Personligt ombud

Motion 2004/05:So423 av Jan Lindholm (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behov av en aktuell uppskattning av målgruppens storlek.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om krav på samverkansavtal med brukarråd för kommunala verksamheter med personliga ombud.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brukarorganisationer själva skall kunna ansöka om att driva verksamhet med personliga ombud.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje kommun skall erbjuda verksamhet med personliga ombud för gruppen psykiskt funktionshindrade med omfattande och sammansatta behov.

Bakgrund

De personliga ombuden arbetar för att människor med omfattande och sammansatta psykiska funktionshinder ges förutsättningar att få ett individuellt anpassat stöd ute i samhället. De gör ett otroligt viktigt arbete.

Reformen har funnits sedan i maj 2000 och bygger på ett förslag som ursprungligen kom från psykiatriutredningens slutbetänkande.

Socialstyrelsen samordnar för närvarande en nationell uppbyggnad och utveckling av verksamheter med personliga ombud till psykiskt funktionshindrade personer. Utvärderingar sker kontinuerligt. Hittills har dessa entydigt pekat på stor nytta. Reformen har fallit väl ut. De psykiskt funktionshindrade är nöjda, och har fått minskat totalt vårdbehov. Insatsen når direkt och konkret de psykiskt funktionshindrade och värst utsatta. Rätt insatser kommer till stånd. Ineffektivitet och dubbelarbete undviks.

Omfattningen

Det nuvarande anslaget på 90 miljoner kronor räcker ungefärligen till för att 3 000-4 500 personer kan få tillgång till personliga ombud. Det finns grupper som far särskilt illa, såsom de med dubbeldiagnoser och hemlösa med psykiska problem. Dessa grupper har man endast i liten utsträckning kunnat nå. Här behövs också ett visst mått av uppsökande arbete, och det är särskilt resurskrävande. Socialstyrelsen har tidigare gjort bedömningen att upp till 9 000 personer behöver insatsen. Från regeringshåll menar man att siffran är inaktuell. I Miljöpartiet anser vi att det är angeläget att det görs en ny uppskattning av hur många som behöver insatsen, och en kostnadsberäkning för detta.

Konstruktion och brukarperspektiv

I Socialstyrelsens senaste lägesrapport till regeringen uppges att 235 kommuner (81%) har verksamheter med personligt ombud i september 2003 och tillgång till 272 ombud i arbete. Cirka 4 000 klienter har varit aktuella i verksamheterna sedan 1 januari 2001.

Det nuvarande statsbidraget fördelas via länsstyrelserna. Bidraget uppgår för närvarande till 25 500 kr/månad och ombud. Kommunernas andel av kostnaden för verksamheten varierar beroende på hur den organiseras. Det finns exempel på att flera kommuner avtalat om gemensam ombudsverksamhet. En del kommuner har valt att låta en frivilligorganisation/brukarorganisation, eller en kombination av flera, driva verksamheten på entreprenad.

På flera håll i landet har man dock varit orolig för eventuell indragning eller nedläggning av verksamheten. På vissa ställen har också verksamheten lagts ned. Vad detta beror påär inte helt klart. I vissa fall verkar konflikter och ekonomiska skäl ha spelat in.

I det personliga ombudets roll ingår att se till att olika myndigheter gör vad de ska i förhållande till den psykiskt sjuka. Det finns därför en inbyggd konflikt om kommunen är huvudman för verksamheten. Det är svårt att kritisera den man är beroende av, vilket alltså ofta är fallet.

Vi anser att det finns en viktig poäng med att verksamheten med personliga ombud står så fritt som möjligt från andra myndighetsstrukturer och är nära sina uppdragsgivare - de psykiskt sjuka.

Vi menar att brukarmedverkan måste förstärkas. Till exempel genom att krav bör ställas på att brukarorganisationer "finns med" vid all verksamhet för personliga ombud. Detta kan ske genom samverkansavtal med brukarråd, då förutom representanter för brukarorganisationer, andra organisationer som driver deras sak, högre tjänstemän och beslutsfattare finns representerade.

I dag är kravet att det är kommunen som ansöker. På sina håll kan det fungera väldigt väl även inom kommunen, eftersom kommunens egentliga uppdrag ocksåär att arbeta för goda levnadsförhållanden för invånarna i kommunen. Dock fungerar det långt ifrån alltid så väl som man skulle önska. Därför anser vi därutöver att brukarorganisationer också ska kunna söka dessa medel i det fall en kommun inte är intresserad. Det är då lämpligt att upparbetade samarbetskanaler finns med kommunen, men det är inte en nödvändighet.

För oss miljöpartister är det viktigt att stärka underifrånperspektivet. Det finns stora problem i den så kallade psykvården. Ibland leder resursförstärkningar i första hand till att stärka strukturer och själva organisationen av psykiatrin, vilket inte nödvändigtvis förbättrar situationen för de psykiskt funktionshindrade, särskilt de med komplex problematik. Att stärka brukarorganisationerna är ett sätt att öka garantin för att detta ska ske i större utsträckning.

Vi anser slutligen att det i lag ska framgå att en verksamhet med personliga ombud för psykiskt funktionshindrade ska finnas att tillgå i varje kommun. Det är att stärka grundskyddet för de allra mest utsatta.

Stockholm den 1 oktober 2004

Jan Lindholm (mp)