ADHD, DAMP och Aspergers syndrom

Motion 2003/04:Ub225 av Yvonne Andersson och Sven Brus (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utredning kring skolgången för barn med diagnos ADHD, DAMP, Aspergers syndrom etc.

Motivering

Barn med annorlunda begåvning ges inte samma möjligheter som andra att komma till sin rätt i vårt samhälle. Det är fel. Alla ska ha rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Efter många påtryckningar i form av enkla frågor och interpellationer i Sveriges riksdag tillsatte regeringen äntligen en kommitté som ser över utbildning för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. Som det heter i direktiven gäller det de barn som tillhör särskolans personkrets. Nu har Carlbeckskommittén lämnat sitt första betänkande.

Utredningens övergripande uppdrag är att föreslå hur den framtida utbildningen bör utformas t ex ifråga om mål, innehåll, organisation och personalens kompetens. Två perspektiv ska beaktas enligt direktiven, det ena att särskolan och särvux kvarstår som skolform, det andra att de upphör. Tyvärr finns det ingenting i direktiven om de lagliga aspekterna. De som gått i särskola omfattas nämligen inte av det lagrum som gäller andra när de blir vuxna.

Dessa nackdelar känner många inte till. Ökningen har varit markant de senaste åren. Enligt Skolverkets egen utredning ökade antalet elever från 8 250 läsåret 1992/93 till 13 500 år 2000/01 i den obligatoriska särskolan. Detta ska jämföras med en ökning av antalet elever i grundskolan på 15 %. Enligt Skolverket kan en anledning vara att många barn som tidigare beretts plats i grundskolan nu får gå i särskola på grund av bristande resurser och kompetens. Dessa barn tillhör således inte särskolans personkrets men får gå där för att den vanliga grundskoleklassen som miljö inte passar för dem.

I tillsynen av särskolan framkom det att i nio av elva kommuner fanns brister som berodde på utredningar och beslut om mottagande. Det förekom till och med i några kommuner att elever gick i särskola utan att någon utredning fanns. Detta är skrämmande och visar på hur lika barn måste vara för att vara välkomna i grundskolan. Slutsatsen blir att egentligen är en stor del av barnen i särskolan barn som inte grundskolan klarar av. Vilket i sig inte betyder att barnen är utvecklingsstörda. Men enbart genom att de placerats i särskola får de sämre livsvillkor än andra, detta gäller i synnerhet dem med diagnoser som ADHD, DAMP etc.

Alla har samma värde och kan utvecklas till en högre nivå utifrån vars och ens förutsättningar. Det är således lönt med utbildning för alla. Därför ska alla kunna få komma vidare i sina kunskapserövringar som vuxna.

Det är hög tid att vi på allvar respekterar varandras livsförutsättningar och visar det i praktisk handling. Det betyder inte att alla ska göra allt. Det är inte respekt att likforma alla och utsätta alla för samma höga hårda krav. Respekten är att möta alla människor på den nivå de befinner sig. För att kunna göra det behövs det särskild undervisning för dem som har det extra svårt, det behövs särskild undervisning för dem som har det lätt för sig. Det behövs särskild kompetens för att möta olika behov. Hade vi erbjudit detta i den vanliga grundskolan hade inte så många barn erbjudits särskolan. Då hade särskolan fått arbeta på sitt sätt med dem som verkligen behöver särskolan och aldrig skulle kunna följa med i en grundskoleklass. Olikheter berikar och är inget hinder men vi måste få ha lärare som har olika kompetens. Alla behövs och vi ska ha skola för alla elever men inte nödvändigtvis just en skola för alla elever.

Det förefaller närmast självklart att om grundskolan lämnar ifrån sig elever till särskolan för att den inte klarar av dem idag så är det ju inte bättre att placera alla elever där i morgon. Detta är feltänkt.

Många av de elever med diagnos typ ADHD, DAMP, Aspergers syndrom etc har idag placerats i särskolan. De får inte gå i särskolan om inte utvecklingsstörning finns. De har redan börjat i särskolan eftersom de inte ansågs platsa i den vanliga skolan. Då är det viktigt att en utredning genomförs som just uppmärksammar dessa barns behov. Jag interpellerade ministern i slutet av januari innevarande år om detta . Hans svar var att grundskolan ska ta hand om dem. Då behövs en annan organisering som kan möta dessa barns särskilda behov av stöd. Dessa barn har det redan svårt, de har flyttats för att de inte passade in i grundskolan.

Regeringens politik för barn som har det svårt är hård, och de flesta föräldrar till dessa barn är med all rätt bekymrade. Olika bra lösningar för dessa barns skolgång finns i olika kommuner, och i många föräldrars ögon erbjuds inga lösningar alls. Det är hög tid att regeringen tillsätter en utredning som tydliggör hur man kan lösa skolgången för barn med neurologiska funktionshinder.

Stockholm den 24 september 2003
Yvonne Andersson (kd)	Sven Brus (kd)