Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Konferens om Irak

Interpellation 2007/08:676 av Linde, Hans (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-05-12
Inlämnad
2008-05-12
Besvarad
2008-06-02
Sista svarsdatum
2008-06-02

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj

Interpellation

2007/08:676 Konferens om Irak

av Hans Linde (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Den 29 maj står Sverige värd för det första uppföljningsmötet i International Compact with Iraq (ICI). Iraks delegation kommer att ledas av premiärminister Nouri al-Maliki, vars regering i princip är helt beroende av USA:s militära stöd för att hålla sig kvar vid makten. De irakiska konferensdelegaterna är handpockade av den irakiske premiärministern själv. Bland övriga deltagare märks USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon.

Bland de icke inbjudna finns alla som inte tillhör diverse regeringar eller innehar toppositioner av annat slag. Förhoppningen om en bred sammansatt irakisk delegation, med företrädare för olika befolkningsgrupperingar och politiska riktningar som bland annat Carl Bildt sade sig ha ser inte ut att infrias. Huruvida Sveriges delegation kommer att bidra med en mångfald då det gäller deltagarna återstår att se.

Syftet med konferensen sägs vara att stärka FN:s roll i Irak. Det irakiska folket ska få hjälp att återställa ordnade förhållanden i landet och konferensen ska få omvärlden att lämna bistånd i detta arbete. Man avser att förtydliga det internationella samfundets stöd för Iraks utveckling, liksom för den centrala roll som har tilldelats FN genom säkerhetsrådets resolution 1770.

Resolution 1770 från 2007 anses ofta ha skapat nya förutsättningar för ett fördjupat engagemang i Irak. Sanningen är att resolutionen snarast innebär ett accepterande av ockupationen. Inte med ett ord nämns att situationen i Irak faktiskt i grunden är en följd av USA:s och dess allierades angreppskrig mot landet. Siffrorna på hur många som dödats sedan kriget inleddes år 2003 varierar, men mer än en miljon människor kan ha dödats. Mer än två miljoner har tvingats lämna sitt land och lika många är i dag internflyktingar. Kriget har dessutom främjat terrorismen och fördjupat motsättningarna i hela världen.

Förfrågan om det svenska värdskapet för konferensen den 29:e kom officiellt från Ban Ki-Moon och Nouri al-Maliki. Mest sannolikt är dock att initiativet i grunden kommer från den amerikanska administrationen. Konferensen är av allt att döma ett försök från USA:s sida att vinna stöd för sin fortsatta närvaro i Irak. Genom Sveriges alliansfria historia men ändå så vänligt sinnade inställning till Bushs administration kan vi genom att stå värd för arrangemanget skänka USA den legitimitet åt ockupationen som man så väl behöver i dessa dagar.

Det är svårt att se vad denna konferens, med specifikt inbjudna USA-vänligt inställda representanter, kommer att kunna bidra med för att närma sig ett slut på katastrofen i Irak. Om konferensen den 29 maj på allvar ska kunna bidra till fred, säkerhet och försoning i Irak krävs att frågan om grundorsakerna till kriget i Irak kommer upp på dagordningen – USA:s militära närvaro i landet.

Om den svenska regeringen under konferensen, likt två av tre av de kvarvarande amerikanska presidentkandidaterna, driver att USA ska ta sitt fulla ansvar och dra tillbaka sina trupper från Irak – om man tydliggör att det är fundamentalt att ockupationen upphör för att en förändring i positiv riktning ska komma till stånd – kan konferensen bli ett ypperligt tillfälle att ge irakier runt om i världen sitt stöd.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesministern följande:

1. Vilka initiativ avser ministern att vidta för att under konferensen den 29 maj lyfta fram frågan om USA:s militära närvaro i Irak?

2. Vilka initiativ avser ministern att vidta för att den irakiska delegationen vid konferensen representerar det irakiska folkets mångfald?

3. Vilka initiativ avser ministern att vidta för att i den svenska delegationen ta vara på den kompetens och erfarenhet som finns hos invandrade med irakisk bakgrund i Sverige?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:676, Konferens om Irak

Interpellationsdebatt 2007/08:676

Webb-tv: Konferens om Irak

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 8 Carl Bildt (M)
Herr talman! Hans Linde har ställt ett antal frågor till mig om den internationella Irakkonferens som Sverige stod värd för den 29 maj. Hans Linde frågade vilka initiativ jag avser att vidta för att under konferensen lyfta fram frågan om USA:s militära närvaro i Irak, för att den irakiska delegationen vid konferensen ska representera det irakiska folkets mångfald, samt för att i den svenska delegationen ta till vara den kompetens och erfarenhet som finns hos invandrade med irakisk bakgrund i Sverige. Låt mig inleda med att säga att den internationella Irakkonferensen var det första uppföljningsmötet i den process som startade i maj 2007 när den internationella pakten med Irak, International Compact with Iraq, ICI, lanserades. ICI är det enda Irakledda internationella ramverk som finns för nationella reformer och mobilisering av det internationella samfundets stöd till landet. Partnerskapet innebär ett åtagande över en femårsperiod från irakisk sida att genomföra ekonomiska och politiska reformer med internationellt stöd. Syftet med ICI är att stödja den politiska och ekonomiska process i Irak som är nödvändig för att skapa stabilitet i landet och för att förbättra förutsättningarna för rättvis och hållbar utveckling. Detta inkluderar stärkandet av demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det svenska värdskapet för konferensen manifesterade den vikt regeringen lägger vid att tillsammans med det internationella samfundet lämna positiva bidrag till Iraks framtida utveckling, liksom att stödja FN:s roll i Irak i enlighet med säkerhetsrådets resolution 1770. Irakiskt ägarskap och samarbete med FN var de ledande principerna vid konferensen. Sverige stod, på begäran från Iraks premiärminister Nouri al-Maliki och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, visserligen för värdskapet, men Irak och FN stod för inbjudan och besluten kring mötets dagordning och prioriteringar. Frågan om den internationella militära närvaron i Irak är i dag en fråga för Iraks folkvalda regering. Låt mig i detta sammanhang påminna om att säkerhetsrådet i resolution 1546 från juni 2004 välkomnade slutet av ockupationen i och med att ledningen av Irak överlämnades i irakiska händer. Sedan dess befinner sig den multinationella styrkan i Irak på explicit begäran av den irakiska regeringen, vilket även flera efterföljande FN-resolutioner ger uttryck för. Den amerikanskledda multinationella styrkans mandat förlängdes senast i december 2007 i och med säkerhetsrådsresolution 1790. I resolutionen framgår att den irakiska regeringen ser denna förlängning som den sista, men det står den irakiska regeringen fritt att göra en annan bedömning beroende på utvecklingen. Irak är en suverän stat, och Irak var dessutom ordförande för den konferens som hölls i Stockholm den 29 maj. Den irakiska delegationens sammansättning var således en fråga för den irakiska regeringen. Sverige underströk emellertid vid ett flertal tillfällen att vi välkomnade en så bred delegation som möjligt. Förutom Iraks premiärminister Nouri al-Maliki ingick ett flertal andra ministrar i delegationen, liksom parlamentariker, något som vi från svensk sida ser som ett uttryck för bred förankring i Irak av ICI-processens principer. ICI-konferensen var en regeringskonferens. Det var ett format som alltså var förutbestämt av de båda ordförandena i konferensen. Den var således inte öppen för deltagare från enskilda organisationer i Sverige eller något annat land. Tjänstemän vid UD stod dock i kontinuerlig kontakt med de personer med irakisk bakgrund i Sverige som visade sitt intresse inför konferensen, dels för att informera om konferensen, dels för att lyssna till de eventuella synpunkter som fanns. Från den svenska regeringens sida vinnlägger vi oss om att ta vara på den kompetens som finns hos personer med irakisk bakgrund i Sverige. Det engagemang som många i Sverige visar för utvecklingen i Irak är en styrka för regeringen. Det stora antalet personer med irakisk bakgrund i Sverige är också en viktig tillgång i det långsiktigt rätt lovande samarbetet som vi har inlett med Irak. Vid konferensen presenterade Irak och FN tydliga framsteg, särskilt på det ekonomiska området och för landets säkerhet. Stora utmaningar kvarstår, inte minst på det politiska området. Arbetet för nationell försoning gavs hög prioritet och är centralt för att Irak ska bli en fungerande demokrati. Vidare uttryckte såväl Irak och FN som övriga deltagare oro över den humanitära situationen och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Irak, särskilt för kvinnor och minoriteter. Stöd gavs till den irakiska regeringens förslag att fokusera på mänskliga rättigheter, social utveckling, återuppbyggnad och antikorruptionsåtgärder. Vi välkomnar det ansvar som detta ger uttryck för hos den irakiska regeringen också för de irakier som är flyktingar inom och utom landet. Det är nu viktigt att vi gemensamt med Irak och FN arbetar för att förverkliga dessa principer. Sammanfattningsvis vill jag än en gång understryka att värdskapet för ICI-konferensen var ett av flera exempel på det engagemang den svenska regeringen hyser för Iraks utveckling. Jag kan försäkra Hans Linde och Alice Åström att Irak även i framtiden kommer att stå högt på regeringens agenda. Då Hans Linde, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Alice Åström i stället fick delta i överläggningen.
Alice Åström (V)
Anf. 9 Alice Åström (V)
Herr talman! Efter att denna interpellation lämnades in kom den plenifria veckan emellan. Det var meningen att Hans Linde skulle ha debatten med utrikesministern före konferensen. Det är så som frågorna i interpellationen är utformade, vilket innebär att jag måste göra ett visst avsteg från hur interpellationen är utformad. Konferensen har nu genomförts, och nu är det mer fråga om att diskutera vad som hände under konferensen. Hans Linde är tyvärr på utrikes resa och kan inte ta emot interpellationssvaret. Jag ska ändå ställa några frågor till utrikesministern. Min första fråga gäller en sak där jag vet att vi egentligen inte är överens. Grundfrågan är USA:s anfallskrig. Sverige stod i början tydligt bakom den folkrättsliga grunden. Det fanns inte ett FN-mandat. Det är grunden till den situation som finns i dag. Efter FN-besluten tycks det som att vi inte längre ska prata om vad som egentligen var början till situationen i Irak. Nu ska vi bara prata om de resolutioner som antagits efteråt. Från vår sida är det oerhört viktigt att lyfta fram de folkrättsbrott som begicks. Det har en betydelse för hur man ser på USA:s ansvar i uppbyggnaden av Irak i dag. Jag har då en fråga till utrikesministern. Jag förstår att Sverige inte kunde diktera vilken delegation Irak skulle ha med sig, men jag vet att utrikesministern tidigare hade uttryckt en förhoppning om en bred delegation med minoritetsgrupper, andra organisationer och viktiga aktörer i Irak företrädda. Vi såg en brist. Jag vill särskilt lyfta fram den oro som utrikesministern gav uttryck för i svaret, nämligen att såväl Irak, FN som övriga deltagare visade en oro för den humanitära situationen och den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Irak, särskilt för kvinnor och minoriteter. Jag vill lyfta fram att det i denna delegation inte fanns några representanter för de irakiska kvinnoorganisationerna. Vi vet att de är aktiva i Irak med att arbeta i fredsarbetet, men de är också utsatta för övergrepp i Irak. Minoriteterna i Irak lider, precis som utrikesministern sade i sitt svar, också brist på mänskliga rättigheter. De små minoriteternas humanitära situation i Irak är många gånger svår. Ingen av dessa fanns representerade på konferensen. Vad var Sveriges agenda, utrikesministern? Jag vet att Sverige inte kunde sätta dagordningen eller styra, men för Sverige som land och deltagare i konferensen undrar jag vilka frågor som den svenska utrikesministern och den svenska delegationen lyfte fram som viktiga i det fortsatta arbetet.
Carl Bildt (M)
Anf. 10 Carl Bildt (M)
Herr talman! Det är som Alice Åström säger, nämligen att interpellationen lämnades in något tidigare. Jag tror att det var Hans Lindes avsikt att den skulle diskuteras före konferensen. Nu blir det lite annorlunda efter. Jag är alldeles övertygad om Hans Linde gör värdefulla insatser för någonting under sin utrikes resa, men låt oss föra diskussionen utifrån de nya förutsättningarna. Den här konferensen var förvisso inte den första internationella konferensen om Irak, men det var den första internationella konferensen som tydligt fokuserade på framtiden och inte ägnade sig åt historien - inte vare sig åt allmänna fördömanden av Saddam Hussein eller åt en allmän diskussion om vad som hände 2003. Konferensen syftade framåt. Den konstaterade situationen som den är och koncentrerade sig på vad vi i det internationella samfundet kan göra för att Irak ska få en bättre utveckling. Det innebär att flyktingar ska få möjlighet att återvända, att våldet ska minska, att man ska ta itu med den omfattande korruptionen, att man ska få ekonomin att fungera bättre och att man på sikt ska bygga en fungerande rättsstat och kanske till och med en demokrati. Det kräver rätt stora insatser, framför allt i Irak självt men också av grannstater. De var flitigt representerade - från Iran till andra. Det kräver också insatser av Förenta nationerna. En ökad roll för Förenta nationerna i arbetet i Irak var ett av de huvudsyften som vi hade med denna konferens. Vad gäller den svenska regeringens prioriteringar kan jag hänvisa till det anförande statsministern höll när han välkomnade delegaterna i Upplands Väsby samt till det nationella inlägg som jag höll. Det handlade mycket om att gå vidare mot ökad säkerhet, mänskliga rättigheter och en ökad roll för inte minst Förenta nationerna, ett ökat ansvarstagande från Irak självt för sin egen framtid - och självfallet vikten av den nationella försoningsprocessen. Det har varit mycket diskussioner om bredden på den irakiska delegationen. Jag tror att det är en diskussion som man för bättre med irakierna själva. Ett av de intressantaste inslagen var för övrigt - jag var inte där själv, men jag har fått referat från det - på fredagen när den stora irakiska delegationen hade ett stort och långt möte med företrädare för alla de irakiska organisationerna i Sverige, alldeles oavsett vilket kön de olika representanterna hade. Det var irakisk demokrati - dialog - i full verksamhet i Upplands Väsby. De var från ömse håll utomordentligt tillfredsställda med öppenheten och atmosfären på mötet. Det innebar inte att alla tyckte samma sak - så är det i en demokrati - men att ett sådant möte kunde äga rum visar de framsteg som har gjorts. Det är en myt att minoriteter och annat inte var företrädda. Jag hade själv ett långt och intressant samtal med ministern för mänskliga rättigheter. Hon är kvinna och kristen. Hon ville inte att vi skulle tala om minoriteter i Irak. De kristna vill inte se sig som en minoritet i Irak. Hon sade att de är a component i det irakiska samhället och ska betraktas som sådant. Hon ville inte tala om minoriteter. Hon tyckte inte riktigt om mitt ordval, och jag fick anpassa mig - och jag gjorde det gärna. När man ser de olika kulturella och religiösa grupperingarna som en integrerad del av det framtida irakiska samhället är man en bit på väg. Hon beskrev självfallet den svåra situationen, inte minst för de kristna. De befinner sig i stor utsträckning i Mosulområdet, där de är klämda mellan arabiska och kurdiska krav. Där tror jag att en förbättring av säkerhetsläget är det enskilt viktigaste för att man ska kunna få en förbättring av deras situation. Jag kan försäkra Alice Åström att de här frågorna stod högt både på den svenska dagordningen och på dagordningen för den irakisk-irakiska dialog som fördes i Upplands Väsby dagen efter det att det internationella mötet hade avslutats.
Alice Åström (V)
Anf. 11 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för dessa svar och för inlägget. Men det är att konstatera att minoriteters och kvinnors situation i Irak har varit och är fortfarande väldigt svår. Jag kan acceptera tankesättet att man inte ska diskutera minoriteter, utan dessa ska vara en del av ett framtida Irak. Men situationen på marken för människor som lever i Irak i dag är svår. Utan en dialog med dessa grupper kommer man inte heller att kunna komma framåt. Det är positivt att man för en dialog med irakiska organisationer i Sverige. Det kan vi se som ett positivt steg framåt. Men det viktiga är att dialogen, aktiviteterna och samarbetet sker i Irak. Där ser vi klara brister. Detta var också uppe på konferensen, precis som utrikesministern sade. Man såg med oro på situationen för mänskliga rättigheter för just dessa grupper. Jag vill ändå lyfta fram att det här var ett möte och en samling där man inte tittade bakåt utan snarare på framtiden. Men jag är helt övertygad om att har man inte med sig bakgrunden och grunden till de folkrättsbrott som begicks kan man inte heller diskutera var man ska utkräva ansvar. I det här läget innebär det att USA:s ansvar för folkrättsbrott är någonting som sakta men säkert glöms bort. Det tycker vi är en stor brist i fråga om respekten för folkrätten. Min fråga blir ändå till utrikesministern: Lyfte Sverige fram frågan om USA:s militära närvaro? Jag ser att utrikesministern i svaret säger att det här är en helt irakisk fråga och att den ägs av den irakiska regeringen. Men i diskussionen om att bygga demokrati i Irak är det här en viktig fråga. Det finns undersökningar som visar att ca 90 procent av Iraks befolkning är emot USA:s militära närvaro i Irak. Det är också en demokratiaspekt - folkets egen vilja när det gäller vilken militär närvaro man vill ha och en regim som är väldigt beroende av att USA har kvar sin militära närvaro. Det här är inget bra sätt att bygga demokrati. Det låter ibland i den svenska debatten som att det är en ganska underlig och apart åsikt när Vänstern lyfter fram frågan om USA:s ockupation, att USA:s militär bör lämna Irak, att ansvaret helt ska gå över till FN och att det innebär att USA måste dra tillbaka sina trupper. Men i presidentvalskampanjen i USA är det två av tre presidentkandidater som livligt debatterar frågan om USA:s militära närvaro i Irak och om att dra tillbaka trupperna. Det borde vara rimligt att en sådan fråga även var uppe till debatt på en konferens som handlar om Iraks framtid.
Carl Bildt (M)
Anf. 12 Carl Bildt (M)
Herr talman! Nu är vi inte och bör inte sträva efter att vara en del i den amerikanska inrikespolitiken. Det är naturligt att en sådan diskussion förs med betydande frenesi i USA, men den fördes inte på denna konferens. På den direkta frågan om vi tog upp denna frågeställning är svaret nej, det gjorde vi inte. Detta är en fråga för den irakiska regeringen i de förhandlingar som sker inte bara med den amerikanska utan även med andra regeringar som deltar i den internationella koalitionen. Det må vara noterat att man i olika inlägg från Vänsterpartiets sida och i andra lite mer sura uppstötningar inför konferensen bara har velat tala om USA. Saddam Hussein verkar fullständigt bortglömd - bara USA, bara USA, aldrig Saddam, aldrig Saddam, aldrig Saddam. Jag har förståelse för att man diskuterar Iraks historia, närtid och fjärrtid. Men att Saddam Hussein ska suddas ut ur historien tycker jag verkar något märkvärdigt. Jag har inte velat kommentera tidigare de lite sura inlägg som har varit från olika halvfrälsta representanter i debatten i anslutning till det här mötet. Jag tycker inte att det har passat med någon inrikespolitisk polemik, men låt mig utnyttja detta tillfälle till att uttrycka en viss förvåning över det indirekta försök att rentvå Saddam Husseins anseende som jag tycker mig möta. Vårt fokus på denna konferens var att hjälpa Irak att bli ett fungerande samhälle. Det är inte enkelt. Det här är ett land, och det har jag sagt tidigare, som egentligen aldrig har haft en genuin nationell försoningsprocess sedan den sattes upp i början av 1920-talet. Det har varit en mer eller mindre brutal diktatur under en väldigt lång period. Nu har vi en period och en situation där de olika stora befolkningsgrupperna, framför allt shia, sunni och kurder, ska hitta en nationell kompromiss, som förvisso inte är alldeles enkel. Vi ska vara medvetna om detta. I det arbetet har man en lång väg att gå enligt min mening. Det har dock skett icke oväsentliga framsteg under de senaste åren. Vi har i dag den bästa säkerhetssituation som vi haft på fyra år. Vi har flyktingar som återvänder, inte så många men vi hoppas att det ska bli fler, men vi har i alla fall en betydande förbättringssituation. Man har lyckats bryta det som var det farliga för några år sedan, det vill säga när al-Qaida med direkt terrorism strävade efter att initiera ett sekteristiskt inbördeskrig mellan sunni- och shiamuslimer. Med bomben mot Samaramoskén i februari 2006 gick Irak in i den farligaste perioden egentligen under hela detta skede. Det har man lyckats bryta. Sedan är det väldigt mycket som återstår. Framför allt skulle jag vilja understryka, förutom de kristna komponenterna i det irakiska samhället, vikten av att de stora sunnimuslimska politiska grupperingarna nu närmar sig att återinträda i den irakiska regeringen. Där är de ännu inte. Det pågår en diskussion som delvis var förd i marginalen till konferensen angående ett statsråd, planeringsministern, och hur man ska hantera detta. Men skulle vi få den komponenten på plats är det klart en väsentlig del av försoningsprocessen. Kan vi dessutom få oljelagren, som är en väsentlig del av den federala strukturen gentemot kurderna, har vi tagit ytterligare ett steg. Detta är framåtsyftande konstruktiv fredspolitik, och det är det som vi strävar efter att medverka i. Sedan kan vi föra alla möjliga diskussioner om Saddam Hussein, jag deltar gärna i dem, eller om vad som hände 2003. Jag har deltagit i flera långa interpellationsdebatter om detta i denna kammare. Men det är den konstruktiva framåtsyftande fredspolitiken för människorna i Irak som var i fokus vid denna konferens, och som sådan var den också en betydande framgång.
Alice Åström (V)
Anf. 13 Alice Åström (V)
Herr talman! Vi kan säkert ta en debatt om historien i Irak och Saddam Husseins skräckvälde, som definitivt handlade om förtrycket av mänskliga rättigheter och förtrycket av egentligen alla rättigheter där kvinnors rättigheter också kränktes. Men det är ett faktum att FN var inne i en aktiv process när det gäller Irak, vapeninspektionerna och sanktioner mot Saddam Hussein. Går vi ännu längre tillbaka i historien vet vi att USA hade väldigt nära kontakter med Saddam Hussein under en period. Här kan man verkligen föra en lång diskussion. Någonting som vi inte kan komma ifrån var USA:s angreppskrig och det som har hänt efter det. Det är varierande siffror på hur många människor som egentligen har dödats i Irak sedan 2003, men det finns siffror som säger att det till och med kan vara mer än en miljon människor som har dödats. Det är ungefär två miljoner irakier som har tvingats lämna sitt land, och ungefär två miljoner är internflyktingar i Irak. Situationen efter 2003 har inneburit en katastrof för väldigt många irakier och för Irak som land. Därför är det rimligt att diskutera konsekvenserna av angreppskriget även när man nu diskuterar återbyggnad. Är det något vi kan ha gemensamt även om vi har olika åsikter i mycket i den här frågan är det att det enda tänkbara målet är ett fritt Irak med demokrati och respekt för mänskliga rättigheter för alla grupperingar som finns i Irak. Det målet delar vi båda två.
Carl Bildt (M)
Anf. 14 Carl Bildt (M)
Herr talman! Därmed borde Alice Åström egentligen vara lite lycklig över att Sverige har kunnat ge ett bidrag till en konstruktiv, framåtsyftande fredspolitik i Irak. Sedan kan vi föra diskussioner om 2003 och Saddam Hussein. Det har vi gjort, och jag gör gärna det. Men det är inte den viktiga uppgiften just nu. Den irakiska regeringen vill se framåt. Jag tycker att det är alldeles rätt. Det internationella samfundet vill se framåt. Det var faktiskt slående att nästan alla inlägg jag lyssnade till under konferensen - jag missade i och för sig några - var framåtsyftande. Där hade vi något skilda storheter, som USA:s utrikesminister och Irans utrikesminister. När Irans och USA:s utrikesministrar ändå sitter och lyssnar artigt på varandra trots att de har mycket olika perspektiv - för att uttrycka det milt - och också hela den irakiska regeringen sitter med ska man vara medveten om att vi i alla fall har gjort någonting för att föra hela detta svårt sargade, förtryckta och efter försoning törstande land en liten bit framåt. Har Sverige kunnat göra detta är det kanske inte så pjåkigt i alla fall, även om man sedan kan föra alla möjliga historiska diskussioner. Framtiden råkar vara viktigare än den tid som har varit.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.