?

Svaren på den första frågan sammanfaller i viss mån med
kraven på utbildning och ansvar i yrkesrollen. I allmänhet
tenderar män att vara överrepresenterade i yrken med högre
kvalifikationsgrad. Emellertid svarar det inte på hela frågan.
Även om man tar hänsyn till krav på utbildning och
kompetens kvarstår en löneskillnad på ca 10 % mellan yrken
dominerade av män och yrken dominerade av kvinnor. Det
är svårt att se annat än att denna skillnad beror på att
kvinnors arbete helt enkelt värderas lägre. Samma
värderingar återfinns i det faktum att feminisering av ett yrke
- d.v.s. övergång från manlig till kvinnlig dominans bland de
anställda - tenderar att sänka de relativa lönerna.

Även med en sådan förklaring återstår att förklara varför fler kvinnor i så
fall inte söker sig till yrken med högre krav och högre lön. Det framstår som
tydligt att lösningar finns både i att bryta de könsbundna valen av yrke och i
att uppvärdera kvinnors arbete generellt.

Väl inne på en arbetsplats, har kvinnor ofta inte samma möjlighet att göra
karriär. Det kan handla om karriär på en låg nivå - att avancera till
arbetsledande uppgifter - eller på hög nivå - att erhålla chefsuppdrag.

Oavsett bransch är det svårare för kvinnor att få arbetsledande uppgifter.
Det gäller i kvinnodominerade yrken, likaväl som inom mansdominerade.
Inom t.ex. hälso- och sjukvården, där 85 % av de anställda är kvinnor, har
54 % av männen arbetsledande uppgifter, men endast 37 % av kvinnorna.

Ibland tenderar debattörer att göra problemet till ett individproblem för
kvinnor. Ett sådant synsätt är inte helt ovanligt i näringslivet: Enligt detta
saknar kvinnor ambitionen, självförtroendet och kompetensen. Problemet för
dem som står för ett sådant föråldrat synsätt är att det saknar stöd när man
frågar kvinnor: 72 % av kvinnorna vill bli befordrade enligt Anna Wahl vid
Handelshögskolan, men de verkar i en manlig miljö som osynliggör deras
kompetens.

Offentliga institutioner har, som arbetsgivare åt huvudsakligen kvinnor, ett
stort ansvar för att bryta denna trend och föregå med gott exempel. För
offentliga institutioner bör en särskild jämställdhetsrevision införas, där
jämställdhetsplaner följs upp och insatser för att rekrytera kvinnliga
arbetsledare och chefer särskilt uppmärksammas. Detta bör ges regeringen
till känna.

Arbetsmarknadspolitiken

När arbetsmarknadsläget nu har vänt, ökar mäns
sysselsättning fortare än kvinnors. Från ett läge där män haft
högre arbetslöshet än kvinnor är nu situationen på nytt den
omvända. Arbetslösheten uppgick i augusti 1999 till 5,8 %
för män och 6,4 % för kvinnor.

Även med en unikt hög förvärvsintensitet råder stor skillnad i mängden
arbete mellan kvinnor och män. Av alla kvinnor i arbetslivet arbetar drygt
40 % deltid (SOU 1997:137). Vanligen tar kvinnor ett mycket större ansvar
för arbetet i hemmen än männen, vilket är en förklaring till detta. En annan
förklaring är att många branscher som är kvinnodominerade bygger sin
verksamhet på vikariat och timanställningar. Fenomenet är välkänt inom
sjukvården. Kvinnor är också överrepresenterade bland dem som är
registrerade som deltidsarbetslösa och timanställda hos arbetsförmedlingen
(AMV:s kvartalsrapport 1999:2).

Män är å andra sidan kraftigt överrepresenterade bland de långtids-
inskrivna (60 %), vilket i sig är problematiskt, eftersom långtidsinskrivning
riskerar att verka passiviserande och på sikt uteslutande från arbets-
marknaden.

I AMS riktlinjer för 1999 betonas uppdraget att arbeta för jämställdhet
mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. De senaste fem åren har detta
uppdrag koncentrerats till de s.k. Brytprojekten, vilka inte lett till de
önskade
effekterna. Effekten hade blivit mycket kortvarig om inte de beprövade
metoderna och de förändrade arbetssättet förts in i det ordinarie arbetet.

Inför 1999 har AMS därför valt att koncentrera brytverksamheten till några
områden som genomförs i större skala och omfattar flera län. Det måste
betraktas som anmärkningsvärt att inte mer har uppnåtts under de fem år som
verksamheten nu har pågått. Arbetsförmedlingens anvisningar är fortfarandet
ytterst traditionellt könsbundna: Under andra kvartalet var mellan 78 och 98
%av de anvisade till arbeten som tekniker, ingenjörer samt inom teknik,
datavetenskap, bygg/anläggning samt tillverkningsarbete män. Andelen
kvinnor var särskilt hög bland anvisade till arbete inom vård samt till
förskollärare/fritidspedagog (ca 85 %).

Av samtliga anvisningar var 57 %till kvinnor, som därmed är
överrepresenterade bland anvisningarna. Detta kan givetvis bero på flera
orsaker. Ett tänkbart skäl är att det huvudsakligen är kvinnodominerade
yrken (tjänstesektorn t.ex.) som ökar. Ett annat, lika tänkbart skäl, är dock
att
arbetsförmedlarna är mer benägna att använda anvisningar i kontakten med
kvinnliga sökanden. Det finns skäl att ge AMS i uppdrag att utreda
bakgrunden till detta. Detta bör ges regeringen till känna.

Arbetsvärdering

En metod som prövats för att komma till rätta med
lönediskrimineringen är arbetsvärdering. Sedan JämO:s
uppmärksammade pilotfall om arbetsvärdering mellan en
barnmorska och två klinikingenjörer har det dock visat sig
vara svårt att få män att ställa upp som "jämförelseobjekt",
mot bakgrund av den (negativa) uppmärksamhet de utsätts
för.

Det finns ett stort intresse för att kunna komma i gång med arbets-
värdering. Ett antal olika system och metoder finns för arbetsvärdering. Av
bl.a. den anledningen har JämO gett ut en handbok som beskriver hur
arbetsvärdering kan användas för att upptäcka och förhindra diskriminerande
löneskillnader mellan kvinnor och män.

Erfarenheterna av att driva frågor om lönediskriminering i AD är dock
nedslående: Mellan 1984 och 1997 prövades sex fall av lönediskriminering,
som samtliga avslogs. En trolig förklaring är att AD är partssammansatt och
att varken fackföreningar eller arbetsgivare har något intresse av att få
kollektivavtal om löner överprövade. Det finns skäl att pröva formerna för
hur lönediskrimineringsmål skall avgöras i framtiden för att undvika sådana
låsningar. Detta bör ges regeringen till känna.

Vård och omsorg

Fortfarande är mannen norm i den svenska sjukvården. I
läkarutbildningen är de flesta böcker skrivna av män, med
män som exempel och med normalvärden hämtade från män.
Sjukdomar beskrivs utifrån ett förment neutralt perspektiv,
vilket vanligen alltså betyder utifrån ett manligt perspektiv.
Utredningen "Jämställd vård - olika på lika villkor" slog fast
att kvinnor varken får samma bemötande eller behandling
som männen i vården.

Män och kvinnor drabbas delvis av olika sjukdomar. Även vanliga
sjukdomar kan ta sig uttryck i olika symptom. Det finns exempel på att
kvinnor med hjärtinfarkt blivit feldiagnosticerade därför att de känt stark
trötthet samt spänningar och stramhet i bröstet i stället för de klassiska
(manliga) symptomen andnöd och svår smärta i bröstet.

Könsperspektivet har alltför länge saknats i svensk sjukvård. Utvecklingen
går i rätt riktning, men mycket återstår att göra. Enligt högskoleförordningen
skall läkare visserligen ha förvärvat "kännedom om förhållanden i samhället
som påverkar kvinnors och mäns hälsa för att som läkare kunna arbeta
förebyggande", men högskoleförordningen nämner inget om kunskaper om
kvinnors och mäns sjukdomar. Det är möjligt att detta anses vara innefattat i
de "kunskaper och färdigheter" som krävs för att utöva läkaryrket, men
förhållandet bör likväl mot denna bakgrund ses över. Detsamma gäller
sjuksköterskeexamen. Regeringen bör därför se över formuleringen i
högskoleförordningen för att, om nödvändigt, förtydliga kravet på kunskaper
om kvinnors och mäns sjukdomar. Detta bör ges regeringen till känna.

Vidare krävs att forskningen inom vården inkluderar båda könen. Eftersom
kvinnoperspektivet oftast inte finns är avsaknaden av könsspecifika
kunskaper stor. När medel fördelas till forskning och utveckling måste
hänsyn tas till könsperspektivet. Detta bör ges regeringen till känna.

Äldrevården

Det är ett välkänt faktum att kvinnor lever längre än män och
är mer sjuka. Ändå visar en studie från Stockholms län att
äldre män lättare får tillgång till landstingets sjukhus och
läkarvård, medan kvinnor oftare bor i de kommunala
särskilda boendeformerna, där tillgången till läkare är sämre.
Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med
Kommunförbundet och Landstingsförbundet för att belysa
detta faktum och överväga vilka åtgärder som bör vidtas.
Detta bör ges regeringen till känna.

Samtidigt som män har lättare att få tillgång till den ordinarie sjukvården,
har de andra problem. I januari uppmärksammades att många äldre svenska
män lever i känslomässig isolering. Enligt en undersökning från Karolinska
institutet har var femte man mellan 50 och 80 ingen att tala med om sitt
känsloliv; för dem som lever utan partner är motsvarande siffra hela sju av
tio. Den stress som kan uppkomma av detta kan också leda till kroppsliga
sjukdomar, som hjärt- och kärlsjukdomar eller ett försämrat immunförsvar.

Signalen är viktig att ta på allvar och borde leda till eftertanke kring hur
äldrevården är organiserad för att möta äldre män likaväl som kvinnor.
Socialstyrelsen bör i sitt samarbete med kommunerna verka för ökad
medvetenhet i äldreomsorgen om kvinnors och mäns olika besvär och behov.
Detta bör ges regeringen till känna.

Personalen i vården

Vårdpersonalens arbetssituation och löner har debatterats
flitigt under senare år. Bakgrunden är den flykt från
vårdyrken och- utbildningar som kunnat konstateras. En
huvudorsak till detta är lönen och de små möjligheterna till
höjd lön genom att göra karriär. För alla sjuksköterskor 1997
var genomsnittslönen drygt 16 400 kr. Av Vårdförbundets
närmare 84 000 medlemmar tjänade färre än 6 000 mer än 20
000 kr i månaden (Vårdförbundets statistik).

Enligt Vårdförbundet skulle inga nya sjuksköterskor behövas om fler som
arbetar deltid gavs möjlighet att arbeta heltid. I ett räkneexempel visar man
hur drygt 7 000 årsarbeten skulle kunna åstadkommas genom att fler
arbetade heltid. Skälen till att det inte är så är flera. Givetvis spelar
önskemål
och familjesituation in, men deltiden inom vården är även med detta beaktat
onormalt stor.

En annan orsak är den situation som många anställda i vården befinner sig
i. Vårdyrket är ett av de yrken som ger minst utrymme för självständigt
arbete och beslutsfattande. 72 % av kvinnorna och 68 % av männen i vården
menar att de för det mesta/aldrig kan bestämma när olika arbetsuppgifter
skall göras (Tudelad arbetsmarknad). Vad gäller möjligheten att varje vecka
lära något nytt och utvecklas i arbetet är skillnaden mellan könen större.
75 % av männen instämmer i påståendet, att jämföras med endast 54 % av
kvinnorna.

De senaste årens nedskärningar inom vården har tagit hårt på vård-
personalen. Ökad trötthet på arbetet och utbrändhet är stora personliga
tragedier, men också en påfrestning för samhället.

Genom en faktisk monopolsituation har offentliga arbetsgivare i stor
utsträckning kunnat sätta sig över arbetsmiljö- och lönefrågor under lång tid.
Utvecklingen nu visar att detta är ohållbart framgent. Enligt en undersökning
från Demoskop trivs de som bytt från offentlig till privat vård bättre och
jobbar hårdare, framförallt genom att de får mer stöd, uppmuntran och
möjlighet att ta egna initiativ. Liknande resultat visar en undersökning
beställd av Kommunal.

En fortsatt diversifiering av produktionen inom vårdområdet är en viktig
åtgärd för att, genom konkurrens, frammana mer marknadsmässiga löner och
bättre arbetsvillkor inom den kvinnodominerade vårdsektorn. Delegationen
för samverkan mellan offentlig och privat hälsovård föreslog 1997 flera
åtgärder för att skapa större möjligheter för nya grupper inom vården att
arbeta privat och bli egna företagare. Sjuksköterskor, barnmorskor,
psykologer med flera grupper föreslås få samma möjligheter som sjuk-
gymnaster och läkare att verka som enskilda vårdgivare.

Även den offentliga vården måste reformeras. Sjukvårdsorganisationen i
dag är strängt hierarkisk och, trots stark kvinnodominans, är i allmänhet den
högsta ledningen starkt dominerad av män. Det finns alla skäl att misstänka
att denna struktur också är medskyldig till den bristande uppmärksamhet som
riktats mot kvinnors sjukdomar och symptom. Centerpartiet belyser i
särskilda motioner ytterligare frågan om sjukvårdspersonalens situation och
åtgärder för en ökad mångfald i vården.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i jämställdhetslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppdra åt SCB att insamla könsuppdelad
statistik kring löner, löneskillnader och befattningar i offentlig och
privat sektor,

3. att riksdagen beslutar att, tillsammans med riksdagens partier,
initiera en översyn av kvinnors och mäns inflytande i riksdagsarbetet,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning kring sexualiserat våld för polisens
och domstolsväsendets personal,2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkan mellan kvinnojourer, polis,
åklagarväsende, socialtjänst och vårdinstitutioner, 2

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om pojkars våldsanvändning och syn på sin könsroll,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information om föräldraledighet och ett delat
ansvar för barnens uppfostran, samt ett utåtriktat arbete för att nå
papporna även då barnet är fött,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett uppdrag åt Skolverket att utvärdera och stödja
arbete för att bryta könsroller i förskola och skola, 4

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Skolverket i samverkan med lärarnas
organisationer bör arbeta för att sprida medvetenhet om flickors och
pojkars könsroller i skolan, 4

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett uppdrag åt Skolverket att föreslå åtgärder för
att komma till rätta med sexmobbning och språkvåld i skolorna, 4

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställdhetsrevisioner i offentliga institutioner,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppdra åt AMS att utreda bakgrunden till
kvinnors överrepresentation bland anvisningarna till arbete eller
åtgärder,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att pröva formerna för hur lönediskriminerings-
mål skall avgöras i framtiden,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förtydliga högskoleförordningen vad avser
kravet på kunskaper om kvinnors och mäns sjukdomar, 4

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hänsyn till könsperspektivet när medel fördelas
till forskning och utveckling, 4

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ till överläggningar
med Kommunförbundet och Landstingsförbundet för att belysa
könsskillnader bland äldre i vården,3

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Socialstyrelsen i samarbetet med
kommunerna bör verka för ökad medvetenhet i äldreomsorgen om
kvinnors och mäns olika besvär och behov.3

Stockholm den 2 oktober 1999

Lennart Daléus (c)

Agne Hansson (c)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Andersson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Kenneth Johansson (c)

Lena Ek (c)

1Yrkande 3 hänvisat till KU.

2Yrkandena 4 och 5 hänvisade till JuU.

3Yrkandena 16 och 17 hänvisade till SoU.

4Yrkandena 8-10 samt 14 och 15 hänvisade till UbU.