Värdig äldreomsorg för homo- och bisexuella
Interpellation 2007/08:594 av Olofsson, Eva (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-04-17
- Anmäld
- 2008-04-17
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-05-06
- Sista svarsdatum
- 2008-05-08
- Besvarad
- 2008-05-23
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 april
Interpellation
2007/08:594 Värdig äldreomsorg för homo- och bisexuella
av Eva Olofsson (v)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
I dag finns det 1,6 miljoner svenskar över 65 år. Om ca 5 procent av befolkningen är homo- och bisexuella skulle gruppen bestå av ca 80 000 äldre kvinnor och män. Äldre homo- och bisexuella kvinnor och män har vuxit upp i ett ännu mer homofobiskt samhälle än i dag där homosexuella förbindelser var förbjudna enligt svensk lag fram till 1944. Först 1979 tog Socialstyrelsen bort sjukstämpeln för homosexualitet. Den starka förföljelsen och diskrimineringen av homosexuella har naturligtvis satt sina spår. Många har dolt sin homosexualitet, andra har bara berättat om sin sexuella läggning för några få som de litar på.
Kunskapsbristen är stor om äldre homosexuellas situation och behov. Forskning om äldre har inte tagit upp deras behov och forskning om homosexuella har i liten grad tagit upp de äldre kvinnornas och männens situation. Folkhälsoinstitutet har haft ett regeringsuppdrag att studera homo- och bisexuellas hälsa men har i nästan alla rapporter uteslutit de äldre. En delstudie tar upp äldres situation genom gruppintervjuer. Ett återkommande tema är rädslan för öppenhet och döljandet som ett tungt ok att bära.
Undersökningar kring homo- och bisexuellas arbetsvillkor visar att de alltför ofta osynliggörs, ifrågasätts och tvingas in i ett utanförskap på jobbet. Ett sätt att undvika diskriminering är att dölja sin läggning genom att hålla delar av sitt privatliv hemliga eller att leva dubbelliv. Ett annat sätt är att söka sig till arbetsplatser och yrken där det är lättare att leva och verka som homosexuell. Kan inte homo- och bisexuell personal i äldreomsorgen vara öppna med sin sexuella läggning påverkar det självklart hur äldre homo- och bisexuella kvinnor och män bemöts.
HBT-kompetensen inom hälso- och sjukvården, liksom äldreomsorgen, är alltför ofta bristfällig. Många homo- och bisexuella kränks, missuppfattas och förbises genom att deras sexualitet och även genus osynliggörs i vården. Bristen på HBT-kompetens leder till okunskap i både sjukvård och äldreomsorg när det gäller HBT-personers relationer och familjestrukturer. Detta får naturligtvis konsekvenser för möjligheterna till bra äldreomsorg för homo- och bisexuella. Äldre homo- och bisexuella måste synliggöras så att deras behov blir tillgodosedda inom hemtjänsten på äldreboenden och när det gäller anhörigstöd. Detta kräver satsningar på ökad HBT-kunskap hos alla anställda inom äldreomsorgen men också på att kunskap fås i de utbildningar som riktar sig mot äldreomsorgen och hälso- och sjukvården. Grunden för detta är att aktivt lyssna på äldre homo- och bisexuella kvinnors och mäns olika livserfarenheter, önskemål och behov.
Jag vill utifrån vad som anförts ställa tre frågor till statsrådet Maria Larsson:
1. Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att öka kunskapen om äldre homo- och bisexuella kvinnors och mäns levnadsvillkor?
2. Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att homo- och bisexuell personal ska kunna vara öppna med sin sexuella läggning inom äldreomsorgen?
3. Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att äldre homo- och bisexuella kvinnor och män ska ha rätten till en äldreomsorg där de varken osynliggörs eller bemöts diskriminerande?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:594
Webb-tv: Värdig äldreomsorg för homo- och bisexuella
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:118 Fredagen den 23 majProtokoll 2007/08:118 4 § Svar på interpellation 2007/08:594 om värdig äldreomsorg för homo- och bisexuella
Protokoll från debatten
Anf. 1 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Eva Olofsson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att öka kunskapen om äldre homo- och bisexuella kvinnors och, utgår jag från, mäns levnadsvillkor. Eva Olofsson har också frågat vad jag avser att vidta för åtgärder för att homo- och bisexuell personal inom äldreomsorgen ska kunna vara öppen med sin sexuella läggning och vilka åtgärder jag har för avsikt att vidta för att äldre homo- och bisexuella kvinnor och män ska ha rätt till en äldreomsorg där de varken osynliggörs eller bemöts diskriminerande.
Arbetet för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning är ett prioriterat område för regeringen. Arbetet mot diskriminering på grund av sexuell läggning syftar till att värna principen om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor. Regeringens inställning är tydlig; diskriminering av homo- och bisexuella samt transpersoner är oacceptabelt och måste aktivt förhindras. Att få åtnjuta principen om alla människors lika värde och inte riskera att utsättas för diskriminering gäller för personalen inom äldreomsorgen likaväl som på alla andra arbetsplatser runt om i vårt land. Det gäller naturligtvis också de äldre homo- och bisexuella som är i behov av vård och omsorg.
Regeringen har under det år som gått intensifierat arbetet mot diskriminering, både nationellt och internationellt. För en kort tid sedan lämnade också regeringen över propositionen om en ny diskrimineringslag till riksdagen.
I sin årliga lägesrapport om vård och omsorg om äldre som Socialstyrelsen överlämnade till regeringen i slutet av februari framkommer att det saknas kunskap om äldre homo- och bisexuellas livsvillkor, sociala relationer, hälsa och ekonomiska förutsättningar. Socialtjänstlagen anger tydligt att verksamheten ska bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet, vilket innebär att ingen ska särbehandlas eller behandlas kränkande på grund av sexuell läggning. Min och regeringens ambition är att stärka respekten för individen. Det är bland annat därför jag vill se en värdegrund för arbetet inom äldreomsorgen.
I de studier och kunskapssammanställningar som har gjorts om homo- och bisexuella äldre, inklusive det regeringsuppdrag till Folkhälsoinstitutet som Eva Olofsson hänvisar till, återkommer bristen på kunskap om och förståelse för homo- och bisexuella i samhället i stort men också bristen på HBT-kompetens inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Att bemötas med respekt av personal med rätt kompetens är avgörande för att äldre kvinnor och män i behov av vård och omsorg ska uppleva sin tillvaro som värdig och trygg. Ett av de viktigaste stegen är därför att satsa på utbildning och kompetenshöjande insatser för personalen inom äldreomsorgen. Det är viktigt, inte minst för att uppnå uthållighet och varaktighet, att dessa inte sker isolerat utan utgör en del av de utbildnings- och kompetenssatsningar som görs inom vården och omsorgen.
Regeringen har tillsatt en utredning som ska lämna förslag på en nationell strategi för kompetensförsörjning inom den kommunalt finansierade vården och omsorgen. Kommittén ska bland annat utreda krav på yrkeskompetens och hur utbildningssystemet ska ses över.
I propositionen
En förnyad folkhälsopolitik
som regeringen nyligen överlämnade till riksdagen aviserar regeringen att man avser att särskilt uppmärksamma frågan om hur HBT-personer bemöts i hälso- och sjukvården.
Avslutningsvis vill jag säga att jag till fullo delar Eva Olofssons uppfattning när hon framhåller att en förutsättning för att homo- och bisexuellas behov ska kunna tillgodoses är att man lyssnar på deras livserfarenheter, önskemål och behov. För att göra den offentligt finansierade servicen mer lyhörd för den enskildes behov och önskemål arbetar regeringen aktivt för att underlätta fria val och utöka antalet verksamheter att välja på inom äldreomsorgen. De äldre homo- och bisexuella som intervjuades i Folkhälsoinstitutets undersökning framhöll bland annat just behovet av möjligheten till äldreboende med särskild HBT-kompetens. För 2008 har regeringen avsatt 300 miljoner kronor för att stimulera till en ökad mångfald av utförare inom äldreomsorgen. Genom att det blir fler utförare med olika inriktningar ökar möjligheten för den enskilde att få sina behov och önskemål tillgodosedda.
Då Eva Olofsson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Marianne Berg i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 2 Marianne Berg (V)
Fru talman! Jag tackar för svaret, Maria Larsson, men jag anser inte att jag har fått svar på en enda fråga. Det är trist men sant.
Statsrådet tog som inledning upp att man ska arbeta för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning. Det är jätteviktigt och att diskriminering av HBT-personer är oacceptabelt. Det är oacceptabelt i alla lägen mot alla människor. Det är vi klart överens om.
Men svaren på mina frågor kan inte gömmas bakom de orden. Eva Olofsson avsåg med sina frågor att få konkreta svar.
Vi pratar om en stor grupp människor. I dag finns det ca 1,6 miljoner svenskar över 65 år. Om vi säger att endast 5 procent av befolkningen är homo- och bisexuella - jag anser att 5 procent nog är lite i underkant - är det i Sverige i dag 80 000 homo- och bisexuella som är över 65 år. Det är ingen liten grupp, eller hur?
Denna grupp har varit marginaliserad under större delen av sin livstid. Många är de som aldrig har vågat komma ut, det vill säga leva öppet som homo- eller bisexuell. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det fram till 1944 var totalt förbjudet enligt svensk lag att ha homosexuella förbindelser. Först 1979 tog Socialstyrelsen bort sjukdomsbegreppet. Det är jag glad över. För min egen del har jag då varit frisk i 29 år.
Under deras liv och uppväxt har det inte varit möjligt för många att leva öppet och är det fortfarande inte i dag. Många äldre homo- och bisexuella personer vågar inte leva öppet, vågar inte visa att de har en partner. I stället kallar man det för väninna. De är rädda för att bli utsatta för diskriminering, trakasserier och hatbrott, en befogad rädsla. Om man under lång tid har blivit betraktad som brottsling eller sjuk kommer kanske skulden och skammen också och lägger sig och gör sig påmind.
Det är sorgligt, men nu är det år 2008. Vi är inte längre sjuka och inte heller kriminella. Vad avser då statsrådet att göra för att lyfta fram och öka kunskapen om homo- och bisexuellas levnadsvillkor? Det är naturligtvis av största vikt, som statsrådet tog upp, att inom äldreomsorgen också personalen kan vara öppen med sin sexuella läggning. Men vilka åtgärder ska man vidta för att detta ska bli löst?
Vidare: Vilka åtgärder har regeringen tänkt sig för att äldre homo- och bisexuella män och kvinnor ska ha rätt till en äldreomsorg värd namnet där de varken osynliggörs eller bemöts diskriminerande?
Bäst hade det kanske varit om statsrådet hade haft något exempel från det verkliga livet som handlar om HBT-personers möte med vården och äldreomsorgen. Då skulle jag bli otroligt glad. Det vore jättebra om statsrådet kunde ta upp det för att illustrera problemet.
Anf. 3 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! En ålderdom värd att leva för och ett värdigt liv är frågor som alliansregeringen sätter väldigt högt på agendan. Att sätta människor i centrum före organisationer och vem som utför vården är en kärnfråga. Den fråga som Eva Olofsson väcker i sin interpellation om HBT-personers möjligheter till en värdig äldreomsorg sätter den frågan på sin spets.
Kunskap och attityder är viktiga frågor när det gäller ett värdigt bemötande. Under alla de år som Socialdemokraterna och Vänstern har styrt den här frågan har den inte aktualiserats av Vänstern, inte som jag har hört i alla fall. Eller är det Socialdemokraterna som inte har lyssnat?
Jag har arbetat som vårdlärare under de föregående tolv åren när ni var med och styrde. Jag har inte fått en enda ytterligare föreskrift om att prioritera den här frågan, utan jag har i min undervisning utgått från allas lika värde oavsett läggning. Det är behoven som ska styra vårdinsatserna, och för mig är det en självklarhet att ta vara på allas livserfarenhet som grund för de vårdinsatserna. Det är det som ger kvalitet i vården.
Det är därför det är så viktigt med den diskrimineringslag som kommer nu. Den sätter fokus på den här frågan. Det kanske är det som gör att man ytterligare tar upp och poängterar de här frågorna i undervisningen.
Sedan måste man komma ihåg att i dagens äldreomsorg, speciellt på de särskilda boendena, har personerna där så oerhört stora fysiska och psykiska vårdbehov att sexualiteten inte är det mest prioriterade vårdområdet. Men inom hemtjänsten är det säkert oerhört viktigt.
Det är därför jag är så glad att vi får en lag om ett valfrihetssystem inom äldre- och handikappomsorgen som gör det möjligt för de här personerna att välja en utförare som har rätt kompetens, den kompetens som de efterfrågar. Men det säger Vänstern nej till, för att ni värnar den offentligt utförda vården och vill hindra en mångfald av utövare.
Jag utmanar nu Vänsterpartiet att stödja förslag om fria vårdval i alla kommuner för att säkerställa att HBT-personer kan välja de utförare som de tycker ger den bästa insatsen och som respekterar dem allra mest.
Anf. 4 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Jag tycker nog att jag i mitt svar angav många saker som vi har på gång, som vi håller på med. Jag kan gärna upprepa en del om Marianne Berg hade lite ludd i öronen eller inte hörde riktigt.
Men jag tycker också att det är viktigt att säga när det gäller rättighetsfrågorna att både personal och brukare inom äldreomsorgen ska veta att rättigheten finns i dag, både rätten till en äldreomsorg fri från diskriminering och att personalen ska kunna vara öppen med sin sexuella läggning. Det stöds i lagstiftningen. Det är rättigheter som också är skyddade av skadeståndssanktionerad diskrimineringslagstiftning som HomO utövar tillsyn över och som nu kommer att ingå i den sammanslagna diskrimineringslagstiftningen med en enda diskrimineringsombudsman.
Lagstiftningen är på plats. Kunskapen ute i kommunerna är bristfällig. Vi får naturligtvis agera, inte bara på det nationella planet utan ute i kommunerna där både Marianne Berg, Eva Olofsson och jag har partikamrater som kan diskutera frågan.
Det finns också en hel del gjort via våra myndigheter. Jag vill gärna visa den här relativt nya boken som är framtagen av HomO:
Kommunhandbok - en vägledning för dig som arbetar inom socialtjänsten
. Den riktar sig just till äldreomsorgens personal för att öka kunskapsmängden.
Vi har också tagit det stora grepp som är nödvändigt att ta inom äldreomsorgen, nämligen tillsatt en kompetensutredning som kan ta sikte på att lösa rekryteringen och kompetensen hos äldreomsorgens personal för framtiden. Kompetensfrågorna kommer in på ett mycket påtagligt och beskrivande sätt när utredningen kommer med sina slutsatser.
Så vi har gjort ganska mycket på kompetenssidan skulle jag vilja hävda. Det är naturligtvis så att mångfalden av verksamhetsinriktningar kan ge de personer som har en homo- eller bisexuell läggning sina behov tillgodosedda på ett alldeles särskilt sätt genom den frittvalreform som vi hoppas att många kommuner ska nappa på, vilja använda sig av. Där kan man få till stånd en kvalitetskonkurrens som kan vara lyhörd mot brukarna.
Jag är också intresserad av att höra varför Marianne Berg inte vill tillåta att man flyttar makten från politikerna till brukarna för att ge dem större möjligheter till inflytande över sin egen verklighet och vardag. Det hoppas jag att Marianne Berg kan svara på.
Jag hörde inte heller några förslag från Marianne Berg på vad hon skulle vilja se som inte är gjort. Jag skulle vilja säga att det här är en fråga som liksom många andra vi jobbar väldigt aktivt med.
Anf. 5 Marianne Berg (V)
Fru talman! Det är mycket riktigt, som Maria Larsson tar upp, att vi har en lagstiftning. Ja. Och den ska följas. Men hur ska vi arbeta med problematiken konkret? Det är det som är frågeställningen i dag.
Fria val lyfts fram. Fria val har jag inget emot. Valfrihet är att välja insats, inte entreprenör. Det är klart och tydligt för mig.
Det hänvisas till samma saker, ingen skillnad. Det går mot ett och samma håll. Hela regeringen tycks anse att privatiseringar är frälsningen på problemen, vad det än må vara i dagens samhälle.
Att privatiseringar inom äldreomsorgen och inom annan vård skulle lösa problemet med bristande HBT-kompetens är sorgligt att höra. Så enkelt är det nog inte.
Det är lätt att komma undan och prata om en ökad mångfald av utförare, men en ökad mångfald av utförare garanterar inte per automatik att vare sig de boende som är HBT-personer eller HBT-personer bland personalen kommer att behandlas med respekt för sin sexuella läggning. HBT-kompetens bör självklart finnas med i samtliga äldreboenden och vårdinstitutioner, oavsett om de är offentlig eller privata.
Det är inte heller självklart att alla HBT-personer, homo- och bisexuella personer, vill bo på ett äldreboende med särskild HBT-inriktning. Det är ingen självklarhet, inte minst med tanke på att många har vuxit upp i ett samhälle som varit ännu mer fördömande mot homo- och bisexuella än vad det är i dag. Dessa personer vill inte bli utpekade. Ett blandat boende är det som många äldre homo- och bisexuella personer tar upp att de gärna skulle vilja se, alltså hetero- och homosexuella tillsammans. Det låter härligt. Det är något vi ska eftersträva, anser jag.
Statsrådet har i dag hänvisat till en utredning om en kompetensreform för vård och omsorg om äldre - direktiv 2007:155. Dessa direktiv, Maria Larsson, har jag lusläst. Dessvärre nämns inte HBT-kompetens med ett enda ord.
Frågan om vad statsrådet avser att göra för att öka HBT-kompetensen inom vård och äldreomsorg kvarstår alltså. Hur ska statsrådet garantera att frågan tas upp i utredningen om den inte finns med i direktivet?
Anf. 6 Margareta B Kjellin (M)
Fru talman! Marianne Berg pratar om vilka insatser som ska ges och hur man väljer insatser.
I Sverige i dag, såvitt jag vet, har vi en behovsbedömning som avgör vilka insatser man ska få utifrån de behov man har. Vi pratar ju väldigt ofta om att sätta behoven i centrum. Det gör även Vänstern och Socialdemokraterna.
Att utifrån det sedan kunna välja och säga att man vill ha ett annat boende i stället kanske man kan göra om man får en mindre reglerad del. Men fortfarande må vårdbehovet vara det avgörande för insatsen.
Marianne Berg hävdar, fru talman, att privatisering inte skulle hjälpa. Men om det vi har använt oss av i ett sekel inte har åstadkommit det man efterfrågar i dag kan man fundera över om det inte är dags att pröva andra insatser. Om det nu är så många som vill arbeta med HBT och har den kompetensen och den egna erfarenheten är det väl alldeles utmärkt om man kan få vara den vårdgivare som ger denna insats.
När det gäller särskilda boenden med denna inriktning håller jag fullständigt med Marianne Berg om att det måste vara vårdbehovet som styr. Ett demensboende utifrån ett sådant behov må vara viktigare än ett behov utifrån sexuell läggning.
Jag kan dock fortfarande inte komma ifrån att jag som vårdlärare under de senaste tolv åren när Marianne Berg och Vänstern var med och styrde inte har fått en enda instruktion om hur jag ska öka denna kompetens hos mina elever. Ni har inte haft ett enda förslag, men efter två år ska vi ha löst alla de problem ni inte har klarat av. Jag förstår det inte.
Anf. 7 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Jag kan instämma i Margareta Kjellins frågebatteri om varför det har hänt så lite för att höja kompetensen. Vi står här i dag med ett vänsterparti som har stött regeringen under väldigt lång tid. Ändå är kompetensen så liten, vilket Socialstyrelsen och FHI påpekar.
När det gäller frågan till mig i dag - vad gör ni för att höja kompetensen - har jag varit väldigt tydlig med att ange flera vägar. Att det inte just står HBT-kompetens i direktivet beror på att direktiven inte är formulerade så. Vi nämner inte någon särskild kompetens, utan uppdraget till utredaren är att göra en kompetensinventering av vad som behövs för att ha en bra verksamhet för framtiden. Inget är specificerat på förhand. Man ska göra en analys och lämna förslag på hur kompetensbehovet inom sektorn ska tillgodoses. Detta är naturligtvis en av de kompetenser som man tydligt har pekat på fattas.
Det jag har kunnat hitta och som gjordes med stöd av Vänstern, förmodar jag, under den förra regeringsperioden var ett regeringsuppdrag 2003 till Socialstyrelsen, där de fick i uppdrag att sammanställa ett meddelandeblad för att uppmärksamma kommunerna på frågan så att ingen skulle särbehandlas eller känna sig kränkt i kontakten med socialtjänsten.
Det är ganska oklart vilket genomslag detta meddelandeblad har fått, men utifrån Socialstyrelsens lägesrapport kan man misstänka att genomslaget har varit tämligen begränsat. Det är nödvändigt att jobba på den nationella arenan, men det är också nödvändigt att se till att någonting händer ute i kommunerna.
Nu försöker vi också ge möjligheten att erbjuda det som äldre homo- och bisexuella själva efterfrågar. Man anger när man tillfrågas av Folkhälsoinstitutet att det skulle kunna vara bra om det fanns särskilda boenden med en särskild kompetens hos personalen för att hantera personer som är homo- och bisexuella. Det är ett önskemål från dem själva.
Detta vill Marianne Berg säga nej till, för det tycker inte Vänstern. De vill bestämma hur det ska se ut. Människor ska inte få välja själva.
Men här finns ett önskemål, och det vill vi möjliggöra. Verksamheten kan drivas i offentlig regi. Den kan naturligtvis drivas i privat regi. Den kan framför allt drivas av ideella, idéburna organisationer som kanske har en särskild kunskap på just det här området. Den kan drivas som personalkooperativ.
Allt detta är möjligt, och jag hoppas verkligen att vi får se en framväxt av många fler idéburna
non profit
-organisationer på det här området. Det är en utveckling som jag försöker stimulera, för jag är angelägen om att möjligheten för människor att påverka i större utsträckning inte bara ska gälla utföraren utan även att kunna välja mellan olika verksamhetsinnehåll.
Men Marianne Berg vill förmena kommunerna att över huvud taget få möjliggöra detta i någon annan form än den offentligt drivna.
Vi gör också allt vi kan för att höja kompetensen hos personalen, oavsett vilket äldreboende det handlar om. Kompetensfrågorna är så centrala, men tyvärr står vi och stampar på samma ställe. Det har inte hänt någonting på tio år när det gäller kompetenshöjning hos personalen. Det är fortfarande bara sex av tio som har en vårdutbildning, medan fyra av tio saknar en utbildning för det område de dagligen sysslar med. De kan förstås ha skaffat sig en stor kunskap på vägen, men de har ingen utbildning i botten. Utbildningsfrågorna är därför mycket centrala för regeringen.
Anf. 8 Marianne Berg (V)
Fru talman! Jag har vid ett flertal tillfällen fått höra att jag är emot olika former av satsningar och olika former av privata alternativ. Men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Jag anser, vilket statsrådet själv började med, att det handlar om allas lika värde och rätt och möjligheter.
Jag undrar vilken entreprenör som vill satsa på ett HBT-boende i Vimmerby. Vilken entreprenör vill satsa på ett HBT-boende i Tranemo? Okej, när det gäller Stockholm, Malmö och Göteborg, men ute på landsbygden i små orter tror jag inte att detta riktigt når fram. Där måste i stället satsningen göras på den offentliga sektorn, för mig veterligen bedriver man inte några boenden för att man är sjyst, utan det ligger också ett vinstintresse i det.
Jag kan återigen konstatera att jag inte har fått några bra svar på vad man avser att göra, utan det hänvisas hela tiden tillbaka till att jag inte har haft några förslag - att Vänsterpartiet aldrig har lagt fram någonting över huvud taget.
Jag fick höra att jag hade ludd i öronen när jag inte kunde höra vad statsrådet sade. Nu måtte varken statsrådet eller Margareta Kjellin ha läst över huvud taget.
Vänsterpartiet har motionerat många gånger angående äldreboende och om HBT-kompetens inom olika utbildningar, bland annat att HBT-kompetens ska finnas i olika högskoleutbildningar som utbildar personal inom vård och omsorg, till exempel sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkare och så vidare. Men alla dessa våra förslag har den borgerliga regeringen motsatt sig. Om nu Maria Larsson håller med mig i mycket, varför har man då gått emot Vänsterpartiets samtliga motioner i frågorna?
Till sist, fru talman, är jag trött på att, när jag inte har något mer inlägg, höra att Vänsterpartiet satt i en tidigare regering och varför vi inte gjorde något då. Jag vill poängtera att Vänsterpartiet aldrig har suttit i en regering. Däremot har Vänsterpartiet drivit dessa frågor ofta och med stor kraft. Jag vill få det utklarat.
Anf. 9 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Är man ett samarbetsparti när det handlar om budgetförhandlingar har man naturligtvis möjlighet att också lägga in sina prioriteringar i det budgetarbetet. Både Marianne Berg och jag vet att det är så det fungerar i praktiken. Det innebär ju att det är många förlorade år bakåt i tiden när ni inte har drivit de här frågorna tillräckligt hårt i budgetförhandlingarna. Tydligen har de inte haft den prioritet som har åstadkommit förändringar, även om Marianne Berg här i dag påstår att det verkligen är högsta prioritet.
Jag försöker ta kompetensfrågorna på allvar genom att titta närmare på dem och tillsätta en utredning som ska värdera vilken kompetens som behövs för framtiden. Vad är det centrala att kunna när man ska arbeta inom äldreomsorgen, inte bara nästa år utan faktiskt fram till 2020? Det är så långt vi måste titta nu när det gäller kompetensfrågorna.
Jag tror att en av nycklarna är att man ser till att öka kompetensen på varje boende. Flera måste ha en vårdutbildning med sig med tillgång till kunskap och den senaste forskningen. De måste kunna använda sig av evidensbaserade metoder, men också ha en värdegrund för äldreomsorgen som innebär att de ser individen, att de ser den unika personen. I varje omsorg, oavsett om den är privat driven, offentligt driven, ideellt idéburen eller kooperativt driven ska man sträva efter att se den enskilda individens behov. Det är det som är utgångspunkten för hur vården formas.
De behov som vi har talat om när det gäller homo- och bisexuella är naturligtvis en sådan faktor, precis som att man kanske har en funktionsnedsättning som kräver speciellt bemötande eller att man i sitt liv har odlat ett intresse väldigt starkt som man vill fortsätta att odla också när man blir gammal och vårdbehövande. Det gäller att se den unika personen och kunna möta de behoven. Hela livet ska vara rikt och fulländat, så mycket det bara går. Det är min målsättning för äldreomsorgen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.