Utvisningar till Iran
Interpellation 2011/12:90 av Lillemets, Annika (MP)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-11-04
- Anmäld
- 2011-11-07
- Sista svarsdatum
- 2011-11-18
- Besvarad
- 2011-11-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 4 november
Interpellation
2011/12:90 Utvisningar till Iran
av Annika Lillemets (MP)
till statsrådet Tobias Billström (M)
Mänskliga rättigheter kränks grovt och systematiskt i Iran. Människor, även minderåriga, döms till grymma, omänskliga och förnedrande straff, även till döden. Amnesty International rapporterar att Iran är det land i världen som avrättar flest människor näst efter Kina. Amnestys årliga rapporter beskriver systematisk diskriminering av kvinnor, homosexuella, etniska och religiösa minoriteter, godtyckliga fängslanden, tortyr och förtryck i Iran. Den som är politiskt aktiv i Iran riskerar liv och frihet, och det har de senaste åren blivit allt värre. Utrikesdepartementets beskrivning av läget i Iran bekräftar också denna bild.
En grupp asylsökande kurder som flytt från Iran protesterar nu mot svenska myndigheters handläggning av deras ansökan om uppehållstillstånd, bland annat genom att hungerstrejka på Sergels torg i Stockholm.
Enligt utlänningslagen har flyktingar och skyddsbehövande i övrigt rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är man om man ”känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning” eller om man ”behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp”.
Ändå utvisas människor från Sverige till Iran. Enligt Migrationsverkets statistik tvingades 24 personer tillbaka till Iran 2009, 31 personer 2010 och hittills i år 35 personer. Detta är en fråga som även lett till en Facebookaktion med rötter utanför Sverige där Sverige framstår som inhumant på grund av deportationerna.
Mot bakgrund av detta frågar jag hur statsrådet avser att agera för att svensk lags intentioner ska uppfyllas, så att skyddsbehövande människor inte utvisas till länder som Iran.
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:90
Webb-tv: Utvisningar till Iran
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:33 Fredagen den 18 novemberProtokoll 2011/12:33 10 § Svar på interpellation 2011/12:90 om utvisningar till Iran
Protokoll från debatten
Anf. 43 Statsrådet Tobias Billström (M)
Fru talman! Annika Lillemets har frågat mig hur jag avser att agera för att svensk lags intentioner ska uppfyllas så att skyddsbehövande människor inte utvisas till länder som Iran.
En utvisning av en asylsökande person föregås av en prövning enligt utlänningslagen för att säkerställa att personen inte är flykting eller annars i behov av skydd i Sverige. Utlänningslagens regler om andra skyddsbehövande omfattar utlänningar som behöver skydd på grund av bland annat risk för tortyr eller annan omänsklig behandling. De omfattar också personer som behöver skydd till följd av en yttre eller inre väpnad konflikt i hemlandet eller som på grund av andra svåra motsättningar där känner en välgrundad fruktan för att utsättas för allvarliga övergrepp. Bedömningarna görs alltid utifrån de individuella förutsättningarna i det enskilda fallet oavsett vilket land det rör sig om.
Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas uppgift är att självständigt pröva dessa asylansökningar och överklaganden och ta ställning till om det finns grund för uppehållstillstånd i Sverige. Jag har ingen anledning att tvivla på att svenska myndigheter och domstolar gör dessa prövningar i överensstämmelse med de grunder som finns i den svenska utlänningslagen.
Som Annika Lillemets säkert känner till har regeringen inte någon roll i den process som omfattar prövningar av asylansökningar. Det innebär att jag inte får ingripa eller påverka ansvariga myndigheter och domstolar i deras handläggning av enskilda ärenden och mål.
Jag vill också hänvisa till vad jag nyligen har uttalat i mitt svar på en liknande fråga från Roza Güclü Hedin, 2011/12:104, avseende asylsökande kurder från Iran, där jag påpekade att det var en enig riksdag som 2005 beslutade om den utlänningslag och den instans- och processordning som vi har i Sverige i dag. Jag anser att den ger goda förutsättningar för att de som söker asyl i Sverige ska få det skydd de behöver. Mot denna bakgrund anser jag att det inte finns grund för något agerande i frågan.
Anf. 44 Annika Lillemets (MP)
Fru talman! Först vill jag tacka migrationsministern för svaret på min fråga. Jag är djupt oroad över att människor deporteras från Sverige till länder som Iran, där de till och med riskerar dödsstraff. Jag beklagar därför att migrationsministern inte anser att han behöver agera för att stärka skyddet för dem som söker asyl i Sverige.
Mänskliga rättigheter kränks grovt och systematiskt i Iran. Människor, även minderåriga, döms till grymma, omänskliga och förnedrande straff, även till döden. Amnesty International rapporterar att Iran är det land i världen som avrättar flest människor näst efter Kina. Amnestys årliga rapporter beskriver systematisk diskriminering av kvinnor, homosexuella, etniska och religiösa minoriteter, godtyckliga fängslanden, tortyr och förtryck i Iran. Den som är politiskt aktiv i Iran riskerar liv och frihet, och det har de senaste åren blivit allt värre. Utrikesdepartementets beskrivning av läget i Iran bekräftar denna bild.
Migrationsverket har nyligen uppdaterat sina riktlinjer för verkställighet till Iran. Man konstaterar att säkerhetssituationen för oppositionella och minoritetsgrupper har försämrats efter presidentvalet i juni 2009. En förfärande och lång lista på övergrepp mot olika grupper och individer redovisas.
Migrationsverket påtalar också att "Irans kapacitet att övervaka och kontrollera dissidenters aktiviteter på Internet har kontinuerligt ökat under de senaste åren" och att "iranska myndigheter bedöms lägga ned påfallande stora resurser på att bevaka och kartlägga iraniers förehavanden utomlands".
Enligt den svenska utlänningslagen har flyktingar och skyddsbehövande i övrigt rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är man enligt lagen om man "straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning" eller om man "behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp".
Enligt internationell rätt och EU-rätt får människor inte tvingas tillbaka till ett område där de har en välgrundad fruktan för att utsättas för detta.
Migrationsministern säger att han inte har någon anledning att tvivla på att svenska myndigheter och domstolar prövar asylansökningar och överklaganden för uppehållstillstånd i Sverige i överensstämmelse med de grunder som finns i den svenska utlänningslagen. Men trots riskerna utvisas människor från Sverige till Iran. Enligt Migrationsverkets statistik tvingades 24 personer tillbaka till Iran 2009, 31 personer 2010 och hittills i år 35 personer. Därtill kommer alla de som lever här i fruktan för att tvingas tillbaka.
Jag undrar hur migrationsministern tycker att detta rimmar med den goda grundtanken i lagen och om ministern fortfarande tycker att han inget mer behöver göra för att stärka skyddet för asylsökande mot bakgrund av detta. Enkelt uttryckt: Är ministern verkligen trygg med att människor deporteras till Iran när riskerna för dem som tvingas tillbaka är så stora?
Anf. 45 Jabar Amin (MP)
Herr talman! Svensk lagstiftning är klar och tydlig när det gäller rätten att betraktas som flykting och därmed få uppehållstillstånd.
I 4 kap. 1 § utlänningslagen stadgas att en person som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd har rätt till asyl.
I Sverige finns det många människor som uppfyller dessa kriterier och ändå får avslag av våra myndigheter. Låt mig ta ett tydligt och nära exempel utan att för den skull tala för en enskild individ.
I ett tält på Sergels torg i Stockholm manifesterar sedan 70 dagar tillbaka ett tjugotal frihetskämpande människor från iranska Kurdistan. Nästan alla har varit aktiva i politiska partier; en del av dem har varit gerillasoldater och kämpat mot den iranska regimen i bergen i iranska Kurdistan.
Min fråga är: Är det någon som med trovärdigheten i behåll kan hävda att dessa människor inte känner en välgrundad fruktan för förföljelse av den iranska regimen om de skickas tillbaka? Är det någon som med trovärdigheten i behåll kan påstå att dessa människor inte riskerar tortyr, fängelse eller annan omänsklig behandling?
Sådana personer uppfyller med råge lagens krav och borde därför utan bekymmer få asyl. Ändå väljer våra myndigheter att tolka lagen snävare än vad lagstiftarens intentioner är.
Vad som är värre är att man ibland ger avslag även till personer som man nästan med säkerhet vet att de inte kan skickas tillbaka till det land de kommer ifrån.
Med anledning av det jag nu har sagt frågar jag migrationsminister Tobias Billström om han inte känner sig bekymrad över att lagen ibland tolkas snävare än vad lagstiftarens intentioner har varit.
Anf. 46 Statsrådet Tobias Billström (M)
Herr talman! Det är naturligtvis alltid viktigt och angeläget att diskutera inte bara grunderna till varför man får asyl utan också den process som leder fram till ett ställningstagande om huruvida en person har tillräckliga skyddsskäl för att få lov att stanna i Sverige eller inte.
Det pågår en ständig rättsutveckling från Migrationsverkets sida men naturligtvis framför allt i våra domstolar, där Migrationsöverdomstolen sedan 2006 har rollen att fastställa vad som är korrekt praxis för att man ska få lov att stanna i Sverige.
Jag tycker därför att det är lite märkligt att höra interpellanten å ena sidan inte bara godkänna utan dessutom redogöra för den här ordningen och å andra sidan, i nästa sekund, i princip ta avstånd från den och gå tillbaka och begära att vi ska börja om från början. Om nu Migrationsverket gör prövningar av de enskilda fallen helt i enlighet med den ordning som riksdagen har kommit överens om är det precis så som vi vill att saker och ting ska fungera. Då ska inte vi politiker här i kammaren lägga oss i och ha synpunkter på huruvida den rättsutveckling som sker gör på det ena eller det andra viset.
Jag tycker att det viktiga i det här sammanhanget är att konstatera två saker. För det första: I de fall som Annika Lillemets hänvisar till har man fått sin sak legalt prövad, precis i enlighet med hur ordningen är tänkt att fungera och i enlighet med den ordning som Sveriges riksdag beslutade om 2005 - en ordning som Miljöpartiet var med om att ta fram och en ordning som processades i åtskilliga år. Det skedde inte minst i ett stort utredningsarbete som föregick införandet av den nya instans- och processordningen, där man slog fast att den tidigare ordningen var rättsosäker och borde ersättas med den som vi har i dag.
För det andra: Denna ordning är sådan att migrationsdomstolarna och Migrationsverket i domar och beslut fortlöpande tar ställning till hur situationen i olika länder, till exempel i Iran, utvecklas och vilken betydelse detta har för den enskilde asylsökande. Regeringen kan inte utfärda några riktlinjer till Migrationsverket. Det skulle strida mot den ordning som vi lade fast här i kammaren 2005.
Det är på den grunden som jag anser att utlänningslagens skyddsbestämmelser är ändamålsenliga, och jag anser inte att det finns något behov av att ändra dessa vare sig när det gäller flyktingskap eller annat skyddsbehov. Detta är inte bara min personliga uppfattning, utan till stöd för detta lägger jag också Utvärderingsutredningens slutbetänkande som kom 2009. Utredningen tittade på den ordning som riksdagen hade infört och slog fast att den har blivit mer rättssäker. Den har blivit som riksdagen tänkte sig att den skulle bli, och Utvärderingsutredningen ansåg inte att det fanns något behov av att ändra de grunder som interpellanten har lyft fram.
Därmed har jag också svarat på Jabar Amins frågor. Saken får alltid prövas från fall till fall. Det är de enskilda fallen som ska prövas. Vi ska inte ha några kollektiva bedömningar av någon i Sverige, oavsett om man kommer från det ena eller det andra landet. Det är alltid det enskilda fallet som ska prövas, och det görs av Migrationsverket och sedan av migrationsdomstolen om man är missnöjd med verkets beslut. Ytterst är det Migrationsöverdomstolen och inte regeringen som fastställer vilken praxis som ska råda när det gäller enskilda länder.
Anf. 47 Annika Lillemets (MP)
Herr talman! Låt oss titta på verkligheten. Hur fungerar det egentligen? Väl medveten om att, som migrationsministern påpekade, regering och riksdag inte får ingripa i myndighetsutövning eller påverka enskilda ärenden och mål vill jag med det uttryckliga medgivandet av personen i fråga ändå nämna ett, inte minst i medierna, uppmärksammat fall för att ge ett exempel på vad det verkligen är vi talar om i dag, medmänniskor i nöd.
Ali Mansouri, 28 år gammal, sitter sedan augusti frihetsberövad i ett förvar i Märsta. Han berättar att han tillhör en etnisk minoritet, har varit politiskt aktiv, fängslats och torterats under två och en halv månad men sedan lyckats fly till Sverige. Ali fruktar för sitt liv om han tvingas tillbaka till Iran. Ändå riskerar han att utvisas dit. Svenska myndigheter har redan försökt tvinga honom till Iran två gånger, men utvisningarna stoppades av medmänniskor, första gången på Arlanda och andra gången på flygplanet från Amsterdam där medpassagerarna bokstavligen stod upp för honom.
Ali är tyvärr en av många som, menar jag, lever i ytterst välgrundad fruktan. Ännu ett exempel är de asylsökande kurder som Jabar Amin nyss nämnde i sitt anförande. De har flytt den iranska regimens förtryck och övergrepp och protesterar nu i ett tält mot beslutet att deportera dem till Iran. Den kurdiska minoriteten är mycket utsatt i Iran. De flesta personerna i tältet har varit eller är politiskt aktiva och vissa tillhör minoritetsreligioner. Flera av dem har familj och barn som har levt hela eller större delen av sitt liv i Sverige. Det var så här det blev. De här människorna lever med välgrundad fruktan för att utvisas till livsfara.
Sverige har haft ett gott anseende som en fristad för dem som tvingas fly undan förtryck och förföljelse, men nu börjar vi tumma på den principen. Sverige är det land som har blivit fällt flest gånger av FN:s tortyrkommitté för att ha tvingat tillbaka människor som riskerar tortyr. Förra året fastslog Europadomstolen att Sveriges utvisning av en iranier stod i strid med artikel 3 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
FN:s flyktingorgan, UNHCR, har i rapporten
Kvalitet i svensk asylprövning
granskat Migrationsverkets arbete. Det får stark kritik på flera viktiga områden. Ett tungt exempel enligt granskningen är att många tortyroffer bemöttes på ett bristfälligt sätt. Ibland togs inte hänsyn till att personer som har torterats ofta har svårt att minnas vad de har utsatts för. De blir därför misstrodda och inte bedömda som trovärdiga.
Att utstå kritik så många gånger från så tunga instanser är mycket allvarligt. Regeringen borde vara bekymrad över detta och ändra sin politik i stället för att låtsas som om inget har hänt. Verkligheten visar ju att människor drabbas och att något måste göras. Mot bakgrund av detta undrar jag om migrationsministern fortfarande vidhåller att han inte tänker ompröva sin inställning att inte agera för att skyddet för asylsökande i Sverige ska förbättras i verkligheten.
Anf. 48 Jabar Amin (MP)
Herr talman! Migrationsminister Tobias Billström svarade inte riktigt på min fråga. Min fråga handlade inte om att blanda sig i myndighetsutövning utan min fråga var: Ämnar ministern göra något när vi ser att myndigheterna tolkar lagen snävare än lagstiftarens intentioner har varit? Det var min fråga.
I utlänningslagens 12 kap. 1 § finner vi följande tydliga deklaration: "Avvisning och utvisning av en utlänning får aldrig verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att
- utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning."
Här har vi en mycket tydlig lagstiftning. Ingen får utvisas tillbaka till ett land där det finns anledning att anta att man kan utsättas för omänsklig behandling. Då är följdfrågan när det som ett exempel gäller de människor som vi har träffat: Är det någon som tvivlar på att sådana människor som nu protesterar i tält på Sergels torg inte riskerar fängelse, tortyr, kroppsstraff eller annan omänsklig behandling om de tvingas tillbaka till Iran?
Min fråga till migrationsministern med anledning av detta är om han inte känner någon oro för att människor, om vi avvisar dem till sådana länder, kan utsättas för såväl tortyr som fängelse och annan omänsklig behandling.
Anf. 49 Statsrådet Tobias Billström (M)
Herr talman! Så kom det enskilda fallet. Jag satt egentligen bara och väntade på det. Det är naturligtvis inte relevant att i kammaren diskutera det som Annika Lillemets tar upp. Varken riksdag eller regering får lov att ingripa i enskilda fall. Det är till och med i någon mening ett brott att som riksdagsledamot över huvud taget kritisera vilket avgörande en domstol kommer fram till. Det finns inskrivet i vår lagstiftning, också i riksdagsordningen om jag inte missminner mig.
Från iranska asylsökande vidgar nu Annika Lillemets detta till att omfatta asylsökande i största allmänhet, det vill säga att Sverige har haft ett gott anseende. Sverige är alltså det land i hela västvärlden som förutom Tyskland och Frankrike tar emot flest asylsökande och också har högst beviljandegrad. Det gäller alltså västvärlden. Tar vi in USA i det här sammanhanget är vi på fjärde plats.
Sedan tycker jag att det är viktigt att understryka att en hel del av den kritik som förs fram av Annika Lillemets och som hon baserar på UNHCR:s rapporter naturligtvis också är att förvanska sanningen. Det är snarare så att UNHCR prisar Sveriges arbete.
Låt mig bara återge det UNHCR:s högkommissarie António Guterres sade vid sitt möte med mig i juni. Presskonferensen finns på regeringens hemsida, om det är någon som vill gå in och kontrollera vad han sade. Han säger att om jag måste kritisera Sverige måste jag i princip kritisera alla andra länder innan jag kommer till Sverige, innan jag har synpunkter på vad ni gör. Så högt anseende har vi runt om i världen för vår asylprocedur, vårt mottagningssystem och vårt sätt att hantera de människor som kommer och söker skydd i vårt land.
Att det sedan finns förslag till förbättringar och förändringar är en helt annan sak. Det ligger i UNHCR:s natur att de tycker att saker och ting kan förändras och förbättras. Men att säga att man därifrån riktar stark kritik mot Sverige är naturligtvis helt felaktigt.
För att sedan gå tillbaka till det som interpellationen egentligen handlar om är det så att Migrationsverket alltid gör en individuell prövning av varje enskilt fall. Denna prövning bygger på praxis och den bygger också på de rättsliga ställningstaganden som Migrationsverket gör. I det fall som interpellationen tar upp har det gjorts nya rättsliga ställningstaganden.
Jag tycker själv att det är bra att Migrationsverket håller sig ajour med utvecklingen i Iran och drar upp de riktlinjer som man har gjort, som ska beaktas vid prövningen av en asylansökan. Även detta är helt i enlighet med den ordning som riksdagen lade fast 2005 och som trädde i kraft 2006. Det är alltid upp till Migrationsverket att bedöma omständigheterna i det enskilda fallet. Det ska inte vi här i kammaren göra och det ska inte jag som statsråd göra heller.
En dag kommer alltid enskilda fall studsande tillbaka som sägs utgöra bevis för saker och ting, men det är inte upp till oss här i kammaren att fälla några domar. Det ska göras av domstolar och av Migrationsverket när man gör sin prövning. Jag ser ingen anledning att i det här läget dra upp riktlinjer för förändrad lagstiftning. Jag tycker att den vi har fungerar alldeles utmärkt.
Anf. 50 Annika Lillemets (MP)
Herr talman! Naturligtvis ska vi inte fälla domar. Jag ville ge ett exempel, som jag också underströk, för att visa vad det egentligen handlar om, vad det är de här lagarna hanterar. Det handlar om människor. Det vill jag vara väldigt tydlig med.
Jag vill ställa min fråga en tredje gång. Tycker ministern att det är rimligt att människor skickas tillbaka till Iran om de har sökt politisk asyl i Sverige?
Min poäng är att självklart har alla ansvar för att stå upp för medmänsklighet, så även migrationsministern. Allt fler tar också ställning när de får veta att asylsökande utsätts för fara genom att tvingas tillbaka. Fler än 65 000 personer har skrivit under en namninsamling och kräver att deportationer till Iran stoppas. Den överlämnades till Migrationsverket i onsdags.
Politik är att vilja. Om vi har en bra lag som i praktiken inte följs krävs förändring. Även om det är Migrationsverket och domstolarna som ska tolka lagen är migrationsministern inte maktlös. Ministern kan ta initiativ till att förtydliga lagen när den inte tillämpas som det var tänkt. Det handlar om medmänsklighet och solidaritet, och det handlar om att ta ansvar för utsatta människor. Det handlar om liv och död, att inte chansa på att deportera medmänniskor till ovissa och farliga öden, att i värsta fall skicka dem i döden.
Jag vill att Sverige ska vara en fristad för skyddsbehövande, och jag vill att Sverige ska vara mänskligt, generöst och solidariskt. Låt oss se till att det blir så för alla och vidta de åtgärder som krävs.
Anf. 51 Statsrådet Tobias Billström (M)
Herr talman! Svaret på Annika Lillemets fråga är kristallklart. Jag tycker att jag har varit tydlig i kammaren. Om en person har fått sin sak prövad enligt konstens alla regler, enligt det regelverk som riksdagen har ställt fast i bred politisk enighet, man har fått lägga fram sin sak med hjälp av sitt juridiska biträde, man har fått möjlighet att inför domstol redogöra för sina sakskäl, men man har inte nått upp till de skyddsnivåer som är fastställda i svensk lagstiftning, är svaret tydligt och klart till den personen ett nej på ansökan. Då har man att acceptera nejet och lämna Sverige.
Den andra stora frågan är: Har inte den person som har fått avslag på sin asylansökan också ett krav på sig att lämna Sverige? I dag har Miljöpartiet och regeringen blivit överens om det så kallade återvändandedirektivet, som lägger fast principerna för när människor ska återvända till sitt ursprungsland efter att ha fått sin sak prövad. Det är en viktig och angelägen princip som vi nu tillsammans har kommit överens om och som kommer att bli lag när lagrådsremissen har förvandlats till proposition nästa år.
I allt detta måste man komma ihåg att rättssäkerheten är den stora ledstjärnan. Människor måste få möjlighet att få sin asylansökan prövad. Det får man inom ramen för det rättssäkra system som Sverige har byggt, som förmodligen är ett av världens mest avancerade. Det är inte särskilt många länder som har domstolsprövning i två led och därtill en oberoende migrationsöverdomstol och inte en politisk myndighet eller politiskt tillsatt institution som fattar de vägledande besluten.
Allt detta gör att jag känner mig mycket trygg med ordningen. Att det därmed finns människor som inte kommer att vara nöjda med att de får ett nej på sin ansökan är en följd av att vi har en reglerad invandring. Vi kan naturligtvis diskutera den frågan också. Det är en helt annan och mycket större diskussion om vi ska gå över till ett system med fri invandring. Det är förmodligen det enda sättet att undvika att människor kommer att vara missnöjda med att de får ett nej på sin ansökan nu och i framtiden.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.