angående kalhuggningen av skog.

Motion 1972:146 av herr Persson i Karlstad m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 146—152 år 1972

Mot. 1972

146-152

Nr 146

av herr Persson i Karlstad m. fl.
angående kalhuggningen av skog.

Under något decennium har de allt hårdare skogsuttagen genom
kalhuggningsmetoden utsatts för en allt starkare kritik. Hittills är det
främst farhågorna för negativa effekter på lokalklimat, ekologi,
skogsåterväxt, landskapsvård etc. som har diskuterats. Som exempel på
lokala reaktioner kan nämnas den aktionsgrupp i norra Värmland som
den 19 november 1971 tillställde statsministern ett manifest med 700
namnunderskrifter. Där tas främst de sysselsättningspolitiska effekterna
av en hård skogsdrift upp.

I manifestet uttrycks farhågor för att skogsbolagens awerkningstakt
kommer att medföra att skogstillgångarna i norra Värmland kommer att
vara helt slutawerkade om bara några få år. Bristen på arbetstillfällen
kommer att bli katastrofal inom en snar framtid, eftersom skogsarbete
sysselsätter största delen av befolkningen i området, menar man.

Aktionsgruppen vänder sig mot den snävt företagsekonomiska synen
på skogsbruket, bristen på hänsyn tili människa och natur samt bristande
återväxtåtgärder från skogsbolagens sida. Vidare anklagas skogsvårdsstyrelsen
för att tillåta bolagen att vanvårda sina skogar. Skogsvårdslagen
sägs vara så vagt formulerad att det finns små möjligheter att beivra
skogsbolagens skövlingar. Aktionsgruppen pekar slutligen på de stora
värden som tas ut ur skog och vatten i norra Värmland utan att vinsterna
därav kommer regionen till godo. Utflyttningen kommer att fortsätta
med stora förluster för enskilda, kommuner och hela samhället.

I manifestet krävs att skogsbolagen skall skapa nya arbetstillfällen i
norra Värmland som ersättning för dem som rationaliserats bort, att
skogsvårdslagen ändras så att återväxt i skogsbruket och kontinuerlig
sysselsättning säkras för framtiden, att hormoslyrförbudet upprätthålls
och att ett inflytande (för samhället) över skogsbrukets långtidsplanering
behövs för att de lokala ekonomiska och sociala samhällskostnaderna
skall kunna beaktas.

De åsikter som så klart uttrycks i manifestet från norra Värmland är
intressanta därför att de så uttryckligen betonar just sysselsättningsfrågorna.
Dessutom förs motsvarande debatt på många andra håll i
landet.

Till grund för skogsvården ligger främst skogsvård slagen och i viss mån
naturvårdslagen. Skogsvård slagen har skrivningar av till synes relativt
restriktiv innebörd, men uppenbarligen tillämpas den i praktiken på ett
mera liberalt sätt. I skogsvårdslagen talas t. ex. om att skogsmark skall
utnyttjas så att en i huvudsak jämn avkastning erhålles (§ 1), att
avverkning i utvecklingsbar skog normalt skall ske genom gallring (§ 6),

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 146-152

Mot. 1972:146

2

att avverkning i icke utvecklingsbar skog skall ske så att större rubbningar
i avkastningens jämnhet inte uppkommer och utan att skogens återväxt
försvåras (§ 7). I skogsvårdslagens förarbeten talas dessutom om behovet
av att skogsvården ger en jämn sysselsättning.

Naturvårdslagen ger länsstyrelserna möjlighet att förordna om lokalt
tillståndstvång för åtgärder, däribland avverkning, som kan komma att
väsentligt skada eller ändra landskapsbilden.

Utrymmet för några snabba direkta åtgärder för att eventuellt ändra
rådande avverkningspolitik torde vara begränsat. Det är fråga om ett
omfattande problem som berör flera olika lagar och som har konsekvenser
på flera politiskt viktiga områden (t. ex. miljövård och regional
sysselsättningspolitik). Den enda möjligheten till en snabb reaktion från
samhällets sida torde vara att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att göra
en utvärdering av huruvida de nuvarande skötselmetoderna med stora
kalhyggen haft negativa återverkningar på återväxten (ekologin) och den
framtida sysselsättningen. 1 arbetsgruppen bör förutom parlamentariker
ingå representanter för Skogsarbetareförbundet, skogsindustrin, AMS,
naturvårdsverket etc. Utredningen bör främst inriktas på sysselsättningen
och de miljöpolitiska och ekologiska verkningarna av kalhuggningarna av
våra skogsarealer.

Skogspolitiska utredningens betänkande — som väntas våren 1972 —
kommer enligt uppgift inte att behandla vare sig miljö- eller sysselsättningspolitiska
aspekter på skogsbruket annat än indirekt. Utredningen
väntas bl. a. påpeka att våra skogsuttag kommer att öka i framtiden när
skogsindustrins produktionskapacitet ytterligare byggs ut. Ur skogsvårdssynpunkt
nödvändiga uttag av icke utvecklingsbar överårig skog kommer
således att öka med risk för ännu mera kalhyggen inom skogsbruket.

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

att riksdagen beslutar att hos Kungl. Majit begära att en
arbetsgrupp tillsättes med uppgift dels att från miljömässiga
och sysselsättningspolitiska utgångspunkter utvärdera erfarenheterna
av de allt vanligare kalhuggningarna av stora
skogsarealer, dels att framlägga förslag till åtgärder i anledning
av därvid konstaterade eventuella negativa verkningar,
dels att mot bakgrund av utvärderingen göra en översyn av
tillämpliga delar av lagstiftningen på det aktuella området.

Stockholm den 13 januari 1972

MAGNUS PERSSON (s)
i Karlstad

GEORG ANDERSSON (s)
i Örträsk

BIRGER NILSSON (s)
i Östersund

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

STURE ERICSON (s)
i Örebro

KARL-ERIK HÄLL (s)

ANN-MARI LAAG (s)