Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Säkerhetspolisens arbetsmetoder, flyktingspionage och Sveriges relationer till Iran

Interpellation 2006/07:237 av Larsson, Kalle (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-01-19
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Anmäld
2007-01-23
Svar fördröjt anmält
2007-01-25
Sista svarsdatum
2007-02-02
Besvarad
2007-02-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 januari

Interpellation

2006/07:237 Säkerhetspolisens arbetsmetoder, flyktingspionage och Sveriges relationer till Iran

av Kalle Larsson (v)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

För drygt ett år sedan visade SVT en dokumentär som bland annat visade att Iran bedriver flyktingspionage i Sverige och har gjort det under hela 1990-talet. I september i år visades ännu ett program om iranskt flyktingspionage i Sverige.

Av de båda programmen framgick att den svenska säkerhetspolisen känt till förövaren av mordet på den kurdiske iranske motståndsmannen Karim Mohamadzade. Säpo vägrade dock med hänvisning till sekretessen att utlämna uppgifter om den huvudmisstänkte Reza Taslimi till mordutredningen.

Senare har medierna publicerat uppgifter om att två iranier från den iranska underrättelsetjänsten tagit kontakt med iranier bosatta i Sverige i syfte att skaffa sig informationer att vidarebefordra till den iranska regimen och säkerhetstjänsten i Iran.

En av dem har falskeligen utgivit sig för att vara FN-tjänsteman och läkare och infiltrerat iranska regimkritiska organisationer i Sverige. Han har även framträtt i iranska lokala radiostationer på ett sådant sätt att han bland iranier i Sverige framstått som en trovärdig och regimkritisk person som var villig att hjälpa asylsökande iranier i Sverige.

En person som kontaktat honom och vädjat om hjälp med att få ut en politiskt aktiv regimkritisk kusin, som hamnat i en farlig och svår situation, har berättat att kusinen försvann spårlöst en kort tid efter det att kontakt tagits med den falske läkaren eller FN-tjänstemannen.

Det torde vara väl känt för den svenska säkerhetspolisen att den iranska regimen bedriver flyktingspionage i Sverige. Det torde vara en självklarhet att personer som bedriver spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige först döms enligt brottsbalken och därefter utvisas från vårt land.

Så har inte skett i det fall som nämns ovan. Den svenska säkerhetspolisen har inte vidtagit några åtgärder mot brott som begåtts. I stället har man endast överlåtit till andra myndigheters byråkratiska kvarnar att mala, med det enda resultatet att den ovan nämnde flyktingspionen utan att bestraffas för sitt brott kan stanna i Sverige tills hans uppehållstillstånd går ut och kanske till och med fortsätta sin verksamhet och dupera iranier i Sverige – en verksamhet som utgör en fara för människors liv.

Av det sätt på vilket den svenska säkerhetspolisen hanterar iranskt flyktingspionage i Sverige följer inte bara att människors liv sätts i fara. Det finns också en annan sida av saken. Genom att inte tillämpa brottsbalken, bestraffa och utvisa personer som ägnar sig åt spionage och olovlig underrättelseverksamhet i Sverige, undviker man att komma i konflikt med den iranska regimen – en konflikt som kan skada svenska ekonomiska intressen.

Detta påpekas bland annat annat av Abolhassan Bani Sadr, före detta president i Iran som i dag lever i exil i Europa, när han talar om den svenska försiktigheten i relationerna med Islamiska republiken Iran. Bani Sadr pekar bland annat på den omfattande exporten till Iran. Iran är en av Sveriges viktigaste utomeuropeiska exportmarknader. Den svenska exporten till Iran 2005 uppgick till 7,8 miljarder kronor. Exporten till Iran ökade med 12 % under 2005 jämfört med föregående år.

Säkerhetspolisens och andra svenska myndigheters uppträdande i fallet med den iranske flyktingspionen rimmar illa med svenska regeringars bedyranden genom åren att man i samband med ekonomiska förhandlingar och slutande av ekonomiska avtal med andra länder alltid tar upp frågan om mänskliga rättigheter.

Det är ett märkligt förfarande att den svenska säkerhetspolisen uppträder på ett sådant sätt att den förhindrar att brottslingar ställs inför rätta, döms och i de fall de befinns skyldiga straffas och utvisas.

Jag vill fråga justitieministern:

1. Vilka initiativ är ministern beredd att ta för att förhindra att iranskt spionage mot Sverige och personer bosatta i Sverige ska kunna fortsätta?

2. Vilka initiativ är ministern beredd att ta för att säkerhetspolisen ska agera snabbare och tydligare för att förhindra att spionageverksamhet kan fortgå?

3. Vilka initiativ avser ministern att ta för att förhindra svensk säkerhetspolis från att med hänvisning till sekretesslagstiftningen undanhålla viktigt material i brottsutredningar?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:237, Säkerhetspolisens arbetsmetoder, flyktingspionage och Sveriges relationer till Iran

Interpellationsdebatt 2006/07:237

Webb-tv: Säkerhetspolisens arbetsmetoder, flyktingspionage och Sveriges relationer till Iran

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Beatrice Ask (M)
Anf. 33 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att förhindra att iranskt spionage mot Sverige och personer bosatta i Sverige ska kunna fortsätta. Han har också frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att Säkerhetspolisen ska agera snabbare och tydligare för att förhindra att spionageverksamhet kan fortgå. Slutligen har Kalle Larsson frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att förhindra svensk säkerhetspolis från att med hänvisning till sekretesslagstiftningen undanhålla viktigt material i brottsutredningar. Jag kan av naturliga skäl inte kommentera de enskilda ärenden som Kalle Larsson tar upp i sin interpellation. Jag vill dock understryka att våra myndigheter har långtgående skyldigheter att vidta åtgärder för att bekämpa eventuell brottslighet. När det gäller frågan om utlämnande av uppgifter från Säpo till den öppna polisen kan Säpo ha tungt vägande skäl för att inte lämna ut viss information. Det finns stöd i sekretesslagstiftningen för att göra en sådan bedömning. I vissa fall, till exempel när uppgifterna behövs i en pågående förundersökning, får uppgifterna lämnas till den öppna polisen trots att de är sekretessbelagda hos Säpo. Det gäller då det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas ut väger tyngre än intresset av att de skyddas. Bedömningen av vilka uppgifter som ska lämnas ut görs mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall. Som framgår i Kalle Larssons interpellation är bekämpandet av flyktingspionage i första hand en fråga för Säpo. Om Säpo konstaterar att en person med diplomatisk status ägnar sig åt flyktingspionage kan Säpo begära att personen förklaras persona non grata , det vill säga icke önskvärd i vårt land. Det är sedan upp till regeringen att besluta om en så kallad PNG-förklaring. Om en person utan diplomatisk status bedriver sådan verksamhet är det Säpos uppgift att utreda eventuell brottslighet och verka för att personen i fråga lagförs. Flyktingspionage ska naturligtvis motverkas med kraft. Det framgår tydligt i regeringens direktiv till Säpo. Jag vet också att Säpo arbetar intensivt för att förhindra att personer från utländska ambassader eller med kopplingar till ambassaderna försöker hindra människor från att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter i Sverige. Den borgerliga alliansen satsar nu på Säkerhetspolisen. I budgetpropositionen för 2007 ökades anslaget till Säpo med 100 miljoner kronor från och med 2007. Resurstillskottet ska främst användas till terrorismbekämpning men också för annan angelägen verksamhet som under flera år fått stå tillbaks på grund av resursbrist. I och med det tillskottet ges nu Säpo goda förutsättningar att utveckla verksamheten på många områden, däribland när det gäller att bekämpa flyktingspionage.
Kalle Larsson (V)
Anf. 34 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Skälen till att vi i dag träffas för den här debatten är egentligen flera. Men jag tror att en avgörande inställning som man måste ha med sig är att det finns ett intresse för regimer varifrån människor har tvingats fly att försöka kartlägga vart människor har tagit vägen och vilken verksamhet de bedriver för att skydda sin egen inskränkta statsmakt. Iran är ett sådant exempel. Det är en regim som med alla rimliga medel behöver bekämpas för att demokrati och mänskliga rättigheter ska kunna vara vägledande också för det iranska folkets möjligheter till värdighet i sin vardag. Det är delvis en annan diskussion än denna, men det är värt att säga att det rör sig om en regim som inte skyr några medel för att kartlägga dem som de uppfattar som personer som är fiender till den egna statsapparaten men som i verkligheten i de allra flesta fall är människor som har utövat sina grundlagsfästa eller åtminstone vad som borde vara grundlagsfästa demokratiska rättigheter. Jag har stor respekt för att man inte i kammaren avgör enskilda ärenden, vare sig när det rör beslut i enskilda ärenden eller när det rör uppföljning av beslut som är myndighetsbeslut. Men jag tror att man ändå ska vara medveten om att det är fullt förenligt och till och med lämpligt i enlighet med kammarens regler att ge exempel från enskilda ärenden och fall för att man ska kunna belysa den lagändring eller de förändringar av svensk praxis som man efterlyser. I det här fallet är det nödvändigt att ge ett antal exempel. De finns i den skriftliga versionen av min interpellation. Det är en fråga som många knappt ens låtsas om finns. Ministerns svar i dag är lite svävande på den punkten. Existerar det i dag spionage mot personer i Sverige som har sitt ursprung i andra länder, eller gör det inte det? Jag borde kanske ha ställt den frågan först, men jag gör det nu. Förekommer det som här kallas flyktingspionage? Det är inte alltid flyktingspionage i den betydelsen att man spionerar på personer som är flyktingar, utan det kan mycket väl handla om att utländska regimer vill kartlägga personer som sedan många år är boende i Sverige och inte alls längre behöver eller ska betraktas som flyktingar. Förekommer detta eller inte? Ska vi börja med den grundläggande verklighetsbilden och se om vi kan bli överens om denna? Jag läser i ministerns svar att när det gäller att man kan undanhålla uppgifter, sekretessbelägga uppgifter som skulle kunna vara viktiga för förundersökning, så är det en avvägning. Det kan väl i någon mening vara möjligt, men då måste vi nog bedöma vari den avvägningen ligger. Ministern säger: Detsamma gäller då det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas ut väger tyngre än intresset av att de skyddas. Kan ministern ge exempel på tillfällen där det är så viktigt att man skyddar uppgifter trots att skyddandet av de uppgifterna faktiskt skulle kunna innebära att människors liv och hälsa riskeras? Det är ju vad vi talar om här. Det finns ett antal exempel, och det finns också en systematik i hur man i dag sekretessbelägger uppgifter som gör att människor fortsätter att bedriva verksamhet som är vad vi brukar benämna flyktingspionage, trots att det sedan länge borde ha avbrutits, för att uppgifterna om att det begås är hemlighållna. De är sekretessbelagda. Vilka intressen kan det vara som är så tunga att man inte vill offentliggöra eller ens till polismyndighet meddela vad det är för uppgifter vi talar om? Det ska väl inte tolkas som att det är svenska intressen som vi här talar om? Låt mig börja med dessa grundläggande frågor och i mitt nästa anförande återkomma till en mängd ytterligare frågor.
Fredrik Malm (Fp)
Anf. 35 Fredrik Malm (Fp)
Herr talman! Det här är en väldigt viktig fråga, och jag tror att vi alla här i kammaren och även de allra flesta ute på gator och torg kan vara överens om att spionage mot människor på detta sätt är någonting som givetvis är helt oacceptabelt. Det är också någonting, vilket justitieministern mycket tydligt påpekar i sitt svar, som de svenska myndigheterna måste vara varsamma med. Men i det här sammanhanget finns det några saker som jag tycker är tämligen intressanta. Jag har full förståelse för att vi inte kan diskutera enskilda ärenden mycket ingående och att justitieministern inte kan uttala sig på det sättet. Men karaktären på detta fall är ändå ganska intressant, och det har också blivit belyst i en rad tidningsartiklar. Den svenska säkerhetspolisen har alltså fått information om att en person spionerar på medborgare i Sverige för en utländsk ambassads räkning, och de svenska myndigheterna har inte vidtagit några åtgärder. Detta är ju kärnfrågan i det aktuella fallet som interpellationen från Kalle Larsson också handlar om. Då kan man fundera på om det kanske finns rimliga skäl för att inte vidta åtgärder. Det kan det mycket väl göra. Det kan vara så att vår säkerhetspolis inte är säker på att vederbörande person är skyldig. Så kan det vara. I sådana fall skulle det vara ett direkt rättsövergrepp att gripa personen, anklaga honom eller döma honom om han är oskyldig. Det kan också ha att göra med andra olika händelser runt om i världen. Det finns svenskar som är fängslade i Iran anklagade för bland annat spionage och mycket annat. Men då ska vi tänka på att det finns en tredje part i detta sammanhang, nämligen tiotusentals iranier i Sverige som har rätt att känna säkerhet och trygghet i vårt land och som har flytt från krig, förtryck, förföljelse och diktatur och kommit till Sverige och fått rätt att stanna i Sverige. Och många av dem är i dag medborgare i vårt land. Jag tror att den viktigaste uppgiften för oss politiker måste vara att se till att människor som har flytt och som har fått stanna i Sverige och fått skydd här också ska kunna känna sig trygga i Sverige. Detta måste vara allas vårt gemensamma ansvar. Svaret från justitieministern är till stora delar ett bra och korrekt svar. Men det finns också en hänvisning till att vi i den borgerliga alliansen ökar budgetramarna till Säpo. Jag instämmer helt och håller med justitieminister Beatrice Ask om detta, och jag tycker att det är mycket viktigt att vi gör det. 100 miljoner mer får den svenska säkerhetspolisen. Och i den värld som vi lever i vet vi att det är mycket viktigt. Men i det här fallet handlar det inte om resurser. I det här fallet handlar det om att våra myndigheter har känt till att spionage har förekommit men inte vidtagit åtgärder. Och då är det inte en resursfråga, utan frågan har en annan karaktär. Herr talman! Avslutningsvis, förutsätter jag att svenska myndigheter i framtiden inte står passiva när det handlar om sådana här saker. Jag förutsätter också att både regeringen och våra myndigheter upprätthåller högsta beredskap när sådant här förekommer, så att vi i framtiden inte ska behöva se tv-dokumentärer i vårt land eller läsa grävande journalistiska reportage i våra tidningar om saker och ting som har hänt där människor i Sverige har blivit regelrätt avrättade av personer med diplomatpass eller att personer i Sverige har tvingats utstå flyktingspionage och andra rättsövergrepp.
Max Andersson (Mp)
Anf. 36 Max Andersson (Mp)
Herr talman! Miljöpartiets Bodil Ceballos lämnade nyligen in en skriftlig fråga om just detta ärende. Då fick hon bland annat svaret att det generellt är regeringens inställning att flyktingspionage ska bekämpas kraftfullt. Det är bra. Samma formulering återkommer nu i dag, nämligen att flyktingspionage naturligtvis ska motverkas med kraft. Det är jättebra. Men min fråga är om det verkligen är så att flyktingspionaget motverkas kraftfullt och med kraft. Den iranska regimens flyktingspionage här i Sverige är ett verkligt och stort problem. Och jag tror att man skulle kunna motverka det mycket mer kraftfullt än vad som har skett. Min fråga är: Anser ministern att flyktingspionaget verkligen motverkas kraftfullt, och hur skulle man kunna öka kraften i detta arbete?
Beatrice Ask (M)
Anf. 37 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Först vill jag säga att jag inte kommer att diskutera något enstaka ärende i något avseende utan att jag kommer att uttala mig generellt av olika skäl. Jag ska först ta upp Kalle Larssons fråga: Existerar flyktingspionage i Sverige? Den är rätt väsentlig. Ja, det kan vi verkligen inte utesluta. Det finns mer än ett exempel. Och det är tyvärr inte bara från ett håll som det sker. Det kan förekomma. Och det är därför som det faktiskt är Säpos skyldighet att bekämpa flyktingspionage. Det är en vidrig verksamhet som vi inte vill se i det här landet. Så är det. Därför är resursförstärkningen betydelsefull. Jag fick en fråga från Max Andersson om flyktingspionage motverkas kraftfullt i Sverige. Jag tror att det är berättigat att ställa den frågan. Under många år har Säpo nämligen bara tillförts pengar för personskydd av förtroendevalda och en del andra personer. I övrigt har verksamheten gått i stå. Om inte annat så finns det möjlighet för en myndighet att då hävda att pengarna inte räcker till allt som de skulle räcka till. Det är klart att med en omfattande invandring eller många flyktingar i Sverige, vilket vi faktiskt har, är risken stor att arbetsbördan är tyngre än vad resurserna är för att motverka problem på detta område är. Jag utesluter faktiskt inte att det har gjorts för lite. Därför är den förstärkning som den borgerliga regeringen nu har gjort betydelsefull och borde kunna ge resultat i form av att man agerar mer också på detta område. Och det är viktigt att man gör det därför att detta handlar om att se till att personer som inte tar sin diplomatiska uppgift eller sitt internationella samarbete på tillräckligt stort allvar faktiskt inte heller kan verka i Sverige. Vi har en skyldighet att verka för medborgerliga fri- och rättigheter och att sköta det på ett bra sätt i Sverige. Ytterligare en fråga var om vi vet att man gör tillräckligt om dessa sekretessbestämmelser finns. Varför ska ha man ha sådana sekretessregler som Säpo har? De innebär ju att man då inte alltid berättar varför man inte har gjort någonting, vad det är som har skett och så vidare. Reglerna är så utformade att Säpo inte offentligt behöver motivera varför man har gjort en bedömning. Men vad det handlar om och alltid måste handla om är skäl som väger tyngre än det enstaka skäl som de vägs emot. Det kan då handla om andras liv, flera liv, hot mot rikets säkerhet, skyddande av källa eller kanske egen källa i en viktig operation. Jag tror att dessa sekretessregler behövs och måste användas i denna verksamhet som är intimt kopplad till det internationella arbetet och som är komplicerat. Jag vill också påpeka att när Säpo ska bekämpa denna typ av brottslighet har man också goda möjligheter att verka för att man lagför personer som ägnar sig åt denna typ av flyktingspionage. Och man kan också lämna in en begäran om tuffare tag från regeringen. Det är inte så att Säpo inte har verktyg för att agera när man anser att man kan göra det. Med resursförstärkningen och med de regler som vi har ser jag goda möjligheter för Säpo att agera på ett bra sätt i denna typ av frågor utan att jag för den skull går in på enskilda ärenden. Och det är min bestämda övertygelse att vi behöver ha ett seriöst arbete på detta område. Och ibland är det otillfredsställande att inte få hela berättelsen. Men så långt som jag har kunnat utröna så arbetar man seriöst med dessa frågor och sitter inte med armarna i kors i onödan i vart fall eller låter bli att agera där enskilda människors fri- och rättigheter träds för när.
Kalle Larsson (V)
Anf. 38 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Då har vi i alla fall kommit så långt att vi, verkar det som, är överens om att det förekommer spionage mot personer som är flyktingar eller som av annan anledning befinner sig i eller är bosatta i Sverige och kanske tidigare har kommit från ett annat land. Det är en bra början, men inte en avancerad början, för detta är något som väldigt många människor i många år har vittnat om. Jag ska helt kort ge några exempel. Ett exempel är Sveriges Radios program Front där man hösten 2005 gjorde ett reportage. Man diskuterade där med personer från Colombia som av den colombianska ambassaden hade blivit fotograferade vid en demonstration. Vi har också exempel från Ekot som tidigare har gjort undersökningar och talat med eritrianer, afghaner, iranier och irakier och med östeuropeiska och latinamerikanska grupper. Alla dessa bekräftar att det sker ett spionage. Även om inte varje anklagelse om spionage är detsamma som att det nödvändigtvis har förekommit är själva misstanken om att det förekommer och att man inte känner ett stöd från svenska myndigheter för att ta itu med det spionaget tillräckligt dels för att frukta för sin egen säkerhet och kanske för sin familjs säkerhet i hemlandet, dels för att begränsas i sin demokratiska rätt att utöva sina politiska fri- och rättigheter i Sverige. Nu är det för mig långt till att känna mig så att säga påverkad av utländska ambassaders agerande. Men jag har själv varit med om någonting liknande - inte för att jag är flykting eller för att jag av någon anledning har att frukta förföljelse på det viset. Det var en demonstration där vi talade oss varma för fredsfrämjande insatser i Tjetjenien och anklagade den ryska statsapparaten för storrysk imperialism i Tjetjenien. Det resulterade i att det bara ett par dagar senare kom ett e-postmeddelande från den ryska ambassaden som kallade upp oss - förlåt, inbjöd oss - till ett möte på ambassaden och ordagrant kunde redogöra för vad som hade sagts i det tal jag höll. Jag har inga problem med det, utan jag är glad över att den ryska ambassaden och regimen följer händelserna och deltar i den politiska debatten. Men för en person som inte har samma säkerhet som jag, som inte har samma plattform som jag, i det här landet - till exempel för en flykting från Tjetjenien - hade det förstås varit en mycket mycket allvarligare situation. Det är därför som det här är allvarligt. Jag är kanske inte lika imponerad av svaret som det lät som att Fredrik Malm var. Det är mycket som han instämmer i, som han uttryckte det, även om han också kom med riktig och berättigad kritik mot svaret. Vad är det egentligen för svar vi får på mina två första frågor? Frågorna är alltså: Vilka initiativ är ministern beredd att vidta för att hindra att spionaget kan fortsätta? Och hur ska man göra för att Säkerhetspolisen ska agera snabbare och tydligare? Där handlar svaret än så länge bara om pengar. Det är det enda svar som ges. Möjligen klargör den här debatten betydelsen och behovet här. Där vill jag gärna höra om ministern i så fall kan vara ännu tydligare i sina riktlinjer eller om hon är beredd att förtydliga regleringsbrevet ytterligare för att göra detta till en minst lika viktig prioritet som det som brukar kallas för terroristbekämpning. Det har ju lite grann blivit så att det som kallas för terroristbekämpning alltid tar den största biten av kakan. Den risken finns förstås också i det här sammanhanget, framför allt när man säger som ministern sade, nämligen att de här pengarna i första hand ska gå till att bekämpa terrorismen. På min sista fråga, om hur vi ska se till att inte viktig information undanhålls svenska polisutredningar och sekretessbestäms utan orsak, får vi inget svar alls. Svaret är bara en verklighetsbeskrivning av att så får man göra, och det är alldeles riktigt att man får göra så. Men problemet kvarstår. I dag finns det personer i Sverige som borde anklagas för brott, som borde föras inför rättvisan, men som i stället kan fortsätta att spionera på personer som tidigare har varit deras landsmän. Vad gör vi egentligen åt det?
Fredrik Malm (Fp)
Anf. 39 Fredrik Malm (Fp)
Herr talman! Det är mycket viktigt att den här typen av brottslighet och den här typen av agerande från utländska staters diplomatiska beskickningar i Sverige med kraft motverkas. Jag tackar justitieminister Beatrice Ask för detta klargörande och för att regeringen också betonar detta. Resursförstärkningen till polisen är självklart mycket viktig, även om resurserna i det här konkreta fallet möjligen inte hade gjort så stor skillnad. Men det är klart att detta är viktigt i det stora hela för att bättre kunna förstå vilken typ av brottslighet det här är, för att kunna vidta åtgärder och så vidare. Jag tror att vi också ska vara medvetna om några andra saker. Det här är en fråga som egentligen berör flera områden än bara just det justitiepolitiska området. Det här är en fråga som sträcker sig över det migrationspolitiska området. Jag har talat med företrädare för Migrationsverket och frågat dem vad de gör, om de har kontroll till exempel över vilka som är tolkar på verket. Ofta har jag fått svaret att det där egentligen är någonting som ligger på Säkerhetspolisens bord. Det här är också en fråga som handlar om utrikespolitik, i en förlängning om Sveriges relationer med en totalitär diktatur i Mellanöstern som söker regional hegemoni och som genom att sponsra terrorism runt om i världen och hota med att utplåna andra stater håller på att segla upp som ett stort hot mot världsfreden, inte minst med tanke på atomprogrammet och annat. Avslutningsvis: Det finns en fara i att vi får veta att den här typen av flyktingspionage har förekommit i Sverige och att våra myndigheter har känt till det men inte agerat. En av de befarade konsekvenserna är givetvis att vi inte kan garantera säkerhet för människor - oavsett om de är flyktingar i exil eller om de är svenska medborgare - och människors skydd i Sverige. En annan konsekvens är om Sverige sänder signalen att vi känner till saker som förekommer i vårt land men att våra myndigheter inte vidtar åtgärder. En tredje befarad konsekvens är förstås om Sverige inte på alla områden kan bidra till att upprätthålla det tryck som behövs också för att kunna verka för en demokratisering i Iran - att vi genom vårt agerande i Sverige någonstans på olika sätt legitimerar regimens agerande.
Max Andersson (Mp)
Anf. 40 Max Andersson (Mp)
Herr talman! Det har ställts så många kloka frågor här. Jag ska inte upprepa dem. Däremot undrar jag kring frågan om resurser. Det är ju så att man alltid kan argumentera för mer resurser till arbete för att förhindra terroristbrott. Hur säker man än är kan man alltid argumentera för att man måste ha mer resurser för att bli ännu säkrare. Det är förstås en svår avvägning som där måste göras. Jag tror att vi alla här är ense om att en terroristattack i Sverige vore en verklig mardröm. Men flyktingspionaget är inte bara en verklig mardröm utan också ett för många människor högst verkligt problem. Jag undrar om det inte är så att vi kanske felprioriterar när det gäller resurserna på den här punkten. Har ministern några tankar kring detta?
Beatrice Ask (M)
Anf. 41 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Ja, Max Andersson, jag har många tankar på det här området, och det finns nog anledning att ha det i en alltmer internationaliserad värld med komplicerade och besvärliga frågeställningar. Jag tror att vi mycket måste fundera på hur vi på ett bra sätt tjänar demokratiutveckling och mänskliga fri- och rättigheter, för det här är komplicerade ärenden. Det ställdes ett antal konkreta frågor till mig i Kalle Larssons interpellation, och jag har försökt att besvara dem. Jag håller med om att mycket i svaret handlar om pengar. Det här med pengar är ju inte så bara. Just när det handlar om flyktingspionage tas rätt mycket tid och resurser i anspråk om man ska komma någonstans. Har man någon gång följt en del av de här komplicerade ärendena vet man att det kanske finns ett skäl till att det anses att Sverige har agerat otillräckligt. Man har nämligen inte haft de resurserna. Då kommer jag in på den synpunkt som Fredrik Malm hade, att det ligger en fara i att Sverige, om det är uppenbart eller man tror sig veta eller ana att det finns flyktingspionage, inte agerar. Ja, det är kanske så vi har gjort tidigare när resurserna inte har funnits. Det i sig är en signal av mer än ett slag, beroende på vem man nu tycker att signalen skickas till. Min och regeringens ambition är att vara väldigt tydlig på några punkter. En sådan punkt är att vi inte accepterar flyktingspionage. Vi tycker att det är en allvarlig sak, och vi är tydliga om det uppdrag vi ger Säpo och är tydliga om att vi också vill se resultat av de resursförstärkningar man nu får. Det är första gången på rätt många år som man lägger pengar till Säpo för någonting annat än personskydd. Det handlar verkligen inte bara om terroristbekämpning. Det handlar om analys, bedömning, spaning och utredning också av andra ärenden och också andra uppgifter än de mest uppenbara inom Säpos verksamhet. Här hoppas jag att vi får ett resultat som är vettigt. Så har vi detta med Säpos speciella situation med sekretessbestämmelserna där man inte har en absolut skyldighet att gå till polisen med uppgifter som man har för att få lagföring, utan där har man en möjlighet att ibland vänta med att lämna den informationen därför att man menar att det skadar i ett annat sammanhang att lämna den informationen. Man får väga dessa mot varandra. Så är lagstiftningen utformad. Det är tråkigt att vi lever i en sådan värld, men jag tror att man ska ha respekt för att det faktiskt är på det sättet och utgå från att man klarar av att göra den bedömning som det handlar om. Det handlar om mänskliga fri- och rättigheter i de enskilda fallen men också om mänskliga fri- och rättigheter i det internationella arbetet och i ett större perspektiv. Det är svåra avvägningar. Jag har inte de jättesmarta torgmötessvaren om exakt vad som är rätt och vad som ska rättas till i de här fallen, men jag kan försäkra er som har deltagit i den här debatten att det här är frågor som är centrala om man vill att Sverige ska vara en aktiv aktör i det internationella arbetet och att vi också ska bemötas med respekt från andra länder som har sina ambassader i Sverige och som samarbetar med oss i olika avseenden. Vi ska vara tydliga med vilka värden vi står för. Vi ska se till att polis och regelverk ger oss de verktyg som behövs för att leva upp till det i praktiken.
Kalle Larsson (V)
Anf. 42 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Det vi nu talar om är alltså att det finns personer i Sverige som är otrygga därför att de riktigt eller oriktigt - många gånger riktigt, har det visat sig - befarar att det egna gamla hemlandets ambassad eller regim på något sätt bedriver spionageverksamhet mot dem dels för att kartlägga ens verksamhet i Sverige, dels för att kartlägga kopplingarna tillbaka till det tidigare hemlandet för att där avslöja politisk verksamhet. Vi har fått klargjort under den här debatten att det förekommer. Vi har fått klargjort under den här debatten att det inte är acceptabelt. Det är väl mer eller mindre naturligt att vi får detta klargjort, men det kan ändå i sig vara viktigt. Vi har också fått klargjort att det är prioriterat av regeringen. Jag nämnde det här med terroristbekämpning därför att statsrådet gjorde det. Jag läser ur svaret: "Resurstillskottet ska främst användas till terroristbekämpning - - - ." Är det kanske, enligt vad Max Andersson tidigare sade, inte den enda prioritering man ska ha? Kan det till och med vara ännu viktigare att se till att en bekräftad verksamhet som gör människor otrygga och som också riskerar människors liv och hälsa både här och i andra länder får högre prioritet än befarad terroristverksamhet? Här vet vi att någonting inte stämmer. Här vet vi att människor drabbas. När det gäller terroristbekämpning behöver man naturligtvis ha en förberedelse, en planläggning och en kartläggning. Men det är ändå sådant som ännu inte har inträffat. Missförstå mig inte, vi måste ha planeringen klar, men här är det bekräftad brottslig verksamhet som vi talar om. Jag tror tyvärr inte att det vi hittills har hört kommer att vara tillräckligt. Även om resurser kan vara ett sätt, om de används på rätt sätt, är det annat som också kommer att behöva göras. Vi ska ha i minnet att det vi här talar om är fall där man har haft kännedom och kunskap om vad som pågår men ändå valt att inte agera från Säpos sida. Det är det vi behöver göra tydligt i regleringsbrev, i regelverk och eventuellt också på andra sätt i den allmänna debatt som nu pågår och eventuellt också i kommande lagstiftning. Frågan är inte över, den kommer att återkomma, det kan vi garantera.
Beatrice Ask (M)
Anf. 43 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Låt mig vara lite dysterkvist så här på slutet. I fråga om flyktingspionage säger Kalle Larsson att det finns och att man måste agera och att det kanske är viktigare att agera mot terrorism som ändå är något som inte har hänt. Jag vill bara påpeka att det tyvärr finns domar i terroristbrott också i Sverige. Vi lever inte på den där isolerade ön utanför resten av omvärlden. Det är ganska komplicerade samband. Det är skälet till att vi tvingas att ha säkerhetspolis och tvingas att ha en del regler som är besvärliga. Jag vill inte ställa dessa mot varandra - definitivt inte, inte i onödan i varje fall. Men det är självklart för mig att enskilda människors rätt till frihet och respekten för mänskliga rättigheter är oerhört centralt. Det måste vi agera för både i de enskilda fallen och i det stora. Därför måste man se verksamheten som en helhet, och det är inte enkelt alla gånger. Men jag tror att det är en av de viktiga uppgifterna för säkerhetspolis och polis bland annat.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.