Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ökad fattigdom

Interpellation 2010/11:200 av Green, Monica (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-02-10
Anmäld
2011-02-10
Besvarad
2011-03-01
Sista svarsdatum
2011-03-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 10 februari

Interpellation

2010/11:200 Ökad fattigdom

av Monica Green (S)

till finansminister Anders Borg (M)

Allt fler alarmerande rapporter redovisas om att fattigdomen ökar. Detta sker samtidigt som helt andra rapporter visar på att Sveriges ekonomi är mycket stark.

Det är en följd av att klyftorna tillåts öka och rent av uppmuntras att öka. Ekonomer som menar att det är bra med stora skillnader i samhället vinner mark i Sverige i dag. Sverige var tidigare känt för att vara ett starkt samhälle eftersom det stärker den enskilda individen, jämlikhet och sammanhållning. Det varumärket byts nu ut. Bit för bit monteras tryggheten ned i takt med att skatterna sänks, mest till dem som har det bäst. 33 000 välfärdsarbetare har fått sluta i den offentligt finansierade välfärden. Det innebär sämre kvalitet i förskolan, på fritidshemmen och inom vården. Det i sin tur leder i sin förlängning till att fler vill söka sig egna privata lösningar till sina barn och anhöriga. Det gör fler mindre benägna att betala till det gemensamma.

Den ökade barnfattigdomen måste sättas i ett större sammanhang. Barn är fattiga för att deras föräldrar är det. Regeringens politik leder till ett ökat utanförskap på arbetsmarknaden och sjuka människor utförsäkras och hänvisas till socialbidrag. Barn som bor i områden med sämre ekonomiska förutsättningar halkar efter på ett ganska dramatiskt sätt. Den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att själv hamna i fattigdom i vuxen ålder, komplett med alla de förhöjda sociala risker det innebär, bland annat risk för arbetslöshet. Regeringens större-skillnader-politik drabbar framtidens vuxna som inte får chansen att uppnå sin fulla potential.

Med anledning av det anförda undrar jag:

Vilka initiativ avser finansministern att ta för att öka jämlikheten?

Vad avser finansministern att göra för att säkerställa välfärden i hela landet?

Debatt

(13 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:200, Ökad fattigdom

Interpellationsdebatt 2010/11:200

Webb-tv: Ökad fattigdom

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 44 Anders Borg (M)
Fru talman! Monica Green har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att öka jämlikheten och för att säkerställa välfärden i hela landet. Det växande utanförskapet har under de senaste decennierna lagt grunden till ökade klyftor och fattigdom i samhället. Sedan alliansregeringen tillträde 2006 har regeringen genomfört flera viktiga reformer för att bryta utanförskapet och återupprätta full sysselsättning. Genom att fler arbetar och färre försörjer sig på sociala ersättningar minskar gradvis inkomstskillnaderna och risken för fattigdom. Regeringens jobbskatteavdrag har ökat drivkrafterna för arbete, arbetsmarknadspolitiken har reformerats, vägarna tillbaka från sjukskrivning till arbete har blivit fler och bredare och kostnaderna för att anställa personal har sänkts. Åtgärderna har särskilt riktats mot grupper med svag förankring på arbetsmarknaden. På sikt bedöms regeringens politik leda till 140 000 fler personer i arbete och att de disponibla inkomsterna förväntas öka relativt mest bland dem med lägst inkomster. Jobbpolitiken har sedan den kraftiga internationella lågkonjunkturen inriktats på att dämpa fallet i sysselsättningen och motverka att arbetslösheten biter sig fast. Tack vare en ansvarsfull finanspolitik kan en expansiv politik för att förstärka och temporärt komplettera regeringens tidigare åtgärder drivas. Åtgärderna bedöms dämpa krisens effekter på den varaktiga sysselsättningen med ca 25 000 personer. Under januari 2011 ökade antalet sysselsatta i åldrarna 15-74 år med 136 000 personer jämfört med samma period 2010 och antalet långtidsarbetslösa minskade med 23 000 personer. Siffrorna understryker att återhämtningen i den svenska ekonomin är bred och går snabbt. Regeringens ansvarsfulla finanspolitik har därtill skapat utrymme för att under 2009-2012, via höjt flerbarnstillägg, bostadstillägg, bostadsbidrag, grundavdrag för pensionärer och studiemedel, särskilt förstärka inkomsterna för ekonomiskt utsatta grupper, däribland barn. En central del i att utjämna livschanser och välfärd har även den omfördelning som äger rum genom vård, skola och omsorg. Ojämnheten i inkomstfördelningen minskas med ca en femtedel om även den offentliga konsumtionen beaktas. Höjda statsbidrag till kommun- och landstingssektorn om sammantaget 25 miljarder 2010-2011, varav 5 miljarder är permanenta, har i detta sammanhang införts för att säkra välfärden i hela landet. Sammantaget har regeringens politik bidragit till att Sverige, i ljuset av den globala finanskrisen, ur ett internationellt perspektiv är mycket väl rustat för att återupprätta full sysselsättning och därmed minska inkomstskillnaderna och risken för fattigdom.
Monica Green (S)
Anf. 45 Monica Green (S)
Fru talman! Tack för svaret! Jag har skrivit ett antal interpellationer till Anders Borg som handlar om barnfattigdom, men det verkar inte som om Anders Borg tycker att barnfattigdom angår honom, utan han har lämnat över de interpellationerna till Maria Larsson. Jag tycker att barnfattigdomen i allra högsta grad berör Anders Borg. När jag nu skrev en nästan exakt likadan interpellation med en veckas mellanrum där jag tog bort ledet barn i ordet barnfattigdom kom Anders Borg hit. Man ser ju att barn inte är prioriterade hos finansministern. Nu är finansministern här, och det är jag glad för. Vi behöver ha en ordentlig debatt om de klyftor som nu ökar och bristen på trygghet som människor känner av. Ni har ju principen att göra de sjuka fattigare, för då blir de friska. Ni har också principen att om vi gör de arbetslösa fattigare så hittar de sig ett jobb. Finansministern kallade det nyligen för drivkraft. Problemet med det påståendet eller den synen är att de människor som är sjuka och arbetslösa också har barn, alltså drabbar det tredje person. Det drabbar barn när ni straffar de sjuka och arbetslösa för att de inte är alerta nog att bli friska och skaffa sig egna arbeten, att rycka upp sig och gå och skaffa ett jobb. Dessa barn blir nu hårt utsatta. En del barn blir till och med drabbade av vräkning, trots att man inte ska vräka barn. Jag och Stefan Attefall kommer att ha en diskussion om det senare i dag. Barn har inte råd att åka på utflykt med skolan som det tas avgift för. Barn går till skolan utan att kunna läsa, inte för att de inte har lärt sig att läsa utan för att de inte ser tillräckligt bra därför att föräldrarna inte har råd att köpa glasögon. Klyftorna ökar. 70 000 fler finns i utanförskap i dag. Om man tittar på den så kallade Gini-koefficienten som SCB har tagit fram ser man att klyftorna visserligen har ökat sedan 2000, men de har ökat dramatiskt mellan 2006 och 2009. Gini-koefficienten är det vanligaste sättet att räkna, även om ni försöker dölja er bakom andra siffror och försöker dölja fattigdomen både hos vuxna och hos barn. 33 000 välfärdsarbetare har fått sluta i kommuner och landsting. Det innebär att de utsatta barnen inte får en bra skola och bra kvalitet på fritidshemmen. De får inte läxhjälp på fritidshemmen, de får inte hjälp när de är sjuka och så vidare. Utöver att klyftorna ökar och att de sjuka och arbetslösa blir så hårt drabbade av er kallhamrade politik drabbar det även barnen. Rädda Barnen kräver nu att ni ska utforma ett särskilt handlingsprogram för att motverka barnfattigdomen, men ni har inte lyssnat på dem. Ni vill inte följa vare sig Rädda Barnen eller rekommendationer från FN:s barnkonvention om att man faktiskt ska värna de allra minsta i samhället, nämligen barnen. Det är er politik - ni står visserligen för det och jag respekterar det - att man blir frisk av att bli fattig. Jag delar inte den uppfattningen. Det sliter bara isär samhället. Folk blir fattigare och drivs ut på gatan. Detta drabbar de allra minsta, nämligen barnen. Så här kan vi inte ha det, Anders Borg.
Johnny Munkhammar (M)
Anf. 46 Johnny Munkhammar (M)
Fru talman! Det finns en rutin i politiken som innebär att regeringen alltid försvarar allting och säger att allting går bra. Man vill gärna försäkra väljarna om att man har gjort allting rätt så att allting går bra och man kan få fortsatt stöd. På motsvarande sätt innebär rutinen att oppositionen ska säga att allting är jättedåligt, för om det är jättedåligt kanske man själv får chansen att komma till makten. Ifall man påstår att allting är kanondåligt och att allting går fel tycker jag dock att man borde ha någon sorts referens till fakta när man bygger upp denna verklighet. Jag funderade mycket på denna interpellation när jag läste den och tittade på de fakta som fanns. Det står: "Bit för bit monteras tryggheten ned i takt med att skatterna sänks." Det skulle alltså vara så att vi har sänkt skatten, får mindre pengar till välfärd och därför har monterat ned tryggheten. Skattesatserna har sänkts, och det är vi mycket nöjda med. Det gör nämligen att människor har mer pengar kvar, att arbete blir mer lönsamt och att jobben växer fram. Men trots att vi har sänkt skattesatserna har skatteintäkterna ökat med inte mindre än ungefär 87 miljarder mellan 2006 och 2010. Vi har mer pengar 2010 att fördela till trygghet och välfärd än vi hade 2006. Första frågan jag tycker att man ska ställa sig är alltså: Hur kan man säga att sänkta skattesatser som leder till mer intäkter skulle kunna leda till sämre välfärd? När det gäller barnfrågan och vems bord den påstods vara på tycker jag att den är på allas bord. Vi ska alla vara engagerade i att det inte ska finnas fattiga barn i Sverige. Det är otroligt viktigt. Så länge det finns ett fattigt barn i Sverige tror jag att vi kan vara överens om att detta är ett samhällsproblem vi ska engagera oss i. Vi ska se till att vi inte har fattiga barn i Sverige. Om vi ska minska fattigdomen bland barn i Sverige måste vi dock fundera på vilken politik som kan leda dit. Är det så att den politik som har förts har förvärrat problemet, eller har den förbättrat situationen? Rädda Barnen påstår att barnfattigdomen ungefär har halverats sedan 1997, till ca 11 procent av alla barn. 11 procent är 11 procent för mycket. Vi ska inte ha fattiga barn i Sverige, men fortfarande har barnfattigdomen halverats sedan 1997. Det är därmed uppenbart att den politik som har förts under lång tid har lett till att vi har färre fattiga barn. Då är det ju inte läge att kasta om politiken, utan vi ska fortsätta med den politik som har lett till färre fattiga barn och som bland annat handlar om att minska utanförskap och öka antalet människor som har jobb. Det totala utanförskapet, där ungefär 1,2 miljoner människor levde i utanförskap på olika typer av offentliga ersättningar och inte kunde påverka sin egen situation eller utveckla sitt eget liv, har minskat. Det är ungefär 150 000 färre personer sedan 2006 som lever i utanförskap. 150 000 personer är ganska många människor som nu får en chans att komma tillbaka, utveckla sitt eget liv och få en inkomst i stället för låg offentlig ersättning. Frågan är alltså: Hur kan denna minskning av utanförskapet bidra till ökad fattigdom? Mina frågor är: Hur kan det komma sig att man säger att lägre skatter och högre intäkter leder till sämre välfärd? Hur kan det komma sig att man säger att politiken leder fel om barnfattigdomen har halverats sedan 1997? Hur kan det komma sig att man säger att ett kraftigt minskat utanförskap - trots finanskris, ska tilläggas - skulle bidra till ökad fattigdom när dessa människor kan få en ökad inkomst? Detta får jag inte ihop med fakta och verklighet. Kanske kan jag få hjälp på den punkten.
Peter Persson (S)
Anf. 47 Peter Persson (S)
Fru talman! Jag vill tacka Monica Green för en mycket viktig interpellation om tillståndet i vårt land i dag. Jag noterar finansministerns svar och Johnny Munkhammars inlägg och tänker på George Orwells 1984 . Mot språket och den andra beskrivningen, så som en debattartikel jag läste i Aftonbladet i dag som också handlade om fattigdom och möjligheten att få bostad här i Stockholm, säger Moderaterna: Vi stoppade ombildningen till bostadsrätter. Javisst - när man hade drivit ut mångfalden av hyresrätt. Så argumenterar man även när det gäller arbete och arbetslöshet. Det är naturligt att det är fler som har ett arbete när vi har en befolkningstillväxt. Med det försöker man dölja verkligheten, nämligen att det som var massarbetslöshet 2006 har ökat. Den är 1 ½ procent högre än när den socialdemokratiska regeringen lämnade. Vi har en långtidsarbetslöshet som har ökat med 33 procent, och framför allt: Bortom statistiken har vi någonting som är oerhört allvarligt. Jag läser i fredagens LO-tidning om Birgitta Almroth. Hon var ett föredöme, enligt finansministerns politik för att arbeta mer. Hon jobbade mer och mer 1999, när hon och andra insåg att hon var inne i en ond karusell. Hon drabbades av ohälsa och har gått runt, runt i olika system. Hon har sagt att hon vill arbeta. Nu har hon fått svaret: Du är utförsäkrad. Du är bortom Försäkringskassan, liksom så många andra människor i vårt land. Beskedet till Birgitta Almroth, vilket hon så tragiskt utvecklar i LO-tidningen, är försörjningsstöd. Anders Borg borde vara väl medveten om att försörjningsstödet ökar i nära nog alla landets kommuner. Sälj bilen! Sälj sommarstugan! Gör dig av med de tillgångar du har sparade på banken till din ålderdom, barn eller barnbarn! Detta är en verklighet som möter allt fler i vårt land. Ni använder flott retorik långt bortom verkligheten, bland människor ni plågar i avsikt att öka klyftor därför att ni tror att det driver ned lönerna. Så ändrar ni på maktrelationer i vårt samhälle. Jag vill fråga dig, Anders Borg: Tycker du att den kvinna jag nämner har fått se en ökad välfärd och mer jämlika levnadsvillkor?
Anders Borg (M)
Anf. 48 Anders Borg (M)
Fru talman! Det är viktigt att vi för diskussioner utifrån sakförhållanden. Låt mig redogöra för fyra sakförhållanden. Sverige har den kanske jämnaste välfärdsfördelningen av alla länder i Europa och inom OECD-området. Det är den jämnaste välfärdsfördelningen, tillsammans med de övriga nordiska länderna. Sverige har den jämnaste inkomstfördelningen. Vi har en absolut fördel när det gäller välfärdsfördelningen, men vi har också bland de allra mest jämna inkomstfördelningarna bland industriländerna och de europeiska länderna. Risken att drabbas av materiell utsatthet är lägst i Sverige, tillsammans med en handfull länder till i Europa. Risken för absolut fattigdom är väldigt låg i Sverige i förhållande till praktiskt taget alla andra länder. Detta är sakförhållanden; det är så det ser ut. Det land som Monica Green och Peter Persson beskriver som sönderslitet och isärdraget är alltså världens mest jämlika land. Detta beror på att regeringen har haft två tydliga prioriteringar. Det är arbetslinjen: Sysselsättningen har sedan vi tillträdde ökat med 160 000. Utanförskapet pressas tillbaka i vid mening. Samtidigt har vi prioriterat välfärden. Framför allt har vi prioriterat välfärdens kärna, nämligen att återupprätta utbildningssystemet. Social rörlighet bygger på att utbildningssystemet erbjuder alla människor en god chans och start i livet. Genom en bred prioritering av välfärden - hälso- och sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg för alla oavsett inkomst - säkrar vi en omfördelning som inte underminerar drivkrafterna för arbete. Mot detta står de socialdemokratiska åren då förmögenhetsskillnaderna och inkomstskillnaderna ökade och välfärdsklyftorna fördjupades på ett dramatiskt sätt därför att man misslyckades med arbetslinjen. Det skapades inga nya jobb i privat sektor under 70- och 80-talen. Det tillfördes därmed inte resurser för att säkra välfärden. När man tappar arbetslinjen, glömmer bort att full sysselsättning är grunden för rättvisa och glömmer bort att trygghet för människor bygger på att de faktiskt arbetar tappar man också välfärden. Det är därför revorna har blivit så tydliga, framför allt i skolan. Socialdemokraterna avvecklade kunskapslinjen. Man undergrävde lärarens auktoritet, man undergrävde kunskapens grundläggande roll för social omfördelning. Det var därför klyftorna ökade. Det är de klyftorna vi nu börjar vända tillbaka ifrån. Det första och grundläggande steget i rätt riktning är arbetslinjen. När människor kan försörja sig på egen lön bygger vi ett samhälle som hänger ihop och där människor vet att det är både en skyldighet och en rättighet att arbeta, där man ska göra rätt för sig genom eget arbete, där man inte bygger ett långvarigt utanförskap för att förpassa människor till förtidspension och passivitet. Socialdemokraterna har bundit sig till en veklighetsbild där Sverige numera är världens sämsta land. Allting svartmålas. Vi fick i dag tillväxtsiffror från nationalräkenskaperna och Statistiska centralbyrån - 7,3 procent. Det är den starkaste tillväxt vi upplevt kanske någonsin under den tid vi har kvartalsräkenskaper för Sverige, starkare än i något annat europeiskt land. Det är klart att det här kommer att innebära att vi kan fortsätta att pressa tillbaka arbetslösheten, fortsätta att pressa tillbaka utanförskapet. När vi möter väljarna 2014 kan vi, om inte en ny kris inträffar, visa att socialbidragstagandet och fattigdomen har pressats tillbaka genom viktiga välfärdsreformer byggda på en arbetslinje där vi lyckas reparera skadorna av ett socialdemokratiskt decennielångt misslyckande. (Applåder)
Monica Green (S)
Anf. 49 Monica Green (S)
Fru talman! Man undrar om Anders Borg tror på sig själv, men han kom i gång rejält i alla fall, och det är vackert så. Med retorik kommer man långt, men det är viktigt att känna till verkligheten. Verkligheten, Anders Borg, talar om någonting helt annat. Ja, det finns många som har det bra i Sverige. Johnny Munkhammar påstår, och även Anders Borg, att jag säger att allt är svart i Sverige. Jag kan berätta för Anders Borg att det finns väldigt många som har det bra, däribland jag och du, Anders Borg. Vi har fått skattesänkningar, enorma skattesänkningar, som vi ska använda till något som ni påstår skapar arbeten. Vi har fått det bättre. En medelklass har fått det bättre. De som har pool i Spanien har fått det bättre, för de kan få göra RUT-avdrag på poolpojkens arbete. De som anställer en hemhjälp till sitt barn för att göra läxorna i hemmet har fått det bättre. De barnen drar ifrån just nu. Väldigt många har fått det bra, och en mycket liten del har fått det gigantiskt mycket bättre eftersom ni sliter isär Sverige. Det kan ni inte komma ifrån. Gini-koefficienten, som SCB har tagit fram, visar på att klyftorna ökar. Sedan kan ni hitta på andra siffror att gömma er bakom och påstå att de sjuka och arbetslösa egentligen inte har det så dåligt som vi socialdemokrater påvisar. Men verkligheten visar någonting helt annat. När man kommer ut på Arbetsförmedlingen och besöker de sjuka människorna hör man dem säga: Jag tvingas gå från hus och hem. Jag blir utförsäkrad. Jag stoppas in i en åtgärd som kallas fas 3, och jag kommer aldrig ur den. Det är den borgerliga regeringen som har bundit mig fast i fas 3-åtgärden. Det är så människor säger ute i verkligheten. Ni har sett till att vi har 3 000 färre lärare i det här landet. Ni har sett till att det är 33 000 färre välfärdsarbetare därför att ni tycker att människor ska skaffa sig egen hemhjälp och läxhjälp och andra saker som vissa kan komma i åtnjutande av. Det finns exempel som diskuterades tidigare i kammaren i dag på att förståndshandikappade barn inte ens får gå till skolan längre därför att skolan säger: Vi kan inte ta hand om dig längre. Det är också en verklighet, Anders Borg. Sedan kan du titta på dem som har det glassigt och säga: Oj, vad fint det är. Vad bra jag har det med mina barn ute i skogen, och jag har fått en skattesänkning. Ja, visst, men det handlar inte bara om dig och mig, Anders Borg. Det handlar om dem som har det svårt i samhället. De politiker som ställer upp på dem som har det allra svårast, till exempel de fattiga barn som blir vräkta, hedrar jag mycket mer. Kanske det är så att ni gullar med en medelklass, och det är väldigt många. Ni vann valet senast bara för det, men snart kommer alla de att inse att det inte är så bra att bygga upp ett samhälle där man blir rädd för de fattiga, där man måste bygga upp staket runt vissa tjusiga samhällen som i en del länder. Man blir så rädd för dem som ni har gjort det sämre för att man inte kan hålla ihop landet längre. Alla mår bra av jämlikhet. Läs Jämlikhetsanden , Anders Borg, gör det! Påstå sedan inte att det är bra att göra de fattiga fattigare och säg inte heller: Vi gör inte det, vi är ett så jämlikt samhälle. Det pratas mer och mer om lägre löner för ungdomar och tryggare anställningar för ungdomar eftersom de, som ni påstår, är lata och inte tar vilket jobb som helst. Bara de får lite lägre löner tar de säkert de jobben. Om det är er vision, om ni tror att det är politiken kommer ni att slita isär samhället ännu mer. Det talar verkligheten. Så kan vi inte ha det, Anders Borg!
Johnny Munkhammar (M)
Anf. 50 Johnny Munkhammar (M)
Fru talman! Monica Green sade att med retorik kommer man långt. Men man kommer längre om man har fakta rätt. På de tre punkter som jag räknade upp kom det inte något svar. Skattesatserna har sänkts, men vi har högre skatteintäkter nu som ger mer pengar till välfärden. Därför har vi kunnat prioritera välfärdens kärna - sjukvård och skola. Detta kunde du, Monica, inte säga någonting om därför att vi har mer pengar nu i motsats till vad du tidigare påpekade. Enligt Rädda Barnen har barnfattigdomen halverats i Sverige sedan 1997, och det är väl någonting som vi ska välkomna. Jag tycker att Monica Green ska tycka att det är bra. Vi kan väl applådera den förbättringen och säga att vi ska köra mer på den politik som har lyckats och som handlar om arbete i stället för bidrag och som gjort att utanförskapet har minskat med åtminstone 150 000 personer, som också minskar fattigdomen. På de tre punkterna, som handlar om fakta och verklighet, hade du inga svar. Du hade inga belägg för dina påståenden och den svartmålning som du ägnade dig åt. Sedan tar du upp anställda i välfärden och säger att antalet har minskat dramatiskt. En person som till äventyrs slutar på en kommunal skola och börjar på en friskola räknar ni inte med. Om man jobbar på en friskola eller en fristående vårdcentral är det väl också ett välfärdsjobb och någonting som är bra för medborgarna. Det påstås här att Gini-koefficienten visar att inkomstskillnaderna ökar. I så fall skulle jag rekommendera en rapport som LO kom med nyligen. Ni har en tendens att tycka att LO har belägg för sina ståndpunkter. LO menar att Gini-koefficienten visar att skillnaderna har minskat när det gäller de allra högsta inkomsterna under de senaste åren. I så fall har Sverige blivit ett ännu mer jämlikt land, från att ha haft de mest jämlika inkomster till att bli ännu mer jämlikt. Retorik kommer man ganska långt med, svartmålning kommer man kanske ganska långt med, fast fakta och verklighet håller bättre, och verkligheten visar 7,3 procents tillväxt, ökad produktivitet, fler jobb. Det är väl någonting som är bra, och det minskar fattigdomen. Lägg inte om politiken när det börjar gå bättre!
Peter Persson (S)
Anf. 51 Peter Persson (S)
Fru talman! Det är i sanning resor som företas i denna kammare. Johnny Munkhammar beger sig till LO för att hämta fakta, och finansministern lär ha konverterat från nyliberalismen till konservatismen. Det är i och för sig en glädjande resa. Men där har ni erövrat den dystra ståndpunkten, den mörka människosynen att människan bara med tvång kan förmås, inte med lust och glädje. Så tror man att för att skapa ett samhälle som utvecklar kraft och större resurser måste man plåga dem som inte finns i arbetskraften, dem som är arbetslösa, dem som är sjuka. Så skapas utanförskap, så skapas fattigdom. Men det är inte bara fråga om den konservatives dystra människosyn utan också om en kvardröjande idé, nämligen att det ska handla om att riva ned lönenivåerna och förändra maktrelationerna i vårt samhälle, precis som de dimridåer Munkhammar försöker prestera när han talar om skattetillväxten. Men fördelningen mellan det gemensamma och det privata är alltid till förfång för barnen och utjämningspolitiken, och det är vad det handlar om.
Isak From (S)
Anf. 52 Isak From (S)
Fru talman! Precis som Anders Borg, finansministern, säger har den borgerliga regeringens politik i allt väsentligt vänt sig till och utformats för människor i tillsvidareanställning med fasta jobb. Jobbskatteavdrag och neddragningar i socialförsäkringssystemen visar detta med all tydlighet. Vad som också visar sig är att skillnaderna i övriga grupper - barn, pensionärer, sjuka och arbetslösa - ökar. Den gruppen har det inte lika lätt med den moderatledda regeringen, men det är ju också meningen. Har då risken för barnfattigdom och fattigdom i allmänhet ökat med den borgerliga regeringen? Ja, all mätning visar att under de snart fem åren med borgerligt styre har den i vart fall inte minskat. Fru talman! Moderaterna gjorde ett stort nummer i valrörelsen av att kommunerna bara ska syssla med välfärdens kärna. Johnny Munkhammar var inne på samma sak här. Många undrar vad som egentligen ligger i begreppet välfärdens kärna. Samtidigt som många undrar över det här lyfter regeringen över kostnaderna till kommunerna. Socialbidragen ökar. Finansiering av järnvägar, vägar och flygplatser lämnar man över till kommunerna. Är det välfärdens kärna? Eller kan det vara något annat som ligger i välfärdens kärna? Kan det vara så att det borde vara jämlika förutsättningar för barnen att nyttja musikskolan, att delta i friluftsaktiviteter, att delta i idrottsföreningen? Och kan det vara så att kostnaderna också här har ökat under den borgerliga regeringen? Det har vi inte fått svar på. Vad ligger i välfärdens kärna? Vad är det som faktiskt minskar skillnaderna? Är det en kommunal, stark finansiell sektor som kan utjämna skillnaderna? Eller är det så, precis som Monica Green är inne på här, att skillnaderna under den borgerliga regeringen har ökat och att samhället slits isär? Det vill vi ha reda på.
Anders Borg (M)
Anf. 53 Anders Borg (M)
Fru talman! Låt oss till att börja med återigen klargöra tre grundläggande utgångspunkter. Sverige är en välfärdsstat. Vi har de minsta välfärdsklyftorna av praktiskt taget alla länder i världen. Vi har bland de lägsta inkomstskillnaderna. Vi har bland de lägsta riskerna för absolut fattigdom och materiell deprevering i EU. Vi är ett väl fungerande välfärdsland. Det är naturligtvis väldigt bra. Det är så det ska vara. Trygghet och välfärd är ett mål för politiken och för att skapa bra levnadsförhållanden för alla medborgare. Det är det som är vår utgångspunkt i synen på den svenska modellen. Det som skiljer oss och Socialdemokraterna åt är naturligtvis den fulla sysselsättningen. Vi tror att rättvisa, trygghet och välfärd byggs på att människor har en skyldighet och en möjlighet att försörja sig på eget arbete. Vi har 160 000 fler i arbete än när vi tillträdde, trots den värsta krisen sedan depressionen. Vi har en arbetslöshet som faller snabbare än i något annat land i Europa, med undantag för Malta. Det här är ett resultat av en medveten politik för att återupprätta arbetets värde. Och här går skiljelinjen mellan oss och Socialdemokraterna. Det behöver vi inte sticka under stol med. Vi vill representera alla de människor som tror på arbete, som tror på eget ansvar, som tror på att man genom förkovran, eget slit och ansvarstagande förbättrar sin egen och de sinas situation. Tillsammans med andra människor förbättrar man då också samhället. Skiljelinjen går också i synen på välfärdens kärna. Det är alldeles riktigt. Genom vår arbetslinje, genom de skatteintäkter som Johnny Munkhammar talar om har vi resurser att prioritera välfärdens kärna. Det som Socialdemokraterna i decennier har nedprioriterat, nämligen det mest viktiga för omfördelning och social rörlighet, är kunskap, att det finns en lärare som undervisar i en klass som vet vad den håller på med, som känner en stolthet över sitt yrke och sin kompetens, inte en flumskola som bygger på att bara de med akademiskt orienterade föräldrar och läxläsning i hemmet får stöd. Den skolpolitik som Socialdemokraterna lade grunden till var en skola som minskade möjligheterna till rörlighet genom att satsa på kunskap och kompetens. Allra tydligast och allra värst är det när det gäller yrkesutbildningarna. Sverige och Finland har den kanske absolut sämsta utvecklingen av de europeiska länderna på grund av att man nedprioriterat yrkesutbildningen, på grund av att man vägrat lärlingssystem, på grund av att man akademiserat de praktiska utbildningarna. Socialdemokraternas ansvar för de växande klyftorna är blytungt. Det är blytungt därför att man prioriterade bort full sysselsättning, blytungt därför att man prioriterade bort kunskapen, blytungt därför att man därför inte kunde prioritera välfärdens kärna: skola, barnomsorg och äldreomsorg av god kvalitet för alla medborgare. Sverige är inte perfekt. Vi har mycket att göra. Sverige är ett land som ska utvecklas. Men den grundläggande samhällsmodellen med en stark välfärdsstat kombinerad med en arbetslinje är modern och framstegsvänlig. Då har vi inte råd att backa tillbaka till utanförskap och arbetslöshet, att människor fastnar utanför arbetsmarknaden, att det inte lönar sig att arbeta, till synsättet att man får det sämre därför att de som arbetar får mer i plånboken och att egen ansträngning och eget arbete inte är en grundläggande dygd i ett samhälle. Där har vi en grundläggande skiljelinje. Vi står för välfärd och trygghet. Socialdemokraterna står för arbetslöshet och utanförskap.
Monica Green (S)
Anf. 54 Monica Green (S)
Fru talman! Återigen, det låter bra, men i praktiken är det något helt annat. Det är ju tjusigt att påstå att man står för en välfärdsstat. I början, när Anders Borg var ny som finansminister, berömde han socialdemokratin för att ha byggt upp ordning och reda i ekonomin, och han berömde Göran Persson för att vi hade starka statsfinanser och så vidare. Han har försökt att glömma bort det där nu, därför att han vill påstå att allt det dåliga kommer från oss. Och han påstår att det är vårt fel att barnen inte lyckas i skolan i dag, som även skolministern brukar säga. Det går nämligen inte att ändra på 20 år, brukar skolministern säga. Men ni har tydligen inget ansvar alls. Antingen är det internationell finanskris, och då är det inte ert fel och ni kan inte göra någonting åt det. Eller också är det vårt, Socialdemokraternas, fel. Och då kan ni tydligen heller inte göra någonting åt det. Ni har sett till att 3 000 färre lärare finns i skolan i dag, 33 000 färre i välfärden, inklusive de som jobbar i privata sektorn. Det har du själv skrivit, Anders Borg, i propositionen som kom i höstas, så det finns svart på vitt att välfärdsarbetare som är skattefinansierade, nämligen privata och offentliga, har försvunnit. Ni har sett till att de som är friska och de som har ett arbete har fått det bra, och socialbidragen ökar. Ni påstår att ni har en jobblinje trots att vi har en mycket högre arbetslöshet nu än 2006, när ni vann valet. Då hade vi 6 procent. Det kallade ni för massarbetslöshet, och så kunde man inte ha det. Nu påstår Anders Borg att vi ska vara nöjda med det. Anders Borg är jättenöjd med samhället i dag. Jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd förrän alla barn har möjlighet att gå till skolan och få hjälp och få läxhjälp. Jag är inte nöjd förrän alla har ett arbete och kan utföra ett arbete. Och jag är inte nöjd förrän alla som är sjuka får den hjälp de behöver. Jag tycker inte att man ska påstå en massa saker om det här vackra samhället som inte är sant. Jag tycker att man ska vidta åtgärder mot det som är fel och inte stå här med sin förnöjsamhet.
Isak From (S)
Anf. 55 Isak From (S)
Fru talman! Jag konstaterar att jag fortfarande inte har fått något svar på vad som egentligen ingår i välfärdens kärna. Frihet och värdighet kommer med förutsättningen att försörja sig, att ha en lön som man kan försörja sig på. Fru talman! Alla föräldrar vill kunna försörja sig själva. Man vill kunna köpa glasögon till sina barn. Man vill kunna skicka sitt barn på en skolresa. Man vill också kunna köpa kläder när det är kallt på vintern. Så är det inte i dag. Finansministern gick mycket in på skolan. Jag måste kommentera det. Jag var själv utbildningsnämndens ordförande under förra mandatperioden, och jag kan hålla med om att det finns stora skillnader över landet. Överlag har vi dock bra skolor. Jag har själv varit ansvarig för teknikcollege i min hemkommun. Där har samtliga som gått ut fått arbete. Finansministern är välkommen att komma till Norsjö och se hur det fungerar, för det behöver nog spridas över landet. Jag väntar på att lärarkåren ska resa sig. Både finansministern och utbildningsministern har under många år rackat ned på lärarkåren som om den vore helt värdelös. Så är inte fallet. Det som har hänt är att skillnaderna har ökat och att vissa lärare inte har fått de förutsättningar de behöver. Vi är eniga om att detta behöver styras upp. Men låt oss hålla oss till sanningen. Många skolor är bra skolor, och de flesta lärare gör ett utmärkt jobb.
Anders Borg (M)
Anf. 56 Anders Borg (M)
Fru talman! Låt oss konstatera att Sverige är det land i världen som har minst välfärdsklyftor. Vi har små inkomstskillnader, och vi förstärker jämlikheten genom att erbjuda alla medborgare bra sjukvård, bra äldreomsorg, bra barnomsorg och bra skola oavsett inkomst genom en gemensam välfärdssektor. Detta är vi överens om i Sverige. Skiljelinjen går vid arbetslinjen. Det är där skiljelinjen blir tydlig. Socialdemokraterna byggde upp skillnader i Sverige genom att utvisa människor från arbetsmarknaden. Det var därför förmögenhetskoncentrationen förstärktes och utanförskapet och inkomstskillnaderna växte under den långa period som Socialdemokraterna hade makten under 90-talet. Det var kanske allra tydligast under deras sista mandatperiod. Trots mycket stark tillväxt steg arbetslösheten år efter år. Trots mycket stark tillväxt förvärrades utanförskapsproblematiken. Nu ser vi 7,3 procents tillväxt. Sysselsättningen vände upp tidigt i återhämtningen efter krisen. Vi har 5 procents ökning av privat sysselsättning - detta i en ekonomi där det inte skapades nya jobb i privat sektor under decennier av socialdemokratiskt styre. Det här är viktigt eftersom skiljelinjen går här. Tror vi på arbetslinjen och arbetets värde? Eller vill vi höja skatten för alla löntagare och bygga upp bidragssystemen? Det är skiljelinjen. Socialdemokraterna prioriterar inte välfärd; de prioriterar alltid utanförskap och arbetslöshet. Vi prioriterar full sysselsättning och välfärd. Det är den grundläggande skiljelinjen i svensk politik.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.