Övergångsbestämmelser för barn med autism i den nya skollagen
Interpellation 2010/11:266 av Svantorp, Gunilla (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-03-09
- Anmäld
- 2011-03-09
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-03-15
- Sista svarsdatum
- 2011-03-30
- Besvarad
- 2011-04-26
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 9 mars
Interpellation
2010/11:266 Övergångsbestämmelser för barn med autism i den nya skollagen
av Gunilla Svantorp (S)
till utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Enligt den nya skollagen ska personer med autism eller autismliknande tillstånd tillhöra grundsärskolans målgrupp endast om de också har en utvecklingsstörning eller en betydande och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning. Att skollagen innebär en uppstramning av särskolans målgrupp behöver inte alls vara negativt. Ju fler elever som med rätt insatser och stöd förmår att klara den ordinarie grundskolan desto bättre, och samhället bör ha detta som utgångspunkt för sina insatser och överväganden.
Den nya skollagen kan ändå ge mycket besvärliga konsekvenser för elever med autism som i dag går i särskola, men som i och med den nya skollagen inte längre har rätt att göra det. Under remissomgången inför framtagandet av den nya skollagen var det flera remissinstanser som påpekade behovet av övergångsbestämmelser. I lagen om införande av skollagen (2010:801) angavs också övergångsregler för gymnasiesärskolan för elever som påbörjat sin utbildning före den 1 juli 2011. För grundsärskolan saknas däremot i dagsläget övergångsregler. Dessa elever kan alltså tvingas byta skolform från grundsärskola till reguljär grundskola, mot såväl elevens som vårdnadshavarnas vilja och även om de genomgått nästan hela grundsärskolan.
Jag vill med anledning av detta fråga utbildningsministern:
Avser utbildningsministern att ta initiativ till förslag om att införa övergångsbestämmelser för dessa elever?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:266
Webb-tv: Övergångsbestämmelser för barn med autism i den nya skollagen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:91 Tisdagen den 26 aprilProtokoll 2010/11:91 5 § Svar på interpellation 2010/11:266 om övergångsbestämmelser för barn med autism i den nya skollagen
Protokoll från debatten
Anf. 1 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Gunilla Svantorp har frågat mig om jag avser att ta initiativ till förslag om att införa övergångsbestämmelser för elever med autism som enligt den nya skollagen ska tas emot i grundskolan.
Särskolan är en mycket bra skolform för de elever som på grund av utvecklingsstörning eller hjärnskada inte kan nå upp till grundskolans kunskapskrav. I särskolan kan dessa elever få den specialistkunskap och gemenskap som krävs för en utbildning som ger dem förutsättningar att uppnå särskolans kunskapskrav och en trygg studiegång.
Men i särskolan ställs andra krav på elevernas kunskaper än i grund- och gymnasieskolan. Det gör att elever som har gått i särskolan inte har samma möjligheter till vidare utbildning. Vi vet också att elever som har gått i särskolan har svårare att få arbete efter utbildningen. Därför är det viktigt att bara de elever som på grund av utvecklingsstörning eller hjärnskada inte kan gå i grundskolan tas emot i grundsärskolan. Elever med autism som inte har en utvecklingsstörning kan, med rätt stöd från skolan, nå kunskapskraven i grundskolan.
Kommuner och skolor har stora möjligheter att anpassa sin verksamhet så att övergången till grundskolan blir så smidig som möjligt för dessa elever. Eleven kan till exempel läsa enligt grundskolans kursplaner, men gå kvar i samma undervisningsgrupp som tidigare. Detta underlättas av att särskolan i många fall bedrivs integrerat med grundskolan i samma lokaler och samma klassrum. Specialpedagogiska skolmyndigheten kan också med råd och stöd hjälpa skolan att utforma utbildningen för den enskilda eleven.
Anf. 2 Gunilla Svantorp (S)
Fru talman! Tack för svaret, Jan Björklund! Jag tycker att det är ett icke-svar som jag inte alls är nöjd med. Jag ställde en fråga till ministern om övergångsregler med anledning av den nya skollagen som säger att autistiska barn utan utvecklingsstörning inte längre hör till särskolan utan ska gå i vanlig skola. Jag har fått ett svar som inte alls svarar på min fråga.
Ministern säger i sitt svar att barnen kan gå kvar i särskolans grupp men läsa enligt grundskolans läroplan, att det är upp till skolorna att fixa detta så smidigt som möjligt och att om de behöver kan de ta hjälp av den specialpedagogiska myndigheten. Det är vad jag kallar för ett icke-svar.
Jag vill ändå poängtera att jag tycker att det är bra att det blir tydliga regler och en uppstramning av vilka barn som ska gå i särskolan. Men jag tycker också att förändringar som rör barn och ungdomar inte kan hastas fram. Inga ändringar kan hastas fram, men när det gäller barn och ungdomar blir det mycket mer allvarligt om man ska rätta till misstagen eftersom barndomen inte går i repris.
I min interpellation tydliggjorde jag vilka farhågor jag och många med mig har inför denna ändring i skollagen och att förändringen kräver övergångsregler för att inte barn och ungdomar ska fara illa av den här förändringen. Det är lågt räknat över 1 000 barn i Sverige som berörs av denna förändring.
Jag vill ge ett exempel hämtat från verkligheten. Filip, 14 år, från Karlskoga har alltid gått i särskolan. Man bedömer att han i dag har kunskaper motsvarande en mellanstadieelev. Till hösten ska han börja sitt viktigaste år, det nionde skolåret. Minister Björklund menar alltså att det är skolans ansvar att se till att Filip under sitt sista skolår dels ska acklimatisera sig till en ny klass, dels ska ta igen de två tre år av kunskaper som han saknar och dels ska se till att nå Godkänd i alla de ämnen som han behöver ha Godkänd i för att kunna ta sig vidare till gymnasiet. Alla dessa krav faller på sin egen orimlighet.
Att låta Filip gå kvar i särskoleklassen så att han åtminstone får vara i en trygg miljö och samtidigt låta honom läsa enligt grundskolans läroplan underlättar ju för Filip rent trygghetsmässigt, men det kommer näppeligen att bidra till att han går ut nian nästa höst med godkända betyg i alla de ämnen som han behöver ha det i. Det är näst intill en ren omöjlighet för barn utan funktionshinder att hämta hem flera års studier på ett år.
Vi måste komma ihåg att de barn som nu ska flyttas från särskolan till grundskolan visserligen inte är utvecklingsstörda, men trots det har de ett allvarligt funktionshinder i och med sin autism som sannerligen inte är någonting som man stoppar bort i en låda. Det är någonting barnen, ungdomarna och föräldrarna lever med 24 timmar per dygn, året om, hela tiden.
För en autistisk person är rutiner det allra viktigaste i livet. Att varje dag ser likadan ut är A och O. Med förändringen i skollagen kommer vardagen för dessa barn att vändas helt upp och ned. Filip och alla ungdomar i liknande situationer kommer att hamna i ett ingenmansland som de kommer att ha väldigt svårt att ta sig ur.
Fru talman! Jag vill be ministern att svara på min fråga: Tänker han ta initiativ till att det skapas övergångsregler för dessa barn?
Anf. 3 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Hela mitt svar går ut på att säga att de regler som finns räcker för att skapa lösningar. Några nya bestämmelser planeras inte. Det har heller inte yrkats eller föreslagits från interpellantens parti. Interpellantens parti ville tvärtom avskaffa hela särskolan för några år sedan. Den är ju kvar, men nu reserverar vi den för barn som har utvecklingsstörning och hjärnskada. Alla partier i denna riksdag var överens om dessa förändringar och inget parti, inte heller interpellantens parti, har föreslagit några särskilda övergångsbestämmelser.
Riksförbundet för autism anser inte heller att det behövs några andra övergångsbestämmelser än de som i praktiken finns med de möjligheter som finns.
När interpellanten tar upp ett enskilt fall är det väldigt svårt för mig att bemöta det. Jag har också läst den här artikeln i Nya Wermlands-Tidningen om Filip. Där säger Per Blom som är chef för barn- och utbildningsförvaltningen i kommunen: Ingen ska behöva vara rädd för att deras barn hamnar mellan stolarna. För de barn med autism utan utvecklingsstörning som i dag finns i särskolan kommer vi att söka lösningar för var och en. Det kommer att finnas olika lösningar, och en lösning kan vara att man går kvar i särskolan med de klasskamrater man redan har.
Gunilla Svantorp säger att inga lärare kan lösa detta, men skolchefen i kommunen har ju redan löst det här fallet. Man måste naturligtvis föra en mer generell diskussion i stället för att diskutera ett enskilt fall, men eftersom interpellanten hänvisar till detta enskilda fall är det intressant att se att kommunens ledning tycker att det går att lösa, precis som riksdagens alla partier.
Jag vet inte om Gunilla Svantorp var ledamot av riksdagen förra mandatperioden, men då röstade hela riksdagen för de här bestämmelserna, inklusive Svantorps parti. Vi har varit överens om detta, och det är min uppfattning att det räcker.
Jag håller helt med om att de elever som har autism behöver mycket extra stöd i skolan. Därför skärps nu den nya skollagen på rader av punkter. Man har tydligare rätt till stöd. Föräldrarna har rätt att överklaga om de tycker att stödet är otillräckligt. Men om en elev har autism men ingen utvecklingsstörning är det inte rätt att sätta den eleven i särskolan.
Det resonemang som Gunilla Svantorp för om att det är lättare att få högt betyg i särskolan stämmer naturligtvis eftersom kraven är lägre där, men vi kan inte börja lösa problem i det allmänna skolväsendet genom att elever med olika svårigheter ska skickas till särskolan eftersom det är lättare att få bra betyg där. Det viktiga är väl vad eleverna kan när de kommer ut. Därför säger vi att elever som inte har hjärnskada eller utvecklingsstörning ska ha samma rättigheter som alla andra barn att få läsa enligt grundskolans läroplan.
De elever som befinner sig mitt i högstadiet, som i det exempel som interpellanten tar upp, kommer naturligtvis att behöva en del extra stöd. De kan också, precis som skolchefen i elevens hemkommun säger, få gå kvar i samma sociala grupp.
Det är inte alls så att de slits upp, som interpellanten beskriver. De går kvar i samma grupp men måste få extra stöd för att nå de kunskapsmål som finns.
Jag är glad att riksdagen i stor enighet antagit en bra lagstiftning. Riksförbundet för autism är mycket nöjda med det och tycker inte att det behövs några särskilda bestämmelser av den typ som interpellanten efterfrågar.
Anf. 4 Gunilla Svantorp (S)
Fru talman! Utbildningsministern väljer att lägga allt ansvar på skolan och dess ledning. Jag har också talat med autismförbundet, och de är inte alls så nöjda som ministern ger sken av - förmodligen för att de får fler och fler kontakter med människor runt om i Sverige som insett vad som kommer att hända, att det kommer att gå väldigt snabbt. Det är ju skolan som ska se till att allt flyter bra till hösten, trots att de haft orimligt kort tid på sig. Det måste man nämligen säga att de haft. Att bara lägga allt ansvar på skolan tycker jag är att springa ifrån sitt ansvar.
Ja, jag har valt att ta några exempel ur verkligheten, och sedan får ministern naturligtvis tala generellt om dem. Det är alltid lättare att tala om fysiska personer, och därför går jag tillbaka till Filip i Karlskoga. Jag har talat med hans mamma Anna-Karin i telefon, som säger följande: Vi har alltid varit glada för att han inte har någon utvecklingsstörning, men i det här läget hade det kanske varit bättre.
Jag måste säga att det då blev jobbigt för mig i telefon. Mina ord tog slut och jag blev väldigt, väldigt ledsen. När en mamma säger att det hade varit bättre om deras barn hade haft ytterligare ett funktionshinder - till det funktionshinder som barnet redan har - för att han bättre skulle passa in i en fyrkantig lag som vi politiker stiftat går det för långt. Då är det läge att tänka efter en gång till. Det är utbildningsminister Björklund som sitter på makten och jag ber honom därför att tänka efter en gång till. Måste det gå så förtvivlat fort?
I lagen anges övergångsregler för de barn som har hunnit börja i gymnasiesärskolan, och det är mycket bra, men som vi hörde av ministern ser han inget behov av övergångsregler för barn i grundskolan. Det är skolans ansvar att se till att förändringen går bra, menar han. Många remissvar inför den nya lagen påtalar just det som föräldrar runt om i landet nu upptäcker, att dessa barn kommer att hamna i ett ingenmansland och att ingen verkar ta ansvar för det.
Jag måste därför fråga ministern varför det inte blir några övergångsregler. Varför ska allting gå så förtvivlat fort? Är det inte viktigare att vi tar hand om våra barn och ungdomar och ger dem de bästa möjliga chanserna i livet än att vi rusar på som skenande tåg och därmed tappar bort några barn på vägen?
Sedan jag skrev interpellationen har jag haft kontakt med många förtvivlade föräldrar runt om i Sverige. Många har ringt, och jag tänkte därför dela med mig av ytterligare en mammas berättelse. Det är Kristin i Essunga som har en son som är 16 ½ år. Från andra till åttonde klass gick han i särskola, och från och med åttonde klass fick han en klasstillhörighet i en så kallad vanlig klass. Där har han utvecklats bra, och det är jättebra.
Allt har varit så nära frid och fröjd det varit möjligt - ända fram till gymnasievalet som de nu står inför. Föräldrarna har tillsammans med sin son rest runt och tittat på olika skolor och slutligen fastnat för en skola där han skulle kunna gå. Men det går inte. Varför inte det? Jo, för att det är en gymnasiesärskola, och där får Kristins pojke inte gå.
Komplexiteten i detta är att Kristins son gått i en vanlig klass, men han har läst särskolans läroplan och uppfyller därmed inte de krav som ställs på honom för att han ska kunna gå i vanligt gymnasium. På grund av de nya reglerna får han, som hela sitt liv läst enligt särskolans läroplan, inte söka gymnasiesärskola. Även han hamnar alltså i ett ingenmansland.
Därför vill jag fråga minister Björklund vad han skulle säga till Kristin eller till en mamma i en liknande sits när hon frågar varför det inte blir några övergångsregler.
Anf. 5 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Det är inte möjligt för mig att på basis av de uppgifter som interpellanten tar upp kommentera ett enskilt fall eller vad jag skulle säga till en viss person i ett visst fall. Jag känner inte till fallet, och vi kan inte gå in i de enskilda fallen och diskutera vad som är rätt och fel.
Det är ingen tvekan om att det, när ett barn har autism, finns ett mycket stort stödbehov. Ofta är det förenat med att föräldrar har fått kämpa sig till stöd och hjälp i skolgången när de, då barnet växt upp, för första gången insett att barnet har autism. Det är emellertid inte ett skäl att placera dessa barn i särskola. Det faktum att man har autism innebär inte att man har en hjärnskada eller sänkt begåvning, sänkt intelligens. Om man däremot har det i kombination med autism ska man naturligtvis ha rätt att gå i särskola.
Gunilla Svantorp resonerar i grova drag så att det är lättare att få bra betyg i särskolan och att elever med svårigheter därför borde få gå där, att de blir förtvivlade om de får underkänt i den riktiga skolan. Men det är väl inte riktigt det synsätt vi ska ha. Vi ska väl ge eleverna så mycket hjälp och stöd som möjligt för att de ska nå kunskapsmålen. Det måste väl vara målet. Att sänka kraven i skolan för att vi ska vara snälla innebär att eleverna blir ännu mer chanslösa när de blir vuxna eftersom de inte nått kunskapsmålen. Är det den vägen vi ska gå?
Jag vill erinra om att de socialdemokratiska skolministrarna som jag efterträdde alla ville avskaffa särskolan helt och hållet. De ansåg att den var stigmatiserande på så sätt att den gav för lite kunskaper och för låga chanser. Jag menar att det var fel resonerat. För utvecklingsstörda och för personer med hjärnskada behövs särskolan, men att vi har elever som går i särskolan som inte har utvecklingsstörning eller hjärnskada menar jag är fel. Det har riksdagen enhälligt, inklusive Gunilla Svantorps parti, ställt sig bakom.
Vi har i Sverige enhälligt blivit överens om att ifall man inte har hjärnskada eller utvecklingsstörning har man samma rätt som alla andra barn att försöka nå kunskapsmålen i skolan. Sedan har skolan skyldighet att sätta in hjälp och stöd. Är man inte behörig att komma in på gymnasiets nationella program erbjuds en lång rad kompletteringskurser och introduktionsprogram så att man kan komplettera de kunskaperna. Det är skolans och kommunens skyldighet att se till att det sker. Vi ska inte möta detta genom att sänka kraven och ambitionerna för eleverna.
Anf. 6 Gunilla Svantorp (S)
Fru talman! Jag håller i princip med om det som utbildningsministern säger, att det är jätteviktigt att inga barn går i särskolan som inte ska gå där. Så tyckte hela riksdagen, och även om jag inte var med då håller jag med om det. Men frågan handlar inte om det utan om varför det ska gå så fort, varför vi inte kan låta det ta den tid som faktiskt krävs och ha övergångsregler som gör att barnen och föräldrarna känner att de hinner med och att skolan kan arrangera den allra bästa utbildningen för barnen. Nu ska allting gå så fort.
Jag resonerar inte om betyg eller om sänkta krav på skolan. Jag resonerar om barnens framtid, om tryggheten för barnen när allt ska gå så fort. Jag talar inte alls om att sänka kraven. Det tycker inte heller jag att vi ska göra, men vi måste vara realistiska i våra krav.
Det är klart att jag tar upp enskilda fall. Det måste jag göra eftersom jag måste ge exempel. Det är de enskilda fallen som man sedan grundar sina beslut på, när man har helheten. Det tycker jag alltså inte är ett dugg konstigt.
Väldigt många runt om i Sverige funderar över varför det ska gå så fort, varför det finns övergångsregler när det gäller gymnasiesärskolan men inte när det gäller särskolan och den vanliga grundskolan. Jag har fortfarande inte fått något svar på det. Jag har fått svar på en mängd andra saker men inte på det.
Anf. 7 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Jag tycker inte att det går för fort. Skollagsutredningen tillsattes 1999. Ett par år senare föreslog den tidigare regeringen att särskolan skulle avskaffas helt och hållet. När jag tillträdde 2006 bestämde vi oss för att särskolan ska vara kvar men bara för de barn som har utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det är fem år sedan. Jag tycker således inte att reformen har gått fort. Det har tagit fem år att genomföra den, och nu genomförs den. Särskolan blir alltså kvar, men den är bara till för dessa elever.
Det är klart att det som Gunilla Svantorp säger innebär att man sänker kraven. Hela resonemanget går ju ut på att dessa elever har svårt att nå målen, och alltså ska vi anpassa det så att de i stället har särskolans kunskapskrav; det gäller elever som inte är utvecklingsstörda. Jag tycker att det är fel. Vi ska ha samma höga ambitioner och förväntningar på dessa barn som på andra, och sedan ska vi ge dem mycket mer hjälp och stöd.
Utbildningschefen i den elevens hemkommun, den elev som var ursprunget till interpellationen, säger klart och tydligt i tidningarna att man kommer att fixa detta från kommunens sida. Är inte det bra? Kan vi inte glädjas över det? Eller ska vi i stället gå in och säga att de ska sänka kraven och ambitionerna för eleverna?
Jag förstår mycket väl att föräldrar är oroliga för förändringar, i synnerhet om man har barn som har olika svårigheter, men jag menar att dessa barn har rätt att få det stöd och den hjälp som krävs för att nå grundskolans mål. Vi ska inte möta detta genom att sänka ambitionsnivån och kraven för dessa elever. Vi ska ha höga ambitioner och höga förväntningar men också ge mycket hjälp och stöd till de eleverna. Det tycker jag är lösningen, och jag är glad att en enig riksdag ställt sig bakom både lagstiftningen och den utformning av övergångsbestämmelserna som nu gäller.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.