Franchising

Motion 1997/98:L907 av Lars-Erik Lövdén och Marie Granlund (s)

Franchising är en företagsform som på senare tid vuxit kraftigt i Sverige. Rubriker i pressen som Franchising – hennes chans, Missnöjd med Seven-Elevens avtal, Franchiseavtalen påtagligt ensidiga, beskriver emellertid en del av verkligheten när det gäller detta relativt nya fenomen.

Företagsformen franchising diskuteras därför livligt i dag. Det är ingen tillfällighet. Allt fler verksamheter – framför allt inom tjänstesektorn – franchiseras, dvs. utarrenderas till enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag till franchisegivaren. McDonald´s, Polarn & Pyret och Seven-Eleven är några exempel. De avtal som träffas mellan franchisegivaren och franchiseföretagen kännetecknas oftast av en stark ensidighet för att inte säga utnyttjande av den svagare parten.

Europarådet antog 1992 med anledning av en rapport utarbetad av riksdagsledamot Stig Gustafsson (s) en rekommendation där medlemsregeringarna anmodas att införa och harmonisera lagstiftning om franchising samt i avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har hittills alltid sett till att leva upp till Europarådets rekommendationer och bör så göra även nu. Europarådets European Committee on Legal Co-operation (CDCJ) har även nyligen i ett memorandum påmint medlemsstaterna om 1992 års beslut.

En allvarlig olägenhet med franchising är att den inte är lagreglerad. En statlig utredning lade redan 1987 fram ett förslag till lagstiftning om
franchising. Förslaget ligger alltjämt i Justitiedepartementet. Men nu är det dags att åstadkomma ett skydd för dessa ofta mycket utsatta småföretagare.

För franchisetagare finns en särskild organisation, Franchisetagarnas riksorganisation (FRO), som till skillnad från franchisegivarnas organisation, Franchiseföreningen, är en förening enbart för franchisetagarna. Franchiseföreningen har – sedan man i 1984 års franchiseutredning uppträdde som part för franchisegivare – idag som medlemmar såväl franchisegivare som franchisetagare. Denna organisation har avsiktligt konstruerats på detta sätt för att förhindra förhandlingar med FRO om s.k. agreed document. Man kan också uttrycka saken på så sätt att organisationen seglar under falsk flagg.

FRO är den enda organisationen i Sverige som tillvaratar franchisetagarnas intressen gentemot franchisegivarna när det gäller villkor i avtalen mellan parterna samt fackliga och sociala frågor i övrigt. FRO:s viktigaste uppgift är att i förhandlingar med franchisegivarna söka åstadkomma ett huvudavtal med en förhandlingsordning.

Till en början bör franchisetagaren tillförsäkras rätt till viss uppsägningstid och saklig grund vid uppsägning. Ett visst indirekt besittningsskydd liknande de regler som gäller för lokalhyresgäster bör även finnas.

Franchisetagare måste i förenings- och förhandlingsrättshänseende likställas med s.k. jämställda uppdragstagare. Här kan en jämförelse göras med petroleumhandlarnas situation där man löst detta problem. En förenings- och förhandlingsrätt skulle medföra ett radikalt minskat behov av detaljlagstiftning.

FRO har förgäves sökt få förhandlingar till stånd om ett avtal med franchisegivarnas organisation. Franchiseföreningen vägrar dock envist att ställa upp i förhandlingar med FRO. Detta är ett uppträdande som alltför mycket påminner om hur arbetsgivarna behandlade fackföreningarna i början av 1900-talet och gör att Franchiseföreningen inte kan accepteras som en seriös organisation.

I ett franchiseförhållande finns två parter: franchisegivaren och franchisetagaren. Teoretiskt föreligger ett avtal mellan två jämställda parter, men i praktiken är franchisegivaren ofta ett stort multinationellt företag medan franchisetagaren i regel är en f.d. affärsanställd, restauranganställd eller liknande, vilket gör att franchisetagaren lever i en utsatt situation och får en starkt beroende ställning.

I Kanada, USA och Frankrike finns redan lagstiftning som skyddar franchisetagaren. Enligt t.ex. lagstiftningen i USA är franchisegivaren skyldig att informera om sitt företags ekonomiska ställning samt visa att han kan uppfylla de förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren. Ett allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta inte kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot franchisetagarna som därmed förlorar det kapital – ofta 400 000–500 000 kr – som de satsat i rörelsen.

Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en definition av franchising. En definition som har bakgrund i affärsjuridik är följande:

Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på skriftligt avtal, enligt vilket ena parten, franchisegivare, ger andra parten, franchisetagare, rätt att, för egen räkning, inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens särskilda affärsidé, affärsmetoder och näringskännetecken, mot att franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av franchisegivaren uppställda villkor för profilering. Med franchisetagare enligt denna lag förstås även denna delägare i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är personligen förpliktade att tillämpa avtalet.

Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte kan undgå att i lag reglera denna företeelse. Även inom Europarådet pågår som redan nämnts ett arbete som syftar till att lagreglera franchising. En lag skulle vara ett viktigt skydd för denna ofta svårt utnyttjade grupp av småföretagare. Något ytterligare utredningsarbete är heller inte nödvändigt. Det förslag som lades fram av Franchiseutredningen 1987 är en utmärkt grund för lagstiftning.

Det finns andra grupper i samhället med likartade problem som franchisetagarna, framför allt när det gäller den beroende ställningen. Det gäller t.ex. hyresgäster, arrendatorer, kommissionärer och agenter. Lagstiftaren har sedan länge, i flera fall sedan mycket länge, insett behovet av skydd för dessa grupper mot att den dominanta parten missbrukar sitt övertag. Franchisetagarnas beroendeställning är på intet sätt mindre än de nämnda gruppernas. Tvärtom har man i detta fall, till skillnad från de övriga, inte ens lyckats åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan organisationer för parterna. Detta trots att FRO inbjudit den tidigare organisationen för franchisegivarna till förhandlingar för att söka uppnå konsensus genom frivilliga överenskommelser om regler, s.k. agreed document. Numera finns inte ens en renodlad organisation för franchisegivarna, ingen motpart.

Lagutskottet har i tidigare betänkande hävdat, att några olägenheter med franchising inte framkommit. Detta uttalande måste rimligen grunda sig på att man inte anser att det föreligger allvarliga tvister mellan parterna och – vilket påståtts – att konkurser inte är vanliga. Detta är emellertid en missuppfattning. Konkurser är minst lika vanliga bland franchisetagare som för övriga företagare och har förekommit också bland franchisegivare med besvärande följder för franchisetagarna. Det finns dock ingen särskild registrering av franchisetagare och därför inte heller någon registrering av just konkurser i detta sammanhang. Ingen vet därför säkert hur det förhåller sig härmed utanför de i branschen verksamma. Viktigt i detta sammanhang att känna till är att en franchisetagare i sitt registrerade firmanamn inte får använda sig av franchisegivarens namn eller i övrigt ange att det rör sig om ett franchiseförhållande.

Det är däremot riktigt att tvister förekommer mycket sällan i den betydelsen att tvister kommer till allmän kännedom eller till domstol. Detta beror på att så gott som alla franchisekontrakt innehåller en skiljedomsklausul och franchisetagarna har därför inte råd att driva en tvist. Inom FRO känner man endast till ett enda fall som gått till sådan prövning och kostnaderna härför blev också orimligt höga, närmare 500 000 kr.

Konkurrensregler och bestämmelser om s.k. gruppundantag löser inte franchisetagarnas problem – dessa regler tillgodoser endast franchisegivarnas intressen. Det minsta man kan begära är att den svenska regeringen i avvaktan på lagstiftning åtminstone inrättar ett råd för upprätthållande av etiska regler liknande det regeringen i Australien inrättat och Europarådet avsett med sin rekommendation. Ett sådant råd bör bestå av representanter för både franchisetagarnas och franchisegivarnas organisationer.

Från lagutskottets sida har man ansett att någon lagstiftning på detta område inte borde införas mot bakgrund av att en självsanerande verksamhet skulle ha uppkommit och nämner som exempel inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området.

När det först gäller uppförandereglerna kan konstateras att dessa ensidigt utfärdats av branschen – franchisegivarna – utan medverkan av den andra parten – franchisetagarna. Ingen skulle acceptera om man på arbetsmarknaden i övrigt skulle ha uppföranderegler utfärdade ensidigt av arbetsgivarna. Varför skulle det vara mera acceptabelt med ensidigt utfärdade uppföranderegler i förhållandet franchisegivare–franchisetagare än mellan arbetstagare–arbetsgivare?

När det sedan gäller den etiska nämnd som franchisegivarnas organisation i Sverige inrättat så kan den inte betecknas som ett oberoende och fristående organ eftersom någon organisation som representerar enbart franchisetagare inte är representerad i den. Nämnden är närmast att betrakta som en Potemkinkuliss – uppsatt av franchisegivarna, för att dölja missförhållandena i branschen! De av Europarådet föreslagna etiska reglerna är något helt annat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om franchising.

Stockholm den 2 oktober 1997
Lars-Erik Lövdén (s)	Marie Granlund (s)