Mäns rättigheter

Motion 1997/98:A808 av Lennart Rohdin (fp)

Andelen män i barnomsorgen har halverats på tio år. Och ännu fler väntas fly från yrket efter avslöjandet om pedofilen på ett privat daghem i Karlstad. skriver Kommunaktuellt (27/1997) med anledning av statistik som Socialstyrelsen och SCB tagit fram för tidningens räkning. I Karlstads kommun finns 14 män som arbetar i den kommunala barnomsorgen. Jag tror att det är många som ifrågasätter sitt yrkesval just nu, säger planeringssekreterare Jan Bonnevier, som själv varit förskollärare i tio år, till Kommunaktuellt. Runt om i landet kommer liknande nödrop i eftersvallet till den hysteriska mediakampanjen efter avslöjandet av den fruktansvärda och tragiska händelsen i Karlstad.

Utvecklingen är emellertid, vilket framgår av den framtagna statistiken, inte ny utan har pågått i flera år. I efterdyningarna till medias löpsedelsmässiga rapportering av vålds- och sexualbrott mot barn och kvinnor sprids lätt vandringsmyter. Dessa skapar snabbt osäkerhet kring och för män i skola, barnomsorg och fritidsverksamhet. Vid en konferens i november 1996 anordnad av Arbetsmarknadsdepartementet kunde en medverkande från Stockholmsområdet rapportera om, att barn på dagis utan särskild anledning av sina föräldrar regelbundet utfrågas om den manliga personalens uppträdande mot barnen. I en debattartikel i Dagens Nyheter framförde Barnombudsmannen krav på regelmässig granskning av personalens bakgrund i detta avseende innan den anställs i skola eller barnomsorg.

Vålds- och sexualbrott måste kräva en omedelbar och kompromisslös reaktion från samhällets sida. Men i all sin ohygglighet rör det sig om brott som begås av ett litet fåtal människor. Det kan och får aldrig föranleda samhället att se varje man, som söker sig till verksamhet med barn, som en presumtiv brottsling. Varje man och kvinna har rätt att välja den yrkesinriktning som de önskar utan samhällets eller omgivningens hinder. Det är ett självklart jämställdhetsperspektiv gentemot den enskilde individen – i detta fall de män som väljer att arbeta i skola och barnomsorg, och som gör en stor och värdefull arbetsinsats.

Män i skola och barnomsorg är också ett angeläget jämställdhetskrav sett från barnens synpunkt. Många män, som vuxit upp utan nära relation till en vuxen man, saknar trygghet i sin manliga identitet. Det finns anledning att tro att en lika naturlig manlig som kvinnlig vuxennärvaro i hem, förskola och skola skulle ge många pojkar en helt annan identifikation och möjlighet att bygga upp en trygg manlig identitet. Även flickor behöver såväl manlig som kvinnlig vuxennärvaro under sin uppväxt och fostran. Ökade ansträngningar måste göras för att fler män skall välja yrkesverksamhet i skola och barnomsorg.

Män och våld

Att kvinnor misshandlas kan aldrig ursäktas. Varje civiliserat samhälle måste dra en absolut gräns och göra allt för att beivra brott. Men våld mot kvinnor är inte uttryck för vare sig mäns natur eller könsroll. De flesta män slår vare sig kvinnor eller barn. De väldigt många män som inte slår är för den skull vare sig icke-män eller hämmade i sin manliga natur eller könsroll. De betydligt färre kvinnor som slår är för den skull icke män eller manliga. Bankrånare, valutaspekulanter, fortkörare, urkundsförfalskare m fl är också oftast män, men uttrycker inte manlig natur eller beteende. Alla medborgare har en moralisk skyldighet att ta avstånd från våld i samhället – också män. Men män som grupp har inte större moraliskt ansvar för att det våld som äger rum huvudsakligen begås av män – men ett relativt fåtal.

Icke-organiserat fysiskt våld som riktas mot män, kvinnor och barn är tvärtom mycket ofta uttryck för den enskilde förövarens vanmakt – oavsett om förövaren är man eller kvinna. Kanske är det ofta så i en mellanmänsklig konflikt – särskilt inom hemmets väggar – att en del män är underlägsna kvinnan på det verbala och emotionella planet och i relationen till gemensamma barn. Överlägsenheten i fysisk styrka blir då i vissa fall vanmaktens uttryck. Och även då lika förkastligt. Fysiskt våld kan givetvis aldrig accepteras, ursäktas eller förringas av samhället – oavsett vilken förklaringen till detta är.

Men för att problematisera något, så ingår alldeles för ofta också emotionellt eller psykiskt våld/misshandel i den mellanmänskliga konflikt som får sitt utbrott i fysiskt våld och misshandel. Inte heller där är det enbart en manlig företeelse – kanske är kvinnor representerade i något högre grad där, än när det gäller fysiskt våld. Känslokallhet, ord såväl som tystnad kan skada en människa lika djupt som slag. Ofta är det både män och kvinnor som drabbas när tillvaron inte håller för påfrestningarna. Detta slags våld är knappast möjligt för samhället att beivra och kanske inte heller lämpligt att överväga ens om det vore möjligt.

Jämställdhet – också för män

Den jämställdhetsdebatt, som drog igång på allvar under det radikala 60-talet, har på väldigt många sätt förändrat vårt tillvaro. Förutsättningarna för ett mer jämställt liv såväl i arbetsliv och politik som i hemmet har förbättrats väsentligt för såväl kvinnor som män. Men visst tvingas fortfarande väldigt många kvinnor kämpa mot fördomar och diskriminerande attityder för att kunna hävda sin rätt till lika rättigheter och lika lön. Där är det fortfarande långt, långt kvar.

Till det mest oacceptabla i många kvinnors vardag är hotet om våld, misshandel och sexuella övergrepp. Kvinnofrid är ett i många sammanhang okänt begrepp. Det är skrämmande och helt oacceptabelt att så många kvinnor ständigt skall behöva gå och vara på sin vakt gentemot kända och okända män. Det är en skam att kvinnojourer skall behöva finnas – men det är en räddning för många att de finns. De kvinnor som där gör en insats för sina medsystrar är värda mycket respekt och tacksamhet.

Men i dagens jämställdhetsdebatt är många män tysta. I dagens jämställdhetsdebatt dominerar mer eller mindre militanta feminister, som helt monopoliserat debatten. Åtminstone den som hörs – den män hör. Män är inte längre partner i kampen för jämställdhet – män är problemet. Nu är det mer könskrig än jämställdhetsarbete. Men jämställdhet är inte någon kvinnofråga – den har män lika stor rätt till.

Jämställdhet handlar ytterst om den enskilde individens rätt att själv kunna forma sin tillvaro utan tvingande traditioner eller fördomar. Inte att män och kvinnor skall vara så lika som möjligt. Det är de inte och kommer inte att bli, likaväl som att det självfallet finns stora variationer mellan olika män och mellan olika kvinnor. I ett jämställt samhälle görs inte allting till hälften av män och till hälften av kvinnor utan av människor oavsett om de är man eller kvinna. Bristen på jämställdhet slår olika hårt mot enskilda män och kvinnor. Varje enskild kvinna begränsas inte hårdare än varje enskild man.

Att erkänna att män och kvinnor – liksom olika individer sinsemellan – är olika är inte att ge upp kampen för jämställdhet. Att förneka det med skällsord som biologism är att skänka bort trovärdigheten i debatten till dem som inte vill ha jämställdhet. Det är inte för att vi alla är lika som vi skall ha jämställdhet, utan just för att vi inte är lika. Lika värde handlar inte om att förneka olikheter. Såväl i hem som i samhälle behövs både män och kvinnor – tillsammans kompletterar de varann. På samma sätt som alla människor har både manliga och kvinnliga sidor inom sig och bör bejaka dem för sitt välbefinnande.

Jämställdhetsdebatten har hittills i huvudsak handlat om hur kvinnor varit undantryckta och diskriminerade – och fortfarande är. Men i det moderna samhället har män också utestängts på viktiga områden. I hem och i sociala relationer dominerar kvinnliga värderingar och förhållningssätt, som ofta utestänger män från att kunna delta utifrån sina förutsättningar, och som gör att män kommer i underläge.

Kvinnor har ofta känt och känner säkert fortfarande ofta en vanmankt inför oförstående män, som förnekar att kvinnor är utsatta för subtila utestängningsmekanismer både i arbetsliv, samhälle och politik, eftersom dessa präglas av manliga synsätt och värderingar som blivit normbildande. Kvinnor kan med all rätt hävda att kvinnliga synsätt och värderingar har mycket att bidra med i dessa sammanhang.

På samma sätt kan män känna vanmakt, när de i sin tur hör kvinnor säga, att om bara män tog sitt ansvar för hem och familj så skulle allt bli bra. Samtidigt som de upplever samma oförståelse inför att hem och barn kan skötas på annat än kvinnors vis. Jämställdhet förutsätter att den som har makt och ansvar delar med sig både i hemmet, i arbetslivet och i politiken. Men det är inte alltid en fråga som lämpar sig för politiska beslut.

Frånvarande pappor

Fortfarande är pappor alldeles för frånvarande i sina barns vardag. Såväl för pojkars som flickors identifikation med sin manliga resp kvinnliga identitet är detta ofta av stor betydelse. Familjen hör till den civila sfären, där samhället skall ålägga sig stor restriktivitet med att ingripa. Pappamånad med 90 procent i ersättningsnivå är här dock ett ringa intrång för att bryta generationsgamla vanemönster.

När familjer går i kras avstår, men i väldigt många fall också avhänds, mannen alldeles för ofta rätten till sina barn. Rätten till barnen är givetvis aldrig ovillkorlig. Barnens rätt måste alltid sättas främst. Men i de allra flesta fall saknas, vare sig ur mannens eller ur barnens synvinkel, anledning att mannen skall förlora sin lika rätt till barnen. En könsfördelning 50–50 inom vissa yrkesområden är inte måttet på jämställdhet, men motsatsen är fortfarande främst ett tecken på bristande jämställdhet. Att män i vårdnadstvister i så hög grad förlorar rätten till sina barn är det med stor sannolikhet också. Denna fråga bör därför uppmärksammas i ett jämställdhetsperspektiv.

Mansjourer – krishanteringscentra för män

Varför är män så tysta om sina innersta tankar? Varför blir män så ofta destruktiva mot sin omgivning och särskilt sig själva, när tillvaron brakar samman? Väldigt många män faller då – alldeles oavsett vad de tänkt sig – tillbaka i traditionellt manliga rollbeteenden. Det sitter mycket djupt. Vad som är arv och vad som är miljö är som så ofta alldeles omöjligt att reda ut. Män i kris är dock ofta mer utsatta och mer ensamma än kvinnor som – alls inte alltid men ändå betydligt oftare – har lättare att prata och lättare att vända sig till sina medsystrar.

När regeringen i mitten av 80-talet började jobba också med den moderna mansrollen insåg man att utsatta män också behöver stöd. Att vara utsatt har inget att göra med vem som bär hela eller del av ansvaret för krisen. Utsatta män kan behöva tala med män i sin utsatta situation på samma sätt som utsatta kvinnor behöver stöd av kvinnor. Inom vård och omsorg är verksamheten – på grund av den könsuppdelade yrkesvärlden – ofta mycket kvinnodominerad. Stöd till mäns krishantering framhölls därför som en viktig insats.

Fortfarande kämpar de fåtaliga ideella mansjourerna och de än färre professionella krishanteringscentra för män ofta i motvind. Visst kämpar också kvinnojourer då och då mot snäva resurser lokalt, men få ifrågasätter det självklara i deras existens. Inom budgeten för jämställdhet finns ett anslag, från vilket bidrag ges till kvinnojourernas riksorganisation. Det är utmärkt, för de gör en ovärderlig insats för utsatta kvinnor. Det borde vara lika naturligt att mansjourer kan få bidrag till sin verksamhet från lokala huvudmän och från jämställdhetsbudgeten till sitt arbete på riksnivå.

Fredade zoner

Den gamla ordningen med pojk- och flickskolor må ha varit uttryck för ett föråldrat sätt att se på skillnaden mellan pojkar och flickor. I dag upptäcker man på många håll i skolan att flickor kommer i efterhand, varför försök görs med viss könsuppdelad gruppindelning i undervisningen – inte utan goda resultat. Det finns därför ingen anledning att förneka att behov ibland kan finnas av fredade zoner i ett könsperspektiv. Det kan aldrig vara ett argument mot t ex kvinnliga präster i Svenska kyrkan.

På det internationella fältet har den något udda företeelsen med den gentemot kvinnor fredade zonen inom klosterområdet Mont Athos på den grekiska halvön Chalkidiki kommit att uppmärksammas. Den grekiska regeringen har i EU:s ministerråd begärt en gemensam deklaration om att munkarna på Mont Athos även fortsättningsvis har rätt att neka kvinnor tillträde till sin lilla ö. De två kvinnorna i församlingen, de svenska och finska utrikesministrarna lär ha sagt nej. Det borde vara självklart att även män har rätt att få vara i fred i sådana undantagsfall. Frågan är ändå om inte subsidiaritetsprincipen gör att Sverige borde förklara att detta uteslutande är en fråga för Grekland.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdet av manlig personal i skola och barnomsorg,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet också för män,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i ett jämställdhetsperspektiv uppmärksamma hur vårdnadstvister löses mellan mammor och pappor,2

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till verksamheten vid mansjourer och krishanteringscentrum för män på lokal nivå och riksnivå,3

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om klosterområdet Mont Athos i Grekland.4

Stockholm den 6 oktober 1997

Lennart Rohdin (fp)

1 Yrkande 1 hänvisat till UbU.

2 Yrkande 3 hänvisat till LU.

3 Yrkande 4 hänvisat till SoU.

4 Yrkande 5 hänvisat till UU.

Gotab, Stockholm 1997