Ökade löneskillnader mellan kvinnor och män
Interpellation 2012/13:230 av Fridolin, Gustav (MP)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2013-01-25
- Anmäld
- 2013-01-29
- Sista svarsdatum
- 2013-02-15
- Besvarad
- 2013-02-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 25 januari
Interpellation
2012/13:230 Ökade löneskillnader mellan kvinnor och män
av Gustav Fridolin (MP)
till statsrådet Maria Arnholm (FP)
Riksdagen beslutade våren 2006 om mål för jämställdhetspolitiken. Dessa mål säger att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv, samt att alla politikområden ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Sverige är i dag längre från målet än när det sattes.
Ekonomi är helt centralt i jämställdhetsarbetet. Egen lön och egen försörjning är grunden till självständighet och frihet. De osakliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män har varit i stort sett oförändrade de senaste 30 åren. Men sedan regeringen tillträdde 2006 har inkomstskillnaderna mellan könen vidgats. Skillnaden i nettoinkomst mellan kvinnor och män har ökat med 40 procent sedan 2006. I reda pengar handlar det om en ökning med närmare 18 000 kronor om året till männens fördel. Ny statistik i TV4:s Nyheterna (den 22 januari 2013) visar att inkomstgapet mellan könen har ökat snabbt de senaste åren.
Sett till hela arbetsmarknaden är kvinnors löner 86 procent av mäns löner. Störst löneskillnad finns inom landstingen, där skillnaden mellan kvinnor och män överstiger 26 procent.
Kvinnor har i dag en högre utbildningsnivå än män. Orsaken till de stora inkomstskillnaderna är alltså strukturell lönediskriminering. Yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än yrken där män dominerar. Per månad tjänar en socialsekreterare i genomsnitt 12 000 kronor mindre än en it-konsult, en undersköterska 2 600 kronor mindre än en verkstadsarbetare, och en barnmorska 10 000 kronor mindre än en civilingenjör.
Flera viktiga åtgärder behöver genomföras för att utjämna löneskillnaderna och uppnå en jämställd lönepolitik. Fackförbunden Kommunal, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund LSR och Vision har i en rapport om jämställda och rättvisa löner presenterat sju krav som Miljöpartiet stöder:
1. Att lönerna för kvinnodominerade yrken uppvärderas utifrån den kunskap, de krav och det ansvar som arbetet kräver.
2. Att Medlingsinstitutet får i uppdrag att kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken på hela arbetsmarknaden samt att i samarbete med arbetsmarknadens parter föreslå åtgärder.
3. Att ett långsiktigt partsgemensamt arbete startas i syfte att utveckla fler karriärbefattningar och nya karriärvägar inom kvinnodominerade yrken.
4. Att regeringen ser över Medlingsinstitutets uppdrag så att industrins norm för lönebildningen blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken.
5. Att Diskrimineringsombudsmannen inom ramen för sitt tillsynsansvar omgående avdelar resurser för att genomföra systematiska granskningar av arbetsgivarnas lönekartläggningar.
6. Att återinföra uppdraget till Försäkringskassan att verka för jämställd fördelning av uttaget av föräldraförsäkringen.
7. Att införa rätt till heltid i kommuner och landsting för ökad sysselsättningsgrad bland kvinnor.
Utöver dessa sju krav vill Miljöpartiet även att staten ska vara en föregångare i arbetet mot osakliga löneskillnader. Miljöpartiet avsatte 450 miljoner på tre år i vårt senaste budgetförslag för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män i statliga arbeten.
Frågor till jämställdhetsministern:
Avser statsrådet att verka för att öka anslagen i kommande statsbudget för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män?
Avser statsrådet att presentera förslag i linje med fackförbundens krav för jämställda och rättvisa löner?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:230
Webb-tv: Ökade löneskillnader mellan kvinnor och män
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:66 Fredagen den 15 februariProtokoll 2012/13:66 4 § Svar på interpellation 2012/13:230 om ökade löneskillnader mellan kvinnor och män
Protokoll från debatten
Anf. 1 Statsrådet Maria Arnholm (FP)
Herr talman! Gustav Fridolin har frågat mig om jag avser att verka för att öka anslagen i kommande statsbudget för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män samt om jag avser att presentera förslag för jämställda och rättvisa löner i linje med förslag från sex fackförbund.
Grunden för ett jämställt samhälle är att kvinnor och män möter samma möjligheter att komma in, stanna kvar och utvecklas i arbetslivet samt att förena arbete med familj. Lika lön för lika eller likvärdigt arbete och kvinnors och mäns lika möjlighet till karriär är därför centralt. Där är jag och Gustav Fridolin helt överens.
Både skillnaden i lön och i inkomst mellan män och kvinnor är för stora, och de minskar för långsamt.
Som jämställdhetsminister har jag frågan om lika lön för kvinnor och män högst upp på min politiska dagordning. Jag välkomnar därför den gemensamma rapporten från Kommunal, LSR, Akademikerförbundet SSR, Vision och Vårdförbundet. Samtliga företräder de medlemmar från kvinnodominerade yrken där lönen i genomsnitt är lägre än i manligt dominerade yrken med motsvarande utbildningslängd.
Som nytillträdd jämställdhetsminister vill jag sitta ned för diskussioner med parterna om strategier för att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden och finna åtgärder som kan bidra till att stänga lönegapet. Det handlar bland annat om att fler kvinnor ska kunna arbeta heltid, ett jämnare uttag av föräldrapenningdagarna och att skapa förutsättningar för kvinnor och män att dela lika på det obetalda hemarbetet.
Utgångspunkten för sådana samtal är att det är arbetsmarknadens parter som ansvarar för lönebildningen och att den ordningen ska bestå. Regeringen kan dock bidra med andra insatser. I det sammanhanget vill jag nämna att regeringen i oktober 2011 beslutade att tillsätta en delegation för jämställdhet i arbetslivet som delvis består av ledamöter från arbetsmarknadens parter. Uppdraget är att utreda och lämna förslag på insatser som kan främja jämställdhet i arbetslivet och minska lönegapet. Jag följer med stort intresse delegationens arbete och ser fram emot att ta del av dess förslag.
Anf. 2 Gustav Fridolin (MP)
Herr talman! Tack till vår nya jämställdhetsminister! Låt mig få ta tillfället i akt och välkomna jämställdhetsministern till kammaren denna gång. Jag hoppas att vi får många och fler möjligheter att träffas, och jag hoppas också att det kommer att märkas i politiken att vi äntligen efter sex år med en alliansregering har fått en feminist som jämställdhetsminister.
Frågan om löneskillnaderna i Sverige är en av de absolut viktigaste jämställdhetsfrågorna. Det är i lönen man ser hur kvinnor fortfarande strukturellt värderas lägre på arbetsmarknaden. Förändringarna som eventuellt sker går långsamt. Enligt de mest optimistiska prognoserna är det fortfarande så att även om det tar 30 år innan min dotter får sitt första jobb kommer hon att värderas lägre på arbetsmarknaden än de killar som hon nu växer upp och leker med. Det är de mest optimistiska prognoserna. Speciellt när vi ser på inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ser vi att siffrorna pekar på att det går åt fel. Skillnaderna ökar mellan kvinnor och män. I stället för att Sverige blir ett modernare land blir Sverige ett land där kvinnorna får ännu lägre inkomster i förhållande till männen.
En sådan undersökning presenterades nyligen i TV4:s
Nyheterna
. Man kan se att skillnaderna i nettoinkomster har sedan 2006 då Alliansen bildade regering ökat med upp till 40 procent. Om vi ska göra något åt detta räcker det inte att skylla över det egna ansvaret på någon annan. Då måste vi se vilka möjligheter vi har att göra någonting. Jag välkomnar jämställdhetsministerns initiativ att träffa representanter för de sex fackförbund som har lagt fram en gemensam rapport med gemensamma förslag för att åstadkomma förändring, det vill säga Kommunal, LSR, Akademikerförbundet SSR, Vision och Vårdförbundet. Jag ser fram emot de mötena.
Samtidigt får vi konstatera att det inte har fikats för lite i den svenska jämställdhetsdebatten utan att det har hänt för lite. Vad skulle vi kunna göra? Ett första steg är att inse att även om man har respekt för parterna - och det ska man ha - är också staten en part. Staten är en arbetsgivare för de statligt anställda. Om vi ska ta ansvar för att utjämna löneskillnaderna i samhället måste staten vara ett gott föredöme. Då måste vi klara att utjämna skillnaderna mellan kvinnor och män som är i statlig tjänst. För att klara det behöver vi anslå pengar genom statsbudgeten.
Miljöpartiet har ett förslag på 450 miljoner för att höja kvinnors löner i staten och se till att staten blir ett föredöme, visa övriga delar av arbetsmarknaden att det är möjligt och att den strukturella lönediskrimineringen inte behöver råda i dag. Det går att vidta åtgärder som ser till att kvinnor och män värderas lika på arbetsmarknaden.
Låt oss se på den rapport som de sex fackförbunden har lagt fram. Flera av de förslagen pekar tydligt mot oss politiker och regeringen med önskemål om vad som ska hända. Det handlar om nya uppdrag till statliga myndigheter i regeringens regleringsbrev, till exempel Medlingsinstitutet och Diskrimineringsombudsmannen. Det handlar om att återväcka det uppdrag som regeringen har tagit bort från Försäkringskassan, nämligen att verka för ett jämställt uttag av föräldraledigheten. Det handlar vidare om att ge rätt till heltid med möjlighet till deltid i kommuner och landsting. Politiken är arbetsgivare.
Den typen av åtgärder är något som avkrävs oss politiker. Därför vill jag upprepa frågorna från min interpellation: Kommer jämställdhetsministern att agera för att det anslås pengar i statsbudgeten för att utjämna skillnaderna mellan kvinnor och män i statlig tjänst? Och kommer jämställdhetsministern att lyssna på och försöka genomföra de förslag som de sex fackförbunden lägger fram för oss politiker?
Anf. 3 Carl B Hamilton (FP)
Herr talman! Skillnaderna i lön mellan män och kvinnor är för stora och utjämningen går för långsamt. Om man ska komma till rätta med detta måste utgångspunkten vara korrekt. Gustav Fridolin har dock hamnat fel på ett antal viktiga punkter.
Fridolin säger att skillnaden i lön är 14 procent. Det är korrekt i genomsnitt över hela arbetsmarknaden, men den för politiker intressanta frågan är: Beror dessa 14 procent enbart på skillnader i kön? Vi måste veta i vilken utsträckning denna löneskillnad inte beror på kön utan på till exempel yrke, utbildning, ålder eller arbetstid. Om man rensar bort effekterna av skillnader i yrke, utbildning och så vidare kvarstår en löneskillnad på 5-6 procent.
Vi får alltså kvar en skillnad på 5-6 procent som är den statistiskt oförklarade skillnaden som man kan säga beror enbart på att vederbörande är man eller kvinna. Detta är för oss politiker den mer intressanta procenten eftersom den pekar på vilka åtgärder vi bör vidta.
Sedan skriver Fridolin i sin interpellation att "orsaken till de stora inkomstskillnaderna är alltså strukturell lönediskriminering." Det är fel av det enkla skälet att lön inte är detsamma som inkomst. Inkomst är lön plus transferingar minus skatter, och på grund av det offentligas utjämningspolitik, som vi ägnar oss väldigt mycket åt i denna kammare, är inkomsterna jämnare fördelade än lönerna i samhället.
Fridolin slarvar när han inte håller isär begreppen lön och inkomst, och framför allt bör han inte dra slutsatser om löneskillnader från statistik som gäller något helt annat, nämligen inkomster.
Så till tredje felet. Tvärtemot vad Fridolin säger har skillnaden i lön mellan män och kvinnor
minskat
under denna regering. Jag citerar ur Medlingsinstitutets årsrapport 2012: "Resultaten visar på en utveckling med minskade löneskillnader mellan kvinnor och män under 2005-2011. Detta gäller både den ovägda och den standardvägda löneskillnaden, samt för alla sektorer."
Man kan tycka att det går för långsamt - ja, det tycker jag - men det går åt rätt håll, tvärtemot vad Fridolin påstår! Dessutom går utvecklingen mot en allt mindre könsuppdelad arbetsmarknad under perioden 2005-2011, och snabbast går det i de mest enkönade yrkena. Då ska man veta att yrke är den variabel som kanske är den allra viktigaste förklaringsfaktorn till lön och löneskillnad. Igen citerar jag Medlingsinstitutet: "Resultatet indikerar att könsfördelningen på arbetsmarknaden blivit något mindre segregerad." Gustav Fridolin har hävdat motsatsen här.
Både beträffande skillnaden mellan inkomster och löner och beträffande utvecklingen 2005-2011 har Gustav Fridolin slarvat med sanningen. Det stärker inte trovärdigheten.
Sedan lutar sig Gustav Fridolin och Miljöpartiet mot en rapport från ett antal fackförbund. Jag ska återkomma till detta senare, men jag ska sticka in med några korta repliker.
Först och främst i staten har skillnaderna mellan män och kvinnor av alla kategorier minskat mest, bortsett från i privat industri. Man kan alltså säga att staten i det faktiska resultatet har gått betydligt bättre än större delen av arbetsmarknaden.
Rätt till heltid finns i många kommuner, i min egen kommun Stockholm, som är borgerligt styrd, liksom i många andra borgerligt styrda kommuner. Där finns rätt till heltid.
Anf. 4 Statsrådet Maria Arnholm (FP)
Herr talman! Jag tycker att det här är en mycket viktig diskussion, och jag tror att vi är överens om det. Jag vill ägna den åt framtiden och åt vad vi ska göra för att komma till rätta med de löneskillnader som har funnits så länge vi har kunnat mäta. I 30 år har det stått stilla, och det är de strukturella orsakerna till det som vi ska göra något åt och inte diskutera om förändringar fram och tillbaka som har varit de senaste åren.
Jag tror att vi alla som har haft politisk makt på olika sätt i kommuner, landsting och stat under de senaste 30 åren har ett ansvar för att vi inte har gjort mer. Nu är det dags att göra något.
Jag har med intresse tagit del av de krav som de sex fackförbunden har i sin artikel och som Gustav Fridolin upprepar i sin interpellation. Det finns mycket att göra, men jag kan känna att i de där punkterna är vi på väg. Flera av dem handlar om Medlingsinstitutet och om vad Medlingsinstitutet kan göra.
Medlingsinstitutet har en viktig roll i parternas arbete och i lönebildningsfrågor, med tydliga uppdrag. Att prata med arbetsmarknadens parter i de här frågorna har vi valt att göra i Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, som finns på plats sedan i somras. Där sitter Karl-Petter Thorwaldsson från LO, Lena Granqvist från Saco och Annika Strandhäll från Vision, som ju har varit med och skrivit rapporten och artikeln. Där finns plattformen för de samtal som jag tror att vi båda tycker behövs mellan arbetsmarknadens parter. Det ska bli intressant att höra vad man där har att säga om Medlingsinstitutets roll och framtid, men jag tror att det är viktigt att man i samtal med arbetsmarknadens parter också förhåller sig till Medlingsinstitutet.
Sedan är frågan: Vad kan staten göra som arbetsgivare? Jag tror att staten, landstingen och kommunerna har mycket viktiga roller att spela när vi är arbetsgivarpart. Vi är ju inte bara politiker utan också en arbetsgivarpart.
Staten har visat vägen och börjat sopa rent framför egen dörr. Det kan man också se i de statliga bolagens styrelser, där det numera är mellan 45 och 50 procent kvinnor. Den vägen kan vi också gå inom andra jämställdhetsområden.
Ett exempel på det är de karriärslöner som vi nu inför för Sveriges lärare. 880 miljoner kronor satsar staten på att i detta kvinnodominerade akademikeryrke med för låga löner göra något åt det. Det är ett exempel på de karriärvägar som fackförbunden frågar efter.
Det finns också tankar om vad Diskrimineringsombudsmannen borde göra. Där kan vi se att DO stärker sin tillsyn över de aktiva åtgärderna. Förra året bildade man en enhet för att säkerställa att arbetsgivarna lever upp till lagens krav om aktiva åtgärder. Det finns dessutom en nyligen tillsatt utredning som ser över de aktiva åtgärderna, och det finns anledning att återkomma till den utredningens förslag så småningom.
Slutligen vill jag i detta inlägg också berätta vad det står i regleringsbrevet för Försäkringskassan för 2013. Den skrivning som har blivit omdebatterad det senaste halvåret lyder: "Försäkringskassans information ska ge föräldrar goda kunskaper om föräldraförsäkringens regelverk och därmed skapa förutsättningar för valfrihet, ett jämställt föräldraskap och makt över livssituationen." Den skrivning som fackförbunden och Gustav Fridolin efterfrågar finns alltså nu på plats.
Anf. 5 Gustav Fridolin (MP)
Herr talman! Låt mig börja i det sista som sades. Det är ju inte riktigt sant att den skrivning som efterfrågades finns på plats. Det som Försäkringskassan tidigare hade som skrivning var att man skulle verka för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Vi vet hur viktigt uttaget av föräldraförsäkringen är för de strukturella skillnaderna på arbetsmarknaden. Det är det som avgör att en ung kvinna som söker ett jobb får en fråga, möjligen antydningsvis, om hon tänker skaffa barn eller inte och riskerar att bli bortvald från det jobbet, medan en ung man oftast inte får den frågan ens antydningsvis.
Det är också detta som avgör hur karriären tar fart efter föräldraskapet. Ett ojämställt uttag av föräldraförsäkringen leder till ojämställdhet på arbetsmarknaden. Det syns kanske tydligast i löneskillnader mellan män och kvinnor. Därför hade Försäkringskassan tidigare ett uppdrag att verka för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Det uppdraget har tagits bort, och jag hörde att Maria Arnholms företrädare var besviken på den förändringen innan hon avgick. Ska man tolka nuvarande jämställdhetsministerns inlägg i interpellationsdebatten så att hon är nöjd med den skrivning som nu finns hos Försäkringskassan?
Herr talman! Carl B Hamilton har, skulle jag säga, en lite oväntad ingång för en liberal i en sådan här debatt, men det är upp till honom. Han gör två poänger.
Den ena poängen är att vi inte ska titta på det faktum att Sverige har en enormt könssegregerad arbetsmarknad, om vi tittar på löneskillnaderna, att det så att säga är okej att sjuksköterskor och lärare tjänar mycket mindre än vad låt oss säga personer med utbildning som har gjort att de har blivit ingenjörer gör. Jag tycker inte att det är okej. Jag tycker att den könssegregerade arbetsmarknaden är något som vi ska motverka, och det gör vi bland annat genom att förändra lönepolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Sverige ska inte ha en könssegregerad arbetsmarknad. Det ska vara lika naturligt för en kille och en tjej att välja det ena eller det andra jobbet. Det är viktigt för att utjämna de skillnader i lön som finns i dag.
Den andra poäng som Carl B Hamilton gör att vi inte ska titta på inkomstskillnaderna utan bara titta på löneskillnaderna. Men det är väl inte ointressant om regeringens och Alliansens försämringar av trygghetssystemen har gjort att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har förändrats 40 procent till kvinnors nackdel sedan alliansregeringen tillträdde?
Den typ av debatt där man säger "Detta borde vi inte titta på" är en debatt där jag tycker att åhörarna bör dra öronen åt sig. Vi måste titta på löneskillnaderna på arbetsmarknaden, och vi måste titta på inkomstskillnaderna för att få bilden av hela samhället och hur kvinnor och män värderas. Inkomstskillnaderna har ökat 40 procent sedan alliansregeringen tillträdde.
Carl B Hamilton tycks vara nöjd med att vi med hans sätt att se på statistiken utjämnar skillnaderna mellan kvinnor och män. Men som jag sade i mitt inledningsanförande: Enligt de mest optimistiska prognoserna, där man bara tittar på löneskillnaderna, minskar det så sakta att en kvinna som går ut på arbetsmarknaden även om 30 år kommer att värderas lägre än de killar hon växte upp med och lekte med som barn. Det är inte något man kan vara nöjd med.
Maria Arnholm tar som jämställdhetsminister en annan ingång i debatten, och det uppskattar jag. Hon pekar på problemen och vill att vi gör någonting åt dem. Jag skulle önska lite mer handling och skulle önska att man också kunde peka på vilka av förslagen som nu genomförs men jag har förståelse för att den politiska processen tar tid.
Låt mig dock upprepa två frågor. Den ena är: Är man beredd att se till att det i statsbudgeten anslås medel för att utjämna skillnaderna mellan kvinnor och män i statlig tjänst? Den andra frågan är: Är det verkligen så att jämställdhetsministern är nöjd med den reglering som nu finns för Försäkringskassan, där det inte anges att det ska vara ett jämnt uttag från föräldraförsäkringen?
Anf. 6 Carl B Hamilton (FP)
Herr talman! Gustav Fridolin efterlyser handling. Då är det väl bra att veta hur man ska handla för att vara effektiv. Men det vet inte Gustav Fridolin, för han blandar ihop inkomst och löner och vill inte närmare befatta sig med rensningen för olika kategorier.
Men om han hade gjort det hade jag kunnat säga att det mest effektiva sättet att få mindre löneskillnader mellan män och kvinnor sannolikt är att yrkeskategorierna blir helt mixade. Men den slutsatsen kan inte Gustav Fridolin dra från den verklighetsbeskrivning som Gustav Fridolin gör. Den leder ingenstans.
Låt mig avslutningsvis, herr talman, ta upp det riskfyllda att sätta bocken till trädgårdsmästare, som i detta fall är att säga att vi ska göra som parterna - facket - vill, ha dem som något slags ledfyr.
Facket är inte alltid så intresserat av löneutjämning mellan män och kvinnor annat än i högtidstalen. Låt mig på denna punkt återigen citera Medlingsinstitutet. Först påpekar institutet det självklara att arbetsmarknadens parter ansvarar för lönebildningen. Sedan konstaterar man att det har gjorts skrivningar i lönerörelserna 2004, 2007 och 2012 som skulle motverka oförklarade löneskillnader och diskriminering. Men detta har inte avspeglat sig i mäns och kvinnors löner och anställningsvillkor i övrigt. Det är alltså mycket snack och lite verkstad.
Detta ointresse från fackets sida bekräftas i Medlingsinstitutets rapport för 2012: "När kraven inför förhandlingarna 2012 sammanfattas kan man se att det - i jämförelse med tidigare år - är sparsamt med yrkanden om kollektivavtalslösningar på jämställdhetsområdet." Institutet påpekar också att några nya grupper eller projekt på jämställdhetsområdet inte har initierats i 2012 års avtal.
Man ska vara försiktig. Jag tror att man ska ha en egen uppfattning och inte luta sig mot parterna, som Gustav Fridolin gör i sin interpellation.
Anf. 7 Statsrådet Maria Arnholm (FP)
Herr talman! Jag tror att en av de viktigaste sakerna som behöver hända, för att vi ska ta ordentligt steg när det gäller jämställda löner mellan män och kvinnor, är att män och kvinnor delar på föräldrapenningdagarna. Därför var jag en stolt medhjälpare till Bengt Westerberg när han genomförde den första pappamånaden, därför är jag glad för att det finns en till, och därför är jag glad för att det finns en jämställdhetsbonus, för att vi där prövar ett annat sätt att öka den jämställda fördelningen.
Det har förts en diskussion i politiska kretsar under ett antal månader kring formuleringar i regleringsbrevet till Försäkringskassan. Den handlade om en skrivning som försvann, vilket Nyamko Sabuni var väldigt olycklig över. Hon och jag tillsammans har återinfört den med en delvis annan lydelse men med samma mycket starka signal: Att verka för ett jämställt föräldraskap är en viktig uppgift för Försäkringskassan.
Jag tycker att det är olyckligt att Gustav Fridolin säger att det förhåller sig på ett annat sätt, för det uppdraget tycker jag är mycket tydligt. Min mycket respekterade företrädare Nyamko Sabuni och jag är överens om det.
Så till löneskillnaderna. En av dem är de oförklarade löneskillnaderna, som kanske i ganska stor utsträckning handlar om att män och kvinnor diskrimineras på ett orättvist och lagvidrigt sätt. Då finns det lagstiftning och institut för att göra något åt det. Det har minskat lite, men det finns fortfarande mer att göra, och det är jättebra att DO nu satsar mer på det.
Ett annat skäl gäller heltid kontra deltid. Ibland glömmer jag själv bort att det faktiskt är väldigt bra att det finns möjlighet att jobba deltid. För många barnfamiljer är det ett fantastiskt sätt att kunna förena förvärvsarbete och föräldraskap. Men det har fått en mycket olycklig utveckling när det blir ett sätt för offentliga och privata arbetsgivare att lösa schemaläggningsfrågor, där normalläget är att man ska jobba deltid. Detta är mycket viktigt att göra något åt.
Jag är tveksam till lagstiftning i de här frågorna men förväntar mig av de arbetsgivare som så att säga är politiskt tillsatta att de fortsätter att jobba med detta, som man redan gör i många kommuner och landsting.
Sedan har vi den sista, stora, svåra frågan, där nog ingen av oss har svaret riktigt än. Den handlar om den könssegregerade och könsvärderade arbetsmarknaden. När det gäller den segregerade arbetsmarknaden gör vi insatser med tekniklyft och lärarlyft. Vi tittar på vad vi kan göra i förskolan för att bryta de könsbundna valen.
Men vi har inte kommit längre än att det fortfarande är så att 40 000 män och 4 000 kvinnor är byggarbetare och att 30 000 män och 3 000 kvinnor är bilmekaniker, medan det är 280 000 kvinnor som är undersköterskor och vårdbiträden. Där har vi löneskillnader mellan 20 000 och 25 000 kronor, och det är en stor del av den skillnaden vi hela tiden talar om.
Jag tror att både Gustav Fridolin och jag önskar att vi visste vad vi skulle göra åt detta. Men den könsvärderade arbetsmarknaden är en av de stora utmaningar som jag ser framför mig i min roll som jämställdhetsminister, och jag tror att jag delar den med många andra. Att göra något åt den är det jag brinner för allra mest.
Anf. 8 Gustav Fridolin (MP)
Herr talman! Carl B Hamilton sade innan han gick att jag inte förstod. I detta har han helt rätt. Jag förstod faktiskt inte riktigt vad han sade.
Jag förstod inte hur det kan vara så att vi har löneskillnader på 14 procent mellan män och kvinnor i Sverige men att vi bara ska bry oss om 6 procentenheter av dem. Det är ju så, precis som jämställdhetsministern säger, att per månad tjänar i dag en socialsekreterare i genomsnitt 12 000 mindre än en it-konsult, en undersköterska två och ett halvt tusen mindre än en verkstadsarbetare och en barnmorska 10 000 mindre än en civilingenjör. Jag kan inte förstå varför det alltid ska värderas lägre att ta hand om våra barn och äldre än att ta hand om våra bilar och pengar.
För att göra en förändring av detta krävs det politik. Och det krävs en politik som ser hela samhället, som ser de strukturella orsakerna, som ser alla 14 procentens löneskillnader och som ser både skillnaderna i lön och skillnaderna i inkomst. De senare har ökat med 40 procent sedan Alliansen bildade regering.
Maria Arnholm säger att det är en stark signal som Försäkringskassan har fått när det gäller uttaget av föräldrapenning. Jag tycker nog att det var en starkare signal när man skrev att Försäkringskassan skulle verka för ett jämställt uttag av föräldrapenningdagarna än när man inte skriver det. Det är en skillnad mellan att skriva att man ska verka för ett jämställt uttag av föräldrapenningdagarna och att inte skriva det och i stället skriva att man verkar för ett jämställt föräldraskap, vad det nu är.
Jag förstår, herr talman, att jag inte i den här debatten kommer att få svar på om Maria Arnholm kommer att arbeta för att staten faktiskt ska skjuta till pengar för att kunna utjämna löneskillnaderna bland dem som är statligt anställda. Jag hoppas att jag får svar i nästa budget. Och jag hoppas då att det är ett positivt svar, att ni lyckas få till de pengarna, för de behövs.
Men jag får i alla fall ett svar att gå härifrån med. Och det är, om jag förstod Maria Arnholm rätt, att man ska sätta sig ned också med de sex fackförbund som jag tycker har tagit ett mycket lovvärt initiativ. Därför vill jag fråga: När kan de här fackförbunden vänta sig en inbjudan till sådana samtal?
Anf. 9 Statsrådet Maria Arnholm (FP)
Herr talman! Gustav Fridolin! I budgeten för det här året har staten avsatt 880 miljoner kronor för karriärslöner till lärare. Det tycker jag är ett bra svar på den fråga som du ställer till mig.
Ja, vi har avsatt 880 miljoner det här året. Det har jag varit med och gjort. Jag kommer att vara med och bidra till att förslagen från delegationen för jämställdhet i arbetslivet tas om hand på ett bra sätt. Med dem ska vi prata, och dem ska vi lyssna till.
Jag ska göra vad som står i min makt för att de kommunalpolitiker och landstingspolitiker som jag känner och har inflytande över ska fortsätta att jobba för att det ska finnas rätt till heltid för alla som arbetar och att de ska gå in och satsa så mycket de kan på att göra någonting åt den könsdiskriminerande arbetsmarknaden.
Jag ska träffa alla som vill träffa mig av de sex ordförande som har skrivit under en debattartikel och andra i den takt jag bara hinner med. Jag är på min tredje vecka och ser fram emot att det ska ske så fort som möjligt.
Jag vill tacka för det här samtalet och ser fram emot att träffas här igen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.