Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sveriges närvaro i Afghanistan

Interpellation 2003/04:303 av Wigström, Cecilia (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-02-17
Anmäld
2004-02-17
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-03-01
Besvarad
2004-03-09
Sista svarsdatum
2004-03-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 17 februari

Interpellation 2003/04:303

 av Cecilia Wigström (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om Sveriges närvaro i Afghanistan

Säkerhetssituationen i Afghanistan, inte minst utanför ISAF:s område runt Kabul, är fortsatt bekymmersam och har i vissa avseenden försämrats på senare tid. Lokala milisgrupper hindrar regeringen och utländska biståndsgivare från att utföra sina insatser samt utsätter befolkningen för brott och våld. I flera fall har till exempel av svenska biståndsorganisationer nystartade skolor för flickor bombats. Våldsspiralen leder till en ond cirkel där även de som vill se en avväpning inte vågar lämna in sina vapen. Vapen styr i stället för rättssäkerhet och myndigheter.

I detta sammanhang spelar också en allt intensivare opiumodling en betydelsefull roll. Hanteringen gör lokala krigsherrar finansiellt oberoende och i dess spår grasserar våld och kriminalitet. Detta är en destabiliserande faktor, inte bara i Afghanistan, utan i hela regionen.

Nationell säkerhet är en nödvändig förutsättning för effektivt humanitärt och demokratifrämjande bistånd och därmed för en social och ekonomisk utveckling av Afghanistan. Därför anser FN att förbättrad säkerhet är en första prioritet, dock krävs naturligtvis att de biståndsinsatser som utlovats också infrias av det internationella samfundet.

Den afghanska regeringen och dess befolkning, liksom FN:s generalsekreterare Kofi Annan har framfört önskemål till FN:s säkerhetsråd om att stärka ISAF: Utvidgningen av ISAF skulle ha en otroligt stor effekt på säkerheten och skulle kunna uppnås med relativt få trupper, för relativt liten kostnad och med liten fara för dessa trupper, har FN:s särskilde sändebud, Lakhdar Brahimi yttrat.

Styckena ovan är hämtade ur Folkpartiets särskilda yttrande till betänkande 2002/03:UFÖU01. I samband med att riksdagen i december 2002 bemyndigade svensk CIMIC-personal att stanna i Kabul ytterligare ett år förordade vårt parti att Sverige i FN skulle stödja de önskemål som framförts av generalsekreteraren och den afghanska regeringen. Om säkerhetsrådet fattar beslut om att utvidga det geografiska området bör Sverige också solidariskt bidra med större personella resurser än vad som nu är fallet.

Sedan dess har ett drygt år förflutit. Säkerhetssituationen för det afghanska folket har förvärrats ytterligare. Hösten 2003 antog säkerhetsrådet resolution 1510 (2003) vilket förlängde mandatet för den internationella säkerhetsstyrkan (ISAF) med tolv månader. Dessutom utsträcktes mandatet äntligen till att omfatta hela landet och vidgades med ytterligare uppgifter.

Nato tog under hösten över ledningen av ISAF. Tyskland är det enda land som ännu bidragit med runt 400 soldater till Kunduz i norra Afghanistan. Innan jul förlängde utrikesutskottet den svenska CIMIC-enhetens mandat till den 27 februari 2004. Syftet var att ge regeringen tid att före dess återkomma till riksdagen med ett långsiktigt förslag på svensk närvaro, i Kabul eller utanför.

Att utvidgningen av mandatet endast blir på papperet och inte i realiteten vore förödande för Afghanistan. FN-trupp är önskvärd för att stärka säkerhetsläget i landet i väntan på att en nationell armé och polis har börjat fungera. Om inget görs kan de allmänna valen till sommaren inte genomföras under former som garanterar frihet och rättvisa. Bistånds- och utvecklingsarbetet riskerar att på sikt omintetgöras. Inom överskådlig tid innebär detta också att ambitionerna att minska opiumodlingen i landet inte kommer att kunna förverkligas.

I utrikesutskottets betänkande 2003/04:UU08 anser utskottet att:

"Frånsett den olyckliga politiska signal som ett avbrott skulle innebära, är en kontinuerlig svensk närvaro i Afghanistan viktig bl.a. för att säkerställa en god lägesbild och för att förenkla grupperingen av en ny styrka. Även kostnader kan sänkas genom att viss utrustning slipper avvecklas."

Någon proposition har inte kommit från regeringen. Detta innebär att den svenska CIMIC-personalen åker hem den 27 februari. Svensk närvaro i Afghanistan upphör. Det är en allvarlig politisk signal att Sverige nu överger landet och försvårar för en eventuell gruppering av en ny styrka.

1.Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att Sverige ska kunna bidra till att förbättra säkerhetsläget i Afghanistan?

2.Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att Sverige ska bidra till en förstärkning av ISAF utanför Kabul?

3.Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att öka Sveriges krishanteringsengagemang i Afghanistan?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:303, Sveriges närvaro i Afghanistan

Interpellationsdebatt 2003/04:303

Webb-tv: Sveriges närvaro i Afghanistan

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Laila Freivalds (S)
Anf. 16 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Cecilia Wigström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige ska kunna bidra till att förbättra säkerhetsläget i Afghanistan, för att Sverige ska bidra till en förstärkning av ISAF utanför Kabul och för att öka Sveriges krishanteringsengagemang i Afghanistan. Jag delar Cecilia Wigströms oro över situationen i Afghanistan. Säkerhetsläget är allvarligt. Talibanerna fortsätter med viss aktivitet i södra Afghanistan. Narkotikahandeln ökar instabiliteten och försvårar ansträngningarna att bygga upp det sargade afghanska samhället igen. Det är viktigt att övergångsregeringen ges förutsättningar att driva den politiska processen i enlighet med Bonnavtalet. Förberedelserna för fria val under 2004 är en väsentlig uppgift. En bred internationell närvaro är nödvändig för att förbättra säkerhetssituationen och för att stödja återuppbyggnadsarbetet. Sverige bidrar i dag till ISAF-styrkan med FN-mandat och under ledning av Nato. Vårt engagemang är ett viktigt led i vår strävan att bidra till utveckling, fred och säkerhet i Afghanistan. I förlängningen är kampen mot terrorism och narkotikahandel av betydelse också för vår egen säkerhet. Sveriges deltagande sker inom ramen för Partnerskap för fred och visar på ett synligt sätt dess betydelse. Regeringen vill utöka de svenska bidragen till ISAF:s säkerhetshöjande arbete i Afghanistan. Det kommer att ske på följande sätt: Sverige behåller en närvaro i ISAF i Kabul. Den 19 februari fattade regeringen beslut om att 16 svenskar ska bemanna viktiga stabs- och logistikfunktioner. Genom deras närvaro uppnås just den kontinuitet i den svenska närvaron i ISAF som Cecilia Wigström efterlyser. Det blir alltså inget glapp i Sveriges bidrag till ISAF. Sverige är också berett att ställa upp med nio brandmän till förfogande för en insats under isländsk ledning på Kabuls internationella flygplats. Regeringen förbereder därutöver ett nytt substantiellt svenskt bidrag till en säkerhetshöjande närvaro på den afghanska landsbygden inom ramen för ett så kallat provincial reconstruction/stabilization team , PRT/PST. Syftet med denna närvaro är att bidra till stabilitet och att därigenom stödja den afghanska övergångsregeringens ansträngningar att bygga upp det afghanska samhället. Insatsen förbereds i samråd med Storbritannien, Finland och Norge. Vi vill att bidraget ska göras inom ISAF under dess FN-mandat och med Natoledning. Att inrätta ett PRT/PST tillsammans med andra länder ger styrka och långsiktighet åt teamets arbete och viktiga samordningsmöjligheter. Intensiva konsultationer pågår om hur och var denna insats kan genomföras. Arbetet är dock också beroende av att Nato färdigställer planeringen för ISAF:s utvidgning med nya PRT/PST. Sverige vill bidra till ett av de första nya PRT/PST som inrättas i denna process i norra Afghanistan. Regeringen avser att återkomma till riksdagen rörande detta bidrag så snart som möjligt. Regeringen är alltså beredd att bistå Afghanistan med militära insatser. Dessa är väl avstämda med de civila insatser som vi genomför. Sverige stöder FN:s centrala roll i återuppbyggnadsarbetet genom representanter i FN-missionen Unama och andra FN-organ. Nyligen beslutade Sverige att stödja valförberedelserna med 10 miljoner kronor. På det humanitära området är Sverige sedan länge aktivt i minröjningsarbetet. Vi verkar för att avväpna barnsoldater och ge stöd till barnens återanpassning till samhället. En av de största aktörerna är Svenska Afghanistankommittén som driver fler än 400 skolor och ett stort antal öppenvårdskliniker i Afghanistan. Sverige verkar för förbättringar i MR-situationen och har bland annat givit ett bidrag till utbildning av advokater i mänskliga rättigheter. Vid sidan av de viktiga humanitära motiven är dessa insatser betydelsefulla för det långsiktiga säkerhetsbyggandet. De lindrar de missförhållanden som är en bidragande orsak till säkerhetsproblemen. Situationen i Afghanistan måste fortsätta att ges hög prioritet på världssamfundets dagordning. Jag kan försäkra Cecilia Wigström att den kommer att vara högprioriterad i regeringens arbete.
Cecilia Wigström (Fp)
Anf. 17 Cecilia Wigström (Fp)
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Sverige har haft en militär styrka på plats i Afghanistan sedan januari 2002. Det är FN:s säkerhetsråd som har begärt att länder ska ställa upp i en FN-styrka, ISAF, i huvudstaden och dess omgivningar. Det är för att upprätta säkerhet, stabilitet och fred för medborgarna i Afghanistan. I övriga delar av landet däremot har det inte funnits någon styrka. Där har därför säkerhetsläget försämrats under de senaste åren. Krigsherrar och miliser har agerat ostört, terroriserat befolkningen och hindrat den afghanska regeringen och biståndsorganisationer att verka. Vapen styr utanför Kabul i stället för rättssäkerhet och myndigheter. Kofi Annan och Karzai har därför under lång tid bett FN, världssamfundet, att ställa upp ytterligare till hjälp för Afghanistan, att utöka mandatet till att gälla hela landet. I samband med att vi för ett år sedan i riksdagen beslutade att bemyndiga den svenska militära närvaron ytterligare ett år sade vi från Folkpartiets sida att vi ville se att Sverige stödde de önskemål som den afghanska regeringen har och att vi verkar för att världssamfundet ökar mandatet för FN-truppen och att vi då också ställer upp med mer trupp. Det var för drygt ett år sedan. Vad har hänt sedan dess? FN har utökat mandatet till att gälla hela landet. Det är väldigt bra. Tyskland har beslutat att bidra med 400 personer till Kunduz i norra Afghanistan. Det gör man sedan oktober förra året. När vi i utrikesutskottet i december förra året, precis innan jul, diskuterade den svenska militära närvaron i Afghanistan förlängde vi den till och med den 27 december i år för att ge regeringen tid att återkomma med en proposition om ett annat svenskt bidrag. Men det kom aldrig någon proposition. Därmed fick den svenska beväpnade truppen åka hem. Utrikesministern säger i svaret att regeringen har fattat beslut om att i stället ha 16 personer på plats, en annan typ av närvaro, en närvaro av stab- och logistikpersonal. Det är sant att på så sätt upprätthåller Sverige fortfarande en närvaro i Afghanistan. Men det är inte längre den militära närvaro som vi hittills har haft. Det är inte längre en beväpnad trupp, en sådan trupp som riksdagen tar beslut om enligt lag. De länder där Sverige nu gör de tyngsta krishanteringsinsatserna med beväpnad trupp är Kosovo, Kongo och Liberia. Afghanistan är inte längre med bland de länder som vi gör de tyngsta insatserna i. Det är en politisk signal som vi härmed skickar ut om en nedprioritering av Afghanistan. Jag tar fasta på utrikesministerns svar att hon vill utöka det svenska engagemanget till ISAF. Det är bra. Det är helt i linje med Folkpartiets politik. Men den viljan sade regeringen redan i december före jul att man hade. Man skulle återkomma till riksdagen efter jul med en proposition. Det skedde inte. Hur länge måste vi vänta innan det blir något beslut om en svensk militär närvaro i Afghanistan? Jag skulle vilja ha ett besked på den punkten. Jag vill poängtera att när det gäller tid säger man ofta att tid är pengar. Men i fallet Afghanistan är tid faktiskt liv. Varje dag försämras säkerhetsläget. Svensk militär behövs där.
Ewa Björling (M)
Anf. 18 Ewa Björling (M)
Herr talman! Cecilia Wigström har ställt flera mycket viktiga frågor angående Sveriges närvaro i Afghanistan. Det är viktigt. Det handlar om att Sverige ska kunna vara med, bidra till och stödja genomförandet av nationell säkerhet för social och ekonomisk utveckling i Afghanistan. Tidigare har beslut fattats om svenskt bidrag till den internationella ISAF-styrkan under ett år. Nu har den väpnade styrkan åkt hem från Afghanistan. Det finns för närvarande inget mandat för en sådan. Men från svenskt håll har det ändå fortsatt genom att 16 personer är kvar på plats för att förbereda och vara delaktiga i Kabul till dess att nya trupper kan skickas. Från moderat håll sade vi okej till detta alldeles nyligen. Eftersom det inte handlar om väpnad styrka tyckte vi inte att man behövde ta upp det i riksdagen i utrikesutskottet. Men om det blir en väpnad styrka igen insisterar vi på att det ska beslutas i riksdagen. Det allra viktigaste i det här fallet är att det är ett allvarligt beslut där vi riskerar svenska soldaters liv utomlands. Herr talman! För att kunna åstadkomma säkerhet krävs det mer internationellt samarbete. Det är grundläggande för att kunna avvärja framtida hot. Efterfrågan på detta kommer sannolikt att öka. Då måste det ligga i svenskt intresse att kunna erbjuda både civila och militära resurser. Därför behöver både nationell och internationell förmåga utvecklas. Herr talman! För bara några veckor sedan hade vi en diskussion i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet angående svenskt bidrag till Liberia. Där tog jag upp frågan om budget för internationell militär verksamhet och hur försvarsministern planerar finansieringen av alla olika insatser. Svaret blev då att våra insatser skulle minska i Kosovo till förmån för Liberia. Jag instämmer i att vi ska öka vårt deltagande i Afghanistan eftersom det är en akut brist på trupp där och den internationella säkerhetsstyrkan i stort sett bara finns i huvudstaden Kabul. Men det behövs också medel för detta. Därför blir min fråga till utrikesministern: Hur avser regeringen att denna gång finansiera eventuellt ökade internationella insatser i Afghanistan samtidigt som vi befinner oss i både Liberia och Kongo, även om vi nu minskar närvaron i Kosovo?
Laila Freivalds (S)
Anf. 19 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Till Cecilia Wigström vill jag säga att Nato har tagit en viss tid på sig att förbereda de fortsatta insatserna. Det är en av förklaringarna till att det har tagit tid. Vi kommer ändå att vara bland de första som är på plats i det utvidgade arbetet. Anledningen till att vi inte har återkommit till riksdagen tidigare är att vi har bedömt att vi måste samla ihop alla de beslut som riksdagen behöver ta. Vi vill inte komma med ett i taget utan kommer med ett samlat förslag. Detta kommer under våren så att vi kan vara säkra på att kunna vara på plats redan i juni. Riksdagen kommer alltså att ta ställning till det under våren. Jag håller verkligen med Ewa Björling om att det är väldigt viktigt att det är den svenska riksdagen som tar ställning till vart väpnade styrkor ska skickas i världen. När svenska soldater ska ut i strid är det ett ansvar som den svenska riksdagen ska ta. Det är ett av våra huvudargument för varför vi inte vill binda oss i militära allianser. När det gäller finansieringen är det så att de beslut som kommer att fattas ryms inom årets budget.
Cecilia Wigström (Fp)
Anf. 20 Cecilia Wigström (Fp)
Herr talman! Tack för det beskedet! Vi får alltså en proposition under våren till riksdagen. Jag tycker dock att det är väldigt beklämmande att den här situationen över huvud taget har uppstått, att vi nu har ett visst vakuum när det gäller militär och beväpnad trupps närvaro i Afghanistan för svensk del. Jag tror inte att man heller kan skylla på Nato. Hur kommer det sig då att tyskarna lyckades ha en trupp nere redan i oktober och uppfylla det utvidgade mandatet? Den afghanska regeringen har länge bett FN om hjälp med säkerheten i landet utanför Kabul. Det är som sagt beklagligt att världen väntar, planerar och förbereder - men är inte där. Samtidigt kvarstår de stora behoven i Afghanistan och ökar egentligen för varje dag. Ewa Björling tar också upp någonting som jag tror tangerar en orsak till att det är svårt att komma i väg, nämligen att resurserna inte finns. Uppenbarligen finns det politisk vilja hos regeringen att vara i Afghanistan, men när man inom politiken inte kan uppfylla det man vill är det ofta för att resurserna inte finns. Vi har i dag begränsade resurser för våra internationella åtaganden, och jag är rädd att regeringen inte använder dem på bästa sätt. Vi har i dag nämligen ingen strategi för de internationella insatserna. Från Folkpartiets sida efterlyser vi en internationell strategi för våra internationella uppdrag där vi har tydliga politiska målsättningar och ett effektivt resursutnyttjande. I dag är det ofta bråttom när vi tar de politiska besluten i riksdagen, och det finns ingen koordination. För varje insats vi gör blir det tydligt att en övergripande strategi saknas. Långt innan vi går in och erbjuder oss att åka till ett land bör vi ha tydliga kriterier för våra handlingsalternativ, vilka förband som ska skickas vart och i vilken omfattning. Om flera insatser blir aktuella på en och samma gång måste vi prioritera. Vilka kriterier gäller då? Det är dags att vi har principer och kriterier som slås fast i en internationell strategi. Vi har i dag en geografisk splittring. Vi har runt tusen personer i internationella insatser i 14 olika länder. Det är en utsmetning av våra resurser där vi går miste om samordningsfördelar. Det handlar dels om samordningsfördelar på plats, dels också om det faktum att varje land vi engagerar oss i kräver stabsresurser hemmavid. Det är tydligt att snittkostnaden per anställd i utlandsstyrkan är mycket högre i små och korta missioner. Vid långsiktiga missioner blir däremot snittkostnaden lägre. Om vi hade en strategi och en fokusering skulle vi därmed kunna utnyttja våra resurser bättre. Jag är rädd att också detta är en anledning till att det här beslutet dröjer. Afghanistan drabbas av att vi inte har de resurser som krävs, och det beror bland annat på dåligt resursutnyttjande från regeringens sida. Jag undrar: Är utrikesministern beredd att se till att Sverige får den internationella strategi som Folkpartiet efterlyser så att vi kan ge den bästa hjälpen till så många som möjligt? Nu i juni kommer det att vara val i Afghanistan. Vår utrikespolitiska målsättning är ju att vi ska främja demokrati och mänskliga rättigheter i världen, och då är det väldigt knepigt om vi inte nu är där och ser till att hjälpa till att få den säkerhet som behövs för att valen ska kunna bli fria och rättvisa.
Ewa Björling (M)
Anf. 21 Ewa Björling (M)
Herr talman! Sverige måste öka sitt deltagande i internationella insatser för att hjälpa till att skapa fred och stabilitet. Detta är grundläggande hörnstenar för att kunna utrota elände och fattigdom och skapa frihet för människor. Själva förutsättningen för att kunna nå en positiv utveckling är att det faktiskt existerar stabilitet och säkerhet i landet i fråga. Visserligen är kostnaderna för fredsfrämjande insatser höga, men det är ännu dyrare att inte ingripa. Människor i krisdrabbade länder betalar ett oöverstigligt pris. Vi kan bara nämna Rwandas folk. Herr talman! Jag tackar för svaret jag fick från utrikesministern att detta ryms inom årets budget. Det är mycket som ryms där; problemet är bara att sakerna urholkar varandra. Det är helt riktigt att vi ställer om vårt svenska traditionella förbandsförsvar till ett effektivt insatsförsvar, men budgeten för internationella insatser bör fortfarande finnas separat för att de här områdena inte ska urholka varandra. Just därför är det också viktigt att rätt strategi och rätt resurser finns till förfogande. Från moderat håll har vi också under flera år föreslagit att detta ska finns som en särskild post i utrikesområdets budget. Jag önskar att regeringen kunde komma till en liknande slutsats eftersom det skulle skapa en mycket högre grad av tydlighet för svensk försvarsverksamhet både hemma och utomlands. När får vi se det?
Laila Freivalds (S)
Anf. 22 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag tycker inte att den bild som Cecilia Wigström ger av vare sig strategin, planeringen eller resurserna på det här området stämmer. Resurserna finns där, det finns en strategi och det finns en planering. När det gäller Kosovo och Kongo har vi varit där länge i olika insatser som har avlöst varandra. När det gäller Afghanistan handlar det om att de insatser som görs måste samordnas. Det är en svår insats när man ska gå ut på landsbygden, och det krävs en samordning av resurserna. Denna koordination ska Nato göra. Det är Nato som har mandatet, och vi kan inte agera utan att denna koordination är gjord. Att Tyskland har kunnat vara där tidigare har att göra med att man har beslutat att Tyskland skulle vara den som var där först. Vi har gjort tydliga prioriteringar, vill jag också påstå, i valet av var våra insatser ska läggas. Vi har fortsatt på en del som vi beslutat om tidigare och där det finns en långsiktighet; annat har vi avslutat för att göra det möjligt att komma med nya insatser. I Afghanistan var vi först i Kabul, och nu när möjligheterna öppnades att gå ut i landet har vi också planering för att göra det. Ewa Björlings frågor om försvarets resurser överlåter jag till försvarsministern att hantera.
Cecilia Wigström (Fp)
Anf. 23 Cecilia Wigström (Fp)
Herr talman! Om det nu är så att regeringen har en strategi och att vi har resurser, varför finns vi då inte på plats i Afghanistan i dag? Varför har då det här glappet uppstått? Det är klart att resurserna ryms i budgeten om man åker ned senare. Om nu truppen kommer först i juni har vi sparat in ett halvt års kostnader, och då kan man förstås få plats med dem i budgeten. Men vi har heller inte varit där. Vi har inte varit i Afghanistan i dag när hjälpen behövs där. Säkerhetsläget blir sämre och sämre. Snart ska val genomföras, men de riskerar att inte kunna genomföras. Val är ju ändå en viktig kärna i demokratin. I vår utrikespolitiska deklaration säger vi att det vi först och främst ska värna och verka för i världen är respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Då är vi inte på plats i ett land som kanske inte kan genomföra val på grund av det dåliga säkerhetsläget. Då ska ju Sverige vara där med den militära truppen och ställa upp. Jag hävdar bestämt att det behövs en strategi för att bättre ta till vara de knappa resurser vi har. Vi fattade beslut förra året om att åka ned till Kongo-Kinshasa. Nu åker vi hem därifrån. Vi åker ned till Liberia under ett år. Hur länge kommer vi att vara där? Vi är engagerade i så många olika länder. Det innebär en utsmetning av resurserna. Jag är övertygad om att vi kunde få ut mer hjälp till dem som behöver det om vi kunde samordna och använda våra resurser mer strategiskt. Afghanerna har rätt att leva i ett land med fred, respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. För att nå dit behöver omvärlden ställa upp. Sverige behöver också ställa upp. Det är beklagligt att vi har den här pausen. Jag hoppas verkligen att vi får se den här propositionen så fort som möjligt.
Laila Freivalds (S)
Anf. 24 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag har en känsla av att Cecilia Wigström borde tala med någon annan än mig här i riksdagen. Det var faktiskt så att regeringen gärna såg att vi var kvar i Kabul, att ISAF var kvar. Men vi fick inte stöd för det av riksdagen. Att dessutom benämna den strategi och de beslut som har fattats om olika insatser som en utsmetning - jag får nästan ett intryck av att det vi gör är värdelöst på grund av att det smetas ut och att det inte blir tillräcklig substans i det - måste jag faktiskt invända mot. De insatser som vi gör efter moget övervägande gör vi efter bedömning av vad vi lämpligast kan använda våra resurser till. Vi gör en avvägning i förhållande till andra länders insatser och deras möjligheter. Efter koordinering av våra insatser tillsammans med andra har vi gjort en bedömning av var vi kan göra bäst nytta. Det är ingen utsmetning i det. Det är noga övervägda beslut som utgår från vår kapacitet och behoven där vi gör våra insatser.

Intressenter

Frågeställare

Cecilia Wigström
Cecilia Wigström

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.