Barns rätt till stabila vuxenrelationer

Motion 2001/02:So262 av Marianne Andersson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns rätt till stabila vuxenrelationer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av villkoren för familjehem.

Motivering

Stabila vuxenrelationer är oerhört viktiga för alla barn och ungdomar. När familjen misslyckas och samhällets ansvar träder in måste detta vara utgångspunkten i bedömningen av åtgärder och eventuell samhällsplacering.

Idag får en allt större andel av barn och ungdomar som är omhändertagna av samhället sin vård på behandlingshem och olika institutioner. Dessa är kostsamma, upp till 4.000 kronor per dygn i vårdavgift, och erbjuder sällan någon trygghet, kontinuitet eller socialt nätverk för barnet efter den dag då barnet har skrivits ut från institutionen. De är kostsamma även ur mänskligt perspektiv genom att de inte ger den anknytning, identifikation och kommande sociala plattform och nätverk som är så viktig för barnets framtida liv.

Parallellt med detta blir rekryteringen till familjehem allt svårare. Mycket av utvecklingen till allt fler institutionsplaceringar kan bero på att familjehemmens uppdrag blivit allt svårare men också på att deras arbetsvillkor är oerhört dåliga. De saknar ofta ett gediget stöd från socialtjänsten på grund av dess ärendebelastning och de har oerhört dåliga ekonomiska arbetsvillkor – ibland är ett månadsarvode i samma nivå som dygnskostnaden på institution. Familjehemmen saknar trygghet i arbetslivet efter det att de varit tjänstlediga för ett placerat barns skull och de får ingen arbetslöshetsersättning. De placerade barnen – inte minst invandrarbarnen – och tonåringarna behöver TID av en vuxen mest av allt. Detta kan familjehemmen erbjuda för en jämfört med andra alternativ billig penning. Som jag ser det kan ett invandrarbarns placering i ett bra familjehem också hjälpa till med integrationen i det svenska samhället. Naturligtvis behöver krav ställas på familjehemmen och de behöver mer stöd och bistånd i form av regelbundna besök och telefonsamtal från familjehemssekreteraren, ett stöd som oftast är högst otillräckligt idag. Många kommuner har alltför många barn per sekreterare vilket leder till ytterligare ökad svårighet att rekrytera familjehem. Känner man inte stödet från kommunen minskar viljan hos ett seriöst familjehem att ställa upp. Däremot kan ett mindre seriöst på det viset komma undan kontroll. Just det senare har väl bidragit till att familjehemsmodellen ibland utsätts för kritik. Som jag ser det är det inte modellen utan det är brist på tid och kompentens hos den som placerar.

För de barn som behöver omsorg utanför det egna hemmet under lång tid har familjehemsvården då den fungerar bra en klar fördel. Det kan gälla såväl släktinghem som andra familjehem. Det blir en förankring och en kontinuitet för barnet också i det framtida vuxenlivet. Ofta blir barnen integrerade i familjens sociala nätverk något som inte uppnås vid institutionsplaceringar. Förutsättningen är att det är kvalificerade familjehem och att stödet från kommunen är betydligt bättre än idag.

För att uppnå detta behövs en rad förändringar. Arvodeshöjningen som aviserats av Svenska Kommunförbundet är bra men otillräcklig. Den måste kompletteras med

• lagstiftning om rätt att återgå till ordinarie anställning efter tjänstledighet för vård av barn

• ökade medgivanden hos kommunerna om täckande av inkomstbortfall vid tjänstledighet för vård av placerat barn eller ungdom

• bättre försäkringsskydd

• rätt till arbetslöshetsunderstöd då en eller flera placeringar upphör.

Därtill naturligtvis en insikt i kommunerna om att familjehemmen är kost-
nadseffektiva även om man satsar mer resurser på dessa än idag.

Som jag ser det är det dags med en ordentlig översyn över familjehemmens villkor i syfte att förbätta dessa, minska institutionsplaceringarna och ge barn i behov av samhällsomsorg en bättre tillvaro och en bättre framtid. Regeringen bör initiera en sådan översyn i samarbete med Kommunförbundet.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 1 oktober 2001

Marianne Andersson (c)