Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Massafabriken i Norrsundet

Interpellation 2007/08:282 av Pärssinen, Raimo (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-12-12
Anmäld
2007-12-12
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-01-15
Sista svarsdatum
2008-01-21
Besvarad
2008-01-24

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 december

Interpellation

2007/08:282 Massafabriken i Norrsundet

av Raimo Pärssinen (s)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Stora Enso har meddelat att massafabriken i Norrsundet kommer att läggas ned år 2009. Nedläggningen är ett mycket hårt slag mot orten och hela regionen. Samhället riskerar att utarmas och viktig service kommer att försvinna. I dag är 325 personer direkt anställda i massafabriken, men räknar man in underentreprenörer och övrig service som köps in av fabriken samt samhällsservice blir antalet berörda minst det dubbla.

De lokala facken har förhoppningar om att Stora Enso möjliggör en försäljning av fabriken till en seriös investerare som vill prova ett nytt produktionskoncept som inte konkurrerar med Stora Enso. Om fabriken överlåts till en ny intressent undviks den för dagen akuta situationen för hela bygden och för alla som är på något vis beroende av fabrikens existens för sin försörjning.

Att hotet om nedläggning av fabriken engagerar och upprör väldigt många människor manifesterades den 5 december då ett fackeltåg marscherade från Folkets hus till fabriken. Människorna kräver, med all rätt, stöd från politiken för att hitta bra lösningar för framtiden.

Den borgerliga regeringen har många verktyg att använda sig av för att underlätta för orter som står inför stora förändringar och hot. Det finns många exempel där staten aktivt medverkat för att hitta olika lösningar för drabbade orter.

Ett beprövat sätt är att regeringen utser en förhandlingsperson som samordnar alla tänkbara resurser, samtalar med olika intressenter i Sverige och, som i detta fall, även i Finland. I uppdraget måste även ingå att föra diskussioner med Stora Enso om en eventuell avyttring till andra intressenter.

Det första näringsministern bör göra är att skaffa sig en egen uppfattning om läget genom att besöka fabriken i Norrsundet för att samtala med den lokala ledningen och samtliga fackföreningar det vill säga Pappers, Sif och Ledarna. Det är ett anständighetskrav att regeringen visar med handling att man tar frågan på allvar och engagerar sig i de anställdas och hela bygdens framtid.

Maud Olofsson har fått en riktad inbjudan från facken, direkt sänd till departementet men även i en öppen vädjan i medierna, men har hittilldags inte svarat.

Mina frågor till näringsminister Maud Olofsson är om hon tänker besöka massafabriken i Norrsundet och hörsamma fackens inbjudan.

Tänker regeringen som en åtgärd utse en förhandlingsperson som får i uppgift att pröva alla möjliga lösningar för Norrsundets bästa?

Den finska staten är en storägare i Stora Enso – vore det inte naturligt för Maud Olofsson att kontakta den finske industri- och handelsministern om Stora Ensos beslut avseende Norrsundets massafabrik?

Tänker Maud Olofsson föra fler samtal med Stora Ensos koncernledning och de svenska intressena i Wallenbergsfären?

Debatt

(14 Anföranden)

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maud Olofsson (c)
Anf. 1 Näringsminister Maud Olofsson (c)
Fru talman! Raimo Pärssinen och Ulla Andersson har i liknande interpellationer frågat mig om jag avser att kontakta den intressent som vill köpa fabriken i Norrsundet, att besöka fabriken, att utse en förhandlingsperson, att kontakta den finske industri- och handelsministern, att föra fler samtal med Stora Ensos koncernledning samt att vidta åtgärder för att skärpa konkurrenslagstiftningen för att begränsa problemen med monopsoni. Det här är andra gången jag står i riksdagen och svarar på frågor från Raimo Pärssinen och Ulla Andersson om nedläggningen av massabruket i Norrsundet. Sedan den 27 november, då vi senast stod här och diskuterade situationen i Norrsundet, har jag och mina medarbetare haft många kontakter, bland annat med Stora Ensos ledning. Den 10 december träffade sju fackliga förtroendemän från Norrsundet min statssekreterare Jöran Hägglund, och det var ett mycket bra möte. Den synen delas också av de deltagande från facken. Jöran Hägglund ska också på mitt uppdrag besöka Norrsundet, något jag själv tyvärr inte har möjlighet att göra. I mina kontakter med Stora Enso har jag fokuserat på att företaget tar sitt ansvar för de anställda i Norrsundet och att de tillför de resurser som behövs i omställningsarbetet. Jag har naturligtvis, som jag sagt tidigare, ställt frågan om försäljning av fabriken. Men Stora Enso vill inte sälja, och jag kan inte tvinga dem att göra det. Det är företagen själva som fattar beslut om både försäljningar och nedläggningar av företag. Jag varken kan eller ska ingripa i enskilda företags marknadsmässiga beslut. Jag har ett mycket stort förtroende för de aktörer som jobbar på lokal och regional nivå, och den här regeringen arbetar för att öka det lokala och regionala inflytandet och möjligheten att växa utifrån sina egna förutsättningar. Jag tror helt enkelt att den bästa kompetensen, och kunskaperna om vad som behövs just i det här fallet, redan finns i regionen. Därför har regeringen gett Länsstyrelsen i Gävleborgs län, med landshövding Barbro Holmberg, i uppdrag att samordna arbetet och hjälpa till i diskussionerna med facket och företagsledningen. Ekonomiska resurser för den regionala och lokala nivån finns redan genom strukturfonderna och länsanslagen. Självklart är det viktigt att vi har en väl fungerande virkesmarknad där marknadens aktörer konkurrerar på lika villkor, allt i enlighet med de spelregler som vi tillsammans satt upp. EG-rätten liksom den svenska konkurrenslagen innehåller redan förbud mot missbruk av en dominerande marknadsställning respektive mot otillåtna konkurrensbegränsande samarbeten, så kallade karteller, så i det avseendet finner jag ingen anledning att vidta några åtgärder. Vid misstanke om överträdelser av förbuden kan en anmälan göras till Konkurrensverket, som i sin tur gör en bedömning av den misstänkta överträdelsen och huruvida det finns tillräcklig grund för att gå vidare i ärendet med en process i domstol. Slutligen vill jag än en gång försäkra Raimo Pärssinen och Ulla Andersson om att regeringen gör vad den kan för att hjälpa till i Norrsundet och noggrant följer utvecklingen där.
Raimo Pärssinen (s)
Anf. 2 Raimo Pärssinen (s)
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka näringsministern för svaret, även om inte alla svar fanns med. Det är mycket som har hänt under tiden från den förra interpellationen till i dag. Men tyvärr kan vi konstatera att det som har hänt bara har hänt i Finland. I Finland finns det en mycket aktiv regering som gör väldigt mycket för att ställa resurser till förfogande just för den stora omstrukturering som Stora Enso befinner sig i. Jag tänker återkomma till det. Först vill jag tala om de enkla frågorna, som Maud Olofsson konstigt nog inte svarade på. Bara en sådan enkel sak som att Pappersfacket i Norrsundet med ordförande Örjan Larsson i spetsen bjöd in näringsministern via ett brev att besöka fabriken men, hör och häpna, inte har fått en enda rad till svar. Maud Olofsson säger att statssekreteraren i stället ska besöka Norrsundet därför att hon själv inte har möjlighet att göra det. Då kan man fråga sig: Varför är det så omöjligt? Fabriken ligger ju bara en liten bit norr om Gävle. Som representant för regeringen reser Maud Olofsson världen runt. Det går jättebra, det. Men Norrsundet undviker hon. Det är nästan så att man kan misstänka att det känns obehagligt för Maud Olofsson att åka till Norrsundet. Statssekreteraren har inte hört av sig till de anställda, trots att det har gått tre månader sedan nedläggningsbeskedet lämnades av Stora Enso. I svaret säger Maud Olofsson att regeringen gör vad den kan. Då kan man väl åtminstone besvära sig att ta kontakt med facket och de anställda. Nu har man återigen från Norrsundet skickat ett brev där man vädjar om kontakt för eventuell hjälp av regeringen. Pappersfacket skriver och frågar vad som har hänt efter den 10 december då man uppvaktade statssekreteraren: Vi fackliga pratar om att regeringen kan bistå med hjälp för att hitta ersättningsjobb till Norrsundet, därför att ni i regeringen har kontaktnät och kunskaper för att hitta företag som behöver utvecklas och etableras på annan ort. Hoppas på en fortsatt kontakt. I dag har alltså regeringen gett landshövding Barbro Holmberg i uppdrag att samordna arbetet och hjälpa till i diskussionen mellan fack och företagsledning. Vi kan jämföra det med den finska regeringen som redan den 15 november förra året tillsatte en arbetsgrupp på grund av Stora Ensos nedläggningsbeslut i Finland. Då kan man ställa sig frågan: Varför kan den regeringen agera så mycket snabbare än vår? Maud Olofsson säger i svaret att hon har fokuserat på att Stora Enso tar sitt ansvar för de anställda i Norrsundet. Då kan man fråga sig: Vilka krav har Maud Olofsson ställt på Stora Enso? När gjorde hon det? Och varför fokuserar inte näringsministern på sitt eget ansvar såsom ansvarig i regeringen för den här typen av frågor? I Finland skjuter Stora Enso och regeringen till resurser motsvarande 60 miljoner euro. Statsminister Vanhanen tog direkt ett initiativ genom att den finska staten ökade stödet till näringspolitiska åtgärder för orter som drabbas av strukturomvandling. Vanhanen motiverar det ökade stödet med att på de två orter som drabbas av Stora Ensos nedläggning i Finland ska industriell verksamhet få fortsätta. Maud Olofsson har inte ens orkat ta kontakt med de drabbade orterna. Finlands finanspolitiska ministerutskott anser det nödvändigt att Stora Enso strävar efter att hitta ersättande verksamhet och stärker samtidigt regeringens beredskap i Finland att diskutera fortsatta åtgärder med bolaget. Maud Olofsson skriver i svaret att hon varken kan eller ska ingripa. Återigen mina frågor: Vad gör regeringen? Tänker Maud Olofsson besvära sig med att göra ett litet besök uppe i Norrsundet?
Ulla Andersson (v)
Anf. 3 Ulla Andersson (v)
Fru talman! Tack, näringsministern, för svaret, även om jag tycker att det är tråkigt att det har tagit så här lång tid, eftersom vi interpellerade i början av december och det här är en mycket viktig fråga för människorna i Norrsundet och för hela samhället, så klart, eftersom det pågår en stor påverkan på pappersindustrin som får väsentliga konsekvenser. Att vi återigen står här är också ett sätt att visa på betydelsen av den här frågan från vår sida. I den tidigare debatten som var den 27 november sade näringsministern att hon kanske hade mer erfarenhet än många andra av nedläggningar och att hon hade en stor förståelse för vad som kan hända och hur det känns. Vidare sade näringsministern att hon ville skapa framtidstro, att regeringen hade ett ansvar för att ge landsbygden ökade inkomster och möjligheter. Och hon pratade om vikten av att regeringen hjälpt till med de resurser som ställts till förfogande. I och för sig framkom det senare i debatten att det inte var några nya resurser, utan att det var tidigare lagda resurser i strukturfonderna, så det var inga nya pengar som hade tillkommit efter nedläggningen av Norrsundet. Hon sade vidare att hon skulle följa frågan. Dessutom påpekade näringsministern, precis som hon gör här i dag, att det är lokalt och regionalt som man vet bäst i sådana här frågor. Nu har det gått tre månader sedan beslutet togs och två månader sedan den förra debatten. Hur har då näringsministern använt sin förståelse och sin erfarenhet i denna fråga, och hur har hon skapat framtidstro? Jo, hon har utsett Barbro Holmberg att tala med fack och fabriksledning, och det är bra. Hon kan säkert göra ett bra jobb och har erfarenheter och kontaktnät som är nödvändiga. Statssekreteraren ska ha tagit emot fackliga representanter på ett möte, ett möte som facken själva tog initiativ till. Det var ett bra möte, enligt näringsministern, men det framkommer inte alls av handlingen hur. Nu ska också statssekreteraren åka till Norrsundet. Men facken vet ingenting om detta. Och näringsministern har fortfarande inte svarat på den inbjudan och det brev som hon har fått från facken. Såvitt jag vet har näringsministern eller Näringsdepartementet inte heller på något vis varit i kontakt med Gävle kommun, den ort som påverkas mest av denna nedläggning. Hon har, som hon uttryckte i den förra debatten, talat med Stora Ensos ledning, vilket hon ansåg vara en ren rutinfråga. Låt mig då säga till näringsministern att detta känns rätt magert. Efter jul och nyår är det alltid populärt med bantningskurer. Men låt mig säga att detta är helt fel metod. Stora håller på med en utsvältning av de anställda och samhället Norrsundet. Då passar näringsministerns magra kur inte in här. Raimo Pärssinen talade alldeles nyss om Finland och hur man har arbetat där. Där är det faktiskt en partikamrat till Maud Olofsson som har agerat på ett helt annat sätt och visat vilket ansvar en regering har när det sker något som detta. Redan den 15 november tillsatte statsministern i Finland en arbetsgrupp för att se hur man kunde möta de förändringar som pappersindustrin stod inför. Man har satt in näringspolitiska stödåtgärder direkt riktade till de orter som är drabbade. Man går in med omställningsskydd och utbildningsverksamhet. Finska staten går in med 500 miljoner kronor, och Stora Enso går in med ungefär 100 miljoner kronor. Dessutom har man lagt in extra pengar i strukturfonderna efter Storas besked. Men vad gör vår regering? Man utser en person som ska tala med facken och Stora Ensos ledning. Det är vad jag kan få ut av näringsministerns svar. Man planerar också ett besök av statssekreteraren. Såvitt jag vet har näringsministern inte varit i kontakt med någon av de orter som har drabbats. Låt mig därför säga att jag känner en viss besvikelse. Det är tydligen lätt att åka runt och tala om att jobben kommer och att det går bra för Sverige. Men när det kommer till kritan prövas vännen i nöden, och den vännen är tydligen inte näringsministern.
Jan Andersson (c)
Anf. 4 Jan Andersson (c)
Fru talman! Vid denna typ av nedläggningar, när det handlar om en industri av processkaraktär som den stora och dominerande arbetsgivaren på en mindre ort, tror jag att vi alla är överens om att problemen och verkningarna lokalt är väldigt stora och omvälvande. Men när vi har den här typen av debatt tror jag också att det är viktigt att vi tittar på vad som är orsaken. Orsaken står inte att finna lokalt. Orsaken står inte att finna i om näringsministern besöker platsen eller ej. Virkesråvaran är en begränsad resurs. Skogen växer inte fortare för att kapaciteten i industrin ökar. Man kan titta på siffror från SCB över produktivitetsutvecklingen när det gäller pappers- och massaindustrin. 1990 var produktionen per årsanställd 439 ton. 2006 var produktionen per årsanställd 957 ton. Det är mer än en fördubbling under en 15-årsperiod. Vi fördubblar produktiviteten per anställd, men vi har fortfarande lika många hektar kvar som producerar råvara. Egentligen har vi inte lika många hektar kvar eftersom vi faktiskt har ett minskande antal hektar som producerar skog till vår industri. Med tanke på det vill jag rikta en fråga till Ulla Andersson när det gäller Vänsterpartiets inställning till Skogsstyrelsens förslag om att avsätta ytterligare 450 000 hektar för skogsskydd. Jag kan förstå att Ulla Andersson preliminärt ställer sig bakom Skogsstyrelsens förslag att undandra ytterligare 450 000 hektar från skogsproduktion. Hur för Ulla Andersson diskussionen med folket i till exempel Norrsundet när vi vet att en av huvudorsakerna i detta sammanhang är att just vedråvaran är en flaskhals när det gäller industrin? Områdesskyddet och reservaten är inte det enda som naggar på råvarutillgången. Vi vet att Ryssland kämpar stenhårt för att skydda sitt timmer på hemmaplan med tullar och genom att göra det mer komplicerat att föra ut råvaran. Jag tror att det är jätteviktigt att vi har dessa lite större samband klara för oss när vi diskuterar denna typ av nedläggningar. Pappers- och massaindustrin säljer på en global marknad. För svensk del samlar vi råvaran från närområdet, och närområdet är Östersjöregionen. När det gäller tillgången på råvara är vi inte isolerade till Sverige. Men det skulle vara jätteintressant att höra Ulla Anderssons reflexioner kring detta att sätta av mer produktiv skogsmark samtidigt som vi vet att råvaran är en trång sektor.
Maud Olofsson (c)
Anf. 5 Näringsminister Maud Olofsson (c)
Fru talman! Jag tycker att det som Jan Andersson tar upp i sitt inlägg är väldigt viktigt. Man måste förstå vad som händer ute i världen och på marknaden om man ska förstå de förändringar som sker inom företagsvärlden. Dollarkursen är som den är. Det innebär stora förändringar för skogsindustrin. Det är klart att det påverkar Sveriges möjligheter att också ha förädling. En annan sak är virkeskostnaden, precis som Jan Andersson säger. Den diskussion som vi för och som kanske har störst betydelse för den här typen av etableringar handlar om tullförändringar som Ryssland har infört. Både jag och andra statsråd har haft mycket tuffa diskussioner med Ryssland. Jag blev lovad för ungefär ett år sedan av ministern Ivanov att man inte skulle införa dessa tullar. Men det gör man ändå. Vi för nu djupgående diskussioner med Ryssland för att förändra detta. Men det är en diskussion som ännu inte är färdig. Men det påverkar möjligheterna, och det är precis det som Stora Enso också hänvisar till. Det är också viktigt hur stor tillgång till skogsråvara i övrigt som man får. Det måste finnas tillgång till skogsråvara till priser som gör det lönsamt att förädla. Därför tycker jag att det är viktigt att inse att det inte bara är antalet interpellationer i denna riksdag som avgör om människor i Norrsundet har jobben kvar utan att det är hur det ser ut på marknaden som avgör detta. Jag tror också att det är viktigt att säga att det måste vara företagen som tar de företagsekonomiska besluten. Vi vet från historien att när vi har varit duktiga på att rationalisera, när vi har varit duktiga på att effektivisera vår produktion och när vi har ökat produktiviteten har vi också skapat de långsiktiga jobben. Det är alltid näringslivet som måste fatta dessa beslut. Det är inte vi politiker bäst på. Men där har vi lite olika inställningar. Ni är mer positiva till den statliga inblandningen än vad vi som tror på marknadsekonomin är. När det gäller resurser har vi en annan ordning än Finland. Framför allt har vi en annan ordning jämfört med vad Socialdemokraterna hade. Vi har gett mer pengar till regionerna därför att vi tycker att dessa pengar ska finnas där i händelse av den här typen av förändringar. Då ska resurserna finnas ute i länen, då ska resurserna finnas på länsstyrelsen. Länsstyrelsen är statens förlängda arm i fråga om detta. Det är också därför som vi har haft en ständig dialog med länsstyrelsen men i dag har formaliserat detta uppdrag till Barbro Holmberg och Länsstyrelsen i Gävleborg. Det är betydande resurser som finns inom strukturfondsarbetet. Sedan tycker jag att det är intressant att lyssna på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. På det ena mötet står man och klagar över att jobben läggs ned, att man värnar de anställda och så vidare. På nästa möte står man och säger något helt annat: Nu ska vi höja energipriserna, nu ska vi höja råvarukostnaderna och nu ska vi se till att vi klämmer åt företagen. Jag har bara ett råd att ge. Säg samma sak på alla möten! I slutändan kommer folk att höra på er på alla dessa möten, och de här sakerna går inte ihop. Jag tror att det är jättebra att vi nu dels försöker, som jag har gjort, sätta press på Stora Enso att tillföra resurser för att hjälpa till i omställningen - den skyldigheten har de, och det har de lovat att göra - dels backar upp det med regionala resurser som vi har tillfört från statens sida. Det behövde vi inte göra, för det hade vi redan gjort. I Finland var man tvungen att göra detta. Men vi ska också lita till att de generella åtgärderna som nu ger effekt också i Gävleborg, med en förbättrad arbetsmarknad, är ett bra stöd för människor som behöver nya jobb. Vi ser en mycket positiv utveckling där sysselsättningen ökar, företagen investerar och så vidare. Det gäller Gävleborg och hela det övriga landet också, vilket är mycket glädjande.
Raimo Pärssinen (s)
Anf. 6 Raimo Pärssinen (s)
Fru talman! Vi ska titta på orsakerna. Vi ska titta på villkoren som finns för skogsindustribranschen. Självklart är det så, men det är nästan så att man misstänker att det står två försvarsadvokater här för Stora Ensos agerande. Det kan naturligtvis vara omständigheter som tvingar företag att göra förändringar. Vi ska inte ha någon statlig inblandning, säger Maud Olofsson. Det är det som skiljer oss åt. Jag har tidigare ställt frågan om Maud Olofsson har varit i kontakt med sin finske regeringskollega. Varför undviker hon den frågan? Varför svarar Maud Olofsson inte på det? Det kan ju dyka upp bra tips därifrån också, som kan leda till aktivitet även hos vår regering. Det är inte så, Maud Olofsson, att alla andra utom regeringen ska vara aktiva. Maud Olofsson har stort förtroende för de lokala aktörerna. Det har vi också. Det är de som får slita med frågan om ersättningsjobb. De gör sitt bästa och jobbar efter sina förutsättningar. De har den bästa kompetensen och kunskapen. Det finns i regionen, säger ministern. Men har det aldrig slagit Maud Olofsson att de kanske behöver hjälp med en större överblick, sådant som är traditionellt arbete från regeringar i många länder? De kanske behöver hjälp med ett större kontaktnät, hjälp att tillföra mer kunskaper eller varför inte hjälp med att knyta till sig speciella kompetenser. Ge dem mer resurser, helt enkelt! Men passiviteten från Maud Olofssons sida är slående. Det ska inte vara någon statlig inblandning. Hon pratar brett om villkoren för näringslivet. Det är jätteviktigt. Men nu är frågan: Vad gör regeringen för att stötta situationen i Norrsundets Stora Enso? Vad gör regeringen exakt? Det ligger pengar ute på regionen. Det gjorde det förut också. Maud Olofsson säger att hon har satt press på Stora Enso. Hur då? Vilka krav ställde hon? Det är de generella åtgärderna som ger jobb, säger hon. Ja, naturligtvis är det så. Men det kommer att hända saker även i framtiden som kommer att kräva större insatser gemensamt från staten Sverige. I dag kan vi läsa i Svenska Dagbladet att Ericssons fabrik i Gävle med 900 anställda är satt under lupp och ifrågasatt av analytiker. Betyder det att om det oerhörda skulle inträffa så är det generella åtgärder och resurserna som finns i regionen som ska fixa det också medan Maud Olofsson och regeringen sitter med armarna i kors och säger att marknaden fixar det? Det som skiljer oss åt är att vi kräver en aktiv näringspolitik. Vi vet att vi kan hjälpa varandra om vi gör det från en gemensam utgångspunkt, det vill säga från statens sida. Men det är det Maud Olofsson säger att hon inte är beredd att göra. Det är klart att det är andra förutsättningar i Finland. Det är ett annat land och en annan kultur. Men där har man åtminstone gått ut och sagt att man i den svåra situation som är nu går in med stödåtgärder för att underlätta omställning och utbildning och för att skaffa nya kunskaper och nya jobb. Det är inget man bara sprider ut. Resurserna finns om man har bra idéer som kan omsättas och leda till andra verksamheter. Hela landet är betjänt av en aktiv näringspolitik men även av en aktiv regering som engagerar sig och går och stöder drabbade regioner. Fru talman! Maud Olofsson skryter om att Sverige ska bli världens bästa företagarland. Men när det bränner till och blir skarpa lägen ser vi inget annat än passivitet då regeringen hänvisar till andra aktörer.
Ulla Andersson (v)
Anf. 7 Ulla Andersson (v)
Fru talman! Jag funderade lite på det Maud Olofsson sade. På något vis hade hon förutsett att detta skulle ske och lagt ut extra pengar till regionerna av just den anledningen. Det är rätt märkligt, för när man tar kontakt med dem som är ansvariga i regionen hade de inte en aning om att pengarna skulle användas ifall Stora Ensos fabrik i Norrsundet skulle läggas ned, utan de har lovat pengarna till olika näringspolitiska insatser, till utbildning och så vidare. Maud Olofssons spådom nådde tydligen inte ända fram till regionen, vilket är att beklaga. Visst är det så att skogsindustrin står inför en omställning. Samtidigt vet vi att Stora Ensos fabrik i Norrsundet inte importerar virke från Ryssland, inte en stock. Samtidigt har fabriken haft en 20-procentig avkastning på insatt kapital de senaste åren. Att Stora Enso nu gör omstruktureringar handlar om att de vill minska sin egen efterfrågan - en form av monopsoni i den industriella världen, alltså en sorts monopolsituation på efterfrågesidan. Allt detta står vi inför och ska hantera. Då krävs det en aktiv regering som tillsammans med parterna inom skogsindustrin sätter sig ned, tar gemensamma tag och tar ansvar för att se hur vi ska möta situationen, precis som man har gjort i Finland. Kan man inte komma på det själv kan man åtminstone lära av andra, Maud Olofsson. Maud Olofsson pratar om generella åtgärder och om att arbetslösheten går ned. Det är jättebra att arbetslösheten har sjunkit, men enligt era egna prognoser ska den återigen stiga. Ni har dessutom skurit ned kraftigt på vuxenutbildningen, och ni har inte satt in några näringspolitiska stödåtgärder på de orter som drabbas av dessa nedläggningar. Detta försvårar självklart för de lokala och regionala aktörerna. Lokalt har man efterfrågat en förhandlingsperson från regeringen, en person som har möjligheter, resurser och kontaktnät och som kan lyfta blicken både nationellt och internationellt. Det är en förmåga och möjlighet som man inte riktigt har på lokal nivå. Det kunde vara ett sätt att ta ansvar i frågan. Att näringsministern utser Barbro Holmberg är bra, precis som jag sade tidigare, men hon har också ett landshövdingsuppdrag och många andra arbetsuppgifter. Dessutom har hon inte pengar för att kunna jobba vidare med frågan. I nöden prövas vännen, sade jag i mitt förra inlägg. Jag kan konstatera att denna regering inte är vännen som behövs i nöden i Norrsundet. Det går inte att lösa problem genom att stå här och prata och inte göra några aktiva insatser. Det är inte lösningen för de anställda eller för samhället Norrsundet. Att aktivera sig, att visa att man bryr sig, att åka dit, att svara på brev och att göra det som kanske efterfrågas är att visa respekt för den situation de anställda och samhället Norrsundet befinner sig i. Det hade varit en fin gest av näringsministern och av den regering vi har. Men, Maud Olofsson, det finns fortfarande tid. Det har gått tre månader. Ni har en chans att speeda upp hastigheten, inse allvaret i det som sker och ta det ansvar ni faktiskt är satta att ta. Näringspolitiska insatser behövs. Det behövs en regering som tar ansvar när det sker saker i människors liv på orter och när hela samhället påverkas av förändringar.
Jan Andersson (c)
Anf. 8 Jan Andersson (c)
Fru talman! Det sades från talarstolen att det låter som om här står två försvarsadvokater för Stora Enso. Här finns inga försvarsadvokater. Det här är heller ingen domstol. Det här är Sveriges riksdag, och vi har en debatt om skogsindustrin lokalt och i Östersjöregionen och Sverige. Jag sade i mitt första inlägg att produktiviteten fördubblats de senaste 15 åren. Som alla närvarande vet handlar det om processindustrier, vilket gör att man inte kan dra ned lite grann på takten, köra fyradagarsvecka eller något annat. Det är en verksamhet som pågår 24 timmar om dygnet. Det innebär att man förr eller senare kommer till det läget att man behöver plocka bort en hel anläggning. Jag blir lite bekymrad när jag hör Ulla Andersson säga att den industrin inte importerar en enda pinne från Ryssland. Då tror jag inte att man riktigt förstått sambanden på virkesmarknaden i Östersjöregionen. Möjligen har man inte heller förstått sambandet mellan tillgången på virkesråvara och möjligheten att fortsatt driva industrin. Eller så kanske man har förstått sambanden, och det kanske är just därför Ulla Andersson inte svarar på min fråga när det gäller avsättningen av ytterligare 450 000 hektar. Ulla Andersson konstaterar att näringsministern har möjlighet till fler inlägg i debatten. Det har även Ulla Andersson. Då kanske hon kan svara på frågan hur hon ser på sambandet mellan att avsätta mer produktiv skogsmark och tillgången på virkesråvara för att fortsatt kunna ha en effektiv och stark industri för svensk del. Ta chansen och svara på den frågan i nästa inlägg!
Gunnar Andrén (fp)
Anf. 9 Gunnar Andrén (fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för den ställda interpellationen och för svaret. Jag instämmer i det som Jan Andersson sagt tidigare. Jag har en fråga som går lite utanför det som nu debatteras. Hur ska vi rädda de kvarvarande jobben i Hallstavik? Det pågår stora nedläggningar i Seskarö, Utansjö och Norrsundet, och det är ett jätteproblem för dessa orter. Jag råkar vara vald för valkretsen Stockholms län, och där har vi en minst lika stor nedläggning på gång. Hela pappersmaskin nr 4 i Hallstavik ska nämligen läggas ned. Nästan 400 anställda ska bort. Holmens Bruk är ägare till Hallstavik. Då kan man fråga sig om de gör det av ondsinthet eller för att, som Jan Andersson och statsrådet varit inne på, anpassa sig så att de klarar övriga jobb i landet. Vi måste konstatera att marknaden tyvärr inte riktigt räcker till. Det är nedgång i efterfrågan, och det allra största problemet i detta sammanhang, utöver det som statsrådet nämnde, är dollarkursen i sig. Vi måste titta på sammanhangen. Hur ska vi rädda jobben i Hallstavik? Vi kan inte göra det genom att upprätthålla överproduktion på några andra håll, för då gräver vi vår egen grav. På det sättet tycker jag att statsrådets svar är utmärkt, nämligen att man inte går in och räddar jobb med konstgjorda medel. Man måste ta till andra medel så att de människor som drabbas i Hallstavik, på Seskarö, i Utansjö och så vidare blir skadeslösa. Man kan dock inte lova att de får fortsätta på samma sätt i framtiden. Det går inte, för då riskerar man jobben inte bara i Hallstavik utan också vid den nya pappersmaskinen i Kvarnsveden och var det nu kan vara. Vi har ett strukturellt problem som träder fram i samband med de olika nedläggningarna på Seskarö liksom i Utansjö, som av energiskäl flyttas till Sydafrika, och i Norrsundet, som har andra skäl. I Hallstavik handlar det till stor del om att man importerat mycket virke från Ryssland, vilket starkt påverkat produktionen där. Importen av råvara från Ryssland har ökat kraftigt under senare år. Den är nu ungefär 20 miljoner kubikmeter. Det motsvarar ungefär en femtedel av all råvara som används inom pappersindustrin, sågverken och så vidare. Om Ryssland ska skydda sin industri drabbar det i första hand Finland, och den finska pappersindustrin kommer att få en ordentlig lunginflammation. Vi kommer naturligtvis också att drabbas av detta. Därför är den mest angelägna frågan i denna intressanta interpellationsdebatt hur vi klarar råvaruförsörjningen så att vi blir konkurrenskraftiga, så att inte jobben i Hallstavik också försvinner; det gäller även Mörrum och orter längs hela Norrlandskusten. I Hallstavik har man producerat pappersmassa sedan 1913, och det vore tråkigt om produktionen upphörde. Det är dessutom Stockholms läns största industri och skulle drabba en ort på samma sätt som Norrsundet, Utansjö och Seskarö, även om den inte ligger så särskilt långt från Stockholms centrum och Sergels torg.
Maud Olofsson (c)
Anf. 10 Näringsminister Maud Olofsson (c)
Fru talman! Det som Gunnar Andrén och Jan Andersson säger är viktigt, nämligen att vi måste se vad som händer i världen. En ökad konkurrens om råvaran i världen, det faktum att andra länder investerar i den typen av produktion som har mycket snabbare omloppstid vad gäller produktion av råvara, ökade energikostnader genom att vi lägger kostnader på miljöstörande verksamhet i form av utsläppsrätter och annat samt att dollarn sjunkit med 40 procent sedan 2001 är några av orsakerna till att det behöver ske en strukturomvandling. Så är det på många områden. Vi behöver göra strukturomvandlingar. Det är jättetufft och jättebesvärligt varje gång det sker, på varje ort, för varje människa. Men Sverige har inte klarat sin ekonomi genom att säga att vi ska behålla allt precis som det varit tidigare. Inte ens de socialdemokratiska regeringarna har reagerat så. Nu gör man det i opposition och låtsas som om strukturomvandlingar inte är nödvändiga. Den bästa signal vi kan sända till människorna i hela Sverige är att tala om att vi måste skapa ett bra företagsklimat och se till att det finns tydliga drivkrafter till jobb och företagande. Det är den bästa garantin för att kunna utveckla jobben framöver. Till det behövs bra infrastruktur, bra forskning och utveckling samt bra stöd till utbildning för de anställda. Hela den delen behövs för att vi ska kunna vara väl rustade. När jag lyssnar på debatten kan jag konstatera att det finns två sätt att lösa detta på. Regeringen löser det genom kraftfulla åtgärder för att stödja företagandet, genom kraftfulla åtgärder för att öka drivkraften att komma tillbaka till jobb och genom kraftfulla åtgärder för forskning, utveckling och infrastruktur. Vi jobbar inte med paket varje gång en ort drabbas, utan vi ger resurser till länen så att de ska finnas där när de behövs. Jag kommer ihåg Stålverk 80 och allt som skedde kring det. Då satt man med akutlösningar hela tiden. Någonting har vi lärt oss av alla dessa akututryckningar, nämligen att det är bättre att rusta för eventuella nedläggningar än att komma i efterhand. Då frågar sig debattörerna hur jag kunde veta att Norrsundet skulle bli aktuellt. Det visste jag inte, men jag har rustat länsstyrelserna med resurser. I strukturfonderna finns 1,75 miljarder kronor. Kom alltså inte och säg att det inte finns pengar! Det finns rejält med resurser ute i länen att jobba med, och strukturfondspengarna finns till just för att klara den typen av omställningar. Det talas om att ha kontakt med staten. Landshövdingarna och länsstyrelserna är statens förlängda arm ute i våra län. Därför för vi hela tiden diskussioner med dem - även om vi inte rapporterar till vare sig Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna varje gång vi ringer. Vi för en dialog hela tiden, och vi ger resurserna och förtroendet till länsstyrelserna så att de kan jobba. När jag talar med mina finska kolleger inser jag att vi har en skillnad i strukturen även på det sättet. Vad är alternativet från Socialdemokraternas och Vänsterpartiets sida? Vad föreslår ni? Jo, ni tycker att resurstilldelningen ska centraliseras så att man kan jobba med akututryckningarna varje gång. I era budgetalternativ har ni minskade åtgärder för företagen. Ni har hårdare press på skogsråvaran. Ni tycker att det ska vara svårare att anställa. Ni vill ha högre energipriser. Ni vill dra ned på infrastrukturen. Ni vill ha minskade resurser till vägnätet. Jag skulle kunna ha en väldigt lång lista över sådant som är direkt fientligt mot den tillväxtpolitik som den här regeringen för. Det är de alternativen som människorna i Norrsundet ska lyssna till. Tror ni att minskningen av utanförskapet med 164 000 personer hade skett med den politik som bara ledde till att fler hamnade i utanförskap?
Raimo Pärssinen (s)
Anf. 11 Raimo Pärssinen (s)
Fru talman! Nu börjar vi känna igen retoriken från Maud Olofsson. Retoriken nu börjar likna den vi hörde i valrörelsen. Vi kan konstatera att man uttrycker stöd och förståelse för hur företagen agerar. Men man kan inte tänka sig ett litet litet besök i Norrsundet. Ingen i denna kammare säger: Vi ska rädda alla jobb som finns. Nej, vi vet att det finns en stark strukturomvandling. Då gäller det att se till att det också finns resurser för att klara strukturomvandlingen, och då handlar det om de människor som finns där. Vad kan staten göra? Jo, staten kan faktiskt med en större samlad kunskap och större resurser finnas där och hjälpa till. Det handlar inte om att bygga upp en ny fabrik som ska tillverka samma sak, utan det handlar om att ställa upp i den här bygden i Gävleborg. Gävleborg är kanske inte Sveriges starkaste region när det gäller tillväxt och så vidare. Därför vore det väl smakligt om Maud Olofsson kunde skicka en regionalpolitisk tanke till Gävleborg i stället för att prata om generella åtgärder och om att det kommer att klara sig. Vad kommer denna regering att göra nu när konjunkturen vänder? Det talas om kraftfulla åtgärder. Ja, man har sänkt skatter och avgifter. De som har fått del av de kraftfullaste åtgärderna och som fått det kraftfullaste stödet från den här regeringen är faktiskt miljonärerna genom slopad förmögenhetsskatt. Också för de största villaägarna med de dyraste villorna vidtas kraftfulla åtgärder. Men vilket stöd får pappersarbetaren i Norrsundet från regeringen? Ja, det är generella åtgärder. Beträffande den framtidssatsning som Maud Olofsson jämt så glatt för fram kan vi också fråga om det är hushållsnära tjänster man ska syssla med i Norrsundet. Är det vad som är framtiden? Där kan man ju minsann från regeringens sida gå in och subventionera och lägga mycket pengar. Jag fick inga svar i dag, men vi återkommer.
Ulla Andersson (v)
Anf. 12 Ulla Andersson (v)
Fru talman! Den här interpellationsdebatten handlar om nedläggningen av Stora Ensos fabrik i Norrsundet och om regeringens ansvar när det gäller att agera i frågan. Vi kan alla se vad som händer i världen med anledning av skogsindustrin och konsekvenserna i det sammanhanget. Därmed blir den självklara frågan: Vilket ansvar tar regeringen för att möta detta? Jag kan inte se att vi har fått något svar på den frågan. I stället pratar Maud Olofsson om drivkrafter för arbete. Dessa drivkrafter som möter pappersindustrins arbetare i Norrsundet är sänkt a-kassa och sämre möjligheter till vuxenutbildning, eller hur, Maud Olofsson? Jag tror inte att människorna i Norrsundet får fler jobb bara därför att de blir hungrigare när de väl blir arbetslösa - "hungrigare" i så måtto att man kanske, om det vill sig väldigt illa, inte ens har pengar till mat för dagen. Resurser till länen pratar Maud Olofsson också om. Men det är ju inte fråga om en enda krona extra på grund av fabriksnedläggningen i Norrsundet. Inte kan det väl vara så att regeringen har räknat med att sådana här stora fabriker ska läggas ned på varje ort och att den därför har tillskjutit extra pengar till strukturfonderna? Nej, Gävleborg ska möta det här med samma pengar som alla andra trots nedläggningar. Det tycker inte jag är att ta ansvar från regeringens sida. Maud Olofsson har läst våra budgetmotioner ungefär som fan läser Bibeln - ursäkta uttrycket! - men jag tänker inte gå in mer på det. Din regionalpolitik, Maud Olofsson, har hittills inneburit till exempel att en som bor i Gävleborg får 4 800 kronor mindre i plånboken genom era åtgärder jämfört med vad en som bor i Stockholm får. Jag tycker att Centerpartiet totalt har svikit regionalpolitiken, precis som man nu sviker de anställda i Norrsundet. I nöden prövas vännen. Centerpartiet har definitivt inte stått upp för pappersarbetarna i Norrsundet, vilket jag djupt beklagar.
Gunnar Andrén (fp)
Anf. 13 Gunnar Andrén (fp)
Fru talman! Ibland måste man höja blicken. Jag noterar att det stöd som pappersarbetarna i Hallstavik, som jag råkar representera, har fått av övriga debattörer från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna icke ens är mätbart. Det är lika svårt att bli arbetslös i Hallstavik som det är att bli arbetslös på någon annan ort i detta land. Jag menar att det gäller att ordentligt se framåt och rusta sig för att sådana här saker inte ska inträffa. Då måste man se till att vi har en bra energipolitik, att vi har en bra råvaruförsörjning, att vi har en bra transportpolitik och, inte minst, att vi har en bra utbildningspolitik så att vi får kvalificerad personal och kan konkurrera bra på marknaderna utomlands. Fru talman! Jag vill berätta här i kammaren att redan i morgon kommer vi i en liten folkpartidelegation ledd av fru talmannens kollega Liselott Hagberg att besöka Ortvikens pappersbruk i Sundsvall för att informera oss om just de här sakerna. Vi ska se till att svensk skogsindustri i framtiden står sig starkare än någonsin. Det är enda sättet att rädda jobben både i Hallstavik och på många andra håll. I den mån människor drabbas måste vi ha andra metoder. De jobb som inte längre är konkurrenskraftiga kan vi inte behålla. Statsrådet nämnde Stålverk 80. Det om något visade att det var väldigt bra att det som egentligen borde kallas för Storverk 80 aldrig kom till stånd, för det hade blivit det dyraste projektet med en produktion som inte någon i hela det här landet ville ha.
Maud Olofsson (c)
Anf. 14 Näringsminister Maud Olofsson (c)
Fru talman! Svensk skogsindustri är oerhört viktig för Sverige. Den står för mycket stora intäkter till vårt land. Ska vi klara det här framöver behöver vi ha effektiva företag. Vi måste satsa på forskning och utveckling. Vi måste höja produktiviteten både i förädlingsledet och i produktionsledet. Jag fick här förut en fråga som jag glömde att svara på, nämligen hur vi ska höja produktiviteten och hur vi ska förbättra. Ja, ett sätt är att använda gödsling för att öka produktiviteten i skogen - att, som regeringen nu gör, se till att satsa resurser på forskning så att skogsråvaran kan användas på ett bättre sätt och så att vi kan använda den både till bränsle och till pappersmasseindustrin. Jag tror att det är viktigt att se att det finns två helt olika synsätt här mellan oppositionen och regeringen. Vi tror på en generell politik. Det fina med vår politik är att den ger resultat. Utanförskapet har minskat med 164 000 personer, och det blev 30 000 fler företag under första halvåret 2007. Det finns en massa siffror som talar för den politik som vi för. Sedan är det jättetråkigt för dem som ännu inte har fått jobb. Men ni kan vara säkra på att vi kommer att fortsätta med att se till att den generella politiken hjälper människor att lämna utanförskapet och komma tillbaka till arbete. När vi diskuterar och använder våra resurser lägger vi ett ansvar på länsstyrelserna. Länsstyrelsen är staten i regionen. Länsstyrelserna har, som jag sagt, 1,75 miljarder kronor att använda i just det här arbetet. Det är det som är meningen med strukturfonderna. Jag vet det eftersom jag har jobbat med dem. Det är den diskussionen vi har på Europanivå. Jag tror att det är väldigt viktigt att se att det inte är fler interpellationer i riksdagen som kommer att leda till fler jobb i Norrsundet, utan det handlar om konkreta åtgärder för fler företag, en bättre skola och utbildning, mer forskning, en bättre infrastruktur, en stabil energipolitik och insatser för att stärka produktiviteten i våra svenska företag. Det är det som kommer att rädda svenska jobb, och det är det som gäller för Norrsundet och alla andra orter. De regionala klyftorna minskar nu tack vare regeringens politik. Det är jag som centerpartist otroligt stolt och glad över.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.