Integritetsskyddslag

Motion 1993/94:K423 av Pontus Wiklund (kds)

Den tekniska utvecklingen har gett oss möjligheter att
lagra och sprida information på ett sätt som bara för ett par
årtionden sedan var otänkbart. Vi lever i ett
informationssamhälle med helt nya förutsättningar för
utbyte av kunskaper över hela världen. Denna i många
avseenden positiva utveckling utgör emellertid också ett
stort hot mot människors personliga integritet.

Mycket av det vi ägnar oss åt i vardagslivet lämnar spår
genom att uppgifter registreras, till exempel när vi använder
telefon, telefax, kontokort och bankomater. Uppgifterna
kan sammanställas och användas för att i vissa avseenden
kartlägga våra liv in i minsta detalj.

För att skydda den personliga integriteten finns en 20 år
gammal datalag. Kritik har riktats mot att lagen är föråldrad
och inte längre uppfyller sitt syfte. Exempelvis regleras
endast sådan hantering av personuppgifter som sker med
hjälp av ADB, automatisk databehandling. ADB är ett i
lagen odefinierat begrepp. Allteftersom ny teknik
utvecklats har en osäkerhet uppstått om vad lagen omfattar,
till exempel vid överföring av uppgifter via telefax och
lagring på CD-ROM.

En annan brist i lagstiftningen är att den inte löst
problemen som uppstår när integritetsintresset ställs emot
intresset av att använda ny teknik i publicistisk verksamhet.
I dag måste en författare ha Datainspektionens tillstånd om
han vill inrätta ett register som han skall använda för att
skriva en bok när registret skall innehålla känsliga
uppgifter.

Lagens krav på ''synnerliga skäl'' för att registrera vissa
särskilt känsliga uppgifter har inneburit att
Datainspektionen inte ansett sig kunna meddela tillstånd
för sådana register. Samtidigt finns möjligheten att snabbt
och enkelt från internationella tidningsdatabaser ta fram
allt som skrivits om en person i de till databasen anslutna
tidningarna.

Vidare har ordningen med tillståndskrav enligt
datalagen medfört att Datainspektionen tvingats lägga ned
en stor del av sina resurser på tillståndsprövning. Ett bättre
sätt att skydda integriteten vore om
integritetsskyddsmyndighetens verksamhet i stället
huvudsakligen kunde ägnas åt kontroll av att lagstiftningen
följs.

Förslaget från datalagsutredningen, SOU 1993:10,
tillgodoser inte kraven på ett gott integritetsskydd och har
inte heller av regeringen ansetts kunna ligga till grund för
en ny lag. De förslag till ändringar av datalagen som
aviserats av regeringen är inte tillräckliga.

Mot denna bakgrund anser jag att det finns ett angeläget
behov av en ny integritetslagstiftning. Riksdagen bör därför
ge regeringen till känna att snarast tillsätta en utredning för
framtagande av en lag. EU:s ställningstagande vad gäller
eventuella direktiv på området kan inte avvaktas.
Utredningsarbetet bör i stället bedrivas parallellt med EU:s
regelarbete.

Integritetsskyddslagen bör inte vara bunden till någon
teknik. Den bör vidare på ett enkelt och klart sätt reglera
vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet vad gäller
hanteringen av information om enskilda. Den myndighet
som skall tillse att lagens regler efterlevs bör ges sådana
befogenheter att den på ett effektivt sätt kan fullgöra sin
uppgift. Vidare bör lagen innefatta ett ställningstagande
vad avser skyddet för integriteten i förhållande till yttrande-
och tryckfriheten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att tillsätta en
utredning med uppgift att ta fram förslag till en ny lag
rörande integritetsskydd.

Stockholm den 21 januari 1994

Pontus Wiklund (kds)